Signum 3/2013 by Signum

3/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Konsulent sökes! Katolsk vision

Katolska Pedagogiska Nämnden (KPN) har biskopens uppdrag att stödja och utveckla den kateketiska verksamheten i stiftet. KPN ger ut material som fördjupar våra kunskaper i tron för olika åldrar och arrangerar fortbildningar för både kateketer och andra vuxna.

Samtal med biskopen av Rom Margaret Hebblethwaite

KPN söker en konsulent med uppgift att medverka vid bokutgivning samt att leda kurser i hela landet. Du bör:

Ny vår för Franciskus

• dela Kyrkans tro och ha god kännedom om stiftet • ha egen erfarenhet av katekes • vara teolog med engagemang för kreativ pedagogik • ha god förmåga att formulera dig skriftligt på svenska

Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet

Tillträde den 19 augusti 2013. Tjänsten är på 75% och förlagd till Johannes Paulus II Pastoralcentrum i Stockholm.

Kerstin Hedberg Nyqvist

Bo J. Theutenberg

Gunilla Maria Olsson

Hur ska vi förstå främlingsfientlighet? Surrogatmödraskap – en mänsklig rättighet eller oetiskt?

Skicka ansökan senast den 20 maj med meritförteckning, referenser och löneanspråk till KPN, Ulrika Erlandsson, Box 2150, 103 14 Stockholm. Upplysningar: tfn 08-50 557 661

Ulf Jonsson

Islamisk teologi vid Uppsala universitet Olle Kristenson

Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin www.signum.se

Katolska Pedagogiska Nämnden

Karin Linnell

Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum

Innehåll Signum nr 3/2013 årgång 39 Ledare

Litteratur

1 kjell blückert

38 karin linnell

Katolsk vision – Den nye påven väcker förhoppningar och uppmanar till självprövning.

Aktuellt

3 fredrik heiding

Samtal med biskopen av Rom – Argentinska journalisters bild.

Porträtt

6 margaret hebblethwaite Ny vår för Franciskus

Diplomati

9 bo j. theutenberg

Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet – Om den katolska kyrkans agerande i militärjuntans Argentina.

Främlingsfientlighet

16 gunilla maria olsson

Hur ska vi förstå främlingsfientlighet?

Medicinsk etik

19 kerstin hedberg nyqvist

Surrogatmödraskap – en mänsklig rättighet eller oetiskt?

Islam

24 ulf jonsson

Islamisk teologi vid Uppsala universitet

27 klas borell

Svenska muslimska församlingar – resurs eller hinder i integrationsarbetet?

Livsåskådning

30 georg klein

Religion är för viktigt för att överlåtas åt de religiösa – Apropå boken Religion för ateister.

Andra Vatikankonciliet 50 år

34 olle kristenson

Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin

Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

44 paul katsivelis

I väntan på Assads fall – två år av revolt

47 dominik terstriep

Kubas revolution – pianokonsert för en sträng

Teologi

51 sten hidal

Några reflexioner utifrån ett herdabrev – Med en replik från Antje Jackelén.

Bokrevy

54 carl otto werkelid

Cordelias kreativa credo – Cordelia Edvardson: För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under.

56 sten hidal

Arabisk vår – Mohammad Fazlhashemi: Den arabiska våren.

58 kristiina savin

Jesuiternas första kvartssekel – John W. O’Malley: De första jesuiterna.

61 elisabeth stenborg

Stagnelius – suckandets skald –Anders Olsson: Vad är en suck?

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

64 gunilla maria olsson

Adress

66 anders jarlert

Den evangelikala väckelsen och moderniteten –Joel Halldorf: Av denna världen?

69 sten hidal

Katekesundervisning från 300-talet –Gregorios av Nyssa: Kateketiska föreläsningar.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Utfall mot näthatet –Lisa Bjurwald: Skrivbordskrigarna.

Helår (8 nummer)

Anders Piltz, Katrin Åmell.

62 anna maria hodacs

En franciskansk kassabok –Henrik Roelvink: Låt mig ”avlägga räkenskap”…

Prenumeration 2013

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 juni 2013.

Ledare

Katolsk vision – Den nye påvens val av namn väcker förhoppningar samtidigt som det uppmanar till självprövning.

n ny påve har valts. Något nytt börjar. Mångas förhoppningar väcks. Utan att förta värdet i och den förvandlan de kraften av dessa förhoppningar, kan man understundom konstatera att de egna myc ket närsynta önskningarna och drömmar na lätt projiceras på bäraren av enhetens ämbete. Man behöver inte vara så drastisk som skriftställaren Johan Hakelius som i en krönika giftigt konstaterar ”att de av mina landsmän som hoppas att den påvliga sto len ska axlas av en sexualliberal protestant kommer att bli besvikna”. Kommentaren har otvivelaktigt sina poänger – och Hake lius fick ju rätt, det blev en katolik. Vi kan konstatera att den svenska pressen ägnat osedvanligt stort intresse åt påveva let. Man kan inte annat än hålla med stats rådet Stefan Attefall om att ”i rapportering en kring valet av ny påve har svensk media vaknat och insett digniteten av denna hän delse”, även om valhäntheten i en naiv rap portering både kan vara sorglig och ibland komisk i bristen på elementära kunskaper. Kremlologi var svårt, vatikanologi tycks vara ännu svårare. Men även katoliker ägnar sig åt vatika nologi. Nu har allt börjat att tolkas: mins ta ord, gest och händelse vägs på guldvåg. Den nye påven bär inte röda skor, han åker inte limousin. Det grävs i det förflutna och extrapoleras. Förväntningarna på den nye påvens aggiornamento, tycks växa med av

ståndet till en praktiserad katolsk tro. Ett gyllene tillfälle. Mohandas Gandhi lär en gång ha fått frå gan från en brittisk journalist: ”Mr Gandhi, what do you think of Western civilization?” Gandhi vände på ett förbluffande sätt på frå geställningen i sitt svar: ”I think it would be a good idea.” På samma sätt önskar man att svaret på frågan om våra förväntningar på kyrkans förnyelse skulle kunna vändas i nå got lika självklart som oväntat: ”Ja, det vore väl en utmärkt idé.” När påven steg ut på Peterskyrkans loggia var han okänd för de flesta som såg honom, men hans namnval – Franciskus – gjor de honom genast ihågkommen. Det var ett djärvt och genialt val. Den katolska visio nen kan just nu lätt fokuseras i våra asso ciationer till den historiske och för den de len också legendariske Guds lille fattige från Assisi. Samtidigt antyder påven Franciskus själv genom nämnandet av jesuitmissionä ren Francisco Xavier och ordensgrunda ren och böneaposteln François de Sales att namnet är större än en enskild person. Francesco – vi kan påminna oss att nam net ju faktiskt ordagrant betyder ’fransman’, alltså någon som kommer utifrån. Påven Franciskus sätter periferin i centrum. Han ger saker och ting deras rätta proportioner och värden. Det marginaliserade och det till synes marginaliserade kommer i fokus: de

Signum 3/2013

Ledare

icke-europeiska katolikerna, södra halvklo tet, den enkla livsstilen, de socialt utstötta, de värnlösa … Franciskus av Assisi var reformator och botgörare: Han fick kallelsen att gå och res taurera Guds kyrka. Han hade ingen anled ning att predika reform av kyrkans tro eller moral, däremot av praktiserandet av denna tro och moral. En dundrande förkunnelse mot det våldsamma utnyttjandet av män niskor i form av olika sorters slaveri, sex handel, maffiaverksamhet, våldtäkt och pe dofili, mot det oetiska utsläckandet av liv i form av aborter och eutanasi, mot en hän synslös oekologisk konsumism av männi skor, djur, varor och hela naturen. En pre dikan för värnandet av en livets kultur, ja en global civilisation. ”I think it would be a good idea.” Den katolska kyrkans insatser med vårdinrättningar, sociala projekt, flyk tingassistans, utbildning på alla nivåer vill vi ge en fortsatt central plats i kyrkans liv. Franciskus levde fattig: Den fritt valda materiella fattigdomen är en särskild kal lelse för somliga, men en dygd för oss alla. Den innebär inte förakt för kulturella vär den och uttryck, för detta livets goda eller för skapandet av trygga välfärdssamhällen. Men den innebär en kultur i vilken tillgäng lighet, delaktighet och solidaritet är centra la värden som riktlinjer för fördelandet av det materiella och kulturella goda. Att kyr kan blir en utgivande gemenskap som bju der in till delaktighet, och profetiskt loc kar alla människor av god vilja till en så dan ungdomlig livsstil: ”I think it would be a good idea.” Franciskus var ordensbroder: Vi kristna som inte lever i en präst- eller ordenskallel se har med alla våra professionaliteter och med vår vardagliga handlingskraft per au tomatik oändligt många uppgifter att bidra med i kyrkans gemenskap. Det är onödigt att räkna upp dem alla. Vad som behövs – och det insåg redan Franciskus av Assisi – är män och kvinnor som kan organisera och animera Guds folk. Vi behöver en kyrka som

vinnlägger sig än mer – inte mindre – om att verka för prästkallelser och goda förutsätt ningar för ordensliv. De senaste decennier na har kallelserna blivit färre – mestadels i Västerlandet. Men ett tvåtusenårigt fram gångskoncept är en kyrka ledd och sporrad av präster och ordensfolk. Vi måste se san ningen i vitögat: att präster och ordensbrö der och -systrar är oundgängliga för Guds folk och att vi alla behöver kraftfullt engage ra oss för att skapa en kultur där präst- och ordensliv i sin (förändrade) radikalitet blir en värdesatt och eftertraktad väg. ”I think it would be a good idea.” Präster och ordens folk är nämligen, som dominikansystrarna Catharina Broomé och Catherine de Sienne Cottin så fint formulerade det i en boktitel, I kyrkans mitt. Franciskus var en bönens man och älska de altarets allraheligaste sakrament: Vem var mer uthållig i bönen, vem formulerade vackrare böner, vem värnade mer om de li turgiska föremålens värdighet och dyrbar het än Guds lille fattige! Det berättas ofta från seklets början här i Sverige att liturgin i sin skönhet och andliga utstrålning utgjor de ett starkt vittnesbörd om den katolska tron. Den tillsammans med ordenssystrar nas diakoni omvände fler till tro och goda gärningar än undervisning och predikning ar, kan man på goda historiska grunder för moda. Det finns ingen anledning att ställa saker i motsättning till varandra. Men den skatt som vi som kyrka förvaltar i liturgin och bönen måste vi göra ännu mer attraktiv. Alla de sköna konsterna måste slösas rikligt på att förmedla mysteriet. ”I think it would be a good idea.” Att upprepa grundbulten för alla kristna visioner och förnyelsesträvanden kan vi göra genom att var och en spegla oss i den heliga Birgittas ord om påvens förnyelse av kyrkan: ”Han skall först börja med sig själv.” Franciskus av Assisi och påven Franciskus är goda exempel på denna hållning. kjell blückert

Signum 3/2013

Aktuellt

Samtal med biskopen av Rom –Argentinska journalisters porträtt av kardinal Bergoglio i nytryck.

ryckpressarna går varma med bok manus om den nye påven, eller ”bis kopen av Rom” som han själv hellre titulerar sig. I rask takt har den italienske journalisten Andrea Tornielli författat Fran cis: Pope of a New World, som förlaget Igna tius Press lanserar under april månad. �� Un der april/maj kommer ytterligare tre böcker om Franciskus ut på engelska: Pope Francis: The Pope from the End of the Earth av Thom as J. Craughwell, Pope Francis av Matthew Bunson, samt Pray For Me: The Life and Spir itual Vision of Pope Francis av Robert Moyni han. Redan drygt tre år innan kardinal Jorge Mario Bergoglio blev påven Franciskus för de dock de båda argentinska journalister na Sergio Rubín och Francesca Ambrogetti samtal med honom. De publicerades 2010 på spanska i en bok, vars titel till svenska kan översättas med ”Jesuiten – samtal med kar dinalen Jorge Bergoglio S.J.”. Intresset för in tervjuboken har av lätt insedda skäl ökat ef ter den 13 mars i år och den har därför tryckts i en andra utgåva, denna gång med den ny tillträdde biskopen av Rom på omslagsbil den. Talespersonen på förlaget Ediciones B, María Estomba, utlovar att översättningar till olika språk är på gång (en engelsk ver sion kommer ut den 30 april). Tre omständigheter motiverade ett por trätt av kardinalen. Bergoglio blev, åtmins tone i inomkyrkliga kretsar, internationellt känd under en biskopssynod i Vatikanen 2001; enligt initierade källor var han myc

ket nära att bli vald till påve redan 2005; han hade en framträdande roll under den lati namerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida, Brasilien, 2007. I inledningen säger författarna att syftet med boken är att komma människan Bergoglio närmare och att lyfta fram hans andliga sida. Till en början var intervjupersonen tydligen något motvillig till projektet, eftersom han ogärna talar om och framhäver sig själv. Boken består av 15 kapitel plus ett ap pendix med ett föredrag som Bergoglio höll till utbildningsinstitutioner i Buenos Ai res 2002. Texten är både lättläst och infor mativ. Vissa formuleringar ger intrycket att man har fört ett samtal per dag, och inlevel sen vid läsningen ökar kanske om man tar en paus efter respektive kapitel. Att Bergog lio har ett gott förhållande till judendomen märks i det personligt hållna och med värme formulerade förordet av rabbinen Abraham Skorka, som är en nära vän till Bergoglio. De tre första kapitlen ägnas åt Bergoglios barn- och ungdomstid före inträdet i Jesuit orden. Vi får teologiska perspektiv på den svåra lunginflammation som han drabba des av vid 21 års ålder. Bergoglio berättar att han lättare kunde acceptera sjukdomen efter det att en ordenssyster tolkat situatio nen och sagt: ”Du efterliknar Jesus.” Förfat tarna för sedan en tankeväckande diskus sion med Bergoglio om kristendomen ändå i alltför stor utsträckning har betonat smärta

Signum 3/2013

Aktuellt

och lidande. Det kan han hålla med om och hänvisar till den danska författaren Karen Blixens Babettes gästabud (som blev film 1987, regisserad av Gabriel Axel). Men Ber goglio poängterar samtidigt att ryska ikoner sällan framställer den korsfäste och Teresa av Ávila har dessutom sagt att: ”Ett sorgset helgon är ett trist helgon” (un santo triste es un triste santo). På frågan varför han blev jesuitpater sva rar han: ”Faktum är att jag inte var helt klar över vart jag skulle ta vägen. Det som var klart, var min kallelse till ordenslivet. Till sist, efter att ha tillbringat en tid i prästsemi nariet i ärkestiftet Buenos Aires, anslöt jag mig till Jesu sällskap. Dess ställning som kyr kans förtrupp – för att nu tala i militära ter mer – utvecklad med lydnad och disciplin, tilltalade mig. Dess inriktning på missions uppdrag tilltalade mig också. Med tiden fick jag lust att bli missionär i Japan, där jesui terna sedan länge utfört ett mycket viktigt arbete. Men på grund av allvarliga hälsopro blem, som jag har haft sedan min ungdom, fick jag inte tillstånd. Några här [i Argentina] skulle ha sluppit mig om man hade sänt mig dit [till Japan] … eller hur? (skratt)” Att missionera, att söka upp människor i stället för att förvänta sig att de ska komma till en automatiskt präglar Bergoglios syn sätt. I ett kapitel ställs frågan om den ka tolska kyrkan inte borde modifiera några av sina värderingar och normer, eftersom det väl finns ett gap mellan vissa föreskrif ter och hur katoliker de facto lever. På det ta svarar Bergoglio att gapet skulle kunna överbryggas om kyrkans folk bara gick ut från sin egen miljö och förkunnade och för klarade läran ordentligt. Han tycks här be trakta meningsskiljaktigheter bland katoli ker som en pedagogisk utmaning, där pro blemet inte är värderingarna i sig utan bris tande förmåga att motivera dem. En sådan lösning på problemet bygger på en tämligen enkelriktad kommunikation, som jag upple ver det.

Det är slående att Bergoglio i ett annat ka pitel i boken ivrar för en ömsesidig dialog, i vad han kallar en mötets kultur (una cul tura del encuentro). När han skisserar denna vision förekommer inte bara katoliker utan även andra religiösa grupper samt ateister. En utgångspunkt här är att oliktänkande kan berika varandra ömsesidigt. I denna mötets kultur räknar människorna med att den andre, och därmed det som är annorlun da, kan bidra med något. Hörnstenar i mö tets kultur är korrekta uppgifter (i stället för desinformation), positiva omdömen (i stäl let för ärekränkning) rättfram dialog (i stäl let för skvaller och förtal). Denna kommuni kationsstil hänger ihop med Bergoglios re lationella människosyn, vilken han ställer i kontrast till både kommunismens och kapi talismens ”atomiserade” människosyn. Ett fängslande avsnitt i boken är när Ber goglio ger sin syn på befrielseteologin. Han förtydligar att Troskongregationen i Vati kanen riktade kritik mot befrielseteologin, men aldrig fördömde den. I sak var Troskon gregationen överens med befrielseteolo gerna: det prioriterade ställningstagandet för de fattiga (la opción preferencial por los pobres) är inte förhandlingsbart. Problemet var att befrielseteologin hade ideologiska, politiska – delvis marxistiska – drag. Ber goglio markerar att kyrkan inte får vara par tipolitisk, men den kan förvisso vara poli tisk, exempelvis i offentliga uttalanden mot brott mot mänskliga rättigheter, mot explo atering, diskriminering och brist på utbild ning och livsmedel. I stället för befrielseteo logins lutning mot politisk ideologi förordar Bergoglio den folkliga fromheten (piedad popular), det vill säga pilgrimsfärder, ro senkransbön, vördnad för helgon, folkliga ritualer av olika slag. Den folkliga fromhe ten lyftes fram såväl i Paulus VI:s apostolis ka förmaning från 1975, Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, nr 48) som vid den latinamerikanska bis kopskonferensens möte i Aparecida 2007. En styrka i den folkliga fromheten, menar

Signum 3/2013

Aktuellt

Bergoglio, är att den inte är idealistisk utan utgår från verkligheten (hermenéutica real). Att betrakta folkfromhet som en samhälls omvälvande kraft är, i alla fall för mig, en oväntad ståndpunkt. Den kan nog behöva kompletteras med teologisk och socio-eko nomisk analys, något som Bergoglio inte verkar vara främmande för. Ett framträdande och sympatiskt drag som återkommer i flera kapitel är att Ber goglio ivrar för lek, experimenterande, ny fikenhet, kreativitet, risktagande. Bergog lio berättar att han i själavårdssamtal något uppfordrande frågar föräldrar om de har tid att leka med sina barn. Han påminner också om att Salomos vishet i Gamla testamentet beskriver Gud som i sin vishet leker. Vidare är Bergoglio övertygad om att kyrkan själv måste ta risker. Han föredrar en kyrka som ”råkar ut för olyckor” framför ”en sjuk kyr ka” (prefiero mil veces una Iglesia accidenta da a una Iglesia enferma). Experimenteran de och risktagande går igen också i Bergog lios vision om utbildning, vilket ett kapitel i intervjuboken handlar om. Elever och stu denter behöver å ena sidan känna sig säk ra och trygga utifrån den kunskap de har förvärvat. Å andra sidan behöver de ge sig in i riskzoner. Man behöver utsätta sig för

”skeppsbrottets kultur” (la cultura del nau fragio). Nöden är kreativitetens moder. Det kan i det här sammanhanget vara värt att lyfta fram att Bergoglio, som i bör jan av sitt pontifikat visat upp en spontan personlighet, ändå tycks skilja spontanitet från nyckfullhet och impulsiva handlingar. Han berättar att han, på grund av sin lägg ning, misstror sina omedelbara reaktioner och först efter en stunds eftertanke fattar sina beslut. Är boken El jesuita: Conversaciones con el cardenal Jorge Bergoglio, sj en okritisk hagi ografi? Nej, det kan man inte säga. Intervju personen är självkritisk och berättar till ex empel hur han i olika ledarskapsfunktioner sviktat i tålamod och visat brist på förståel se. Problem i den katolska kyrkan undviks inte heller; ett helt kapitel ägnas åt pedo filskandaler. Författarna ställer också upp riktiga frågor om Bergoglios hållning gent emot juntan i Argentina. En förtjänst med Rubíns och Ambrogettis bok är att den (utöver ett personligt porträtt av den nye biskopen av Rom) ger europeiska läsare en möjlighet att lära känna en män niska och dennes synsätt från en annan del av världen, i det här fallet Latinamerika, även om tillvaron i Argentina nog är mer an norlunda än vad texten ger intryck av. fredrik heiding

Sergio Rubín och Francesca Ambrogetti: El jesuita: Conversaciones con el cardenal Jorge Bergoglio, sj. Vergara Ediciones B 2010, 192 s. Ny utgåva på engelska: Pope Francis: Conversations with Jorge Bergoglio: His Life in His Own Words, Putnam Adult, 2013, 288 s.

senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se Signum 3/2013

Porträtt

Bergoglio har ofta talat om det ögonblick när han fick sin prästkallelse, vid 17 års ål der, den första vårdagen (den 21 september på södra halvklotet). Detta ögonblick har förblivit av genomgripande betydelse för hans andlighet. Ordet ”vår” på spanska ly der primavera och ordet ”första” lyder pri mero, följaktligen talar Bergoglio i en vac ker ordlek om Dios primerea – Gud som vå ren inom oss, det första i oss, som älskar oss först – ett uttryckssätt som påminner om Ge rard Manley Hopkins tal om Guds ”förpåsk ning” i oss. Nu har Bergoglio fått sin nya kal lelse som påven Franciskus, och det under vårens första dagar här på norra halvklotet. Allt detta ska ses i relation till hans spi ritualitet, som ibland verkar vara dyster och mer inriktad på lidande. Som ärkebis kop hade han en staty av den lidande Jesus

i sitt rum, och hans favoritmålning är Den vita korsfästelsen av Marc Chagall. Jag no terade hur dyster han såg ut att vara under hela den månad då de latinamerikanska bis koparna sammanträdde i Aparecida 2007 och det hördes också när vi talades vid kort i telefon. Emellertid kom Franciskus ut på Peters kyrkans balkong med ett glatt leende, som hos en helig man som älskar att vara med Guds folk. Hans sekreterare Marcó må på förhand ha varit bedrövad vid tanken på att Bergoglio skulle kunna väljas till påve och själv skulle Bergoglio enligt The Daily Tele graph ha klagat ”nej, snälla, nej” när hans syster veckan före skojade med honom om den möjligheten – men när väl valet hade av gjorts, öppnade han sig för det som en blom ma om våren. översättning: ian koehl

Artikeln ursprungligen publicerad i The Tablet den 23 mars 2013 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Diplomati

Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet av bo j. theutenberg – Om hur Sverige och Heliga stolen etablerade diplomatiska förbindelser och hur den katolska kyrkan agerade i militärjuntans Argentina.

nappt hade den nye påven Francis kus den 13 mars 2013 kl 19.05 hunnit framträda för folkmassan på Peters platsen förrän – som ett brev på posten – såväl svensk som utländsk press fylldes av anti-katolska och misstänkliggörande utta landen om Franciskus relationer till den ar

gentinska militärjunta som styrde Argenti na 1976–1983. Hade han samarbetat med el ler ”gått juntans ärenden”? Eftersom jag innehade befattningen som utrikesdepartementets folkrättssakkunnige 1976–1987 kom jag att hantera många frå gor relaterade till Argentina, bland andra

Signum 3/2013

Diplomati

Falklandskriget 1982 samt Argentinas an språk på Antarktis. Landets anspråk på Ant arktis, liksom själva Falklandskriget, berör de Sverige, då Sverige stod i begrepp att an sluta sig till 1959 års Antarktisfördrag. I det ta fördrag var såväl Argentina som dess fien de i Falklandskriget, Storbritannien, viktiga och tongivande fördragsmedlemmar. När jag tillträdde befattningen som UD:s folkrättssakkunnige 1976 kom jag direkt från min tjänst vid svenska ambassaden i Moskva (1974–1976). Den politiska rappor teringen från ambassaden i Moskva till UD handlade vid denna tid mycket om det pro testerande Polen, där den katolska kyrkan – jämte fackföreningsrörelsen (fr.o.m. 1980 Solidaritet) – utgjorde den främsta politiska oppositionen mot det kommunistiska för trycket. Vi fäste i vår rapportering stor vikt vid kyrkans bidrag till nedmonteringen av den omänskliga kommunismen. År 1978 blev Krakóws ärkebiskop påve under nam net Johannes Paulus II. År 1989 föll Berlin muren och 1991–1992 föll kommunistväldet i Sovjet och Östeuropa. Något ingen trodde hade varit möjligt. Den katolska kyrkan utö vade plötsligt en rent politisk makt. I det döende Sovjetväldet verkade de söd ra muslimska delrepublikerna som en ytter ligare sönderbrytande kraft i det sovjetiska imperiet. I väster det katolska Polen och i söder islam! Religionerna spelade alltså en viktig roll i världspolitiken med resultatet att ett imperium imploderade och bröt sam man. 1979 hade imam Khomeini tagit mak ten i Iran efter shahen, som deporterades. Plötsligt fanns det i världspolitiken en teo krati, styrd av Gud genom imamen, tilläm pande den urgamla men under kolonialti den nedtryckta sharia-rätten. Så mycket nytt hände på 1970-talet på re ligionernas område att jag vid mitt tillträde som UD:s folkrättssakkunnige började dri va linjen att Sverige – för att träffa rätt i sina utrikespolitiska bedömningar – borde åter knyta de förbindelser med den katolska kyr kan – företrädd av Heliga stolen – som hade

brutits vid den reformation som påbörjades av Gustav Vasa 1527, men som tog lång tid att genomföra. Detta låg alltså 450 år tillba ka i tiden. Vad saken gällde var att upprät ta diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Heliga stolen, en inte helt lätt sak i det anti-katolska Sverige. I ett antal promemo rior påpekade jag vilken nytta som Sverige skulle ha av att få tillgång till den högkvali ficerade påvliga diplomatin i den nya världs politiska bilden. Under den långvariga socialdemokra tiska eran hade saken inte kunnat drivas. Intresset för den katolska kyrkan och dess lära var, med förlov sagt, ganska milt i des sa kretsar. Under socialdemokratins radika la år var kommunismen och marxism-leni nismen en mer lockande företeelse världen över. Alltså den totalitära lära som den ka tolska kyrkan och i synnerhet påven Johan nes Paulus II bekämpade. I kyrkans synfält stod helt andra principer och ideal, grunda de i dess trossatser. Vid valet 1976, samma år som jag tillträdde min post som UD:s folk rättssakkunnige, tillträdde emellertid den borgerliga regeringen Fälldin med ett helt annat synsätt på den katolska kyrkan och den nytta som diplomatiska förbindelser med Heliga stolen ändå skulle kunna med föra i våra utrikespolitiska bedömningar. Nyligen har jag i bokform börjat utge mina kontinuerligt förda dagböcker – under ti teln Dagbok från UD – där man bland annat kan följa händelseförloppet fram till den tid punkt i juni 1982 då Sverige i en så kallad verbalnote föreslår Heliga stolens statsse kretariat att formella diplomatiska förbin delser på ambassadörsnivå skall upprättas. Jag kan alltså i detalj rekonstruera vad som gjordes och sades i denna fråga i UD, i riks dagen och annorstädes. Detta är intressant, eftersom det framgår av dagböckerna att det var ett rent praktiskt fall – det så kallade Dagmar Hagelin-fallet – som berörde såväl den katolska kyrkan med påven Johannes Paulus II som den argentinska militärjun tan, som ledde fram till utrikesminister Ola

Signum 3/2013

Diplomati

Ullstens (Fp) beslut att den 24 juni 1982 ”er känna” Heliga stolen och upprätta diploma tiska förbindelser med densamma. Även om – som jag redogjort för – det fanns djupgående principiella orsaker till att Sverige borde upprätta diplomatiska för bindelser med Heliga stolen, blev det kyr kans praktiska tillmötesgående i ett för Sve rige viktigt fall som plötsligt avgjorde sa ken. Dagmar Hagelin var en ung (född 1959) flicka, med såväl argentinskt som svenskt medborgarskap, som under det ”smutsiga kriget” under juntatiden i Argentina 1977 tillfångatogs och sedan försvann (mördad). Gärningsmannen och banemannen anses vara kaptenen Alfredo Astiz. Svenska reger ingen lade ned avsevärd kraft och möda på att spåra flickan och försöka få henne frigi ven om hon fortfarande levde, alternativt att kunna fastställa hennes slutliga öde.1 Det är här som den katolska kyrkan och påven Jo hannes Paulus II kommer in i bilden. Med tanke på den energi och beslutsam het som visades från den katolska kyrkan 1982, inte minst från påven själv, liksom från nuntiaturen (den påvliga ambassaden) och ärkestiftet i Buenos Aires – mot den argen tinska militärjuntan – rimmar detta illa med de rykten som vid påven Franciskus tillträ de började cirkulera om honom. Även han omfattades av de direktiv som påven själv och nuntiaturen i Buenos Aires agerade ef ter under juntatiden. På grund av detta fann jag anledning att skicka ett mejl den 15 mars 2013 till olika tidningar och redaktioner, lik som till TT, i vilket jag erbjöd initierade fak taupplysningar.2 Jag gör följande nedslag i kapitel 59 D i Vo lym 4 i min Dagbok från UD, som innehål ler den kronologiska följden av de händel ser som ledde fram till beslutet 1982 att upp rätta diplomatiska förbindelser med Heliga stolen: ”Ödet slumpar det nu så att Dagmar Hage lins kidnappare – och antagligen mörda re – numera kaptenen Alfredo Astiz faller i brittisk krigsfångenskap i samband med

det brittiska återtagandet under Falklands kriget 1982 av ön Sydgeorgien. Eftersom den svenska regeringen sedan länge jagade in formation om Dagmar Hagelins öde uppen barar sig nu ett gyllene tillfälle att genom förhör med Astiz få veta mer om flickans öde. Den svenska regeringen gör en fram ställning till den brittiska regeringen om att få förhöra krigsfången Astiz om Dagmar Hagelins försvinnande. Men nu uppkom mer frågan om hur britterna tolkar den 3:e Genèvekonventionen, den så kallade krigs fångekonventionen. Britterna säger nej till att förhöra Astiz om Dagmar Hagelin. Han måste i så fall frivilligt gå med på att förhö ras. Ett mycket lägligt tillfälle att få veta mer om Dagmar Hagelins öde hade genom brit tisk överkänslighet gått till spillo. Samtidigt med kidnappingen av Dagmar Hagelin hade två franska nunnor, Léonie Du quet och Alice Domon, försvunnit. Detta föll inom Vatikanens eller Heliga stolens, alltså påven Johannes Paulus II:s, kompetens. Jag hade av mina kontakter i Vatikanen hört att påven ganska plötsligt hade bestämt sig för att besöka Argentina i juni 1982 – detta som en motvikt till hans sedan länge planerade besök i Storbritannien. Varför inte utnytt ja påvens auktoritet i svenska regeringens strävanden att få mer information om Dag mar Hagelins försvinnande och senare öde, frågade jag mig. Enligt en hemlig PM den 9 juni 1982 håller jag en föredragning för utri kesminister Ullsten enligt följande: 1. Möjligen kan påven vid sitt instundan de besök i Argentina underhand ta upp för svinnandefallen, bland annat de franska nunnorna. Man kan fråga sig om vi från svensk sida borde approachera honom i fal let Dagmar Hagelin. Vissa faktorer talar för detta, framför allt att inte hamna ’på efter kälken’ gentemot fransmännen. 2. Sverige som stat kan ej utbe sig tjäns ter av påven. Vi saknar diplomatiska förbin delser. Återigen visar det sig att sådana för bindelser i konkreta fall skulle kunna vara av värde. 3. Underhand kan den svenska regeringen

Signum 3/2013

Diplomati

eller den svenske utrikesministern utbe sig en ’humanitär tjänst’ av påven, särskilt i ett fall som Dagmar Hagelin. Frågan är hur det ta lämpligen bör ske, och om det bör ske. 4. Enligt diplomatisk praxis och Lateran fördraget (konkordatet) är det ej tillåtet för vår ambassad i Rom att agera gentemot Vati kanen. Visserligen har så skett, men i grun den är principen att Romambassadören ej skall ha förbindelser med Vatikanen. I ett fall där man från svensk sida utber sig en diplomatisk tjänst av Vatikanen av viss di mension tror jag att det i Vatikanen skulle uppfattas som märkligt om denna begäran kom via Rom-ambassaden. Detta kan tolkas som att vi när vi behöver det inte tövar att utbe oss ordentliga tjäns ter, men vi drar oss för att upprätta de för bindelser som skulle på ett naturligt sätt ge oss möjlighet att framställa synpunkter och önskemål visavis Vatikanen. 5. Om det anses politiskt önskvärt att även denna väg prövas torde en kontakt med Vati kanen kunna förmedlas på halvofficiell väg. Detta torde tills vidare vara den enda möj ligheten i avsaknad av diplomatiska förbin delser.” Enligt min dagbok den 9 juni får jag utrikes minister Ullstens ”OK” på att agera i enlig het med föredragningspromemorian. Näs ta hemliga PM den 9 juni 1982 lyder: ”Efter klartecken från utrikesministern (Ola Ull sten) telefonerade jag i dag på förmidda gen till den apostoliske pro-nuntien i Lon don, ärkebiskop Bruno B Heim, som jag kän ner. Jag redogjorde i korthet för Hagelinfal let och frågade om den svenske utrikesmi nistern underhand fick utbe sig en tjänst av ren humanitär art i samband med påvens instundande besök i Argentina. Anled ningen till att vi ’gick via London’ sade jag vara bland annat det faktum att allt mate rial i Hagelinfallet fanns vid vår ambassad i London. Ärkebiskopen förklarade sig ome delbart beredd att hänvända sig till Vatika nen. På grund av brådskan borde detta ske omgående per telex. Det bästa vore om han

omedelbart via vår Londonambassad kunde få en kort beskrivning av fallet. Detta skulle omedelbart sändas till påven. Ärkebiskopen sade att påven också skul le komma att ta sig an fallet med de franska nunnorna, liksom de i Argentina fängslade brittiska journalisterna. Han var övertygad om att påven även ville ta sig an Hagelinfal let. Vi kom överens om att vår Londonam bassad omedelbart skulle kontakta nuntia turen i London. Ambassaden i London instrueras sam tidigt i enlighet härmed. Jag talar på tele fon med Lars-Åke Nilsson, ambassadrådet i London. Med ett chiffertelegram kl 13.15 samma dag den 9 juni inrapporterar ambas saden i London: ’Har enligt er instruktion den 9 juni kontaktat den påvlige pronuntien Heim samt överlämnat bakgrundspapper i Hagelin-Astiz-ärendet. Heim ställt sig myc ket välvillig till att söka bistå oss. Han lova de att under dagen till Rom telegrafera inne hållet i vårt papper.’” Som framgått ovan hade jag under en längre tid drivit frågan om upprättande av formella diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Heliga stolen eller Vatikanen. Med utrikesminister Ullstens mer eller min dre uttalade stöd besökte jag Heliga stolens statssekretariat den 3 juni 1980, den 26 maj och den 9 oktober 1981, då frågan om de dip lomatiska förbindelserna kom upp. Detta behandlar jag i en promemoria da terad den 11 december 1981 ”Diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten”, i vilken jag utreder frågan om upprättandet av dip lomatiska förbindelser mot bakgrund av att riksdagen – faktiskt för första gången i po sitiv anda – den 8 december 1981 hade an tagit utrikesutskottets likaledes positiva be tänkande om svenska diplomatiska förbin delser med Vatikanstaten. Grunden till det ta var den motion (1980/81:1207) som soci aldemokraterna och broderskaparna Evert Svensson och Bertil Zachrisson initierat. I denna promemoria säger jag: ”Vatikansta tens internationellträttsliga status är så väl definierad och allmänt erkänd att ett uppta

Signum 3/2013

Diplomati

gande av formella förbindelser inte på något sätt kan ge återverkningar på det folkrätts liga området eller tillskapa oönskade preju dikat för svensk praxis.” I samband med Dagmar Hagelin-fallet går det mot ett oväntat snabbt beslut om diplo matiska förbindelser med Heliga stolen/Va tikanen. På eftermiddagen den 9 juni 1982, samma dag som jag kontaktat ärkebiskop Heim i London, sitter chefen för UD:s första politiska byrå Göran Berg och jag och sam talar med utrikesminister Ola Ullsten om händelserna i Polen, detta ständiga oros tema. Ett polskt plan har landat och besätt ningen söker asyl i Sverige. Ullsten säger då att vi kan ”go ahead” med att erkänna Vati kanen, som han uttrycker det. ”Vi har nyt ta av dem”, säger han. Ja, verkligen! Några timmar tidigare hade vi fått påven att agera för den svenska regeringen i militärjuntans Argentina! Det fanns också då en konsen sus i riksdagen att upprätta diplomatiska förbindelser med Vatikanen. På morgonen den 10 juni 1981 antecknar jag i dagboken: ”Vi erkänner Vatikanen den 24 juni. Ola har bestämt sig”. Beslutet fattas formellt den 24 juni 1982. Den 30 juni författar jag en ny tiosidig promemoria ”Den katolska kyrkan och Va tikanstaten – några anteckningar om dess historia och konstruktion”. I denna säger jag avslutningsvis: ”Den svenska regering ens beslut att upprätta diplomatiska förbin delser med den katolska kyrkans överhuvud i Rom får utöver dettas rent sakliga berätti gande tas som ett välkommet tecken på att den ekumeniska inställningen sprider sig, och att den specifikt svenska atmosfären med rötter i 1600-talet nu håller på att bry tas upp.” Jag erinrar i promemorian om det rent pin samma i att den svenska religionsfrihetsla gen tillkom så sent som 1951 (SFS 1951:680) och att ”klosterförbudet” försvann först 1977! Sverige hade med sin bigotta inställ ning minsann ”inget att slå sig för bröstet med”. Detta ville jag gärna erinra om i den na promemoria, när vi nu äntligen trots gan

ska hårt motstånd hade lyckats komma fram till detta beslut tack vare den folkpartistis ke utrikesministerns närmast blixtsnabba agerande i samband med Dagmar Hagelinfallet. Tyvärr är det väl så att den bigotta in ställningen hängt kvar. Barmhärtighetens slöja må dras över den beslutsfattare som under denna process yttrade orden: ”Gus tav II Adolf skall minsann inte ha kämpat förgäves!” Frågan om de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vatikanen – som hade stötts och blötts i minst ett decennium – var således plötsligt avgjord, helt beroende på påvens och den katolska kyrkans ingripan de i Dagmar Hagelin-fallet i militärjuntans Argentina. Jag antecknar vidare: ”Ola (Ull sten) säger med en glimt i ögat: handlägg nu detta så att inte mina frisinnade väljare flyr partiet.” På något underligt sätt hade han gång efter annan – trots ”halmhatts”-ryk tet – en märklig förmåga till kallt och ratio nellt beslutsfattande samt att ”bita huvet av skam” även gentemot sitt eget parti och dess koryféer. Den 22 juni 1982 skriver pro-nuntien i Lon don ärkebiskop Heim i ett personligt brev till mig: ”About the Swedish girl: we did as you asked us to but in view of the fact that the man in question has been unceremonious ly sacked, it is doubtful whether the words that we had with him will now be of any real use. This is tragic, of course, but I fear the worst.” Ärkebiskopen syftar på Alfredo Astiz och befarar att flickan är död. Med en skrivelse daterad den 7 juli 1982 ”Diplomatiska förbindelser med Vatikan staten” meddelar Sveriges chargé d’affaires vid Romambassaden Karl-Erik Norrman att han i enlighet med instruktion den 6 juli 1982 hade överlämnat den verbalnote vari svenska regeringen officiellt föreslår upp rättande av diplomatiska förbindelser med Heliga stolen. Noten överlämnades vid be sök i Vatikanen (Vatikanpalatset) till mon

Signum 3/2013

Diplomati

signore Audrys Backis, understatssekrete rare i the Council for the Public Affairs of the Church, som ju också var min motpart vid mina besök i Statssekretariatet 1980 och 1981. Det anges i skrivelsen att den dans ke ambassadören Munck hade överlämnat motsvarande note i Vatikanen den 3 juli och att den norske ambassadören Skarstein skulle överlämna den norska noten den 8 juli. Det svenska agerandet följdes således av motsvarande agerande från Danmark och Norge. I ett brev den 6 juli 1982 till ärkebiskop Heim tackar jag honom för de upplysningar han gav mig om Dagmar Hagelin i sitt brev den 6 juni. Jag utber mig mer information om resultatet av påvens intervention vid dennes besök i Buenos Aires. I ett svarsbrev den 21 juli 1982 säger ärkebiskopen att han utbett sig mer information från Rom i Hagelinfal let och fortsätter: ”The Holy See did intervene on behalf of the three British journalists held prisoners in Argentina, and as you know, they were freed. In the case of the young girl it is dif ferent of course, as she may well be dead. I have spoken to ambassador Lind yesterday and told him the above.” I en hemlig promemoria den 22 november 1981, ”Vatikanen om Hagelin-fallet”, läm nar jag en officiell redogörelse till UD om vad ärkebiskopen sade till mig vid en lunch i hans residens i Wimbledon i London den 18 november 1982 om Hagelin-fallet: ”Vid mitt just avlagda besök i London inbjöd pro-nun tien mig till lunch, varvid han bland annat nämnde att fallet Hagelin hade tilldragit sig påvens och Vatikanens uppmärksamhet. Såsom framgår av bilagda kopia av brev från Vatikanens statssekretariat till pro-nuntien

i London daterat den 18 oktober 1982 har, ut över den uppmärksamhet som ägnades fal let i samband med påvens besök i Argenti na, Hagelin-ärendet sedan flera år intresse rat den apostoliska nuntiaturen i Buenos Ai res, som tagit upp även denna fråga med den argentinska regeringen. Ärkebiskopen sade att han som sin personliga mening, baserad på informationer från Vatikanen, trodde att flickan Hagelin emellertid var död. Nuntia turen i London skulle på officiell väg via vår London-ambassad underrätta svenska utri kesdepartementet. Vid samtal med ambas sadör Leifland nämnde jag för honom att jag under hand mottagit en kopia av brev i ären det.”3 Alla, i synnerhet den katolska kyrkan, gjorde vad som kunde göras, men flickan hade uppenbarligen bragts om livet på det sätt som ovan sägs om de offer som togs till Marinens Mekaniska skola, vilken tydligen var slutstationen för de olyckliga som ham nade där. Detta var ett tragiskt slut, men flickans öde bidrog till att påskynda upp rättandet av de diplomatiska förbindelser na mellan Sverige och Vatikanen, något som annars skulle ha dröjt ytterligare ett bra tag. Dessa positiva erfarenheter av påven Jo hannes Paulus II och den katolska kyrkans agerande 1982 mot den argentinska mili tärjuntan föranledde alltså mitt mejl den 15 mars 2013 till olika massmedier, i hopp om att detta kunde omnämnas någonstans. Men givetvis blev så icke fallet! Med hänsyn till de direktiv som den katolska kyrkan i Ar gentina synbarligen arbetade efter i förhål lande till militärjuntan går det inte ihop att den nyvalde påven under aktuell tid i Ar gentina skulle ha avvikit från dessa, som jag uppfattade det vid mina kontakter med kurian, allmänna direktiv.

Noter 1 Om ESMA, Dagmar Hage lin och Alfredo Astiz, PM 1982-06-09: ”Vittnesmål

om Dagmar Hagelin avgivet av advokaten Martin Tomás Gras”: ”Efter ’vaccinatio

Signum 3/2013

nen’ fördes de drogade fång arna nattetid i täckta lastbi lar till den närbelägna inri

Diplomati

kesflygplatsen Aeroparque. Fokkerplan förde därefter de nedsövda kropparna ut över havet, där de släpptes i närheten av en kraftig un dervattensström. Gras sade sig vara helt övertygad om att samtliga ’försvunna’ vid ESMA, som uppskattades till cirka 4 000, med undan tag för de tidigare nämnda gruppen om cirka 150 över levande, avrättades på det ta sätt”. 2 ”Jag har med intresse tagit del av SvD:s rapportering (bland annat artiklarna i dag, 15 mars, av Gunilla von Hall och Fredrik Gavelin/ Påven får kritik för flathet mot militärjuntan). Åren 1976–1987 var jag UD:s Folk rättssakkunnige och aktiv vid upprättandet av de dip lomatiska förbindelserna 1982 mellan Sverige och den Heliga stolen. Nyligen har jag påbörjat utgivandet av mina detaljerade dagböck er från min tid i UD (1966– 1988) med titeln DAGBOK FRÅN UD (se bilaga). Dessa innehåller tidigare ej känt och hemligt material från alla de dramatiska händel ser jag deltog i (bland an nat ubåtskränkningarna 1981 och 1982/83). De inne håller också detaljerade re dogörelser för bakgrunden till upprättandet av de dip lomatiska förbindelserna mellan Sverige och den He liga stolen (Vatikanen), där det är den katolska kyrkans och påven Johannes Paulus II:s resoluta ingripande mot den argentinska militärjun tan i det så kallade Dagmar

Hagelin-fallet (den bortrö vade svensk-argentinska flickan) som faktiskt direkt leder till regeringen Fäll dins (med Ola Ullsten som utrikesminister) beslut i juni 1982 att öppna formel la diplomatiska förbindel ser med den Heliga stolen. Även om det fanns vidare och djupare skäl för detta, är det faktiskt de positiva erfarenheterna av Sveriges samarbete med påven/Va tikanen våren/sommaren 1982 mot den argentinska militärjuntan i Hagelin-fal let som direkt leder till be slutet om upprättande av diplomatiska förbindelser. Jag bilägger kap 59 D (7 si dor) ur min DAGBOK FRÅN UD som relaterar exakt vad som hände i frågan om ka tolska kyrkans intervention (t o m av påven Johannes Paulus II personligen vid dennes besök i Argentina) hos den argentinska mili tärjuntan sommaren 1982 för att dels få tillfångatag na personer frigivna, dels – om de inte längre fanns i livet (som Dagmar Hage lin) – få fram uppgifter vad som hänt dem. Dessa ingri panden av den katolska kyr kans såväl centrala ledning som lokala representanter i Buenos Aires (nuntiaturen och ärkestiftet där) rimmar illa med vad som nu allmänt skrivs och antyds i pressen om den katolska kyrkans – inklusive den nye påven Franciskus – hållning un der de ’smutsiga argentin ska åren’. Tycker att vad som skrivs i min DAGBOK

Signum 3/2013

FRÅN UD i hög grad nyan serar detta, varför jag skulle vilja föreslå att delar av den bifogade bilagan används på ett eller annat sätt i ba lanserande syfte. Får gär na återges eller citeras med angivande av källan DAG BOK FRÅN UD. Bilden bör nyanseras och mitt tidiga re ej kända material kan bi dra till detta. Tack i övrigt för bra och trevlig rapporte ring.” 3 Segretario di Stato, dal Va ticano 18 Ottobre 1982. Ec celenza Revendissima (Mons Bruno Heim). Mi ri ferisco allo stimato Rap porto N 0743/138, col qua le l’Eccelenza Vostra Re verendissima mi ha infor mato circa il desiderio es presso dal Prof. Bo Johnson Theutenberg che si possano avere notizie, attraverso, l’interessamento della San ta Sede presso il governo argentino, sulla sorte del la Sig.na Dagmar Hagelin. La ringrazio per quanto El la ha comunicato a questo Ufficio, informandoLa in pari tempo che la questio ne è stata per molti anni all’attenzione del Consiglio che ha interessato la Nun ziatura Apostolico a Bue nos Aires a compiere pas si presso quel Governo, ma che non si è riusciti mai ad passi, in ordine a quella ri chiesta, se non risposte elu sive. Profitto della circon stanza per confermari con sensi di distinto ossequio. Dell’Eccelenza Vostra Rev. ma. Dev. Mo”/signature/”.

Bokrevy

Katekesundervisning från 300-talet Gregorios av Nyssa: Kateketiska föreläsningar. Svensk översättning Olof Andrén, inledning Per Beskow. Artos förlag 2012. 94 s. Gregorios av Nyssa (335–395) är en av den grekisktalande fornkyrkans främsta teo loger. Han tillhörde en vitt förgrenad fa milj med aristokratisk anknytning, brodern Basilios och systern Makrina är också kän da. Några framstående poster nådde han ald rig. Att bli biskop i den lilla staden Nyssa såg han närmast som en förvisning. Att de stora uppdra gen uteblev och i stäl let tillföll bror Basilios var kanske en blessing in disguise. Den satte Gregorios i stånd att förvärva en omfattan de beläsenhet, främst inom filosofi, och gjor de honom väl skickad till författarskapet. Ett par skrifter av honom finns redan på svenska. Den lilla skrift som nu föreligger i svensk språkform är trots namnet en serie föreläsningar över den kristna tron. Det är alltså inte en dopkatekes i stil med andra bevarade från fornkyrkan. Det syns också på innehållet. Gregorios ut talar sig ofta lite svävande när han kommer in på de kristna mysterierna, främst sakra menten. Den närmare kunskapen om dessa förutsatte dopet. Det finns ändå mycket av intresse att häm ta här. Att åhörarkretsen inte bestod en bart av kristna har gjort att Gregorios sär

skilt vinnlägger sig om argumentens logis ka stringens. Om en modern läsare låter sig övertygas är kanske inte alltid så klart, men viljan att förklara den kristna tron på ett in tellektuellt accepta belt sätt är tydlig. Inte minst utförlig är för fattaren när det gäller inkarnationen. Varför lät Gud sig födas till jorden? Hade det inte räckt med en gudom lig viljeakt för att räd da människorna? Och varför dröjde det så länge innan det sked de? Frågor som dessa gör att skriften kan lik nas vid en östkyrklig motsvarighet till An selms av Canterbury berömda bok om var för Gud blev männi ska, Cur Deus homo. Att människan har en fri vilja är en när mast självklar förutsättning för Gregorios och något som han delar med nästan hela den östkyrkliga teologin. En västerländsk läsare som står i traditionen från Augusti nus tycker kanske ibland att synden inte tas på fullt allvar. Men också sakramenten behandlas, även om framställningen här är något mer åter hållsam. Inte minst får den paulinska lä ran om dopet som en död och uppståndel se med Kristus en utförlig behandling, vil ket är sällsynt i fornkyrkan. Läran om Kristi

Signum 3/2013

Bokrevy

reala närvaro i eukaristin formuleras tyd ligt. När det gäller de yttersta tingen är Gre gorios känd för sin lära om alltings återstäl lelse, och den kommer fram här också, om än i försiktig form. Förutom en instruktiv inledning av Per Beskow har texten löpande försetts med no ter där hänvisningar till andra fornkyrkli

ga texter, främst av Origenes, finns. Svensk kristenhet har under många år haft glädje av Olof Andréns verksamhet som översätta re. Det är en sannskyldig prestation att vid 96 års ålder översätta en grekisk text av det ta slag. Om svenskan någon gång förefaller tung och ovig, så återspeglas därigenom en dast originalets grekiska. sten hidal

Informationer

Påven inbjuden till reformationsjubileet Ordföranden för de evan geliska kyrkorna i Tyskland (EKD), Nikolaus Schneider, har bjudit in påven Francis kus till 2017 års reformations jubileum i Wittenberg. Den 31 oktober 1517 spikade enligt traditionen reformatorn Mar tin Luther upp sina teser på dörren till Wittenbergs slotts kyrka. Schneider meddelade att han bjudit påven att vara med och fira reformationsju bileet efter det att han hade haft ett halvtimmes samtal med Franciskus som han ta lade euforiskt om. Det rörde sig, enligt Schnei der, inte bara om ett ”intel lektuellt utbyte” utan om ett ”utbyte hjärtan emellan”. Som avslutning hade båda hälsat varandra som bröder och bett Fader vår tillsam mans. Schneider talade om en ”annan tonalitet” i jämförel se med Benedictus XVI. Det

var visserligen väldigt trev ligt för honom att umgås med den tyske påven, men det ekumeniska utfallet var dock ”blandat”. Även innehållsmässigt för väntar sig Schneider mycket inom ekumeniken av den la tinamerikanske påven: kon kreta frågor som gemensamt nattvardsfirande hade de vis serligen inte talat om, efter som han inte velat förbereda några ”ekumeniska förhand lingar” vid sitt första besök. Men han fick intrycket av att denne påve ändå är beredd att ”öppna fönster och dör rar, och därmed möjliggöra nya vägar”. I synnerhet när det gäller gemensamt nattvardsfiran de för gifta över konfessions gränserna ser Schneider nu större chanser. Han är över tygad om att Franciskus, som är förtrogen med den verklig het som fattiga och förtryck ta lever i, också har en stor förståelse för de konfessions

Signum 3/2013

blandade familjernas nöd. Bedömare betonar att det var en oförmodad hedersbe tygelse att den högsta repre sentanten för den tyska pro testantismen togs emot av en argentinsk påve knappt fyra veckor efter dennes ämbets tillträde – till och med före kuriekardinaler och ordfö randen för biskopskonferen ser. Till skillnad från Benedic tus XVI, som från sitt hem land och tidigare prefekt för Troskongregationen, och en ligt vad han själv ansåg, var mest förtrogen med protes tantismen, har den nye på ven i Argentina mest haft att göra med evangelikala kyr kor. Franciskus anses där för vara ett stort oskrivet blad inom ekumeniken. Vid ett första möte med kyrkliga företrädare med delade Franciskus strax ef ter det att han blivit vald, att han vill fortsätta Andra Va tikankonciliets ekumeniska

färdriktning. Dessutom heter det, att Franciskus är mer för trogen med reformationen än vad många tror; det intygade i alla fall Vatikanens ekume nikansvarige, kardinal Kurt Koch, som Schneider ock så träffade. Det väckte också uppseende att den första me ning som den nye påven utta lade på tyska – och det inför det församlade kardinalskol legiet – kom från en före det ta studerande av den evange liska teologin från Tyskland: diktaren Friedrich Hölderlin (1770–1843). Schneiders resa till Rom var planerad sedan länge. Enligt EKD var den officiella anledningen en konsert, som EKD hade förberett för den tyske ambassadören vid He liga stolen. Från början fanns ett samtal med Benedictus XVI planerat, som svarsbe sök på dennes artighetsvisit hos augustinklostret i Erfurt. Men Benedictus XVI:s av gång och valet av Franciskus kom emellan. Men ansvarig för påvens kalender är dock densamme: Georg Gänswein. Benedictus XVI var den förste påve som besökte Luthers tidigare kloster i Er furt. Schneider, som bjöd in Franciskus till reformations jubileet, sade att det i Witten berg och Berlin inte ska bli tal om något ”tyskt jubileumsfi rande” med ”hjälten Martin Luther”. Det bör i stället bli en ”Kristusfest” för alla krist na, ett firande av att ”evange liet med reformationen hitta de en ny väg till människor na”. Hur detta ska ske i prak

tiken, när en påve är ”med och firar” ett reformations jubileum, förblir naturligtvis en öppen fråga. Det gemensamma refor mationsminnet stod också i centrum för Schneiders sam tal med den påvlige ekume nikansvarige, kardinal Kurt Koch. Man ska ha talat om en gemensam utställning och en konsert i Rom år 2017, sade Schneider. Det hade inte lett till några ”konkreta resultat, men flera konkreta möten”. Dessutom bjöd han in Koch att tala om Andra Vatikan konciliets uppfattning om Skriften vid en EKD-synod.

kathpress 2013-04-09

Peking kräver religionens underkastelse Den kinesiska regeringen kräver enligt forskaren och direktorn för det Peking-ba serade institutet för världsre ligionerna, Zhuo Xinping, att alla religioner som är verk samma i Kina anpassar sig till den kommunistiska stats ideologin. Avsikten är att dra in religionerna i ansträng ningarna för ett ”harmoniskt samhälle”. Dessutom mås te religionerna och därmed även kristendomen i Kina underordna sig staten, sade Zhuo i Sankt Augustin utan för Bonn till den tyska katols ka nyhetsbyrån KNA. Lojaliteten mot staten kom mer alltid i första rummet för statens företrädare, först där efter kommer lojaliteten mot en religion, enligt forskaren. Detta har historiska orsaker:

Signum 3/2013

”Det finns inte och har aldrig funnits någon enhet mellan stat och religion i Kinas his toria fram till i dag, där reli gionen har spelat en ledan de roll, och inte heller någon skillnad mellan kyrka och stat. Det enda förhållande mellan stat och religion som förekommit i Kina är statens företräde och religionens un derordning.” Zhuo medgav att dessa villkor kan orsaka svårighe ter för de troende i Kina. Så ledes finns det exempelvis i frågan om biskopsutnäm ningar stora intressekonflik ter mellan Peking och Vatika nen. ”Om katolikerna är loja la med regeringen blir de kri tiserade eller till och med ex kommunicerade. Men om de är lojala med sin religion blir de betecknade som illegala och kan endast verka under jordiskt.” Religionsvetaren uttryckte samtidigt förhoppningen om en utvidgad dialog mellan Peking och den katolska kyr kan. ”Kanske kan det komma till stånd nya samtal efter va let av påven Franciskus.” För närvarande råder det en allt större öppenhet för att ta upp frågor om förhållandet mel lan religion och stat. Detta dialogfönster måste tas till vara. Ordföranden för den tyska biskopskonferensens kom mission för världskyrkan, är kebiskop Ludwig Schick, be tonade att den nuvarande statskyrkorätten i Tyskland också har utvecklats i en lång historisk process. Där

Informationer

för hoppades han att religi onerna och staten i Kina går vidare på dialogens väg. Pe kings mål att skapa ett har moniskt samhälle är begrip ligt, menade Schick. Men då får det inte leda till ett statligt förtryck av individers och re ligionsgemenskapers frihet. Zhuo och Schick talade vid en högtidlighet med anled ning av att den tyska katols ka kyrkans Kinacentrum fyllde 25 år. Målet med forsk nings- och mötesplatsen, som grundats av ordnar, stift och hjälporganisationer, är mötet och utbytet med Kina

inom kultur- och religions området. Det grundades som ett svar på Kinas öppnings politik under 1980-talet. Le dare är Steyler-missionären pater Martin Welling. Antalet katoliker i Kina uppskattas till mellan 12 och 14 miljoner – en liten mino ritet på knappt en procent, ”alltför liten, för att uppfat tas som ett hot av myndig heterna”, sade Welling. Den som underordnar sig partiet kan utöva sin tro relativt fritt, samtidigt är församlingarna ”levande, och längtar efter trosundervisning och vida

reutbildning, men de är ock så socialt engagerade och all tid mycket inriktade på mis sion”. Å andra sidan inskränker den kinesiska staten religi onens frihet avsevärt. Para graf 36 i den kinesiska för fattningen, som garanterar religionsfrihet, förbjuder var je form av utländsk inbland ning. På motsvarande käns liga sätt reagerar kinesiska myndigheter på eventuellt inflytande från väst och på regleringsförsök från Vatika nen, exempelvis vid biskops vigningar.

kathpress 2013-04-12

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. klas borell Professor i sociologi vid Institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund. margaret hebblethwaite bosatt i Paraguay och verksam inom Santa Maria Education Fund. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. antje jackelén Teol. dr och biskop i Lunds stift inom Svenska kyrkan. anders jarlert Professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. paul katsivelis Forskare i arabiska och Mellanöstern kunskap vid Stockholms universitet.

georg klein Professor emeritus i tumörbiologi vid Karolinska Institutet. olle kristenson Teol. dr i missionsvetenskap och direk tor för ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd karin linnell Adjunkt vid Sophiahemmets högskola i Stockholm. kerstin hedberg nyqvist Leg sjuksköterska, med. dr och docent. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. kristiina savin Fil. dr i idé- & lärdomshistoria vid Lunds universitet. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. dominik terstriep Jesuitpater och dr i teologi vid Gregori ana-universitetet i Rom, Stockholm. bo j. theutenberg Jur. dr, professor i folkrätt och UD:s folkrättssakkunnige 1976–1987, ambas sadör. carl otto werkelid Kulturråd vid Sveriges ambassad i Lon don, tidigare (2001–2008) kulturchef på Svenska Dagbladet.

Innehåll Signum nr 3/2013 årgång 39 Ledare

Litteratur

1 kjell blückert

38 karin linnell

Katolsk vision – Den nye påven väcker förhoppningar och uppmanar till självprövning.

Aktuellt

3 fredrik heiding

Samtal med biskopen av Rom – Argentinska journalisters bild.

Porträtt

6 margaret hebblethwaite Ny vår för Franciskus

Diplomati

9 bo j. theutenberg

Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet – Om den katolska kyrkans agerande i militärjuntans Argentina.

Främlingsfientlighet

16 gunilla maria olsson

Hur ska vi förstå främlingsfientlighet?

Medicinsk etik

19 kerstin hedberg nyqvist

Surrogatmödraskap – en mänsklig rättighet eller oetiskt?

Islam

24 ulf jonsson

Islamisk teologi vid Uppsala universitet

27 klas borell

Svenska muslimska församlingar – resurs eller hinder i integrationsarbetet?

Livsåskådning

30 georg klein

Religion är för viktigt för att överlåtas åt de religiösa – Apropå boken Religion för ateister.

Andra Vatikankonciliet 50 år

34 olle kristenson

Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin

Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

44 paul katsivelis

I väntan på Assads fall – två år av revolt

47 dominik terstriep

Kubas revolution – pianokonsert för en sträng

Teologi

51 sten hidal

Några reflexioner utifrån ett herdabrev – Med en replik från Antje Jackelén.

Bokrevy

54 carl otto werkelid

Cordelias kreativa credo – Cordelia Edvardson: För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under.

56 sten hidal

Arabisk vår – Mohammad Fazlhashemi: Den arabiska våren.

58 kristiina savin

Jesuiternas första kvartssekel – John W. O’Malley: De första jesuiterna.

61 elisabeth stenborg

Stagnelius – suckandets skald –Anders Olsson: Vad är en suck?

64 gunilla maria olsson

Adress

66 anders jarlert

Den evangelikala väckelsen och moderniteten –Joel Halldorf: Av denna världen?

69 sten hidal

Katekesundervisning från 300-talet –Gregorios av Nyssa: Kateketiska föreläsningar.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Utfall mot näthatet –Lisa Bjurwald: Skrivbordskrigarna.

Helår (8 nummer)

Anders Piltz, Katrin Åmell.

62 anna maria hodacs

En franciskansk kassabok –Henrik Roelvink: Låt mig ”avlägga räkenskap”…

Prenumeration 2013

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 juni 2013.

3/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Konsulent sökes! Katolsk vision

Samtal med biskopen av Rom Margaret Hebblethwaite

KPN söker en konsulent med uppgift att medverka vid bokutgivning samt att leda kurser i hela landet. Du bör:

Ny vår för Franciskus

Den katolska kyrkan och Dagmar Hagelin-fallet

Tillträde den 19 augusti 2013. Tjänsten är på 75% och förlagd till Johannes Paulus II Pastoralcentrum i Stockholm.

Kerstin Hedberg Nyqvist

Bo J. Theutenberg

Gunilla Maria Olsson

Hur ska vi förstå främlingsfientlighet? Surrogatmödraskap – en mänsklig rättighet eller oetiskt?

Skicka ansökan senast den 20 maj med meritförteckning, referenser och löneanspråk till KPN, Ulrika Erlandsson, Box 2150, 103 14 Stockholm. Upplysningar: tfn 08-50 557 661

Ulf Jonsson

Islamisk teologi vid Uppsala universitet Olle Kristenson

Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin www.signum.se

Katolska Pedagogiska Nämnden

Karin Linnell

Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum