2 2017 signum

sverige porto betalt port payé 2/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Läs en kurs om Svensk filosofihistoria under våren !

2017

Den obekväma sanningslidelsen Fusk och slarv Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

Alf Svensson

Jag kallar det kristen etik John Sjögren

Blod, våld och helighet – Martin Scorsese Clemens Cavallin

Det postkristna Sverige i siffror Simone Kotva Christopher Jacob Boström (1797–1866) Professor i praktisk filosofi i Uppsala 1848–1863

Stoicismens återkomst – en teologisk replik Fredrik Heiding

Kursen på 7,5 högskolepoäng pågår under perioden 27 mars – 2 juni med träff i Uppsala 25–27 april.

Dylans poesi i kristen tolkning

För mer information och anmälan se www.newman.se

Olle Kristenson

Kursledare är Svante Nordin, professor i idé- & lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Hur uppstod befrielseteologin? www.signum.se

Torsten Kälvemark

Ina Collianders resa – andlighet och konst vid kulturernas korsväg

Innehåll Signum nr 2/2017 årgång 43 Ledare

Teologi

1 ulf jonsson

31 olle kristenson

Den obekväma sanningslidelsen – Om nödvändigheten av att ta verkligheten i beaktande.

Krönika

3 alf svensson

Jag kallar det kristen etik

Aktuellt

4 kjell blückert

Fusk och slarv – Apropå den nyligen publicerade Oredlighetsutredningen.

Hur uppstod befrielseteologin?

Konst

35 torsten kälvemark

Ina Collianders resa – andlighet och konst vid kulturernas korsväg

Främlingsfientlighet

42 stig olsson

”Om en invandrare slår sig ner i ert land ...”

– Med anledning av Gellert Tamas bok Det svenska hatet.

Film

8 john sjögren

Blod, våld och helighet – Martin Scorseses konstnärskap

Religionssociologi

13 clemens cavallin

Det postkristna Sverige i siffror – Blir samhället alltmer sekulariserat eller inte? En utblick utifrån SOMinstitutets undersökningar.

Filosofi

19 simone kotva

Stoicismens återkomst – en teologisk replik – Apropå risken med en privatiserad nystoicism.

Litteratur

24 fredrik heiding

Dylans poesi i kristen tolkning – Det finns intressanta kopplingar till den kristna föreställningsvärlden i Bob Dylans musikaliska lyrik.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

6 fredrik heiding

Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

– Om den tyska biskopskonferensens uttalande om dokumentet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

46 klaus nientiedt

Svar på terrorn – Attentaten i Frankrike har intensifierat debatten om åtskillnaden mellan stat och religion.

Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

52 elisabeth stenborg

Halsbrytande andliga möten – Eva Cronsioe: Gud i verkligheten.

53 katrin åmell

Följ med och se-teologi – Johan Dalman: Följ med och se.

Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

54 gert-ove fridlund

Framstegsdrömmar – Andrej Platonov: Tjevengur.

57 magnus nyman

Traktat om toleransen – Voltaire: Traktat om toleransen.

58 jakob lindblad

Moderna kyrkor och andliga rum – Moderna kyrkor i Sverige.

– Andliga rum. Religiösa byggnader i Göteborg.

60 erik åkerlund

Visdom från antiken – Diogenes Laertios: Berömda filosofers liv och läror.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 24 april 2017.

Ledare

Den obekväma sanningslidelsen – Om nödvändigheten av att ta verkligheten i beaktande.

D

et offentliga samtalsklimatet lämnar mycket övrigt att önska. Makthavare på allra högsta internationella nivå struntar i fakta och ljuger utan att blinka.

Höga politiker och tjänstemän ger förvanskade beskrivningar av sitt eget handlande till allmänheten. Desinformation och så kallade alternativa fakta lägger dimridåer över de verkliga sakförhållandena. Men om verkligheten inte längre utgör måttstocken för våra påståendens riktighet, så undergrävs i längden förtroendet oss människor emellan, och därmed också förutsättningarna för ett öppet och civiliserat samhälle.

Problemen finns dock inte bara bland de mäktiga. Under rubriken ”Vettigt folk sprider vidriga ord” påminner ledarskribenten Erik Helmerson om hur ”vanligt folk” via internet med hjälp av lögner och förtal sprider grovt förvanskade föreställningar om andra människor: ”Helt vettiga människor rekommenderar och delar sidor, artiklar och inslag som på olika sätt förmedlar naken rasism och de vidrigaste påhopp.” (DN 23/2).

Påven Franciskus hör också till dem som i tydliga ordalag varnat för konsekvenserna av lögner och förtal som sprids via nätet.

Påven beskriver fenomenet som ”en lömsk form av terrorism som orsakar stor förödelse i människors liv”.

Men hur har vi då hamnat här? Orsakerna bakom det urartade samtalsklimatet är förstås många. Förutom den upplevda anonymiteten på nätet, utpekas ofta tankeströmningar inom akademi och kulturdebatt på

1980- och 1990-talet som syndabock. Resonemangen går så här: När de postmoderna teorierna i förenklade populariserade versioner sipprade ner från seminarierummen till köksbordsnivån togs de som förevändning för idén att verkligheten kan beskrivas nästan hur som helst. Men om jag uppmuntras att konstruera min egen bild av verkligheten utan hänsyn till fakta, då förväntar jag mig väl också att den ska tas på allvar av andra, hur förvriden den än må vara. Skillnaden mellan fakta och fiktion löses upp.

Den som söker efter reflexioner kring dessa och liknande frågor kan med fördel läsa författaren Lena Anderssons senaste bok Egentligheter. I boken kommenterar hon 36 fotografier av konstnären Dan Wolgers verk. Konstverken består av bruksföremål som är trasiga eller som Wolgers avsiktligt gjort obrukbara, så att de inte kan fylla sitt syfte. Exempelvis en parkbänk som är placerad så att det inte går att sitta på den, och en sked som inte går att använda som sked. Utifrån dessa fotografier reflekterar författaren över hur vi människor beskriver verkligheten.

Lena Andersson driver i Egentligheter en bestämd metafysisk uppfattning (ja, hon kallar det så). I protest mot relativismens hegemoni lyfter hon fram Platons föreställning om att världen har en urstruktur som vi inte kan ta oss loss ifrån. Världen är som den är, och det har människan att rätta sig efter. Våra beskrivningar av verkligheten ska återspegla verklighetens faktiska struk-

Signum 2/2017

1

Ledare

turer: ”Liksom vi hindras av naturlagarna i vår gärning, begränsas tolkningen av dessa verk av rimligheter.” Felaktiga beskrivningar hör hemma på sophögen.

Anderssons reflexioner passar som hand i handske med Wolgers konstverk. Konstnärens avsikt med verken är nämligen att protestera mot de simplistiska former av relativism som han mötte i utbildningen på Konsthögskolan i Stockholm under 1980-talet. Wolgers menar att en sked inte kan se ut hur som helst, om den ska vara en sked. En parkbänk som är placerad så att det inte går att sitta på den är felplacerad, oavsett vad konstteoretiker och filosofer än må säga.

Världen är på ett visst sätt, med sin inbyggda struktur. När våra beskrivningar av världen inte motsvarar verklighetens faktiska strukturer så har vi gått vilse.

Naturligtvis går det att argumentera mot den platonska metafysik som presenteras i Egentligheter, om man så vill. Lena Andersson medger också själv att vårt förhållande till verklighetens platonska urstruktur är komplext. Den filosofiskt kanske mest intressanta punkten i hennes resonemang kommer när hon påpekar att det finns somligt som inte kan fångas in i de platonska kategorierna. Hit räknar hon bland annat historien och livet – och konsten. Dessa fenomen har ingen platonsk natur, anser hon.

Det avgörande med hennes reflexioner ligger dock inte främst i hennes platonska metafysik. Det avgörande är att hon vill hjälpa läsaren att få syn på det problematiska med att inte bry sig om skillnaden mellan sanna och falska beskrivningar av verkligheten.

Det är hennes ärende. Det är ett angeläget ärende, särskilt om man lever i en relativistisk kultur.

Visst kan man bli missmodig över den ytliga relativism som man kan möta i samtidskulturen. Den visar sig exempelvis när nyhetsförmedlingen utformas för att underhålla snarare än för att ge korrekt information. Ännu mycket värre blir det när desinformation och rena lögner börjar uppfat-

2

tas som det normala. En pessimistiskt lagd debattör påpekade att det inte går att göra några aprilskämt längre, eftersom nyhetsförmedlingen dagligdags översvämmas av de mest hårresande felaktigheter.

Men Andersson och Wolgers är inte ensamma om att ropa i öknen. Det finns många sansade människor, också inom politik och medier, som står upp för att det inte går an att beskriva verkligheten hur skruvat som helst – både därför att det inte motsvarar sanningen och därför att det underminerar ett gott mänskligt samhälle. Problemen med sanningsrelativismen har blivit uppenbara för så många att det numera finns skäl att anta att utvecklingen har börjat vända.

Desinformation och brist på realism står folk upp i halsen. Kanske är vi faktiskt redan på väg ut ur post-truth-eran.

I den berättigade glädjen över detta bör vi dock akta oss för att styra kosan mot den rakt motsatta ytterligheten. Relativismens motsats heter nämligen inte sanning utan auktoritär objektivism. Föreställningen att vi på ett enkelt sätt kan beskriva verkligheten helt objektivt har även den sina problem. Ty vem av oss äger auktoriteten att fastslå vilken beskrivning som är den sanna? Även en robust medeltida realist som Thomas av Aquino påpekade att var och en av oss tar emot intrycken från omgivningen på sitt eget sätt. Objektivitet och sanning är eftersträvansvärda men knappast lätta att uppnå. Att bygga på grundligt prövad evidens, att inte låta sig förledas av fördomar, att följa upp även obekväma frågor, och att konsekvent låta sig ledas av uppriktig sanningslidelse är ingen sinekur. Men utan dessa intellektuella dygder hamnar vi lätt i antingen slapp relativism eller auktoritär objektivism. Det kan vara värt att dra sig till minnes det som en av 1900-talets stora katolska filosofer, Bernard Lonergan, brukade framhäva: objektiv kunskap om verkligheten är uppnåelig, men den förutsätter att männi­skor uppriktigt och mödosamt strävar efter den. ulf jonsson

Signum 2/2017

Krönika

Jag kallar det kristen etik

V

ad menar du egentligen med uttrycket ”kristen etik”? Den frågan, formulerad på ett eller annat sätt, har följt mig i mer än 50 år. Det har ofta verkat som om man nära nog fordrat en matematisk formel för att vilja orda om etik. Som om naturlagarna uppfunnit verkligheten. Som om människan är alltings mått. År 1938 föddes jag i ett enkelt, mycket enkelt, brädfodrat kapell i Tidan, i nuvarande Skövde kommun. Pappa var, som det hette, ”pingstpredikant”. Bostaden var inrymd ovanpå möteslokalen.

Ungefär vart fjärde år – under min barndom och uppväxt – flyttade vi till någon ny ort och nytt kapell. Men från alla dessa estrader var förkunnelsen i stort sett densamma.

Långt innan jag visste att Mona Lisa log hörde jag om Saras leende och om ”troshjälten” Abraham. Den förlorade sonens elände, han ”som åstundade att äta de fröskidor som svinen åto” kunde vi på svenska landsbygden lätt tänka oss in i. Den barmhärtige samaritens beundransvärda och generösa insats imponerade och manade till efterföljd. ”Den som är utan synd kaste första stenen” blev i det närmaste ett ordstäv, ett eftersträvansvärt beteende men svårt att leva upp till.

Det är ingen överdrift, om jag påstår att jag från 4–5 års ålder suttit på eller suttit av tusentals möten. Numera heter det förstås gudstjänster. Gudstjänster eller möten var inte något unikt för några enstaka eller några få individer. Ovanstående bibelberättelser och bibeltexter var välkända i de all-

ra, allra flesta svenska familjer. De tillhörde vår kultur! I kyrkor och kapell, i varenda svensk socken, i små samhällen såväl som i stora städer, lästes och förkunnades det från samma bok, Bibeln. Och fröken i småskolan trampade den lilla klassrumsorgeln och vi sjöng psalmverser varenda morgon.

I vårt språk, i vår föreställningsvärld fastnade ord och bilder. Det är självklart att våra sinnen påverkades och att vår livsstil såväl som vår lagstiftning fick rötter ner i kristendom och kristna traditioner.

Och så finns det de som undrar och till och med ifrågasätter om det finns en kristen etik. Skulle inte förkunnelse från kyrkor och kapell i decennium efter decennium ha satt sina spår? Den har självfallet påverkat.

Ordet har makt! Att somt föll på hälleberget och somt bland tistlar och törnen är uppenbart, men visst har bibelberättelser givit oss etisk vägledning.

Själv är jag ofantligt tacksam för min uppväxtmiljö. Nej, jag tackar inte för kapellens enkelhet eller för det bigotteri och den trångsynthet som fanns. Ej heller för den fyrkantighet och tvärsäkerhet som ofta exponerades. Men för kvintessensen i bibeltexterna är jag ödmjukt tacksam! För att jag fick någorlunda klart för mig att den förlorade sonens bror också betedde sig galet, för att jag fick höra om kvinnan vid Sykars brunn som erbjöds levande vatten, för att jag fick läsa profeten Jeremias berättelse om hur krukmakaren börjar om, när kärlet gått i kras.

Allt detta gav en etisk ballast för hela livsresan, och har gjort livet lättare att leva. Jag kallar det ”kristen etik”. Något annat skulle kännas som verklighetsflykt. alf svensson

Signum 2/2017

3

Aktuellt

Fusk och slarv – Apropå den nyligen publicerade Oredlighetsutredningen.

”T

änka fritt är stort men tänka rätt är större” är den omdiskuterade devis från filosofen Thomas Thorild som står huggen i sten ovanför ingången till Uppsala universitets aula. Med tolkningen att tänka rätt är att tänka vetenskapligt är det inte svårt att se devisen som beständigt giltig. Därtill pekar den på det nödvändiga i att upprätthålla ett frihetsrum för att möjliggöra det vetenskapliga tänkandet. I Högskolelagen (1:6) stadgas: ”För forskningen skall som allmänna principer gälla att forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas och forskningsresultat får fritt publiceras.” Vi medborgare vill lita på att forskarsamhället strävar efter att skapa ett optimalt frihetsrum, så att de forskande lärarna ska kunna göra nya upptäckter och avgöra vad som är sant och falskt givet den empiri och teori som är förhanden.

I Sverige är förtroendet för forskning högt. SOM-institutet (en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet) presenterar sedan 2002 årligen rapporten Vetenskapen i samhället – resultat från SOM-undersökningen. I den senaste undersökningen med empiri från år 2015 kunde man konstatera att en klar majoritet av den svenska befolkningen har ett mycket stort eller ganska stort förtroendet för universitet och högskolor (59 procent) och för forskare (64 procent). Litet eller ganska litet förtroende för universiteten och forskarna har 7 respektive 3 procent. I VA-Barometern, re-

4

gelbundet publicerad av den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, mäts också förtroendet för forskning på olika sätt. Den senaste barometern publicerad hösten 2016 visar att förtroendet för forskare fortsätter att öka, trots avbräcket med Macchiarini­ affären vid Karolinska Institutet.

Forskning och högre utbildning är en förtroendebaserad verksamhet. Vi litar på att regler följs och inte minst att professionell omdömesförmåga brukas. Viktiga instrument för att upprätthålla en hög standard är teoretisk och metodisk skolning, sakkunniggranskning, etiska riktlinjer och prövningar, jävsregler. Därtill förutsätts förstås – som överallt annars – att man inte ljuger och far med osanning, tar mutor eller låter sig korrumperas på annat sätt.

Från tid till annan kan man läsa i tidningar om studentfusk. Det kan handla om falska intyg om meriter, tentamensfusk eller plagiat och ibland försäljning och köp av uppsatser och pm. Högskoleprovet har varit särskilt utsatt för fuskande. Därför är alla former av fusk vid genomförandet av högskoleprovet från och med hösten 2016 straffbara, med bestraffning från avstängning och böter upp till sex månaders fängelse.

Universitets- och högskolerådet föreslår nu så drastiska lagändringar som att ge provvakter rätt att kroppsvisitera provdeltagare och garantera sekretess för personer som lämnar tips om fusk. Det är inte överdrivet att säga att förtroendet för högskoleprovet

Signum 2/2017

Aktuellt

som institution nu är allvarligt skadat. Sedan tidigare vet vi genom forskning att studenter som kommer in på högskolan via detta prov får sämre studieresultat.

Under det gångna året har problemen med oredlighet i forskning briserat i och med de olika skandalerna kring Paolo Macchiarini.

Svenska Dagbladet har fortsatt att gräva på Karolinska Institutet och funnit ett nytt allvarligt fall med forskning och behandling utan ve­derbörliga prövningstillstånd. I kölvattnet av dessa fall har flera forskare pekat på att de höga kraven på snabb publicering för att göra akademisk karriär kan vara en orsak till en kultur där fusk och slarv börjar frodas i en sorts fartblindhet. Man hinner inte dubbelkontrollera sina experiment.

Man ”glömmer” att ange referenser till den forskning som man stöder sig på. I övermod struntar man i etiska tillstånd.

Har förekomsten av oredlighet i forskning ökat? Risken finns att anekdotisk kunskap med utgångpunkt i mediala affärer görs till sanning. Men forskning visar att antalet tillbakadragna artiklar från PubMed-databasen blivit tio gånger större från 1975 till 2012 med en markant ökning under den senaste tioårsperioden. I vanlig ordning är det dock svårt att uppskatta om ökningen beror på skarpare granskning och ökad benägenhet att anmäla. Klart är dock att varianterna av oredlighet har blivit fler vartefter.

Redan innan Macchiarini-affären blev allmänt känd hade regeringen hösten 2015 tillsatt den så kallade Oredlighetsutredningen med professor Margaretha Fahlgren, Uppsala universitet, som särskild utredare.

Hon har med bidrag av en tung expertgrupp och ett kompetent kansli nu avgett betänkandet Ny ordning för att främja god sed och hantera oredlighet i forskning (SOU 2017:10).

Oredlighetsutredningen går grundligt till väga. Man börjar med att definiera vad forskning är och vilka forskningsutförare som omfattas av utredningens förslag och rekommendationer (i första hand universitet, högskolor och myndigheter). Till dessa forskningsutförare hör även de enskilda ut-

bildningsanordnarna (bland dem Newmaninstitutet), vilka i senaste forskningspropositionen aviserades basanslag för forskning från och med 2018.

Utredningens huvudförslag är inrättandet av en ny nämndmyndighet för att hantera dessa frågor på ett mer enhetligt och strikt sätt. Denna oredlighetsnämnd ska utreda oredlighet i forskning vid universitet och högskolor samt övriga offentliga organ. Enskilda individer ska kunna anmäla misstanke om oredlighet direkt till nämnden. Nämnden fattar regelrätta beslut som ska kunna överklagas i domstol. Därefter beslutar forskningsutföraren om vilka konsekvenserna blir för forskarna.

Utredningens betänkande fastslår att ”god forskningssed handlar om etik, moral och professionalitet”, men att varken ”lagar eller kodexar gör forskarens egna moraliska omdöme betydelselöst”. Det landar i en snäv definition av vad som är oredlighet i forskning. Med oredlighet menas ”allvarliga avvikelser från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”. Utredaren kommenterade i en intervju att en snäv definition av begreppet oredlighet blir tydligare och skapar ett för forskaren förutsägbart system och gör arbetsbördan på nämnden rimlig.

Det preventiva arbetet för att upprätthålla god forskningssed är också viktigt. Utredningen föreslår inrättande av ombudspersoner för råd och stöd samt ett obligatoriskt arbete med uppförandekoder och en samlad syn på god forskningssed.

I en tid av tro på alternativa fakta och på att min sanning är min och inte behöver vara någon annans för att vara sann, är det synnerligen betryggande att det statliga utredningsväsendet fortfarande levererar solida beslutsunderlag. Nu återstår det för regeringen att göra proposition av detta och för riksdagen att fatta nödvändiga beslut.

Om detta torde alla kunna vara eniga. kjell blückert

Signum 2/2017

5

Aktuellt

Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

R

eceptionen av påven Franciskus apostoliska skrivelse Amoris laetitia (Kärlekens glädje) som offentliggjordes i april förra året pågår som bäst. Den är en sammanfattning av och utgör hans ställningstagande till den synodala process om äktenskap och familj som inleddes redan i oktober 2014 och vars andra omgång hölls i oktober 2015. Biskopar och kardinaler som själva deltog i familjesynoden har under de senaste månaderna reflekterat över och diskuterat hur Amoris laetitia ska tillämpas.

Till exempel har den argentinska och den schweiziska biskopskonferensen, liksom enskilda kardinaler, kommit med uttalanden.

En röst som har en särskild tyngd är den tyska biskopskonferensen som bidragit med reflektioner i frågan, i ett sju sidor långt pressmeddelande från den 1 februari. Detta uttalande är särskilt relevant eftersom den tyskspråkiga gruppen av biskopar spelade en avgörande roll i den synodala processen i form av skrivelser som blev vägledande. Vi ska här sammanfatta den tyska biskopskonferensens uttalande.

Den allt annat överskuggande frågan i den offentliga debatten är huruvida frånskilda katoliker som har gift om sig borgerligt ska kunna ta emot kommunionen. Man ska dock komma ihåg att familjesynoden behandlade en rad andra ämnen som hänger ihop med äktenskap och familj. Men dessa ämnen är inte lika kontroversiella och får därför inte samma uppmärksamhet. Dessutom bör det påpekas att vissa frågor bara berörs kortfattat eller inte alls i Amoris laetitia. Frågan om samkönade par tas endast upp i två paragrafer och situationen för en-

6

samstående, om de nu lever frivilligt eller ofrivilligt som singlar, nämns inte överhuvudtaget. Jo, det är en skrivelse om familjen – men många lever utan familj och en orientering för dessa vore också önskvärd.

Den tyska biskopskonferensens uttalande består av en inledning och fyra avsnitt. I inledningen lovordas den apostoliska skrivelsen och man rekommenderar den för läsning och begrundan, i synnerhet kapitel 4 som har rubriken ”Kärleken i äktenskapet”.

I inledningen ges också ett teologiskt synsätt på äktenskapet: ”Så är det kristna äktenskapet ett synligt tecken på Guds kärlek och dess verkande kraft: en del av den levande kyrkan.” Äktenskapet betraktas som en kyrka i miniatyr, en huskyrka, vilket är en vision som känns igen från teologen Johannes Chrysostomos (d. 407).

Det första avsnittet handlar om äktenskapsförberedelsen. Här har man en bred ansats och säger att grunden för förberedelsen bland annat läggs redan i ungdomsarbetet, trosundervisningen och själavård för familjer. Därtill kommer förberedelsen omedelbart inför vigseln. Den tyska biskopskonferensen gör en positiv bedömning av alla initiativ som tas men beklagar att alldeles för få par tar vara på möjligheten till äktenskapskurser och inbjudningar till samtal av olika slag. Insatserna behöver också koordineras bättre.

Det andra avsnittet berör stöd och vägledning för gifta par. Texten lyfter här fram par i blandäktenskap, det vill säga där ena parten är katolik och den andra tillhör ett annat samfund. Biskoparna visar på en inkännande medvetenhet om de utmaningar som blandäktenskap kan möta. När föräldrarna tillhör olika kristna samfund kan det

Signum 2/2017

Aktuellt

bli smärtsamt i samband med barnens dop och första kommunion. Att bägge föräldrarna inte kan ta emot katolsk kommunion är inte bara smärtsamt, menar biskoparna, utan det kan också vara svårt att förmedla den katolska synen i denna fråga på ett övertygande sätt. Sammanfattningsvis föreslår den tyska biskopskonferensen inga nya normer men markerar tydligt att hänsyn bör tas till den ekumeniska verklighet som äkta par lever i.

Det tredje avsnittet ger några konkreta förslag under rubriken ”Att stärka familjen som en plats där tron lärs ut”. Föräldrar liksom far- och morföräldrar uppmuntras till att hitta former för att uttrycka sin tro i vardagen. Det kan röra sig om enkla ritualer som att göra korstecknet, be bordsbön, samt ett medvetet sätt att gestalta sön- och helgdagar.

Det fjärde avsnittet som är betydligt längre än de tidigare behandlar frågan om frånskilda omgifta. Redan rubriken anger den hållning som biskopskonferensen önskar att präster, diakoner och andra ska ha i dessa frågor: ”Hantering av bräcklighet: vägleda – urskilja – integrera”. Den tyska biskopskonferensen är tydlig med att den, lika litet som familjesynoden och påvens skrivelse, vill införa en ny katolsk lära avseende äktenskapet. Det heter i dokumentet: ”Äktenskapets oupplöslighet tillhör kyrkans omistliga troslära.” Uttalandet bekräftar också påvens ord om att de frånskilda omgifta måste få känna sig integrerade i kyrkan.

Kan då omgifta frånskilda ta emot kommunionen? Den tyska biskopskonferensen tolkar Amoris laetitia så att det inte finns någon generell reglering på den punkten.

Påven uttalar sig inte kategoriskt, varken ja eller nej. Snarare finns det en öppning i vissa fall. Nyckeltexterna i detta sammanhang är § 300 med fotnot 336 och § 305 med fot-

not 351. På dessa ställen heter det att om den frånskilda personen inte kan skuldbeläggas för att ha orsakat skilsmässan eller om situationen visserligen är objektivt sett irreguljär men subjektivt inte uppfattas som totalt behäftad med skuld så kan mottagandet av sakramenten vara möjligt.

Den tyska biskopskonferensen, precis som påven, menar att man måste utgå från det enskilda fallet och följa stegen i processen som anges i avsnittets rubrik: först omsorgsfullt konstatera sårbarhet och bräcklighet, sedan vägleda, urskilja och integrera. Denna metod innebär att en präst eller diakon (eller möjligen annan person i själavårdande ställning) tillsammans med personen kommer fram till en lösning. En nidbild av en sådan urskiljande modell är att stämpla den som dubbelmoral med sofistikerade undantag från reglerna eller att den skulle öppna för kyrkliga trollkonstnärer att kringgå kyrkans lära. Ett annat synsätt är att det handlar om att göra bedömningar i situationer som är så komplexa (synodens egen formulering) att ingen allmän regel kan göra dem rättvisa.

Innebär den tyska biskopskonferensens ställningstagande som bekräftar påvens synsätt något nytt i kyrkans historia? Nej knappast, en själavårdande attityd med hänsyn till pastorala behov i enskilda fall har nog alltid funnits på församlingsnivå.

Genom familjesynoden har det däremot skapats en större medvetenhet i hela kyrkan om att pastoral omsorg är nödvändig.

Man kan konstatera att Amoris laetitia ställer rätt stora krav både på de omgifta frånskilda och på prästen eller diakonen som bistår med själavård. Prästen eller dia­ konen behöver en stor portion vishet och gott omdöme för att bemöta frågan: ”Får jag nu i min situation ta emot kommunionen?” fredrik heiding

Signum 2/2017

7

Informationer

Tysk domstol godkände dödshjälp i extremfall Svårt och obotligt sjuka patienter i Tyskland kommer i framtiden ”i extrema undantagsfall” inte längre att kunna förvägras receptbelagda bedövningsmedel för att kunna begå smärtfritt självmord. Det beslutade förvaltningsrättens domare i Leipzig torsdagen den 2 mars. En förutsättning för detta är att den person som det gäller ”fritt och på fullt allvar har beslutat sig för att avsluta sitt liv på grund av sin outhärdliga och plågsamma situation” och att det inte finns några alternativ till att avbryta behandlingen och fortsätta med palliativ vård.

Samtidigt betonade domarna undantagskaraktären i denna reglering; att den endast gäller extremfall: ”Enligt bedövningsmedelslagstiftningens föreskrifter är det principiellt inte möjligt att tillåta användandet av ett bedövningsmedel i avsikt att begå självmord.” I sin motivering anger domen att den grundlagsfästa personrätten, som också omfattar rätten för en svårt och obotligt sjuk patient att besluta hur och när hans eller hennes liv ska avslutas, förutsätter att patienten kan framställa sin vilja och handla därefter.

Den målsägande hade 2004 utan framgång ansökt

62

hos Bundesinstitut für Arzneimittel und Medizinprodukte (BfArM) [ung. som tidigare Medicinalstyrelsen nuvarande Socialstyrelsen övers.anm.] att tillåta hans svårt förlamade hustru att använda bedövningsmedlet natrium-pentobarbital för att begå självmord. Domarna i Leipzig slog i sin granskning fast att institutets vägran var olaglig. Det borde ha prövats om den drabbade utgjorde ett sådant undantagsfall, menar domstolen.

Eftersom kvinnan tog livet av sig i februari 2004 med hjälp av dödshjälpsföreningen Dignitas i Schweiz, gick det inte att driva denna prövning vidare. Därför går det inte, enligt domarna, heller längre att i efterhand fastställa om institutet skulle ha varit skyldigt att bevilja något tillstånd.

Den tyska biskopskonferensen (DBK) har reagerat ”med stor sorg” på förvaltningsrättens dom. ”Det kan inte vara så att staten skulle vara förpliktad till att sträcka ut sin hand till självmord”, förklarade biskopskonferensens talesperson Matthias Kopp fredagen den 3 mars i Bonn. ”Därigenom måste en myndighet avge en dom över vad man kan begära av livet, vilket man hittills på goda grunder inte har haft rätt att göra.” Grundlagens värde-

Signum 2/2017

hierarki förbjuder staten att fatta sådana beslut, eftersom denna ordning skyddar varje människas liv och värde oavsett kroppsligt eller mentalt tillstånd. ”Domstolsutslaget tycks sätta sig över lagstiftarens grundläggande värderingar, genom att den gläntar på dörren till statligt assisterat självmord”, tillade Kopp.

Dessutom har lagstiftaren så sent som i slutet av 2015 – genom lagen för upprättandet av palliativ vård i livets slutskede och förbudet mot affärsmässig hjälp till självmord – skickat en tydlig klarsignal för vård av och stöd till de svårast sjuka men mot varje form av organiserad hjälp till självmord.

Med tanke på att det finns fler överklaganden av lagen om självmord sade Kopp att biskoparna hoppas att den tyska författningsdom­stolen kommer att bedöma lagstiftarens tolkningsutrymme i dessa värderingsfrågor annorlunda än domarna i Leipzig.

Det tyska läkarförbundet har kritiserat domstolsutslaget för att vara oansvarigt. ”Att en så grundläggande etisk fråga som den om läkarassisterat självmord reduceras till att enbart vara ett förvaltningsärende är för mig fullständigt obegripligt”, säger det tyska läkarförbun-

Informationer

dets ordförande, Frank Ulrich Montgomery. ”Vilka omvälvningar detta domstolsutslag kommer att leda till i praktiken visar bara frågan om BFArM nu ska degraderas till att endast vara ett utlämningsställe för avlivningsmedel.”

Det tyska sällskapet för palliativ medicin (DGP) talar om ett ”steg i fel riktning”.

Ordförande Lukas Radbruch säger: ”Genomsnittspatienten har alltid möjlighet att kräva att respiratorn stängs av – under lämplig sedering för att kontrollera symtomen – och därigenom få dö.”

Enligt den tyska patientskyddsföreningen är domstolsutslaget ”ett slag i ansiktet på suicidpreventionen i Tyskland”. Patientskyddsföreningens styrelseordförande Eugen Brysch säger till den tyska katolska nyhetsbyrån KNA att lidande varken är objektivt mätbart eller möjligt att allmängiltigt definiera rent juridiskt. I den tyska tv-kanalen MDR sade Brysch att domarna de facto nu tvingat staten att organisera dödshjälp för patienter. ”Domstolen har öppnat Pandoras ask.”

Christdemokraten für das Leben talar om en ”förskräckligt felaktig dom”. Det är chockerande att ”statliga instanser i Tyskland nu gör anspråk på att kunna fatta beslut om ett mänskligt liv fortfarande är meningsfullt eller värdefullt” säger organisationens ordförande Mechthild Löhr. Domen är ett farligt

brott med hittillsvarande rättspraxis sedan 1949.

kathpress 2017-03-03

Müller tillbakavisar anklagelser om Vatikanens hantering av övergrepp Kuriekardinal Gerhard Ludwig Müller tillbakavisar anklagelsen om att Vatikanen inte tillräckligt beslutsamt agerar mot personer som gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp. ”Så är inte fallet. Man måste ha klart för sig att vi som kyrka inte kan fälla några världsliga domar”, säger Troskongregationens prefekt till Frankfurter Allgemeine Zeitung i en intervju.

Tidigare hade det sista kvarvarande offret för övergreppen, Marie Collins, lämnat den påvliga barnskyddskommissionen, vilket förorsakat kritik.

Inom kyrkan handlar det, enligt Müller, om att inskränka den andliga tjänsten och, som strängaste straff, om att skilja från det kyrkliga ämbetet. Men för varje ämbetsbärare gäller även den statliga straffrätten. Statliga domstolar kan exempelvis utdöma fängelsestraff. ”Vår process är en extra, disciplinliknande process – på samma sätt som en lärare inte bara kan åtalas utan även måste infinna sig hos delstatens högsta förvaltningsdomstol.”

Påven inrättade barnskyddskommissionen för att visa att sexuella övergrepp är ett svårt brott, som måste bekämpas. Han ville där-

Signum 2/2017

igenom skapa större internationell medvetenhet. Det är dock inte kommissionens uppgift att stödja Troskongregationen som är ansvarig för hanteringen av de flesta sexuella övergreppsfallen.

Som orsak till varför hon lämnade barnskyddskommissionen angav Collins ”frustration över bristande samarbetsberedskap från andra myndigheter inom den romerska kurian” och kritiserade därmed indirekt den av Müller ledda Troskongregationen. Denna ska enligt Collins i januari ha avvisat ett förslag att besvara brev från offer för sexuella övergrepp.

Enligt obekräftade medie­ uppgifter ska Franciskus i ett fall med en italiensk präst som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp ha delegerat beslutet om huruvida han skulle skiljas från prästämbetet till Troskongregationen, betonar Müller. Detta fall är ännu inte avslutat. Det finns nya inslag, som han för närvarande inte kan uttala sig om. Nyligen har det rapporterats att påven ska ha omvandlat den italienska prästens laicering till att aldrig mer utöva själavård och förplikta sig till psykoterapi under fem år och livslång botgöring i bön.

Det är verkligen inte lätt för kyrkan att ta itu med ”något så förfärligt och otänkbart” som sexuella övergrepp. ”Vi är som biskopar i grunden naiva människor, som tror på det goda. Vi har

63

Informationer

inte heller studerat kriminologi.” Kyrkan befinner sig i denna fråga ”fortfarande i en lärprocess”.

Dessutom finns det i varje land en annan mentalitet, kultur och lagstiftning. Medvetenhetsgraden är inte lika hög överallt, ”som vi egentligen borde kunna förvänta oss”, medger Müller.

Irländskan Marie Collins tillkännagav sin avgång den

1 mars. Hon ville dock inte tala om något aktivt motstånd från påven i kampen mot sexuella övergrepp. Hon hade snarare intrycket av att arbetet i hennes kommission ”uppfattades som inblandning av somliga”, sade hon till den italienska dagstidningen La Stampa. ”Det som fick bägaren att rinna över” var enligt Collins det faktum att Troskongregationen i ja-

nuari avvisade hennes förslag att besvara brev från offer för sexuella övergrepp.

Särskilt upprörd hade Collins blivit tidigare när den av Vatikanen utlovade specialdomstolen för processer mot biskopar som varit nonchalanta i kampen mot sexuella övergrepp nu inte skulle inrättas.

kathpress 2017-03-03

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. clemens cavallin Docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newman­institutet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. simone kotva Research fellow i filosofisk teologi vid Emmanuel College, Cambridge. olle kristenson Teol. dr i missionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan, direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd. torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje. jakob lindblad Fil. dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet och arkitekturhistoriker.

64

klaus nientiedt Tidigare redaktör vid Herder Korrepondenz. Numera chefredaktör för Konradsblatt, som är ärkestiftet Freiburgs tidskrift. magnus nyman Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. alf svensson Tidigare partiledare för Kristdemokraterna. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 2/2017

Innehåll Signum nr 2/2017 årgång 43 Ledare

Teologi

1 ulf jonsson

31 olle kristenson

Den obekväma sanningslidelsen – Om nödvändigheten av att ta verkligheten i beaktande.

Krönika

3 alf svensson

Jag kallar det kristen etik

Aktuellt

4 kjell blückert

Fusk och slarv – Apropå den nyligen publicerade Oredlighetsutredningen.

Hur uppstod befrielseteologin?

Konst

35 torsten kälvemark

Ina Collianders resa – andlighet och konst vid kulturernas korsväg

Främlingsfientlighet

42 stig olsson

”Om en invandrare slår sig ner i ert land ...”

– Med anledning av Gellert Tamas bok Det svenska hatet.

Film

8 john sjögren

Blod, våld och helighet – Martin Scorseses konstnärskap

Religionssociologi

13 clemens cavallin

Det postkristna Sverige i siffror – Blir samhället alltmer sekulariserat eller inte? En utblick utifrån SOMinstitutets undersökningar.

Filosofi

19 simone kotva

Stoicismens återkomst – en teologisk replik – Apropå risken med en privatiserad nystoicism.

Litteratur

24 fredrik heiding

Dylans poesi i kristen tolkning – Det finns intressanta kopplingar till den kristna föreställningsvärlden i Bob Dylans musikaliska lyrik.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

6 fredrik heiding

Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

– Om den tyska biskopskonferensens uttalande om dokumentet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

46 klaus nientiedt

Svar på terrorn – Attentaten i Frankrike har intensifierat debatten om åtskillnaden mellan stat och religion.

Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

52 elisabeth stenborg

Halsbrytande andliga möten – Eva Cronsioe: Gud i verkligheten.

53 katrin åmell

Följ med och se-teologi – Johan Dalman: Följ med och se.

Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

54 gert-ove fridlund

Framstegsdrömmar – Andrej Platonov: Tjevengur.

57 magnus nyman

Traktat om toleransen – Voltaire: Traktat om toleransen.

58 jakob lindblad

Moderna kyrkor och andliga rum – Moderna kyrkor i Sverige.

– Andliga rum. Religiösa byggnader i Göteborg.

60 erik åkerlund

Visdom från antiken – Diogenes Laertios: Berömda filosofers liv och läror.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 24 april 2017.

sverige porto betalt port payé 2/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Läs en kurs om Svensk filosofihistoria under våren !

2017

Den obekväma sanningslidelsen Fusk och slarv Hur ska Amoris laetitia tillämpas?

Alf Svensson

Jag kallar det kristen etik John Sjögren

Blod, våld och helighet – Martin Scorsese Clemens Cavallin

Det postkristna Sverige i siffror Simone Kotva Christopher Jacob Boström (1797–1866) Professor i praktisk filosofi i Uppsala 1848–1863

Stoicismens återkomst – en teologisk replik Fredrik Heiding

Kursen på 7,5 högskolepoäng pågår under perioden 27 mars – 2 juni med träff i Uppsala 25–27 april.

Dylans poesi i kristen tolkning

För mer information och anmälan se www.newman.se

Olle Kristenson

Kursledare är Svante Nordin, professor i idé- & lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Hur uppstod befrielseteologin? www.signum.se

Torsten Kälvemark

Ina Collianders resa – andlighet och konst vid kulturernas korsväg