Signum 2/2014

2/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

NATURVETENSKAP OCH RELIGION SCIENCE AND RELIGION 9–11 maj 2014

2014

Samvetets pris

Newmaninstitutets aula, Slottsgränd 6, Uppsala

Den katolska kyrkans utveckling i Sverige

Föreläsningarna hålls på engelska och är öppna för allmänheten.

Föranmälan till respektive föreläsning rekommenderas via e-post: adm@newman.se.

Anders Piltz

Fredag 9 maj 9.00–10.15 Rodney Holder: How to Relate Science and Religion

Wilfrid Stinissen – vägledare och medvandrare

10.45–12.00 Denis Alexander: Scientism

Kerstin Hedberg Nyqvist

18.00–19.15 Hans Liljenström: Neuroscience, Consciousness and some Implications for Religious Experience

Det villkorade människovärdet – fosterskador och abort i Sverige

19.30–21.00 Panel Discussion on Scientism with Denis Alexander, Mikael Stenmark, Hans Liljenström et al.

Ralph Rotte

På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser

Lördag 10 maj 9.00–10.15 Rodney Holder: Antropic Principle and Design 10.45–12.00 Denis Alexander: Creation or Evolution – Do We Have to Choose?

Albert Scharf

17.00–18.15 Hilary Marlow: Christian Roots of Modern Science

Samklang i en dissonant värld – Krzysztof Penderecki 80 år

Söndag 11 maj 10.30–11.45 Denis Alexander: Genes, Determinism and God

Christina Tobeck

14.00–15.15 Hilary Marlow: The Environment – Scientific and Theological Issues I

Folkmusikens konstfulle utforskare – Jan Ling

15.45–17.00 Hilary Marlow: The Environment – Scientific and Theological Issues II

Bengt Almstedt

19.30–21.00 Panel Discussion on Big Bang Cosmology and Religious Belief with Bengt Gustafsson, Rodney Holder, Katarina Pajchel et al.

Newmaninstitutet i samarbete med Faraday Institute

www.signum.se

18.00–19.15 Katarina Pajchel: Big Bang Cosmology and some Implications for Religious Belief

Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära Hans-Dieter Mutschler

Är kristen tro förenlig med naturalism?

Innehåll Signum nr 2/2014 årgång 40 Ledare

1 philip geister

Samvetets pris – Samhället spårar ur utan människor som följer sitt samvete, men att följa sitt samvete har också sitt pris.

34 christina tobeck

Folkmusikens konstfulle utforskare – Jan Ling – Om den nyligen bortgångne musikvetaren Jan Ling och hans forskning.

Aktuellt

Kyrkohistoria

2 erik åkerlund

38 magnus nyman

Den katolska kyrkans utveckling i Sverige – Hur ser egentligen läget ut för den katolska kyrkan i Sverige 2014?

Spiritualitet

5 anders piltz

Wilfrid Stinissen – vägledare och medvandrare – En bild av en av Sveriges främsta andliga vägledares verksamhet.

Medicinsk etik

11 kerstin hedberg nyqvist

Det villkorade människovärdet – fosterskador och abort i Sverige – I Sverige avbryts en fjärdedel av alla graviditeter där fostret har en rapporterad fosterskada.

Johannes X XIII

15 olle brandt

Befriande enkelhet – Jesuitpatern Roberto Tuccis möten med Johannes XXIII.

Vatikanen

18 ralph rotte

På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser – Påven Franciskus fortsätter att reformera Vatikanens finansväsende.

Musik

25 albert scharf

Samklang i en dissonant värld – Krzysztof Penderecki 80 år – En artikel om en avantgardist som spränger gränser inifrån och utifrån. Följd av Birgitta Trotzigs dikt ”Penderecki, Utrenja”.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Antikatolsk propaganda med hjälp av bilder – Några exempel på den svenska bilden av motståndarsidan under 1600-talets religionskrig.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Sociallära

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

45 bengt almstedt

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära – Var går gränserna för statens och civilsamhällets ansvar för välfärden?

Och vad säger kyrkans sociallära?

Religionsfilosofi

52 hans-dieter mutschler

Är kristen tro förenlig med naturalism?

– Teologi och naturalism är alternativ till varandra, man måste helt enkelt välja.

Bokrevy

57 elisabeth stenborg

En främmande Maria – Colm Tóibín: Marias testamente.

58 bengt säfsten

Samvetslöst geschäft in på bara kroppen – Susanne Lundin: Organ till salu.

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

62 sten hidal

De sista kvarlevorna av döparreligionerna – Diar Al-Haydar: Mandeismen. De sista gnostikerna. Johannes Döparens lärjungar.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

60 håkan möller

Elegant förmedlade Ölandskontexter – Magnus Ringgren: Alfågel, ejder och knipa. En läsning av Lennart Sjögrens Fågeljägarna.

Prenumeration 2014

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 2 maj.

Ledare

Samvetets pris – Samhället spårar ur utan människor som följer sitt samvete, men att följa sitt samvete har ett pris för den enskilda människan.

D

e senaste veckornas debatt om den småländska barnmorskan Ellinor Grimmarks vägran att medverka vid abort har lett till en rad viktiga etiska och politiska förtydliganden. Så påpekar till exempel Hanne Kjöller att vad en person tycker i en fråga inte får användas för att utesluta honom eller henne från att få en anställning så länge personen i fråga utför sitt arbete korrekt (Dagens Nyheter, 7 februari 2014). Det har i debatten också lyfts fram att Sverige ligger långt efter i jämförelse med andra europeiska länder när det gäller att skydda vårdpersonalens samvetsfrihet genom lagstiftning (Dagen, 19 februari 2014).

En arbetstagare måste kunna vägra att utföra ett arbete om han eller hon har moraliska betänkligheter mot det. Just möjligheten att kunna åberopa sitt samvete och få lagligt stöd för det är en viktig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Människor som hänvisar till något till synes så vagt som sitt samvete kan förvisso upplevas som grus i maskineriet eftersom de kan lamslå annars smidiga arbetsförlopp. Men just dessa människor spelar för samhället i stort en viktig roll.

Ett samhälles moraliska kompass vilar på enskilda människors vilja att göra det som är rätt även tvärtemot en allmän och etablerad värdekonsensus. Det är personer som har gått mot strömmen som vi kallar för ”hjältar” när tidsandans tåg har åkt vidare.

Betraktat utifrån det perspektivet är Ellinor

Grimmarks vägran att medverka vid utförande av abort ett viktigt ställningstagande, grundat i hennes samvete. Samhället bör inte bara respektera utan positivt uppskatta avvikande röster som hennes. Och man får hoppas att hennes röst blir hörd och att människor, inklusive landets opinionsbildare, tar intryck av det budskap som hon kommer med.

Det som dock gör Grimmarks fall särskilt komplext är att medverkan vid abort ingår i hennes arbetsbeskrivning som barnmorska.

Man kan därför fråga sig varför hon valde att söka sig till just ett sådant yrke, när hon redan i förväg visste att det skulle leda till den nu uppkomna situationen. Även om hennes motivation att vilja arbeta som barnmorska förmodligen varit att främja hälsa och liv, så var hon ändå medveten om att den nu gällande lagstiftningen också ålägger henne att medverka vid abort. Att hon vägrar att göra just detta gör henne som arbetstagare vid en liten klinik mindre användbar och man kan förstå att arbetsgivaren därför föredrar att anställa en annan arbetssökande.

Som Gert Gelotte träffande påpekade i en ledarartikel: ”högtidligare och principiellare än så är det faktiskt inte” (Göteborgs-Posten, 10 februari 2014).

Ellinor Grimmark har uttryckt sin vilja att ta sin sak ända till EU-domstolen. Men frågan är om det är rätt väg att gå. Grunden i Grimmarks samvetsbetänkligheter är att

Signum 2/2014

1

Ledare

hon tycker att abort är moraliskt förkastligt.

För den uppfattningen förtjänar hon respekt av ett samhälle som påstår sig vara tolerant.

Men det är svårt att se att hon med hänvisning till sitt samvete skulle kunna kräva att få slippa utföra vissa arbetsuppgifter som ingår i en tjänst som hon frivilligt väljer att söka. Det finns med andra ord gränser för rätten att av samvetsskäl vägra utföra vissa arbetsuppgifter. Ty även om ett tolerant och öppet samhälle ska visa respekt för de människor som kritiserar mainstream-värderingar, så finns det inget som säger att samhället nödvändigtvis behöver främja deras karriär. Samhället har ingen skyldighet att ordna så att vem som helst kan få vilken anställning som helst.

Ellinor Grimmark har lånat sin röst åt sitt samvete och hon ska ha uppskattning för det. Men under rådande förhållanden gör det henne till en mindre användbar arbetskraft, vilket därmed minskar hennes chanser att få en anställning. Detta är ingen diskriminering utan en följdriktig konsekvens av hennes inopportuna ställningstagande.

Att vara trogen sitt samvete hjälper sällan på arbetsmarknaden. Det kan man beklaga, men det ligger i det radikala och existentiellt oundvikliga som ett samvetsbeslut innebär. Det har Ellinor Grimmark fått erfara, och hennes ställningstagande förtjänar respekt. philip geister

Aktuellt

Den katolska kyrkans utveckling i Sverige

H

ur ser egentligen läget ut för den katolska kyrkan i Sverige 2014? Svaret på den frågan kan se väldigt olika ut, bland annat beroende på hur frågan ställs förstås.

Ett sätt att närma sig frågan är dock definitivt att titta på statistiken för Stockholms katolska stift, som finns fritt tillgänglig på stiftets hemsida. Som så ofta leder dock svaren också till fler frågor. Jag tog därför kontakt med Jan Svensson, registeransvarig på Biskopsämbetet, för att räta ut några frågetecken.

En sådan fråga rör medlemsutvecklingen.

2

Den ser för de senaste tio åren mycket positiv ut. Antalet medlemmar har ökat med omkring 3 000 varje år, något som ger närmast bibliska associationer. (”De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen” Apg 2:42.) Detta återges också, av journalister och opinionsbildare, som att den katols­ ka kyrkan växer så det knakar i Sverige.

Men om man går till siffrorna över dop, upptagningar, dödsfall och utträden – adderar här och subtraherar där – så kommer man fram till att det bara borde skilja några hundra medlemmar från år till år (oftast

Signum 2/2014

Aktuellt

några hundra plus). Varifrån kommer då de 3 000?

En källa till det ökande antalet registrerade medlemmar är förstås inflyttning till Sverige av katoliker från andra länder. Med den låga andelen katoliker i Sverige jämfört med resten av världen är det rimligt att in- och utflyttning från och till Sverige leder till att antalet katoliker i Sverige ökar. Det är, med andra ord, mer sannolikt att en person som flyttar till Sverige är katolik än att en som flyttar från Sverige är det (allt annat lika).

Till detta kommer också inflyttningsströmmar från områden med hög andel katolsk befolkning under vissa år.

Detta kan dock inte förklara hela ökningen. För att förstå denna resterande del måste man gå tillbaka drygt tio år i tiden, till separationen mellan stat och kyrka i Sverige år 2000. I och med denna fick också andra samfund än Svenska kyrkan möjlighet att ta ut skatt via skattsedeln, något som bland annat den katolska kyrkan bestämde sig för att göra. Detta innebar dock också att Stockholms katolska stift ändrade sitt sätt att räkna medlemmar. Det finns ingen anledning att här gå in på detaljer om detta, men summa summarum kan man säga att ett av resultaten blev att antalet medlemmar i den katolska kyrkan i Sverige sjönk dramatiskt.

Omkring millennieskiftet uppskattade man antalet medlemmar till 144 000. Efter turbulensen kom man ut med 80 000 registrerade medlemmar.

Det är dock utifrån detta rimligt att anta att det finns betydligt fler katoliker i Sverige än de som finns registrerade i stiftets medlemsregister. I takt med att åren går, och flera av de icke-registrerade katolikerna kommer i kontakt med kyrkan i samband med olika kyrkliga handlingar – framför allt på ”de fyra mötesplatserna” dop, konfirmation, vigsel och begravning – förs också allt fler in i rullorna.

Alltså: den årliga ökningen på 3 000 personer kommer dels från inflyttade katoliker, dels från katoliker som redan länge bott i landet men som av olika anledningar inte

registrerats, något som särskilt har påverkats av den stora turbulensen omkring år 2000.

Hur många som tillhör vardera av dessa grupper – nyinflyttade eller bara tidigare oregistrerade – är enligt Jan Svensson omöjligt att avgöra. Det finns ingen ruta att kryssa i om vid vilken tidpunkt man registrerat sig. Detta hade ju dock varit en intressant uppgift att ha, då en stor andel nyinflyttade katoliker skulle tyda på en de facto hög ökning av antalet katoliker i landet, medan en hög andel tidigare inte registrerade skulle peka mot en mindre reell ökning av antalet katoliker i Sverige.

Vad gäller det ”verkliga” antalet katoliker i landet nämner också Jan Svensson att antalet betjänade i den katolska kyrkan i Sverige är ungefär ”dubbelt så många” som antalet medlemmar. Antalet medlemmar var år 2012 ungefär 104 000 personer. Även om inte alla betjänade – alltså deltagare i den katolska kyrkans gudstjänster och andra verksamheter – är katoliker, utan även anhöriga och vänner till katoliker eller bara allmänt nyfikna, så pekar ändå siffrorna på i storleksordningen uppemot 200 000 katoliker. (Vad gäller ”betjänade personer” kontra medlemmar kan man nämna att frikyrkosamfund brukar ha fler betjänade personer än medlemmar, medan särfallet Svenska kyrkan har fler medlemmar än betjänade.)

Det är dock oklart varifrån denna siffra på betjänade kommer. Enligt Biskopsämbetet samlas nämligen ingen statistik över exempelvis mässdeltagare in. Det görs inte ens ett årligt stickprov, exempelvis en helg per år. Detta är – måste man säga – ytterst märkligt. Stiftets verksamhet borde väl kunna planeras betydligt bättre om man har bättre information rörande aktivitetsgrad i olika församlingar och olika delar av landet.

Oavsett detta tycks det dock rimligt att göra bedömningen att det fortfarande finns ett ”underskott” vad gäller antalet registrerade katoliker i Sverige, och att alltså siffrorna kommer att öka ett tag framöver ”av sig

Signum 2/2014

3

Aktuellt

självt”. Detta också, förstås, på grund av inflyttningen till Sverige.

Om man dock vill fortsätta att växa utöver detta krävs andra krafttag. Sekulariseringen i Sverige slår även mot den katols­ka kyrkan. Andelen aktiva utträden är relativt hög.

(0,7 procent av medlemmarna varje år; inte mycket mindre än Svenska kyrkan, för att ta en jämförelse, där knappt 1 procent brukar utträda årligen och där man talar om en ”medlemskris” bland annat eftersom man tycker att så många utträder.) Antalet konversioner ligger stadigt på omkring 100 personer per år, något som det gjort under otaliga år och närmast tycks ha blivit en naturkonstant. Om någon avvikelse kunde skönjas är det snarast att det är något mindre än 100 personer som upptas varje år under senare år. Man kunde tänka sig att det blir fler vuxendop, i takt med att allt färre personer barndöps i Sverige, men även denna siffra tycks ligga ganska stilla.

Trots en vid första anblicken mycket positiv medlemsutveckling är situationen för den katolska kyrkan i Sverige faktiskt mera lik de andra samfundens vad gäller antalet medlemmar än vad man vid första anblick-

en kan förledas att tro. Även den katolska kyrkan drabbas av sekulariseringen. Även katoliker påverkas av de värderingar och den världssyn som är allmän i samhället i stort.

På den positiva sidan kan man dock konstatera att ”balansen” mellan dem som döps och upptas, å ena sidan, och dem som dör och lämnar, å den andra, faktiskt ändå går tämligen jämnt ut, med till och med lite fler som kommer in än som lämnar. Den katols­ ka kyrkan i Sverige har också en ålderspyramid där tyngdpunkten, och därmed medelåldern, ligger lägre än i många andra samfund.

Som del av en världsvid kyrka är den katolska kyrkan i Sverige också mindre känslig för nedgångar av kyrklighet och religiositet just i Sverige än vad många andra kyrkor och samfund är; även om en förlorad kyrkobesökare i en del av världen inte kan ”vägas upp” av en ny kyrkobesökare i en annan del så blir ändå svängningarna – såväl uppsom nedgångar – mindre kraftiga på specifika platser för en världsvid än för en mer nationellt bunden kyrka. erik åkerlund

Stockholms katolska stift Antal per år

2012 2011 2010 2009 2008 2007 2006 2005 Medlemmar 103 804 100 599 96 950 93 642 89 959 86 785 83 987 81 814 Församlingar 44 43 43 43 42 42 42 42 Dop* 1 371 1 241 1 373 1 422 1 419 1 327 1 200 1 173 Barndop 1 147 1 196 1 335 1 136 1 389 1 301 1 169 1 138 Vuxendop 22 45 38 41 30 26 31 35 Konversioner 87 89 122 86 89 74 105 80 Första kommunion 874 834 819 819 765 742 672 827 Konfirmation 734 821 840 895 714 855 790 680 Vigslar 285 263 278 300 285 319 227 295 Antal avlidna 439 546 491 564 522 496 474 480 Utträden 762 672 937 742 713 615 617 825

Förändr. medl. 3 205 3 649 3 308 3 683 3 174 2 798 2 173 555 Summa in/ut*’ 257 112 67 202 273 290 214 -52 * Antalet för Dop avviker ibland från summan Barndop och Vuxendop och kan bero på att dop av personer som inte är folkbokförda i Sverige har förts in i ministerialböckerna. ** Summan av antalet för Dop och Konversioner minus Antal avlidna och Utträden.

4

Signum 2/2014

2004 81 259 41 1 124 1 068 57 81 730 610 240 480 1 114

2003 80 037 41 1 120 1 084 36 104 799 839 253 486 2 010

1 222 -389

-1 272

Johannes XXIII

skulle inte få avsluta det. ”Angående konciliet säger han att han är helt tillfredsställd.

Konciliet har börjat arbeta på riktigt först de sista veckorna ... Han anmärker att tyvärr är det några biskopar på konciliet som har undervisat i teologi och därför tror att konciliedokumenten måste bli handböcker i teologi. Men det handlar inte om att reda ut lärofrågor, eftersom han menar att man i dag inte måste lösa några lärofrågor för att undvika att kyrkans tro skadas ... Under konci-

liets första session föredrog han att inte ta till orda för att ge fäderna frihet att diskutera och att själva finna rätt väg. Han riskerade dessutom att göra större skada än nytta genom att lägga sig i frågor där han inte hade den kompetens som krävdes.” Under detta sista möte säger påven att han gärna skulle besöka Civiltà Cattolica, men ”hur skulle det gå till, här vill man inte att jag går ut”. Det är de sista ord av Johannes XXIII som återges i Tuccis dagboksanteckningar.

Litteratur Giovanni Sale: Giovanni XXIII e la preparazione del Concilio Vaticano II nei diari inedi-

ti del direttore della Civiltà Cattolica Padre Roberto Tucci. Milano: Jaca Book 2012.

Loris F. Capovilla: I miei anni con Papa Giovanni XXIII. Milano: Rizzoli 2013.

Vatikanen

På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser av ralph rotte Under sin ämbetsperiod har påven Franciskus hittills koncentrerat sig på uppgiften att reformera Vatikanens finansväsende och därmed fullföljer han sin föregångares strävan. Genom ett flertal initiativ är man nu på väg mot ökad transparens, effektivitet och hållbarhet i Vatikanens finanser. Om de åtgärder man vidtagit kommer att bli framgångsrika får framtiden utvisa.

E

fter sitt tillträde som påve i april 2005 tog Benedictus XVI itu med problemen kring Vatikanens finansväsende och då särskilt Vatikanens bank, Istituto per le Opere di Religione (IOR). Bakgrunden var de omtalade skandaler, som omgärdat IOR sedan 1970-talet och som gällde anklagelser om korruption, penningtvätt och skat-

18

tesmitning med kopplingar till det italienska prästerskapet och medlemmar i det dåvarande kristdemokratiska partiet med dess anknytning till maffian. Dessa och andra journalistiska avslöjanden väckte stor uppmärksamhet och undergrävde kyrkans trovärdighet.

Förutom några nya utnämningar på le-

Signum 2/2014

Vatikanen

dande poster samt ändringar i reglerna för kyrkliga institutioners hantering av konton vid IOR, inriktade sig Benedictus XVI på att införa stramare kontroll av Vatikanens finansiella institutioner. Så fick ledaren för Vatikanens egendomsförvaltning (APSA) i uppdrag att övervaka både IOR och kongregationen för evangelisation, Propaganda Fide (PF). Samma år 2011 inrättades också Vatikanens myndighet för finansiell kontroll (AIF) med uppgift att övervaka alla myndigheter och organisationer under Vatikanen och Heliga stolen så att de följde den skärpta lagstiftning som Vatikanen infört i december 2010, (lag nr 127) mot penningtvätt och finansiering av organiserad brottslighet och terrorism.

Till en del motiverades de skärpta kontrollåtgärderna av ett ökat internationellt samarbete. Således slöt Vatikanstaten år 2009 en valutaöverenskommelse med EU, som medförde tydliga förpliktelser: Vatikanen skall leva upp till den internationella standard som gäller vid finansiella transaktioner, vilket betyder att det påvliga finansväsendet från och med 2011 skall låta sig kontrolleras av Moneyval, en organisation som utgår från den standard för finansiella transaktioner som beslutats av OECD. Dessutom anslöt sig Heliga stolen i början av år 2012 till en internationell överenskommelse från år 1999, vars syfte är att bekämpa finansieringen av terrorism, och även till FN-konventionen mot gränsöverskridande organiserad kriminalitet från år 2000 och till FN-konventionen mot handel av illegala droger från 1988. Den rapport som Moneyval publicerade på sommaren 2012 bekräftade att Heliga stolen och Vatikanstaten gjort framsteg i bekämpandet av illegala finanstransaktioner.

Faktorer som hämmar en äkta och uthållig finansreform Dessa åtgärder och framsteg i strävan att reformera ekonomin drabbades emellertid av bakslag. Således fortsatte italienska skattemyndigheter sina rättsliga undersökning-

ar av IOR. I maj 2012 blev den nytillsatte generaldirektören Ettore Tedeschi tvingad att avgå sedan kontrollrådet enstämmigt hade uttalat sitt misstroende mot honom, ett beslut som tyder på ett starkt motstånd inom kurian mot hans strävan efter ökad transparens och bättre samarbete med Italien. I januari 2012 antog ett råd i kurian ett särskilt dekret CLIX, som innebar en urvattning av lag nr 127 och därmed begränsades AIF:s befogenheter för övervakning; myndigheten fråntogs sin samordnande roll vid bekämpandet av penningtvätt.

I sina första årsberättelser gällande åren 2011 och 2012 meddelade AIF att man spårat ett respektive sex fall av misstänkta finanstransaktioner samt sju respektive tre försök till dessa brott, vilket sammantaget lett till två anmälningar till Vatikanens rättsliga myndigheter. Under dessa två år vände sig AIF sammanlagt två gånger till utländsk myndighet med förfrågningar gällande misstänkta brott, medan man under samma tidsperiod fick ta emot tio liknande förfrågningar från utlandet (Italien).

Bland de konkreta omständigheter som hämmar en äkta och uthållig finansreform i Vatikanen nämns ofta följande faktorer: a) den styrande funktionen i katolska kyrkan har i allt större omfattning hamnat hos en kuria som är komplex och byråkratisk, och som därmed har fått en ineffektiv och oöverskådlig beslutsordning; b) bristande kommunikation och samarbete mellan Vatikanens olika myndigheter; c) en maktkamp inom kurian om möjligheter till karriär och inflytande över påvliga beslut, vilket lett till uppkomsten av antagonistiska allianser vid fördelningen av makpositioner; i samband med sådana maktkamper använder man sig av korruption och finansiella resurser för att försäkra sig om lojalitet och inflytande, och detta gäller särskilt kurian och italienska biskopar och präster. Även om man inte ännu kan ge ett slutgiltigt omdöme tycks ”system Bertone” vara symptomatiskt för den här problematiken: den dåvarande kardinalstatssekreteraren

Signum 2/2014

19

Vatikanen

Tarcisio Bertone försökte med olika åtgärder att stärka sin kontroll över de påvliga finanserna, till exempel genom dekretet CLIX och genom en personalpolitik, som avsåg att stärka hans inflytande i kurian, där han betraktades som en outsider eftersom han saknade diplomatisk utbildning. Det nätverk och den korruption som uppkommit i kurian medförde uppenbarligen att de finansreformer som var inriktade på ökad transparens och effektivitet måste stöta på massivt motstånd. Även om Benedictus XVI under sitt pontifikat var intensivt engagerad i problemen kring det påvliga finansväsendet och i synnerhet i problemen kring IOR, och även om de av honom initierade reformerna hade ett klart syfte, så undvek man likväl mer genomgripande åtgärder för att stoppa korruption, penningtvätt och illegala finanstransaktioner, vilket delvis berodde på ett faktiskt motstånd alternativt förhalande från delar av kurian. Trots ansatser till finanspolitiska reformer och trots en öppning mot ökat internationellt finansiellt samarbete, så fanns det ett finanspolitiskt problemkomplex i Vatikanen, när Franciskus tillträdde som påve.

Under Benedictus XVI:s pontifikat tycks således Vatikanens finansväsende ha förblivit organiserat på precis samma sätt som under raden av hans föregångare, vilka i brist på ett genuint intresse för finanspolitik eller på grund av motstånd från kurian inte ville eller inte förmådde genomföra genomgripande reformer för att i grunden omgestalta de påvliga finansinstitutionerna.

Vatikanens senaste budgetöversikt Det är uppenbart att Heliga stolen och Vatikanstaten, sedda i sin funktion som den världsliga, materiella basen för en världsvid katolsk kyrka, måste fungera på ett sådant sätt att den har sunda och uthålliga finanser. Sommaren 2013 offentliggjorde Heliga stolens prefektur för ekonomi sin senaste budgetöversikt, som inte bara omfattar hushållningen inom kurian och Vatikanstaten utan även ekonomierna hos de med Heliga

20

stolen associerade pastorala och karitativa organisationer och institutioner som formellt står under påvens ledning. Översikten för år 2012 visar att Heliga stolen (kurian) inklusive statssekretariat, nio kongregationer, tre domstolar, fem medieinrättningar, elva påvliga akademier samt tolv påvliga råd hade inkomster på 250,7 miljoner euro och utgifter på 248,5 miljoner euro, alltså ett budgetöverskott på 2,2 miljoner euro.

Av inkomsterna utgjordes 46 procent av avkastning från fasta egendomar, 35 procent bestod av gåvor inklusive bidrag från ärkestiften, 9 procent kom från affärsverksamhet och 10 procent från övriga källor.

IOR bidrog med gott och väl 50 miljoner euro till Heliga stolen. Den största posten på utgiftssidan, 62 procent, utgjordes av personalkostnader för de 2 833 anställda, följd av ersättning för varor och tjänster, 20 procent, skatter och avgifter, 6 procent samt 12 procent övriga utgifter. Vid sidan av personalkostnaderna låg de största utgifterna på sociala medier inklusive bidrag till Vatikanradion samt på skatter.

Heliga stolens pastorala aktiviteter, som budgettekniskt är skilda från kurian, hade under 2012 inkomster på 73,9 miljoner euro, av vilka 37 procent kom från affärsverksamhet, 18 procent från kapitalavkastning, 12 procent från gåvor samt 32 procent från andra källor. De utgifter som är knutna till Heliga stolens själavårdande verksamhet fördelades år 2012 så att 34 procent avsåg personalkostnader, 22 procent ersättning för tjänster och upphandling, 17 procent resurser till präster samt 26 procent övriga utgifter. Resultatet över året blev ett överskott på 1,8 miljoner euro. Även den karitativa verksamheten redovisades separat och för år 2012 uppgick intäkterna där till 276,7 miljoner euro (Peters­ penningen inräknad) och utgifterna var 274,1 miljoner euro, vilket gav ett saldo på plus 2,6 miljoner euro. Bland de institutioner som deltar i denna verksamhet kan nämnas den påvliga missionsverksamheten i över 150 länder, franciskanernas hjälp-

Signum 2/2014

Vatikanen

verksamhet i Heliga landet, Caritas Internationalis, den påvliga välgörenhetsverksamheten (Elemosineria Apostolica) ledd av en ärkebiskop, stiftelsen Hjälp till kyrkor i nöd liksom föreningen för hjälp åt kyrkor i Orienten. De tillförda medlen bestod år 2012 till 98,1 procent av gåvor och 92,1 procent av utgifterna gick till karitativ verksamhet.

euro. Till detta kommer cirka 50 000 egendomar i Italien, varav det skall finnas 800 skolor i Rom, 65 privatkliniker och 43 internat. Enbart PF skall ha fasta egendomar till ett värde av 53 miljoner euro. Enligt den brittiska tidningen The Guardian skall Lateranstiftelsens kapital uppgå till 680 miljoner euro.

Statlig årlig totalbudget

Franciskus var förutbestämd för en radikal reform

Vatikanstaten med statsförvaltning, nio direktioner, sex ämbetsverk, statsarkivet och Vatikanens observatorium hade år 2012 inkomster på 261,5 miljoner euro och utgifter på 238,4 miljoner euro, vilket alltså gav ett överskott på 23,1 miljoner euro. Intäkterna fördelade sig så att 83,7 procent kom från affärsverksamhet (såsom inträdesavgifter vid Vatikanens museer), 1,5 procent från fast egendom och 14,8 procent från övriga inkomstkällor. På utgiftssidan uppgick personalkostnaderna för de 1 936 anställda till 62 procent, tjänster och upphandling tog 20 procent, medan 6 procent gick till skatter och avgifter och 12 procent till övrigt.

Sammanfattar man dessa uppgifter så finner man att påven som överhuvud för den katolska kyrkan, kurian och Vatikanstaten förfogar över en totalbudget på omkring 860 miljoner euro. I den summan ingår naturligtvis inte Heliga stolens och Vatikanens förmögenhet, som omfattar ett stiftelsekapital från Lateranfördraget från år 1929 (till ett värde av cirka 90 miljoner US-dollar) samt fast egendom i Italien och oskattbara konstverk i Vatikanens museer och i Vatikanstaten.

Det saknas officiell information om omfattningen av denna förmögenhet men enligt pressuppgifter, som sägs bygga på förtroliga läckor i kurian, skall det år 2008 ha funnits reserver på 340,6 miljoner euro, värdepapper och aktier till ett värde av 520 miljoner euro, guld för 19 miljoner samt utlandsinvesteringar i storleksordningen 500 miljoner brittiska pund, framför allt i form av fast egendom i Storbritannien, Frankrike och Schweiz till ett värde av 424 miljoner

Redan som kardinal Bergoglio höll påven Franciskus vid konklaven i mars 2013 ett brandtal som uppenbarligen gjorde starkt intryck och som riktade sig mot kyrkans självupptagenhet och mot den kyrka som gör anspråk på att ”äga Jesus men som inte låter honom träda ut. [...] Det finns två bilder av kyrkan: den förkunnande kyrka, som med vördnad mottar och troget förkunnar Guds Ord; och den mondäna kyrkan, som lever i sig själv, av sig själv och för sig själv.

Detta måste kasta ljus över de förändringar och reformer som är nödvändiga för att rädda själarna.” Enligt Franciskus är kyrkan ”inte en affärsverksamhet, inte en hjälporganisation, inte någon icke-regeringsorganisation” utan hon måste besinna sitt uppdrag, som är evangelisation och kärlek till nästan, så att hon förblir trogen mot det uppdraget också i sitt agerande på ett världsligt, materiellt plan såsom finanspolitik.

Franciskus fullföljer den engagerade antikapitalistiska kritik mot ett avförmänskligat, vinstorienterat ekonomiskt system, som tydligt framfördes redan av Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Så betonar han i sin första apostoliska skrivelse Evan­ gelii gaudium från den 24 november 2013: ”Vi har skaffat oss nya avgudar. Antikens dyrkan av den gyllene kalven [...] har i dag funnit en ny och skoningslös form i penningfetischism och i en ekonomi utan ansikte och utan något verkligt mänskligt mål.

Den världsomspännande kris som drabbat finansväsendet och näringslivet pekar tydligt på dess otillräcklighet och dess djupa brist på mänskliga mål en brist som redu-

Signum 2/2014

21

Vatikanen

cerar människan till konsument [...] Medan inkomsterna ökar exponentiellt för ett litet fåtal, kommer majoriteten att för alltid vara avskuren från det lyckliga fåtalets välstånd.

Denna ojämlikhet går tillbaka på en ideologi som försvarar en absolut autonomi för marknaden och finansspekulation.” Utifrån sin personliga och teologiska bakgrund, som inte minst är formad av jesuitisk principtrohet och pragmatism, tycks Franciskus vara förutbestämd för att genomföra en radikal reform av Vatikanens finanspolitik.

I ett påfallande raskt tempo efter det att han valts till påve i mars 2013 tog Franciskus itu med frågor kring Vatikanens finansreform och han byggde då vidare på de åtgärder som påven Benedictus XVI hade vidtagit. Även om Franciskus bekräftade kardinalstatssekreterare Bertones tjänsteställning, så var det tydligt att han var väl medveten om problemen med konflikter inom kurian och han tillsatte därför i april 2013 en kommission bestående av åtta kardinaler med uppgift att föreslå reformer av kurian. Det anmärkningsvärda här är kardinalrådets sammansättning, som markerade en öppning mot den världsvida kyrkan och som därmed är ”anti-Vatikanen”. Förutom kardinal Giuseppo Bertello (ordförande för kardinalskommissionen för Vatikanstaten) och biskopen från Albano, Marcello Semeraro, har övriga medlemmar ingen anknytning till kurian eller till det italienska biskopskollegiet utan företräder kyrkan på alla kontinenter och två av dem är från Latinamerika. Vad gäller Vatikanens finanser skall detta kardinalsråd ta ställning till förslaget att alla i kurian, som sköter in- och utbetalningar av pengar, skall ställas under en enda myndighet, ett finansdepartement efter förebild från etablerade stater, så att man kan optimera transparens och kontroll av alla finansiella rörelser.

Förändringar av det institutionella ramverket I slutet av juni 2013 tillsatte Franciskus en kommission med uppgift att reformera IOR;

22

kommissionen skall ges möjlighet att grans­ ka IOR:s samtliga handlingar och dokument och skall därefter lämna en skriftlig rapport till påven om möjligheterna att anpassa bankens verksamhet till ”Heliga stolens universella uppdrag”. Kommissionen består av kuriekardinalerna Raffaele Farina och Jean Louis Tauran, två representanter för Vatikanstatens justitie- och inrikes myndigheter samt av den amerikanska juridikprofessorn Mary Ann Glendon, som fram till 2009 var USA:s ambassadör vid Heliga stolen och därefter professor vid Harvard University. Kommissionen har även i uppgift att överväga möjligheten att helt avveckla och stänga IOR. Strax efter det att kommissionen tillsatts avgick generaldirektören för IOR, Paolo Cipriani, och hans ställföreträdare, Massimo Tulli, på grund av misstanke om korruption, och dessförinnan hade den ansvarige för APSA:s bokföring, Nunzio Scarano, blivit suspenderad och arresterats av italiensk polis anklagad för korruption, bedrägeri och för att ha baktalat Heliga stolen. Enligt Roms rättsskipande myndigheter hade han försökte smuggla 20 miljoner euro från Schweiz till Italien. Som tillfällig efterträdare till Cipriani utsågs ordföranden för den kontrollkommisson som Benedictus XVI inrättat, Ernst von Freyberg, och i slutet av november 2013 ersattes han av en tidigare ställföreträdande generaldirektör, Rolando Marranci. Denne jurist, finansrådgivare och industriman är som aktiv medlem i Hospitalitorden nära förbunden med kyrkan och påven. Hans strävanden att göra IOR transparent och öppet för insyn har yttrat sig bland annat i att banken har öppnat en egen hemsida, där man för första gången ger konkret information om IOR:s affärer och personal.

På våren 2013 presenterade IOR sin första offentliga årsbudget och den visade att år 2012 hade banken 18 900 kunder, en minskning med över 2 000 jämfört med 2011; en minskning som berodde på att ett stort antal ”inaktiva” konton hade avslutats. Insättning-

Signum 2/2014

Vatikanen

arna uppgick till cirka 6,3 miljarder euro, fördelade så att ungefär hälften utgjordes av girokonton och hälften av investeringsportföljer. Räkenskapsåret 2012 medförde vidare en nettovinst på 86,6 miljoner euro, jämfört med 20,3 för år 2011. Av vinsten från 2012 överfördes 54,7 miljoner euro till Heliga stolen medan resten fonderades som riskreserv.

Ytterligare förändringar fick omedelbar effekt på det institutionella ramverket för det påvliga finansväsendet. I början av juli 2013 blev AIF upptagen som medlem i Egmont Group, en sammanslutning som grundats 1995 av fler än 130 FIU:s (Financial Intelligence Units), alltså nationella myndigheter med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet. I början av december 2013 slöt AIF ett Memorandum of Understanding med tyska FIU, för att standardisera och formalisera ett bilateralt samarbete. Tidigare hade man undertecknat liknande överenskommelser med myndigheter i USA, Belgien, Italien, Spanien, Slovenien och Nederländerna.

I mitten av juli 2013 utvidgade Franciskus Vatikanstatens straffrätt till att gälla även fall av organiserad ekonomisk brottlighet.

Dessutom etablerade han en påvlig kontrollkommission för förvaltningen av Vatikanens egendomar. I början av augusti 2013 utfärdades en förordning om att alla inrättningar under Heliga stolen skall rätta sig efter Vatikanstatens lag om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, att de skall vidta åtgärder mot allt som kan äventyra den internationella freden samt etablera en samvetsgrann övervakning av de institutioner som utför penningtransaktioner. Som tillsynsmyndighet för den sistnämnda punkten utsågs AIF. Dessutom inrättade Franciskus en kommitté för finanssäkerhet, som skall samordna verksamheten hos samtliga myndigheter under Heliga stolen och Vatikanstaten med avseende på bekämpning av penningtvätt, terroristfinansiering samt spridning av massförstörelsevapen. Sedan oktober 2013

får AIF stöd i sitt arbete av Promontory Financial Group, ett internationellt verksamt företag för finansiell rådgivning.

Hårdare kontroll av finansiell verksamhet För att komplettera dessa åtgärder tillsatte Franciskus i juli 2013 en påvlig kommission som skall granska hur Heliga stolen skall organisera sina ekonomiska och administrativa strukturer. Kommissionen skall samla in information och i samarbete med kardinalsrådet utarbeta förslag för institutionerna under Heliga stolen i syfte att ”förenkla och rationalisera existerande enheter samt möjliggöra en mer noggrann planering av ekonomiska aktiviteter i Vatikanens hela administration”. Kommissionen består av åtta experter på rättsliga, ekonomiska, finansiella och organisatoriska frågor, experter som tidigare varit anlitade som rådgivare åt Vatikanen eller åt andra kyrkliga inrättningar.

Frånsett en sekreterare för prefekturen för ekonomi består denna kommission enbart av lekfolk, varav sex kommer från Europa (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland och Malta) och en från Singapore. Också denna åtgärd understryker det uppenbara behovet av att reformera kurian, och inte enbart med tanke på effektivitet utan också därför att man behöver väga in politisk stringens och konsistens.

När det i slutet av augusti tillkännagavs att kardinal Bertone skulle ersättas med ärkebiskop Pietro Parolin som statssekreterare, så måste det tydas så att Franciskus såg en reformering av kurian, och därmed av finansväsendet, samt av IOR som klart prioriterade uppgifter för sin ämbetsutövning.

Genom att utse Parolin flyttade påven inte bara undan en uppenbart central gestalt i kurians intrigspel, han ersatte honom dessutom med en relativt ung men erfaren diplomat som andreman vid Heliga stolen, en man som kan accepteras av både kurian och den världsvida kyrkan. Det som talar för ho-

Signum 2/2014

23

Vatikanen

nom är både Parolins fleråriga verksamhet i Statssekretariatets Andra sektion (Sektionen för statliga relationer) (1992–2009) och hans erfarenheter som diplomat i Nigeria, Mexiko (1986–1992) samt som nuntie i Venezuela (2009–2013). I motsats till den intrigerande ”outsidern” Bertone har han en tydlig potential att spela en ny integrerande roll som kardinalstatssekreterare, helt i enlighet med Franciskus avsikt.

Alla dessa åtgärder tycks redan bära frukt. Så kungjorde ledaren för AIF, René Brülhart, i mitten av november 2013, att de misstänkta fall av illegala finanstransaktioner, som AIF upptäckt eller som rapporterats av Vatikanens myndigheter, hade ökat markant under det första halvåret i motsats till föregående år. Obekräftade uppgifter i medierna berättar att Vatikanens hårdare linje har lett till att hundratals konton i IOR med upp till 300 miljoner euro i insättningar har stängts ned av sina innehavare. I mitten av december 2013 offentliggjorde Moneyval en underhandsrapport om Vatikanens finansreform och konstaterade att många tekniska och rättsliga rekommendationer hade blivit genomförda på kort tid. Av de 16 centrala påpekanden som gjorts hade, enligt utvärderingen, ett blivit fullständigt åtgärdat, åtta var huvudsakligen och fem delvis uppfyllda och endast två var ännu inte uppfyllda.

De sistnämnda punkterna gäller övervakning av finanstransaktioner och möjligheten att frysa tillgångar med förmodad anknytning till terrorism. Orsaken till de dåliga resultaten är AIF:s otillräckliga förmåga att effektivt genomföra åtgärder vilket i sin tur beror på att man saknar lämplig personal, experter och även formella möjligheter att göra tillslag mot andra myndigheter i Vatikanstaten och Heliga stolen. Alltså har AIF inte kunnat genomföra några formella inspektioner av IOR och APSA. Rapporten ser med tillfredsställelse på det stärkta internationella samarbetet och på skärpningen av Vatikanens lagstiftning men också på att AIF:s självständighet har återupprättats.

Moneyval visar sig därför i stort sett mycket

24

nöjd med de framsteg som gjorts i reformerna av Vatikanens finanssektor.

Bredast möjliga bas för omgestaltande åtgärder Redan i slutet av oktober 2013 kunde således Vatikanradion meddela att ratingföretaget Standard Ethics, med bas i London och Bryssel, hade uppgraderat Vatikanen på sin skala, som framför allt bygger på en utvär­ dering av etisk och social hållbarhet i samband med ekonomiska investeringar samt på staters och företags corporate governance [bolagsstyrning]. Man skall emellertid inte dölja att det förbättrade betyget gick från ”EE-” (som också gäller för stater som Belgien, Brasilien, Bulgarien, Mexiko, Polen, Rumänien och Sydafrika) till ”EE” vilket är ett genomsnittligt betyg, jämförbart med Tjeckien, Grekland, Italien, Japan, Slovakien och Portugal. Man har emellertid ännu långt till det bästa betyget ”EEE” likvärdigt med Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och till det näst bästa ”EEE-” där Tyskland, Österrike, Nederländerna och USA hamnar.

Bedömningen av Standard Etics är därmed symptomatiskt för tillståndet hos Vatikanens finansreformer: säkerligen är man genom alla dessa initiativ på väg mot en större transparens, effektivitet och uthållighet, men ännu är vägen lång till ett finansväsende som är fritt från korruption och som är orienterat efter kyrkans etiska, moraliska uppdrag. Om Franciskus kommer att bli framgångsrik med de åtgärder han vidtagit beror på vilket motstånd de möter, ett motstånd som också lade hinder i vägen för Benedictus XVI:s reformsatsningar. Det åtminstone passiva motståndet från delar av kurian skall inte underskattas.

I mitten av januari omorganiserade Franciskus den kardinalskommission som skall övervaka IOR. Av de fem tidigare medlemmarna behöll bara en sin plats, kardinal Tauran. Den förre ordföranden Bertone fick lämna. Nya medlemmar i kommissionen blev statssekreterare Parolin, kardinal

Signum 2/2014

Vatikanen

Christoph Schönborn från Wien, kardinal Thomas Christopher Collins (Toronto) och kardinal Santos Abril y Castillo med anknytning till kyrkan Santa Maria Maggiore i Rom. Franciskus agerande är i all sin kraftfullhet likväl präglat av pragmatism. Den institutionella reformeringen är kombinerad med en intensiv kommunikativ verksamhet för att ge en nödvändig omvandling bredast möjliga bas i samverkan med lokala kyrkor,

en linje som visar sig bland annat i sammansättningen av reformkommissionerna. Men oavsett de konkreta resultat som dessa kommissioner uppnår kvarstår likväl den restriktiva aspekten när påven i sitt ämbete betonar att den materiella och därmed finansiella basen för Heliga stolen och Vatikanen skall vara ett uttryck för och tjäna kyrkans särskilda mission, och det är en aspekt som knappast helt kan eller kommer att erodera. översättning: stig olsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2014.

Musik

Samklang i en dissonant värld Krzysztof Penderecki 80 år av albert scharf

V

arje enfant terrible blir så småningom äldre. Men att den vilda ungdomens framgångar varar ända upp i hög ålder hör däremot inte till vanligheterna. När det gäller Krzysztof Penderecki, som firade sin åttionde födelsedag den 23 november förra året, ser saker och ting lite annorlunda ut. Det är på intet vis endast för sina ungdomsalsters skull som han hyllas som en av de viktigaste och mest framgångsrika kompositörerna under de fem senaste årtiondena – hans inflytande är påtagligt även i det tjugoförsta århundradet.

Under sitt första konstnärligt aktiva år-

tionde, från och med slutet av femtiotalet, rönte han uppmärksamhet som en djärv förnyare. Men med nästan varje nytt verk vann han år efter år ökat anseende och uppskattning även långt utanför de avantgardistiska kretsarna och den publik som alltid längtar efter nya stjärnskott. 1966 uruppfördes hans Lukaspassion i domen i Münster, hans kanske viktigaste verk. Men Penderecki, som dessförinnan hade verkat vilja spränga tonalitetens alla gränser och göra rent hus med musikhistorien, vände därefter så att säga tillbaka till tonalitetens grundelement.

Men detta gjorde han givetvis utan att över-

Signum 2/2014

25

Kyrkohistoria

Antikatolsk propaganda med hjälp av bilder av magnus nyman

D

en traditionella, till synes nästan självklara, uppfattning som den svenska propagandan redan från reformationens inledning under 1500-talet gav ord och bild åt, och som senare även svenska historiker envetet förmedlade som objektiva sanningar, var lika klar som entydig: katoliker (eller papister som man ofta benämnde dem) var en potentiell fara för rikets enhet och säkerhet. Evangeliets ljus skingrade successivt det katolska mörkret, låt vara att i dunkla vrår av riket bland opat­riotiska och opålitliga undersåtar skuggor ännu kunde dröja kvar. Hur många som under början av 1600-talet inte sympatiserade med den officiella ståndpunkten vet vi inte, men naturligtvis fanns det sådana, inte sällan inom adeln och bland de lärde.

Det är värt att fundera över den dåtida hovmannen och diplomaten, senare konvertiten och franciskanen Lars Skyttes ord om Sverige och Danmark vid denna tid: ”Officiellt rådde lutherdomen, men privat fanns det avvikande åsikter, andra än de överenskomna, mest romersk katolska.” Men allt­ eftersom tiden gick kom – precis som propagandan påstod – den officiella versionen att segra, det dåtida riket blev religiöst alltmer homogent.

Det tycks som om antikatolicismen under lång tid fungerat som ett gemensamt kitt i konstruktionen av det tidigt moderna Sverige (och rent av i viss mån ännu i byggandet av det så kallade folkhemmet under

38

1900-talet). Lägg därtill att antikatolska stereotyper formaterade en transnationell protestantisk berättelse – i samma form stöptes människor från Narvik till Berlin, från Helsingfors till nybyggarsamhällena i Minnesota. ”Det var först när katolska kyrkan kom på 1000-talet med kristnandet som allt började gå utför för svenskarna, om man får tro denna tolkning av historien”, sammanfattar Maja Hagerman i en av sina böcker denna propaganda. Den ”evangeliska” tron, eller dess sekulariserade varianter, har haft tolkningsföreträde. Eller med andra ord: det etablerades tidigt en effektiv minneskontroll till att inte tänka särskilt fritt men väl rätt, eller med orden över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala, ”… att tänka rätt är större”.

Den som vill få detta tema utvecklat, och med fler exempel på hur uppfattningarna om den katolska kyrkan som ett religiöst och politiskt hot har frodats såväl bland beslutsfattare som bland den vidare allmänheten, får konsultera andra källor. Själv har jag skissartat berört temat i mitt bidrag i den nyutkomna boken Hans Brask: Biskop mellan påvemakt och kungamakt (Artos, 2013).

Dessa rader har ett mer beskedligt syfte, att låta Signums läsare få ta del av några bilder som finns i den så kallade Planersamlingen i Uppsala universitetsbibliotek. Samlingen rymmer bland annat ett antal kopparstick från tiden för det trettioåriga kriget, med både bild och kortare eller längre för-

Signum 2/2014

Kyrkohistoria

klarande text på tyska. Dessa kopparstick har spritts av den svenska armén och deras tyska allierade till befolkningen i de erövrade områdena. Dagens propaganda, med all vår nya teknik, är kanske mer sofistikerad, men de fyrahunda år gamla bilderna kunde tveklöst fängsla människorna då – dessa var inte heller särskilt bortskämda med denna typ av material. Det stereotypa materialet visar samtidigt på en märklig kontinuitet i den antikatolska propagandan. Bilderna försöker legitimera den svenske kungen och hans armés framryckning genom de tyska områdena och använder sig härvid av en religiöst färgad argumentering. Kungen hade fått ett himmelskt mandat att försvara Sanningen och fördriva Mörkrets krafter.

Evangeliets försvarare Gustav II Adolf framställs alltså som den store ”evangeliske” hjälten. Kungen är en av Gud sänd befriare, med svärdet skyddar han den sanna tron och slår ned allt som står i dess väg. Han är Lejonet från Norden. Här kunde propagandaapparaten knyta an till såväl senmedeltida profetior som föreställningar om det gotiska (= svenska) folkets tidigare bravader: var det inte dessa som en gång krossat romarriket? Nu skulle samma hjältefolk skydda respektive införa den sanna tron i länderna söderöver. När fara hotade världen kallade Gud på sitt egendomsfolk. (Vårt propagandamaterial tiger still om att också det katolska Frankrike under kardinal Richelieus ledning under en längre tid stred på samma sida som svenskarna. Även Richelieu ville tränga undan protestantismen, men föredrog satsningar på utbildning i stället för våld, tillika fruktade kardinalen att kejsardömet skulle bli för mäktigt, en fruktan som delades av påvarna.) Det fanns som nämnts välkända profetiska föreställningar om att just ett ”Lejon” norrifrån skulle komma att omdana världen. Svenskarna hade goda skäl att knyta an till denna föreställningsvärld. I korthet gick en av dessa profetior – som tillskrevs den märklige läkaren och alkemisten Para-

celsus – ut på att Lejonet från Norden skulle besegra Örnen-Kejsaren och så erövra hela Europa. Allt var färgat genom eskatologisktapokalyptiska feberheta drömmar. Kanske var detta den stora slutstriden mellan Gud och Djävul, och därmed inledningen till en ny tidsålder, måhända stod en himmelsk tid för dörren, det grymma kriget kunde bli inledningen till ett Fridsrike.

Några bilder av Luther eller andra mera ”fredliga” reformatorer föreligger inte i detta material, vilket gör att budskapet blir starkt militariserat och naturligtvis politiskt-profetiskt färgat, ja den sanna religionen leds av den krigiske gudagivne monarken, det mytiska Lejonet från Norden.

Att samtidigt den svenska identifikationen med Bibelns Israel var stark gjorde inte saken bättre. Var inte Sverige-Finland det nya Israel, var de inte ledda av krigarkungar och med en gudomlig uppgift i världen? Tecken tyder på att några av de svenska monarkerna själva hade anammat dessa föreställningar. De svenska katolikerna i Polen, så till exempel en grupp studenter vid universitetet i Vilnius, hävdade i stället att genom kung Sigismund hade (det svenska) lejonet och (den polska) örnen förenat sig ”med allsköns glädje och gamman”. Hotet från Polen bidrog naturligtvis ytterligare till att under lång tid skapa osäkerhet för det svenska projektet. En kungamakt som såg som sin uppgift att vara en trons försvarare var dock inte något konfessionellt särskiljande, i princip alla Europas monarker levde i samma föreställningsvärld, statskyrkornas tid hade kommit. På katolsk mark fanns fortfarande påvedömet som kunde mildra det nationalistiskt statskyrkliga, men trenden var likartad, furstarna såg sig som trons försvarare, oavsett konfession. Lejonet från Norden var alltså inte ett unikum.

Länge har åsikter om Gustav II Adolf som ”trons försvarare”, alltså att kriget i första hand handlade om att försvara den rätta läran, levt vidare – här tycks propagandan ha lyckats över hövan. I Sverige och Finland

Signum 2/2014

39

Kyrkohistoria

Gustaf II Adolf som lejon. bidrog Zacharias Topelius genom sin spännande och (faktiskt!) läsvärda Fältskärns berättelser till att hela detta föreställningskomplex kunde leva vidare in i modern tid.

Inte minst jesuiten pater Hieronymus var en vedervärdig typ, som i berättelsen planerade att mörda Gustav II Adolf med hjälp av ett specialkonstruerat krucifix med en kniv som likt en stilett kunde fällas ut: ”Jesuiten framtog härvid ett krucifix av silver, och vid det han tryckte på en fjäder i bildens bröst, sprang därur en blixtrande dolk.” Att jesuiten stod i Antikrist tjänst – enligt författaren – behöver kanske inte framhållas.

Påven som Antikrist

Gustav II Adolf med ljus som katolikerna försöker släcka.

40

De säregna föreställningarna om påven som Antikrist gav en extra dimension åt propagandans negativa budskap. Det var inte vilken religiös eller politisk motståndare som helst som styrde den katolska kyrkan, nej om påven var Ondskans främste företrädare på jorden så följde av det att den katolska kyrkan var förmäld med Ondskan, var djävulens brud, alias den babyloniska skökan.

Bibelns disparata berättelser om Draken, Odjuret, Tyrannen, Beliat, Leviathan, Behemot och andra hemskheter kunde i den överhettade fantasin smälta samman till Antikrist, den yttersta tidens huvudmotståndare till Gud och alla sant troende. Senmedel-

Signum 2/2014

Kyrkohistoria

Påven tillbeds i en kyrka. tidens kulturpessimism i kombination med folkliga idéer om världens snara undergång gav nytt liv åt myten om Antikrist. Inom augustineremiternas orden hade Martin Luther från mitten av 1510-talet, alltså några år innan han blev känd för sin kritik av dåtida avlatspraxis, börjat grubbla över antikristtanken. År 1518 placerade Luther på ett mer metaforiskt vis Antikrist i den romerska kurian – denna institution tjänade inte längre tron (någon som känner igen tanken?) utan snarare Fienden, beviset var bland annat dess motstånd mot Luthers egna teser. Några år senare begrep Luther att det var påven själv som var sluttidens främste motståndare till Gud. Luther tycks med tiden ha uppfattat sina påståenden, inte som metaforer i stridens hetta, utan som bokstavliga sanningar. Runt sekelskiftet 1600 var det en allmänprotestantisk sanning att Antikrist, troligen sedan år 607 då kejsar Fokas erkänner

Roms primat över alla lokalkyrkor, är den katolska kyrkans ledare. Vilken enastående list av Mörkrets furste att slingra sig in i kyrkans högsta ledning och styra världen inifrån det som ansågs vara Kristi ställföreträdares plats. Det är begripligt om flertalet ledande protestanter, när man förstått vem motståndaren är, inte var villiga till förhandlingar om att återskapa den förlorade enheten. Dialog och kompromiss är inte att rekommendera när Djävulen och hans anhang knackar på dörren.

De svenska reformatorerna talar i sin förkunnelse regelmässigt om att den katolska kyrkan ”smädar Gud” och att dess gudstjänster är ”ett förfärligt avguderi”. Den statliga propagandan under Gustav Vasa var lite mer dämpad, här framstår danskarna, personifierade genom kung Kristian (Tyrann) och de oärliga och opålitliga katols­ka bis­ koparna (och även reformatorer som tar sig ton, glöm inte dödsdomen mot bland andra Olaus Petri) som huvudfienderna mot rikets enhet. Ett pastoralt problem, som tanken att den katolska kyrkan var Antikrists brud medförde, måste dock lösas. Om dessa tankar stämde – hamnade då inte alla katoliker i helvetet? Så även alla avlidna släktingar som i god tro levt enligt den katolska kyrkans lära. I en svensk predikan från sent 1500-tal löstes problemet på följande sätt: ”Vi kan trösta oss över att de som avlidit under påvedömet dött i tron på Kristus, genom att Gud givit dem Nåd på deras yttersta genom krucifixet.” Så kunde den kristne liksom desertera på sitt yttersta genom att se på det krucifix som fanns i sjukrummet och i bön till Frälsaren som där gestaltades överlämna sin själ åt sin rätte Herre.

Läran om påven som Antikrist fastställdes på flera ställen i de lutherska bekännelseskrifterna. Här nöjer vi oss med att citera ur de Schmalkaldiska artiklarna: ”Till sist är det intet annat än ren djävulskap, då påven driver sina lögner om mässan, skärselden, klosterväsendet, de egna gärningarna och den självtagna gudstjänsten […] därför, lika litet som vi kunna tillbedja djävulen själv

Signum 2/2014

41

Kyrkohistoria

Påven tillsammans med sina vänner, den sjuhövdade hydran och Jesibel, den svekfulla kvinnan. såsom en herre och gud, lika litet kunna vi fördraga hans apostel, påven eller antikrist, i hans regemente såsom vårt överhuvud och vår herre.” Intoleransen mot protestanter på katolsk mark motiverades vanligen inte med lika demoniserande argument, även om också den katolska propagandan var vulgär.

De farliga jesuiterna Välkänt är att än i denna dag ord som ”jesuitisk” (= skenhelig, skrupelfri, ränkfull), ”papistisk” eller ”rent katolsk” är nedsättande uttryck i svenska språket. Låt vara att de inte längre är i vardagsbruk, men de finns kvar i Svenska Akademiens ordlista (exemp­ len här är från årgångarna 1999 respektive

42

2012). Tillika visste många att berätta att dessa ”skrupelfria” jesuiter, med militärisk disciplin tjänade påven som ett slags elittrupp i kampen mot protestanterna. Vi har redan nämnt hur myten vårdades av Zacharias Topelius. Under det alltmer nationalistiska 1900-talet med de framväxande föreställningarna om blod och ras som kom att forma den första halvan av århundradet, kunde även en ledande svensk forskare som professor Hjalmar Holmquist kontrastera Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola mot Luther med följande ord: ”Som allt halvblod hatade ock Loyola mest av allt helblodet, den rena germanska rasen.”

Modern forskning har visat att den första generationen jesuiter inte alls avsåg

Signum 2/2014

Kyrkohistoria

Jesuiterna inringar Tyskland med hjälp av nät. att grunda ett sällskap för att bekämpa reformationen, de upplevde snarare sig själva som en katolsk gemenskap med uppgift att förnya och fördjupa tron genom folkförkunnelse och utbildning. Ordens allt större kompetens inom dessa båda områden ledde successivt till att den fick fler och fler uppdrag också uppe i norr, där de jesuitledda högskolorna genom sin kvalitet, sin goda pedagogik och med sina moderna ämnen (inte minst språk, teater, humaniora) lockade även många protestanter. I Sverige var jesuiterna verksamma under 1570-talet. Johan III ger den norsk-svenske jesuitpatern Lars – gemenligen ”Klosterlasse” – uppdraget att i det gamla franciskanklostret (därav öknamnet) i Stockholm starta en modern högre utbildningsanstalt. Flertalet av studenterna, cirka sjuttio allt som allt, började snart nog att fira katolska gudstjänster, de hade eukaristisk tillbedjan, de biktade och de kommunicerade katolskt. Några jesuitiska högskolor på kontinenten riktade sig särskilt mot nordbor, i Braunsberg (grundat 1578) och Olmütz (grundat 1579) gick sammanlagt drygt fyrahundrade skandinaver, flertalet från det svenska riket.

Ur ett lutherskt perspektiv var onekligen jesuiterna ”farliga”, främst genom att de, för

att åter citera den tidigare nämnde franciskanen Lars Skytte, ”på ett beundransvärt sätt” bedriver en så framgångsrik ”undervisning” att ”både elever och lärare vördas på högsta ort” eftersom begåvningarna stimuleras och hela utbildningen är en så ”blomstrande verksamhet”. Man kan bara fantisera över vad som sagts om vår propaganda hade vetat att den blivande svenska regenten drottning Kristina genom kontakten med jesuiter i Stockholm valt att konvertera!

De enda andra ordensbröder som finns med bland ”våra” bilder är ett antal franciskaner. Dessa tillhörde den största av de så kallade tiggarordnarna, därtill en orden som prioriterade folklig förkunnelse, det vill säga de utgjorde en farlig motståndare till reformationen, inte minst på grund av att deras kloster oftast var förlagda till städerna och därmed till platser som tidigt nåddes av den reformatoriska förkunnelsen. På några av våra bilder samarbetar dessa franciskaner med just jesuiterna i kampen mot svenskarna och deras tyska allierade. De binder sopkvastar (att sopa bort lutherdomen med), de bränner biblar och de söker på alla vis släcka det ”evangeliska” ljuset.

Att katolikerna var rädda för Bibeln var

Signum 2/2014

43

Kyrkohistoria

en central del av propagandan, bibel­bålen påstods vara legio på katolsk mark. Det måste medges att kyrkan under dessa turbulenta år beslagtog och vid något tillfälle brände protestantiska översättningar av Bibeln som uppfattades som defekta, med polemiska förord, och de så kallade apokryferna påstods inte höra till den ”egentliga” Bibeln. Det är dock värt att påminna om att enbart på det tyska språkområdet

Biblar bränns. fjorton katolska biblar på folkspråket hade sett dagens ljus innan Lutherbibeln utkom.

Men visst betonade kyrkan att Bibelns plats först och främst var i gudstjänsten, utläggningen av den var inte ett ”privat” projekt. (Även bland lutheranerna upptäckte man snart att ”läseriet” var ett problem, konventikelplakat – förbud mot privata religiösa samlingar – sökte sätta punkt för sådant oönskat beteende.) Konciliet i Trento förbjuder inte bibelläsning på folkspråket men uppmuntrar det inte heller. Dåtidens protestanter var inte heller helt främmande för bokbål, i Genève lät reformatorn Jean Calvin år 1522 offentligt bränna spanjoren och antitrinitarianen Michael Servetus bibelkommentar, senare rent av författaren själv.

Att katolska biblar nu började utkomma på de flesta stora språk nämner inte denna propaganda, inte heller att den svenska översättningen av Nya Testamentet från 1526 hade involverat såväl klostren som domkapitlen, en

44

på många sätt ”katolsk” produkt, även om det var reformatorn Olaus Petri som lade sista handen till verket, tillika daterad på ”dyra Vårfru dag den 15 augusti 1526”, alltså dagen då kyrkan firar Jungfru Marias upptagning i himmelen.

Maria och helgonen På vilken sida i denna slutstrid, denna närmast apokalyptiska kamp, stod då jungfru Maria och de heliga? Naturligtvis på den lutherska sidan. En av bilderna visar Maria som en himmelsk supporter – tillsammans med många andra goda helgon – till Gustav II Adolf. Ja på bilden är det Maria, som Moder Kyrkan, som överlämnar, ”föder”, själarna åt Gud. I en omfattande bok Om Gudz Framledne Helgons krafft, från sent 1500-tal är det samma tankar som råder. Maria pläderar i boken för reformerna. I boken frågar den helige Anselm av Canterbury Maria vilken tro han i fortsättningen bör stödja: ”Så begär jag nu av dig, o heliga Moder Maria, vem jag skall tro eller icke, ty jag tvivlar om jag skall bli vid den gamla tron eller taga vid den nya.” Maria ger ett klart och tydligt svar: Den nya! Man ser hur även den himmelska härskaran nu en masse byter sida.

Signum 2/2014

Maria för själarna till Gud.

Kyrkohistoria

Naturligtvis försökte även den katolska sidan vinna Guds Moders stöd. Inför slaget om Vita Berget utnämnde Maximilian av Bayern Maria till den katolska arméns Generalissima, och segern tillskrevs sedan hennes ledning.

Epilog Att med våld försöka påverka människors tro, liksom att maximalt utnyttja propagandans alla instrument i egna (inte alltid särskilt hederliga) syften, är som bekant inget som bara utmärker historien. Vi ser samma skeenden runt omkring oss i dag. I religionskrigens värld använde alla de stridande parterna propaganda som inte sällan demoniserade motståndarna. Tyvärr kan också latenta fördomar från det förflutna reaktiveras och på nytt ställas i propagandans tjänst. Detta har fram till modern tid drabbat protestanter i katolskt dominerade om-

råden. Katolikerna i Norden har likaså på olika sätt utsatts för diskriminering (före 1860 var det inte ens tillåtet för svensk undersåte att vara katolik). Naturligtvis har fler minoriteter varit (och är) utsatta för särbehandling: den senaste tiden har samer och romer åter kommit att hamna i strålkastarljuset. Den svenska rädslan för att vara ”avvikande” tycks ibland närmast patologisk.

Att påstå att toleransen kräver att vi är intoleranta mot dem som inte tycker som vi, vad gäller religion, (sexual)moral eller familje­ etik, skapar knappast ett vettigt debattklimat. Det kan finnas anledning att fundera också över detta i ljuset av den demonisering av avvikande grupperingar som präglat vår fram till i dag så ideologiskt monolitiska kultur. Det tycks bekräfta att inte heller dagens svenskar är immuna mot historiens draksådd.

Sociallära

Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära av bengt almstedt

F

ör ett par månader sedan roade jag mig med att göra en liten opinionsundersökning bland några vänner och bekanta. Jag frågade hur de associerade till ”nedmontering av välfärden”. Väl medveten om att begreppsparets värdeladdning naturligtvis styrde svaren och att det statistiska urvalet inte var helt slumpmässigt kunde jag ändå snabbt konstatera några saker.

Ställ inte frågan på en trevlig middag om du vill undvika ”osvenskt” hetsiga samtal.

Mer relevant för min ”undersökning” var

att svaren snabbt visade på två olika verklighetsuppfattningar om det samhälle vi lever i och avslöjade den politiska grundtonen i svarandens övertygelser. En minoritet av de tillfrågade tog upp frågan om civilsamhällets och vårt eget ansvar för svensk välfärds utförande.

Vi tycker olika i dessa frågor, våra politiska partier tycker olika i dessa frågor och kyrkliga företrädare tycker olika. Det senare kom inte minst till uttryck i en minidebatt i februari 2013 om civilsamhällets/kyrkornas

Signum 2/2014

45

Informationer

Utbildningsprogram för att förhindra övergrepp The Centre for child protection (CCP) har inrättats i samarbete mellan Psykologiska institutet vid Gregorianauniversitetet i Rom, Institutionen för barn- och ungdomspsykiatri vid universitetet i Ulm och Münchens ärkestift.

Dess huvuduppgift är att inrätta ett globalt centrum för nätbaserad utbildning för pastorala yrken som ett svar på övergrepp mot minderåriga med hänsyn till flerspråkliga och interkulturella frågor. Centret ska under tre år utveckla och implementera ett nätbaserat utbildningsprogram på fyra språk (engelska, italienska, tyska och spanska).

Kursplanen består av sex moduler med ungefär 30 studieavsnitt, som består av kunskapsbaserat innehåll (texter, statistik och bilder) men även uppmuntrande fördjupningsinriktade praktiska interaktiva övningar. Studieavsnitten kommer att inkludera olika saker när det gäller att förhindra sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan.

Projektet kommer att använda sig av didaktiska och pedagogiska metoder som kommer att möjliggöra individualiserad, systematisk problembaserad inlärning i fråga om sexuella övergrepp

mot barn, i form av fristående självstudier, men också av en kombination av självstudier, klassrumsbaserad undervisning med möjlighet till enskild undervisning.

I projektets ledningskommitté ingår professor Hans Zollner (ordförande), monsignore Klaus Peter Franzl från ärkestiftet München-Freising och professor Jörg M. Fegert vid universitetssjukhuset i Ulm (www.uniklinik-ulm.de).

per lindqvist

Finansdepartement i Vatikanen Påven Franciskus fortsätter målmedvetet att driva igenom sina reformer av Vatikanen och den romerska kurian. Inte minst gäller detta på det ekonomiska planet.

Tisdagen den 25 februari offentliggjordes att påven genom dokumentet Fidelis et dispensator prudens (En trogen och klok förvaltare) har beslutat att inrätta ett finansdepartement som är ansvarigt för Vatikanstatens och Heliga stolens hela ekonomi.

Det är första gången i historien som den katols­ka kyrkans ledningsstruktur får ett enda sammanhållet departement med översikt över Vatikanens och Heliga stolens hela ekonomi. Som chef för den nya myndigheten har påven utnämnt den 72-årige aus-

Signum 2/2014

traliensiske kardinalen George Pell, vilket av Vatikankännare bedöms som en mycket kraftig markering från påvens sida.

Kardinal Pell brukar anses som en mycket beslutsam person som klarar av att driva igenom förändringar även om han möter motstånd. Pell har av påven utrustats med mycket vidsträckta fullmakter att vidta alla åtgärder som han anser nödvändiga för att få stopp på korruption och ekonomiska oegentligheter i Vatikanens ekonomi. Pell kommer dessutom att rapportera direkt till påven personligen, utan några mellanhänder, vilket ytterligare stärker hans auktoritet inom Vatikanen. Kardinal Pell ingår för övrigt redan sedan tidigare i påven Franciskus särskilda kardinalsråd med åtta kardinaler från alla världsdelar som tillsammans med påven håller på att utarbeta omfattande reformer av hela den romerska kurian.

Kardinal Pell tillträder sin nya befattning som Vatikanens finansminister i slutet av mars. Som sin närmaste medarbetare får han den 55-årige maltesiske prästen Alfred Xuereb, som får befattningen ”generalsekreterare” vid det nyinrättade finansdepartementet. Xuereb är redan sedan tidigare på-

63

Informationer

ven Franciskus privatsekreterare och därmed en person med nära kontakt med påven. Det är tydligt att påven genom att välja Pell och Xuereb som ansvariga för finansdepartementet vill försäkra sig om att han själv får en mycket god insyn i departementets verksamhet.

ulf jonsson

Vatikanen kritisk mot antihomolag i Uganda Vatikanen är kritisk mot lagen mot homosexuella i Uganda.

Ordföranden för Påvliga rådet för mänskliga rättigheter, kuriekardinal Peter Turkson, uppmanar Ugandas president

Yoweri Museveni att avskaffa de hårda straffen. ”Homosexuella är inga brottslingar”, säger kardinalen från Ghana enligt den brittiska tidningen Catholic Heralds nätupplaga. Homosexuella får inte dömas till att tillbringa sitt liv i fångenskap.

Samtidigt betonar han att Vatikanen trycker på för att den internationella hjälpen till Uganda ska fortsätta. Världsbanken har lagt en 90 miljoner dollar-kredit för ett hälsoprogram på is, som en reaktion på lagen. Ugandas biskopskonferens förklarade innan lagen undertecknades att man inte stöder ho-

mosexualitet, men att man motsätter sig de hårda straffen. Man bör i stället bemöta de homosexuella med medlidande, förklarade biskopskonferensens generalsekreterare, John Baptist Kauta, enligt Catholic News Service (CNS) i Washington. Man tror dessutom att det är möjligt för dem ”att ändra sig”.

President Museveni undertecknade trots internationell kritik den 24 februari en lag som föreskriver livstids fängelse för ”svåra homosexuella handlingar”. Även stöd till och underlåtelse att anmäla homosexuella är straffbart.

kathpress 2014-03-05

Medverkande i detta nummer bengt almstedt Doktor i teologi vid Heythrop College, University of London. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livs­ åskådningsvetenskap, rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. hans-dieter mutschler Professor i naturfilosofi vid Jesuitordens högskola för filosofi i Kraków. håkan möller Teol. dr och fil. dr i litteraturvetenskap.

Professor vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. magnus nyman Professor i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst.

64

kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskops­ vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katols­ka stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. ralph rotte Professor i Politische Wissenschaft vid RWTH Aachen. albert scharf F. d. tv-chef för Bayerischer Rundfunk. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. bengt säfsten Med. dr, överläkare, specialist i invärtes medicin och gastroenterologi, Ersta diakoni, Stockholm. christina tobeck Fil. dr i musikvetenskap och producent vid Sveriges Radio, Stockholm. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.

Signum 2/2014

Innehåll Signum nr 2/2014 årgång 40 Ledare

1 philip geister

Samvetets pris – Samhället spårar ur utan människor som följer sitt samvete, men att följa sitt samvete har också sitt pris.

34 christina tobeck

Folkmusikens konstfulle utforskare – Jan Ling – Om den nyligen bortgångne musikvetaren Jan Ling och hans forskning.

Aktuellt

Kyrkohistoria

2 erik åkerlund

38 magnus nyman

Den katolska kyrkans utveckling i Sverige – Hur ser egentligen läget ut för den katolska kyrkan i Sverige 2014?

Spiritualitet

5 anders piltz

Wilfrid Stinissen – vägledare och medvandrare – En bild av en av Sveriges främsta andliga vägledares verksamhet.

Medicinsk etik

11 kerstin hedberg nyqvist

Det villkorade människovärdet – fosterskador och abort i Sverige – I Sverige avbryts en fjärdedel av alla graviditeter där fostret har en rapporterad fosterskada.

Johannes X XIII

15 olle brandt

Befriande enkelhet – Jesuitpatern Roberto Tuccis möten med Johannes XXIII.

Vatikanen

18 ralph rotte

På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser – Påven Franciskus fortsätter att reformera Vatikanens finansväsende.

Musik

25 albert scharf

Samklang i en dissonant värld – Krzysztof Penderecki 80 år – En artikel om en avantgardist som spränger gränser inifrån och utifrån. Följd av Birgitta Trotzigs dikt ”Penderecki, Utrenja”.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Antikatolsk propaganda med hjälp av bilder – Några exempel på den svenska bilden av motståndarsidan under 1600-talets religionskrig.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Sociallära

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

45 bengt almstedt

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära – Var går gränserna för statens och civilsamhällets ansvar för välfärden?

Och vad säger kyrkans sociallära?

Religionsfilosofi

52 hans-dieter mutschler

Är kristen tro förenlig med naturalism?

– Teologi och naturalism är alternativ till varandra, man måste helt enkelt välja.

Bokrevy

57 elisabeth stenborg

En främmande Maria – Colm Tóibín: Marias testamente.

58 bengt säfsten

Samvetslöst geschäft in på bara kroppen – Susanne Lundin: Organ till salu.

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

62 sten hidal

De sista kvarlevorna av döparreligionerna – Diar Al-Haydar: Mandeismen. De sista gnostikerna. Johannes Döparens lärjungar.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

60 håkan möller

Elegant förmedlade Ölandskontexter – Magnus Ringgren: Alfågel, ejder och knipa. En läsning av Lennart Sjögrens Fågeljägarna.

Prenumeration 2014

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 2 maj.

2/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

NATURVETENSKAP OCH RELIGION SCIENCE AND RELIGION 9–11 maj 2014

2014

Samvetets pris

Newmaninstitutets aula, Slottsgränd 6, Uppsala

Den katolska kyrkans utveckling i Sverige

Föreläsningarna hålls på engelska och är öppna för allmänheten.

Föranmälan till respektive föreläsning rekommenderas via e-post: adm@newman.se.

Anders Piltz

Fredag 9 maj 9.00–10.15 Rodney Holder: How to Relate Science and Religion

Wilfrid Stinissen – vägledare och medvandrare

10.45–12.00 Denis Alexander: Scientism

Kerstin Hedberg Nyqvist

18.00–19.15 Hans Liljenström: Neuroscience, Consciousness and some Implications for Religious Experience

Det villkorade människovärdet – fosterskador och abort i Sverige

19.30–21.00 Panel Discussion on Scientism with Denis Alexander, Mikael Stenmark, Hans Liljenström et al.

Ralph Rotte

På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser

Lördag 10 maj 9.00–10.15 Rodney Holder: Antropic Principle and Design 10.45–12.00 Denis Alexander: Creation or Evolution – Do We Have to Choose?

Albert Scharf

17.00–18.15 Hilary Marlow: Christian Roots of Modern Science

Samklang i en dissonant värld – Krzysztof Penderecki 80 år

Söndag 11 maj 10.30–11.45 Denis Alexander: Genes, Determinism and God

Christina Tobeck

14.00–15.15 Hilary Marlow: The Environment – Scientific and Theological Issues I

Folkmusikens konstfulle utforskare – Jan Ling

15.45–17.00 Hilary Marlow: The Environment – Scientific and Theological Issues II

Bengt Almstedt

19.30–21.00 Panel Discussion on Big Bang Cosmology and Religious Belief with Bengt Gustafsson, Rodney Holder, Katarina Pajchel et al.

Newmaninstitutet i samarbete med Faraday Institute

www.signum.se

18.00–19.15 Katarina Pajchel: Big Bang Cosmology and some Implications for Religious Belief

Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära Hans-Dieter Mutschler

Är kristen tro förenlig med naturalism?