SIgnum 2/2013 by Signum

sverige porto betalt port payé 2/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Bör påvar abdikera? Juden Jesus Kyrkorna och klimathotets utmaningar Johannesakademin inbJuder till ett seminarium om helgonen som enhetens tecken

Anders Piltz

En sky av vittnen

Mea culpa – om skuld och förlåtelse

Nya Slottet Bjärka-Säby | Måndagen den 20 maj kl 9.30–16.00

Sten Hidal

Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin Katrin Åmell

Medverkande biskop Anders Arborelius biskop Jonas Jonson biskop Abakiir professor Samuel Rubenson syster Katarina osb pastor Peter Halldorf

Teologi och ekumenik inom Svenska kyrkan – intervju med Cristina Grenholm Tord Fornberg

Judas Iskariots oförtjänt dåliga rykte Aurica Nutt

Elizabeth A. Johnsons teologiska vision under lupp Anmälan & frågor info@johannesakademin eller 013-440 25. Kostnad 600 kr, inkl lunch och fika.

www.signum.se

Ett seminarium där vi tillsammans reflekterar över frågor som rör helgonens roll i den kristna traditionen: · Vad innebar ”kulten av de heliga” i den tidiga kyrkan? · Hur har firandet av helgonen varit med och skapat kyrkoår och kristen berättartradition? · På vilket sätt kan firandet av trons vittnen berika tron och främja kyrkans enhet idag? · Helgonen och våra böner: Vad kan vi enas om? · Vad innebär det att fira de trons vittnen vars martyrium har orsakats av den del av kyrkan vi själva tillhör?

Stig Olsson

Materia, liv och människa

Innehåll Signum nr 2/2013 årgång 39 Ledare

Kyrkohistoria

1 ulf jonsson

28 klaus ganzer

Bör påvar abdikera? – Benedictus XVI:s beslut att abdikera var modigt och ansvarsfullt.

Den besynnerliga historien om kardinalskollegiets uppkomst – Om kardinalskollegiets olika uppgifter genom historien.

Aktuellt

3 hedvig larsson

Juden Jesus – Judiska museet tar sig an världens mest kända jude.

4 andreas carlgren

Kyrkorna och klimathotets utmaningar – Rapport från ett klimatseminarium i Stockholm.

7 klaus misgeld

Kardinal Józef Glemp – omstridd medlare och försvarare av kyrkan – En viktig polack har gått ur tiden.

Meditation

9 anders piltz

Mea culpa – om skuld och förlåtelse – Finns ansvar, då finns frihet, och då finns rum för förnuftiga resonemang. Och då finns också samvete och skuld.

Liturgi

12 sten hidal

Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin – Är det säkert att en ordagrann översättning är den bästa?

Ekumenik

15 katrin åmell

Teologi och ekumenik inom Svenska kyrkan – intervju med Cristina Grenholm

Teologi

19 tord fornberg

Judas Iskariots oförtjänt dåliga rykte – Var hans död ett soningsoffer?

24 aurica nutt

Elizabeth A. Johnsons teologiska vision under lupp – Hennes livsverk Quest for the Living God har fördömts av den katolska biskopskonferensen i USA.

Naturvetenskap

34 stig olsson

Materia, liv och människa – Vilken plats tilldelas människan i den naturvetenskapliga världsbilden?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté

Andra Vatikankonciliet 50 år

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

41 kenneth r. overberg

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Pacem in terris – insikt och hopp för dagens värld

Analyser och rapporter

46 michael huhn

Det religiösa landskapet i Brasiliens tillväxtekonomi – Från Världsungdomsdagens värdland.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

52 helena bodin

En livsväg mellan öst och väst – Torsten Kälvemark: Vägen mellan öst och väst. Minnen, gränser, samband.

54 kjell blückert

Kärlek och kärnfysik – Hedvig Hedqvist: Kärlek och kärnfysik.

56 magdalena dahlborg

Kyrklig uppförandekodex – De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext.

59 fredrik heiding

Andlig undervisning med ett leende – Dorotheos av Gaza: Undervisande tal och brev i urval.

60 sten hidal

Kulturkrock under senantiken – Lars Rydbeck: När de gamla gudarna dog.

61 sten hidal

Pascal i kortformat – Blaise Pascal: Brev och småskrifter.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

Prenumeration 2013

Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 26 april 2013.

Ledare

Bör påvar abdikera? – Benedictus XVI:s beslut att abdikera var modigt och ansvarsfullt. Förhoppningsvis blir sådana beslut vanligare i framtiden, om än inte av vilka skäl som helst.

åndagen den 11 februari 2013 kom mer att gå till kyrkohistorien som en mycket ovanlig dag. Det var dagen då påven Benedictus XVI offentligt meddelade att han beslutat sig för att ab dikera. I ett tal på latin inför en grupp kar dinaler förklarade påven att han upplevde att han blivit alltför gammal och svag för att klara av att sköta uppdraget som Pet ri efterträdare. Och han tillade att han fat tat beslutet av egen fri vilja efter en längre tids bön och eftertanke. Få personer verkar ha varit informerade i förväg, och i medier na slogs nyheten upp stort som en komplett överraskning. Ändå hade påven själv i Peter Seewalds intervjubok Världens ljus redan i november 2010 förklarat att han inte tyckte det var självklart att stanna på posten ända till sin död. Att påvar abdikerar är inte vardagsmat. Senast något liknande hände var den 13 de cember 1294, då Celestinus V på eget initia tiv avgick efter bara några månader på Pet ri stol. Även längre fram i historien har det hänt att påvar har lämnat uppdraget före sin död, men då har det inte skett frivilligt. Se nast det skedde var 1415, i samband med den så kallade stora västerländska schismen, då inte mindre än tre pretendenter till påvesto len avsattes av kyrkans övriga biskopar, för samlade vid konciliet i Konstanz. Man kan alltså lugnt säga att det hör till ovanlighe terna att påvar lämnar sitt uppdrag före sin

död. Åtminstone hittills. Men på förekom men anledning kan man nu fundera över om det inte borde förekomma oftare. Den katolska kyrkolagen (Codex iuris ca nonici, can. 332) säger kort och gott att allt som krävs för att en påve på ett legitimt sätt ska kunna lämna sitt uppdrag är att han of fentligt meddelar att han avgår. Beslutet ska dessutom vara frivilligt, ingen – utom då möjligen ett koncilium – kan tvinga en påve att avgå. Beslutet behöver heller inte mottas eller bekräftas av någon. Det råder alltså ingen tvekan om att påven har rätt att abdikera om han vill. Men vore det kanske önskvärt att påvar na tog vara på denna möjlighet lite oftare än vad som hittills har varit fallet i kyrkans his toria? Om vi lämnar de kniviga fallen med abdikationer framtvingade genom koncilier därhän, skulle man kunna formulera frågan så här: Under vilka omständigheter bör en påve välja att avgå? Till att börja med kan man konstatera att det finns goda skäl att förespråka en viss restriktivitet på området. En Tuborg smakar enligt reklamen bäst varje gång, men det samma gäller inte nödvändigtvis för påv liga abdikationer. En påve är helt naturligt ständigt föremål för kritik och påtryckning ar, både inifrån kyrkan och utifrån. Genom historien har det varit en av påvarnas upp gifter att slå vakt om kyrkans frihet gente mot exempelvis politiska eller ekonomiska

Signum 2/2013

Ledare

påtryckningar. Ett odifferentierat föresprå kande av påvliga abdikationer riskerar att undergräva kyrkans frihet och att sätta kyr koledningen under otillbörligt tryck. Men påvar behöver kunna stå pall även mot påtryckningar av mer inomkyrklig karaktär. I en gemenskap som omfattar över 1,2 mil jarder medlemmar finns givetvis också po tentiellt splittrande rörelser, och kritik och påtryckningar kommer samtidigt från helt motsatta håll. Påven å sin sida är väsentli gen en symbol för kyrkans enhet. Det vore helt klart olyckligt om möjligheten till ab dikation skulle bli grogrund för lättvindiga krav på abdikation så snart någon grupp i kyrkan är missnöjd med påvens ämbetsut övning. Inte minst i vår tid med dess mass mediala drev och näthatskampanjer finns anledning att påminna om detta. Det vore också olämpligt att införa en be stämd pensionsålder för påvar. Inte heller vanliga präster och biskopar har någon ex akt fastlagd pensionsålder, även om stifts biskopar anmodas att lämna in sin avskeds ansökan när de fyller 75 år. Ytterst har detta att göra med att prästämbetet är en kallelse och en livsväg, inte ett yrke i vanlig bemär kelse. Tu es sacerdos in aeternum secundum ordinem Melchisedech – Du är präst för evigt enligt Melkisedeks ordning – är ett i katols ka sammanhang omhuldat sätt att tala om nyvigda präster. En fastlagd pensionsålder för påvar skulle rimma illa med den katolska synen på kyrkans ämbete. Och det skulle dessutom riskera att göra den påve som bör jar närma sig åldersstrecket till en så kallad lame duck som det bara gäller att vänta ut. Men när detta väl är sagt finns det ändå an ledning att hoppas att påvliga abdikationer kommer att bli vanligare i framtiden. Ökan de livslängd och den moderna medicinens möjligheter har grundligt ändrat betingel serna för innehavet av livslånga uppdrag i vår tid. Till detta kommer de moderna kom

munikationsmedlen, som gör offentliga per soner tillgängliga och bevakade på ett sätt som aldrig tidigare. Och arbetsbördan som är förbunden med påvens uppdrag är knap past mindre betungande i dag än förr. Benedictus XVI:s pontifikat inföll under en i många avseenden svår och turbulent tid för kyrkan. Utvärderingen av hans in sats återstår ännu att göra. Men genom sitt modiga beslut att lämna Petri stol, när han själv kände att krafterna inte längre räckte till, har Joseph Ratzinger visat omsorg om kyrkans väl och gett prov på både ansvars känsla och gott omdöme. Som den föresprå kare av tradition och kontinuitet som han är, har han likväl beslutat sig för att på denna punkt bryta mot långlivade vanor och där med också gjort det lättare för sina efterträ dare i framtiden att fatta samma beslut som han. När de själva finner att så är dags, för kyrkans bästa och av fri vilja. Därigenom har Papa Ratzinger med sitt sista avgörande påvliga beslut lämnat ett viktigt bidrag till kyrkans förnyelse. I skrivande stund spekuleras det vilt om vem som blir näste påve. Möjligen är frågan redan avgjord när detta nummer av Signum når prenumeranternas brevlådor. Men just nu är det omöjligt att sia om vem det blir. För min del skulle jag gärna vilja se någon från en annan kontinent än Europa. Var för inte en påve från Nord- eller Sydameri ka, Asien eller Afrika? Det skulle svara väl mot kyrkans internationalisering i globali seringens tidevarv. Fast nog behöver även den nye påven behärska både italienska och latin. Utan italienska kommer han inte att lyckas få styr på det som sker inne i Va tikanen. Och latinet behöver han, inte bara därför att det fortfarande är Vatikanens of ficiella språk utan också därför att han som biskop av Rom är vårdare av den romerska lokalkyrkans tradition. ulf jonsson

Signum 2/2013

Aktuellt

som sägs i hörlurar som ligger framme, vil ket kan vara bra då det är en liten lokal och det lätt blir lite bullrigt om det är många be sökare där samtidigt. Men det som sägs des sa tre teologer emellan känns ibland något regisserat. Det kan möjligtvis hänga ihop med att det inte är spontant, utan att de kän ner varandra tämligen väl och har pratat om dessa ting ett flertal gånger innan kameran fångade dem på bild. Om man tar sig tid är det dock mycket intressant att följa deras tankegångar och funderingar. Själva utställningen är välgjord och trev lig. Dock slås jag av tanken att det skulle ha varit roligt om det hade varit lite mer av det hela. Knappt något av det som sägs eller vi sas upp känns kontroversiellt eller nytt. Men därmed inte sagt att utställningen inte skul le vara angelägen. Tvärtom. Det viktiga med denna utställning är inte vad som sägs utan att det sägs. Intressant i sig är ju att judar och kristna har arbetat tillsammans för att sam manställa utställningen. Man har haft en utställningsgrupp som tillsammans under mer än ett år har arbetat för att göra utställ

ningen möjlig. I mer än en bemärkelse har det varit gränsöverskridande då det invol verat judar och kristna och dessutom män niskor med olika yrkesmässiga och veten skapliga bakgrunder. Utställningen ger ett bidrag till att minska okunnigheten bland både judar och kristna, och detta är lovvärt på alla sätt och vis. För den som vill veta mer finns det en utmärkt tvåspråkig (engel ska och svenska) och rikt illustrerad musei katalog att tillgå. I den finner man ett stort antal intressanta artiklar som behandlar re ligion och arkeologi ur flera aspekter. Den brännande frågan om vem som egentligen dödade Jesus tas upp, liksom om Jesus var kristen eller inte. De som bidragit till texter na i utställningskatalogen har med sina tex ter och bilder kanske medverkat mer till att lyfta de intressanta frågorna än vad själva utställningen lyckats göra. Samarbetet, som i inledningen till katalogen sägs vara unikt och ske för första gången i Sverige, har i alla fall lett till en sevärd utställning, en mycket fin katalog och förhoppningsvis också till att ömsesidiga fördomar minskar. hedvig larsson

Kyrkorna och klimathotets utmaningar – Rapport från ett klimatseminarium den 11 februari 2013 i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

iskerar vi att jorden värms upp så mycket att det till sist hotar oss och hela skapelsen? Frågan tar allt större plats i samtal kring köksborden, på tidning arnas debattplatser och vid kyrkkaffen runt om i landet. På olika sätt kanaliserar kyrkorna enga gemang, senast genom det ekumeniska ar betet mellan kyrkorna i Sverige om klimat och hållbar utveckling. En arbetsgrupp har

arbetat fram en fin liten skrift med titeln Värna den jord som Gud älskar. Den 11 februari genomfördes ett klimatse minarium i S:ta Eugenia kyrka med ett brett uppbåd av kyrkoledare närvarande. Under dagen genomfördes många gruppsemina rier bland annat om arbetet med att ”rätt visemärka” kyrkan, om teologisk fördjup ning, om ”omställningsrörelsen” som hjäl per människor att genomföra förändringar

Signum 2/2013

Aktuellt

na mot hållbarhet och enklare livsstil lokalt, och mycket annat. Som talare medverkade kyrkoledare som ärkebiskop Anders Wejryd, Svenska kyrkan, biskop Anders Arborelius, katolska kyrkan, missionsdirektor Anders Blåberg, Evangeliska frikyrkan, frälsnings officer Marie Willermark, ledare för Svenska Frälsningsarmén, och andra. Naturskydds föreningens generalsekreterare Svante Ax elsson frågade ut kyrkoledarna. Och dagen leddes av Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd. Den katolska ordenssystern Louisa Poo le var inbjuden för att berätta om Operation Noah. Organisationen representerar en bred ekumenisk samling av kyrkor i England som gemensamt engagerat sig i klimatfrågan. Man arbetar under devisen ”Motiverade av tron, informerade av vetenskapen, inspire rade av hoppet”. Arbetet har pågått i flera år. En omfattande hemsida har byggts upp, som verkligen är värd att titta på. Där finns tips på aktiviteter, exempel på tal, upprop, artiklar, bildpresentationer, både naturve tenskapligt och teologiskt fördjupningsma terial och mycket annat. Till askonsdagen förra våren presentera des ett starkt formulerat upprop som under tecknades av tolv av Storbritanniens främ sta kyrkoledare från samtliga större sam fund, till exempel de katolska, ortodoxa, anglikanska, metodistiska, baptistiska och reformerta kyrkorna. Bland dem återfanns internationellt kända namn som dåvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Willi ams, ärkebiskopen av Wales Barry Morgan, biskopen av London Richard Charters och metropoliten Kallistos Ware. I uppropet skrev man att klimatföränd ringarna ”ställer oss inför frågor som gäller kärnan i den kristna tron”. Och så formule rade man fyra viktiga frågeställningar: Hur bör vår relation vara till den Gud som är all tings ursprung och mål? Hur kan vår kon sumtion av energi och andra materiella re surser balanseras mot de behov som finns i de fattigaste samhällena, hos kommande

generationer och övriga arter? Hur behåller vi hoppet mitt i fruktan och förnekelse? Hur kan vi uppmuntra till globalt samarbete, utmana ohållbara ekonomiska system och ändra våra livsstilar? Den skrift som nu samlat ett brett uppbåd av kyrkorna i Sverige presenterades inför årets askonsdag. Den betonar att ”klimat förändringarna och de övriga hoten mot skapelsen tvingar fram svar på viktiga mo raliska och andliga frågor”. Den räknar upp tre stora utmaningar som kyrkorna ställs in för: Den första är intellektuell och gäller hur klimathoten påverkar formuleringen av kyr kornas teologiska övertygelser. Den andra gäller kyrkans profetiska kallelse, nämli gen vad kyrkan ska säga i ”denna ödestid”. Den tredje gäller utformningen av en kris ten livsstil, för att kristna genom eget vitt nesbörd ska kunna påverka samhället. Den breda ekumeniska samlingen är verkligen imponerande, också i internatio nellt perspektiv. Det är ett viktigt engage mang som borde väcka stöd och inspirera långt utanför de troendes skara. Vartefter kan det bli mycket betydelsefullt. Men det är värt att reflektera över några frågor när arbetet nu ska utvecklas vidare. En gäller vem uppropet riktar sig till. Det engelska uppropet riktas till kyrkorna själ va (även om mycket på hemsidan vänder sig till en mycket bredare krets). De svenska texterna riktas till kyrkorna, men minst lika mycket till politikerna. På det sättet kan det ytligt se ut som om de engelska kyrkorna är mer inåtvända. Men är det så? Den skrift, som de svenska kyrkoledarna presenterade, spänner över en stor bredd av teologi, bibeltexter, global utveckling och klimaträttvisa. Såväl religiösa, samhälleli ga som politiska perspektiv finns med. Den påminner om att ”frälsning i Kristus inte av ser bara människan utan hela Guds skapel se”. Men den drar sig inte heller för att tycka att det skulle behövas ”ett annat sätt att räk na och beräkna utveckling än det mycket trubbiga BNP”. Man vill ha mer energieffek

Signum 2/2013

Aktuellt

tivisering och förnybara energikällor, man vill att klimatbiståndet ska höjas och att de svenska klimatutsläppen inom landets gränser ska minskas med 40 procent fram till 2020. När kyrkan talar om frälsningen, relatio nen till Kristus och till Guds skapelse, talar den med autentisk röst om det som är genu int religiöst. Men med vilken särskild legiti mitet kan hon uttrycka sig om sättet att be räkna BNP? Jag kan höra invändningen: ”Klart att du som var politiker inte vill att kyrkan ska vara kritisk och trycka på.” Men egentligen är det tvärtom: Som djupt övertygad och engage rad miljöpolitiker tyckte jag det var bra när kyrkan ville mer – det gav stöd för mig som också ville att Sverige skulle göra mer. Men som djupt troende och engagerad kristen frågar jag mig vad det betyder för kyrkan. Jag undrar om det kan hänga ihop med den kyrkliga självbilden i det moderna se kulariserade samhället, att man inte vågar tro att det genuint religiösa budskapet med sin samhälleliga innebörd räcker? Självklart borde det räcka för kyrkan att vara kyrka. Kanske är det så att de engelska kyrkorna i det fallet ger uttryck för större självkänsla än de svenska? Kyrkan har en mycket viktig samhällelig uppgift, men den blir starkast när den for muleras utifrån det som är kyrkans stora och viktiga kallelse: Att förmedla Guds kär lek till människorna och skapelsen. Visst får den uppgiften konsekvenser också för sam hället. Den leder till exempel till kraven på rättvisa och mycket annat. Det är vad den katolska kyrkan visar i sin sociallära. Men det är något annat än att utveckla kristen ideologi, och ännu mindre kristen politik. Dessutom finns det ju bättre sätt att påverka politiken än att engagera sig i kyrkan. Det är värt att ställa frågan när kyrkan är som starkast: Som uttolkare av människans roll i skapelsen genom hennes relation till Skaparen? Eller som en i den stora lobbyist kören? Vad är mest omvälvande i vårt seku lariserade samhälle?

En annan fråga gäller de skillnader som vuxit fram mellan kyrkorna i deras arbete med klimatfrågan, inte minst mellan väst kyrkliga och östkyrkliga synsätt. Inom de många västkyrkorna har man vartefter allt mer betonat människans roll som förvaltare av skapelsen. Det är ett synsätt som framför allt utgår från människans ansvar för ska pelsen genom aktivitet. Bland ortodoxa teo loger har man mer betonat synen på männi skan som ett mikrokosmos. Det är ett be grepp som inte utgår från det mänskliga handlandet utan från det mänskliga varat: Vad är vi som människor? Det beskriver att människan helt och hållet är en del av den ekologiska väven, men också att hon är en brännpunkt mellan Skaparen och skapel sen. Människan är delaktig både i Skaparen och i skapelsen, och det ger henne en allde les särskild roll. Samtidigt har den ortodoxa kyrkan visat ett mycket stort engagemang, större än de flesta andra kyrkor. Särskilt gäller det den ekume niske patriarken av Konstantinopel, som un der många år varit en stark och uthållig röst för att visa större ansvar för skapelsen. Han har i snart tjugo års tid organiserat en rad större symposier om religion, vetenskap och miljö. Han har engagerat sig för miljöfrågor från Östersjön till Amazonas, från Nordpo len till den amerikanska kontinenten, från Afrikas hjärta till Victoriasjön med Tanza nia, Uganda och Kenya. Han, och den orto doxa kyrkan, har nått denna stora betydelse genom att betona sin särart som kyrka, inte genom traditionell politisk aktivism. Den ortodoxa kyrkan betonar något i den kristna tron som öppnar ett mycket hopp fullt perspektiv. Det är hoppfullt inte ge nom tillkämpad optimism utan genom själ va kärnan i sitt budskap: Som brännpunkt mellan Skaparen och skapelsen är männi skan till sitt väsen inte främst en exploatör, en förstörare. Hon är helt och hållet en del av skapelsen samtidigt som hon också har del av gudomlig natur och är ämnad för att gudomliggöras. En stor del av människans

Signum 2/2013

Aktuellt

historia handlar om att hon agerat i strid med sitt egentliga väsen. Då har hon age rat just som exploatör, erövrare och förstö rare. Samtidigt är det bara hon som kan räd da skapelsen, men först om hon omvänder sig till det som i djupaste mening är hennes väsen. Det är ett budskap med sprängkraft. Djupt religiöst, men till hela sin konsekvens samhälleligt. Så vad kan vara den katolska kyrkans roll? Först kan man konstatera att den katolska kyrkan varit tidigt ute. Redan Paulus VI upp märksammade miljöfrågorna, bland annat i samband med sitt budskap till FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Och utta landena har varit många; Johannes Paulus II tog upp miljöfrågorna i en starkt formu lerad appell till världsfredsdagen 1990 om att sluta fred med Skaparen och med hela skapelsen. Tolv år senare skrev han och den ekumeniske patriarken Bartholomaios I en gemensam deklaration. Därutöver tog han upp aspekter av miljöfrågorna i flera encyk

likor och i många andra texter. Benedictus XVI (som meddelade sin avgång samma dag som det ekumeniska klimatseminariet ägde rum i Stockholm) har tagit upp klimat och miljö ur olika perspektiv så ofta att han kal lats ”den gröne påven”. Men perspektiven skulle kunna fördju pas. Kanske blir näste påve den förste som äntligen ägnar en hel encyklika åt miljön och skyddet av skapelsen. Den katolska kyrkan ligger i sin teologiska tradition så nära den ortodoxa traditionen att ett stort och fruktbart utbyte borde kunna ske. Dess utom har den katolska kyrkan sin breda so ciallära, som den ortodoxa saknar. Framför allt är den katolska kyrkan som ingen an nan den stora världskyrkan med sin styrka inte minst i många av de fattigaste utveck lingsländerna. Fullt katolskt engagemang med kyrkans hela bredd och höjd har stora möjligheter framför sig när det gäller klimat, miljö och rättvisa – och kan få oanad bety delse. andreas carlgren

Kardinal Józef Glemp – omstridd medlare och försvarare av kyrkan

ózef Glemp blev 83 år gammal och fick i likhet med så många andra i sitt hem land Polen uppleva dramatiska sam hällsomvälvningar som påverkade hans levnadsbana. Och han hade fått axla en svår roll – eller, som det sades, fått ta på sig allt för stora skor – när han i juni 1981 efterträd de kardinal Stefan Wyszynski som ärkebis kop för stiftet Gniezno (Gnesen)-Warszawa. Hans store föregångare hade under mer än trettio år gjort sig känd som en hårdnack ad motståndare till den kommunistiska re

gimen. Själv tillträdde Glemp mitt i en peri od då landet skakades av djupgående kriser och den hårda konfrontationen mellan den oberoende fackliga rörelsen Solidaritet (se dan sensommaren 1980) och regimen. Dess utom stod han i skuggan av en annan po lack, påven Johannes Paulus II (1978) i Rom, älskad av sina landsmän och betraktad som den egentlige talesmannen för den katolska nationen. Detta underlättade inte heller si tuationen för den Polens nye primas (den polska kyrkans högste representant). När

Signum 2/2013

Aktuellt

och uttryckte sedan som sin åsikt att Mi chail Gorbatjov borde stödjas. Att Glemp åt njöt stort anseende från alla sidor kan illu streras av det som har kallats ”teaparty hos Glemp”, ett informellt möte med ledande polska politiker som 1990 ledde till att Jaru zelski lämnade presidentposten och Wałesa i stället kunde väljas. Det kan nämnas att Glemp också ofta förekommer i den svenska diplomatiska rapporteringen från Warsza wa. Hans omgivning kunde vara en pålitlig källa om man ville veta vad som försiggick i ett senkommunistiskt Polen. Efter 1989 blev utvecklingen inte som Jó zef Glemp (eller Johannes Paulus II) hade tänkt sig. Polen tycktes förvästligas, de mokratiseringen och öppningen för kapi talism och marknadsekonomi ledde till vad man betecknade som konsumism och libe ralism. De nya konflikterna kring moralfrå gor (abort) och kraven på det sekulära sam hällets åtskillnad mellan kyrka och stat gav upphov till splittring. Några katolska grup per drog sig inte för att sprida en hatisk stäm

ning mot västligt, inte minst europeiskt och ”judiskt” inflytande (Radio Maryja). Kardi nal Glemp ingrep väl sent när det gällde ra diostationen. Men han förblev tydlig när det gällde krav på socialt ansvarstagande. När kardinal Glemp 2006 skulle överläm na sitt ämbete till den utsedde efterträda ren, anklagades denne för att under kom munisttiden ha varit angivare för de kom munistiska myndigheterna. Kardinalen fick då stanna ytterligare en tid på sin post. Nu, efter hans död den 23 januari 2013, och ef ter tre dagars begravningshögtider under deltagande av ett stort antal polska och ut ländska kyrkliga och världsliga ledare och stora folkmassor, kan man avläsa något av den uppskattning han har vunnit. Åtmins tone under det kritiska årtiondet, innan det kommunistiska systemet föll ihop, visade Józef Glemp att han mycket väl kunde växa in i föregångarens stora skor. Eftermälet i stora internationella tidningar visar, trots en viss kritik, att han högaktades som nyt tig medlare och pragmatisk ledare i kritiska situationer. klaus misgeld

Meditation

Mea culpa – om skuld och förlåtelse av anders piltz

”N

on, rien de rien, non, je ne regret te rien”, så börjar visan som gjorde Edith Piaf världsberömd. ”Jag ång rar ingenting.” På samma sätt brukar kul turens kändisar, som i litterär (och därmed tillrättalagd) form redogör för sina liv, sva

ra på frågan om de ångrar något. Ånger är meningslöst, sade Ingmar Bergman. Gjort är gjort. Ska man vara rättvis mot Edith Piaf så ta lade hon (eller sångförfattaren) inte om ute blivna skuldkänslor. Visan handlar om ett

Signum 2/2013

Meditation

livs erfarenheter på gott och ont, framför allt hur andra har uppträtt, inklusive gamla för älskelser och deras känslotremolon. Nu är alla notor betalda, kastade, glömda och hör till historien. Trots detta ska Edith själv ha sagt på sitt yttersta: ”Man får betala för var enda förbannad sak man har gjort.” Memoarer brukar sällan innehålla syn dabekännelser. Det ligger i sakens natur att redogörelsen för det egna livet är ett rättfär digande, när man nu har chansen att tala utan att bli avbruten. Påfallande i samti dens memoarlitteratur är frånvaron av sam vetsrannsakan och ånger. Vad som nu efter frågas är hänsynslöst öppna skildringar av det mest privata och intima. Medielogiken förutsätter publikens förståelse och absolu tion i förhållande till bekännelsens öppen het. En människa som inte döljer något kan inte klandras, på villkor att alla kort läggs på bordet. En helt annan fråga är om de när stående skulle vara lika förlåtande, om de fick uttala sig. Talet om skuld har blivit problematiskt. Också i det kyrkliga språkbruket har skuld och synd blivit närmast besvärande be grepp. Behovet av syndabekännelse i bör jan av gudstjänsten har ifrågasatts i Svens ka kyrkan. I katolska miljöer kan man kon statera en kraftig nedgång i biktpraxis un der de senaste decennierna. De synder man tidigare anklagade sig för förklaras nu i psy kologiska termer, som naturliga beteenden under givna förutsättningar. Det finns för visso ett dimmigt gränsland mellan reell skuld och diffusa skuldkänslor, mellan bikt och psykoterapi, mellan förlåtelse och för ståelse. Mycket i gångna tiders själavårds praxis kunde uppamma ett osunt skuld medvetande. Det finns människor med neu rotiska eller masochistiska tendenser till skrupulositet och andlig tvångstvättning, som lätt faller offer för en viss moraliseran de förkunnelse. Men när detta är sagt är den faktiska skul den och dess känsloklädsel inte skaffad ur

världen. I annat fall avskaffar man samti digt begreppet ansvar. Ansvar förutsätter personlig frihet, och frihet bruk av förnuf tet. De uppseendeväckande dödsskjutning arna (till exempel Breivik eller i skolmiljö er) har aktualiserat frågan om skuld och an svar. Visserligen är vi alla betingade av vår barndoms upplevelser, det genetiska arvet, påverkan i närmiljön under de formativa åren, omogna önskningar, läggning, förut fattade meningar, ideologier, tankefel och tusen andra faktorer som påverkar våra be slut. Vi hamnar i kritiska situationer i käns lotillstånd som vi inte har eftersträvat. Man kan vara på dåligt humör (kanske på goda grunder), berusad, upphetsad, inte upp lagd för förnuftiga resonemang. Har förnuf tet ännu en chans? Eller är man utlämnad åt passionerna, de oombedda impulserna? Finns ansvar, då finns frihet, och då finns rum för förnuftiga resonemang. Och då finns också samvete och skuld. Skuldkänslor har låg status, eftersom då ligt samvete är ett viktigt inslag i flera men tala sjukdomstillstånd. Men lika säkert som det finns dovt destruktiva känslor av dåligt samvete som borde redas ut av en terapeut, lika sant är det att reell skuld existerar. Det räcker inte att säga som den berömde och av många fromma människor högt respek terade psykoanalytikern och filosofen Erich Fromm (död 1980): ”Eftersom vi alla tillhör ett och samma människosläkte, och synden inte är något omänskligt, så finns det hel ler inget att skämmas för.” Skulle Fromm skämmas för att skriva detta över ingången till Auschwitz? Synden finns, och den är inte mänsklig. Därför är den en synd, och därför bör man skämmas för den – och göra något konstruk tivt av sina skuldkänslor. Alla som någon gång känt sig orättvist be handlade vet att det finns rätt och fel, hur mycket habila filosofer och psykologer än vill bortförklara moralen som biprodukt av evolutionen – det vill säga att i Nietzsches

Signum 2/2013

Meditation

anda göra den till ett fenomen som kan för klaras genetiskt och därmed relativiseras till något föränderligt, i ständigt behov av revision, en fråga om maktutövning och ma nipulation. Det är svårt i dagens samtalskli mat att sälja in talet om den naturliga sede lagen, skriven i samvetet och i huvuddrag gemensam för alla civilisationer och i vår del av kulturen summerad i tio Guds bud. Förnekar man människans potential till ansvar och tillräknelighet, då har man de konstruerat henne till ett knippe biologiska och psykologiska behov. Då finns inga objek tiva värden. Då finns heller ingen skuld. Då finns heller inget behov av försoning. Men alla vet innerst inne att skuld finns och där med behovet av försoning. Mänskligt hand lande är inte styrt av blinda drifter utan un derkastat viljans kontroll. I annat fall är ing en tillräknelig, och straff (och beröm) blir något meningslöst. Skuld och skuldkänsla är universella fenomen, som finns i alla kul turer i samband med brott mot normer och tabun i fråga om sexualitet, våldsanvänd ning, förtroende och ägande. Eftersom den som bär skulden erfar en känsla av minder värde och självförakt, uppstår alltid frestel sen till förnekande och förträngande genom att man letar efter syndabockar, rationalise rar eller banaliserar det skedda. Det finns ingen moral som inte har att göra med enskilda personers fria beslut. Det finns förvisso ”syndiga strukturer” (ett för några decennier sedan populärt begrepp), men inga strukturer växer fram omedvetet som myrstackens system av gångar, uttryck för kollektiva genetiska program i myrorna. Varje social struktur är produkten av fria be slut, fattade vid en viss tidpunkt av en in divid eller ett kollektiv. Också på nationell och internationell nivå är det individer som beslutar i frihet, efter rationella övervägan den, under ansvar och alltså med risken att ådra sig skuld. Skuld kan hanteras under förutsättning att den erkänns och ångras i öppenhet mot försoning med andra. Allt kristet tal om

skuld är inskrivet i tron på Guds erbjudan de av försoning i Jesus Kristus. I detta ingår både lag och evangelium. Det existerar ob jektiva normer, och det finns förlåtelse för brott mot dem. Varje misslyckande i förhål landet till medmänniskan och till mig själv är också en synd inför Gud. ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat” ropar kung David ef ter att ha begått mord och äktenskapsbrott (Ps 51:6). Syndaren kan inte själv åstadkom ma försoningen inför Gud, men Gud har tagit initiativet till denna möjlighet. Jesus inleder sin offentliga verksamhet med ropet ”Om vänd er och tro på evangeliet” (Mark 1:15). Som förutsättning för människans befriel se står alltså uppmaningen till sinnesänd ring (metánoia), erkännandet av en objektiv och inte förhandlingsbar ordning, uttryckt i Guds bud, och insikten om att man själv har brutit mot denna ordning. Gud väntar på denna omvändelse, och Jesus är platsen för vår försoning: ”Tack vare Kristus Jesus har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod. Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen” (Ef 2: 13 f.). Den vackraste och tydligaste ikonen av detta är liknelsen (Lukas kap. 15) om den förlorade sonen, en berättelse om männi skan som kommer till sig själv efter att ha gått vilse i oigenkännlighetens land (in re gione dissimilitudinis), som Augustinus kal lar de mänskliga villkoren (Bekännelser, 7, 10, 16). När sonen, som har levt upp sina till gångar och nu befinner sig i yttersta misär i främmande land, inser sin belägenhet, sitt ansvar och sin skuld, hur långt borta han kommit från sig själv och sina medmänni skor – först då kommer han till sig själv. Först i insikten om sitt beroende, sin saknad och brist, blir han sig själv. Han bestämmer sig för att återvända hem i säck och aska. Tvärtemot hans onda aningar har fadern stått och väntat på hans hemkomst, och han möts inte av berättigat klander utan av en omfamning och en kyss, av fest och dans.

Signum 2/2013

Meditation

Denna berättelse sammanfattar evangeliet om människans upprättelse. För att komma till mig själv måste jag inse att jag är i behov av nåd, att jag kan befrias från villfarelsen att jag är alltings mått, att jag slipper rotera kring mitt ego, att jag är beroende av en välvilja som jag inte kan ma nipulera men ta emot i frihet. Att jag är be nådad, både i betydelsen frikänd och i be tydelsen föremål för en orimlig kärlek och välvilja. Denna drabbande insikt kallas omvän delse. Majken Johansson (d. 1993), poeten som blev frälsningssoldat, har skildrat sa ken i dikten ”Den lilla vägen” (i samlingen Omtal 1969): Hur mycket var t.ex. inte ångestladdat! Och därmed insufficiensupplevelsen bottenlös.

Nu vandrar jag med den heliga Teresa av Jesusbarnet den lilla vägen ropande ”Abba! Fader! Till honom som ”förbarmar sig över barnen” och ”tänker därpå att vi äro stoft”. Lätta som luft flyger kraven bort över mitt barnahuvud. Försoning är en gåva som kan tas emot, och för att ta emot den måste man först inse att man är i behov av den, att man kan bli fri från rustningen av försvarsmekanismer kring egot: ”Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel riket” (Matt 18:3).

Liturgi

Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin av sten hidal – Är det säkert att en ordagrann översättning är den bästa?

nder februari månad fick Stockholms katolska stift såväl ett nytt altarmis sale som en ny utgåva av psalmbo ken Cecilia. I Signum nr 1 detta år finns en artikel av Anders Piltz, ”Romersk liturgi i ny svensk dräkt”, som på ett klargörande sätt skildrar den långa vägen fram till att de nya liturgiska böckerna kunde tas i bruk. En del av mödorna längs vägen har haft att göra med kriterierna för översättning av li

turgiska texter. Det regelverk som fastställ des i Rom några år efter Andra Vatikankon ciliet ersattes år 2001 genom instruktionen Liturgiam authenticam, som påbjuder en så ordagrann återgivning av det latinska origi nalet som möjligt. Men införande av ett så dant översättningsideal är inte ett steg fram åt. Mot bakgrund av mitt eget engagemang i det som kom att bli Bibel 2000 kan jag intyga att det skapar avsevärda problem för över

Signum 2/2013

Informationer

Franziska Jägerstätter 100 år Franziska Jägerstätter, änka efter den av nazisterna av rättade och år 2007 saligför klarade martyren Franz Jä gerstätter, fyller 100 år den 4 mars 2013. Familjen Jäger stätter och stiftet Linz firar födelsedagen med högtids gudstjänst i St. Radegunds församlingskyrka med stifts biskopen Ludwig Schwarz och biskop Maximilian Ai chern. Redan på söndagen fi rades Franziska Jägerstätter i Mariadômen i Linz. Jubilaren själv kunde dock inte komma på grund av sin försämrade fysiska hälsa. Biskopsvikarien Maximi lian Mittendorfer och rek tor Ewald Volgger firade fö delsedagsgudstjänsten i Ma riadômen tillsammans med många deltagare, däribland den regionale ledaren Josef Pühringer, ordföranden för Katolsk aktion, Bert Brand stetter, Jägerstätterbiografen Erna Putz och ordföranden för Mesnergemeinschaft in Oberösterreich, Georg Windt ner. ”Franz och Franziska Jä gerstätter hade tydligt avgjort sig för Kristus”, betonade bi skopsvikarien Mittendorfer i sin predikan: ”Franziska Jä gerstätter stärkte och bekräf tade sin man i tron. Dessut om var båda vaksamma sam tida. Franziska led under sin

mans beslut men stod bakom honom ända till slutet. Båda var medvetna om att Franz’ beslut skulle leda till döden, men hon understödde honom med orden ’annars skulle han ju inte ha haft någon’”. På fredagen gratulera de förbundspresident Heinz Fischer Franziska Jägerstät ter. I välgångsönskningar na heter det att Franziska Jä gerstätter bistod sin man un der de svåra åren och att hon också varit ett värdefullt stöd för honom. Under sitt liv har hon blivit till en ”förebild för moralisk integritet”. År 2007 fick Franziska Jägerstätter ta emot Österrikiska statens förtjänsttecken i guld. Även i Rom, där för närva rande allt kretsar kring kon klaven, påminde man den 3 mars om det äkta paret Jäger stätter. De brev, som Franz Jä gerstätter skrev till sin hust ru strax före sin avrättning i Berlin, förvaras sedan 2005 hos Sant’Egidio-gemenska pen i martyr-minnesplatsen San Bartolomeo. De överläm nades till Sant’Egidio i sam band med ett firande i an slutning till ett ad-limina-be sök av de österrikiska bisko parna, bland andra kardinal Schönborn och biskop Man fred Scheuer. Franziska Jägerstätter föd des den 4 mars 1913 i österi kiska Hochburg i en stor bon

Signum 2/2013

defamilj. Franz och Franzis ka Jägerstätter gifte sig på skärtorsdagen 1936 och res te på bröllopsresa till Rom. 1937, 1938 och 1940 föddes döttrarna Rosalia, Maria och Aloisia. När Franz Jägerstätter för andra gången skulle rycka in i det militära och inte vil le lyda inkallelseordern, sva rade Franziska på frågan om varför hennes man inte åter igen ville gå ut i kriget: ”Ef tersom de (nazisterna) så har förföljt kyrkan.” Hon motsat te sig inte sin mans samvets beslut trots den uppenbara dödliga utgången. Efter dödsdomen fick det äkta paret möjlighet till ett kort avsked vid krigsdom stolen i Berlin. Den 9 augus ti 1943 avrättades Franz Jä gerstätter i Zuchthaus Bran denburg. Efter kriget fortsatte Fran ziska med hjälp av sin far och sina systrar arbetet på bond gården. Hon var under 30 år kyrkvärd i församlingskyr kan i St. Radegund, lektor och kommunionutdelare lik som ledare för församlingens katolska kvinnoförening. Den 7 maj 1997, 54 år efter Jägerstätters avrättning, upp hävdes dödsdomen mot Jä gerstätter. Saligförklarings processen för Franz Jäger stätter öppnades 1997 och av slutades på stiftsnivå den 21

Informationer

juni 2001. Den 1 juni 2007 be kräftade Vatikanen officiellt martyriet och den 26 oktober 2007 skedde saligförklaring en i Mariadômen i Linz. Fran

ziska bar på ett berörande sätt fram en relik från sin äls kade man till altaret under den högtidliga gudstjänsten. Under sitt liv har Franzis

ka Jägerstätter fått 14 barn barn och 17 barnbarnsbarn. Hon fick 2010 motta det påvli ga förtjänsttecknet Pro Eccle sia et Pontifice.

kathpress 2013-03-03

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. andreas carlgren Riksdagsledamot och f.d. miljöminister. magdalena dahlborg Handläggare för ekumenik i Stock holms katolska stift och teol. stud. vid Uppsala universitet. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. klaus ganzer Professor emeritus i kyrkohistoria vid Universität Würzburg. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. michael huhn Bibliotekarie, arkivarie och hjälpor ganisationen Adveniats sakkunnige i frågor som rör Brasilien.

ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. hedvig larsson Teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lektor vid Ersta Sköndal. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetar rörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. aurica nutt Dr i teologi och forskarassistent vid av delningen för Feministische Theologie und Genderforschung vid KatholischTheologische Fakultät i Münster. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. kenneth r. overberg Jesuitpater och professor i teologi vid Xavier University, Cincinnati, USA. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskopsvi karie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missions vetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 2/2013

Innehåll Signum nr 2/2013 årgång 39 Ledare

Kyrkohistoria

1 ulf jonsson

28 klaus ganzer

Bör påvar abdikera? – Benedictus XVI:s beslut att abdikera var modigt och ansvarsfullt.

Den besynnerliga historien om kardinalskollegiets uppkomst – Om kardinalskollegiets olika uppgifter genom historien.

Aktuellt

3 hedvig larsson

Juden Jesus – Judiska museet tar sig an världens mest kända jude.

4 andreas carlgren

Kyrkorna och klimathotets utmaningar – Rapport från ett klimatseminarium i Stockholm.

7 klaus misgeld

Kardinal Józef Glemp – omstridd medlare och försvarare av kyrkan – En viktig polack har gått ur tiden.

Meditation

9 anders piltz

Mea culpa – om skuld och förlåtelse – Finns ansvar, då finns frihet, och då finns rum för förnuftiga resonemang. Och då finns också samvete och skuld.

Liturgi

12 sten hidal

Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin – Är det säkert att en ordagrann översättning är den bästa?

Ekumenik

15 katrin åmell

Teologi och ekumenik inom Svenska kyrkan – intervju med Cristina Grenholm

Teologi

19 tord fornberg

Judas Iskariots oförtjänt dåliga rykte – Var hans död ett soningsoffer?

24 aurica nutt

Elizabeth A. Johnsons teologiska vision under lupp – Hennes livsverk Quest for the Living God har fördömts av den katolska biskopskonferensen i USA.

Naturvetenskap

34 stig olsson

Materia, liv och människa – Vilken plats tilldelas människan i den naturvetenskapliga världsbilden?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté

Andra Vatikankonciliet 50 år

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

41 kenneth r. overberg

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Pacem in terris – insikt och hopp för dagens värld

Analyser och rapporter

46 michael huhn

Det religiösa landskapet i Brasiliens tillväxtekonomi – Från Världsungdomsdagens värdland.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

52 helena bodin

En livsväg mellan öst och väst – Torsten Kälvemark: Vägen mellan öst och väst. Minnen, gränser, samband.

54 kjell blückert

Kärlek och kärnfysik – Hedvig Hedqvist: Kärlek och kärnfysik.

56 magdalena dahlborg

Kyrklig uppförandekodex – De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext.

59 fredrik heiding

Andlig undervisning med ett leende – Dorotheos av Gaza: Undervisande tal och brev i urval.

60 sten hidal

Kulturkrock under senantiken – Lars Rydbeck: När de gamla gudarna dog.

61 sten hidal

Pascal i kortformat – Blaise Pascal: Brev och småskrifter.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

Prenumeration 2013

Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 26 april 2013.

sverige porto betalt port payé 2/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Bör påvar abdikera? Juden Jesus Kyrkorna och klimathotets utmaningar Johannesakademin inbJuder till ett seminarium om helgonen som enhetens tecken

Anders Piltz

En sky av vittnen

Mea culpa – om skuld och förlåtelse

Nya Slottet Bjärka-Säby | Måndagen den 20 maj kl 9.30–16.00

Sten Hidal

Översättningsbesvär med Guds ord i liturgin Katrin Åmell

Medverkande biskop Anders Arborelius biskop Jonas Jonson biskop Abakiir professor Samuel Rubenson syster Katarina osb pastor Peter Halldorf

Teologi och ekumenik inom Svenska kyrkan – intervju med Cristina Grenholm Tord Fornberg

Judas Iskariots oförtjänt dåliga rykte Aurica Nutt

Elizabeth A. Johnsons teologiska vision under lupp Anmälan & frågor info@johannesakademin eller 013-440 25. Kostnad 600 kr, inkl lunch och fika.

www.signum.se

Stig Olsson

Materia, liv och människa