Signum nummer 1, 2012 by Signum

sverige porto betalt port payé 1/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

febuari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vinternyheter!

Det liberala samhället, dygderna och kyrkan Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred

Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon göran gunner

Svenska diplomater, missionärer, resenärer, politiker och författare har lämnat uppgifter om det folkmord och massakrer som drabbade armenierna och andra kristna minoriteter i det ottomanska imperiet under åren 1894–1896 och 1915–1916. hft 375 s. 242:- (302:-)

Gunilla Maria Olsson

Reflektioner kring den nya ateismen Otmar Oehring

Från arabisk vår till arabisk vinter?

Stanna eller inte stanna – de kristna i Mellanöstern svante lundgren

Uppmärksammad bok om de kristna i Mellanöstern. Situationen för de kristna i religionernas mötesplats varierar från land till land, men den gemensamma nämnaren är en oro för om det i framtiden kommer att finnas några kristna kvar i den region där kristendomen föddes. hft 187 s. 189:- (238:-)

Klaus Misgeld

Det förflutnas långa skugga – korstågen Peter Kavanagh

Vart går Québec?

Den outgrundlige johannes chrysostomos

Sten Hidal

Johannes Chrysostomos (349–ca 407) var den tidiga kyrkans främste predikant. Johannes diskuterar i de fem homilierna som presenteras här, ingående om eller vad vi kan veta om Gud, och om gränserna för människans vetande, också om henne själv. hft 90 s. 138:- (178:-)

Vad vet vi om Mose? Stig Olsson

Den inre apan Oliver C. Ruppel www.signum.se

www.artos.se

2012

Klimathot och migration i Afrika Lionel Vairon

Det ”kinesiska hotet” i en ledarlös värld

Innehåll Signum nr 1/2012 årgång 38 Ledare

Etologi

1 charlotta levay

27 stig olsson

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

Det liberala samhället, dygderna och kyrkan – Allt fler röster höjs för att det liberala samhällsprojektet bör fokusera de mänskliga dygderna för att inte riskera att spåra ur.

Aktuellt

3 madeleine fredell

Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred – Påvens fredsbudskap.

Psykologi

5 gunilla maria olsson

Reflektioner kring den nya ateismen – Den nya ateismen har blivit alltmer synlig i medierna under de senaste åren och kräver ett tydligt svar från de kristna.

Den inre apan – Några insikter om oss själva utifrån etologen Frans de Waals studier av samspel mellan apor och människor.

31 tomas orylski

Leszek Kolakowski och frågan om Gud

Analyser och rapporter

36 oliver c. ruppel

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

49 sten hidal

Det förflutnas långa skugga – En artikel om korstågen i historien med anledning av Thomas Asbridges bok The Crusades. The War for the Holy Land.

Religionssociologi

21 peter kavanagh

Vart går Québec? – Den enda indikatorn för en djup katolicism som inte visar något tecken på nedgång i Québec är ironiskt nog bruket av religiösa ord som svärord.

Religionshistoria

24 sten hidal

Vad vet vi om Mose? – En redogörelse för det tämligen magra historiska källmaterialet om en av de mest centrala personerna inom judendom och kristendom.

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Det ”kinesiska hotet” i en ledarlös värld – K ina växer i ekonomisk och politisk betydelse, alltmedan västländerna kämpar med krympande ekonomier och självförvållade imageproblem.

43 lionel vairon

10 otmar oehring

17 klaus misgeld

Redaktionskommitté Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Bokrevy

Historia

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Klimathot och migration i Afrika – en global rättvisefråga

Mellanöstern Från arabisk vår till arabisk vinter? – En genomgång av läget i Tunisien, Marocko, Egypten och Syrien.

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

Diplomat och tidstaktiker – Jonas Jonson: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman.

52 elisabeth stenborg

Strindbergs historiedramatik efter kammarspelen – Björn Sundberg: ”Om Du vill lära känna det osynliga…” Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Stig Olsson, Anders Piltz, Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

58 gert-ove fridlund

Ett förlorat Europa – Stefan Zweig: Världen av i går: en europés minnen.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta: Iris InterMedia AB, 122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 sten hidal

Polsk Marialyrik – Marousia Ludwika Korolczyk: Polsk poesi under mellankrigst iden: ett paradigmskifte. Exempel marialyriken.

inom Sverige 370:– studerande 225:–

grundad 1963.

Vardagens mystik – Peter Handke: Der Große Fall.

56 barbara törnquist-plewa

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

53 simon o. pettersson

Katolska öden i 1600-talets Sverige – Barbro Lindqvist: Stölden av Birgittas skalle och andra katolska äventyr i 1600-talets Sverige.

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 mars 2012.

Ledare

Det liberala samhället, dygderna och kyrkan – Allt fler röster höjs för att det liberala samhällsprojektet bör fokusera de mänskliga dygderna för att inte riskera att spåra ur.

spåren av finanskriser och upplopp märks en ny medvetenhet om värderingars och dygders betydelse för ett fungerande samhälle. Här i Sverige hade tidskriften Axess nyligen ett intressant temanummer om ”Dygden som räddningspaket”. Bland annat skrev bröderna Nima och Tino Sanandaji, den förre VD för den borgerligt orienterade tankesmedjan Captus, om hur viktigt det är med normer kring arbete och ekonomiskt ansvarstagande för att marknadsekonomin ska fungera, så att sammanbrott som den senaste finanskrisen kan undvikas. Den unge skribenten Johan Wennström för sedan en tid tillbaka en kamp i spalterna mot värdenihilism och värderelativism. Han kommer snart ut med boken Dygdernas återkomst (Atlantis förlag) med nya infallsvinklar från framför allt positiv psykologi. Svenska Dagbladet publicerade den 12/8 2011 en omdiskuterad text av den framstående sociologen Zygmunt Bauman om kravallerna i London som han karaktäriserade som ”de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp”. Bauman har i flera tankeväckande böcker beskrivit vår tids ”flytande” modernitet, där inga normer är fasta och där allting ständigt kan bytas ut, även människor. Han varnar för framväxten av ett samhälle där konsumtion blir människornas främsta värdemätare. I Signum gav vi i förra numret plats åt den katolske journalisten Austen Ivereighs reflektioner om sommarens kravaller i Lon-

don. Han pekade på att utan det civila samhällets mindre, frivilliga gemenskaper som förmedlar grundläggande värderingar om hur vi ska bete oss mot varandra, kan inte samhället fungera. Det liberala, demokratiska samhället kan inte på egen hand garantera de värden som krävs för att det ska bestå, en tanke som den tyske juridikprofessorn och författningsdomaren Wolfgang Böckenförde formulerade redan på sextiotalet. En av vår tids mest ansedda samhällsdebattörer, den tyske filosofen Jürgen Habermas, som själv är ateist, hör till dem som under senare år med emfas har varnat för framväxten av ”ett urspårat sekulariserat samhälle” där allt styrs av ohämmade ekonomiska vinstintressen. Den enda motvikt som i längden kan stå emot en sådan utveckling och som förmår att motivera människor att tänka och handla annorlunda ser Habermas i den judisk-kristna traditionen och dess tanke på att människans värde har sin grund i att hon är skapad till Guds avbild. Utan denna starka förankring riskerar våra föreställningar om frihet, ansvar och människovärde i längden att urholkas, menar Habermas. Dessa olika tankegångar är inte helt nya; de fanns redan väl utvecklade sedan industrialismens gryning inom samhällsvetenskapen, skönlitteraturen och den katols ka kyrkans sociallära. Vi har Émile Durkheims analys av anomin, det vill säga norm-

Signum 1/2012

Ledare

upplösningen som riskerar att ta över i det moderna samhällets omvälvande samhällsförändring. Vi har Max Webers analys av kapitalismens grund i den protestantiska arbetsetiken. Vi har Robert Musils ännu aktuella karaktäristik av den moderna männi skans undflyende personlighet i den klassiska, oavslutade romanen Mannen utan egen skaper. Och vi har påven Leo XIII:s banbrytande encyklika i sociala frågor Rerum no varum från 1891, som visar att den nya tiden kräver förnyade institutioner för att garantera respekten för människans värdighet och för det civila samhälle som ska slå vakt om denna. Kyrkan har här ett viktigt bidrag att komma med, både för att förverkliga och för att belysa de värden vilkas avgörande betydelse allt fler människor nu får upp ögonen för. Dels är kyrkan en av de civila sammanslutningar som påminner om de värden och dygder som samhället inte klarar sig utan, såsom respekt för varje människas unika värde, personlig hederlighet och självbehärskning samt praktisk omsorg om dem som har det sämre ställt. Dels kan inte minst den katols ka kyrkan bidra till analysen av hur individ, samhälle och värderingar förhåller sig till varandra. Kyrkan har en månghundraårig tradition av reflektion kring dessa frågor. En given referenspunkt är Jesu egen livshållning – hans omsorg om utsatta och lidande människor, hans utmaning till de starka och kapabla att ta sitt ansvar och hans vägran att göra partipolitik av tron.

med andra för att utvecklas som person. Var och en behöver bry sig om det gemensamma bästa, enligt den så kallade solidaritetsprincipen, men de större gemenskaperna måste också respektera den enskilda personens frihet och de mindre gemenskapernas autonomi, enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen. Utan sådana distinktioner finns det en risk att nyttoaspekten tar över. Visst stämmer det att goda värderingar och dygder är nyttiga för samhället, men de får inte reduceras till en variabel bland andra i en värdeneutral analys av hur man kan upprätthålla en fungerande marknadsekonomi. I grunden måste vi vilja göra det rätta därför att det är det rätta, inte därför att det är nyttigt. Annars hamnar vi farligt nära Voltaires något cyniska synsätt; han lär helst ha sett att tjänstefolket behöll sin enkla gudstro så att de inte fick för sig att stjäla bordssilvret. Goda värderingar behövs tveklöst för att samhället ska fungera. Men man kan också vända på det och säga att samhället behövs för att de goda värderingarna ska få en chans. Människor behöver någorlunda välfungerande stater och gemenskaper för att få tillfälle att utvecklas som personer, och det är ur detta som staterna och gemenskaperna hämtar sin legitimitet. Samhället finns till för människornas skull, inte tvärtom. Samhället behöver utveckla institutioner som gynnar hederlighet och medmänsklighet, inte bara för att fungera bättre utan framför allt därför att människor har rätt att leva i ett sådant samhälle.

I synnerhet i den katolska socialläran kan man finna genomtänkta begrepp och resonemang som kan ge stadga åt vår tids nyvaknade debatt om värdenas roll i samhället. Den erbjuder ett alternativ till den motsättning mellan individ och stat, mellan frihet och solidaritet, som samhällsdebatten så ofta fastnar i. Kyrkans sociallära tar i stället sin utgångspunkt i personbegreppet – den mänskliga personen är en gemenskapsvarelse som behöver samhörighet

På samhällsnivå behöver de goda värdena gestaltas inte bara genom att människor uppmuntras att följa grundläggande regler för civiliserat beteende, hur viktigt det än är, utan genom en sann omsorg om både varje människas värdighet och om det gemensamma bästa. Dessa bägge omsorger går hand i hand och om de ska förverkligas behövs medborgare, ledare och tänkare som besjälas av båda. charlotta levay

Signum 1/2012

Aktuellt

Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred – Påvens fredsbudskap.

en första världsböndagen för fred firades den 1 januari 1968 då Paulus VI uppmuntrade alla människor av god vilja att varje år fira ”fredsdagen” på detta datum med bland annat följande ord: ”Det är vår önskan att detta upprepas i början av varje år som ett hopp och löfte om att freden med dess rättfärdiga och välgörande harmoni ska vara förhärskande i det som kommer att ske. Vi tror att detta tolkar de strävanden efter att bevara freden i världen, som görs av folk, regeringar och internationella organisationer, liksom av de religiösa institutioner som är så inriktade på att främja freden, av de kulturella, politiska och sociala rörelser som har freden som sitt ideal; av de unga som är klarsynta när det gäller den mänskliga civilisationens nya vägar för en fredlig utveckling; av de visa som i dag ser hur nödvändig freden är men att den också är hotad. Att viga årets första dag för freden är därför inte något som är exklusivt för de religiösa och i vårt fall för katolikerna.” Alltsedan 1968 har påvarna låtit publicera ett fredsbudskap till den 1 januari över en rad olika teman. De har skiftat till både längd och innehåll. Paulus VI:s budskap var korta och kärnfulla, medan Johannes Paulus II med tiden skrev allt längre och när vi är framme vid Benedictus XVI så har budskapen antagit karaktären av läroskrifter. Årets tema, ”Att utbilda unga människor i rättvisa och fred”, har redan behandlats en

gång tidigare av Johannes Paulus II 1985, ”Fred och unga människor vandrar framåt tillsammans” och två gånger tog han upp utbildning och fred, dels i sitt första fredsbudskap 1979 som hade rubriken ”För att nå fred, utbilda i fred”, dels 2004 ”Att undervisa i fred: en ständigt aktuell förpliktelse”. Benedictus XVI anger inte varför han har valt temat ”Att utbilda unga människor i rättvisa och fred”, men vi kan ana en koppling till världsungdomsdagarna i Madrid i augusti 2011. Även om den nuvarande påven inte har samma karisma i kontakten med unga människor som hans föregångare, så står det helt klart att han påverkats av ungdomarnas hängivenhet. Anslaget i årets fredsbudskap är hoppfullt även om det vilar en skugga över helheten. Dubbelheten kommer till uttryck redan i inledningen. Benedictus talar om en ”tilltagande frustration över den kris som hotar både samhället, arbetsmarknaden och ekonomin” och att vi är höljda i ett dunkel. Samtidigt är han övertygad om att ”det är de unga, som med sin entusiasm och idealism kan ge världen nytt hopp” (§ 1). Budskapet riktas främst till aktörer inom utbildning och undervisning, men också inom det religiösa, sociala, politiska, ekonomiska och kulturella livet och inom medierna. Påven fastslår att det är en grundläggande plikt för samhället att lyssna på och uppskatta unga människor. Vidare säger han att kyrkan ser på de unga ”med hopp

Signum 1/2012

Aktuellt

och tillförsikt och uppmuntrar dem att söka sanningen, försvara det gemensamma bästa, vara öppna för världen omkring dem och att ärligt se ’det nya’ (Jes 42:9; 48:6)” (§ 1). Om vi förväntar oss konkreta redskap för att undervisa i fred och rättvisa i en klassrumssituation så blir vi besvikna. Däremot beskriver påven ett förhållningssätt som bör finnas hos utbildaren som person liksom den attityd som bör vara rådande i samhället för att främja fred och rättvisa. I budskapets andra paragraf riktar sig Benedictus till utbildare i vid bemärkelse med en för honom ganska typisk inledning: ”Utbildning är livets intressantaste och svåraste äventyr!” Här talar den gamle universitetsprofessorn men också själavårdaren. Benedictus menar att vi behöver ”äkta vittnen”, det vill säga förebilder för livet självt, och inte bara några som lär ut regler och fakta. Han skriver att vittnen ”har ett vidare perspektiv än andra, därför att deras liv är så mycket mer mångsidigt” (§ 2). Den som tar på sig uppgiften att undervisa måste själv leva det som han eller hon lär ut till andra. Givetvis är familjen den första och viktigaste platsen där vi lär oss fred och rättvisa eftersom den är samhällets grundläggande gemenskap. Budskapet lyfter också fram de hot som familjen är utsatt för i dagens värld, inte minst de arbetsvillkor som föräldrar är underkastade. Ofta omöjliggör yrkesarbete en kvalitativ närvaro med barnen för att dela livsresan tillsammans. Det må vara sant, men perspektivet är här något inskränkt. Historiskt sett har de allra flesta människor varit tvungna att arbeta långa dagar i alla tider för att bara kunna överleva och troligen har föräldrar i den rikare delen av världen fler möjligheter att vara tillsammans med sina barn i dag än de någonsin haft! Budskapet ger ett intressant perspektiv på utbildningsinstitutionerna. De bör vara ”öppna för det transcendenta och för mötet med de andra; en plats för dialog, sammanhållning och uppmärksamt lyssnande …” (§ 2). Dialog och sammanhållning kan vi sä-

kert hitta som ledmotiv i de flesta läroplaner och policyprogram, men att uttala en öppenhet för det transcendenta är nog mindre vanligt. Ändå vet vi att de frågorna är något som alla människor delar oavsett vilken religiös tradition man tillhör, och även de som inte tillhör någon alls torde ställa frågor om liv och död. Påven kommer så in mer direkt på utbildning i sanning, frihet, rättvisa och fred utifrån kyrkofadern Augustinus fråga ”Vad önskar människan mer innerligt än sanningen?”. Det är utbildningssystemets plikt att hålla denna fråga levande om samhället ska uppvisa ett mänskligt ansikte (§ 3). Om vi ska kunna ställa frågan om vem människan är och fördjupa den från generation till generation måste vi värna om humaniora i vid bemärkelse. Påven säger inte det rakt ut i dokumentet, men det blir en naturlig slutsats. Sanningen omtalas som något som ”förmår förklara livets mening”. Det kan inte nog understrykas att vi i dag behöver redskap som hjälper oss att skapa mening med våra liv. Alla religiösa traditioner besitter sådana redskap, men de verkar alltför ofta hållas dolda och Benedictus följer inte upp dessa mycket intressanta rader i sitt budskap. När påven kommer in på vad äkta frihet är ställer han det mot relativismen. Mot relativismen sätter han vårt beroende av våra medmänniskor och ytterst av Gud. Vi är relationella varelser och frihet kan aldrig tolkas som ”jagets envälde” (§ 3). Benedictus fastslår att ”rätt använda friheten är således centralt för främjandet av rättvisa och fred, som kräver att vi respekterar oss själva och andra, innefattande alla dem vars livsväg radikalt avviker från vår egen”. Avsnitten om att undervisa i rättvisa (§ 4) respektive fred (§ 5) är de kortaste och innehåller inget nytt, vilket är lite förvånande med tanke på budskapets tema. Påven fastslår att vi måste undvika att hamna i en avtalsmässig syn på rättvisan utan i stället placera rättvisan inom ”solidaritetens och kärlekens horisont” och aldrig lösgöra rätt-

Signum 1/2012

Aktuellt

visebegreppet från dess transcendenta rötter (§ 4). Budskapets avslutning har rubriken ”Att lyfta blicken mot Gud” (§ 6). Det är först här, liksom i början, som påven direkt riktar sig till unga människor. Här säger Benedictus något som är värt stor uppmärksamhet nämligen att de unga ska se på sig själva som förebilder och att de kan inspirera vuxna i kampen mot orättvisor och korruption. Vi vet att entusiasm och hängivenhet smittar, också över generationsgränserna, och det är just det som både politiska och ekonomiska verksamhetsfält behöver i dag. Påvens apostrofering av de unga är oerhört

viktig därför att den ger oss alla hopp. ”Kära unga människor, ni är en värdefull gåva till samhället. Ge inte efter för modlöshet inför svårigheter och hänge er inte till falska lösningar som ofta framstår som den enklaste vägen att lösa problem. Var inte rädda för att engagera er, att arbeta hårt och att göra uppoffringar, att välja vägar som kräver trofasthet och uthållighet, ödmjukhet och hängivenhet. Ha tillit till er ungdomlighet och dess djupa längtan efter lycka, sanning, skönhet och äkta kärlek! Lev fullt ut denna ungdomstid som är så rik och full av entusiasm.” madeleine fredell

Psykologi

Reflektioner kring den nya ateismen av gunilla maria olsson – Den nya ateismen har blivit alltmer synlig i medierna under de senaste åren och detta för med sig att vi som företräder en kristen livssyn också behöver bli allt bättre på att formulera oss.

avslutningen av sin bok Gudlös etik skriver vetenskapsteoretikern Birgitta Forsman att människan är en religiös va relse, men att vi inte får låta denna natur ta över och bestämma hur vi ska leva. ”Naturen är sällan god. Både religiositet och aggressivitet kan få dödliga konsekvenser” (s. 182). Efter att ha läst denna bok, där Birgitta Forsman framhåller betydelsen av att hela tiden diskutera och ifrågasätta för att utveckla en etisk livshållning, är jag böjd att genast ta henne på orden. Här behövs en fördjupad diskussion och fortsatt ifrågasättande. Den nya ateismen har blivit alltmer synlig

i medierna under de senaste åren och detta för med sig att vi som företräder en kristen livssyn också behöver bli allt bättre på att formulera oss. En kristen livsåskådning är inte enkel och lättförståelig för nutidsmänniskan. Det finns anledning att bidra med analys och motiverande resonemang. Ofta sägs det från ateistiskt håll att en sekulär livsuppfattning är den enda rimliga och att det är förvånande att så många trots allt bekänner sig till en religiös tro. Desto viktigare blir det då att anta utmaningen och försöka se varför våra val utfaller så olika. Jag har för avsikt att här analysera några

Signum 1/2012

Psykologi

centrala utsagor, som framförts av samhällsdebattörer som företräder den nya ateismen, och jag gör detta ur ett psykologiskt perspektiv. Jag inleder med ovan nämnda citat av Birgitta Forsman.

Vad ska vi göra med aggressiviteten? Ur utvecklingspsykologisk synvinkel är aggressiviteten en del av människans natur, som spelar en viktig roll i våra relationer till andra. Våra grundaffekter behövs för en fullödig personlighetsutveckling, där varje mognadsnivå erbjuder nya tillfällen till inlärning och kanalisering av det vi djupast känner. Så utgör aggressiviteten en komponent i vår förmåga att urskilja vad som är rätt och fel, en inre känslomässig kompass som kan hjälpa oss att agera konstruktivt. Ett förfördelat barn kanske sparkar ett annat barn i ilska men måste lära sig att behärska destruktiva och hänsynslösa impulser. De allra flesta barn gör också det. Som förälder gör man klokt i att visa inlevelse och förståelse då ett barn reagerar starkt, även om man aldrig godtar att någon gör en annan illa. Man visar tillrätta och man hjälper barn att finna acceptabla uttryck för att hävda sig. Redan tidigt i livet tar fostran till god moral sin början. Aggressiviteten är en omistlig källa till kraft i det mänskliga psyket och det finns en poäng med att bevara medvetenheten om den egna aggressiviteten. Endast då kan man påräkna en sund och allsidig personlighetsutveckling, med insikt om den egna förmågan att skada och göra illa. En insikt, som också fordrar medvetna beslut, att så småningom med ökad ålder och mognad medvetet välja sitt handlande. Den som inte vet vad som finns i det egna känslomässiga bagaget vet inte heller vilka motiv som driver en framåt i livet. Jag kan således inte hålla med Birgitta Forsman när hon förbiser aggressivitetens betydelse och lika lite kan jag hålla med om hennes kritiska inställning till religion. Vi kan, helt i analogi med det som ovan sagts, konstatera att vår medfödda tendens till re-

ligiositet behöver fostras och formas för att få gynnsamma uttryck, till gagn såväl för oss själva som för det samhälle vi lever i. På samma sätt som en del människor av en rad olika skäl kan misslyckas med att integrera aggressiviteten i sin personliga utveckling, så kan också den religiösa utvecklingen leda in i avarter eller tona ut i ren okunnighet om den potential som ryms däri. Därför ter det sig märkligt att utmåla religion i största allmänhet som en fiende i arbetet för ett mer humant samhälle. Jag instämmer till fullo med Birgitta Forsman i att det finns anledning att vara kritisk till mycket som sker i religionens namn. Men att dra slutsatsen att religionen som sådan är av ondo är ändå att gå för långt. Skulle vi undersöka inställningen i olika frågor bland människor med olika religiös tillhörighet skulle vi sannolikt få en bred provkarta på svar. Det är helt enkelt inte möjligt att dela upp mänskligheten i två delar, där ena hälften utgörs av förnuftiga ateister med människors bästa för ögonen, och den andra hälften av religiöst engagerade personer som företräder en mindre rationell uppfattning om livet och en vansklig moral.

Humanismen som livsåskådning Samma misstag gör Christer Sturmark i sin bok Tro och vetande 2.0 när han i svepande ordalag behandlar religioner, nyandlighet, new age och vidskepelse, som en motpol till ateism. ”Varför tror människor på konstiga saker?” (s. 34), undrar han, och längre fram i sin bok för han ett resonemang som tolkar tron på Gud, såsom vi kristna vill se den, som ett uttryck för ren vidskepelse och hävdar att den kan jämföras med tron på tomtar, troll och vättar (s. 126). Sturmark lägger ner en hel del arbete på att förklara hur en rationell humanistisk livssyn formas av kunskapsinhämtande och kritiskt tänkande. Han formulerar fem frågor som fångar det mest centrala (s. 48). Genom att besvara dessa fem frågor jakande kan man anses omfatta humanisternas principer. Intressant nog hör jag till dem

Signum 1/2012

Psykologi

som instämmer i samtliga påståenden. Vetenskapligt skolad som jag är, tycker jag att naturliga förklaringar är bättre än övernaturliga och att förnuft och vetenskaplig metod ska användas i kunskapssökandet om världen. Jag anser också att religion och politik ska hållas åtskilda, samt att konst, musik och natur kan ge oss andliga upplevelser utan att behöva hänföras till ett religiöst sammanhang. Sist men inte minst instämmer jag också i påståendet att männi skan kan leva ett etiskt och meningsfullt liv utan religiös tro. Men utöver de uppfattningar som jag delar med humanisterna, så vill jag också tilllägga att det är möjligt att omfatta en kristen tro. Denna står inte i strid med humanisternas principer utan pekar bara på att vårt liv kan rymma något mer än en förnuftsbaserad hållning till det vi upplever.

gemenskap. Människor med olika trosinriktning formar sitt religiösa liv på olika sätt och därför är humanisternas okritiska och svepande formuleringar, som rör allt från nyandlighetens många märkliga yttringar till religiös fundamentalism, svåra att bemöta. Dessa olika sätt att gestalta tron (eller vidskepelsen) har väldigt lite gemensamt. Det finns ju självklart också en inomreligiös debatt om vilka uttryck för tro som kan anses berättigade och sunda. Men ingen av de tre debattörerna, vars resonemang behandlas här, tycks vara medveten om detta. Att läsa Bibeln är inte samma sak som att läsa en vetenskaplig text. Det fordras omfattande kunskaper som sträcker sig från det rent språkliga till idéhistoria och kultur. Teologin är inte ett isolerat kunskapsområde utan har referenser till andra sfärer i människans liv.

Att vara troende

Att läsa Bibeln

Tron är ett gensvar på det tilltal som vi kristna uppfattar från Gud. Den springande punkten är givetvis att vi då, på grundval av personliga erfarenheter, tror att Gud verkligen finns. Humanisterna tolkar gudsbegreppet som ett påhitt av människor, me dan vi tvärtom ser oss själva som påhittade av Gud. Vår erfarenhet säger oss att vi har goda skäl att ta Guds tilltal på allvar, eftersom vi erfar att Gud söker oss, vill ha vårt gensvar och vårt aktiva engagemang. Men vårt språk räcker inte till för att riktigt förklara eller beskriva. Insikten om Guds exi stens hör till de upplevelser som balanserar på gränsen mellan det ordlösa och det språkskapande. Därför kan uttrycken, metaforerna, bli många och skiftande. Språket ger oss en ungefärlig bild, en aning, men aldrig hela sanningen. Tron kan bäst bedömas efter den religiösa praktik som den ger upphov till. För en katolik är bönen, den andliga läsningen och deltagande i mässan viktiga för vår inre personliga uppbyggnad, rent mentalhygieniskt men också för att fylla grundläggande mänskliga behov av social tillhörighet och

Därför kan det låta mycket egendomligt när den som inte är teologiskt skolad och heller inte har ett positivt intresse för religion kommenterar bibeltexter, vilket skedde i Lena Anderssons sommarprogram om Jesus år 2005. (Texten finns återgiven i hennes nyutkomna bok Förnuft och högmod.) Lena Andersson bedömer Jesus utifrån en mall för hur en genomsnittlig, hyvens kamrat från hennes egen generation skulle kunna bete sig. Hon läser Bibeln på sitt sätt. För den som inte kan eller vill se Jesu gudomliga natur och inte uppfattar djupdimensionen i hans budskap, så kan man givetvis hamna i så här platta tolkningar av hans agerande och utsagor. Många reagerade förstås häftigt, men själv blev jag mest förvånad över framställningen. Oförmågan att läsa Bibeln avslöjar också Birgitta Forsman i sina många citat och vid något tillfälle konstaterar hon att det är svårt att vara bokstavstroende, eftersom Bibeln innehåller så många motsägelser. Och jag kan bara kommentera att vi är många som inte är bokstavstroende utan snarare ser Bibeln som en ovärderlig källa till medi-

Signum 1/2012

Psykologi

tation omkring livet och döden, liksom även som riktmärke för etik och moral. I själva verket är den bokstavliga tolkningen av bibeltexter ett ganska sent och marginellt fenomen. I vårt land förekom den bland annat under 1800-talet, då frikyrkligheten bredde ut sig och olika grupper tävlade om att finna den mest ultimata och ur sin synvinkel korrekta förståelsen för Bibelns budskap. Men bortsett från dessa företeelser, är det mera vanligt med avancerat tolkningsarbete och många olika tänkbara sätt att förstå bibeltexter. Därför är teologin som vetenskapsområde så viktig för oss lekmän, eftersom vi annars helt kan gå vilse i vår bibelläsning eller i en hemmasnickrad andlighet utan kyrklig förankring. Bibeln rymmer många paradoxer och det gör även livet. Bibeln fordrar en annan läsart än den vi tillämpar då vi önskar en populärvetenskaplig beskrivning av hur verkligheten är beskaffad.

Vetenskapen som riktmärke Humanisternas företrädare ondgör sig över att religiösa uttryck gör sig påminda i olika sammanhang. Lena Andersson skriver att ”ateismen är en motståndshandling” (s. 338). Man finner sig nödsakad att bekämpa all den dumhet som följer i religionens spår. Detta fordrar av allt att döma en viss beläsenhet, även om författarna då och då medger att ingen kan veta allt. Vi får ändå försöka lita till forskare och vetenskapsmän. De har svaren. Lena Andersson talar om ”en strid som pågår” (s. 240) och syftar på att de troende inte vill ge med sig och inse att religion är oförnuft, medan ateism står för tydlighet och logik. I samma avsnitt tar hon också upp människans belägenhet, som inte bara rymmer lustfyllda upplevelser utan även smärta och insikten om att vi alla ska dö. Både här och vid återkommande tillfällen presenterar hon det förbluffande förslaget att denna insikt om allt elände som gör oss illa, den ska vi förtränga. ”Utan förträngning av dödsin-

stinkten skulle vi inte ha överlevt som art” (s. 174). Här finns det anledning att återknyta till det som sades inledningsvis, om hur vi bör förhålla oss till aggressiviteten, nämligen att ha kontakt med våra känslor och låta dem bli medvetna delar av vår självförståelse till grund för ett moget och insiktsfullt handlande. Visst kan förträngning, som endast är ett exempel på psykologiska försvarsmekanismer, träda i kraft och innebära att vi skonas från det som ter sig alltför outhärdligt. Olika försvarsmekanismer kan gagna en persons psykiska hälsa. Men inte för alltid och inte entydigt på ett positivt sätt. Försvarsmekanismer innebär också att vi inte förmår uppfatta det som sker helt korrekt, kanske genom att ett smärtsamt händelseförlopp omtolkas eller bara delvis tas in i medvetandet. Vad händer då med den verklighetsuppfattning som ateisterna håller så högt? Plötsligt riskerar livet att falla sönder i disparata delar utan sammanhang. Kanske på grund av att vi saknar de trygga referensramar som exempelvis tron erbjuder och som hjälper oss att se och möta också det som är mycket svårt. Försvarsmekanismer är ett psykologiskt begrepp, hämtat från psykoanalytisk teori, och Lena Andersson nämner att vid sidan av Darwin så har hon också Freud som en av sina husgudar (s. 244). Båda dessa vetenskapsmän har varit banbrytande i den vetenskapliga forskningen. Om detta råder inget tvivel. Men vad Freud beträffar så kan man konstatera att hans bidrag i stor utsträckning var ett tecken i tiden, en nödvändig utvidgning av den psykologiska förståelsen av människan för cirka hundra år sedan. I dag är denna teoribildning ytterst marginell i psykologisk praktik. Begreppet ”dödsinstinkt” kan anses utmönstrat ur vår begreppsapparat. Mycket har skett i fråga om psykologisk teoribildning och förståelse för hur vi fungerar som människor, men vem kan begära att alla ska vara uppdaterade inom olika vetenskapsområden? Den uppgiften ter sig övermäktig och jag kan

Signum 1/2012

Psykologi

därför ha överseende med Lena Anderssons formulering. Jag förstår vad hon menar, men jag delar inte hennes slutsatser.

En strid som pågår Avslutningsvis vill jag kommentera samtliga tre författares mer eller mindre explicita uppfattning att det pågår en strid mellan religionens företrädare och ateisterna. Själv har jag mycket svårt att se var den striden utspelar sig. Eftersom jag arbetar som psykolog får jag fortlöpande inblick i vilka strider som pågår i hjälpsökande människors liv. Vid några tillfällen har jag mött unga kvinnor som utsatts för så kallad hedersrelaterad problematik i sina familjer. Då har det handlat om invandrarfamiljer med bakgrund i muslimska samhällen. Det är enda gången de strider som människor brottas med har haft någon sorts referenser till religionen. Eller kanske snarast till en kultur där islam har stort inflytande över människors liv utan att direkt vara orsak till de övergrepp som begås. Det är viktigt att vara noga med sina tolkningar. I övrigt hör jag mest att männi skor lider av ökande klyftor mellan rika och fattiga, orimliga krav på att klara utbildning och arbete för dem som är sjuka eller har någon form av funktionsnedsättning. Många lider svårt av ensamhet och svårighet med att skapa stabila relationer. Människor med kognitiva begränsningar får kämpa myc ket för att bli respekterade, klara sin försörjning, kort sagt att få ett drägligt liv. Inom äldrevården är resurserna otillräckliga. Vi ser att många får leva på inhumana villkor mitt i vårt välfärdsland. Visst finns det strider som pågår, i den betydelsen att många människor för en tyst kamp för sin värdighet och för att erövra ett minimum av det vi kan kalla livskvalitet. Men det är inte religionen som tynger dem utan svårigheten att hitta en trygg plats i ett samhälle, som visar allt

mindre tolerans mot dem som inte är födda med guldsked i handen. Jag introducerar naturligtvis inte religion som samtalsämne i mitt arbete – det ingår inte i mitt yrkesutövande – men de gånger jag hör någon opåkallat kommentera religionens roll i deras liv, så är det därför att de hittat någon kyrka dit man kan gå och känna sig lite tröstad och omhändertagen. Jag kan säga, att jag inte missunnar dem den tillflyktsorten. Sverige är ju ett sekulärt land i betydelsen att kyrkan är skild från staten, även om det är ett senkommet steg i vår samhällsutveckling. Religionen har djupa kulturella rötter och det är därför ganska begripligt att det tar lång tid innan en principiell separation också genomsyrar alla aspekter av samhället. Om detta någonsin kommer att ske, om det ens är önskvärt. Här kan man givetvis ha olika uppfattningar. Men en strid? Vad är det man strider om? Jag kan inte föreställa mig att ett på ateismen grundat samhälle omedelbart skulle innebära att alla tycker lika om allt. Vad är det då för poäng med den diskussion och det ifrågasättande, som Birgitta Forsman vurmar för? Efter att ha tagit del av de tre ateistiska författarnas samhällsanalys och resonemang om våra livsvillkor, så känner jag mig heller inte övertygad om att utsatta och sårbara personer bättre än i dag skulle få sina behov tillgodosedda. Och det är trots allt det som är kristendomens ärende i världen. Fortsatt diskussion och kritiskt ifrågasättande av olika samhällsproblem inklusive en etisk värdering kommer att behövas oavsett om vi representerar en trosuppfattning eller om vi avlägsnat oss från vår ursprungliga religiösa natur. Den strid som ateisterna talar om, den pågår nog mest i deras egen inre föreställningsvärld. Den som avvisar Gud när han kallar oss får räkna med att inte bli lämnad i fred.

Litteratur Andersson, Lena: Förnuft och högmod. Natur & Kultur 2011.

Forsman, Birgitta: Gudlös etik. Fri Tanke 2011.

Signum 1/2012

Sturmark, Christer: Tro och ve tande 2.0. Nya Doxa 2007.

Informationer

Ny latinsk biskop i Jordanien Maroun Elias Lahham, hittillsvarande biskop av Tunis, har av påven utsetts till att leda de latinska katolikerna i Jordanien. Benedictus XVI utsåg den 19 januari Lahham, som kommer ifrån den jordanska staden Irbid, till hjälpbiskop och patriarkvikarie för de latinska patriarkerna i Jerusalem. Han efterträder Salim Sayegh, som om sex veckor fyller 77 år och vars begäran om pensionsavgång påven samtidigt godkände. Lahham var mellan 1993 och 2005 ledare för Heliga landets prästseminarium i Beit Jala i Betlehem. I Jordanien får han själavårdsansvaret för omkring 70 000 latinska katoliker, vilka kyrkorättsligt lyder under Jerusalems patriark, Fouad Twal. Till Jerusalems latinska patriark hör de romerska katolikerna i Israel, Jordanien och de palestinska områdena samt Cypern. Lahham är född den 20 juli 1948 och han prästvigdes 1972 i Jerusalem. Han har disputerat inom pastoralteologi och varit verksam som präst i Jordaniens huvudstad Amman, i Persiska viken och då i den viktiga kristna staden Madaba norr om Döda havet. Sedan 2005 har han lett

de till största delen utländska 21 000 katolikerna i stiftet Tunis, vilket 2010 upphöjdes till ärkestift.

kathpress 2012-01-19

Risk för politisering av Jeanne d’Arc Den katolska kyrkan i Frankrike varnar för en politisering av den heliga Jeanne d’Arc. Det brukar visserligen vara normalt och värdigt, när politiker hedrar Jeanne d’Arc, men kyrkan kommer inte att låta lura sig om någon försöker lägga beslag på Jeanne d’Arc, säger den franska bis kopskonferensens talesperson, Bernard Podvin, enligt franska medier. Men risken finns också att politikerna sätter sig själva på spel om de möter helgonet. Podvin erinrar om att den förment krigiska nationalhjältinnan begrät motståndarnas offer och uttryckligen själv avstod ifrån att döda någon. Den franska biskopskonferensens talesperson och Vogesernas biskop Jean-Paul Mathieu presenterade tillsammans den kyrkliga programdelen av högtidlighållandet av 600-årsjubileet. Höjdpunkten är den 13 maj. Då leder Parisbiskopen och kardinalen André Vingt-Trois högtidsgudstjänsten i Jean d’Arcs födelseort Domremyla-Pucelle.

Signum 1/2012

Den 6 januari, Jean d’Arcs förmodade födelsedag, besökte Nicolas Sarkozy, som den förste presidenten sedan 1920-talet, Domremy-laPucelle. Några dagar senare hedrade ledaren för det högerextrema Front National, Marine Le Pen, födelsedagen. Front National arrangerar den 1 maj varje år en minnesdag för Jeanne d’Arc.

kathpress 2012-01-18

Ekumeniken behöver nya idéer Den ekumeniska dialogen mellan de kristna kyrkorna är i behov av nya impulser och idéer, enligt kardinal Walter Kasper. För närvarande går det dock inte att avgöra om det efter det ”oåterkalleliga slutet” på konfessionalismens tidsålder går att inleda en ny ekumenisk tidsålder, sade Kasper vid ett möte vid Tübingens universitet. Han talade om en tudelad situation inom ekumeniken, där mycket ljus och mörker växlar. Framför allt är det viktigt att vårda och upprätthålla redan uppnådda gemensamma överenskommelser mellan kristna kyrkor och samfund, menar den tidigare ordföranden för Påvliga rådet för de kristnas enhet. Dessutom borde impulserna komma från den ”andliga ekumeni-

Informationer

ken”, som i dag förenar olika konfessioner i bön: ”Ekumeniken behöver naturligtvis även i framtiden det teologiska expertsamtalet, men den får inte enbart bli en angelägenhet för specialister och experter, som fjärmar sig från kyrkans liv. Kasper ansåg sig ha ett positivt facit av sina elva år som ordförande för det påvliga enhetsrådet. Visserligen har det inte gått att uppnå enhet och full kyrkogemenskap, men det har dock vuxit fram ett ”nätverk av mänskliga och kristna relationer”, som skulle kunna möjliggöra fortsatta framsteg på vägen mot kyrklig enhet. Kasper talade dessutom om en växande ”ny oöversiktlighet i den konfessionella situationen”. Det viktigaste kommande steget i dialogen mellan den katolska och den evangeliska kyrkan är enligt Kasper samtal om vad som är gemensamt och om vad som skiljer i fråga om kyrkouppfattningen. De frågor som Vatikanens förklaring Dominus Iesus väckte måste trots den ”ilska” och de ”skador” som uppstod ändå hanteras konstruktivt. Syftande på 500-årsjubileet av reformationen 2017 talade kardinalen om intensiva protestantisk-katolska förberedelser för en ”gemensam deklaration” och ett gemensamt ”gudstjänstmässigt firande”.

kathpress 2012-01-20

Endast Gud kan förverkliga enheten De kristnas enhet kan enligt

påven Benedictus XVI slutligen endast åstadkommas av Gud själv. Den är en gåva som de kristna endast med ödmjukhet kan ta till sig i hjärtat, medvetna om sin egen svaghet, sade påven vid angelusbönen på Petersplatsen den 22 januari. Det innebär dock på intet sätt att mänskliga ansträngningar skulle vara överflödiga. De troende från de olika konfessionerna måste än mer dagligen gå varandra till mötes, krävde Benedictus XVI. Men en realistisk värdering av ansträngningarna för de kristnas enhet förutsätter dock att Gud blir erkänd som det egentliga subjektet i människans inre. Samtidigt kallade Benedictus XVI böneveckan för kristen enhet för en ”central beståndsdel av den ekumeniska aktiviteten” inom den katolska kyrkan. ”Under denna förbönsvecka för kristen enhet vill vi vända oss till Herren, så att han gör oss öppna för en äkta trons gemenskap”. Precis som Jesu lärjungar, vilka lämnade allt när han kallade på dem, måste även de kristna i dag ”bryta upp ifrån det invanda”. Böneveckan för kristen enhet hålls varje år mellan den 18 och 25 januari av troende från alla konfessioner. Som avslutning firar påven den 25 januari en ekumenisk vesper i basilikan San Paolo fuori le mura. I år har böneveckan det bibliska ledordet ”Vi förvandlas alla genom tron på Jesus Kristus” från aposteln Paulus första brev till kor-

Signum 1/2012

intherna. Årets tema har de kristna i Polen valt. I sitt anförande hänvisade påven till den speciella koppling som årets tema har till den polska historien. Polen har upplevt en lång historia med modiga strider mot olika vidrigheter. I dessa har denna nation ständigt visat prov på en stor beslutsamhet som varit besjälad av tron. Polens kristna har i sin frihetssträvan under århundradenas lopp insett att äkta frihet endast kan finnas om männi skans inre förvandlas.

kathpress 2012-01-22

Katolsk protest mot shariadomslut i Indien Den katolska kyrkan i Indien har protesterat mot ett beslut av en islamisk sharia-domstol som kräver utvisning av fem kristna. ”Vi är oroade över detta krav”, säger den indiska biskopkonferensens talesperson, pater Babu Joseph till den tyska katolska nyhetsbyrån KNA. En islamisk sharia-domstol krävde den 18 januari att de fem, varav en Mill Hillmissionär, skulle utvisas. Domstolen hade funnit de kristna missionärerna skyldiga till försök till omvändelse. De ska ha skapat oro och invecklat sig i omoraliska aktiviteter, heter det i domsskälen. Därför måste de utvisas. ”Vi respekterar lagen om religiösa samfund”, betonar Joseph. Men dessa får dock inte riktas mot dem som har en annan tro. Han kräver att den indiska regeringen ska

Informationer

engagera sig mer för religionsfrihet.

kathpress 2012-01-21

Boko Haram är ett hot mot världssamfundet Efter de senaste terrorangreppen från den radikala islamistgruppen Boko Haram fruktar kyrkliga hjälporganisationer att konflikten i Nigeria eskalerar. ”Om inte Nigerias regering snabbt vidtar åtgärder mot terrorn, så kommer krisen att utveckla sig till en långvarig och svårartad konflikt”, säger ordföranden för den tyska avdelningen av Missio, Klaus Krämer. Kyrkorna i Tyskland kallade på söndagen den 22 januari till förbön för terroroffren

i Nigeria och deras anhöriga. Ordföranden för den tyska biskopskonferensen, ärkebiskop Robert Zollitsch sade att han ”med förfäran och sorg” har följt de senaste nyheterna om nya terrordåd. Zollitsch uttryckte sitt medlidande med familjerna och uppmanade de kristna i Tyskland att be för offren, för familjerna i sorg och för fred i Nigeria. Terrorgruppen Boko Haram kallade han ”inte bara Nigerias värsta statsfiende, utan med sina extremistiska mål som al Qaida – också ett hot mot världssamfundet”. Även ordföranden för rådet för de evangeliska kyrkorna i Tyskland, Nikolaus Schneider uttryckte sin bestört-

ning över attackerna i Nigeria. Den nigerianska regeringen måste nu kraftfullt ingripa för att skydda de kristna i landet, sade Schneider till Düsseldorfbaserade tidningen Rheinische Post. ”Vi ber våra muslimska vänner att utöva inflytande över dem som blivit förryckta av Boko Haram, för att få ett slut på våldet”, sade han. Nigeria är med sina 160 miljoner invånare Afrikas folkrikaste land. I norr bor till övervägande del muslimer, i söder kristna. Totalt bekänner sig 50 procent av befolkningen till islam och mellan 45 och 48 procent till kristendomen.

kathpress 2012-01-23

Medverkande i detta nummer madeleine fredell Dominikansyster, M. A. i Contemporary Theology, generalsekreterare för Justitia et Pax. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. peter kavanagh Producent av religionsprogram för CBC (Canadian Broadcasting Corporation). charlotta levay Fil. dr i företagsekonomi och verksam vid Lunds universitet. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. otmar oehring Arabisktalande Mellanösternexpert, sedan 2001 chef för avdelning för mänskliga rättigheter vid den katolska hjälporganisationen Missio i Aachen och medlem av The Pontifical Mission Society. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala.

stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. tomas orylski Teol. dr och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. simon o. pettersson Fil. stud. vid Uppsala universitet med tyska som huvudämne. oliver c. ruppel Juridikprofessor vid Faculty of Law, University of Stellenbosch, Sydafrika och Coordinating Lead Author (CLA) för avsnittet om Afrika i den kommande utvärderingsrapporten (AR5) inom the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. barbara törnquist-plewa Professor i Öst- och Centraleuropakunskap vid slaviska institutionen vid Lunds universitet. lionel vairon F. d. fransk diplomat, föreläsare vid l’Institut des hautes études de défense nationale (IHEDN) och l’Académie de Pudong, Kina samt ordförande för CEC Consulting.

Innehåll Signum nr 1/2012 årgång 38 Ledare

Etologi

1 charlotta levay

27 stig olsson

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

Det liberala samhället, dygderna och kyrkan – Allt fler röster höjs för att det liberala samhällsprojektet bör fokusera de mänskliga dygderna för att inte riskera att spåra ur.

Aktuellt

3 madeleine fredell

Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred – Påvens fredsbudskap.

Psykologi

5 gunilla maria olsson

Reflektioner kring den nya ateismen – Den nya ateismen har blivit alltmer synlig i medierna under de senaste åren och kräver ett tydligt svar från de kristna.

Den inre apan – Några insikter om oss själva utifrån etologen Frans de Waals studier av samspel mellan apor och människor.

31 tomas orylski

Leszek Kolakowski och frågan om Gud

Analyser och rapporter

36 oliver c. ruppel

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

49 sten hidal

Det förflutnas långa skugga – En artikel om korstågen i historien med anledning av Thomas Asbridges bok The Crusades. The War for the Holy Land.

Religionssociologi

21 peter kavanagh

Vart går Québec? – Den enda indikatorn för en djup katolicism som inte visar något tecken på nedgång i Québec är ironiskt nog bruket av religiösa ord som svärord.

Religionshistoria

24 sten hidal

Vad vet vi om Mose? – En redogörelse för det tämligen magra historiska källmaterialet om en av de mest centrala personerna inom judendom och kristendom.

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Det ”kinesiska hotet” i en ledarlös värld – K ina växer i ekonomisk och politisk betydelse, alltmedan västländerna kämpar med krympande ekonomier och självförvållade imageproblem.

43 lionel vairon

10 otmar oehring

17 klaus misgeld

Redaktionskommitté Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Bokrevy

Historia

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Klimathot och migration i Afrika – en global rättvisefråga

Mellanöstern Från arabisk vår till arabisk vinter? – En genomgång av läget i Tunisien, Marocko, Egypten och Syrien.

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

Diplomat och tidstaktiker – Jonas Jonson: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman.

52 elisabeth stenborg

Strindbergs historiedramatik efter kammarspelen – Björn Sundberg: ”Om Du vill lära känna det osynliga…” Anteckningar till Strindbergs sena historiedramatik.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Stig Olsson, Anders Piltz, Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

58 gert-ove fridlund

Ett förlorat Europa – Stefan Zweig: Världen av i går: en europés minnen.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta: Iris InterMedia AB, 122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 sten hidal

Polsk Marialyrik – Marousia Ludwika Korolczyk: Polsk poesi under mellankrigst iden: ett paradigmskifte. Exempel marialyriken.

inom Sverige 370:– studerande 225:–

grundad 1963.

Vardagens mystik – Peter Handke: Der Große Fall.

56 barbara törnquist-plewa

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

53 simon o. pettersson

Katolska öden i 1600-talets Sverige – Barbro Lindqvist: Stölden av Birgittas skalle och andra katolska äventyr i 1600-talets Sverige.

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 mars 2012.

sverige porto betalt port payé 1/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

febuari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vinternyheter!

Det liberala samhället, dygderna och kyrkan Att utbilda ungdomar i rättvisa och fred

Folkmordet på armenier – sett med svenska ögon göran gunner

Gunilla Maria Olsson

Reflektioner kring den nya ateismen Otmar Oehring

Från arabisk vår till arabisk vinter?

Stanna eller inte stanna – de kristna i Mellanöstern svante lundgren

Klaus Misgeld

Det förflutnas långa skugga – korstågen Peter Kavanagh

Vart går Québec?

Den outgrundlige johannes chrysostomos

Sten Hidal

Vad vet vi om Mose? Stig Olsson

Den inre apan Oliver C. Ruppel www.signum.se

www.artos.se

2012

Klimathot och migration i Afrika Lionel Vairon

Det ”kinesiska hotet” i en ledarlös värld