Signum 3/2012 by Signum

3/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2012

Enhetens sakrament Protest och tystnad inför nazismens brott Thomas Idergard

Religion och politik i USA – en intervju med professor John Langan S.J. Ruth Langenberg

Moderna ikoner – 25 år sedan Andy Warhol dog David Albert Jones

Den rena logikens faror Eva Lindqvist Sandgren

Nya rön om Uppsala domkyrkas historia Joel Halldorf

Den ständigt kontroversielle Pius XII Mary Hirschfeld

En mänsklig ekonomi Stig Olsson www.signum.se

Nu i din iPad eller iPhone via www.qiozk.com

Apa eller människa? Ulla Gudmundson

Guds man i Havanna

Innehåll Signum nr 3/2012 årgång 38 Ledare

Historia

1 ulf jonsson & anders piltz

34 joel halldorf

Enhetens sakrament – Man kan inte samtidigt vara katolik och inte katolik.

Aktuellt

3 anders piltz

Till orimlighetens lov – Vem bestämmer vad som är rimligt?

5 klaus misgeld

Protest och tystnad inför nazismens brott – Encyklikan Mit brennender Sorge 1937.

7 elisabeth stenborg

Respons – en ny tidskrift har sett dagens ljus

Religionssociologi

8 thomas idergard

Religion och politik i USA – en intervju med professor John Langan S.J. – Hur stort inflytande har katolikerna på amerikansk politik?

Konst

12 ruth langenberg

Moderna ikoner – 25 år sedan Andy Warhol dog – Om Andy Warhols arbeten med religiösa teman.

Filosofi

20 david albert jones

Den rena logikens faror – Två filosofer har försökt blåsa liv i den gamla tanken på spädbarnsmord.

Konsthistoria

22 eva lindqvist sandgren

Nya rön om Uppsala domkyrkas historia – ”Sveriges kyrkor” (RAÄ) har gett ut sin absolut mest omfattande publikation över en enskild svensk kyrkobyggnad.

Liturgi

27 hans maier

Gick det sakrala förlorat? – Ligger det något i anklagelserna mot Andra Vatikankonciliets liturgireform?

Den ständigt kontroversielle Pius XII – K ritikerna kallar honom ”Hitlers påve”, medan tillskyndarna menar att han gjort sig förtjänt av hederstiteln ”Rättfärdig hedning”.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Ekonomi

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

38 mary hirschfeld

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

En mänsklig ekonomi – Vad kan dagens ekonomer lära sig av en medeltida teolog?

Biologi

42 stig olsson

Apa eller människa? – Vad har människan fått utöver det som är gemensamt för allt levande?

Analyser och rapporter

49 ulla gudmundson

Guds man i Havanna – påven Benedictus besöker Kuba – Vilken roll kan den katolska kyrkan spela i en politisk reformprocess på Kuba?

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Sakral musik kring Östersjön – Key ensemble: Missa baltica.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

53 ulf bernitz

55 elisabeth stenborg

Marknadsförararen Pär Lagerkvist – Håkan Möller: Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden.

56 ulf jonsson

Herdabrev från Lund – Antje Jackelén: Gud är större.

58 klaus misgeld

Räddningsmotståndets hjältar – Arno Lustiger: Rettungswiderstand: Über die Judenretter in Europa während der NS-Zeit.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Bokrevy Europaprojektet – Jürgen Habermas: Om Europas författning. En essä.

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Musik

52 florence vilén

Prenumeration 2012

Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 juni 2012.

Ledare

Enhetens sakrament ”Denna enda Kristi kyrka … har sin konkreta existens i den katolska kyrkan, som leds av Petri efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.” Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen gentium 8

år är det 50 år sedan Andra Vatikankonciliet öppnades av påven Johannes XXIII. Under de drygt tre år som konciliet pågick hade kyrkans biskopar från alla världens hörn en unik möjlighet att gemensamt dryfta frågor om kyrkan och hennes tro och liv. Det ledde till en genomgripande omgestaltning av katolicismen, förmodligen mer genomgripande än påven själv hade tänkt sig. Men nu var det biskoparnas tur att bestämma agendan, och de tog initiativ till ingående reflexioner och satte upp åtskilligt flera frågor på konciliets dagordning än ursprungligen planerat. Tolkningen och tillämpningen av konciliets beslut blev i efterhand föremål för många och delvis kontroversiella debatter. Inte minst har det diskuterats i vilken mån Andra Vatikankonciliet var någonting så radikalt nytt att det innebar ett brott med kyrkans tidigare tradition. Men även om konciliet faktiskt innebar många förändringar är det omöjligt att förstå det annat än mot bakgrund av och i kontinuitet med kyrkans tidigare koncilier. Vad konciliefäderna hade i åtanke var inget brott med traditionen utan en förnyelse som skulle göra kyrkan bättre skickad att fullgöra sitt uppdrag i världen av i dag. Vaticanum II var också kyrkohistoriens första verkligt internationella koncilium, där alla världsdelar fanns ordentligt representerade. Frågor om mångfald och inkulturation

blev också av det skälet centrala på konciliet. Många av konciliets beslut rörde kyrkans förhållande till det omgivande samhället och till andra religioner. Besluten om avskaffandet av statskyrkosystemen, främjandet av ekumeniken med andra kristna samfund liksom även dialogen med de andra världsreligionerna blev viktiga milstolpar. Ett av Andra vatikankonciliets mest centrala dokument, Lumen gentium, handlar om den katolska kyrkans egen självförståelse. Där sägs det att kyrkans centrala uppdrag är att sprida ljuset av Kristi evangelium till alla människor. Kyrkan beskrivs som ”ett slags sakrament, det vill säga ett tecken och redskap både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”. Konkret förverkligas detta av alla kristna som lever i den sakramentala gemenskapen med Petri efterträdare och med de biskopar som lever i enhet med honom. Kyrkan förstår sig alltså som en enhet i mångfald. Evangeliet riktas till alla människor, och alla folk och kulturer har sin rättmätiga plats i kyrkans gemenskap. Men det betyder inte att enhet och mångfald alltid går att få ihop med varandra på något enkelt sätt, vilket också illustreras av utvecklingen efter konciliet. Som ung professor hörde Joseph Ratzinger till de ledande teologiska rådgivarna under Vaticanum II, och senare har han som

Signum 3/2012

Ledare

påve bemödat sig om att föra vidare konciliets beslut i en anda av kontinuitet med kyrkans tradition. Hans önskan att främja kyrkans enhet har tagit sig många uttryck, inte minst i odlandet av kontakterna österut, till de ortodoxa kyrkorna, särskilt den i Ryssland. Också den inomkatolska enheten vill han värna. För de katoliker som önskar fortsätta att fira liturgin i dess förkonciliära form har han genom sin skrivelse Summorum pontificum år 2008 funnit en lösning som på det hela taget verkar fungera. Ett särskilt komplicerat fall utgör det traditionalistiska Piusbrödraskapet, SSPX. Gruppen grundades 1969 av den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre (d. 1991) i reaktion mot några av de centrala besluten vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Man lever sedan årtionden i konflikt med påvestolen och har ingen kyrkorättslig status inom den katolska kyrkan. Inte alla katoliker har delat påvens önskan om att få se dem återvända. Men i januari 2009 upphävde Benedictus XVI exkommunikationen av de fyra biskoparna i SSPX och en dialogprocess med återkommande samtal inleddes. I skrivande stund är dessa samtal inne i en intensiv fas och beroende på hur samtalen går kommer gruppen antingen att åter integreras eller att försvinna ut i kyrkohistoriens periferi. Ytterligare ett annat exempel på Benedictus XVI:s enhetsbemödanden är de så kallade ordinariaten som lanserades år 2009. Genom dem erbjuds stora grupper av anglikaner som vill konvertera till den katolska kyrkan att få ta med sig vissa av sina liturgiska traditioner in i den katolska gemenskapen. I England upprättades ett ordinariat förra året, och i år har ytterligare ett upprättats i USA. Ordinariaten är alltså tänkta som en väg in i den katolska kyrkan för omfattande grup-

per av konvertiter från den anglikanska kyrkan. På senare tid har somliga högkyrkliga inom Svenska kyrkan dryftat möjligheterna att få en liknande lösning som anglikanerna. Men det är knappast genomförbart, eftersom det inte finns så stora grupper och hela församlingar av presumtiva konvertiter på våra breddgrader. Kyrkan är en enhet i mångfald, men det innebär inte att man bör införa nya kyrkorättsliga strukturer vid sidan om kyrkans ordinarie strukturer utan att det finns särskilda behov av och skäl för det. I synnerhet om man kan förvänta att nyrekyteringen till dessa grupper framöver lär bli mycket sparsam. Den som är angelägen om att bevara de element i den lutherska traditionen som är förenliga med den katolska tron har möjlighet att verka för detta inom ramen för Stockholms katolska stift. Man kan här exempelvis tänka på hur den svenska psalmskatten numera kommer till flitig användning även i katolska församlingar runt om i landet. Den beprövade lutherska prediko- och själavårdstraditionen har ett värdefullt bidrag att lämna till den katolska symfonin, i synnerhet som det inte längre råder någon konfessionell oenighet om reformationens hjärtefråga, rättfärdiggörelsen genom tro. Det föreligger inget välgrundat behov av kyrkopolitiska konstruktioner som söker en imaginär katolsk enhet bortom och över huvudet på de konkreta församlingar här i landet som samlas kring Guds ord och eukaristins bord i förpliktande gemenskap med Petri efterträdare och biskoparna kring honom. Den katolska kyrkan i Sverige har sin konkreta existens i Stockholms katolska stift, i den sakramentala enhet som finns i gemenskapen kring stiftets biskop Anders Arborelius. Man kan inte samtidigt vara med och inte vara med i den gemenskapen. ulf jonsson & anders piltz

Signum 3/2012

Aktuellt

Till orimlighetens lov ”Den orimliga tron på en nåd, en blixt utanför livets faktiska villkor.” Gunnar Ekelöf

örfattaren Lena Andersson är en skarpsynt och obönhörlig förkunnare av rimlighetens lov, inte minst som fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har, i likhet med många andra, svårt med den kristna högern i USA. Hon har svårt för George W. Bush, säkert av många skäl, men inte minst för hans princip att amerikanska skattepengar inte får gå till aborter eller främjande av abort. Hon pekar på exemplet Bangladesh, där födelsetalet nedbringats till 2,3 barn per kvinna tack vare ”en rimlighetsgrundad syn på befolkningsfrågor, preventivmedel och abort”. Beteckningen abort har avdramatiserats genom att man kallar det mensreglering, en åtgärd för att återställa ”det vanligare tillståndet att inte vara gravid” (Dagens Nyheter 24 mars 2012). Detta är inte platsen för en diskussion om befolkningspolitik, däremot för en smula reflexion över begreppet ’rimlighetsgrundad’. Som Lena Andersson själv framhåller måste det som anses självklart ständigt ifrågasättas: ”I filosofisk mening finns inte det självklara. Det självklara är det vi är vana vid. Det mesta kan fås att bli logiskt och rätt – och möjligt att göra demagogi av – utifrån de valda premisserna.” Trots detta vill hon göra sig till tolk för ”en politisk och humanitär självklarhet”, nämligen aborträtten, gentemot det hon kallar en ”religiös logik”. Men det självklara i aborträtten är just det som kan ifrågasättas, inte bara utifrån en

religiös ståndpunkt utan utifrån ren rationalitet. Man avbryter inte ett spirande liv på grund av rationalitet utan på grund av känslotänkande. Ordet ’rimlig’, motsvarande engelskans reasonable, har funnits i svenskan åtminstone sedan 1664 och betecknar motsatsen till ’absurd’. Förleden är samma ’rim’ som i ’rim och reson’, det som rimmar med vad vi normalt kan veta om ett totalt sammanhang. Rimligheten är inte lätt att översätta till vissa andra språk: kommer det rimliga närmast plausibel, sannolik eller förnuftig? Rimligheten satt i högsätet i anglosaxisk och skandinavisk moralteori vid mitten av 1900-talet och blev då ett honnörsord i de filosofiska seminariernas ordlista och förekommer fortfarande ofta i akademiska sammanhang, trots sin ömtålighet för kritisk analys. Vad som kan leda till svåra betänkligheter inför begreppet ’rimlighetsbaserad’ är en stunds historisk eftertanke. Vad har genom seklerna ansetts som rimligt? I tvåtusen år var Aristoteles teori att kvinnan är en misslyckad man allmän skolfilosofi, en högst rimlig tanke. Fram till Kopernikus var det rimligt att jorden är universums centrum, omgiven av himlasfärer (åtta eller femtiofem). Det var rimligt att civiliserade nationer koloniserade vildar ”i Niggerland”, de första orden i en (då oförarglig) barnvisa, och den lilla nickedockan med svart ansikte på mis-

Signum 3/2012

Aktuellt

sionssparbössan visade rimlig tacksamhet om man lade dit en femöring – ännu för femtio år sedan. En snabb inventering av naturvetenskapliga och medicinska rimligheter kan också göras med hjälp av stickord: kvintessensen, åderlåtning, flogiston, animal magnetism, eter (ämnet som förklarar varför inte hela himlen lyser som solen), lobotomi (Nobelpriset i medicin 1949). För inte så länge sedan var det rimligt att tvångssterilisera mindervärdigt människomaterial för att inte påskynda den kollektiva arvsmassans förslumning. Men låt oss lämna idéhistoriens kuriosakabinett och hålla oss till etablerad naturvetenskap av i dag. Många adjektiv erbjuder sig när man som naturvetenskaplig lekman tar del av enkla försök att förklara vad fysikerna nuförtiden menar sig ha kommit fram till, på absolut rationell basis, i fri och öppen diskussion inom forskarsamhället över hela jorden. Just ’rimlig’ är dock inte det som först och spontant inställer sig. Är det rimligt att ljuset samtidigt är partiklar och vågrörelse? Är de tiodimensionella supersträngteorierna rimliga? I SVT:s program Vetenskapens värld den 19 mars i år presenterade sex världskända fysiker teorin att verkligheten är ett hologram med informationen ute i kanten. Är detta verkligen rimligt, frågar sig vän av ordning. Det rimliga sammanfaller med vars och

ens förståelsehorisont. Denna är tack och lov möjlig att vidga, som varje människa vet genom sin egen uppväxt. Summa summarum: man behöver inte vara religiös galning för att reagera mot det rimliga i att lösa befolkningsfrågan genom det som förr kallades fosterfördrivning men nu mensreglering. Inga ordtrollerier kan överskyla faktum att mänskligt liv avbryts i sin oförverkligade möjlighet. Man behöver inte ens vara troende för att hysa övertygelsen att människoliv börjar vid konceptionen, inte vid någon senare godtyckligt (estetiskt) vald tidpunkt. Inte alla troende tänker så, men många icke-troende är på rent filosofiska grunder övertygade om att liv börjar vid konceptionen, då alla senare potentierade utvecklingsmöjligheter redan föreligger. Personen är redan potentiellt allt det hon senare blir och kan bli. Naturen själv ser till att ungefär hälften av alla embryon inte ser dagens ljus. Gud kan säkert ta hand om allt detta. Det är inte något etiskt problem. Men handlingen att medvetet, efter ett aktivt beslut, undanröja ett spirande liv dödar också något annat hos föräldrarna. Det krossar något av känsligheten för okränkbarheten, detta svårdefinierade som gör att vi reagerar när barn rycker bladen av en ros eller vingarna av en fluga, hur rimligt detta inslag i den infantila utvecklingen än är. Fråga samvetet. anders piltz

Nyhet !

Tro, filosofi & vetenskap utbildningsprogram i filosofi 90 hp Nu till höstterminen 2012 lanserar Newmaninstitutet ett nytt utbildningsprogram som riktar sig till alla som är intresserade av frågor om tro, filosofi och vetenskap. Den kan också vara en värdefull kompletterande utbildning för exempelvis naturvetare med intresse för religion och teologi, liksom för lärare, läkare, vetenskapsjournalister och kulturarbetare i allmänhet.

Läs mer på www.newman.se

Aktuellt

Protest och tystnad inför nazismens brott – Encyklikan Mit brennender Sorge 1937.

n ofta diskuterad fråga är den katols ka kyrkans förhållande till nationalsocialismen i Tyskland, särskilt under åren 1933–1945 då nazisterna hade makten. Fortfarande dyker nytt material upp och nya aspekter dras fram. Ett nyckeldokument i sammanhanget är påven Pius XI:s encyklika Mit brennender Sorge som lästes upp från predikstolarna i Tysklands katolska kyrkor för 75 år sedan, på palmsöndagen den 21 mars 1937. Rundskrivelsen publicerades samma år även på svenska, med undertiteln Den Helige Faderns rundskrivelse om den katolska kyrkans läge i Tyskland. Ett utdrag, de första sju av skrivelsens 53 paragrafer, trycktes i tidskriften Signums föregångare, Credo. Encyklikan ger anledning till en rad reflektioner. Både texten och kontexten, förhistorien och andra omständigheter kring tillkomst och verkningshistoria har uppmärksammats i debatt och forskning. En sammanfattande framställning och delvis även nytolkning finns i en artikel av den tyske kyrkohistorikern Hubert Wolf, professor i Münster, i den av jesuiterna utgivna tidskriften Stimmen der Zeit nr 4/2012. Artikelns huvudrubrik, ”Byte av kamptaktik?”, syftar på biskopen i den tyska staden Münster, Clemens August Graf von Galens krav i ett brev våren 1936 till den dåvarande påven Pius XI:s statssekreterare, kardinal Eugenio Pacelli, som 1939 blev vald till påve och tog namnet Pius XII. von Galen menade nämli-

gen att det nu var dags att gå över från tyst diplomati och resultatlösa förhandlingar ”bakom lyckta dörrar” till offentliga protester mot den nazistiska regimens angrepp och övergrepp mot kyrkan och mot kyrkans frihet. Och dessa protester måste komma från Vatikanen, eftersom de tyska biskoparna var splittrade i synen på hur man skulle bemöta nazismen. Biskopen i Münster sägs således vara den som initierade följande års encyklika, vars huvuddelar sedan formulerades av Münchens kardinal Michael von Faulhaber, med vissa tillägg av kardinal Pacelli, om den enda kyrkan under vars ”kupolbyggnad” det finns plats ”för alla folk och nationer” (§ 21), och av jesuiternas ordensgeneral Wladimir Ledóchowski, om naturrätten (§ 35). Det var också biskop von Galen som 1941 från predikstolen uttalade starka fördömanden av nazisternas eutanasi- och steriliseringsprogram. Det som ofta har kommenterats är dels vad som sägs i encyklikan Mit brennender Sorge, dels vad som inte sägs i den. Inte minst det sistnämnda har lyfts fram, främst underlåtenheten att i tydligare ordalag fördöma antisemitismen och förföljelsen av judarna i Tyskland. Vad Hubert Wolf och andra drar fram är att encyklikan visserligen i första hand riktar in sig på de nazistiska aktionerna mot kyrkan i Tyskland – denna encyk lika är ju också den enda som publicerades direkt på tyska (i stället för först på latin) – men att den faktiskt också fördömer rasism

Signum 3/2012

Aktuellt

och nationalism, vilket kan uppfattas tydligare när man ser på förarbetena och tränger bakom textens religiösa formuleringar. Samtidigt kvarstår kritiken att denna text ändå allt för mycket ”begränsar sig till det kyrkopolitiska och religiösa fältet och därmed står i en kontinuitet av katolsk inåtvändhet” (Selbstbezogenheit). Några få dagar innan denna encyklika lästes upp hade en annan encyklika publicerats. Den var riktad mot kommunismen och väckte nazisternas stora förtjusning. Desto mer upprörda blev de när Mit brennender Sorge offentliggjordes. Alla exemplar som regimen kunde komma över beslagtogs. Tryckerier stängdes och flera av deras medarbetare liksom de som sökte distribuera skrivelsen häktades. Nazisternas vrede berodde nog inte bara på påvens anklagelser mot dem, utan också på att de även kunde läsa det som stod mellan raderna. Ett intressant forskningsresultat som Wolf presenterar är nämligen att man kan konstatera, att bland tidigare förarbeten och planerade fördömanden av nazismens raslära, skriftstycken formulerade av bland andra några tyska jesuiter i Rom, finns mycket tydliga hänvisningar (inklusive källuppgifter) till Hitlers Mein Kampf. I encyklikan används sedan flera antisemitiska och antikatolska nyckelmeningar ur denna bok för att vända dem till deras motsats, med avsikt att lyfta fram en annan, motsatt syn bland annat om det judiska folket. Encyklikan är således, som Wolf skriver, ”det romerska svaret på ’Mein Kampf’”. Hitlers propagandaminister Goebbels talade om en Vatikan-Frechheit. Men för dåtidens åhörare och läsare stod nog protesten mot den behandling som den katolska kyrkan fick utstå under Tredje riket i förgrunden, en protest i huvudsak formulerad på ett teologiskt och religiöst språk. Det är på detta sätt som encyklikan vill ge en positiv motbild till nazismens lära. När rasism och nationalism fördöms sker det – som man måste konstatera inte bara i dag och med kunskap om vad som hände under

åren efter 1937 – i alltför försiktiga formuleringar. Ursprungligen föreslagna skarpare fördömanden hade mildrats. Men det kan vara värt att lyfta fram ytterligare några formuleringar. Så betonas Gamla testamentets viktiga roll för kristendomen och för uppenbarelsen genom Jesus Kristus. Att mot denna uppenbarelse sätta ”någon s.k. mytus om blodet och rasen” är otillständigt. (§ 19 och § 20) ”Den som […] gör rasen eller folket eller staten eller statsformen […] till högsta norm för alla […] förvrider och förfalskar tingens ordning, som Gud skapat […].” (§ 12) Att använda ”Guds ord till människorna” som argument för betydelsen av ”blodet och rasen” vilseleder. ”Sådana falska mynt förtjäna icke att upptagas i en troende kristens språkförråd” (§ 27). Att, som nu, kunna dechiffrera en del av encyklikans text utifrån andra dokument i Vatikanens arkiv som ”motskrift” mot nazisternas ”bibel”, var nog få kapabla till när Mit brennender Sorge offentligtgjordes, även om dess antinazistiska karaktär var uppenbar. Men ett planerat oförblommat och starkt fördömande av rasismen och antisemitismen uteblev, både före och efter encyklikan, fast det var förberett och formulerat, återigen av bland andra några jesuiter. En sådan för 1938 planerad rundskrivelse publicerades aldrig. På så sätt blev Mit brennender Sorge ”inte en vändpunkt, utan en kortlivad eld” (Strohfeuer), för att citera Hubert Wolf. Kyrkans ”universala mission” togs inte tillvara. Engagemanget för alla människor i nöd saknades, liksom en kristen solidaritet med dem som led ännu värre förföljelse än kyrkan. Fruktan att kyrkan i Tyskland (sedan i ”Stortyskland”) skulle få betala ett alltför högt pris hindrade en öppnare uppgörelse med nazismen och fördömanden av dess regim. Denna anklagelse drabbar både de tyska biskoparna och påvarna Pius XI och hans efterföljare i mars 1939, Pius XII, även om historiska erfarenheter och rädslan för en upprepning av ”kulturkampen” under Bismarck efter 1871 kunde vara en förkla-

Signum 3/2012

Aktuellt

ring. Det monstruösa i nazismens brott mot judarna och andra befolkningsgrupper, till exempel romerna, var av sådan art att det inte kan rättfärdiga kyrkliga instansers fortsatta återhållsamma tystnad, trots all förståelse för rädslan för att Hitler och nationalsocialisterna skulle gå ännu hårdare fram mot kyrkan, prästerskapet och ordensfolket än de redan gjorde. Dessvärre kan man här inte heller bortse från att det sedan gammalt hade funnits negativa traditioner riktade mot judendomen i de kristna kyrkorna. Men man får alltså också ha i minnet, när det gäller själva encyklikan, att dess bärande delar enligt Wolf handlar om en ”principiell världsåskådningsmässig-dogmatisk uppgörelse” med nazismens ideologi. Och för en rättvis bedömning får man beakta tidpunkten: året var 1937, då de tyska judarna redan förföljdes och plågades, efter de diskriminerande Nürnberglagarna i september 1935, men före pogromerna i november 1938, den så kallade Kristallnatten, och flera år före Förintelsen (”Holocaust” eller ”Shoah”) som 1941 efter överfallet mot Sovjetunionen sattes igång i stor skala. 1937 led den katolska kyrkan i Tyskland under nazisternas förföljelse, trots att en del kyrkliga dignitärer och många katoliker dessvärre också

hade stött ett samarbete med regimen. Förföljelserna fortsatte och accelererade. Detta var också en verklighet, även om den på intet sätt kan jämföras med allt det som drabbade judarna. Encyklikan är således ett viktigt dokument för den katolska kyrkans avståndstagande från nationalsocialismen, men den är också ett dokument som visar hur omsorgen om ”de egna”, de egnas intressen och det egna reviret kan stå hindrande i vägen när det behövs höga och tydliga protestrop! Att kyrkan visade denna flathet mot nazismen är inte bara en fråga om politisk och moralisk prioritering. Det går ju inte att komma ifrån frågan om hur många judar som hade kunnat räddas om kyrkan hade visat en annan, mindre försiktig och räddhågsen inställning. Och så finns det ytterligare frågor att resonera kring; inte bara en traditionell antijudaism, utan också demokratifientliga, antiliberala och antimodernistiska strömningar inom kyrkan och en beredskap att samarbeta med auktoritära högerregimer, till priset av att mänskliga rättigheter förvisades till en underordnad plats. Allt detta har egentligen officiellt och i tydliga ordalag övervunnits först i och med Andra Vatikankonciliet på 1960-talet. klaus misgeld

Respons – en ny tidskrift har sett dagens ljus

acklitteraturen är en försummad genre. Därför startas den nya tidskriften Respons. Recensionstidskrift för humaniora & samhällsvetenskap med Kay Glans som chefredaktör. Tidskriften skall komma ut med sex nummer per år. Ambitionen är att vara rykande aktuell, recensera den facklitteratur som kommer ut på svenska, alltså även översatta verk, och bli en plattform för debatt. Redaktionen vän-

der sig till akademiker, lärare, bibliotekarier och över huvud taget till alla som ”vill förstå vad det är som händer i samhället och få ett historiskt perspektiv”. Dessutom har man ambitionen att publicera mer principiella artiklar om universitetsvärlden. Enligt förlagsreklamen är tidskriften en svensk motsvarighet till internationella tidskrifter som The New York Review of Books och The Times Literary Supplement.

Signum 3/2012

Aktuellt

Det första numret har just kommit ut. Svante Nycander har inbjudits att inleda en diskussion om den aktuella utgivningen av Palme-biografier. Förutom recensioner innehåller numret också en intervju med den tyske sociologen Richard Münch under rubriken ”Marknadsekonomin har koloniserat universiteten”. Sven Widmalm har i artikeln ”Enkla kvalitetsmått kväver TANKEN” pekat på hur universitetet alltmer kommit att styras av teknokrater så att forskarna tvingas anpassa sig till utvärderarnas krav på mätbarhet och innovation i stället för att producera ny kunskap, för att inte tala om att söka sanningen. Den franske historikern Emmanuel Todd hävdar i en intervju, gjord av Pernilla Ståhl, att de nationella identiteterna håller på att återfödas och att Tysklands dominans åter har blivit ett problem.

Två citat: ”I dag, då det är officiellt att Frankrike förlorat ett A i kreditvärdighet, går det inte längre att leva under föreställningen att vi är jämlika med Tyskland”, och ”Vi måste vara beredda på att euron försvinner och att de nationella valutorna återuppstår.” Kay Glans skriver om ”Bortträngningen av Sigmund Freud”. Freuds stjärna har länge varit dalande, men nu fullbordas utgivningen av hans Samlade skrifter, och det blir då lättare att se vad han faktiskt skrev. Inte vad decenniers uttolkare har tyckt att han skrev. Detta är bara en aptitretare. Det första numret är synnerligen välmatat, och man kan bara önska redaktionen framgång i dess ambition att sprida kunskap och råda bot på vad man kallar en nuvarande intellektuell depression. elisabeth stenborg

Religionssociologi

Religion och politik i USA –en intervju med professor John Langan S.J. av thomas idergard

merikanen John Langan är jesuitpater och professor i etik vid Georgetown-universitetet i Washington D.C. Hans specialiteter rör etikens tillämpning inom internationella relationer och affärsliv samt religionens roll i det liberala samhället. Just nu tillbringar Langan ett år i Oxford, och under en vecka i slutet av mars besökte han Stockholm och Uppsala, på inbjudan av Newmaninstitutet, för att medverka i några föredrag och seminarier. Med anledning av det stora intresset för höstens

amerikanska presidentval och de pågående primärvalskampanjerna, kom tonvikten vid Langans framträdanden i Sverige att ligga på frågan om religionens roll för politiken i det amerikanska samhället, där förutsättningarna skiljer sig en del från de europeiska och väldigt mycket från de svenska. Signum fick en intervju med professor Langan, i anslutning till en samtalskväll i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm, på just detta tema. Ser vi i dag någon förändring av religionens

Signum 3/2012

Religionssociologi

roll i det amerikanska offentliga samtalet jämfört med vad vi hittills varit vana vid, till exempel under påverkan av en tilltagande sekularisering och kanske till och med sekularism, eller utifrån sociala förändringar i gruppen religiöst utövande? Nej, religionens betydelse för amerikansk politik och för det offentliga livet i stort har varit framskjuten ända sedan Jimmy Carter inför 1976 års presidentval gjorde sin egen kristna pånyttfödelse till en offentlig angelägenhet. För katoliker hade förstås John F. Kennedys kandidatur 1960 spelat en kort och speciell roll, men från och med Carter har det varit en viktig markör för politiska kandidater på alla nivåer, och i båda partier, att öppet tala om sin tro och koppla den till sina politiska värderingar och idéer. Vi ser i detta hänseende ingen sekularistisk utveckling av det slag som finns i Europa, där personers tro hänförs till det privata, utan det är fortfarande business as usual som gäller. Ser vi på utvecklingen av landets religiösa population kan vi notera att den klassiska protestantismen, till exempel episkopaler, presbyterianer och lutheraner, fortsätter att förlora mark medan den evangelikala protestantismen alltjämt växer i antal och inflytande. Men bland evangelikalerna märks i dag en vilja att närma sig och samarbeta med den katolska kyrkan i sociala och kulturella stridsfrågor, något som nästan varit otänkbart för något decennium sedan. Den muslimska befolkningen ökar, men från en mycket låg nivå, och utövar inget inflytande på den politiska agendan. Genom rättssystemet har några få krav på inskränkningar och förbud av religiös klädsel, som slöja på offentlig plats, avvisats, och det accepterar de allra flesta amerikaner. Någon debatt om ”islamisering” av det slag som märks på många håll i Europa har vi inte i USA annat än i några väldigt isolerade sammanhang. Kanske också därför att vår nation så tydligt är byggd på religionsfrihetens grund. Den katolska befolkningsgruppen ge-

nomgår en ganska stor förändring. Många har lämnat kyrkan under det senaste decenniet – man brukar säga att landets näst största religiösa grupp är före detta katoliker – men tack vare latinamerikansk invandring är gruppen katoliker som helhet konstant, det vill säga runt 23 procent av befolkningen som uppger sig vara praktiserande. De latinamerikanska katolikerna lägger en större tonvikt vid frågor som familjevärden och opposition mot den sekularistiska kulturen, vilket förmodligen kommer att märkas i samhällsdebatten. Har denna tyngdpunktsförändring bland katolikerna på något sätt påverkat de amerikanska katolska biskoparna att ta offentlig strid med Obama-administrationen i frågor som den nu aktuella om obligatorisk kostnadstäckning för preventivmedel också för anställda i institutioner som drivs av religiösa organisationer, i den nya, obligatoriska sjukvårdsförsäkringen? Utvecklingen av biskoparnas engagemang i samhällsdebatten kan nog ha flera förklaringar. En sådan är att dessa sociala eller kulturella frågor, oaktat sammansättningen av den katolska befolkningen, under senare tid har spelat en större offentlig roll, bland annat under inflytande från den evangelikala kristenheten. När krav på förändrade legala normer från mer sekularistiskt liberalt håll kommer i konflikt med kyrkans moraliska undervisning kan kyrkans ledarskap se ett behov av att det måste finnas en balansgång mellan civil lag och religiösa bud, en fråga som också diskuteras inom kyrkan. Den pågående konflikten om sjukvårdsförsäkringsreformen kan också ses i ljuset av att biskoparna varit mycket tydliga med att omfamna själva den principiella motiveringen, nämligen behovet av att utsträcka försäkringstäckningen bland amerikanerna, men blivit mer kritiska till detaljer i hur reformen genomförs. President Obama är ingen person som söker strid med katolska eller andra religiösa ledare och troende,

Signum 3/2012

Religionssociologi

snarare tvärtom skulle jag säga. Han visar stor respekt för de religiösa gemenskaperna och han är ju själv bekännande kristen. Men i hans administration finns det tydliga antikristna, och kanske särskilt anti-katolska, krafter som söker tillfällen att aktivt motarbeta närvaron av och inflytandet för religiösa institutioner i samhället. Hur kan du säga att det handlar om direkt anti-katolska krafter? Deras bevekelsegrunder brukar först alltid presenteras med att de ”bara” vill separera religionen från det politiska och offentliga. Då brukar jag fråga om de därmed menar att Dr Martin Luther King, för vilken den kristna tron var den allt annat överskuggande drivkraften, aldrig borde ha tagit till orda … vilket de förstås med emfas förnekar: tvärtom, King är med rätta en stor förebild i alla läger, och kanske särskilt bland de grupper jag nu refererar till. Skrapar man alltså på ytan för att se vad den ”separation” avser, som de så tydligt förordar, står det ganska klart att det är den katolska kyrkans inflytande man vill begränsa. Menar du att det pågår en ytterkantskantring också i det demokratiska partiet? Vi hör här i Sverige mest om motsvarande process bland republikanerna. Vi vet redan att republikanerna alltmer domineras av den evangelikala högerns aktivister, vilka befinner sig ganska långt från både delar av det egna partiets och den breda väljarkårens värderingar. Men motsvarande utveckling ser vi nu hos demokraterna, där både högljudda och ganska intoleranta feministiska och gayaktivistiska grupperingar får ett allt större inflytande, grupper som är lika långt från de egna, traditionella sympatisörerna och den breda gruppen mittenväljare som någonsin den republikanska ytterkantsfalangen. Från vänster kommer utmaningen i form av en alltmer aggressiv sekularism och från höger, till exempel av

vissa radiopratare och mediedebattörer, i ett tonläge som är aggressivt ohövligt mot personer av andra uppfattningar. Båda dessa poler och uttryck representerar, menar jag, på olika sätt ett angrepp på människans värde och värdighet, och mot dessa olika former av politisk aggressivitet måste också den katolska kyrkan markera, menar jag. Men vi ser alltså tveklöst en dubbelsidig polarisering som förmodligen kan leda till en större konfrontation inom partierna och i den politiska debatten i stort. Hur tror du då att den katolska kyrkan och dess biskopar kommer att orientera sig i ett sådant alltmer polariserat samhällsklimat? En förändring som redan kan skönjas är att arenan för biskoparnas påverkan har förskjutits från de politiska ämbetsinnehavarna och församlingarna till domstolarna, som i USA har en mycket stark ställning. På 1970-talet var domstolarna ofta en måltavla eftersom det ju var rättssystemet som genomförde sekularistiska liberaliseringar som till exempel legaliseringen av aborter 1973. I dag blir det allt vanligare att sådana förändringar stoppas i just domstolarna på olika nivåer, till exempel genom att olika inskränkningar av abortmöjligheter genomförs just därifrån. Vi ska komma ihåg att George W. Bush under sina åtta år som president kom att utnämna många nya och socialt konservativa domare i det ganska omfattande federala domstolssystemet över hela landet – domare som sitter på livstid. Många känner heller inte till att sex av de nio domarna i Högsta domstolen är katoliker! Så själva domstolarna har redan blivit, och kommer förmodligen att bli, viktigare för biskoparnas opinionsbildning. USA har aldrig haft någon dominerande arbetarrörelse och klassperspektivet är mycket frånvarande i den amerikanska politiken, i vilken vi alla anses vara ”folk”, helt enkelt. Men fackföreningarna har varit starkare än i dag och på den tiden, i början och första hälften av 1900-talet, bars de till

Signum 3/2012

Religionssociologi

en betydande del upp av troende katoliker. Kyrkan var ofta öppet allierad med dessa delar av fackföreningsrörelsen i många socialoch arbetsmarknadspolitiska frågor, medan hon kunde alliera sig med högern i vissa etiska frågor. När nu fackföreningarna, och i synnerhet med den gamla katolska profilen, för en tynande tillvaro har en naturlig stödpunkt och allierad för kyrkan helt enkelt försvunnit. Att hon i det sammanhanget framstår som mer entydigt konservativ i politisk mening, på samma sida som högern i samtidens stridsfrågor, tycks därmed kanske vara oundvikligt. Men det är inte oproblematiskt och även här måste biskoparna vara medvetna om att de går en balansgång. Detta faktum kan göra kyrkan än mer misstrodd inom de liberala eliterna. De fruktansvärda pedofilskandalerna som i USA avslöjades redan i början av 2000-talet har förstås skadat kyrkans anseende och här har biskoparna fortfarande ett viktigt arbete att göra för att upprätta förtroendet, både internt och externt. Men en positiv lärdom av allt detta onda kanske ändå är en ökad öppenhet och transparens. I fråga om kyrkans roll i debatten och i politiken, och givet hennes återstående allierade, kan en sådan öppenhet, för debatt och olika perspektiv, kanske fungera som ett renande korrektiv. Hur betydelsefulla är de katolska rösterna i amerikanska presidentval och hur kommer de att påverka utfallet av valet i höst, tror du? Genom att andelen praktiserande katoliker förblir oförändrad, medan väljarkåren i övrigt tenderar att delas upp i fler undergrupper utifrån religiös och sociodemografisk differentiering, skulle jag säga att den katolska väljargruppens relativa betydelse, som grupp betraktad, nog kommer att öka

över tid. Att nå över 50 procent i en relativt stor väljargrupp kommer att vara mycket viktigt för att vinna i de delstater (så kallade swing states) där det verkliga slaget om presidentposten, via de avgörande elektorsrösterna, står. I de senaste två presidentvalen röstade en majoritet av katolikerna på vinnaren: 2004 på George W. Bush och 2008 på Barack Obama. Bushs motkandidat 2004, John Kerry, var ju själv, till skillnad från Bush, katolik och erkände sedan efter sin förlust att han och hans kampanj helt hade bortsett från att specifikt tilltala den katols ka väljarkåren och att detta kan ha varit ett av hans större strategiska misstag. Obamas kampanj 2008 hade en helt annan strategi. I de republikanska primärval som pågår nu när vi talar verkar katoliken Rick Santorum ha svårare att tilltala de katolska republikanerna än mormonen Mitt Romney. Detta, och Kerrys öde 2004, pekar kanske också på att katolska väljare i första hand ser till kandidaternas politik och framträdande snarare än till deras religiösa tillhörighet och ser att presidentposten inte är primär, eller ens användbar, för att genomföra någon uttryckligt religiöst färgad agenda. Hur en majoritet av katolikerna lägger sina röster nu i november återstår att se. Jag skulle tro att efterspelet till biskoparnas konflikt med Obama-administrationen om etiska aspekter av sjukvårdsreformen, som vi tidigare talade om, kan spela in om konflikten fortsätter att vara levande, utifrån båda sidors vidare agerande; och om de ekonomiska frågorna, genom en fortsatt försiktig återhämtning i den amerikanska ekonomin, inte blir helt dominerande. Men som Tip O’Neill, legendarisk talman i representanthuset på 1980-talet, sade: ”en vecka är en lång tid i politiken”. Och vi befinner oss många veckor från valdagen, så det återstår att se.

Signum 3/2012

Filosofi

Den rena logikens faror av david albert jones –Två filosofer har försökt blåsa liv i den gamla tanken på spädbarnsmord.

tt döda oönskade spädbarn var vanligt i den antika världen. Bruket har också förespråkats närmre vår tid av utilitarister, företrädare för en filosofisk skolbildning. Nu har två filosofer återuppväckt tanken på spädbarnsmord. De argumenterar för att praktiken är acceptabel i de fall då abort skulle vara tillåtet. Det är Alberto Giubilini från Milanos universitet och Monash University, Melbourne, samt Francesca Minerva från University of Melbourne och Oxford University som lägger fram argumenten i det senaste numret av Journal of Medical Ethics. Deras förslag har mötts av ursinne, och av många personer har det fördömts som barbariskt. Till sitt försvar har författarna påpekat att de faktiskt inte förespråkar att bruket blir lagligt, utan att de endast följt logiken hos idéer som filosofen Michael Tooley lade fram 1975. De kunde dock ha följt argumenten myc ket längre bakåt i tiden. I det antika Rom exempelvis var spädbarnsmord accepterat, inte bara av den stora massan, utan även av personer som Cicero och Seneca. Spädbarnsmordets vardaglighet framgår av ett fragment av ett brev, skrivet av en romersk medborgare under första århundradet efter Kristus: ”Är fortfarande i Alexandria. […] Jag ber dig att ta god hand om vår lille son, och så fort som jag får betalt så skickar jag pengarna till dig. Om du föder innan jag kommer hem: om det är en pojke, behåll det; om det

är en flicka, gör dig av med det.” Spädbarnsmord var accepterat om barnet var oönskat. Det var mer eller mindre påbjudet om barnet på något sätt var handikappat. De tolv tavlornas lag, som låg till grund för den romerska rätten, föreskrev att ”deformerade småbarn skall mördas” och det var sed i Rom att dränka sådana småbarn vid födseln. Sparta var annars den stad som troligen var mest ökänd för spädbarnsmord. I staden utvecklades ett systematiskt tillvägagångssätt för att avgöra huruvida ett barn skulle uppfostras eller inte. Stadens äldsteråd undersökte barnet. Om det var sjukt eller deformerat sattes det ut i en ravin. Skiftet bort från en sådan vardaglig brutalitet var resultatet av en civiliserande inverkan från judiska bruk, förmedlade av kristendomen. Inom judendomen sågs barn som en gåva av Gud. Man uppfattade budet mot att mörda på så sätt att det skulle sträcka sig över alla levande mänskliga varelser. Inte heller var handikapp ett skäl att ha ihjäl ett barn, eftersom varje barn var skapat till Guds avbild. De kristna byggde vidare på denna grund. De inte bara förbjöd spädbarnsmord utan byggde även sjukhus och barnhem för att ta hand om sjuka och övergivna. Återupprättandet av spädbarnsmordet som ett acceptabelt bruk kan spåras till två engelsmän som levde på 1800-talet: Jeremy Bentham och Francis Galton. Ingen av dem

Signum 3/2012

Filosofi

förespråkade spädbarnsmord uttryckligen, men deras idéer togs upp av senare generationer som argumenterade för att en påstådd ökning av antalet människor i de ”svagsinta klasserna” utgjorde ett starkt hot mot samhället. Denna rörelse nådde sin höjdpunkt i Tyskland, där man genom eutanasiprogrammet Aktion T4 strävade efter att eliminera ”ovärdigt liv”. Man började med spädbarnen. Barnmorskor och läkare ålades att rapportera om alla barn upp till tre års ålder som uppvisade tecken på mentala handikapp och fysiska deformationer. Programmet utökades snart till att omfatta även vuxna personer. Inom programmet hade man till slut haft ihjäl omkring 200 000 handikappade människor. Nazismens överdrifter undergrävde allmänhetens stöd för eugenik eller rashygien, men det hade fortfarande sina förespråkare. År 1957, bara 10 år efter Nürnbergrättegångarna, skrev den engelske juridikprofessorn Glanville Williams om ”den uppenbara sociala vikten av att förhindra födseln av barn som är medfött blinda, döva, paralyserade, deformerade, svagsinta, som har en mental sjukdom eller som har någon annan allvarlig, ärftlig åkomma”. Han förespråkade sterilisering av de olämpliga och rashygienisk abort. Om dessa åtgärder misslyckades, och ett allvarligt missbildat barn föddes, blygdes han inte över att föreslå spädbarnsmord: ”En mor som redan hade ett normalt barn fick ett livsdugligt missfoster. Både missfostret och det normala barnet fick influensa med hög feber som följd; läkaren behandlade det normala barnet men inte missfostret. Missfostret överlevde icke desto mindre. Det tycks sannolikt att läkarpraktiken är alltför försiktig, och att en varelse som helt klart är ett missfoster i gammaldags mening barmhärtigt kunde avlivas.” Glanville Williams kunde inte övertyga allmänheten om spädbarnsmordets välsignelser, men idén togs senare upp av flera filosofer. De baserade sin argumentation

på idéerna hos en annan engelsman, John Locke, som gjorde en skillnad mellan ”människa” och ”person”. Detta tycktes medföra att det finns människor som är ”icke-personer”. Under 1970- och 1980-talen argumenterade filosofer som Joseph Fletcher, Michael Tooley, John Harris och Peter Singer för att nyfödda spädbarn är ”icke-personer”. Singer är ökänd för sitt uttalande om att ”en nyfödds liv är mindre värt än en gris liv”. Inom utilitarismen blev accepterandet av spädbarnsmord på så sätt vanligt igen. Idén förblir dock chockerande för det samtida samhället. Det finns inget land som har gjort spädbarnsmord lagligt. I Storbritannien har läkarpraxis förbättrats efter åtalet mot doktor Leonard Arthur 1981. Han åtalades för mordet på John Pearson, ett nyfött barn med Downs syndrom. I läkarjournalen hade han skrivit: ”Föräldrarna önskar inte att barnet överlever. Endast omvårdnad.” Leonard Arthur frikändes, men fallet gjorde klart att John Pearson var en patient och att de anställda hade en skyldighet att ge honom vård. Den mediestorm som följde på denna händelse är en uppmuntrande påminnelse om att vårt moderna samhälle, med sin omsorg om nyfödda och i sin respekt för människor med funktionsnedsättningar, befinner sig långt från antikens Grekland och Rom. Filosofer gör å sin sida rätt i att peka på motsägelser i moderna attityder och att argumentera för att ett accepterande av sena aborter också logiskt medför ett accepterande av spädbarnsmord. Logiken kan dock lika gärna vändas. Om varje nyfött barn har ett värde som inte går att mäta så måste detsamma gälla spädbarn före födseln. På samma sätt, om friska ofödda spädbarn förtjänar lagligt skydd efter livsduglighet så måste samma skydd rimligen utsträckas till att gälla även ofödda spädbarn som är handikappade. De är inte mindre mänskliga. översättning: erik åkerlund

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 17 mars 2012. www.thetablet.co.uk.

Signum 3/2012

Informationer

Aborter och steriliseringar som social ingenjörskonst BBC News rapporterade för en tid sedan från Uzbekistan om det steriliseringsprogram som uppges råda där just nu. Kvinnor steriliseras utan att ha gett sitt medgivande och blir medvetna om det först i efterhand. På det personliga planet är dessa övergrepp en tragedi, som kan ha utförts i samband med ett rutinmässigt kejsarsnitt. Ytterligare graviditet är omöjlig. Den offentliga sjukvården i Uzbekistan ska ha fått direktiv att åren 2009 och 2010 utföra sådan ”frivillig” barnbegränsning. För att fylla kvoterna har antalet förlossningar med kejsarsnitt ökat högst väsentligt. Det uppges att 80 procent av alla förlossningar nu sker genom kejsarsnitt, vilket är en mycket hög siffra. Men dessa kejsarsnitt möjliggör en samtidig sterilisering. Särskilt på landsbygden pressas läkare att utföra dessa ingrepp. Drivkrafterna är okända men antas vara en avancerad befolkningsplanering i landet, men också ett bisarrt sätt att minska dödligheten vid (de allt färre) förlossningarna. Detta kan låta som en mörk vandringssägen om det inte funnits gott om exempel både på långt håll och nära oss.

Några exempel på mer känd sådan social ingenjörskonst utgörs av Kinas ettbarnspolitik som inleddes 1979. Som ett resultat uppges kinesiska kvinnor och familjer ha tvingats till aborter och steriliseringar och de som hållit sig undan har fått betala priset i form av sämre villkor. Men sedan något decennium har man på rege ringshåll insett att de politiskt motiverade ingreppen som skett fått stora negativa konsekvenser för befolkningen i stort, och därför senare ändrat inställning. I Indien finns en trist imperialistisk historia från den brittiska kolonialismen som påverkat utvecklingen, nämligen i form av komplicerade arvsregler som lett till ekonomisk orättvisa och annat. Tidigare ledde detta fram till att nyfödda flickor sattes ut i naturen för att dö. Redan 1873 lagstiftades därför mot denna brutala sedvänja. Trots detta har underströmmarna varit starka och fortplantats i generationer. Under Indira Ghandis regeringstid gick 59 procent av hälsoministeriets budget till familjeplanering. Att bekämpa malaria eller tuberkulos fick en mycket undanskymd plats. Indira Ghandis son Sanjay Gandhi är mest känd för att ha drivit en kampanj för att sterilisera

Signum 3/2012

fattiga män. På ett år ska man ha lyckats sterilisera 6,2 miljoner indiska män (15 gånger så många som nationalsocialisterna i Tyskland utförde 1933–1945). 1973 beräknades i USA att mellan 100 000 och 150 000 fattiga kvinnor skulle ha steriliserats under hot om att annars få sina socialbidrag indragna. Det rör sig om en smutsig historia. Diskussionen i väst om överbefolkningsfrågan på 1970-talet kulminerade troligen med Paul Ehrlichs bok Befolkningsexplosionen 1971, den tidens motsvarighet till vår tids fokusering på klimatfrågor. Han förutspådde att ”flera hundra miljoner människor kommer att dö av svält”, och att det var för sent att göra något åt det. ”Befolkningens cancersvulst … måste skäras ut med tvång, om frivilliga metoder misslyckas”, skrev han. Ju närmare det kommer, desto känsligare tycks saken, och vår egen bakgård är inget undantag. På 1940-talet infördes till exempel en registrering i Sverige av resandefolket eller ”tattarna” som de kallades, av den dåvarande partisekreteraren Tage Erlander samt Gunnar och Alva Myrdal. Den dåvarande regeringen skulle använda registreringen som under-

Informationer

lag för deportering till Tyskland, om Sverige blev indraget i världskriget. Tvångssteriliseringar förekom i Sverige mellan åren 1934 och 1975 med varierande grad av frivillighet. Eftersträvade syften var bland annat rashygien, folkhälsoskäl, ekonomiska besparingar och kontroll av dem som upplevdes vara asociala. Tvångssterilisering som en teknik inom den sociala ingenjörskonsten var en del av en samhällsprevention mot brott och degenerering av ”folkstammen”, under myndighetsutövning på laglig och demokratisk grund. Påtryckningar, dålig privatekonomi gör val och frivillighet skenbara för personer i underläge. Gränsen mellan frivillighet och tvång blir hårfin. Det behövs inte en ondskefull drivande diktator, bara att de mänskliga rättigheterna görs relativa. Även detta kan ske på skenbart demokratisk grund. FN har ett särskilt organ för dessa befolkningsfrågor (UNFPA) och för utvecklingsfrågor (UNDP). En global diskussion också inom Världshälsoorganisation (WHO) fortgår där och inom de olika berörda medicinska specialiteternas organisationer. Skälet till diskussionen är frågan om skyddet av den enskilde och svagaste, samt tillämpningen av medicinsk teknik. Många sådana program tycks ha letts av annars resonabelt folk, och inte vara resultatet av illvilja. Enligt ”de mänskliga rättigheterna” har

var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Mot den bakgrunden kan man fråga sig var gränsen går för den sociala ingenjörskonsten. Man kan också fråga sig hur kyrkans röst för dessa de svagaste gjort sig hörd?

bengt säfsten 2012-04-15

Bibliotek samarbetar med digitalisering I samarbete med Bodleianbiblioteken vid universitetet i Oxford och tack vare ett bidrag på mer än tre miljoner US-dollar kommer en miljon sidor av material från Vatikanens bibliotek att digitaliseras under de kommande fem åren. ”Digitaliseringen innebär bland annat ett bättre bevarande av kulturföremålen, mindre möda i sökandet efter material, en hög kvalitet på reproduktionen innan de ursprungliga dokumenten försämras och man kan samtidigt göra dem omedelbart tillgängliga på nätet för många fler människor”, enligt monsignore Cesare Pasini, prefekt för Vatikanens bibliotek. Projektet finansieras med bidrag från Polonsky-stiftelsen i London och förväntas när det är klart digitalt kunna återge över en miljon sidor från olika manuskript och äldre böcker. Monsignore Pasini berättar för L’Osservatore Romano att omkring två tredjedelar av materialet kommer från Vatikanens bibliotek. Projektet innebär ett stort steg framåt för processen att

Signum 3/2012

digitalisera Vatikanens bibliotek, ett projekt som påbörjades 2010 och som redan publicerat en katalog omfattande 8 900 inkunabler, det vill säga böcker tryckta före 1500. Det nya projektet kommer möjliggöra digitaliseringen av 800 kompletta inkunabler, bland andra Johann Gutenbergs bibel som trycktes mellan 1454–1455 och var den första bok som trycktes med lösa typer.

cns 2012-04-12

Alltfler amerikaner irriterade över religion i politiken Många amerikaner anser att sammanblandningen av religion och politik har gått för långt. I helgen offentliggjordes en opinionsundersökning utförd av Pew Research Center, som visar att 38 procent av USA:s medborgare anser att religiösa frågor tar alltför stor plats i politiken och att politiker alltför ofta framhäver sin religiösa tro. Dessa siffror är de högsta som registrerats sedan opinionsinstitutet började ställa denna fråga för elva år sedan. Vid undersökningen i mars 2012 tillfrågades 1 503 personer över 18 år. Knappt 18 procent angav ingen egen religiös tillhörighet medan mer än 50 procent bekände sig till den protestantiskt kristna tron. Enligt opinionsundersökningen finns det största stödet för en sammankoppling mellan religion och politik

Informationer

hos vita evangeliskt kristna. I denna grupp anser endast 14 procent att religion alltför ofta kommer på tal i politiken. De som är mest avvisande till en sammanblandning är konfessionslösa medborgare, och av dem anser ungefär två tredjedelar att det är överflödigt att motivera sin politiska hållning utifrån en religiös tro. Resultat av undersökningen visar också på stora skillnader beroende på politisk

tillhörighet. Bland demokratiska väljare menar 52 procent att religion spelar en alltför stor roll i politiken medan det bland dem som röstar republikanskt bara är 27 procent som har den åsikten. I den republikanska gruppen önskar dessutom 40 procent att religionen skulle spela en större roll. För båda dessa politiska grupperingar gäller emellertid att det under de senaste elva åren har blivit betydligt fler som vill ha mindre religi-

ös inblandning i politiken. Mer än hälften av de tillfrågade, 54 procent, anser att kyrkor och andra religlösa gemenskaper skall vara återhållsamma med ställningstagande i politiska dagsfrågor. Och 23 procent menar att USA:s administration är ”ovänligt” inställd till religion. Däremot har 39 procent uppfattningen att den nuvarande regeringen är ”vänligt” inställd.

kathpress 2012-04-16

Medverkande i detta nummer ulf bernitz Professor i europeisk integrationsrätt vid Stockholms universitet. ulla gudmundson Sveriges ambassadör vid Heliga stolen. joel halldorf Doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. mary hirschfeld F.d. ledare för den ekonomiska institutionen vid Occidental College i Los Angeles och forskare inom moralteologi vid University of Notre Dame, Indiana. thomas idergard Fil. kand. i sociologi, f.n. filosofistuderande vid Newmaninstitutet. david albert jones Föreståndare för Anscombe Bioethics Centre, Oxford. ulf jonsson Jesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. ruth langenberg Konsthistoriker, Tyskland.

hans maier F.d. innehavare av Romano-GuardiniLehrstuhl für christliche Weltan schauung vid Ludwig-MaximiliansUniversität München. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. anders piltz Katolsk präst inom Dominikanorden, Lund. eva lindqvist sandgren Fil. dr och forskare i konstvetenskap vid Uppsala universitet. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.

Signum 3/2012

Innehåll Signum nr 3/2012 årgång 38 Ledare

Historia

1 ulf jonsson & anders piltz

34 joel halldorf

Enhetens sakrament – Man kan inte samtidigt vara katolik och inte katolik.

Aktuellt

3 anders piltz

Till orimlighetens lov – Vem bestämmer vad som är rimligt?

5 klaus misgeld

Protest och tystnad inför nazismens brott – Encyklikan Mit brennender Sorge 1937.

7 elisabeth stenborg

Respons – en ny tidskrift har sett dagens ljus

Religionssociologi

8 thomas idergard

Religion och politik i USA – en intervju med professor John Langan S.J. – Hur stort inflytande har katolikerna på amerikansk politik?

Konst

12 ruth langenberg

Moderna ikoner – 25 år sedan Andy Warhol dog – Om Andy Warhols arbeten med religiösa teman.

Filosofi

20 david albert jones

Den rena logikens faror – Två filosofer har försökt blåsa liv i den gamla tanken på spädbarnsmord.

Konsthistoria

22 eva lindqvist sandgren

Nya rön om Uppsala domkyrkas historia – ”Sveriges kyrkor” (RAÄ) har gett ut sin absolut mest omfattande publikation över en enskild svensk kyrkobyggnad.

Liturgi

27 hans maier

Gick det sakrala förlorat? – Ligger det något i anklagelserna mot Andra Vatikankonciliets liturgireform?

Den ständigt kontroversielle Pius XII – K ritikerna kallar honom ”Hitlers påve”, medan tillskyndarna menar att han gjort sig förtjänt av hederstiteln ”Rättfärdig hedning”.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Ekonomi

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

38 mary hirschfeld

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

En mänsklig ekonomi – Vad kan dagens ekonomer lära sig av en medeltida teolog?

Biologi

42 stig olsson

Apa eller människa? – Vad har människan fått utöver det som är gemensamt för allt levande?

Analyser och rapporter

49 ulla gudmundson

Guds man i Havanna – påven Benedictus besöker Kuba – Vilken roll kan den katolska kyrkan spela i en politisk reformprocess på Kuba?

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Sakral musik kring Östersjön – Key ensemble: Missa baltica.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

53 ulf bernitz

55 elisabeth stenborg

Marknadsförararen Pär Lagerkvist – Håkan Möller: Pär Lagerkvist. Ögonblickets diktare och marknaden.

56 ulf jonsson

Herdabrev från Lund – Antje Jackelén: Gud är större.

58 klaus misgeld

Räddningsmotståndets hjältar – Arno Lustiger: Rettungswiderstand: Über die Judenretter in Europa während der NS-Zeit.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Bokrevy Europaprojektet – Jürgen Habermas: Om Europas författning. En essä.

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Musik

52 florence vilén

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 juni 2012.

3/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2012

Enhetens sakrament Protest och tystnad inför nazismens brott Thomas Idergard

Religion och politik i USA – en intervju med professor John Langan S.J. Ruth Langenberg

Moderna ikoner – 25 år sedan Andy Warhol dog David Albert Jones

Den rena logikens faror Eva Lindqvist Sandgren

Nya rön om Uppsala domkyrkas historia Joel Halldorf

Den ständigt kontroversielle Pius XII Mary Hirschfeld

En mänsklig ekonomi Stig Olsson www.signum.se

Nu i din iPad eller iPhone via www.qiozk.com

Apa eller människa? Ulla Gudmundson

Guds man i Havanna