Signum 3/2014 by Signum

sverige porto betalt port payé 3/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Ett Enda dop

2014

Kyrkan och den hotade freden Glöm inte de fattiga när du röstar i EU-valet Trons tydlighet och otydlighet Dag Heinrichowski

Intervju med kardinal Karl Lehmann

Hur kan dopet få vara ett i en värld där kyrkorna är många?

Tina Beattie

”Att tyda tidens tecken” – kvinnors roll i kyrkan johannesakademin inbjuder till ekumeniskt seminarium på

Alexander Andrée

Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden

Nya Slottet Bjärka-SäBy annandag pingst · 9 juni · kl 9.30–16.00

Gösta Hallonsten

Övernaturligt?

Medverkande: biskop anders arborelius · biskop Carl-axel aurelius professor anna Marie aagaard · pastor liselotte j andersson stiftsadjunkt karin Pålsson Sundmark · pastor Sten-Gunnar Hedin professor Samuel rubenson · pastor Peter Halldorf

Dionysios Areopagita

Den mystika teologin Per-Arne Bodin www.signum.se

Anmälan & info: info@johannesakademin.se

Synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige Pierre de Charentenay

Filippinerna på indignationens tröskel

Innehåll Signum nr 3/2014 årgång 40 Ledare

Teologi

1 klaus misgeld

24 fredrik heiding

Kyrkan och den hotade freden – Kan kristendomen inte bidra till fred i världen, förlorar den i trovärdighet.

Aktuellt

3 fredrik heiding

Glöm inte de fattiga när du röstar i EU-valet –De katolska biskoparna inom EU har gett några riktlinjer inför EU-valet.

Om Dionysios Areopagitas mystika teologi

29 dionysios areopagita

Den mystika teologin –Hur talar man om det osägbara?

Kyrkohistoria

34 ingrid ydén sandgren

Metropoliten Sterniuk från Ukraina – en trons bekännare

Teologi

Historia

4 anders piltz

37 per-arne bodin

Trons tydlighet och otydlighet – Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet.

Intervju

7 dag heinrichowski

Intervju med kardinal Karl Lehmann –Ett samtal med utgivaren av Karl Rahners samlade verk.

Kvinnor i kyrkan

11 tina beattie

”Att tyda tidens tecken” – kvinnors roll i kyrkan –En teologisk antropologi som ser män och kvinnor som jämlika i egenskap av Guds avbild, kan inte uppfatta mannen som norm och kvinnan som något annat.

Synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige

Litteratur

45 karl nordlander

Romanen om släkten Thibault –Om en Nobelprisbelönad romansvit.

Analyser och rapporter

48 pierre de charentenay

Filippinerna på indignationens tröskel –Om ett land med en handlingskraftig ledning, men också med stor korruption.

Opera Bach utan Bibeln –Folkoperan: Matteuspassionen.

Bokrevy

15 alexander andrée

57 stig olsson

Religionsfilosofi

21 gösta hallonsten

Övernaturligt? – Miraklernas betydelse för religiös tro överdrivs ofta av dess kritiker.

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Stephen Hawking och tiden –Stephen Hawking: My Brief History.

59 florence vilén

Judendomens konstnärliga tyngd –Tom Sandqvist: Ahasverus vid staffliet.

61 sten hidal

Carl Fredrik Hill och myten –Jesper Svenbro: Hill Hill Hill. Dikter.

62 informationer 63 medverkande i detta nummer

Prenumeration 2014 Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 birgit ahlberg-hyse

Historia Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden –Om ett student- och lärarutbyte före Uppsala universitet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 27 juni.

Ledare

Kyrkan och den hotade freden – Kan kristendomen inte bidra till fred i världen, förlorar den i trovärdighet.

”I

den människa som ni i dag bara ser en fiende som ska besegras, upptäck i stället er broder och syster, och håll tillbaka er hand!” Så skriver påven Franciskus inför Världsböndagen för fred, den 1 januari 2014. Uppmaningen riktas till ”alla, var och en och alla folk”, men orden syftade inte minst på det pågående inbördeskriget i Syrien. Detta förödande krig har inte stannat av, tvärtom, men det förträngs ur medierna av nya hot, till exempel kring Ukraina. Men inte nog med det: andra konflikter pågår med vapenmakt, till exempel i Sydsudan, Centralafrika, Nigeria, eller kan bryta ut som till exempel i Sydostasien. Mot denna verklighet kan kyrkans vädjan genom påven låta naiv. Men kyrkan – och kyrkorna – kan inte vara tysta. De måste göra sitt inflytande gällande för att motverka våldsanvändning. Detta trots en historia under tidigare århundraden då kristenhetens representanter själva inte avhöll sig från att vilja lösa konflikter med vapenmakt. Eller då de uppmuntrade de krigförande, något som kan illustreras av många exempel under första världskriget som började för 100 år sedan. Kan kristendomen inte bidra till fred i världen, förlorar den i trovärdighet. Ett viktigt bidrag till fredsarbetet är påvarnas vädjan i årliga fredsbudskap, såsom skedde under Paulus VI, Johannes Paulus II, Benedictus XVI och nu Franciskus. Därmed fortsätter man en tradition från tidigare påvar som Pius X och Benedictus XV under första, Pius

XII inför andra världskriget, och inte minst Johannes XXIII i encyklikan Pacem in terris (Fred på jorden) i april 1963 mot en synnerligen allvarlig bakgrund i den föregående Kubakrisen. Kyrkans uppgift är inte bara att vädja, att förmana, utan också att medla både i interna och externa konflikter. Sådana insatser har gjorts – och görs – i många länder. Men det är svårt, ofta omöjligt, att nå framgång mot massiva ekonomiska och militära intressen, som konflikterna ofta bottnar i, eller/och mot nationalistisk eller etniskt motiverad fanatism, där religionen dessutom ofta används för att legitimera våldet. Det som då behövs är samverkan över de konfessionella och religiösa gränserna. Det pågående kriget i Syrien kräver just en sådan samverkan, och konflikten i och om Ukraina blir bara värre om inte de olika kyrkorna kan hitta varandra i en fredssträvan där man söker respektera allas rättigheter. Uppfattningen om ”det rättfärdiga kriget” har ofta stått i centrum för kyrkornas ställningstaganden i samband med militära konflikter. I regel handlade det då om försvarskrig, men under senare årtionden har man även syftat på situationer då rätten (eller en plikt) att intervenera anses föreligga av humanitära skäl, då mänskliga rättigheter är hotade och inte kan återupprättas på annat sätt, eller då etnisk rensning förekommer. Men sedan krigen i Irak och om Kosovo

Signum 3/2014

Ledare

(Serbien) har kyrkan allt starkare ifrågasatt insatser av detta slag och betonat förhandlingar och icke-våld. Även om påven Johannes Paulus II lär ha sagt att han inte var ”pacifist”, så vittnar hans och hans efterträdares uttalanden allt tydligare om just en starkare pacifism, genom att de understryker det oproportionerliga i militär våldsanvändning, jämfört med de resultat som uppnås och det lidande som åstadkoms. Men, som Johannes Paulus II också betonade, särskilt i sitt budskap till världsfredsdagen den 1 januari 1999, så är beaktandet av de mänskliga rättigheterna (och skyldigheterna) en omistlig förutsättning för fred. Här anslöt han sig också till encyklikan Pa cem in terris av Johannes XXIII. Om dessa rättigheter inte beaktas lär inte freden kunna vinnas. Fred kan inte uppnås utan rättvisa, som Benedictus XVI skrev i sitt fredsbudskap inför den 1 januari 2013. För att uppnå detta krävs det dialog, ja samarbete även mellan samfunden, mellan de olika religiösa riktningarna. Ty vad skall världen tro, om inte ens de som säger sig vilja förverkliga en kärleksfull Guds bud kan enas om att avstå från våld för att uppnå det universella gemensamma goda? Hur vägen till detta mål kan se ut har visats i flera sammanhang. Bland de främsta exemplen finns den verksamhet som den religiösa gemenskapen Sant’Egidio bedriver, en lekmannaorganisation med bas i den katolska församlingen med samma namn i Trastevere i Rom. Den har bland annat lyc kats sammanföra de stridande parterna i Moçambique, den marxistiskt influerade Frelimo-regimen och gerillaorganisationen Renamo, vilket ledde till ett fredsavtal 1992. Gemenskapen medverkar också till att religiösa ledare – katoliker, muslimer och evangeliska – i Centralafrikanska republiken gemensamt nu söker en väg ut ur våldsspiralen. Under historiens gång har kristna olyckligt nog ofta stått på båda sidor av fronten, vilket är ett av de värsta brotten mot Kristi budskap. Under årtionden har Nordirland

varit ett av de mest beklämmande exemp len, och ännu är inte alla minor desarmerade, även om våldsdåden nu är få. Nya försök att främja försoningsprocessen mellan ”protestantiska lojalister” och ”katolska republikaner” bygger inte minst på de protestantiska och de katolska kyrkornas samverkan, och den nye katolske ärkebiskopen i Nordirland, Eamon Martin, förklarar sig var en ”realistic optimist”, inte minst om de religiösa samfunden gemensamt kan påverka politikerna. ”Människan är skapad för fred som är en Guds gåva”, skrev Benedictus XVI inför den 1 januari 2013, och han citerade Kristi ord: ”Saliga de som håller fred, ty de skall kallas Guds barn” (Matt 5:9). Detta bör vara uppgiften. Att den katolska kyrkan kan spela en viktig roll när det gäller att medla i både interna och externa konflikter har visat sig vid flera tillfällen, så även vid förhandlingarna mellan gerillan och regeringen i Colombia, även på Kuba, under frigörandet av Östtimor, och kanske i Venezuela. Resultaten är sällan spektakulära, förhandlingarna ofta mycket utdragna, men synnerligen värdefulla för dem som är drabbade av konflikterna. Ansträngningarna bör fortsätta. Samma sak gäller nu, då även Europa på nytt hotas av en våldsam konflikt. Här har kyrkorna en gemensam uppgift att fylla, genom att vädja, medla och övertyga. Det gäller att gå varandra till mötes, som påven Franciskus skrev till Rysslands president Putin i september 2013 om Syrien. Hans ord, citerade i hans fredsbudskap den 1 januari 2014, tål att upprepas, nu för Ryssland och Ukraina: ”Från den här utgångspunkten är det klart att för världens folk är väpnade konflikter alltid ett medvetet förnekande av internationell harmoni, och att de skapar djupa sprickor och sår som kräver många år att hela. Krig är en tydlig vägran att vilja eftersträva de stora ekonomiska och sociala mål som den internationella gemenskapen har satt upp för sig själv.” klaus misgeld

Signum 3/2014

Aktuellt

Glöm inte de fattiga när du röstar i EU-valet – De katolska biskoparna inom EU har gett några riktlinjer inför EU-valet.

alet till EU-parlamentet, som består av 781 ledamöter, äger rum mellan den 22 och 25 maj. Omkring 400 miljoner invånare från de 28 medlemsländerna har möjlighet att rösta. Vid det senaste valet 2009 låg valdeltagandet i Sverige på drygt 45 procent. Valdatum i Sverige är den 25 maj. Inför valet till EU-parlamentet har den europeiska kommissionen för katolska bis kopskonferenser i EU (COMECE) utgivit några allmänna riktlinjer, i ett uttalande som offentliggjordes för några veckor sedan (Sta tement on the European Elections 2014). Dokumentet i sin helhet finns på hemsidan www.comece.eu. De europeiska katolska bis koparna kan, precis som kyrkan generellt, framföra övergripande synpunkter inför politiska val, däremot inte bli partipolitiska och heller inte föreskriva hur man ska rösta. Följaktligen är dokumentet formulerat i kortfattade, allmänna ordalag. COMECE uttrycker i sitt uttalande stöd för EU-projektet som sådant och poängterar vikten av att rösta. De europeiska katolska biskoparna uppmanar till att börja med katoliker och alla människor av god vilja att gå till valurnorna, och att rösta utifrån ett ”upplyst samvete” (informed conscience). Utöver det rekommenderas medborgarna att uppvakta och söka samtal både med sina redan valda representanter i EU-parlamentet och med kandidaterna som ställer upp till val denna gång. Uttalandet innehåller först fyra övergri-

pande iakttagelser. För det första konstaterar de katolska biskoparna att: ”Det är en rättighet och en plikt för varje EU-medborgare att rösta. Många miljoner unga medborgare kommer att rösta för första gången. Några av dem är fortfarande under utbildning, andra på arbetsmarknaden, men många av dem är tyvärr arbetslösa. Vi manar våra ungdomar att göra sina röster hörda genom att engagera sig i den politiska debatten, och framför allt genom att rösta.” För det andra påminner man om att påven Franciskus har belyst den prekära situation som många fattiga och utslagna lever i, och biskoparna menar att kandidaterna måste vara medvetna om den skada som den sedan 2008 pågående internationella bank- och finanskrisen har åstadkommit. För det tredje hävdar biskoparna att det kristna budskapet ger anledning till optimism och hopp, i synnerhet om det europeiska projektet siktar in sig på det gemensamma goda och låter särintressen av olika slag träda tillbaka. För det fjärde lyfter biskoparna fram måttfullhetens dygd, vilken ses som ”en naturlig dygd i hjärtat av kristen spiritualitet”. (Uttrycket ”naturlig” kan här tolkas som synonymt med ”allmänmänsklig”.) Biskoparnas förklaring tar sedan upp åtta punkter att begrunda inför valet till EU-parlamentet. De tre första punkterna kretsar kring de tre huvudprinciperna i den katols ka socialläran: subsidiaritetsprincipen, solidaritetsprincipen och principen om män-

Signum 3/2014

Aktuellt

niskans värdighet. Ett fjärde område är migration, där biskoparna markerar behovet av ett ”humant mottagande” av migranter från länder utanför EU:s gemensamma gränser. De katolska biskoparna efterlyser en jämn fördelning: ”Ansvaret för mottagandet och integrationen av migranter och asylsökande behöver delas proportionellt mellan medlemsstaterna.” Den femte punkten i COMECE:s uttalande berör skapelsen och hållbar utveckling. Religionsfrihet är ett sjätte område, som bis koparna anser vara särskilt viktigt att lyfta fram. Passande nog framläggs som en sjunde punkt skyddet av vilodagen, söndagen, den sjunde dagen. Omsorg om äldre medborgare är förklaringens åttonde och sista område att begrunda.

Unga människors livsvillkor i EU engagerar inte bara de katolska biskoparna. Den internationella katolska kommissionen för rättvisa och fred, Justitia et Pax, som har avdelningar i 31 europeiska länder, identifierar ungdomsarbetslösheten som en mycket angelägen fråga för EU. I vissa europeiska länder överstiger ungdomsarbetslösheten 50 procent. ”Människovärdigt arbete är en grundläggande mänsklig rättighet”, poängterar Justitia et Pax i ett uttalande offentliggjort den 12 april. ”Inför det förestående Europavalet kräver vi av de europeiska regeringarna och institutionerna inom EU att sysselsättningen prioriteras i planer för ekonomisk återhämtning”, heter det i uttalandet. fredrik heiding

Teologi

Trons tydlighet och otydlighet av anders piltz – Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet.

”H

ur länge skall du hålla oss i ovisshet?”, frågade man Jesus, i frustration över att han inte var tillräckligt tydlig i sin framtoning. De ville gripa honom, men han kom undan (Joh 10). Vi famlar efter visshet, efter en högupplöst bild med skarpa konturer, efter något enda absolut pålitligt att gripa tag i, när allting skakar och flimrar. Ovissheten var det värsta, säger de kidnappade. Hellre en klar dödsdom än oviss väntan. Innan biskopen i Lund Antje Jackelén i oktober förra året valdes till ny ärkebiskop

i Svenska kyrkan anklagades hon (efter utfrågningen av kandidaterna) för otydlighet i sin kristna bekännelse: man önskade svart eller vitt, jungfrufödelse eller inte, Jesus enda vägen eller inte. Hon vägrade att gå in på utfrågarnas förutsättningar och svara med tydliga ja eller nej, nästan som en illustration till den klassiska kuggfrågan: ”Har du slutat supa – ja eller nej?” Denna vägran att gå i clinch med utfrågarna och frågorna ledde till att en präst och teologiprofessor i Svenska kyrkan valde att lämna både ämbete och kyrkotillhörighet

Signum 3/2014

Teologi

och angav som skäl ungefär att det största kristna samfundet i Sverige håller på att sälja ut den kristna tron till lägstbjudande och changera till evenemangsarrangör: ”Vi ger dig vad du vill ha, vad vill du ha?” Här ska inte göras någon detaljgranskning av detta kyrkohistoriska skeende. Långt intressantare är att försöka ringa in själva problemet: kan man vara tydlig i trosfrågor, eller är tydlig tro ett så kallat oxymoron, en motsägelse i termerna? Tro är ju definitionsmässigt personlig. Den ene tror aldrig riktigt som den andre, och en och samma människas trosuppfattning fluktuerar parallellt med hennes livsöde och successiva erfarenhet av nya svårigheter, glädjeämnen och insikter. Man kan dessutom aldrig tro på något som man inte har personlig erfarenhet av, brukar det heta. Vidare är det en allmänt känd sak att de mest trosvissa ofta är de minst trovärdiga och sympatiska. Torgny Lindgren fasade under en predikan, när förkunnaren hänvisade till honom med påståendet att hans texter kunde tjäna som predikotexter. ”Allt jag gjort, allt jag skrivit, hade jag skrivit förgäves!” Våra poeter Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, agnostikernas försångare och förebedjare, uttrycker var och en på sitt sätt den apofatiska teologin: kan man säga något om det outsägliga, då är det genom negationer. De onda idealisterna är så säkra i sin tro, fastän de är de största tvivlarna, utan att själva veta om det. Jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”, säger Tranströmer, och pläderar för en tigandets kyrka, en bokstavslös fromhet, utan felstavningar i sten av Guds namn. Redan sökandet efter en given mening i existensen inbjuder till manipulation: Men den som söker mål och den som söker mening ger draken dess etter och riddaren hans svärd skrev Ekelöf 1941, när den sinnesslöa överty-

gelsen raglade vidare, tänd på en högst potent drog med vetenskaplig respektabilitet, rasbiologin. Ändå saknar Ekelöf Gud, men vet ej hans namn, och han kan bara böja sitt huvud som grässtrået om hösten. ”På ingenting kan jag tro, utom på Gud – hur kan jag då tro? Blott att han finns, så som han fattas mig.” Och det apofatiska stråket har fast hem ortsrätt i kristen teologi. Ska man tala exakt om Gud får det bli i negationer: oändlig, ovetbar, ogripbar, onåbar, den som bor i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16). Man frånkänner, befriar Gud från alla etiketter och beteckningar, vilka reducerar honom (henne, den, det?) till något vi kan föreställa oss eller har begrepp för. Om redan universums omfång och rumtidens skikt är omöjliga att föreställa sig, hur mycket mer då den (det?) som tänks vara dess upphov. Gud, om han (hon, den, det?) finns, är ju alltid större. ”Varför frågar du mig om mitt namn?”, säger den okände brottaren till Jakob efter en natts envig (1 Mos 32:29). Mina tankar är så mycket högre än era som himlen är högre än jorden, säger Gud enligt profeten (Jes 55). Men detta apofatiska sätt att nalkas det gudomliga har också en uppenbar akilleshäl: allt man säger om Gud blir omöjligt att falsifiera (enligt Popper kravet på en vetenskaplig utsaga), med andra ord också att verifiera. Simsalabim, jag talar om det Gudomliga, och du är för primitiv för att förstå det fina i min kråksång! Du har inte förstått mystikens språk, här uppe (inne, borta) där jag rör mig, och du har ännu oändligt långt kvar till mina rymder! Gamle Feuerbach får rätt: Gud blir det som tills vidare fyller ut tomrummen i vår världsförklaring. Inte underligt då om hederliga sökare, humanister, ateister eller vanliga privattänkare, som vill ha ett samtal till stånd med de troende, känner det som om dörren slängs igen i ansiktet. Det duger inte att hänvisa till det Ovetbaras moln, i synnerhet inte om man är officiell och dessutom (kanske högt) avlönad representant för det kristliga. Det gäller att

Signum 3/2014

Teologi

vara beredd att svara var och en som kräver besked om ens hopp, för att anföra det klassiska mottot och motivet i kristen apologetik (1 Pet 3:15). Enligt den bibliska uppenbarelsen är tron inget irrationellt vågspel, ingen dimmig känsla eller ansvarslös världsflykt av stackare som slutat tänka. Tron är ett ra tionabile obsequium, ett med förnuftet överensstämmande svar på ett tilltal, i tanke, instämmande och handling. Den ovetbare Guden har uppenbarat sig i sin kyrka, dels i de historiska spåren av ett folks kollektiva erfarenhet, dels och främst i inkarnationen, detta kristna unicum, som innebär att Jesus från Nasaret är Guds autentiska Ord, ansikte, kroppsliga närvaro, mun, händer, tempel, lag, gåva, nåd och löfte till varje människa i denna värld. Vad idealisterna och Kant förnekade, att en historisk händelse kan ha en kosmisk innebörd, har här verifierats: ”Det som var av begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss … Detta skriver vi för att er glädje skall bli fullkomlig” (1 Joh 1:1–4). Detta faktum har inget med rimlighetskalkyler att skaffa, det går utöver möjligheten att fatta med vanliga psykologiska, logiska eller vetenskapliga verktyg. Däremot kan det erfaras i ett liv. Ett sådant liv blir därmed ett argument som är svårt att avvisa och motbevisa. Var och en har nämligen rätt till sin egen erfarenhet, och till att vittna om den för andra. Den kristna katolska tron är – brukar man säga – dels ett objektivt kunskapsinnehåll, fides quæ creditur, trosskatten, den tro som tros, dels en subjektiv akt av tro, tilltro, instämmande i detta innehåll, fides qua cre ditur, den tro som tror. En sådan personlig trosakt är det mest mänskliga en människa kan ge sig in i. Tron svarar mot vår hunger, törst, längtan efter fullhet, ”den största hemligheten, annorstädes bevarad, alltid

annorstädes” (Ekelöf), det outsägliga som kommit nära, ett tilltal, igenkännandet av mitt eget namn i bruset av myriader ljud och oljud. Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet. Vore det så, då skulle man absolutifiera det stadium man nått i detta nu. Att komma till tro är inte att nå balans och harmoni, det är att erkänna motsägelserna i världen, verklighetens motspänstighet, som inte kan balanseras eller harmonieras i något mind re än korsets hemlighet, som går i dagen främst i de svåra och stora stunderna. Den kristna tron som kollektiv erfarenhet har en fakticitet som går att kommunicera, annars vore predikan och katekes futila företag. Det finns ett kunskapsinnehåll, som inte är fria fantasier utan resultatet av en lång historisk process av dogmatisering. Kyrkans visshet är större än summan av biblisk exegetik, den bygger på en kollektiv erfarenhet, testad genom århundraden. En dogm är inte ett fossil, oåtkomligt för analys, en dogm är ett stadium (inte ett slutstadium) i en insikt: det går att hederligt försvara en formulering, den leder inte vilse, även om den aldrig är fullt ut adekvat. Det går att fira den i poesi och liturgi, den förblir autentisk. Dogmutvecklingen är resultatet av århundradens häpnad, bön, gudstjänst, reflexion, meditation, existentiell erfarenhet. Trons föremål, säger Thomas av Aquino, är inte formuleringen utan verkligheten. Det vill säga: en person, Jesus Kristus, som vi skulle vilja hålla fast, men som vill föra oss vidare. Bara det som håller stånd mot tidens och mentalitetsskiftenas syrabad håller måttet, håller stånd för dialektiken, kritiken och tvivlen, vilka också måste finnas med och ingå i dogmatiseringsprocessen. Poesin uttrycker bäst djupen i mänsklig erfarenhet och troserfarenhet, liksom den friska kroppen är ett bättre uttryck för hälsa än en lärobok i anatomi. Två älskande är ett bättre uttryck för kärlek än en avhandling i

Signum 3/2014

Teologi

endokrinologi. Liturgin är ett bättre uttryck för kristen tro än en dogmatik eller katekes. Men den rationella analysen är inte vare sig en dementi av eller en ersättning för den exi stentiella erfarenheten. Den är ett annat sätt att beskriva samma verklighet. Tron är inte ett alternativ till vetande och vetenskap, eller vice versa. Poesi finns, och den följer vissa principer, liksom språket finns och följer en viss grammatik. Man kan inte ersätta poesin med poetiken och metriken. Man kan inte ersätta språket med ordboken och grammatiken. Men funnes inte underförstådda eller uttalade strukturer, principer och regler bakom poesin (formen!) och språket skulle också möjligheten att dela med sig av sin erfarenhet till andra kollapsa. Tilltalets direkthet, appellen, kan inte ersättas av några hänvisningar till paragrafer i en regelsamling. Men regelsamlingen är också den resultatet av ett noggrant, kärleksfullt, koncentre-

rat betraktande av språkets, kommunikationens mirakel. Tala inte illa om dogmerna! De är kristaller, i vilka det gudomliga ljuset bryts. De stora mystikerna är inga fiender till dogmatiken, de har ofta tenterat på den inför de bästa lärarna. Den helige Johannes av Korset kunde sin skolastiska teologi. Den var hans naturliga miljö, när han sade att man aldrig kan gräva nog djupt, på alldeles egen hand och till priset av stark smärta, i hemligheten Kristus, han som lever i sin heliga kyrka och i sitt ord. De stora mystikerna var inga anhängare av mysticism (begins in mist, ends in schism). De förstod att språket har olika skikt, som förutsätter varandra. Olika nivåer, den ena inte mindre exakt och krävande än den andra. Tala inte illa om erfarenheten – inte heller den kollektiva och historiska. Sök att dela den.

Intervju

Intervju med kardinal Karl Lehmann av dag heinrichowski I samband med att kardinal Karl Lehmann besökte Stockholm och Uppsala höll han vid Newmaninstitutet den 17 mars 2014 ett föredrag om Karl Rahners teologiska tänkande. Något som han i egenskap av utgivare av Karl Rahners samlade verk är väl skickad att göra. Signum fick tillfälle att samtala med kardinalen i anslutning till föredraget. Herr kardinal, för drygt 13 år sedan upphöjdes ni av Johannes Paulus II till kardinal, tillsammans med den dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires, den

nuvarande påven Franciskus. Vad kände ni efter det att han valts till Petri efterträdare förra året?

Signum 3/2014

Intervju

Det hade naturligtvis två sidor. Å ena sidan ville man – och det ville även jag – att vi skulle välja en icke-europé. Å andra sidan var det i lika hög grad klart att en icke-europé också skulle innebära nya utmaningar och erbjuda ett helt annorlunda perspektiv. Samtidigt innebar det en stor glädje och överraskning. Jag blev kolossalt glad över att det inte förekom någon nämnvärd diskussion – inte heller privat bland oss – om huruvida vi skulle välja en icke-europé eller inte. Det var egentligen självklart. Kardinal Bergoglio kände vi egentligen inte så väl, eftersom han så helt och fullt gått in för att vara biskop för sitt stift. Han sade ständigt: ”Mitt stift är min brud!”. Och därför är han i praktiken inte så berest. En av de viktigaste uppgifterna som han hade, förutom sitt stift, var som relator generalis vid en biskopssynod. Han var också framför allt ansvarig för slutdokumentet för de latinamerikanska biskoparnas generalförsamling i Aparecida 2007. I övrigt hade han, som sagt, inte haft så många kyrkliga uppdrag, men nu har han – som folk som var med då har berättat för mig – tydligt sagt: ”Det som kanske inte passar er européer, det måste vi säga!” Hans tydliga sätt, beslutsamhet och också en viss förmåga att få saker och ting genomförda utmärker honom redan – och det ville man väl också ha. Ni har redan antytt det, men vilka är påvens starka sidor? Den första är hans alltid lika överraskande djupa förankring i tron. I de tal som han håller varje morgon i Santa Martha har han i princip varje dag en överraskande tanke, som har djup och på intet sätt bara är rutin. Det är viktigt för mig. Han betonar också starkt i sin apostoliska skrivelse Evang elii gaudium hur viktig evangeliets förkunnelse är för kyrkans engagemang, även det sociala. Det utgör dokumentets stora huvuddel och är således mycket viktigt. Dessutom har han – som jag uppfattar det – för det första en god människokännedom när det gäl-

ler att välja ut personer. För det andra har han lätt att fatta beslut, när han har uppfattat något som rätt, och då har han för det tredje också förmåga att genomföra det han fått klart för sig. Nu fördelar han uppgifterna i kyrkan litet annorlunda. Han vill ha ett starkare hänsynstagande till biskopskonferenserna, ända till en viss – det måste helt visst klaras ut närmare – läroauktoritet för biskopskonferenserna. Han vill och han kommer att stärka biskopssynoderna, uppenbarligen ganska ordentligt. Naturligtvis har han en latinos eldighet och han kommer säkert också att här och där helt klart överraska. Detta märker också folk i hans omgivning, som naturligtvis i en organisation inte enbart gläds över att han då ibland agerar oberäkneligt. Men det tror jag bara gör oss gott (skratt). Ni nämnde stärkandet av biskopskonferen serna och biskopssynoderna. Åt vilket håll styr ”Petri båt” [se målningen Navicella i Peterskyrkan. övers.anm.] sin stäv sedan början av detta pontifikat? Var väntar even tuellt oroligare vatten? Här måste man enligt mitt förmenande vara observant, så att man inte isolerar påven på ett felaktigt sätt. Det finns en sorts okatolsk påvemyt. Påven behöver, för mycket av det han vill, kyrkan. Han behöver människorna, han behöver oss! Vi får inte låta honom stå ensam! Ibland hörs just från evangeliskt håll: ”Ja, om påven vill, så kan han göra det och det.” Men det är helt okatolskt. Påven måste även övertyga kyrkan, han måste få med sig henne, han måste ha medvandrare och så vidare. Utifrån detta tror jag att man måste avmystifiera det hela något. Han behöver oss, han behöver vår lojalitet, han behöver vår insats. Sedan tror jag att han kommer att sätta sin egen prägel, såsom han också redan gjort. Och han säger: ”Gå alltså ut till gränserna, inte bara ut i världen utan även till gränserna för den mänskliga existensen!” Där har han, enligt mitt förmenande, visat sin styrka genom att även näm-

Signum 3/2014

Intervju

na dessa situationer vid namn. Han kommer förmodligen inte att åstadkomma något ovanligt inom teologin. Jag vet att han också en gång ska ha sagt till prefekten för Troskongregationen: ”Teologin är er sak!” Inte därför att han är ointresserad. Han är ju själv väl bevandrad – inom Jesuitorden finns det ju helt klart en viss nivå. Han har ju fått en god utbildning där. Men jag tror att han redan nu, under de gångna tolv månaderna, genom spontanitet och uppmärksamhet har visat var han lägger tonvikten. Mycket är naturligtvis en fråga om en långsam omorganisation. När jag tänker på kyrkan så är det inte så enkelt, det som han nu företar sig: vare sig det handlar om Ekonomirådet, eller arbetet med Kardinalsrådet, med vilket han vill utveckla en egen strategi för reformerna. Å andra sidan är det ju inte så att allt börjar i dag, utan påven tar sig an det som hittills inte har haft så stora chanser. Det är det viktigt att komma ihåg. Ni har redan nämnt jesuiterna. Vilken roll spelar denna andliga hemvist för Franciskus ämbetsutövning? Denna roll är, menar jag, mycket viktig. När nu alltmer av det han tidigare publicerat blir översatt, ser man det allt tydligare. Från Rom, där jag tillbringade två veckor, har jag tagit med mig ett berg av nya saker, utgivna på italienska men ännu inte på tyska. Just Ignatius Andliga övningar spelar en stor roll. Men också en av Ignatius första följeslagare, Pierre Favre, som ju också vid ett tillfälle var i Mainz. I intervjun med jesuitpater Antonio Spadaro nämner påven att Pierre Favre å ena sidan vågade tala med alla männi skor, även de ovilliga. Å andra sidan betonar han åter dennes saktmod. Å ena sidan modet att frimodigt missionera, vilket kräver att vi ständigt går ut ur oss själva, och å andra sidan också en förblivande inkännande förmåga. En av dem som upphöjdes till kardinaler i januari 2001 var kardinal Walter Kasper,

som vid konsistoriet nu i februari höll ett föredrag över ämnet äktenskap och familj. Föredraget är en del av föreberedelserna inför de båda kommande synoderna kring detta tema. Vad förväntar ni er av dessa synoder? Påven Franciskus ser uppenbarligen synoderna som lämpliga instrument för reformer. Hittills har dessa synoder – jag har själv deltagit i väldigt många synoder som teologisk rådgivare åt kardinal Döpfner och senare som medlem, och även sekreterare – inte använts för att effektivt fatta beslut om det som man tänkt sig. Visserligen har några påvar publicerat några viktiga skrivelser efter synoderna – men då har synoderna inte längre haft frågan i sin hand. Evangelii gau dium är ett sådant resultat av synoden om evangelisationen år 2012, men även Evan gelii nuntiandi, Catechesi tradendae, Fami liaris consortio är stora texter som kom till i samband med synoder. Men påven har, tror jag, helt andra avsikter. Därför utökar han biskopssynodens generalsekretariat med fler personer. Mycket är fortfarande föremål för förändring, han måste hitta personer som kan medverka och själva bidra till utformningen. Men även själva synoden måste ändra sitt beteende. Det räcker inte med att varje biskop bara läser upp det som han förberett hemma. Man måste ge sig in i en äkta dialog. Från ärkestiftet Freiburg kom det också ett mycket uppmärksammat dokument – som även lästes här i Sverige – om hur frågan om de omgifta frånskilda ska hanteras i det pastorala arbetet. Hur värderar ni det? Freiburg är mitt hemstift och ärkebiskopen min vän. Men jag tyckte, ärligt talat, inte att det var ett helt lyckat dokument. För det första, därför att dokumentet endast var undertecknat av den själavårdsansvarige i stiftet – så kan man inte göra. En sådan här sak är så pass viktig att ärkebiskopen själv måste stå bakom det hela, även utåt. Han blev ju tvung-

Signum 3/2014

Intervju

en till det senare, när han blev angripen. För det andra, anser jag att den teologiska delen är ganska svag. Jag har själv sedan 1969 sysslat med denna fråga i vetenskapliga uppsatser och arbeten, i kommissionsuppdrag, även i Rom som teolog och biskop. Under de senaste dagarna har jag än en gång ägnat mitt herdabrev åt detta ämne. Jag menar att man måste ha tålamod. Det kommer inte att gå så fort som somliga personer vill. Många saker har helt enkelt inte mognat tillräckligt. Världskyrkan har också här olika perspektiv; de afrikanska kardinalerna sade exempelvis vid mötet i Rom i februari: ”Ja, vi har ett liknande, om än inte likadant, problem.” Nämligen den så kallade successiva polygamin, att man har flera bihustrur efter varandra, som man i vissa situationer skickar iväg. Om detta säger kardinalerna: ”Det är djupt rotat i stamgenen hos oss. Det är inte så lätt att rensa ut.” När den första synoden, den så kallade extraordinarie biskopssynoden, samlas i höst består den ju huvudsakligen av ordförandena för biskopskonferenserna. Det kommer då att handla mycket om att göra en situationsanalys, för att se hur pass eniga man är. Jag tror också att det behövs. Hösten 2015 träffas sedan den ordinarie biskopssynoden, till vilken medlemmarna kommer att väljas. Jag tror att det viktigaste kommer att äga rum mellan de båda synoderna. Framför allt hänger det på Instrumentum laboris, som är det förberedande arbetsdokumentet inför höstens möte, att bland annat utvärdera de genomförda enkäterna. Mycket hopp, således, men ännu ingen visshet. Den nye ordföranden för den tyska biskops konferensen, kardinal Marx, är bland annat också medlem av Kardinalsrådet, som ger påven Franciskus råd i reformeringen av kurian. Vilken världskyrklig roll spelar – inte bara med tanke på personen Marx – den tyska katolska kyrkan? Detta sker naturligtvis på många olika sätt. Bland annat genom de biskopliga organisa-

tionerna, som exempelvis Bonifatiuswerk, Renovabis, Misereor och Adveniat. Här uträttas väldigt mycket. Vi har fortfarande många missionärer, kvinnor och män, som tjänar evangeliet över hela jorden. Dessutom tror jag att vår teologi fortfarande kan betyda mycket för många problem, framför allt när det gäller att utveckla socialläran. Och sedan naturligtvis också punktvis, när påven kallar på oss och vill höra vår åsikt. Det vet jag efter ett enskilt samtal med honom i januari, att han redan nu väljer ut några när detta visar sig vara lämpligt. I ert föredrag talade ni om Karl Rahner och hans teologi. Vad kan detta – kortfattat – säga oss i dag? För det första är det en teologi som står människan väldigt nära. Den så kallade antropologiska vändningen inom denna teologi vittnar också om detta. Men den är samtidigt en mycket kyrklig teologi, som verkligen går att förstå överallt. Hur var förhållandet mellan Karl Rahner och Joseph Ratzinger? Båda arbetade en tid nära tillsammans vid konciliets början, det kan jag själv vittna om. Det gällde framför allt konciliekonstitutionen Dei Verbum, om uppenbarelsen, där de båda tillsammans författade ett alternativt utkast. Vem som skrev vad är inte så lätt att klara ut. Karl Rahner var den 13 år äldre och den som hjälpte den fortfarande unge Ratzinger i karriären, eftersom han insåg hans potential. En hjälp som Ratzinger sedan naturligtvis inte hade något behov av i samband med synoden, eftersom han i egenskap av rådgivare till kardinal Frings nästan hade samma rang. Rahner och Ratzinger publicerade också två viktiga böcker tillsammans: Den ena om primat och episkopat och den andra om begreppet uppenbarelse. I det avseendet har de mycket gemensamt. Detta förändrades senare något, i slutet av synoden. De dittillsvarande fron-

Signum 3/2014

Intervju

terna blev litet annorlunda, så att det ibland här och där förekom spänningar, exempelvis i bedömningen av det som blev Gaudium et spes. Men när Rahner gav ut Grundkurs des Glaubens: Einführung in den Begriff des Christentums fick den några vänliga kommentarer från Joseph Ratzinger. Även om de båda teologerna hade olika begåvningar och olika talanger, så uppskattade de varandra. Och i sin olikhet var de båda medvetna om att kyrkan behövde deras olika gåvor. Slutligen: Några medlemmar av Sveriges unga katoliker driver bloggen Confessiones och har bett mig att fråga er om ni har något budskap till Sveriges unga katoliker. Vad skulle ni avslutningsvis vilja säga till dessa unga kristna?

Jag har under min korta vistelse (den tredje inom loppet av tre år) upplevt en mycket positiv uppbrottsstämning bland katolikerna, det är helt häpnadsväckande vad man egentligen kan åstadkomma – trots att man är en minoritet. Kyrkan behöver unga människor, som blåser nytt liv i traditionerna och kontinuiteten, inom vilka en stor vishet ligger förborgad. Varje generation måste också själv erfara nyttan av dessa och denna sanning och låta den komma till uttryck, och i det avseendet skulle jag vilja säga: Co raggio! Ni kan ha hopp och tillförsikt! Stort tack för intervjun, herr kardinal. Tack. översättning: per lindqvist

Kvinnor i kyrkan

”Att tyda tidens tecken” Kvinnors roll i kyrkan av tina beattie Påven Franciskus har många gånger talat om hur nödvändigt det är för kvinnor att spela en större roll i kyrkan. Samtidigt som han återigen bekräftar att frågan om prästvigning av kvinnor inte är öppen för diskussion uppmärksammar han i sin apostoliska skrivelse Evangelii gaudium att det föreligger ett behov av att ”skapa ännu bredare möjligheter för en tydligare kvinnlig närvaro i kyrkan”.

en översikt, gjord av den brittiska katols ka veckotidskriften The Tablet, för att utvärdera hur människor såg på Franciskus efter hans första år i ämbetet, var gensvaret mycket positivt. Men 72 procent av de

1 400 som svarat sade att han borde prio ritera att utveckla kvinnors roll och uppgift. Svaren på Vatikanens enkät om äktenskap och familjeliv, som skickats ut för att vägleda den kommande biskopssynoden

Signum 3/2014

Opera

Men frågan är: Var detta Matteuspassio nen? Här måste svaret bli nej. Uppsättningens regissör skriver i förordet att han ville ”undersöka om verkets budskap kan ha relevans i vår samtid …” Vilket verk och vilket budskap menade han då? Eftersom Bach vävde samman Bibelns berättelse med sin musik går det inte att tala om hans budskap utan att tala om evangeliets budskap. Hans tanke var att människor ska ta fasta på Jesu offer för att förstå sitt eget lidande. De mellanmänskliga aspekterna är alls inte oviktiga i våra liv. Men Bach, som kallas Den femte evangelisten, hade andra aspekter. För honom berättade Matteuspassionen om förlåtelse för och försoning med det onda som händer oss och som vi tillfogar andra – i

ljuset av Kristi försoningsoffer. Det är precis vad tiotusentals människor år efter år vill få bekräftat. Folkoperan satte inte upp ”Matteuspassionen” förgäves. Den hade stora fördelar med sina medmänskliga ingångar och musikaliska höjdpunkter. Kritiken har också varit övervägande positiv, ibland helt betagen. Men ingen som har varit på Folkoperan kan säga sig ha upplevt Matteuspassionen. Det handlade således om falsk marknadsföring. Så enkelt det hade varit att kringgå problemet genom att ge uppsättningen ett annat namn! Kanske det hade räckt att, med en förklaring i förordet, göra som här: sätta citattecken kring originalverkets titel. birgit ahlberg-hyse

Bokrevy

Stephen Hawking och tiden Stephen Hawking: My Brief History. Bantam Books 2013. De flesta som känner till namnet Stephen Hawking tänker nog i första hand på bilden av ett grimaserande ansikte och en förvriden kropp sittande hopsjunken i en permobil. Kanske tänker man också på honom som ett medicinskt under: han har levat med den fruktade nervsjukdomen ALS i årtionde efter årtionde, men de som drabbas av ALS dör vanligen efter bara några få år. Men Hawking har inte bara överlevt fysiskt. Trots sin svåra sjukdom har han fortsatt ett kreativt arbete som teoretisk fysiker. Tillsammans med andra ledande forskare har han aktivt deltagit i utformningen av nya teorier inom modern kosmologi.

Utöver det rent vetenskapliga arbetet har han också lagt ner stor energi på att beskriva modern kosmologi så att den blir begriplig även för icke-fysiker. Det är väl främst genom sina populärvetenskapliga publikationer som han har blivit känd för en bredare allmänhet. Den första kom i början av 1980-talet: A Brief History of Time (på svenska Kosmos. En kort historik) och har sålts i över 10 miljoner exemplar och översatts till 40 språk. Också den senare The Universe in a Nutshell (Universum i ett nötskal) från 2001 har gått ut i stora upplagor. De olika bilder som hör ihop med namnet Stephen Hawking har för mig blivit till en frå-

Signum 3/2014

Bokrevy

ga: denne ALS-drabbade, förvridna gestalt i permobil och de matematiska modellerna för möjliga tillstånd vid tidens kant – hur är de sammankopplade med varandra? Innan jag går in på den frågan, först ett klargörande: självklart skall och måste naturvetenskapliga teorier bedömas enbart utifrån inomvetenskapliga kriterier. Allt annat är orimligt. Vem som formulerat en teori, eller varför han/hon gjorde det, är helt irrelevant. Naturvetenskap är i grunden och bör alltid vara ett anonymt lagarbete. Med detta sagt återstår emellertid frågan: finns det ett samband mellan Hawkings sjukdom och hans kreativitet som teoretisk fysiker? Varför valde han just de områden han valde? Det är den frågan jag har i bakhuvudet, när jag börjar läsa hans nyutkomna självbiografi My Brief History (2013). I boken berättar Hawking om när han fick diagnosen ALS. Det var i början på 1960-talet. Han var 21 år gammal och hade fyra års universitetsstudier bakom sig. Studier och studier förresten, i de kretsar där han umgicks var de alla genier och det hörde inte till god ton att verkligen arbeta med studier. Var man inte ett geni från början var det inte lönt att anstränga sig för att försöka bli ett. Så studieresultaten blev därefter. Han blev i alla fall antagen som doktorand i Cambridge med inriktning mot astronomi, kosmologi. Det var då han fick sin diagnos och besked om att han förmodligen bara hade några få år kvar att leva. Han skriver i sin biografi att innan han fick diagnosen var han allmänt uttråkad på livet. Det fanns inget som det var värt att anstränga sig för. Men om han nu bara hade några år kvar att leva, varför inte då använda den tiden väl? För första gången i sitt liv börjar han lägga ner energi på sina studier. Till sin förvåning upptäcker han att det är roligt. Och eftersom han uppenbarligen har en mycket stor matematisk kreativitet gör han snabba framsteg. Hans forskning är framför allt inriktad på vad som händer nära tidens kant, vid dess början och vid dess slut.

Sjukdomen förlamar honom mer och mer men han låter det inte bli ett hinder för sin fortsatta forskning. Vid mitten av 1980-talet inträffar emellertid en allvarlig försämring. Han är mycket nära att dö. Man blir tvungen att operera strupen, han mister helt talförmågan och blir beroende av tekniska hjälpmedel för att kunna kommunicera med sin omgivning. Likväl fortsätter han sitt arbete, reser på forskningskonferenser, skriver vetenskapliga artiklar, även om han nu bara kan leverera omkring tre ord i minuten. Steg för steg förlorar han sin kropp, förlorar sin kontroll över den. Vid flera tillfällen är han ytterst nära att dö. När han skriver My Brief History är han beroende av tillförsel av syrgas. Medan denna utdragna nedmontering av kroppen pågår, arbetar alltså Hawking med tiden. Men tidens början och tidens slut, med svarta hål och singulariteter. De här begreppen behöver kanske förklaras såsom Hawking själv har förklarat dem i sina populärvetenskapliga böcker. Beräkningar visar att om anhopningen av materia blir tillräckligt stor och tillräckligt koncentrad över ett begränsat område i rymden blir gravitationen där så stark att materiens strukturer kollapsar och rumtiden böjs ihop till en punkt, en singularitet, där alla kända naturlagar upphör att fun gera. En singularitet är omgiven av ett svart hål; det är det område i rymden, som ingenting, inte ens ljuset, kan ta sig ut ifrån och där upphör tiden. Ytan på det svarta hålet är alltså en sorts tidshorisont. Det som försvinner över den gränsen in i det svarta hålet försvinner ur tiden. Innan Hawkings lanserat sina teorier antogs allmänt att svarta hål representerade ett slutstadium. De kunde inte krympa utan bara växa sig större allteftersom de slukade mer och mer materia och energi från omgivningen. Men Hawking hittar modeller som tyder på att det alldeles vid tidshorisonten finns mekanismer som gör att svarta hål fortlöpande förlorar energi till omgivningen

Signum 3/2014

Bokrevy

och därmed krymper. Hålen kommer därför att bli mindre och mindre och till slut utplånas tillsammans med singulariteten. Den fångna energin frigörs. Vid andra änden av tiden, vid dess början, finns också en så enorm koncentration av energi att vi får en singularitet, Big bang där inga naturlagar gäller. Rumtiden är hopböjd till en punkt. Det enda som går att säga om singulariteter är att där upphör alla kända modeller, där vet vi ingenting. Där antogs gränsen gå för en möjlig kunskap. Men Hawking har utarbetat en modell, där tiden uttrycks i imaginära tal och därigenom blir hela området hanterbart. Vid den imaginära tidens början finns ingen gräns, för det finns inget före tiden, lika lite som det finns någon plats söder om Sydpolen. Han kallar sin modell för en teori om gränsfrihet. Så alltså: Hawkings liv blir en fortlöpande förlust av kroppskontroll och han blir allt-

mer beroende av avancerade tekniska hjälpmedel, gång på gång hjälplöst och utan kontroll snubblande in mot döden. Och samtidigt en ständigt arbetande hjärna med en stor kreativitet fokuserad på de matematiska modeller, som kan ge honom förståelse för och därmed möjlig kontroll över vad som sker vid tidens kant; och hans slutsats blir att de svarta hålen inte kan representera slutstadi�� et och att det finns en möjlig gränsfrihet vid tidens början. Titeln på Hawkings förmodligen sista populärvetenskapliga verk The Universe in a Nutshell, anspelar på ett citat från Hamlet som i översättning lyder: ”Jag skulle kunna vara innesluten i ett nötskal och ändå räkna mig för kung över den oändliga rymden ...” Där tycks han ge något av ett självporträtt. stig olsson

Judendomens konstnärliga tyngd Tom Sandqvist: Ahasverus vid staffliet. Judisk konst och judiska konstnärer i den central- och östeuropeiska modernismen kring förra sekelskiftet. Atlantis 2014. Ahasverus vid staffliet, en suggestiv titel. Underrubriken specificerar Judisk konst och ju diska konstnärer i den central- och östeuro peiska modernismen kring förra sekelskiftet. Detta avhandlas på 620 välmatade sidor, därtill över tusen fotnoter och 12 sidor litteraturförteckning. Mycket imponerande. Sedan kommer frågetecknen. Trots att det handlar om bildkonst finns inte en enda färgbild – och då är just de starka, icke-avbildande färgerna grundläggande för flera av konstnärerna – och bara någon enstaka helsidesbild. De övriga illustrationerna är pyttesmå svartvita fotografier, gärna vid utkanten av de behandlade

ämnena. Trots mängden av namn, på både personer och platser, finns inte heller något index. Den enda informationen ges av kapitelrubrikerna. Boken är uppställd geografiskt, med avsnitt om situationen i Ryssland, Polen, Böhmen-Mähren och Ungern – och naturligt nog också om Paris, dit otaliga konstnärer sökte sig under decennierna kring första världskriget. Somliga representerar den extrema ryska modernism som hade sin sista blomstring under de allra första åren av sovjetkommunismen, andra försökte vinna sympati för sin folkgrupp genom skildringar av judiskt liv. Den internationellt mest fram-

Signum 3/2014

Informationer

daritet med Bibi och de övriga tre personerna som symboliserar motståndet mot ”den svarta lagen”, enligt vad den Rombaserade nyhetstjänsten AsiaNews meddelar. Prövningen av Asia Bibis mål uppsköts återigen den 14 april på obestämd tid. Högsta domstolens domare hade uppenbarligen blivit skrämda av fundamentalistiska muslimer. De vill inte behandla fallet eftersom de är rädda för hämnd. En av Asia Bibis advokater, Naeem Shakir, kallade, enligt Vatikanens presstjänst Fides, det fjärde uppskovet inom två månader för ett ”brott mot en pakistansk medborgares rätt till rättvisa”. Två domare dök, enligt medierna, inte upp vid förhandlingen. En annan gång hade en av Bibis försvarare inte uppfattat rättegångsdatumet. Sedan blev en domare sjuk. Som skäl för att en tredje gång skjuta upp förhandlingarna angavs att en domare plötsligt blivit utbytt. Omedelbart efter det att Asia Bibi den 8 november 2010 dömdes till döden genom hängning överklagade hennes advokater domen – hittills utan framgång. Den 42-åriga fembarnsmamman anklagas för att under ett gräl ha smädat profeten Mohammed. Ett stort antal internationella appeller om nåd har lämnats in, hittills utan framgång. Även påven Benedictus XVI, människorättsgrupper och europeiska parlamen-

tariker har engagerat sig för Bibi. Två pakistanska politiker, den katolske ministern för minoriteter Shahbaz Bhatti och den muslimske Salman Taseer, blev mördade för sitt stöd av Bibi och för sina krav på en reform av blasfemilagarna.

kathpress 2014-04-19

Tyska biskopar bekräftar sitt nej till aktiv dödshjälp De katolska biskoparna i Tyskland bekräftar i sina påskpredikningar sitt nej till aktiv dödshjälp och kräver en kultur som främjar livet. Dessutom uppmanar de till flyktinghjälp. Jesu uppståndelse kräver en kamp mot orättvisa och lidande. Ordföranden för den tyska biskopskonferensen, kardinal Reinhard Marx från München, avvisar en uppmjukning av förbudet mot dödshjälp. Det skulle vara en signal i ”felaktig riktning”, sade han den 13 april till Deutsch landfunk. ”Ett direkt dödande av människor är inte möjligt.” Visserligen medgav kardinalen att det i extrema enskilda fall skulle kunna komma till nya överväganden. Kyrkan har sedan länge lärt att ”det går att använda smärtstillande medel, även om detta påskyndar döden”. Att vara nära de svårt sjuka och döende betecknade kardinal Marx som en central uppgift för de kristna i dag. Biskop Heinz Josef Algermissen från Fulda varnade för att fördämningarna inom

Signum 3/2014

bioetiken kommer att brista om aktiv dödshjälp tillåts. Kristna måste engagera sig i en oerhört intensiv närvaro hos döende, uppmanar han. Enligt honom är ”det till stor hjälp att få dö i andra människors händer, men inte genom deras händer”. Biskopen Aachen biskop Heinrich Mussinghof, kritiserade i sammanhanget starkt den nya belgiska dödshjälpslagen. Han talar om ett ”brott i form av dödandet av svårt sjuka barn, vilka till och med kommer att få rätt till självbestämmande”. Även Paderborns ärkebiskop, Hans-Josef Becker, vände sig emot vetenskapliga och medicinska fantasier om vad som är möjligt att genomföra. Uppståndelsen, som varje människa utlovas efter döden, står i stark kontrast till människors anspråk på att själva kunna förfoga över livet, sade han i Paderborns domkyrka. Ingen kan köpa sig uppståndelse, ingen kan själv åstadkomma den, inte ens genom goda gärningar. ”Här handlar det om en gåva, om en Guds kärleksgåva.” Biskop Gebhard Fürst från Rottenburg Stuttgart kritiserade den europeiska flyktingpolitiken. Flyktingarnas förskräckliga situation är en långfredag för Europa. Hoppet om liv växer när männi skor i Tyskland kan lindra nöden för de nödlidande. Även biskopen av Essen, Franz-Josef Overbeck, krävde en ny välkomnande kultur för flyktingar. Tyskland mås-

Informationer

te ta emot dem som flyr fattigdom, krig och förföljelse på grund av religions- eller samvetsövertygelse, sade han. Dessutom sade han sig vara oroad av ”förfärliga middagsbordsprat och isolationstendenser” inom förbundsrepubliken. ”Det finns en tilltagande rädsla, som inte är liten i vårt land, som talar om Überfremdung (för mycket främmande och skadliga inslag) – ett förfärligt ord – och som söker en identitet genom avgränsning och isolation, sade Overbeck. Osnabrücks biskop FranzJosef Bode uttryckte likaledes hård kritik av EU:s flyktingpolitik. Europa har blivit

en fästning, sade han i Osnabrücks domkyrka. Flyktingarnas hopp krossas ”ofta redan framför den första fästningsringen, exempelvis i Italien”, menade Bode med tanke på flyktingön Lampedusa. Ärkebiskop Robert Zollitsch uppmanade till större solidaritet med de fattiga och svaga. ”Vi vet att vi i Tyskland och hela Västeuropa lever över våra tillgångar – på bekostnad av de kommande generationerna och de fattigaste av fattiga på denna jord”, sade han i Freiburger Münster. Biskop Karl-Heinz Wiesemann i Speyer, varnade med

tanke på situationen i Ukraina för ett nytt kallt krig. ”Vi ber för människorna i Ukraina och hoppas på en fredlig lösning av konflikten.” I Mainz uppmanade kardinal Karl Lehmann de kristna till att mer energiskt öppna sig för Gud. Den uppståndne Kristus är ingen ”fiktion och heller ingen sagovärld”. Kristus känner världen och flyr inte från den. Enligt kardinal Rainer Maria Woelki i Berlin är påsken ”den kristna trons svar på dödens provokation”. Inte döden utan uppståndelsen är ”slutkapitlet” på varje levnadshistoria.

kathpress 2014-04-20

Medverkande i detta nummer birgit ahlberg-hyse Journalist och kulturkritiker, Västerås. alexander andrée Associate Professor i medeltidsstudier med paleografi och medeltidslatin vid Centre for Medieval Studies, University of Toronto. tina beattie Professor of Catholic Studies, University of Roehampton, London. per-arne bodin Professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet. dionysios areopagita Pseudonym för en okänd platonsk syrisk-ortodox tänkare under 500-talet. pierre de charentenay Jesuitpater, gästprofessor vid Ateneo de Manilla University och tidigare chefredaktör för Études. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. gösta hallonsten Professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.

fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. dag heinrichowski Studerande vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. karl nordlander Författare, lärare och föredragshållare, Skarpnäck. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. anders piltz Präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. ingrid ydén sandgren Journalist och författare, Jönköping. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.

Innehåll Signum nr 3/2014 årgång 40 Ledare

Teologi

1 klaus misgeld

24 fredrik heiding

Kyrkan och den hotade freden – Kan kristendomen inte bidra till fred i världen, förlorar den i trovärdighet.

Aktuellt

3 fredrik heiding

Glöm inte de fattiga när du röstar i EU-valet –De katolska biskoparna inom EU har gett några riktlinjer inför EU-valet.

Om Dionysios Areopagitas mystika teologi

29 dionysios areopagita

Den mystika teologin –Hur talar man om det osägbara?

Kyrkohistoria

34 ingrid ydén sandgren

Metropoliten Sterniuk från Ukraina – en trons bekännare

Teologi

Historia

4 anders piltz

37 per-arne bodin

Trons tydlighet och otydlighet – Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet.

Intervju

7 dag heinrichowski

Intervju med kardinal Karl Lehmann –Ett samtal med utgivaren av Karl Rahners samlade verk.

Kvinnor i kyrkan

11 tina beattie

Synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige

Litteratur

45 karl nordlander

Romanen om släkten Thibault –Om en Nobelprisbelönad romansvit.

Analyser och rapporter

48 pierre de charentenay

Filippinerna på indignationens tröskel –Om ett land med en handlingskraftig ledning, men också med stor korruption.

Opera Bach utan Bibeln –Folkoperan: Matteuspassionen.

Bokrevy

15 alexander andrée

57 stig olsson

Religionsfilosofi

21 gösta hallonsten

Övernaturligt? – Miraklernas betydelse för religiös tro överdrivs ofta av dess kritiker.

Stephen Hawking och tiden –Stephen Hawking: My Brief History.

59 florence vilén

Judendomens konstnärliga tyngd –Tom Sandqvist: Ahasverus vid staffliet.

61 sten hidal

Carl Fredrik Hill och myten –Jesper Svenbro: Hill Hill Hill. Dikter.

62 informationer 63 medverkande i detta nummer

55 birgit ahlberg-hyse

Historia Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden –Om ett student- och lärarutbyte före Uppsala universitet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 27 juni.

sverige porto betalt port payé 3/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Ett Enda dop

2014

Kyrkan och den hotade freden Glöm inte de fattiga när du röstar i EU-valet Trons tydlighet och otydlighet Dag Heinrichowski

Intervju med kardinal Karl Lehmann

Hur kan dopet få vara ett i en värld där kyrkorna är många?

Tina Beattie

”Att tyda tidens tecken” – kvinnors roll i kyrkan johannesakademin inbjuder till ekumeniskt seminarium på

Alexander Andrée

Svenska lärde vid utländska universitet under medeltiden

Nya Slottet Bjärka-SäBy annandag pingst · 9 juni · kl 9.30–16.00

Gösta Hallonsten

Övernaturligt?

Dionysios Areopagita

Den mystika teologin Per-Arne Bodin www.signum.se

Anmälan & info: info@johannesakademin.se

Synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige Pierre de Charentenay

Filippinerna på indignationens tröskel