Signum 4/2014

sverige porto betalt port payé 4/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2014

20-årsjubileum

Pilgrim

Ja till det mångreligiösa Sverige Brobyggarens besök

Tidskriften för andlig vägledning

Naturvetenskap och religion i samspråk

• Ekumenisk spiritualitet

Gunilla Maria Olsson

Utanförskap och människovärde

• Fördjupande läsning • Samtal & livsberättelser

Anna Dunér

• Tradition & förnyelse

Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år

4 temanummer/år (320 kr)

80:e utgåvan ute nu!

Christian Lovén

Redaktör: Peter Halldorf

Uppsala ärkesäte 850 år Jayne Svenungsson

Den profetiska rösten – om teologins otidsenliga uppdrag

Prenumerera och få som gåva

Det inre berget (Silentium 2014) med tre klassiska texter av broder Wilfrid Stinissen (ord pris 140 kr)

Denis Michael Searby

Thomas av Aquino i Bysans Jean-Pierre Luminet

hemsida: tidskriftenpilgrim.ekibs.se e-post: info@tidskriftenpilgrim.se tel: 013-440 35

www.signum.se

beställ prenumeration:

Den moderna kosmologins framväxt Marko Kuhn

Etiopien mellan Orienten och Afrika

Innehåll Signum nr 4/2014 årgång 40 Ledare

Kyrkohistoria

1 ulf jonsson

36 thomas f. stransky

Ja till det mångreligiösa Sverige – Nationalreligiositetens tidevarv är förbi.

En kyrklig omfamning– det historiska mötet mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

39 denis michael searby Aktuellt

3 emil lundin

Brobyggarens besök – Påvens vallfärd i Mellanöstern handlade om försoning i både historia och nutid.

5 mikael schink

Naturvetenskap och religion i samspråk – Konferens vid Newmaninstitutet.

9 gunnar redelius

Fenomenet Sankt Erik –Relikskrinet i Uppsala domkyrka åter öppnat.

Tidsbild

Thomas av Aquino i Bysans – Om de grekiska översättningarna av den latinska kyrkans huvudteolog.

Litteratur

Kosmologi

42 jean-pierre luminet

Den moderna kosmologins framväxt –Om Georges Lemaître.

Ekumenik

46 katrin åmell

Nytt dokument från Kyrkornas världsråd – Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Ekumeniskt samtal om kyrkans väsen och uppgift.

Analyser och rapporter

50 marko kuhn

Etiopien mellan Orienten och Afrika – Om landet som mötte kristendomen långt före stora delar av Europa.

17 anna dunér

Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år – En värld för barn och vuxna.

Jubileer

21 klaus misgeld

2014 – ett jubileumsår – Om hur demokratin segrar eller går under.

23 christian lovén

Uppsala ärkesäte 850 år – Om varför Uppsala blev ärkesäte och inte Linköping.

Teologi

30 jayne svenungsson

Den profetiska rösten – om teologins otidsenliga uppdrag –Jayne Svenungssons föreläsning när hon tog emot Artos Per Beskow-pris.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

12 gunilla maria olsson

Utanförskap och människovärde – Om dem som verkligen inte kan försörja sig själva.

Redaktion

Bokrevy

57 magnus ringgren

En munter Graalsaga – Torgny Lindgren: Klingsor.

60 kjell blückert

Myten om den högerextrema vågen – Marie Demker: Sverige åt svenskarna.

Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

64 jan-olof hellsten

Ett gränslöst konstnärskap – Thomas Milroth: Elisabet Hermodsson.

66 mikael schink

Nytt om gudsbevis – William Lane Craig och J.P. Moreland (red.): The Blackwell Companion to Natural Theology.

69 informationer 72 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

62 florence vilén

Antika förvandlingsnummer –Ovidius: Metamorfoser.

Prenumeration 2014

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 september.

Ledare

Ja till det mångreligiösa Sverige – Nationalreligiositetens tidevarv är förbi.

H

ur ska vi ha det med religionen här i landet? Det är inte den fråga som står allra mest i fokus under superval­ året 2014. Men helt frånvarande är den hel­ ler inte. Så har exempelvis den förre statsmi­ nistern Ingvar Carlsson nyligen behandlat frågan i sin självbiografiska bok Lärdomar – personliga och politiska. Inför EU-valet i maj fick toppkandidaten för Kristdemokraterna svara på frågor om sin syn på kyrkans infly­ tande på familjepolitikens område. Och på de flesta partiers valsedlar fanns kandidater med en explicit religiös tro, däribland också ett antal katoliker.

Eftersom samhället kontinuerligt föränd­ ras, går det inte att besvara frågan om reli­ gionens roll i samhället en gång för alla. Re­ dan det faktum att samhället i dag uppvisar en etnisk och religiös mångfald som man för hundra år sedan inte kunde föreställa sig, gör att den tidens svar inte längre håller.

Ingen förvånas numera över att möta män­ niskor med en annan religiös identitet än den lutherska i vårt land. Oavsett om detta beror på att de själva har bytt religion, el­ ler om de har fört med sig en annan religiös identitet från ett annat land.

För hundra år sedan framstod det som naturligt att stater höll sig med en statsre­ ligion. Detta var i sin tur ett arv från refor­ mationstidevarvets princip cuius regio eius religio. Furstens religion var också under­ såtarnas. Det var bäst för statens samman­ hållning om alla hade samma religion. Den som hade en avvikande religiös övertygel­

se hörde inte hemma här. Ännu i mitten av 1800-talet landsförvisades svenska med­ borgare när de valde att bli baptister eller katoliker.

Numera tänker vi annorlunda om des­ sa saker. Nationell identitet definieras inte längre i religiösa kategorier i västvärlden.

Av religionsfrihetsprincipen följer att stater ska vara religiöst neutrala. I konsekvensens namn avskaffas statskyrkosystemen och tanken på en gemensam nationalreligion betraktas med rätta som förlegad.

Men den här skisserade utvecklingen är ingen historisk nödvändighet och kyrkan var länge motståndare till den. Kopplingen mellan kyrka, statsmakt och nationell iden­ titet har ofta varit stark. Ända sedan kris­ tendomen blev en tillåten religion i det ro­ merska riket på 300-talet har den europe­ iska kontinenten präglats av förhållandet mellan kyrkan och den politiska makten, på gott och ont.

I Sverige tycks kopplingen mellan religiös identitet å ena sidan och nationell och kul­ turell identitet å andra sidan ha varit mer seglivad än kopplingen mellan kyrkan och den politiska makten. Till en del beror det­ ta kanske på att det sedan slutet av 1800-ta­ let blivit allt vanligare att betrakta religion som en strikt privat angelägenhet. Baksidan av det synsättet är att det främjat en religi­ onsblindhet som gör att man lätt underskat­ tar religionens samhällsrelevans och glöm­ mer bort att den svenska kulturen, liksom den europeiska i stort, är omöjlig att förstå

Signum 4/2014

1

Ledare

utan kristendomen. Även andra religioner har förstås påverkat Europa, i synnerhet ju­ dendom och islam, men kristendomens in­ flytande är ändå ojämförligt mycket större.

Det är glädjande att religiös tro nu alltme­ ra sällan ses som en ren privatsak. Religio­ nen formar människors identitet och inspi­ rerar till ansvarstagande och kreativa insat­ ser på alla livets områden, inklusive den of­ fentliga och politiska sfären. Det är därför heller inte konstigt att den får genomslag ex­ empelvis också vid valurnorna. Men kopp­ lingen mellan religion, nationell identitet och politisk makt har sina risker och grän­ ser. I synnerhet om det leder till en symbi­ os mellan den politiska makten och ett enda samfund.

En utmaning för dagens mångreligiösa Sverige ligger i att låta mångfalden bli en tillgång. Några lärdomar kan här hämtas från den katolska kyrkans moderna historia.

För katolikernas del var det främst erfaren­ heten av att leva som en religiös minoritet i USA som ledde till att den katolska kyrkan vid Andra Vatikankonciliet på eget initiativ beslöt att avskaffa de katolska statskyrko­ systemen över hela världen. Det var på den nordamerikanska kontinenten med dess re­ ligiösa mångfald som katolikerna lärde sig att inte betrakta andra religioner som ett hot mot den egna tron. Utan att tumma på den egna tron slutade man att se andra religio­ ner primärt som ett problem. Den katolska kyrkan valde att förhålla sig till andra reli­ gioner primärt utifrån allt det goda som man har gemensamt med dem.

Efter konciliet har den interreligiösa dia­ logen fortsatt att utvecklas på det globala planet. Tänk bara på påven Johannes Pau­ lus II:s gemensamma fredsmöte för alla världens religioner i Assisi 1986, som blev en mäktig manifestation av välvilja mellan re­ ligionernas ledande företrädare. Eller, mer lokalt, tänk på Guds hus i Fisksätra i Stock­ holm, ett projekt som engagerar både luthe­ raner, katoliker och muslimer.

I religionsdialogens tidevarv, när religi­ ösa ledare själva aktivt främjar samverkan

2

och samförstånd, framstår det som en histo­ risk anomali att återigen eftersträva exklu­ derande kopplingar mellan politik, nationa­ litet och religion. Ändå får man intrycket att lockelsen finns på sina håll.

I sitt sommartal i Sölvesborg förra året be­ skrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkes­ son Svenska kyrkan som typiskt svensk, till skillnad från andra religiösa riktning­ ar. Och han talade sig varm för införandet av ”nationalistiska psalmer” i Svenska kyr­ kans psalmbok. Religionsfriheten vill hans parti slå vakt om, men man är starkt miss­ nöjd med att Svenska kyrkan i dag tycks bli allt mindre svensk och att hon dessutom ”aktivt börjat stödja islamiseringen av det svenska samhället”. Åkesson förklarade att det gäller att på politisk väg stävja denna ut­ veckling. Uppgiften är att återskapa fäder­ nas kyrka.

Låt oss lyssna till en annan uppfattning.

Inför EU-valet i maj uttryckte sig ordföran­ den för de katolska biskoparna i Europa, kar­ dinal Reinhard Marx, så här: ”Som katolsk kristen går det inte att vara nationalist. Jesus är broder till alla människor: tyskar, frans­ män, afrikaner, män och kvinnor, svarta och vita, fattiga och rika, sjuka och friska.”

Den europeiska tanketraditionen är vä­ sentligen framvuxen ur antik filosofi och kristen teologi. Det finns mycket att känna tacksamhet och stolthet över i detta arv. I dess centrum står den inkluderande, huma­ na och djupt kristna övertygelsen om alla människors lika värde, oavsett bakgrund.

I dagens mångreligiösa samhälle hålls det­ ta arv levande inte genom att den politiska makten lierar sig med ett specifikt samfund på de övrigas bekostnad. Vad vi behöver är en framtidsvision där också baptister, kato­ liker, judar, muslimer och andra får plats. I stället för att återvända till det nationalreli­ giösa spåret, ska människor med olika reli­ giös tillhörighet uppmuntras att förhålla sig till Europas kristna rötter och i dialog med det arvet lämna sitt eget konstruktiva bidrag till samhällets gemensamma goda. ulf jonsson

Signum 4/2014

Aktuellt

Brobyggarens besök – Påvens vallfärd i Mellanöstern.

”D

et var en gång en påve, en rabbin och en shejk som skulle ut på vall­ färd …”. Morgonen den 25 maj, anno Domini 2014 blev det verklighet, då anlände nämligen påven Franciskus under sin för­ sta officiella resa till Heliga landet, Israel och Palestina. Besöket – som i både israe­ lisk och arabisk press beskrivits som ”his­ toriskt” – skulle rymmas inom loppet av två dagar och föregås av ett ännu kortare besök i Jordanien. Detta var den fjärde gången bis­ kopen av Rom besökte Israel sedan statens grundande och det skedde till 50-årsminnet av Paulus VI:s första besök i landet. Med un­ der resan följde rabbi Abraham Skorka och shejk Omar Abboud, två av påvens vänner sedan hans tid som ärkebiskop av Buenos Aires – en tilldragelse som redan i sig hade gjort denna påvliga resa historisk. Aldrig förr har ett påvebesök gjorts tillsammans med en rabbin och en shejk.

Dagen före, kring middagstid den 24 maj, möttes ressällskapet av kung Abdul­ lah II vid Ammans flygplats och välkom­ nandet följdes av ett möte där Franciskus bad för fred i Syrien och lovordade Jorda­ niens strävan efter religionsfrihet och fort­ satta gästfrihet gentemot flyktingströmmar från krigshärjade grannländer. Under mäs­ san på sportstadion i Amman tillsammans med den kristna minoriteten predikade på­ ven om att fred är en gåva som söks i små och stora handlingar i det vardagliga livet.

Samma dag besökte man Jordanfloden där

Jesus döptes, nära platsen för profeten Eli­ as hemvist och himmelsfärd i en brinnande vagn. Här mötte Franciskus flyktingar och handikappade ungdomar. Under en solklar dag behöver man från denna plats inte gå långt för att se det berg där Moses enligt tra­ ditionen lär ha stått och tittat ut över det för­ lovade landet.

Under morgonen följande dag lyfte Fran­ ciskus sällskap i helikopter mot samma för­ lovade land och den mässa han senare un­ der dagen skulle fira i Betlehem, där han – liksom senare i Israel – skulle välkomnas av stora affischer. Till skillnad från sina före­ gångare besökte Franciskus Palestina före Israel.

Hela besöket var tänkt att fortlöpa under enbart religiösa förtecken, som en vallfärd.

I en region där religion och politik är nära sammanvävda kräver en sådan föresats stor ödmjukhet och sensibilitet. Men även så kommer ett sådant besök att uppfattas som både politiskt och religiöst. Före mäs­ san vid Födelsekyrkan mötte påven presi­ denten för det palestinska självstyret, Mah­ moud Abbas, och palestinska soldater de­ lade ut souvenirer till de anländande pilgri­ merna, palestinska flaggor och t-tröjor med bilder på bland andra påven och Abbas med texten State of Palestine, May 2014. Före sin ankomst till Betlehem hade Franciskus ock­ så gjort en oväntad avstickare till den skil­ jemur som separerar Israel och västbanken.

Här bad han.

Signum 4/2014

3

Aktuellt

På taken runt om Födelsekyrkan stod jour­ nalister och beväpnade soldater om vartan­ nat. Säkerhetspådraget var omfattande och antalet mässdeltagare hade begränsats ge­ nom att biljetter delats ut på förhand. Lokal­ befolkning och pilgrimer som saknade bil­ jett fick nöja sig med att stå längs den väg på vilken påven skulle färdas upp mot Födelse­ kyrkan, samt att följa mässan via storbilds­ skärmar. Eventuella upprorsmakare kunde på så sätt uteslutas från mässdeltagandet; dessvärre uteslöts även många lokala krist­ na från denna enda möjlighet att se påven under hans besök.

Under mässan sade Franciskus bland an­ nat i sin predikan att barnens situation är en indikation på en familjs, en stats och hela världens hälsotillstånd. Där barnen accep­ teras, älskas och blir omhändertagna är fa­ miljen sund, samhället sundare och världen mer human; ”Barnen måste välkomnas och försvaras, från det ögonblick de blir till.” Ef­ ter en gemensam middag med palestinska familjer vid Franciskuskonventet i Betle­ hem bad Franciskus vid Födelsegrottan för att därefter möta flyktingbarn från lägren i Dheisheh, Aida och Beit Jibrin. Helikoptern lyfte sedan för ett officiellt mottagande vid flygplatsen i Tel Aviv, där påven också höll ett anförande: mycket har förändrats till det bättre i de judisk-kristna relationerna sedan Paulus VI:s besök, konstaterade Franciskus.

Kort därefter besökte han tempelberget och Heliga stolens delegation.

Datumet för resan till Heliga landet hade valts så att den skulle markera 50-årsmin­ net av Paulus VI:s historiska möte med den ekumeniske patriarken Athenagoras av Konstantinopel i Jerusalem år 1964, ett möte som banade väg för det ömsesidiga upphä­ vandet av bannbullorna från 1000-talet. Mö­ tet 1964 var det första mötet mellan ledarna för den västra och den östra delen av kris­ tenheten sedan splitringen år 1054. Sönda­ gen den 25 maj 2014 avslutades i Grav-/Upp­ ståndelsekyrkan i Jerusalems gamla stad med mötet mellan påven Franciskus och

4

den ekumeniske patriarken av Konstanti­ nopel, Bartholomaios. Lidandets ekumenik med de kristna i Mellanöstern poängterades under detta möte, liksom hopp om kristen­ hetens enhet. Tillsammans uttryckte de sin vilja att hålla en gemensam synod år 2025, sjutton århundraden efter konciliet i Nicaea, då den gemensamma trosbekännelsen pro­ mulgerades.

Mötet med patriarken följdes av mässa i Uppståndelsekyrkan, men liksom till den i Betlehem krävdes även nu biljett. Som pil­ grimer på plats visste vi mindre om vad som försiggick än om vi hade följt händelserna via medier. Mängden avspärrade gator och gränder i Jerusalems gamla stad orsakade viss irritation hos lokalbefolkningen, som nu tvingades till omvägar för att ta sig nå­ gonstans. Många försäljare i gamla stans basarer höll stängt.

Den sista dagen under sin resa tillbringade Franciskus i Jerusalem. Han träffade stor­ muftin av Jerusalem och besökte den väst­ ra muren tillsammans med sitt sällskap.

Besöket vid den västra muren bevakades hårt av säkerhetsstyrkor och endast utval­ da och väldokumenterade journalister hade möjlighet att ta någon del av händelsen på plats; gamla staden i Jerusalem var mer el­ ler mindre helt avspärrad, och väst­ra muren var blockerad för insyn från alla håll. I frå­ ga om judisk-kristna relationer var påvens bön vid västra muren emellertid en viktig symbolisk handling, liksom den följande kransnedläggningen vid graven för sionis­ mens grundare Theodor Herzl. ”Aldrig igen, Herre!”, bad Franciskus senare under sitt anförande vid minnesmonumentet för För­ intelsen, Yad Vashem, samma dag. Sin mid­ dag åt Franciskus under samtal med Israels premiärminister Benjamin Netanjahu. Un­ der eftermiddagen firades en mässa i Natt­ vardssalen tillsammans med biskopar i He­ liga landet.

I sina böner för fred och under besök hos ”de två sidorna”, ”de två murarna” och ”de två staterna” bjöd Franciskus in de två pre­

Signum 4/2014

Aktuellt

sidenterna, Mahmoud Abbas och Shimon Peres, till Rom för en gemensam bön om fred i regionen. Båda accepterade inbjudan.

Det fjärde påvebesöket i Heliga landet är nu sålunda till ända. För lokalbefolkningen har gatorna och butikerna åter öppnats och livet har återgått till vad det var före besöket.

I sina anföranden inför de olika ledarna be­

skrev påven själv besöket som en pilgrims­ färd i sina företrädares fotspår. Som sådan betraktad fullgjordes denna färd i fredens tecken. Att resan företogs tillsammans med företrädare för både islam och judendomen understryker påvens övertygelse att de tre religionerna skall kunna samexistera i re­ gionen. emil lundin

Naturvetenskap och religion i samspråk – Konferens vid Newmaninstitutet.

F

redagen den 9 maj till söndagen den 12 maj hölls en välbesökt konferens om naturvetenskap och religion vid New­ maninstitutet i Uppsala i samarbete med det engelska forskningsinstitutet Faraday Insti­ tute for Science and Religion som är knutet till Cambridge University. Programmet be­ stod av panelsamtal och föreläsningar av naturvetare, filosofer och teologer som in­ tresserar sig för förhållandet mellan natur­ vetenskap och religion.

Förhållandet mellan naturvetenskap och religion Rodney Holder, matematiker och astrofysi­ ker vid Cambridge University samt präst i anglikanska kyrkan, inledde konferensen med ett föredrag om förhållandet mellan na­ turvetenskap och religion. Ofta tänker sig människor att det finns en konflikt mellan naturvetenskap och religion, en föreställ­ ning som späds på av populära och myc­ket inflytelserika personligheter som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Holder betraktade Dawkins påståenden som löjliga (ridiculous) och menade att det bara i Stor­ britannien finns flera organisationer och in­ stitut som ägnar sig åt dialog och forskning

på detta område, samt att de flesta naturve­ tare är överens om att det inte finns någon oövervinnerlig konflikt mellan vetenskap och religiös tro. Föredraget var i grund och botten kunskapsteoretiskt och handlade om olika modeller för hur naturvetenskap och religion eller teologi kommer fram till kun­ skap. Slutsatsen var att de trots vissa skill­ nader ändå har liknande tillvägagångssätt.

Mot denna uppfattning vänder sig scien­ tismen, som behandlades i en föreläsning av Denis Alexander, molekylärbiolog och tidigare föreståndare för Faraday Institute.

Scientism är en tankeströmning som utgår från naturvetenskapen och grovt sett me­ nar att det inte finns någon annan pålitlig kunskap än den som produceras med na­ turvetenskapliga metoder. Följden blir att det mesta som betyder någonting i de fles­ ta människors liv egentligen inte är någon­ ting annat än aggregat av fysiska partiklar.

Man försöker reducera känslor, vänskaper, skönhet och mycket annat till fenomen som kan beskrivas med en rent naturvetenskap­ lig vokabulär.

Alexanders tes är att scientisten bildligt talat sågar av grenen han själv sitter på. Sci­ entisten förutsätter det han förnekar, näm­

Signum 4/2014

5

Aktuellt

ligen andra vägar till kunskap. Framför allt kan scientismen inte bevisa sig själv – med naturvetenskapliga metoder kan man inte bevisa att naturvetenskapen är den enda vägen till kunskap! Och i själva verket har de flesta forskare en konciliant hållning till andra typer av kunskap. Det finns olika språk för olika kontexter. Naturvetenskapen har inte så mycket att säga om politik, etik eller hur man lyckas med ett äktenskap. Här måste vi snarare rådfråga statsvetaren, eti­ kern eller psykologen. Naturvetenskapen har inte svar på allt.

Om Holders och Alexanders slutsatser stämmer, kan man fråga sig varför scientis­ men ändå är så pass utbredd, en fråga som avhandlades i fredagskvällens panelsam­ tal. Mikael Stenmark, professor i religions­ filosofi vid Uppsala universitet, menade att det som forskare i dag är lätt att bli intellek­ tuellt inskränkt till sitt eget speciella om­ råde. På grund av naturvetenskapens stora framgångar sedan starten är det då lätt att falla för frestelsen att helt enkelt avfärda allt som inte är så lättförenligt med naturveten­ skapens rön och metoder. Alexander mena­ de att man kan tala om en expansion eller kolonialisering av andra forskningsfält, ett något självkritiskt omdöme från en biofysi­ ker.

Utvecklingar inom neurovetenskap Hans Liljenström, professor i biofysik vid Sveriges lantbruksuniversitet och förestån­ dare för Agora vid Sigtunastiftelsen, höll på fredagskvällen ett föredrag med titeln ”Neu­ rovetenskap, medvetande och några följder för religiös erfarenhet”. Han presenterade några av de senaste utvecklingarna inom neurovetenskap och kognitionsforskning.

För trettio år sedan hade det varit omöjligt att tala om medvetande inom neurologin.

Startskottet kom i slutet på 1980-talet då man lyckades fastställa korrelationer mel­ lan hjärnaktivitet och en viss typ av men­ tala händelser hos katter. Sedan dess har forskningen gjort stora framsteg genom att fastställa samband mellan mental och fy­

6

sisk aktivitet i hjärnan hos olika organis­ mer. Man har också utvecklat mer nyansera­ de teorier om olika typer av perception och medvetenheten. Men har vi därmed kommit närmare en lösning på medvetandets gåta?

Liljenström menar att man inom vetenskap­ liga kretsar numera åtminstone närmar sig frågan med förhoppningen att så småning­ om finna en lösning på problemet om hur det mentala förhåller sig till det materiella.

Det finns en stor uppsättning teorier på bor­ det, alltifrån materialism och epifenomena­ lism till emergens som tillskriver det men­ tala kausala krafter och panpsykism som menar att all materia i viss mån är besjälad. Även seriösa studier av sambandet mellan hjärnaktivitet och religiösa upplevelser har utförts.

Den antropiska principen, evolution och skapelse Efter att ha diskuterat förhållandet mellan religion och vetenskap mer allmänt gick konferensen in på mer specifika berörings­ punkter mellan dessa två, framför allt på universums finjustering och evolutionsteo­ rin.

Rodney Holder talade om den antropiska principen och möjligheten att formulera ett designargument för Guds existens utgåen­ de från universums finjustering. Den antro­ piska principen säger att universums upp­ byggnad måste vara kompatibel med upp­ komsten av den typ av liv vi observerar i dag. Modern kosmologi visar att fysikens lagar och grundläggande konstanter samt universums begynnelsevillkor måste vara oerhört finjusterade för att liv ska kunna uppkomma. Ett universum som vårt verkar från fysikens perspektiv helt enkelt vara ex­ tremt osannolikt, vilket leder till tanken på att universum är skapat av en designer.

Många teistiska fysiker och andra accep­ terar denna slutsats medan andra har lagt fram en rad motargument. Det mest omde­ batterade är kanske tanken på ett så kal­ lat multiversum. Idén är att uppkomsten av liv visserligen är extremt osannolik om det

Signum 4/2014

Aktuellt

bara finns ett universum, men om det finns väldigt många universa, kanske till och med en oändlig uppsättning, är det inte någon­ ting att förvåna sig över om några är sådana att det kan uppkomma liv i dem. Teistiska fysiker och filosofer har presenterat detalje­ rade svar på dessa invändningar. I viss mån kan man sammanfatta dem genom att säga att finjusteringen därigenom bara förskjuts till multiversum.

Denis Alexander talade om huruvida den biologiska evolutionen och tron på en ska­ pande Gud är förenliga med varandra. Nu­ mera finns det två kända tankeströmning­ ar som ger ett nekande svar på frågan, en evolutionistisk och en teologisk. Från evo­ lutionsteoretiskt håll kan man ta Richard Dawkins som exempel. Han menar att evo­ lutionsteorin undergräver huvudargumen­ tet för Guds existens. På andra sidan spek­ trat har vi ungjordskreationisterna som av teologiska skäl avvisar evolutionsteorin.

Alexander hänvisade utförligt till Dar­ win själv och hans omfattande korrespon­ dens med anglikanska präster, som oftast inte hade någonting alls emot den evolutio­ nistiska hypotesen utan många gånger ut­ tryckte gillande och menade att den passa­ de väl ihop med Bibelns skapelseberättel­ ser. Medan tron talar om varför Gud skapat världen hjälper oss evolutionsteorin att upp­ täcka hur han har gått till väga. Alexander menar att det inte är speciellt fördelaktigt att tänka sig Gud som någon som först skapade den första livsformen och sedan endast vid vissa tillfällen ingriper för att driva på evo­ lutionen, utan att man snarare bör tänka sig Gud i analogi med en författare som skriver en bok. Liksom författaren är Gud ständigt aktiv i livets vardande, men till skillnad från en livlös text finns det dessutom en i viss mån självständig aktivitet i Guds skapelse.

Den moderna vetenskapens kristna rötter Hilary Marlow, doktor i teologi och kurs­ samordnare vid Faraday Insitute, represen­ terade de teologiska disciplinerna vid kon­

ferensen. Hon talade på lördagseftermidda­ gen om den moderna vetenskapens kristna rötter och om förhållandet mellan religion och miljö.

Vid historiska genomgångar av förhållan­ det mellan kristendom och naturvetenskap stöter man ibland på två teser som ofta an­ vänds för att argumentera för att kristendo­ men skulle vara vetenskapsfientlig. Enligt konflikttesen ska det ha funnits en kamp mellan kristendomen och naturvetenska­ pen som den senare gradvis vunnit. Här an­ förs ofta fallen Galileo Galilei och Charles Darwin som exempel. Enligt separationste­ sen ska naturvetenskapen under historiens lopp frigjort sig från religionen, varvid reli­ giösa förklaringar blev överflödiga och oin­ tressanta. Marlow argumenterade mot bäg­ ge dessa teser.

I samband med konflikttesen talade hon om fallen Galilei och Darwin som ”myter”.

Det finns helt enkelt inte några historiska belägg för att Galilei skulle ha blivit miss­ handlad eller torterad av kyrkan, vilket man ofta kan höra. Vad som däremot stämmer är att hans fall behandlades av inkvisitionen och att han blev dömd till husarrest i sitt eget hem. Men upprinnelsen till detta var inte hans vetenskapliga rön utan en person­ lig dispyt med påven Urban VIII, som egent­ ligen snarast var positivt inställd till Gali­ leis observationer till förmån för den koper­ nikanska hypotesen. I fallet Darwin påstås det ibland att kyrkan ska ha reagerat mycket fientligt på Darwins evolutionsteori, vilket inte stämmer. Som Alexander tidigare fram­ hävt hade Darwin mycket god kontakt med ett stort antal anglikanska präster i sam­ band med publikationen av sina idéer, av vilka de flesta snarare uttryckte gillande än motstånd mot hans tes.

Mot separationstesen argumenterade Marlow att kristendomen från första början hade en mycket positiv syn på naturveten­ skapen. De flesta av de tidiga kyrkofäderna var måna om en konstruktiv dialog med na­ turfilosofin, som kan betraktas som den ti­ dens vetenskap. Under medeltiden återupp­

Signum 4/2014

7

Aktuellt

täcktes mycket antik filosofi vilket ledde till att man började tänka sig naturen som mer självständig men fortfarande beroende av Guds skapande handlande. Under den na­ turvetenskapliga revolutionens tidevarv, som började med Kopernikus och fortsatte via Kepler och Galilei till Newton, gick na­ turvetenskap och religion heller inte skilda vägar. Denna tids vetenskapsmän var i re­ gel troende kristna som delvis också bedrev teologi och såg sitt arbete som en fördjup­ ning av kunskapen om Guds skapande. Un­ der 1800-talet sker en gradvis professionali­ sering av vetenskapen, men också vid den tiden är det svårt att skönja en klar konflikt mellan naturvetenskap och religion. Denna uppkommer först i och med 1900-talets se­ kularisering, kreationism och mer aggres­ siva ateism.

Religion och miljön På konferensens avslutande dag fick man lyssna till två föreläsningar som handlade om vetenskapliga, etiska och framför allt re­ ligiösa aspekter av miljöfrågan. Marlow bör­ jade den första föreläsningen med att beskri­ va hur dramatiskt det globala miljöläget är.

Medeltemperaturer och havsnivåer stiger, och arter dör ut i en starkt stegrad takt. Det finns dock många lösningsförsök på miljö­ problemen. Man försöker att sätta gränser för konsumtionen, anpassa sig till den nya situationen, göra riskkalkyler och utveckla ny teknik. Marlow menar att vi måste bli kli­ matneutrala senast till mitten av århundra­ det. Men tekniska lösningar tycks inte räcka till. Dagens miljöproblem verkar vara så all­ varliga att de också kräver nytänkande på det etiska planet.

Oftast har naturen tillskrivits ett endast instrumentellt värde. Att naturen skulle ha ett inneboende värde har ofta avvisats på grund av farhågor att man i så fall måste gå över till en teologisk etik. Ändå har vissa typer av miljöetik utvecklats åt ett andligt håll. För att rädda planeten måste vi änd­ ra vårt grundläggande förhållningssätt till tillvaron. Vi kan inte längre tänka endast i

8

termer av nytta, produktion och konsum­ tion. Vissa menar att vi måste utveckla en andlig attityd till naturen.

Under den andra föreläsningen gick Mar­ low in på hur kristendomen kan bidra till ett nytt förhållningssätt till skapelsen. Utgåen­ de från att Gud är skapare och upprätthål­ lare av vår värld kan man dra slutsatsen att han är intimt inblandad i det som sker i och med naturen. I Bibeln beskrivs på flera stäl­ len hur en personifierad natur tar skada av människans synd. Marlow använder också Guds människoblivande i Jesus Kristus för att visa hur innerlig relationen mellan Gud och hans skapelse är. Kanske kan sådana betraktelser tjäna som drivkrafter för ett miljöriktigt beteende.

Konferensen avrundades på söndagskväl­ len med dels en föreläsning om Big bangkosmologi, dels ett uppföljande panelsam­ tal på samma tema med frågor om eventuel­ la teologiska implikationer av samtida kos­ mologi. Dominikansyster Katarina Pajchel, som är postdoktoral forskare i partikelfysik vid den internationella forskningsanlägg­ ningen CERN, gav i sin föreläsning en över­ blick över hur den kosmologiska standard­ teorin har utvecklats och hur den på olika sätt fortsätter att vidareutvecklas i dag. Hon deltog därefter också i det avrundande pa­ nelsamtalet, där hon tillsammans med ast­ ronomiprofessor Bengt Gustafsson och Rod­ ney Holder bjöd på tankeväckande reflexio­ ner kring den samtida fysikens världsbild och dess relevans för teologiska frågeställ­ ningar.

Efter att ha deltagit i Newmaninstitutets konferens om naturvetenskap och religion inställer sig en känsla av förundran. Den all­ männa uppfattningen att det skulle finnas en konflikt mellan naturvetenskap och reli­ gion framstår som helt obegriplig. Man fick vid konferensen i stället höra en rad myc­ket kompetenta personer tala om att det finns andra källor till kunskap än naturvetenska­ perna, att evolutionen kan betraktas som en beskrivning av hur Gud skapar världen och att dagens fysik kanske till och med in­

Signum 4/2014

Aktuellt

rymmer ett gudsbevis, samt att kristendo­ mens påstådda vetenskapsfientlighet är en myt och att samtida miljöetik börjar dra åt ett andligt håll. Visst kan man formulera in­ vändningar av olika slag mot allt detta, men då måste man komma med bättre skäl än

bara den allmänna uppfattningen att reli­ gion och naturvetenskap inte är förenliga.

Det kvardröjande intrycket av konferensen är att det behövs fler liknande evenemang för att råda bot på denna ingrodda fördom. mikael schink

Fenomenet Sankt Erik – Relikskrinet i Uppsala domkyrka åter öppnat.

O

nsdagen den 23 april öppnades Erik den heliges skrin i Uppsala dom­ kyrka. Det skedde i närvaro av ett antal inbjudna forskare och journalister.

Domprosten Annica Anderbrandt och dom­ kyrkokaplan Lars Åstrand inledde. Det är 850 år sedan ärkebiskopssätet etablerades i Uppsala. Detta firas med en utställning av kyrklig konst från medeltid och nutid. Den har fått namnet Himlen är här och pågår un­ der tiden 18 juni–16 november. Relikskrinet blir ett huvudnummer i utställningen. Skri­ net öppnades senast år 2000, men då gjor­ des inga naturvetenskapliga undersökning­ ar. Den här gången finns ett forskningspro­ gram som administreras av Uppsala univer­ sitet. Skelettdelarna kan ge upplysningar om DNA. Erik den heliges far hette Jedvard (Edvard). Kanske härstammade han från England. Flera analyser kan ge upplysning­ ar om intag av föda, om benskörhet och om Eriks vistelse inom ett bestämt område un­ der de senaste tio åren av hans liv. Öppnan­ det av skrinet aktualiserar frågan: vem var Sankt Erik?

Relikskrinet Kung Erik blev skrinlagd i Gamla Uppsala kyrka 1257. År 1273 fördes skrinet i proces­ sion till den nya domkyrkan i Aros. Det öpp­ nades 1303 på uppdrag av hertig Erik Mag­

nusson. Då låg relikerna samlade i sex kny­ ten. Skrinet öppnades på nytt 1359. Det skri­ nets utseende är okänt. Omkring år 1415 till­ verkades ett nytt skrin av förgyllt silver av guldsmeden Lambrekt i Stockholm. Metall­ vikten var drygt 100 kg. Det konfiskerades år 1573 av Johan III för att finansiera krig mot Ryssland, men följande år bekostade kunga­ paret ett nytt skrin, det nuvarande, gjort av förgyllt silver. Metallvikten är 36,5 kg. Det medeltida relikskrinet var domkyrkans mest betydande vallfartsmål. Det stod bak­ om högaltaret som invigdes 1472 till Sankt Erik, Sankt Lars, Sankt Henrik, Sankt Bot­ vid och Sankta Birgitta. 1477 instiftade Sten Sture en mässa till Sankt Erik och flera stif­ telser gjordes därefter.

Relikerna När skrinet öppnades 1303 konstaterade man att hela kroppen fanns i behåll och detsam­ ma gällde på 1340-talet. Från senmedeltiden finns uppgifter om att vissa ben har tagits ut ur skrinet och placerats i något altare eller relikvarium. Några reliker har överlämnats till andra kyrkor både i Sverige och utom­ lands. Numera ligger relikerna i en träkista som är klädd med röd plysch (1892). Samt­ liga föremål är insvepta i vita linnedukar.

Antalet skelettdelar är 24 inklusive skalle utan underkäke och tänder. Samtliga delar

Signum 4/2014

9

Aktuellt

tillhör en man omkring 40 år, 1,67 m lång.

Han har mött döden på ett våldsamt sätt. En halskota har huggits av med svärd och mär­ ken av vapen finns också på skallen, på lår­ ben och skenben. I skrinet finns en kunglig krona som är gjord för begravningen 1160.

Materialet är förgylld koppar med infattade stenar av glas. Kronan är unik i Norden.

Historia och legend Samtida historiska uppgifter om kung Erik saknas men han finns omnämnd i dokument och berättande källor decennierna kring år 1200. Enligt helgonlegenden var han kung i tio år fram till 1160, men det är osäkert om han var erkänd i hela riket. Uppenbarligen fick han en våldsam död men det var inget ovanligt vid den här tiden. Hans företrädare kung Sverker d. ä. dödades på väg till julot­ tan 1156 och efterträdaren kung Karl Sver­ kersson dödades 1167 av en ny tronpreten­ dent, en son till Erik den helige. En legend skapades om kung Eriks död. Den version som finns bevarad skrevs ned vid slutet av 1200-talet. Legenden berättar att Erik be­ sökte kyrkan på Herrens Berg i Aros där domkyrkan nu är byggd. Fienden närmade sig men han ville trots detta åhöra mässan.

Han lämnade kyrkan och mötte sina fiender i en tapper strid. När Herrens Smorde låg på marken tillfogades han sår på sår. Fiender­ na pinade och hånade den halvdöde man­ nen och på ett vanvördigt sätt högg de av hans vördnadsvärda huvud.

Legenden framställer Erik som en Kris­ tusliknande gestalt. Han gick upp på Her­ rens berg, höll sig kvar i templet, gick ut och mötte sina fiender, kroppen tillfogades flera sår, den plågade mannen hånades och dö­ dades. En källa rann upp på den plats där hans blod först blev utgjutet. Kroppen för­ des till en blind änkas hus och hon fick sy­ nen tillbaka. Ingen svensk kung har fått ett liknande eftermäle. Berättelsen har skapats och utvecklats till en legend, en from tro.

Mot slutet av 1100-talet blev Erik tilldelad en festdag i helgonkalendern. Otvivelaktigt räknades han som en märkvärdig man. Den

10

begravda kroppen skeletterades och lades i ett skrin som med tiden fördes till den nya domkyrkan i Aros, nuvarande Uppsala.

Kulten av Sankt Erik Kulten av Sankt Erik utvecklades från slu­ tet av 1200-talet till tiden omkring 1500. Den fanns bara i Aros-Uppsala men där var den intensiv. Ärkebiskopssätet flyttades från Gamla Uppsala till Aros 1273 och samtidigt flyttades relikerna. I början av 1300-talet för­ sökte man finna den tomma graven i Gamla Uppsala och det lyckades. Platsen markera­ des med en gravsten i kyrkans mitt och detta minnesmärke blev ett nytt mål för pilgrimer.

Varje år från 1273 fördes relikerna i proces­ sion från Aros till Gamla Uppsala och sedan tillbaka igen. Vid slutet av 1200-talet place­ rades relikerna i en särskild byggnad, för­ modligen Stora Erikskapellet, som låg sö­ der om den blivande domkyrkan. Varje pro­ cession var en kulthandling. Ett stort antal människor kunde bevittna det hela och rik­ ta sina böner till Sankt Erik. Detta pågick under 250 år. Sista gången processionen omtalas är på 1520-talet. Enligt en tysk re­ senär i slutet av 1500-talet kallades vägen mellan Gamla och Nya Uppsala för Sankt Erichs Gasse.

Forskaren Christian Lovén anser att Eriks­ kulten i Uppsala var ovanligt komplex. Pil­ grimer kom till staden under hela året, inte bara på dödsdagen den 18 maj och transla­ tionsdagen den 24 januari. Den som kom söderifrån fann ett pilgrimsmål redan vid Flottsund där en munk vid namn Erik bli­ vit dödad. Vandringen fortsatte förbi Sankt Eriks källa (nuvarande Slottskällan) in mot staden där ett kapell var byggt på den plats där kung Erik ansågs ha blivit dödad. Inne i domkyrkan fanns en given pilgrimsväg med flera stationer: S:t Eriks brunn i norra västtornet och S:t Eriks och S:t Olovs kapell söder om högaltaret. Här framvisades troli­ gen ett armrelikvarium som finns omnämnt 1370 och 1518. En särskild relik var S:t Eriks baner (1490-talet). Det lånades ut till Sten Sture d. ä. i samband med ett krigståg i öster

Signum 4/2014

Aktuellt

är sedan dess försvunnet. I stadsdelen Fjär­ dingen nordväst om domkyrkan påträffades 1607 en del av en gravsten med en inskrift på latin: ”Liksom andra helgade föremål är denna sten värd att äras, på/i vilken den un­ dergörande Eriks kropp har vilat – Den heli­ ge Eriks, konungens och martyrens grav.”

Kult och tradition Frågan är varför en svensk kung blir upp­ höjd till en helgonlik martyr och varför en storskalig kult uppstår? Förmodligen stärk­ tes den erikska ättens ställning gentemot den sverkerska men det var inte det vikti­ gaste. Kulten fick ett uppsving i samband med det stora domkyrkobygget och reliker­ nas förflyttning. Historikern Nils Ahnlund har pekat på ett annat fenomen. Kung Erik Klipping i Danmark dödades 1257 och han betecknades snabbt som helgon. Han vörda­ des ända upp i Mälardalen och det uppfat­ tades som ett hot mot Erikskulten i Uppsala.

Den kulten måste utvecklas och gynnas. En ny tillväxtperiod kom vid slutet av 1300­ta­ let. Den heliga Birgittas liv och rykte domi­ nerade det andliga livet och i denna konkur­ rens måste Erikskulten i Uppsala stärkas. Ef­

ter Kalmarunionen var de tre nordiska rike­ na förenade. Danskarna vördade kung Knut, död 1086 och skrinlagd i Odense domkyrka.

I Norge var Olov den helige en klart lysan­ de helgonkung, dödad i strid 1030. Sverige måste ha ett nationalhelgon av samma rang.

Det blev kung Erik. Ett brev 1385 har formule­ ringen ”sancta Erikx konungx domkyrka”.

Respekt för traditionen Katolska domkyrkan i Stockholm är invigd till Sankt Erik. Det innebär respekt för den medeltida kulten av Sankt Erik. Han finns på stadens sigill på 1300­talet och han tor­ de därmed kunna räknas som Stockholms skyddspatron. Sankt Erik är Stockholms stads vapen och logotyp. 1923 antog stads­ fullmäktige formellt Sankt Erik som stadens symbol, formgiven av konstnären Yngve Berg. I Sankt Lars församling i Uppsala fi­ ras Sankt Erik varje år den 18 maj med en vandring mellan Gamla Uppsala och Upp­ sala domkyrka, med läsning av bland annat Erikslegenden. I september varje år firar för­ samling sitt patrocinium med en procession till Uppsala domkyrka där en krans läggs ned vid Sankt Eriks skrin. gunnar reDelius

Litteratur Christian Lovén: ”Erikskulten i Uppsala, Dubbelhelgonet och den långa stationsvägen”. Upp­ land 2004, s. 7–37.

Uppsala domkyrka del V, Sveri­ ges kyrkor volym 231, 2010/Her­ man Bengtsson, ”Sankt Eriks

skrin, Sankt Eriks baner och helgedomar”, s. 124–146.

Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har genom Andliga övningar lämnat en rik källa till andlig utveckling. Jesuiterna i Sverige ger ignatianska reträtter i olika former: introduktioner, veckoslutsreträtter, i vardagen, samt 6–8 dagars reträtter.

Utbudet uppdateras kontinuerligt på vår hemsida

www.jesuiterna.se

Signum 4/2014

11

Tidsbild

Utanförskap och människovärde av gunilla maria olsson I den politiska debatt som föregick valet 2006 användes begreppet utanförskap flitigt, i synnerhet av den borgerliga sidan, som först introducerade begreppet. Men ganska snart fick det spridning och det används alltjämt som ett samlingsnamn för en företeelse som vi väl känner. Det handlar om människor som inte själva kan försörja sig genom eget företagande eller lönearbete och som därför i många avseenden befinner sig i en utsatt position.

B

egreppet utanförskap avser de män­ niskor som är beroende av Försäk­ ringskassans ersättningssystem (ak­ tivitetsersättning och sjukersättning), av kommunalt försörjningsstöd eller av A-kas­ sa. Vid tiden för valet 2006 beräknades den­ na grupp omfatta cirka en och en halv miljon människor.1 Och den politiska debatten kom att handla om arbetslinje kontra bidrags­ linje, som två motsatta ståndpunkter.

Den borgerliga regeringen föresatte sig att bryta utanförskapet genom att få in männi­ skor på arbetsmarknaden och så skapa för­ utsättningar för egen försörjning. Men i själ­ va verket ligger antalet personer som försör­ jer sig på olika bidrag, och därmed bedöms höra till utanförskapet, på samma nivå 2012 som vid 1990-talets början.2 Det rör sig om ca 7–800 000 personer i arbetsför ålder. Sti­ gande siffror mot mitten av 1990-talet och under 2000-talets första år har alltså kapats och vänt efter regeringsskiftet 2006, men se­ dan har utvecklingen stagnerat på en nivå som antyder att problemet ändå inte fått en lösning. Vi ska dock komma ihåg att det inte

12

finns någon helt entydig definition av feno­ menet utanförskap och att sifferuppgifter ska användas med försiktighet.3 När dessa frågor diskuteras saknas en närmare beskrivning av de människor som hänförs till det vi kallar utanförskap, liksom även av de processer som leder dit. Möjligen är det en alltför distanserad hållning som bidrar till att problemet är svårlöst. Jag vill därför försöka göra en hypotetisk närstudie, för att om möjligt bidra till ett större mått av klarsyn och förståelse. Därmed inte sagt att det är lätt att finna lösningar. Min tanke är dock att vägen framåt måste utgå från en tydligare bild av de människor det gäller.

Och jag tar min utgångspunkt i mitt dagliga arbete med personer med utvecklingsstör­ ning, vilket har gett mig perspektiv på sam­ hället från de allra svagastes synvinkel.

Det är villkoren för vuxna arbetsföra män­ niskor som återspeglas i statistiken, men min uppfattning är att utanförskapet börjar redan i skolåldern. Jag måste därför börja min analys genom att beskriva några rele­ vanta mekanismer i utbildningssystemet.

Signum 4/2014

Tidsbild

Skolans värld Nyligen användes begreppet utanförskap i en analys av de sjunkande studieresultat som redovisades i den senaste PISA-under­ sökningen, där Sverige halkat efter många andra länder. En skolkurator påtalade i ett debattinlägg att många elever känner sig ”utanför och obekväma” och han menar att lärarnas brist på tid för samtal, att verkligen lyssna och förstå, innebär försämrat läran­ de.4 Det är en intressant analys som ansluter sig väl till min tanke att samhället i form av skola, arbetsliv och myndigheter inte har en realistisk bild av människors förutsättning­ ar. Det visar sig tydligt i skoldebatten, där man utgår från att alla elever ska gå nioårig grundskola samt gymnasium, totalt tolv års studier. De som misslyckas i skolan ska för­ söka igen, tänker man sig. Det finns bara en väg framåt.

När skolan utvecklades i riktning mot målstyrning (vilket skett från 1980-talet och framåt), med klart definierade krav på vad som fordras för godkända betyg, då blev det också tydligt att det inte räcker för en svag elev att bara göra sitt bästa. Kraven på stu­ dieresultat, att tillägna sig en viss mängd stoff, att tänka logiskt och att ha förmåga till abstrakt slutledning, är oavvisliga krav och förutsätter begåvning för teoretiska studier.

Om man tänker sig att alla elever ska klara tolv års skolgång för att ha en chans på den svenska arbetsmarknaden, då måste ju sko­ lans krav sänkas så att detta är möjligt för den svagbegåvade att uppnå. Och då mås­ te även de välbegåvade slå av på takten och kanske ha lägre ambitioner för att inordna sig i det gemensamma skolarbetet. Det är lätt att sätta sig in i lärarnas dilemma. Och det är lätt att inse vad som händer med skol­ resultaten. PISA-rapporten borde inte för­ våna.

Ett gränsdragningsproblem Att klara grundskolans krav gäller alla ele­ ver med undantag för dem som går i särsko­ la och gymnasiesärskola, vilka utgör drygt

1 procent. Under 1990-talet såg man en ök­ ning av antalet elever i särskolan vilket inte stod i proportion till elevunderlaget. I själva verket kom särskolan att omfatta upp emot 1,4 procent av alla elever och detta föranled­ de en granskning som gett många kommu­ ner bakläxa.5 Man ansåg helt enkelt att utredningar­ na som låg till grund för diagnosen utveck­ lingsstörning var bristfälliga och att barn hänvisades till särskolan på alltför diffusa grunder. Här är det viktigt att påpeka att man inte alltid har en klarlagd orsak till ut­ vecklingsstörning i form av väldefinierade syndrom, förlossningsskada eller sjukdo­ mar som drabbar hjärnan. Det är i själva verket en administrativ diagnos som ställs på observerbara kriterier, där det finns ett testresultat som visar en intelligenskvot under 70. Men detta är inte det enda krite­ riet utan samtidigt ska det vara klarlagt att ele­ven inte motsvarar vardagslivets krav, till exempel vad gäller samspel med andra barn och vuxna, kunskapstillämpning och självomsorg för att nämna några exempel.

Det är inte så att IK under 70 per automatik ger diagnosen utvecklingsstörning, men det är lätt att förstå att ju högre krav som ställs i skolan, desto fler riskerar att slås ut, med andra ord, bli föremål för utredning i syfte att skickas till särskolan.

Det är intressant att se hur andelen ele­ ver i särskolan, vilket per definition inne­ bär elever med utvecklingsstörning, utgör en procentuellt högre andel av befolkning­ en än vad som är fallet för andelen med ut­ vecklingsstörning i övriga åldersgrupper.

Det betyder alltså att skolans krav utdefi­ nierar barn och ungdomar på grund av den strikta gränsdragningen mellan grundsko­ la och särskola. Som om det verkligen fanns en tydlig gräns, ett avstånd mellan den som bedöms normal och den som har en utveck­ lingsstörning.

Rent statistiskt faller 2,2 procent av be­ folkningen under intelligenskvoten 70 och lägger vi därtill den stora grupp som be­ döms vara svagbegåvade, det vill säga ha

Signum 4/2014

13

Tidsbild

en intelligenskvot i spannet 70–85, då är vi uppe i 16,1 procent. Och om vi återvän­ der till den statistik som visar antalet perso­ ner i arbetsför ålder i Sverige, cirka 75 pro­ cent av befolkningen, då ser vi att det antal som hänförs till utanförskapet är i samma storleksordning som de som statistiskt sett kan bedömas vara svagbegåvade, nämligen drygt en miljon.

I internationell litteratur ser man ibland att denna grupp identifieras och att svårig­ heterna benämns borderline learning disa­ bilities. En intressant fråga blir därför om skolsystemen i andra länder hanterar den­ na grupp på ett annat sätt än som sker här i Sverige, där vi valt att förtiga problemet med begränsad teoretisk begåvning.

Vi vet erfarenhetsmässigt att det vi kallar svagbegåvning motsvarar en intelligensål­ der på ungefär 11–13 år. Det betyder att man har kapacitet att följa med undervisning­ en upp till och med mellanstadiet, men se­ dan blir det svårt. Alltmer avancerade ma­ tematiska beräkningar ställer krav på hög­ re mentala processer, att tillägna sig texter förutsätter ett växande ordförråd med allt­ fler abstrakta begrepp och en vidgad om­ världsorientering för att bara nämna någ­ ra exempel. Det är lätt att föreställa sig den vånda och vanmakt som säkert uppstår hos den som inte har förmåga att hänga med.

Att inse att man är på väg mot utanförska­ pet, kanske känna att man redan befinner sig där. En plats där andra inte riktigt räk­ nar med en, där man inte duger, där det är ensamt och kallt.

Så när rapporterna kommer om elever, som går ut skolan utan att kunna läsa, eller i alla fall med bristande läsförståelse, med underkänt i många ämnen och utan behö­ righet till gymnasiet, då tänker jag att det är en fullt rimlig bild av hur det måste vara. Be­ gåvning är i likhet med många andra egen­ skaper en normalfördelad variabel i befolk­ ningen. Majoriteten, det vill säga knappt 70 procent, samlar sig runt genomsnittet och har en intelligens mellan 85–115. Ett mindre antal har högre intelligens och på motsva­

14

rande sätt finns det de som har lägre intelli­ gens. Detta faktum har tydligen inte trängt in i allas medvetande. Eller är det bara så att vi inte vill se det?

Kejsarens nya kläder Många tänker sig att en person med psykisk utvecklingsstörning är lätt att känna igen.

Man ser framför sig en person med Downs syndrom eller kanske en cp-skada som på­ verkar både rörlighet och tal. Men verklig­ heten är en annan. Utöver de grupper som har mer eller mindre kända och synlig dia­ gnoser, har vi gruppen av dem som ser ut som vem som helst, men som har en be­ gåvning långt under genomsnittet. Det kan handla om förlossningskomplikationer som gett upphov till hjärnskada eller helt enkelt bara slumpen som gett en individ mindre av det vi kallar teoretisk begåvning. Och det är nog ingen överdrift att påstå, att de som hör till denna grupp har lägst status i vårt sam­ hälle. De blir osynliggjorda eftersom vi inte gärna benämner utvecklingsstörning och inte heller svagbegåvning som en faktor att räkna med.

I samma stund som någon dristar sig till att antyda detta, är vi snabba att påpeka att det finns andra egenskaper än teoretisk be­ gåvning som är värdefulla. Och visst är det så. Men ändå har vi skapat ett samhälle där lång utbildning är ett oavvisligt krav och där det trummas in i varje människas med­ vetande att man ska välja det som ger mest utbyte i form av valmöjligheter, status, lön.

Kan intelligens mätas? Är det meningsfullt att se detta som en objektiv egenskap hos människan? Mitt svar är att det är fullt möj­ ligt att undersöka kognitiva funktioner, som bygger upp vår förmåga att tänka abstrakt och utföra mentala operationer. Vidare att det är just dessa egenskaper som utgör vat­ tendelaren i skolans värld, mellan dem som lyckas och dem som misslyckas med sina studier. Att hävda något annat är att skapa dimridåer och undanhålla männi­skor den självkännedom som är nyckeln till ett gott

Signum 4/2014

Tidsbild

självförtroende och förmåga att sätta upp realistiska mål för sin framtid.

Och ändå är det så svårt att tala om detta, att rakt på sak hävda att det är skillnad mel­ lan människor i fråga om begåvning. Gör man det liknar man det oskuldsfulla barnet i Kejsarens nya kläder. Man säger det alla ser men ingen vågar säga. Någon har sytt med osynlig tråd. Hur länge ska vi låta oss luras?

När allt kommer omkring vet ju varje skol­ barn att det finns en hierarki i klassen och man vet hur man själv ligger till på rangska­ lan. När jag gick i skolan på 1960-talet de­ lades vi upp efter sjätte klass. Det fanns tre olika vägar beroende på vilka ambitioner man hade. Den som hade minst intresse för att sitta på skolbänken gick ett sjunde år och fortsatte sedan på yrkesskola som ledde rakt ut i arbetslivet. Vi som var mera studiebe­ gåvade valde realskolan och då kunde man klara av det hela på tre eller fyra år. Därefter tog gymnasiet vid. Inte för alla, utan för dem som klarat realexamen. Vilka som valde det ena eller det andra var knappast en laddad fråga. Alla visste var de hörde hemma. Och alla hade en framtid inom räckhåll med ar­ bete och egen försörjning.

Förändringen av skolsystemet mot en mer sammanhållen skola är en lovvärd reform.

Säkert var det så, att många med läshuvud men utan studietradition i familjen, fick en kortare utbildning och sämre chanser i det gamla systemet. Men i samma stund som möjligheten till utbildning förvandlas till ett krav på utbildning, uppstår ett nytt pro­ blem. De med sämre förutsättningar för teo­ retiska studier har inte längre någon utsta­ kad väg framför sig. De riskerar att hamna i utanförskap.

Psykisk ohälsa Egentligen kan det nog vara så att en kon­ staterad utvecklingsstörning kan vara lät­ tare att leva med än svårigheter utan namn och utan det samhälleliga skydd som ut­ vecklingsstörningen ger. Det handlar om personer som ser ut som du och jag och som

bemöts med samma förväntningar som alla andra i samhället.

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att den psykiska ohälsan ökar, speci­ ellt bland unga. En sårbarhet för såväl psy­ kisk som fysisk sjukdom kan finnas med i utrustningen och vara både orsak till och en följd av den svaga begåvningen. Kort sagt, det rör sig om en sårbar grupp. Risken för sjukskrivning ökar och många ger upp i den meningslösa kampen att konkurrera om ar­ bete, då man inte har meriter som räcker till.

Ett exempel får illustrera. Detta är natur­ ligtvis fiktivt, men baserat på intryck från de många skiftande människoöden jag fått inblick i: På mitt arbetsrum sitter Peter, 38 år.

Han bor hemma hos sin mamma och han har arbetat som vaktmästare i samma företag som sin pappa. Men nu är pappan död sedan några år tillbaka och kort därefter blev Peter uppsagd. Han har varit på Arbetsförmedlingen och sökt flera jobb, men inte ens fått komma till anställningsintervju. Han har börjat isolera sig och mår allt sämre. En arbetspsykologisk utredning visar att han har en begåvning långt under genomsnittet för åldern. Peter hoppade av skolan på högstadiet och hans pappa hjälpte honom att få jobb. Och nu kommer Peter till Habiliteringen för att Arbetsförmedlingen föreslagit insatser enligt LSS (Lagen om stöd och service). Vi börjar prata om daglig verksamhet och att det finns grupper som jobbar med det han redan kan. Men då får han ingen lön utan måste ha sjukersättning. Vi gör en utredning som utmynnar i diagnosen lindrig utvecklingsstörning. En ny värld öppnar sig för Peter, både på gott och ont.

Självklart har det i alla tider funnits män­ niskor som hamnat i utanförskap. Det är nog också allas uppfattning att det behöver fin­ nas ett samhälleligt skyddsnät. Men som det ser ut i dag verkar det vara ett glapp mellan

Signum 4/2014

15

Tidsbild

dem som ryms inom den föredömliga LSSlagstiftningen och dem som inte är berätti­ gade till den formen av stöd.

För Peter i exemplet ovan är inte ensam.

Förr kunde man få arbete utan att ha sut­ tit på skolbänken i minst tolv år. Det finns de, som utan fallenhet för teoretiska stu­ dier ändå har kunnat ta sig fram i samhäl­ let. Man kan vara händig och praktiskt lagd, lära genom att se hur andra gör. Man kan ha en social talang och vara både serviceinrik­ tad och ansvarskännande, en tillgång på många arbetsplatser. Men vägen dit är inte enkel och många hittar inte fram utan bryts ned av motgångar, ifrågasättande och käns­ lor av otillräcklighet.

En fråga om värderingar Vår tids problem med utanförskap beror på utvecklingen av ett alltmer kunskapsinten­ sivt samhälle, där förmågan att vara mentalt rörlig, ständigt beredd på förändring och anpassning förutsätter en flexibilitet och mentala resurser, som inte alla har. Denna utveckling är ett faktum och det finns ingen anledning att nostalgiskt blicka tillbaka på ett samhälle där just problemen med skolre­ sultat och arbetslöshet var mindre. Vi måste skapa nya lösningar för vår tid, så att alla människor kan se sin plats i samhället. Åt­ minstone om vi menar allvar med visionen om ett gott samhälle, med tillhörighet och möjlighet för den behövande att få stöd.

Ytterst handlar det om människosyn. Även om vi enats om att människovärdet är obero­ ende av våra olika kvalifikationer, så visar det sig att den krassa verkligheten är en annan.

Trenden har blivit att alla ska söka sig fram till ett framgångsrikt, lyckat och lyckligt liv.

Vi ska prestera för att öka våra chanser, höja

vår lön och vidga vår frihet. Självklart ett åtråvärt scenario för var och en som är född med guldsked i handen. Kvar finns de med sämre grundförutsättningar, som inte bara ser sig bli förbigångna och förbisedda, utan dessutom drabbas av moraliserande tenden­ ser i samhället. Som om det bara handlade om att ta sig samman, gå ut i arbetsliv eller studier, kämpa för sitt uppehälle. Men alla kan faktiskt inte det. Jag misstänker att den som är välbegåvad och målmedveten utgår från sig själv, minns sina utmaningar, sina ansträngningar och så småningom också framgångar. Och sedan tror man att detsam­ ma gäller för alla andra.

Risken finns att det stannar här – vid den välbegåvades förnöjelse över sin egen fram­ gång och oförståelse, kanske till och med förakt, för dem med sämre förutsättningar.

Då har vi tappat den etiska kompassen, för­ lorat känslan för vad som verkligen är vik­ tigt. Och ju fler som tillhör denna välmåen­ de grupp, desto mindre angeläget blir det för politiska partier att flytta fokus till dem som inte hör dit, till utanförskapet. De är trots allt en minoritet. De enda som kan föra deras talan är alla vi som ser samhället un­ derifrån. Det behövs en etisk diskussion om vems intressen olika samhällsförändringar tjänar.

Om vi är ense om att arbete är ett viktigt inslag för människans värdighet, då måste vi skapa realistiska villkor, vilket rimligen hör hemma i det politiska uppdraget. Gäl­ ler det att bli populär hos en välmående och röststark majoritet? Eller handlar det om att se sitt uppdrag som att värna de svaga och uppmärksamma deras behov, de som inte själva har en megafon och kanske inte ens själva kan förstå och förklara vad som fat­ tas dem?

Noter 1 Tobias Davidsson: ”Utan­ förskapelsen. En diskurs­ analys av hur begreppet utanförskap artikulerades i den svenska riksdagsde­ batten 2003–2006” i Social­ vetenskaplig tidsskrift nr 2/ 2010.

2 www.ekonomifakta.se.

3 Uppgifterna i Tobias Da­ vidssons rapport överens­ stämmer inte med de siffror som redovisas på hemsidan not 2. Där är antalet som be­ döms höra till utanförska­ pet strax över en miljon vid tiden för valet 2006.

4 Insidan, Dagens Nyheter, 2014-02-14.

5 Särskolan. Granskning av handläggning och utredning inför beslut om mottagande.

Skolinspektionens rapport till regeringen 31 januari 2011.

Litteratur

Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år av anna dunér

F

ör jämnt hundra år sedan, den 9 au­ gusti 1914, föddes Tove Jansson som första barnet till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe HammarstenJansson. Båda föräldrarna var alltså konst­ närer och konsten verkar ha varit ständigt närvarande under uppväxten. ”I hemmet gjorde man konst hela tiden, och ända från liten vande Tove sig vid att leva bland gips­ säckar, halvfärdiga lerskulpturer på kava­ letter och otaliga gipsskulpturer som vän­ tade på bronsgjutning”, skriver Tuula Kar­ jalainen i sin biografi Tove Jansson – arbeta och älska (2013).

Fadern önskade att Tove skulle bli konst­ när och han förde över till henne en syn på konst som ”något stort och allvarligt”, skri­ ver Karjalainen. Kanske bidrog även mo­ dern till den djupa respekten för konst: ”Jag går genom en skog som är tecknad av John Bauer”, heter det i den självbiografiska Bild­ huggarens dotter. ”Han kunde göra skog, sen han drunknade har ingen vågat. Och de som vågar blir föraktade av mamma och mig.”

Med tiden blev dottern såväl konstnär som författare och serieskapare och mer känd i världen över än någon av sina föräldrar.

Jubileumsåret 2014 firas i Sverige, Fin­ land och många andra länder. På hemsi­ dan www.tove100.se finns en sammanställ­ ning över evenemangen. I den här artikeln utgår jag i första hand från Karjalainens re­ lativt nyutkomna biografi, från ett semina­ rium på Finlandsinstitutet i Stockholm som

ägde rum den 8 mars samt från Tove Jans­ sons egna böcker.

Tove Janssons värld utgjordes till stor del av en spänning mellan trygghet och kata­ strof. Detta gäller både hennes böcker och hennes liv. Den här dualismen är en grund­ bult för muminberättelserna och återfinns i många av novellerna. Det är visserligen ett vanligt mönster i all (barn)litteratur med ett lugn som hotas, ett äventyr och därefter återställd ordning, men hos Tove Jansson är det extremt tydligt. Hot och katastrofer är drivkrafter och ett nödvändigt komplement till det idylliska.

Innan jag går in på exemplen ska jag kort skissa upp Tove Janssons litterära utgiv­ ning. Den inleddes (om man bortser från en skrift på 20 sidor som gavs ut under pseudo­ nym redan 1933) med den första boken om mumintrollen år 1945. Detta krigsslutets år var av stor betydelse för den svenskspråki­ ga barnlitteraturen – här debuterade Len­ nart Hellsing, här utkom den första boken om Pippi Långstrump och här mötte alltså mumintrollet (som dittills existerat enbart som en liten figur i Tove Janssons bilder) för första gången sina läsare.

Mumintrollen blev högt uppskattade och böckerna i serien blev slutligen nio styck­ en plus ett antal bilderböcker. Läsaren kan identifiera sig med olika karaktärer vid olika tillfällen eller i olika utvecklingsfaser. Lilla My representerar ilska, Snusmumriken fri­

Signum 4/2014

17

Litteratur

hetslängtan, muminmamman trygghet och så vidare. I dessa troll, hemuler, homsor och skrutt kan läsaren känna igen sig själv och sina vänner.

Den sista kapitelboken om mumintrollen (Sent i november) utkom 1970. Då hade re­ dan den första vuxenboken, Bildhuggarens dotter, kommit ut två år tidigare. Den första novellsamlingen, Lyssnerskan, kom 1971.

Sommarboken från 1972 har ett litet barn och hennes farmor i huvudrollerna. Många av de senare böckerna (1974–1998) tar upp ”ålderdomens problem och glädjeämnen”, som det uttrycks i ett av breven i titelnovel­ len i Brev från Klara (1991).

Trygghets- och katastroftemat syns redan då man tittar på Tove Janssons barndom.

Modern, som allmänt kallades Ham, stod för trygghet och stabilitet. Hon ”var centrum i dottern Toves liv, och hennes största kär­ lek”, skriver Karjalainen. Ham var förebil­ den för muminmamman, som är Muminda­ lens centrum och den trygghet som mumin­ trollet och hans vänner alltid återvänder till efter sina äventyr.

I bilderboken Vad hände sen? heter det i slutet: ”Nu är allt farligt slut för dem / som äntligen har kommit hem! / ty se på denna vackra bild / hur mumintrollets Mamma mild / bland rosorna i gräset satt / och rensa vinbär i en hatt!” Mamman har en ros mel­ lan öronen och solen lyser bakom hennes huvud nästan som en gloria.

Fadern, som kallades Faffan, beundrades av Tove men var antagligen inte så lätt att leva med. Karjalainen berättar att modern sagt åt barnen ”att fadern på något sätt hade gått sönder i kriget och fått obotliga sprickor i sin själ”. Hans katastroflängtan är omvitt­ nad. I Bildhuggarens dotter väcker pappan barnen när det är eldsvåda någonstans i sta­ den och tar dem med sig för att titta. ”Men ibland var det en dålig liten eldsvåda som hade slocknat för längesen och då var han snopen och nedstämd och måste tröstas.”

En storm livade upp honom när han var dyster. Tove Janssons brorsdotter Sophia Jansson konstaterar under seminariet på

18

Finlandsinstitutet att ”Faffan – som alla i fa­ miljen – älskade stormar. Han klarade inte stiltje, men blev charmerande när det blås­ te upp.”

I ”Filifljonkan som trodde på katastrofer” i berättelsesamlingen Det osynliga barnet släpper Filifjonkans panik och ångest först när stormen omger henne. Det ”besynner­ liga var att hon plötsligt kände sig alldeles trygg. [...] Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kom­ mit.” Samma tanke finns till exempel i no­ vellerna ”Sprängaren” och ”Stormen” i no­ vellsamlingen Lyssnerskan.

I Mumindalen står själva dalen för idyll medan äventyren, översvämningen, kome­ ten – liksom den skrämmande Mårran – står för det farliga och osäkra. När mumin­ trollet i Trollkarlens hatt blir förvandlad till o­igenkännlighet är själva hans identitet ho­ tad. Det blir muminmamman som häver för­ vandlingen med sin kärleksfulla blick: ”Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt: / Jo, du är mumintrollet.”

En annan trygghetsgestalt är Too-ticki som introduceras i Trollvinter och som där står som en motpol till kölden och den ho­ tande isfrun. Det är hon som i samma bok säger de bevingade orden ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

En parallell finns i Sommarboken där flickan Sophia frågar: ”Är du säker på att dörren är stängd?” och farmodern svarar: ”Den är all­ tid öppen, du kan sova alldeles lugnt.”

Det osynliga barnet, i berättelsen med samma namn, behöver tryggheten som ut­ görs av muminmamman och den vardag­ liga idyllen i Mumindalen för att börja sy­ nas igen, men helt synlig blir hon inte för­ rän hon kommer i kontakt med det farliga (havet) och hotet (muminpappan som låt­ sas att han ska knuffa ner muminmamman i vattnet). Då upplever hon för första gången ils­ka, vilket hjälper henne att erövra det jag som varit nära att utplånas.

Måhända kan det verka paradoxalt, men hos Tove Jansson – och inte bara hos henne

Signum 4/2014

Litteratur

– släpper ångesten, rädslan, frustrationen och det oförlösta sitt tag när det oerhörda äntligen inträffar.

Karjalainen citerar Tove Jansson som ska ha sagt: ”I varje ärlig barnbok tror jag finns en skräckupplevelse. Både ängsliga barn och självsäkra dras till den, och till destruk­ tionen, omedvetet.”

Karjalainen behandlar i princip alla sidor av Tove Janssons liv i sin bok – såväl privat­ liv som målning, illustrationer, böcker, te­ ater och tecknade serier. Vad gäller arbetet med muminpjäser skriver hon: ”Bakom allt­ sammans fanns en kittlande vetskap om att allt kan lyckas eller gå fullständigt åt sko­ gen. Det fanns spänning i osäkerheten, och där låg tjusningen” – återigen motsatsparet trygghet och katastrof!

Tove Jansson – arbeta och älska är en ambi­ tiös biografi och den första finländska över Tove Jansson. Författaren är konsthistoriker och kan därför anlägga ett kompletterande perspektiv till den svenska litteraturvetaren Boel Westin, som tidigare skrivit både om Mumindalen och om dess författare. Ibland känns Karjalainens bok dock lite summa­ risk. Jag kan sakna citat ur breven som det hänvisas till och stör mig på att författaren ibland behöver plocka in småord som ”kan­ ske”, ”säkert inte” och ”kan hända”.

Man kan också fråga sig om det inte är riskabelt att dra biografiska fakta ur ett lit­ terärt, fiktivt material som Karjalainen gör till och från. Dock verkar Tove Janssons be­ rättelser faktiskt ofta vara helt eller delvis självbiografiska, även då det inte sägs utta­ lat som i Bildhuggarens dotter. Då jag under 1980-talet studerade litteraturvetenskap fick jag detta bekräftat. Jag skickade henne min uppsats ”Den sovande mannen – en analys av Tove Janssons novell” och min handleda­ re gav henne senare min C-uppsats ”Livssy­ nen i Tove Janssons Sommarboken”.

Tove Jansson skrev båda gångerna brev till mig, tackade och kommenterade mina alster. Angående den första uppsatsen skri­ ver hon bland annat: ”du har, mycket nyan­

serat, gett mig en klargörande bild av det jag upplevde den gången och endast berät­ tade om som en händelse i mitt liv” (4.2.87; min kursivering). I brevet angående Som­ marboken skriver hon i slutet: ”Och helt för­ tjust blev jag över att du anser farmorn vara amoralisk, det var hon, min mamma, på ett härligt sätt!” (3.3.88).

Liv och dikt gick uppenbarligen tätt inpå varandra utan skarpa gränser. Sophia Jans­ son fick frågan om vad som är verklighet och vad som är fiktion i Sommarboken under se­ minariet på Finlandsinstitutet. Frågan borde ha en särskild betydelse för henne eftersom hon är den Sophia som boken handlar om.

Verklighetens Sophia, dotter till Lars Jans­ son, Tove Janssons lillebror, var tio år då bo­ ken gavs ut och ännu yngre då den utspelar sig. Hon svarade att Tove själv hävdat att en tredjedel hänt där och då, en tredjedel var To­ ves eller Hams minnen och en tredjedel fritt påhittat. Sophia Janssons slutsats är att ”det flyter ihop och det spelar ingen roll”, för ”Tove har kunnat destillera och omvandla verklig­ heten till denna underbara historia”.

Karjalainen, som också talar under se­ minariet, har kallat Sommarboken för en av Janssons tre ”sorgeböcker” som blev till i samband med den nästan 90-åriga moderns död. (De andra två är Sent i november och Lyssnerskan.) Sophia Jansson svarar att hon hellre kallar den för en ”hyllning” och läg­ ger till att ”det är ju en ganska kreativ bok”.

Sophias mor dog då dottern var liten och Sophia Jansson berättar att de andra gjorde sitt yttersta för att skapa en god uppväxt åt henne – och en god tillvaro för varandra. ”De andra” bestod av fadern Lars, farmo­ dern Ham, fastern Tove och Toves livskam­ rat Tuulikki Pietilä (som kallades Tooti och är förebilden för Too-ticki). För Tove var fa­ miljen, fortsätter Sophia, en stödtrupp som kritiserade, bekräftade och gick igenom ma­ nus. ”Tove var den stora konstnären, men inom familjen var alla stöttepelare runt hen­ ne.” Man trivdes med varandra och tyckte om varandra, ungefär som familjen i Mu­ mindalen.

Signum 4/2014

19

Litteratur

Karjalainen citerar i sin biografi Tove Jans­ son, som har sagt att hon i muminböckerna låtit allting ”hända kring en familj som kan­ ske främst utmärks av ett slags vänlig förvir­ ring, accepterande av omvärlden, och av att dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varann”. Hon påpekar på ett annat stäl­ le att muminfamiljens band är ”starka, men samtidigt öppna”. Detta märks inte minst i Pappan och havet, då lilla My har adopterats, men också i de övriga böckerna där huset ständigt står öppet för gäster och besökare.

När Pappan och havet tas upp på semi­ nariet beskriver moderatorn Bengt Packa­ lén den som att ”mumintrollet har puber­ tetskris, pappan tvivlar på sin mansroll och mamman vägrar att ställa upp och skapar i stället ett eget rum åt sig”.

Sophia Jansson håller delvis med: ”De andra följer inte längre bara efter pappan, men familjen splittras inte fast alla börjar göra vad de vill.” Förändring behöver inte vara farlig! Överhuvudtaget är de två sista kapitel­ böckerna om mumintrollen speciella. Pap­ pan och havet utspelar sig nästan inte alls i Mumindalen, utan i stället på en ö, dit den frustrerade muminpappan tar med sin familj för att få känna sig viktig och behövd och inte så ”onödig” som på bokens första sida.

Här får också Mårran en ny roll. Mårran är en spöklik varelse, så kall att gräset fry­ ser där hon sätter sig. Hon är stum, kall och stor, eller som det heter i Vem ska trösta knyt­ tet? ”ensam som ett berg”. I Pappan och ha­ vet börjar mumintrollet se henne som ”mer besvärlig än farlig” och slutligen blir hon glad när mumintrollet närmar sig. Mårran är en ovanlig barnbokshäxa i det att hon är så passiv och fast i sin egen tragedi, sin en­ samhet och kyla, men kanske finns det hopp även för henne. På sitt eget sätt och på av­ stånd behöver även hon familjen.

I Sent i november finns muminfamiljen inte närvarande, mer än i tankarna och drömmarna hos en hop figurer som kommer till dalen för att träffa dem, men finner den övergiven. Packalén berättar hur han läste

20

boken för att recensera den, då den kom ut 1970, och kände sig ”förrådd och besviken”.

Han var inte ensam om att reagera med be­ störtning på en muminbok utan mumintroll.

Karjalainen skriver att boken är ”ett farväl till den litterära Mumindalen” och ”en bok för vuxna snarare än för barn”.

Frånvaron av muminfamiljen (de är ju på ön; de båda böckerna utspelar sig parallellt) är ett konstnärligt grepp där familjen tydlig­ görs genom att den saknas, men har också att göra med den mumintrötthet som drab­ bat författaren, inte minst på grund av slit­ görat med de tecknade muminserierna. Tove Jansson skrev på ett sjuårigt kontrakt med en engelsk kvällstidning 1952 och behövde sedan leverera serier i en strid ström. I slutet av perioden beskrev hon sitt förhållande till mumintrollet som ”ett mycket slitet äkten­ skap”. Hon förlängde inte kontraktet utan lät brodern Lars ta över (1960–1975). Även den stora mängd brev som Tove Jans­ son fick under många år av sitt författarliv togs upp under seminariet. Den upplevda skyldigheten att skriva svar blev en broms­ kloss som hindrade författaren från att skriva annat. Tove sade ungefär, berättade Sophia, att ”om jag inte svarar får jag så dåligt samve­ te att jag ändå inte klarar av att skriva någon­ ting”. Problemet tangeras i novellen ”Med­ delande” i Tove Janssons sista novellsam­ ling. Där staplas utdrag ur, som det verkar, autentiska brev. Somliga är korta meddelan­ den från Tooti, några handlar om tillstånd att använda muminmotiv i olika samman­ hang, något är hotfullt, vissa galna, andra berömmande, många är krävande …

Under seminariet berättade också förfat­ taren och journalisten Margareta Ström­ stedt, som satt i publiken, att Tove Jansson och Astrid Lindgren en gång träffades hem­ ma hos henne: ”De pratade till 90 procent om alla brev de inte orkade besvara. De tyck­ te mycket om varandra på avstånd.”

Tove Janssons morfar var präst, hovpredi­ kant och så småningom kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm. Prästhemmet och

Signum 4/2014

Litteratur

hur Tove som barn lekte lekar inspirerade av Bibeln finns med i Bildhuggarens dotter, där Tove gör en guldkalv likt de olydiga och knorrande israeliterna. ”Först när brännoff­ ret var färdigt att tändas kröp rädslan på mig igen och jag stod stilla och lyssnade. / Gud höll sig alldeles tyst.”

I Sommarboken diskuterar farmodern och Sophia frågor som rör Gud, helvetet och bön­ hörelse, men på det stora hela intar religio­ nen ingen särskilt framträdande roll i Tove Janssons böcker. Kanske var den heller inte så närvarande i hennes liv. Karjalainen har dock ett par exempel. År 1944, under pågående krig, skriver

Tove till konstnären Ina Colliander (hustru till författaren Tito Colliander): ”Jag har fun­ derat över det du skrev om att Gud skickar krig, pest o.s.v. till oss för att luttra oss. […]

Men jag tycker inte du har rätt. Kriget är en kondensering av all vår egen ondska – inte något Han gett oss. Den fria viljan, den har Han gett oss.”

Och i slutet av sitt liv – berättar Karjalai­ nen i slutet av sin bok – träffade Tove Jans­ son en pastor som frågade henne: ”Har ni funderat på de eviga frågorna?” Tove svara­ de: ”Ja. Jag väntar ivrigt på det – och hoppas att det blir en glad överraskning.”

Tove Jansson dog den 27 juni 2001.

Lästips Toves brev, samlade av Boel Westin och Helen Svens­ son, utkommer på Schildts & Söderströms under hös­ ten 2014.

Webbplatsen tovejansson.com.

Den omfattande utställning­ en på konstmuseet Atene­ um i Helsingfors (mars till september). Utställningen innehåller barndomsteck­ ningar, målningar, monu­ mentalkonst, bokillustra­

tioner, teatertillbehör, mu­ mintablåer m.m. Dess cura­ tor är Tuula Karjalainen.

Boel Westins utmärkta biografi Tove Jansson – ord, bild, liv från 2007.

Jubileer

2014 – ett jubileumsår av klaus misgeld – Om hur demokratin segrar eller går under.

V

arje år är ett jubileumsår. Stater, samfund, rörelser, vetenskapliga discipliner och givetvis enskilda gil­ lar jubileer och märkesår, då något hände för X antal år sedan. Och dessa jubileer, el­ ler bättre: minnesdagar och minnesår, har

givetvis sina syften. Vi vill fira, vi vill kom­ ma ihåg, vi vill väcka uppmärksamhet, för att nämna bara några av dessa syften. Men inte minst använder vi märkestillfällen för att legitimera eller för att bidra till att legiti­ mera. Men också, och det är inte minst vik­

Signum 4/2014

21

Informationer

respekt för frihet och män­ niskovärde i en ”suverän och oavhängig palestinsk stat”. ”Vi önskar fred för oss och våra grannar”, sade Abbas.

Palestina och i synnerhet Je­ rusalem måste vara en säker plats för bön och gudstjänst för judar, kristna och mus­ limer, liksom för alla övriga besökare. Han tackade också påven för dennes initiativ.

Peres och Abbas hade kom­ mit efter varandra till Vatika­ nen och var och en fört ett kort samtal med påven i gäst­ huset Santa Marta. Vid det ef­ terföljande mötet i Ingångs­ hallen hälsade de hjärtligt på varandra med en omfamning i närvaro av Franciskus.

Före anförandena bad ju­ dar, kristna och muslimer ef­ ter varandra om fred, och de bad Gud om förlåtelse för synd och skuld. Till ceremo­ nin hade också den ekumenis­ ke patriarken av Konstantino­ pel, Bartholomaios I kommit.

Franciskus hade bjudit in Pe­ res, Abbas och patriarken un­ der sin Mellanösternresa för två veckor sedan.

kathpress 2014-06-08

Koptisk patriark vid alSisis installation Den nye egyptiske presiden­ ten Abdel Fattah al-Sisi ut­ tryckte vid sin installation söndagen den 8 juni sin upp­ skattning av den koptis­ ka kyrkans viktiga roll i det egyptiska samhället. I sitt tal till nationen talade den tidi­ gare generalen al-Sisi utför­ ligt om ”kopternas framträ­ dande roll i Egyptens histo­

70

ria”, enligt vad Vatikanradi­ on rapporterar. Samtidigt har Amnesty International kriti­ serat Egypten.

Den koptisk-ortodoxa kyr­ kan har ”lämnat ett avgöran­ de bidrag till nationens en­ het” och ”visat alla som ve­ lat så split bland egyptier till dess gränser”, sade alSisi. Kyrkan kan tillsammans med det sunnitiska univer­ sitetet al-Azar i Kairo ”läm­ na ett viktigt bidrag till att befria det religiösa samtalet från att vara instrumentali­ serat, något som det varit un­ der de senaste åren”.

En så stor uppskattning av de koptiska kristna, som utgör ungefär 10 procent av befolk­ ningen, har, enligt Vatikan­ radion, aldrig tidigare kom­ mit från en egyptisk stats­ chefs läppar. Al-Sisi, som led­ de kuppen mot makthavarna i juli förra året och därefter lät utlysa presidentval, behöver förbundna. Många egyptier, framför allt på landsbygden, stöder fortfarande hans stör­ tade företrädare Mohamed Mursi och Muslimska brödra­ skapet. Det betraktas av alSisi som en terrorgrupp och bekämpas.

Vid middagstid på sön­ dagen den 8 juni kunde den koptisk-ortodoxe patriarken Tawadros I tydligt ses bred­ vid imamen för al-Azar, Ah­ med al Tayyeb, delta i al-Sisis installation. Även under ta­ let av den nye presidenten till nationen syntes den koptiske ”påven” – liksom redan vid juli-kuppen – i de nya makt­ havarnas närhet.

Signum 4/2014

Läget för mänskliga rättig­ heter i Egypten har enligt fle­ ra människorättsorganisatio­ ners åsikt nått en ny botten­ nivå. Massgripanden och tor­ tyr från säkerhetsstyrkorna, liksom dödsdomar mot hund­ ratals gripna, under de se­ naste månaderna påminner om de mörkaste dagarna un­ der Hosni Mubaraks regim, säger människorättsorgani­ s­a­tionerna Human Rights Watch och Amnesty Interna­ tional.

Press-, mötes- och fören­ ingsfriheten för de demo­ kratiska krafterna har under den egyptiska revolutionen inskränkts ytterligare, me­ nar människorättsföresprå­ kare. Dessutom förblir ofta övergrepp mot flyktingar och kvinnor obestraffade. ”Den nyvalde presidenten Abdel Fattah al-Sisi måste få ett slut på detta tygellösa missbruk”, kräver ledaren för Amnestys Mellanösternsek­ tion, Hassiba Hadj-Sahraoui: ”Alla fängslade som öppet ut­ tryckt sin åsikt och gjort mot­ stånd mot säkerhetsstyrkor­ na måste släppas fria. Dess­ utom måste dödandet av mer än 1 000 demonstranter un­ der de senaste åren bli före­ mål för juridisk prövning.

Om inte detta sker måste en internationell undersökning genom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter inledas.”

kathpress 2014-06-10

Kina vill ”utplåna” den underjordiska kyrkan UCA News rapporterar att

Informationer

den apostoliske administra­ torn av stiftet Yujiang, fader John Peng Weizhao, hämta­ des av polis och medlemmar av Byrån för religiösa ange­ lägenheter i Fuzhou den 30 maj. Sedan dess har prästens församlingsbor och vänner inte fått veta någonting om vart han har blivit förd. Med­ lemmarna av Byrån för religi­ ösa angelägenheter, som när­ varade vid gripandet, hävdar att de ingenting vet och att hans fängslande skedde på order från provinsmyndighe­ terna (och inte de lokala).

Fader Peng är i 40-årsål­ dern och har varit aposto­ lisk administrator för stiftet Yujiang sedan 2012. Noteras bör att Yujiang är ett under­ jordiskt stift, som intill ny­ ligen stått under ledning av den åldrige monsignore Tho­ mas Zeng Jingmu, som till­ bringat mer än 23 år i fängel­ se för sin tro och sin lydnad till påven.

Katolikerna i Jiangzi, vil­ ka uppgår till minst 100 000, är mer benägna att följa fa­ der Li Peng än biskopen. Det­ ta är förmodligen orsaken till att Byrån för religiösa ange­ lägenheter grep in: för att ”råda” den apostoliske admi­ nistratorn att stiga åt sidan och överlämna alla fullmak­ ter till den patriotiske bis­ kopen, eller till någon parti­ trogen.

Patriotiska föreningen och Byrån för religiösa angelä­ genheter har under flera år drivit en kampanj för att för­ hindra valet av en underjor­ disk biskop genom att gripa

flera stiftsadministratorer och hota dem med tortyr.

Eliminerandet av möjliga biskopskandidater från den underjordiska kyrkan ger ut­ rymme för kandidater som är mer återhållsamma och fogli­ ga, till det yttre ”patriotiska” men i praktiken ”opportu­ nister” (som Benedictus XVI kallade dem). Denna modell förespråkas av ledarna för den officiella kinesiska kyr­ kan, under ledning av ordfö­ randen för biskopskollegiet, monsignore Joseph Ma Ying­ lin, en exkommunicerad bis­ kop, och monsignore Johan Fan Xinyou, ledare för Patri­ otiska föreningen, vars syfte är en påve-oberoende kyrka, något som Benedictus XVI fastslog som ”oförenligt med den katolska kyrkans lära”.

asianews 2014-06-11

Biskop Kräutler i Brasilien fyller 75 Han anses som en strid­ bar kyrkans man, som inte är rädd för att ta bladet från munnen när det gäller den skrupelfria exploateringen av Amazonas liksom även i kyrkliga frågor: ”Dom” Er­ win Kräutler, biskop för Amazonasstiftet Xingu, fyl­ ler 75 år den 12 juli och upp­ når därmed åldern då bis­ kopar vanligtvis ansöker om att bli pensionerade. 49 år av sitt liv har den österrikiske ordensmannen tillbringat i Brasilien. Hans biografi Mein Leben für Amazonien speglar de senaste decenniernas his­ toria i Amazonas regnskogar, för dess folk och kyrka, något

Signum 4/2014

som han själv på ett avgöran­ de sätt varit medverkande i.

Han prästvigdes den 3 juli 1965. En månad senare reste han som missionär till prela­ turen Xingu i den brasilians­ ka delstaten Para, där hans farbror Erich Kräutler var biskop. Xingu är med sina 368 000 kvadratkilometer det till ytan största stiftet i Brasi­ lien och har i dag 700 000 in­ vånare, varav 10 000 är indi­ gena.

Som en ”första dolkstöt” för Amazonas och dess invå­ nare betecknar Kräutler byg­ get av Transamazonica un­ der 1970-talet. Vägen tvärs­ igenom urskogen utlöste en enorm invandring med socia­ la spänningar som följd, vil­ ket också förvärrade den sjä­ lavårdsmässiga nöden. Bra­ siliens biskopar reagerade sporrade av Andra Vatikan­ konciliet. Där de få missionä­ rerna i regionen tidigare en­ bart hade varit verksamma med rent sakramentala upp­ gifter uppstod nu hundra­ tals lekmannaledda kyrkliga basgrupper, som aktivt stöd­ des och besöktes av den unge prästen Kräutler. Biskops­ konferensen grundade 1972 det indigena missionsrådet CIMI, vars ordförande Kräut­ ler var 1983–1991 och senare från 2006.

1980 utnämndes Kräutler till hjälpbiskop åt sin farbror och 1981 efterträdde han ho­ nom. ”En mängd mänskliga problem på grund av Trans­ amazonica störtade sig över mig”, säger han i en tillbaka­ blick. Till sist stod han som

71

Informationer

biskop mitt i ”samhälleliga, ekonomiska och även kyrk­ liga motsättningar” och kun­ de inte låtsas som om det inte angick honom. Närings­ livets och politikernas åsikt att han endast borde ägna sig åt ”specifik religiös mission” avvisade han: Det handlar om mänskliga rättigheter, människovärde och ofta ock­ så ”om liv och död”. ”Jag kan förkunna evangelium, inte död”, sade han.

Sitt credo, att kyrkan måste gå till de fattiga i stället för att endast engagera sig för dem, tog Kräutler bokstavligt. Vid en demonstration av plan­ tagearbetare, som inte hade fått någon lön på nio måna­ der, blev han 1983 misshand­ lad av militärpolis. Männi­

skornas rop ”släpp honom, han är vår biskop” blev för honom ”den andra biskops­ vigningen”, betonar Kräutler ofta. Men hans liv blev samti­ digt ännu värre. 1987 ramma­ des hans bil av en liten lastbil i en arrangerad bilolycka och man lämnade honom svårt skadad och hans medpassa­ gerare dog. Flera av Kräutlers medkämpar, däribland präs­ ten Hubert Mattle (1995) och ordenssystern Dorothy Stang blev kallblodigt mördade. På grund av långvariga mordhot lever Kräutler i Brasilien un­ der ständigt polisskydd.

Det som skaffade Kräutler fiender var framför allt hans okuvliga insats för de indige­ na, småbönder och lantarbe­ tare i försvaret av deras rät­

tigheter gentemot storbön­ der, markspekulanter och trävaruhandlare. Biskopen var medansvarig för att de in­ digena 1988 blev fullvärdiga brasilianska medborgare och fick medborgliga rättigheter, även om förverkligandet går långsamt. Det finns också problem med att äga och ar­ rendera jord, vilket försvåras av straffrihet, människohan­ del liksom av bristande poli­ tisk vilja att se till Amazonas behov. De allvarliga proble­ men för de mänskliga rättig­ heterna liksom den katastro­ fala situationen för hälso­ vården kommer inte att för­ bättras så länge de indigenas självbestämmande och med­ inflytande inte får fullt ge­ nomslag, säger Kräutler.

kathpress 2014-06-13

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. anna dunér Litteraturvetare, barnboksförfattare och bibliotekarie. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. marko kuhn Chefsreferent för Afrika för Katholi­ scher Akademische Ausländer Dienst (KAAD) i Bonn. Doktor i religionsve­ tenskap med en avhandling om African Independent Churches. christian lovén Docent i konstvetenskap, Göteborg. jean-pierre luminet Astrofysiker, verksam vid ParisMeudon-observatoriet. emil lundin Doktorand i arabiska vid Uppsala universitet. klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetar­rö­ relsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. gunnar redelius Fil. dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. mikael schink Jesuitskolastiker, Uppsala. denis michael searby Professor i antik grekiska vid Stockholms universitet. thomas f. stransky Paulistfader, rektor emeritus för Tantur Ecumenical Institute for Theological Studies och en av de ursprungliga med­ lemmarna av Enhetssekretariat i Rom. jayne svenungsson Docent i systematisk teologi vid Teolo­ giska Högskolan Stockholm. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missions­ vetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Innehåll Signum nr 4/2014 årgång 40 Ledare

Kyrkohistoria

1 ulf jonsson

36 thomas f. stransky

Ja till det mångreligiösa Sverige – Nationalreligiositetens tidevarv är förbi.

En kyrklig omfamning– det historiska mötet mellan påven Paulus VI och patriarken Athenagoras

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

39 denis michael searby Aktuellt

3 emil lundin

Brobyggarens besök – Påvens vallfärd i Mellanöstern handlade om försoning i både historia och nutid.

5 mikael schink

Naturvetenskap och religion i samspråk – Konferens vid Newmaninstitutet.

9 gunnar redelius

Fenomenet Sankt Erik –Relikskrinet i Uppsala domkyrka åter öppnat.

Tidsbild

Thomas av Aquino i Bysans – Om de grekiska översättningarna av den latinska kyrkans huvudteolog.

Litteratur

Kosmologi

42 jean-pierre luminet

Den moderna kosmologins framväxt –Om Georges Lemaître.

Ekumenik

46 katrin åmell

Nytt dokument från Kyrkornas världsråd – Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Ekumeniskt samtal om kyrkans väsen och uppgift.

Analyser och rapporter

50 marko kuhn

Etiopien mellan Orienten och Afrika – Om landet som mötte kristendomen långt före stora delar av Europa.

17 anna dunér

Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år – En värld för barn och vuxna.

Jubileer

21 klaus misgeld

2014 – ett jubileumsår – Om hur demokratin segrar eller går under.

23 christian lovén

Uppsala ärkesäte 850 år – Om varför Uppsala blev ärkesäte och inte Linköping.

Teologi

30 jayne svenungsson

Den profetiska rösten – om teologins otidsenliga uppdrag –Jayne Svenungssons föreläsning när hon tog emot Artos Per Beskow-pris.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

12 gunilla maria olsson

Utanförskap och människovärde – Om dem som verkligen inte kan försörja sig själva.

Redaktion

Bokrevy

57 magnus ringgren

En munter Graalsaga – Torgny Lindgren: Klingsor.

60 kjell blückert

Myten om den högerextrema vågen – Marie Demker: Sverige åt svenskarna.

Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

64 jan-olof hellsten

Ett gränslöst konstnärskap – Thomas Milroth: Elisabet Hermodsson.

66 mikael schink

Nytt om gudsbevis – William Lane Craig och J.P. Moreland (red.): The Blackwell Companion to Natural Theology.

69 informationer 72 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

62 florence vilén

Antika förvandlingsnummer –Ovidius: Metamorfoser.

Prenumeration 2014

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 september.

sverige porto betalt port payé 4/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2014

20-årsjubileum

Pilgrim

Ja till det mångreligiösa Sverige Brobyggarens besök

Tidskriften för andlig vägledning

Naturvetenskap och religion i samspråk

• Ekumenisk spiritualitet

Gunilla Maria Olsson

Utanförskap och människovärde

• Fördjupande läsning • Samtal & livsberättelser

Anna Dunér

• Tradition & förnyelse

Trygghet och katastrof – Tove Jansson 100 år

4 temanummer/år (320 kr)

80:e utgåvan ute nu!

Christian Lovén

Redaktör: Peter Halldorf

Uppsala ärkesäte 850 år Jayne Svenungsson

Den profetiska rösten – om teologins otidsenliga uppdrag

Prenumerera och få som gåva

Det inre berget (Silentium 2014) med tre klassiska texter av broder Wilfrid Stinissen (ord pris 140 kr)

Denis Michael Searby

Thomas av Aquino i Bysans Jean-Pierre Luminet

hemsida: tidskriftenpilgrim.ekibs.se e-post: info@tidskriftenpilgrim.se tel: 013-440 35

www.signum.se

beställ prenumeration:

Den moderna kosmologins framväxt Marko Kuhn

Etiopien mellan Orienten och Afrika