3 2017 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 3/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vårnyheter från Artos

Är universitet fortfarande möjliga i vår tid?

Närmare Guds hjärta

Brister i kriterietillämpning vid dödshjälp

sammanställd och redigerad av bernad bangley I den här boken möter vi några av den kristna trons främsta andliga gestalter. Här får de själva ordet och kan tala till oss över århundradena. Författaren Bernard Bangley har använt sig av den enorma skatt av andliga klassiker som spänner sig över sekler av kristen erfarenhet och insikt. Han skriver: ”Vad jag har gjort är att jag har parafraserat dessa skrifter till ett klart, enkelt, modernt språk. … Det finns ett stycke för var och en av årets dagar. Styckena är avsedda för enskild andakt.” ”Vi blir som den vi älskar”, sa heliga Birgitta. Tillsammans med en sky av vittnen inbjuds vi genom denna bok att närma oss Guds hjärta. Läs mer på www.artos.se | Mjukt band med flikar 288 sidor (ord. pris 304:-)

Marita Hilliges

Bildning för en okänd framtid John Sjögren

Torgny Lindgren – långkokt litteratur Olof Hallonsten

tema: universitet

Kvasikapitalism hotar vetenskapens kärnvärden

Erbjudande

210:-

Erbjudande

125:-

Med doft av salighet

Betraktelser av Magnus Friedrich Roos för varje dag i en månad Mjukt band m. flikar 102 s.

Erbjudande

185:-

Yrken och arbetsliv i antikens Rom emin tengström

Korset och kapitälet

Mjukt band m. flikar 144 s.

Inger Enkvist

Akademisk frihet under ansvar Anders Piltz

Disputationen – västerlandets bestående gåva till världsarvet Bengt Kristensson Uggla

Med Humboldt i universitetsdebatten Thomas Karlsohn

De fornkristna kyrkorna och monumentaliteten olof brandt

Universitetets idégrund och sekularisering www.signum.se

Mjukt band m. flikar 186 s.

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

2017

Christopher Lamb

Att skydda barn från övergrepp

Innehåll Signum nr 3/2017 årgång 43 Ledare

1 erik åkerlund

Är universitet fortfarande möjliga i vår tid? – I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort.

Krönika

3 marita hilliges

Bildning för en okänd framtid

Aktuellt

4 mikaela luthman

Brister i kriterietillämpning vid dödshjälp – Om den s.k. Oregonmodellens konsekvenser.

Litteratur

7 john sjögren

Torgny Lindgren – långkokt litteratur

Äktenskap och familj

13 sten hidal

Kyrkan, familjen och de ensamstående – Apropå Amoris laetitia.

Tema: universitet

16 olof hallonsten

Kvasikapitalism tränger undan vetenskapens kärnvärden – Macchiarini-affären blottlade en universitetskultur fjärran från klassiska akademiska ideal och en långtgående korruption av de vetenskapliga kärnvärdena saklighet, opartiskhet, meritokrati, och kritisk granskning.

21 inger enkvist

Akademisk frihet under ansvar – Universiteten har blivit mer yrkesskolor än intellektuella mötesplatser.

26 anders piltz

Disputationen – västerlandets bestående gåva till världsarvet – Om nyttan av att bli motsagd.

32 bengt kristensson uggla

Med Humboldt i universitetsdebatten – Hur ska man förstå det som händer med och vid våra universitet?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

38 thomas karlsohn

Universitetets idégrund och sekularisering – Påståendet att universitetet har lämnat sitt religiösa ursprung till förmån för en rent sekulär syn på kunskap och sanningssökande kan ifrågasättas.

Populorum progressio 50 år

43 kenneth r. overberg

Folkens utveckling – 50 år sedan påven Paulus VI:s encyklika Populorum progressio.

Analyser och rapporter

48 christopher lamb

Att skydda barn från övergrepp – ett samtal med jesuitpater Hans Zollner

Film

53 gunnar broberg

Tankar efter filmen Sameblod – Sameblod i regi av Amanda Kernell.

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Konsten att möta den andre – Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv.

57 magdalena dahlborg

Att förmedla ett hopp – Antje Jackelén: Samlas kring hoppet.

59 gösta hallonsten

Välskrivet om språkets förmedlande förmåga – Gud er alltid større – Kirkefedrenes teologiske språk.

61 olle brandt

Uppdaterad Duffy – Eamon Duffy: Helgon och syndare. En bok om påvarnas historia.

64 informationer 64 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

Bokrevy

54 stig olsson

Bg 5282-2046

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 29 maj 2017.

Ledare

Är universitet fortfarande möjliga i vår tid? – I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort.

rdet ”universitet” ansluter till latinets universitas, och har alltså med helhet att göra. Det utmärkande för ett universitet, till skillnad från exempelvis en yrkesskola, är att kunskap söks för sin egen skull, även om kunskapen sedan också kan komma till praktisk användning. Det finns en gemenskap inom lärarkollegiet, så att inget ämne inom universitetet ska vara helt främmande för någon lärare. I grunden är alla kunskapsområden integrerade i en helhetsvision av vad kunskap är, med syftet att förmedla en integrerad helhetsbild över ämnesgränserna till studenterna vid universitetet. Mot denna bakgrund torde de flesta universitet i dag till stora delar kunna betraktas som en samling yrkesskolor (inget ont om yrkesskolor i sig!) inom en och samma organisation, snarare än som universitet i den mening som vi ser dem i traditionerna från Wilhelm von Humboldt (1767–1835) och John Henry Newman (1801–1890). Svaret på hur universitetet kan återupprättas är lärarkollegiet, och kollegialiteten inom detta. Men innan vi kommer fram till detta svar måste något mer om orsakerna till dagens belägenhet sökas. Orsakerna är mångfacetterade och komplexa och måste ses mot en historisk horisont, men ett svar skulle kunna vara: ”på grund av den moderna byråkratin”. Med sociologen Max Weber (1864–1920) som bakgrund kan man med ”byråkrati”

förstå det moderna sättet att styra och förvalta organisationer. De främsta exemplen på sådana organisationer är enligt Weber den moderna staten och det kapitalistiska företaget. Utmärkande för dem är den ”opersonlige” tjänstemannen/ämbetsmannen, som inte styr på grundval av personliga kopplingar eller preferenser utan i enlighet med givna direktiv och regler. Tjänstemannens arbete ska präglas av oväld. I princip ska sådana tjänstemän, utbildade till att vara just sådana, kunna flyttas runt till vilken tjänst som helst och ”sköta systemet”. Vad som främst krävs för detta är en allmänkompetens och utbildning i och/eller erfarenheter av administration, juridik och ekonomi. Att tjänstemän nu föreslås avkönas till ”tjänstepersoner” är ur detta perspektiv helt logiskt, även om ordet är rysligt. Weber, som i grunden såg positivt på denna utveckling, skrev för omkring hundra år sedan, men hans iakttagelser har inte förlorat sin aktualitet. De har tvärtom blivit allmängiltiga för samhället i stort med dess upplösning av väl avgränsade organisationer i ett nätverkssamhälle. Organisationer i det moderna samhället styrs alltså i allt högre utsträckning byråkratiskt. Till detta kan man sedan lägga den så kallade Parkinsons lag. Lagen har ingenting med den neurologiska sjukdomen att göra utan säger att arbete passar in i den tid vi ger det. Om jag alltså ger mig själv två

Signum 3/2017

Ledare

timmar för att skriva en ledartext så kommer det att ta två timmar. Men om jag får en vecka på mig kommer jag med lätthet att fylla upp också denna tid. För byråkratiskt styrda organisationer innebär detta att det alltid kommer att behövas mer resurser för att styra dem. Det får till följd att byråkratin tenderar att ständigt svälla, och att den egentligen är omättlig i hur stor den kan bli. Tillbaka till universiteten själva: I det moderna samhället är dessa utsatta för byråkratisk styrning och för det som kallas management (med parametrar som mål- och resultatstyrning, utvärderingar och vd-hierarkier). Huruvida denna styrning sker från statligt håll eller från företag är här irrelevant – i båda fallen handlar det om byråkrati, alltså kontorsstyre. Denna utveckling hos universiteten behandlas i flera artiklar i detta nummer av Signum. Men här kommer poängen: det är en utmärkande del av byråkratiskt styre att det inte finns något speciellt med just universitet. Visst kan man i funktionella termer ställa upp vad universitet, till skillnad från andra organisationer, ”gör” eller ”producerar”. Men det finns ingenting specifikt ”innehåll” i denna produktion som gör just universiteten annorlunda att styra och leda. Effektivitet och kvalitet mäts, i slutändan, på liknande sätt oavsett verksamhet. Stat och företag vill alltså ha ut något av universiteten. Den interna byråkratin vill i sin tur öka mätbara värden – i grunden ”produktionen” av studenter och vetenskapliga artiklar – som svar på dessa yttre (men internaliserade?) krav. I takt med att denna aspekt av verksamheten alltmer kommer i förgrunden blir man allt mindre universitet, och alltmer yrkesskolor. Om någon väg finns ut ur detta så är det kollegialitet. Det är i lärarkollegiet som de interna principerna för universitetets säregna organisering återfinns. Det är inom detta som kunskaper och ämnestraditioner förs vidare. Det är också här som den ”genetiskt

kodade” strävan utöver det egna ämnets gränser finns. Det finns en saknad och en sorg hos många universitetslärare över den förlorade helheten. Ska då inte universiteten samverka med världen utanför, med det omgivande samhället, med stat och näringsliv? Naturligtvis! Men det är bara en människa med en egen integritet, en självkänsla och uppfattning om sitt eget kall, som också på ett fruktbart sätt kan samverka med andra männi skor. Och liknande gäller för organisationer. I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort. Låt alltså universiteten återfinna sig själva. Ett första steg vore att, som föreslagits, skapa en egen juridisk form för universiteten, där just deras särdrag tas tillvara och skyddas. Kollegialiteten måste här alltså spela en central roll, inklusive akademiska ledare som primi inter pares (främsta bland likar), vikten av examina och peer-review av vetenskapliga arbeten. Ett annat önskvärt drag vore att göra frågan om huvudman sekundär, eller att helt utelämna denna. I dag görs en stor åtskillnad mellan statliga universitet och högskolor, å ena sidan, och enskilda utbildningsanordnare, å den andra. Med en uppställd given juridisk form för vad universitet är – och en statlig kontroll av att detta uppfylls i det enskilda fallet – bör det dock inte ha någon principiell betydelse vem som är huvudman. Lagstiftningen får dock, återigen, inte detaljreglera universitetens verksamhet utifrån. Den måste vara en ram inom vilken det karaktäristiska för universitetens verksamhet kan odlas och kreativt utvecklas enligt sina egna principer, och i enlighet med de olika universitetens särdrag samt egna mål och strategier för att uppnå dessa. På så sätt blir och förblir universiteten inte bara möjliga utan nödvändiga i alla mänskliga samhällen som vi kan föreställa oss framöver. erik åkerlund

Signum 3/2017

Krönika

Bildning för en okänd framtid

e senaste århundradena har mycket handlat om ekonomisk tillväxt, som verkligen tjänat oss väl. Vi har sett en exempellös förbättring i människors levnadsvillkor. Mätta magar och grundläggande trygghet från våld gynnar demokrati och människors inflytande över sina liv. Men tillväxt har sina avigsidor. En varmare planet kan tvinga fram folkförflyttningar. En skenande ojämlikhet i hur vi får ta del av tillväxtens goda skapar oväntade spänningar och rekyler. Överraskningarnas tid är nog inte över med Brexit och Trump. Internet har skapat en revolution som få förutsåg. Det erbjuder oanade möjligheter att skapa ett bättre liv för människor på de mest förfördelade delarna av vår planet, inte minst genom kunskapsspridning. Samtidigt ändrar det förutsättningarna för våra liv. Framtiden bär med sig flera liknande, snabba smygrevolutioner. Två stora är redan på gång: artificiell intelligens och bioteknik. Dessa kommer att omvandla våra samhällen på oanade sätt. Datorsystemet Watson vinner inte bara Jeopardy, det lämnar mer tillförlitliga diagnoser än den mest erfarna läkaren. Automatiseringen avskaffar farliga och monotona jobb. Försvarsforskare lyckas att med elektroniska hjälmar påverka hjärnan så att soldater i strid blir mindre rädda. Det finns inga gränser för hur människor kan förändras med genteknik och bioteknik – om inte vi sätter de gränserna. Ångkraften, järnvägarna och elektriciteten bestämde inte om vi skulle få ett fascistiskt, kommunistiskt eller liberalt samhälle. På liknande sätt blir det andra skeenden än internet, den artificiella intelligensen eller

biotekniken som bestämmer hur våra samhällen blir. Det avgör vi själva. De år som människor ägnar åt en högskoleutbildning är troligen den längsta sammanhängande period då de får en chans att verkligen läsa och tänka på djupet. Frågor om att handla rätt och fel, om att självständigt våga bilda sig en uppfattning på goda grunder – och att kunna skilja mellan goda grunder och dåliga. Det är en krävande process där människor skapar sig själva. Det är det som jag menar är bildning. För att kunna erbjuda goda utbildningar för en okänd framtid, behöver vi lägga stor vikt vid hur våra studenter skapar sig själva och sina livsfundament, hur de växer som människor i nära dialog med andra – tänkare, lärare, kurskamrater. Det är våra studenter som kommer att utveckla framtidens samhälle och de behöver därför bilda sig för ett ansvarstagande medborgarskap. För ett gott liv räcker det inte att man själv har det materiellt gott. Ojämlikhet föder otrygghet. Ingen människa är en ö; vi är alla beroende av varandra. Vi har förmågan redan nu att skapa oss en värld där ingen behöver vara hungrig eller lida i onödan, där alla har möjlighet att bygga sina liv på det sätt som de vill. Där alla har förmågan att vara med och påverka sitt samhälle för det gemensamma goda. Men då behöver vi alltfler människor som ser, förstår och förmår påverka de stora sammanhangen. Då behöver de klokas röst höras mycket tydligare i världen. Högskolan är knappast det enda stället där människor kan utveckla den klokheten. Men högskolan har ett särskilt ansvar att vara med och skapa den utvecklingen. marita hilliges

Signum 3/2017

Aktuellt

Brister i kriterietillämpning vid dödshjälp

åsk – en lång, plågsam berättelse om tortyr och en grym död och sedan det underbara jublet över uppståndelsen – alla vi som deltar i de fyra påskdagarnas liturgi tänker nog lite mer än vanligt på döden. I alla tider har människan skrämts av döden, gjort allt hon kunnat för att skjuta den ifrån sig och letat hopp i en möjlig fortsättning efter den. Rädslan för döden, och lidandet som kan föregå döden, är inte ny. Men dagens människor vill inte finna sig i den rädslan och oron! Vi vill kunna kontrollera våra liv. När vi ska ”skaffa” barn, var vi ska bo och leva, våra relationer och yrkesval – allt ska kontrolleras. Men sjukdom och död drabbar utan hänsyn till personens planering, vilja, ekonomiska ställning. Medicinen har gjort enorma framsteg, men döden vinner alltid till slut, alltid. Och i motsats till vad man ibland kanske kan tro när man hör dödshjälpsförespråkare argumentera vill de flesta människor inte dö. De flesta, hur sjuka de än är, vill fortsätta att leva. Detta till trots svarar en majoritet av tillfrågade svenskar att de är positiva till dödshjälp. Av svenska läkare är det en minoritet, men röster har höjts även från läkarkåren för att tillåta dödshjälp. Motiven för detta varierar naturligtvis, men bakom ligger med få undantag omtanke och önskan att bespara andra människor (och sig själv) svårt lidande i livets slut. Med negativa erfarenheter från eutanasi i Beneluxländerna och Schweiz där man sett

en glidning: från dödshjälp endast till svårt sjuka, beslutskompetenta vuxna männi skor som lider outhärdligt till att dödshjälp givits åt dementa, åt deprimerade, åt människor som inte själva efterfrågat det – det vill säga det fruktade sluttande planet – har man från förespråkarna för införande av dödshjälp i Sverige som ett bättre alternativ fört fram den så kallade Oregonmodellen, att en läkare skriver ut ett dödligt läkemedel som patienten kan ta när han/hon bestämmer sig för det. Min övertygelse är att dödshjälp är ett farligt och mycket dåligt alternativ till god symptomlindring och kärleksfull omvårdnad i livets slutskede. Detta oberoende av om dödshjälp ges som eutanasi i form av att en läkare ger en dödlig injektion eller om läkare som i Oregonmodellen skriver ut en dödlig dos för patienten att inta själv när han eller hon bestämmer sig för det; det som av förespråkare eufemistiskt benämns ”självvalt livsslut”. I en nyligen publicerad rapport från den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, där jag är en av författarna, granskas Oregonmodellen kritiskt. Oregons hälsovårdsmyndighet har ställt upp sju kriterier för genomförandet av läkarassisterat självmord under den så kallade Death with Dignity Act: 1. Muntlig begäran, 2. Skriftlig begäran, 3. Bekräftad diagnos och prognos, 4. Bedömning av beslutsförmåga, 5. Psykiatrisk undersökning vid misstanke om bristande beslutskapacitet,

Signum 3/2017

Aktuellt

6. Information om alternativ till dödshjälp, 7. Patienten ska rådas att berätta för en nära släkting. I rapporten granskas dessa sju punkter. Samtliga visas vara behäftade med problem och osäkerhet i hur de efterlevs.

Kritisk granskaning Prognoskriteriet säger att patienten ska ha en förväntad överlevnad på högst sex månader. Alla som arbetar i palliativ vård eller i annan verksamhet där patienter i hög utsträckning dör vet hur svårt det är att bedöma beräknad överlevnad. Av dem i Oregon som inte tog pillret levde nästan åtta procent efter sex månader. Hur många som skulle ha levat efter sex månader av dem som tog tabletten vet vi naturligtvis inte, men det finns ingen anledning att tro att de är färre. Och tidsaspekten är även ur ett annat perspektiv oerhört viktig. Störst risk för självmord bland patienter med cancer är den närmaste tiden efter beskedet, även för dem som har potentiellt botbar sjukdom. Att få en mycket allvarlig diagnos medför oftast en tid av chock och bristande beslutsförmåga, vilket man i Oregonmodellen inte tar hänsyn till. Det är välkänt för dem som arbetar med vård av döende att positionerna ändras – när du är frisk kan du säga ”om jag får cancer vill jag ha dödshjälp”; när du får cancer vill du trots allt leva men kan tänka ”om jag inte kan gå vill jag inte vara med längre”; när du sitter i rullstol kan önskan ha flyttats till att vara ”om jag blir helt beroende av andras hjälp vill jag dö” – men när du tas med lift ur sängen, tvättas och matas, ja, då kan du upptäcka att en vårdag i rullstolen, med en filt över benen, i solen, kan livet vara ganska fint och värt att behålla ett tag till. Ett allvarligt problem med Oregonmodellen är den höga grad av sekretess som täcker tillämpningen av läkarassisterat självmord. Denna sekretess innebär ett oförklarligt starkt skydd för läkare som assisterar vid självmord och medför samtidigt att de statliga organ som borde ha insyn i Oregonmodellens tillämpning nöjer sig med knapp-

händig information. I mina ögon är detta märkligt i ett land som gjort sig känt för den starka rädslan hos läkarkåren för stämningar för felbehandling. Oregons lag om läkarassisterat självmord innefattar dessutom ett skydd för läkare som handlat i god tro, alltså även om resultatet visar sig vara negativt för patienten. Det till synes strikta regelverket hindrar inte en patient som blivit nekad assisterat självmord av sin ordinarie läkare från att ”shoppa runt” bland andra läkare, tills han eller hon hittar någon som bedömer att kriterierna är uppfyllda. Den vanligaste substansen som används för läkarassisterat självmord i Oregon och i Nederländerna är barbiturat. Det är känt att en överdos av preparatet kan orsaka plågor, såsom extrema flämtningar och muskel spasmer. Panik, skräckkänslor och aggressivt beteende förekommer som konsekvenser av den förvirring som skapas av preparatet. Barbiturat är avregistrerat i Sverige sedan 1960-talet på grund av biverkningar, den stora risken för (oavsedda) överdoser och tillvänjningsrisk. Andra förekommande problem innefattar svårigheter att ta drogen, att drogen inte lyckas försätta personen i medvetslöshet samt att det kan dröja flera dagar innan döden inträffar. En man rapporterades ha upplevt sådana svårigheter i samband med sitt assisterade självmord att hans svåger var tvungen att hjälpa honom att dö. I ett annat fall hade en man sådana obehagliga symptom efter att ha tagit medlet att hans fru såg sig nödgad att ringa efter ambulans. Han fördes sedan till sjukhus där han återupplivades. I Nederländerna finns riktlinjer som är tänkta att undvika problem och öka effektiviteten vid assisterat självmord, men ändå förekommer i 18 procent av fallen andra problem som har lett till att läkare bestämt sig för att utföra eutanasi i stället. I 14 procent av fallen blev patienten inte medvetslös, vaknade upp eller levde längre än förväntat. När patientens självbestämmande eller smärta och lidande som grund för assiste-

Signum 3/2017

Aktuellt

rat självmord väl har accepterats, är risken stor att proceduren inte kommer att begränsas till dem som har en dödlig diagnos. I Oregon modellen kan redan flera indikationsglidningar konstateras. Inte bara döende patienter utan också kroniskt sjuka kan få servicen, bara de självmant upphör med sin livsuppehållande behandling. Och patienter i sluten psykiatrisk vård ska ges tillgång till läkarassisterat självmord, bara de kan anses vara terminalt sjuka – vilket är ett klart övertramp mot beslutskapaciteten.

Slutsatser Den slutsats vi drar i rapporten är att Oregonmodellen är mycket bristfällig när det handlar om att skydda patienter. Särskilt beklämmande är det bristfälliga, för att inte säga obefintliga, skyddet för patienter som lider av depression och andra psykiska åkommor. De läkare som utfärdar recepten på dödliga läkemedel är ofta okunniga i både palliativ vård och depressionssjukdomar och har därför svårt att hjälpa de sökande till alternativa lösningar. Vi menar att både förespråkare och motståndare till dödshjälp drivs av goda intentioner. Förespråkarna för läkarassisterat självmord framställer frågan som att det handlar om rätt till en värdig död för svårt lidande patienter, samtidigt som det i praktiken ofta handlar om att känna att man som patient har kontroll över sitt liv. I praktiken är det oftare ”sociala” motiv – förlusten av kontroll, beroendet av andra för att klara dagliga aktiviteter, oförmågan att hitta glädjeämnen i livet – än ”medicinska” – smärta, andnöd, ångest – som leder till att en patient begär recept på dödlig drog. Motståndarna erkänner patienternas lidande men menar att assisterat självmord är fel väg att gå, eftersom det ifrågasätter skyddsvärdet hos sjuka och funktionshindrade och kan innebära en orimlig press på läkare att skriva ut det dödliga giftet. De önskar i stäl-

let att patientens lidande ska hanteras på bästa sätt för att lindra plågan hos patienten och göra livet betydelsefullt för honom eller henne. Det vi i rapporten vill visa är hur Oregonmodellen fungerat i praktiken under de 20 år den funnits. Det är inte är så enkelt som det framställs i debatten. Det finns stora problem med vilka patienter som erbjuds självmordet och på vilka kriterier. Men vi visar också, oerhört viktigt, att det dessvärre inte heller finns några garantier när man tar ett dödspiller att man får en lugn, symptomfri, värdig död. En ytterligare mycket stor fara är att den rädsla som många äldre och sjuka känner att ligga till last, både för sin närmaste omgivning och samhället, kan innebära en press att begära dödshjälp, som de egentligen inte önskar. Jag tror tyvärr att förespråkarna för dödshjälp inte kommer att ta till sig den kritiska granskningen av Oregonmodellen annat än som en hjälp att slimma modellen, öka ”säkerheten”, se till att de brister som finns i USA inte ska finnas vid genomförandet i Sverige. Inte av ondska eller bristande moral, utan av en uppriktig vilja att införa ett system de tror på. Förespråkarna har säkerligen inga ekonomiska motiv, men ekonomiska hänsyn ligger i förlängningen farligt nära till hands i ett samhälle där allt fler blir allt äldre, sjuka lever allt längre, demensvården kostar alltmer. Jag menar att bristerna i Oregonmodellen – som förvisso är stora och mycket allvarliga – ändå inte är det främsta argumentet emot den. Livet på jorden är från födsel till död fyllt av oförutsägbara händelser, och några garantier erbjuds sällan. Att gå genvägen via att ge ett dödspiller till svårt lidande människor i stället för en god vård skulle om det genomförs i Sverige i våra ögon vara ett gigantiskt misslyckande för och ett underkännande av sjukvården. mikaela luthman

Signum 3/2017

Bokrevy

om Gud, ”nemlig for så vidt som Gud er verdens skaper” (s. 264). I sig själv är därför inte den apofatiska teologin mera adekvat än den katafatiska. Båda är berättigade, men bara under förutsättningen av Gud som världens skapare och frälsare. På den grundvalen utvecklar Maximos sin teologi, där inkarnationen och Logos närvaro i skapelsen genom de logoi (idéer eller ’förnuftsfrön’) han nedlagt i den, spelar en nyckelroll. Maximos teologi är en kristocentrisk skapelseteologi. I Guds skapelse/frälsningsekonomi ges ett rum åt människorna där vi kan ”erkjenne, tenke og tale, idet den skrevne og den naturlige lov (lag=uppenbarelse, min anm.) lar seg gripe som en vevnad av mening der katafatisk og apofatisk tale kan utfoldes i kirkelig kontekst med den åbenbarte Gud som referanse” (s. 272). Tollefsens knappt skrivna sammanfattning av Maximos’ syn på språket och transcendensen borde vara obligatorisk läsning för alla som tar ordet apofatisk i sin mun. Tilläggas skall att några uppsatser i boken fattar temat teologiskt språk i en vida-

re bemärkelse. Det är ingen nackdel. Här får vi en belysning av litterär och retorisk teknik hos Augustinus (Berg Eriksen), poesi och metaforer hos Efraim och Romanos (Hidal resp. Arentzen), allegorisk bibeltolkning och översättningsproblem hos Hieronymus och Gregorius den store (Hunt resp. Evans), bildteologins språk hos Johannes Damascenos (Karahan), askesens språk hos Evagrios (Ekman) samt en god portion teologi och teologihistoria via Ignatius, Irenaeus och Origenes (Hvalvik, Kaufmann resp. Jacobsen). Utgivarna förefaller vara medvetna om och ha räknat med denna spännvidd i uppgiftsbestämningen. Den inledande uppsatsen av Kristiansen om ”Språket som tegn og ikon” är en utmärkt översikt, men det är otvivelaktigt i de direkta bidragen som antologins styrka ligger. Med tanke på de förvånansvärt vattentäta skotten mellan bokutgivningen i de skandinaviska länderna skulle en svensk utgåva av denna utmärkta bok kunna vara på sin plats. gösta hallonsten

Uppdaterad Duffy Eamon Duffy: Helgon och syndare. En bok om påvarnas historia. Översättning av Olof Andrén, Per Beskow och Sten Hidal. Norma 2016, 576 s. Oj, så mycket som har hänt i den katolska kyrkan och i världen sedan jag 2002 recenserade den förra svenska utgåvan av Eamon Duffy utmärkta och över 500 sidor långa bok om påvarnas historia Helgon och syndare. Den nya utgåvan är författad 2014 och är översatt av Olof Andrén, Per Beskow och Sten Hidal. År 2002 var Johannes Paulus II påve. Duffy beskrev honom med en viss skepsis och kritiserade hur han hade centraliserat den katolska kyrkan. Han menade att påven hade formats av sin polska bakgrund och av

sina erfarenheter som gjort honom till antikommunist men också skeptisk till västerländsk njutningslystnad. År 2002 var den katolska kyrkans närminne fullt av Johannes Paulus II:s omfattande program av resor och evenemang under jubelåret 2000. Han hade bett om förlåtelse för den katolska kyrkans begångna synder mot mänsklig och religiös frihet, mot kvinnans värdighet och mot judarna. Senare under samma månad upprepade han denna offentliga bothandling under ett historiskt besök i Heliga landet. Efter jubelåret fick se-

Signum 3/2017

Bokrevy

dan kyrkan och världen betrakta den förrförre påvens ålderdom och sjukdom, ”som förvandlade den forne idrottsmannen till en plågsamt böjd och bräcklig gestalt”. Duffy berättade redan i förra utgåvan om hur Johannes Paulus II år 2000 gav ut det omdiskuterade dokumentet Dominus Iesus som betonade att Kristus utgör frälsningens centrum. Texten handlade om icke-kristna religioner men kritiserades främst för hur den beskrev icke-katolska kristna kyrkor. Redan i min förra recension påpekade jag ett sakfel, som inte rättats: det påstås fortfarande att dåvarande ordföranden för Påvliga rådet för kristen enhet var den tyske kardinalen Walter Kasper, som först 2001 efterträdde australiensaren Edward Cassidy. Sedan dess har mycket hänt. Jag skriver denna recension den 22 oktober, som numera är den liturgiska årsdagen för den helige Johannes Paulus II. Han kanoniserades nämligen av påven Franciskus år 2014 i närvaro av Johannes Paulus’ omedelbare efterträdare Benedictus XVI, som 2013 överraskade hela världen genom att avgå. Mycket har alltså förändrats sedan 2002, och det är på Duffys beskrivning av dessa senaste femton åren som jag tänkte koncentrera mig denna gång, efter att förra gången ha framfört några kritiska synpunkter framför allt på hur författaren bekrev fornkyrkan. I den nya utgåvan fortsätter berättelsen med de gripande händelserna under 2005 då Johannes Paulus II fördes till sjukhus och fick genomgå en trachotomi som gjorde honom stum. Påskdagen 2005 visade sig påven i sitt fönster; ”man placerade en mikrofon framför honom, men förgäves sökte han tala: kolossen var kedjad”. Några dagar se-

nare var han död. Hans begravning lockade miljoner människor från hela världen. Svallvågen av starka känslor ledde till att hans närmaste medarbetare, den bayerske kardinalen Joseph Ratzinger, valdes att efterträda honom. Duffy sammanfattar Johannes Paulus II:s långa pontifikat så här: ”Hans obekväma vision av evangeliets dyrbara frihet är kanske det tydligaste arvet från honom. Trots all sin öppenhet mot människor av andra religioner, så var han fullt övertygad om sanningen i katolicismens gamla läror. Han var säker på att ett liv i enlighet med dem också är det rikaste mänskliga livet.” Samtidigt påpekar Duffy att ”det fanns hos honom ett starkt apokalyptiskt drag som ledde till att han i den heliga påskkalendern satte in den nya och betänkligt kitschiga visionära kulten från Polen av ’den gudomliga barmhärtigheten’”. Efterträdaren Ratzinger var för Duffy ”den tydigaste talesmannen för det bästa i det förra pontifikatet och en av få kuriekardinaler som var känd över hela världen. Alla högaktade hans intellekt [...] Hans traditionalism var alltigenom mera reflekterad, intellektuell och begreppsmässig än Wojtylas.” Duffy betonar skillnaden mellan de bägge påvarna och att den åldrade Ratzinger inte kunde tävla med den unge Wojtylas energiska resor. Ändå påpekar han helt riktigt att besöket i Storbritannien 2010 blev en succé och på många sätt en höjdpunkt på hans pontifikat. Efter månader av skriverier som bara handlade om prästers sexövergrepp hälsades han av entusiastiska folkskaror. Besöken i London 2010, Paris 2008 och Berlin 2011 profilerade Benedictus XVI som en påve i fruktbar

Signum 3/2017

Bokrevy

dialog med ett sekulariserat Europa. Duffy påminner om det omdiskuterade talet i Regensburg 2006, där Benedictus XVI anspelade på förhållandet mellan islam och våld. ”Talet i Regensburg var utan tvivel skrivet av Benedictus sjäv, och genom hela sitt pontifikat placerade han med fast hand sin kallelse som teolog i centrum för sin påveroll.” Särskilt viktigt, menar Duffy, var också hans första jultal till den romerska kurian 2005 där han reflekterade över att det gått 40 år sedan Andra Vatikankonciliet avslutades. Han hävdade där att en ”diskontinuitetens och brottets hermeneutik” hade vanställt mycket av de senaste fyrtio årens teologi och pastorala handlande utifrån den felaktiga uppfattningen att allting var nytt och annorlunda i den katolska kyrkan efter konciliet. Liksom många andra menar Duffy att Benedictus XVI:s mest originella handling var att avgå, vilket ingen annan påve gjort i modern tid. ”Så förändrade denne blygsamme yrkesteolog spelreglerna”, kommenterar han, och betonar att ”Benedictus avgång förde ut kyrkan ut på okända vatten”. År 2013 väljs för första gången en icke-europeisk påve. Många kardinaler hade förläst sig på italiensk press och menade att en trängande reform av kurian måste vara den högsta prioriteten för varje ny påve. Med detta uppdrag väljs Jorge Mario Bergoglio. Hans meriter var bland annat ”hans uppenbara personliga integritet, hans pastorala engagemang med och för de fattiga”. På grund av medievänliga gester beskrivs han genast som ”den ödmjuke påven, folkets påve, påven på bussen”. Duffy påpekar här något viktigt: Bergoglio valdes för att genomföra reformer, men det är inte hans egen högsta prioritet. Evangeliet är viktigare än organisationsfrågor. ”Medan kardinalerna talade om finansiella och sexuella skandaler, om en kuria som inte fungerade och om behovet av inre reformer, så kallade Bergoglio sina bröder tillbaka till viktigare angelägenheter, till att låta evangeliets ljus lysa upp den mänskliga

tillvarons mörkaste platser. Till kardinalerna sade han: ’Kyrkan är kallad att träda ut ur sig själv och att nå periferin’.” Och detta är kanske den mest intressanta paradoxen eller spänningen som man kan urskilja än så länge i detta pontifikat: pressens och kardinalernas (och Duffys?) förväntingar på reformer, mot påvens egen strävan efter mission. Det är förstås inte lätt att veta hur man skall avsluta en bok om påvarna med tanke på hur mycket som kan hända innan boken når läsarna. Påvar kan dö eller avgå utan förvarning. Det är därför intressant att se hur Duffy väljer att avsluta bokens sista sida: ”Det var inte säkert om Begoglio skulle vara i stånd att genomdriva de djupgående strukturella förändringar som han tycktes vilja i Vatikanens förskansade och bysantinska byråkrati. Många fruktade att påvens ålder och bristande erfarenhet av Vatikanen i det långa loppet skulle komma även de bästa intentionerna på skam. Många fruktade att tempelpolisen endast behövde omgruppera bakom kulisserna och vänta på att reformvågen ebbade bort. Men de som var förtrogna med honom som jesuitprovinsial och som ärkebiskop av Buenos Aires menade att Bergoglios slughet och målmedvetenhet skulle besegra även Vatikanens grå eminenser, och att en process hade inletts vars höjdpunkt väl skulle kunna överleva honom som satte igång den. Endast tiden kan visa detta.” Här framträder ganska tydligt en i medierna vanlig bild av den onda och illa fungerande Vatikanen som nu måste besegras av en påve som beskrivs som en ”outsider”. Denna negativa bild av Vatikanen stämmer visserligen inte med min egen erfarenhet av att arbeta i Vatikanen, där jag haft glädjen att lära känna många kompetenta och seriösa människor som arbetar i det fördolda, men var och en har förstås rätt att ha sin egen bild av Vatikanen. olle brandt

Signum 3/2017

Informationer

Kyrkan erkänner skydd av sexbrottslingar För första gången har den katolska kyrkan i Mexiko offentligt erkänt upprepade missgrepp från biskopar när det gäller hanteringen av prästers sexuella övergrepp mot minderåriga. De drabbade barnen är att betrakta som ”vår tids martyrer”, som har drabbats av förföljelse inom kyrkan, sade Alfonso Mirdanda Guardiola, generalsekreterare för den mexikanska biskopskonferensen, enligt uppgifter i dagstidningen Milenio, vid en nationell böneaktion onsdagen den 5 april för dem som fallit offer för sexuella övergrepp. Kyrkan bör be om ursäkt för övergreppen och ta

på sig hela ansvaret för detta och kräva att förövarna straffas. Miranda talade om den ”klerikal struktur som uppvisar symptom på maktmissbruk”. Kyrkan har gjort sig skyldig till att ha sett på utan att ingripa och mörkat, och därigenom blivit en medbrottsling. Alltför sällan har man varit medveten om att den samlade effekten på kyrkan väger lättare än ödeläggandet av en människas liv. ”Genom en ond handling, genom ett enda brott och ett enda övergrepp blir allt förstört och omintetgjort”, menar generalsekreteraren. Kyrkan är skyldig att ge offren rättvisa: präster måste ta kon-

sekvenserna av dessa övergrepp, det får inte finnas någon straffrihet. Företrädare för offren säger i en första kommentar att ord nu måste följas av handling. Uttalande får inte bli något slags ”rentvående”, dess utom kan ingen ursäkt uppväga det lidande som redan åsamkats. I medierna förkommer uppskattningar om att minst 1 000 barn ska ha blivit utsatta för övergrepp av präster, där det i de flesta fall inte har skett någon polisanmälan. Endast mellan åren 2006 och 2016 ska, enligt uppgifter från en förening för offer, SNAP, 500 präster blivit anmälda för övergrepp.

kathpress 2017-04-06

Medverkande i detta nummer olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. gunnar broberg Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. magdalena dahlborg Ordförande för Katolska ekumeniska nämnden inom Stockholms katolska stift. inger enkvist Professor i spanska vid Lunds universitet. gösta hallonsten Professor i teologi vid Newmaninstitutet. olof hallonsten Fil. dr i forskningspolitik och docent i sociologi, verksam vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. marita hilliges Rektor för Högskolan i Dalarna.

thomas karlsohn Docent och lektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. christopher lamb The Tablets korrespondent i Rom. mikaela luthman Läkare i invärtesmedicin och hematologi, verksam inom palliativ vård på Stockholms sjukhem. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. kenneth r. overberg Jesuitpater och professor i teologi vid Xavier University, Cincinnati, USA. anders piltz Präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. bengt kristensson uggla Amos Anderson professor vid Finlands svenska universitet Åbo Akademi. erik åkerlund Fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.

Signum 3/2017

Innehåll Signum nr 3/2017 årgång 43 Ledare

1 erik åkerlund

Är universitet fortfarande möjliga i vår tid? – I själva verket gör en alltför hård yttre styrning det omöjligt för universiteten att ge just sitt specifika bidrag till samhället i stort.

Krönika

3 marita hilliges

Bildning för en okänd framtid

Aktuellt

4 mikaela luthman

Brister i kriterietillämpning vid dödshjälp – Om den s.k. Oregonmodellens konsekvenser.

Litteratur

7 john sjögren

Torgny Lindgren – långkokt litteratur

Äktenskap och familj

13 sten hidal

Kyrkan, familjen och de ensamstående – Apropå Amoris laetitia.

Tema: universitet

16 olof hallonsten

21 inger enkvist

Akademisk frihet under ansvar – Universiteten har blivit mer yrkesskolor än intellektuella mötesplatser.

26 anders piltz

Disputationen – västerlandets bestående gåva till världsarvet – Om nyttan av att bli motsagd.

32 bengt kristensson uggla

Med Humboldt i universitetsdebatten – Hur ska man förstå det som händer med och vid våra universitet?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

38 thomas karlsohn

Populorum progressio 50 år

43 kenneth r. overberg

Folkens utveckling – 50 år sedan påven Paulus VI:s encyklika Populorum progressio.

Analyser och rapporter

48 christopher lamb

Att skydda barn från övergrepp – ett samtal med jesuitpater Hans Zollner

Film

53 gunnar broberg

Tankar efter filmen Sameblod – Sameblod i regi av Amanda Kernell.

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Konsten att möta den andre – Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv.

57 magdalena dahlborg

Att förmedla ett hopp – Antje Jackelén: Samlas kring hoppet.

59 gösta hallonsten

Välskrivet om språkets förmedlande förmåga – Gud er alltid større – Kirkefedrenes teologiske språk.

61 olle brandt

Uppdaterad Duffy – Eamon Duffy: Helgon och syndare. En bok om påvarnas historia.

64 informationer 64 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

Bokrevy

54 stig olsson

Bg 5282-2046

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 29 maj 2017.

sverige porto betalt port payé 3/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

april

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vårnyheter från Artos

Är universitet fortfarande möjliga i vår tid?

Närmare Guds hjärta

Brister i kriterietillämpning vid dödshjälp

Marita Hilliges

Bildning för en okänd framtid John Sjögren

Torgny Lindgren – långkokt litteratur Olof Hallonsten

tema: universitet

Kvasikapitalism hotar vetenskapens kärnvärden

Erbjudande

210:-

Erbjudande

125:-

Med doft av salighet

Betraktelser av Magnus Friedrich Roos för varje dag i en månad Mjukt band m. flikar 102 s.

Erbjudande

185:-

Yrken och arbetsliv i antikens Rom emin tengström

Korset och kapitälet

Mjukt band m. flikar 144 s.

Inger Enkvist

Akademisk frihet under ansvar Anders Piltz

Disputationen – västerlandets bestående gåva till världsarvet Bengt Kristensson Uggla

Med Humboldt i universitetsdebatten Thomas Karlsohn

De fornkristna kyrkorna och monumentaliteten olof brandt

Universitetets idégrund och sekularisering www.signum.se

Mjukt band m. flikar 186 s.

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

2017

Christopher Lamb

Att skydda barn från övergrepp