4 2016 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 4/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2016

S:t Lars katolska församling i Uppsala söker

Ansvarig för barn- och ungdomsverksamheten Arbetets rätta värde

Vi söker Dig som vill ansvara för och organisera verksamheten för barn och ungdomar i församlingen, i första hand undervisning, gudstjänstliv och sociala aktiviteter.

Det här är en lek !

Du förväntas administrera och själv hålla i undervisning av vissa grupper. I det förstnämnda ingår att samordna kateketer, hålla kontakt med föräldrar, att tillsammans med församlingssekreteraren schemalägga terminens undervisning, samt att sköta ansökningar om ekonomiskt bidrag.

Påvens slutsatser om familjen Sten Hidal

Eftersom undervisningen är knuten till våra gudstjänster ska Du närvara vid dessa, samt samarbeta med celebrant och kantor inför familje- och barngudstjänster, första kommunion och konfirmation. Du som söker tjänsten förutsätts vara väl förtrogen och lojal med den katolska kyrkans liturgi och lära.

Arbete och vila enligt Bibeln Katarina Rask OSB

Synen på arbete i monastisk tradition tema arbete

I arbetet ingår också att ansvara för samtliga gudstjänsters ministranter, däribland göra scheman och lära upp nya ministranter. Särskild vikt läggs vid ansvaret för den sociala barn- och ungdomsverksamheten. Du kommer att vara kontaktperson för UUK och hålla kontakt med stiftsövergripande barn- och ungdomsverksamheter, såsom Mjuk och SUK. Inom församlingen innebär arbetet att organisera, ansvara för och deltaga i aktiviteter runt jul, familjeutflykter, barn- respektive konfirmationsläger, samt att med ungdomarna göra en sommarresa (t. ex. till världsungdomsdagen).

Gunilla Maria Olsson

Arbetet i det goda samhället – en vision Bruce Springsteen och arbetets sanna värde Per-Olof Mattsson

Bibeln i tidig svensk arbetardiktning

Skicka din ansökan senast den 12 juni 2016 till kyrkoherde Andreas Bergmann, kyrkoherden@stlars.org. Frågor om tjänsten besvaras av kyrkoherden på tel. 070 281 91 61.

Ingrid Lindström Leo www.signum.se

Slottsgränd 7 • 753 09 UPPSALA

Postsysselsättningssamhället

John Sjögren

Tjänsten är en tillsvidareanställning på 50 %, varav större delen är förlagd till helgtid. Tillträde den 15 augusti 2016 eller efter överenskommelse.

KATOLSKA FÖRSAMLINGEN S:T LARS UPPSALA

Ted Nunez

Javier Cercas rör om i Spaniens historiska minne Georg Evers

Kinas stora utmaningar under 2016

Innehåll Signum nr 4/2016 årgång 42 Ledare

Äktenskap och familj

1 charlotta levay

34 gösta hallonsten

Krönika

Litteratur

3 göran greider

39 ingrid lindström leo

Arbetets rätta värde – Vi skulle vinna på att släppa fixeringen vid lönearbete och tänka friare kring arbete.

Det här är en lek !

Aktuellt

4 anders piltz

Påvens slutsatser om familjen – Amoris lætitia behandlar ingalunda bara frågan hur den svaga och bristfälliga människan ska leva upp till den evangeliska utmaningen att respektera äktenskapets oupplöslighet.

Kärlekens glädje – Den bredare vision om äktenskap och familj som synodfäderna efterlyste är kanske det viktigaste i Amoris laetitia.

Javier Cercas rör om i Spaniens historiska minne

Analyser och rapporter

45 georg evers

Kinas stora utmaningar under 2016 – Kontroller och begränsande åtgärder från de statliga myndigheterna drabbar alla religioner i Kina. Men mellan Vatikanen och folkrepubliken tycks ett närmande vara på gång.

Tema: arbete

Teater

6 sten hidal

51 göran sundström

Arbete och vila enligt Bibeln – Om arbetets dubbla karaktär och vilans rättmätiga plats.

9 katarina rask osb

Synen på arbete i monastisk tradition – Arbetet som en väg för vårt sökande efter den Gud som möter oss både som den Skapande och den Närvarande.

14 ted nunez

Postsysselsättningssamhället – ett liv utan arbete – En plädering för medborgarlön.

19 gunilla maria olsson

Arbetet i det goda samhället – en vision – En essä om arbetet utifrån situationen för dem som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden.

24 john sjögren

Bruce Springsteen och arbetets sanna värde – Fabriken och kyrkan är två platser som inspirerat Springsteens texter.

28 per-olof mattsson

Bibeln i tidig svensk arbetardiktning – Om den tidiga arbetarrörelsens användning av kristna retoriska figurer.

Sotalapset – krigsbarn – Lucas Svensson: Fosterlandet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2016

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal,

En förlorad dröm – Vibeke Olsson: Drömmen om Elim.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Tidskriften Signum startades 1975 som Fasta medarbetare

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

grundad 1963.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

57 sten hidal

Religion, politik och apokalyps – Olof Heilo: Eastern Rome and the Rise of Islam. History and Prophecy.

58 johan stenberg

GMO på frammarsch – Roland von Bothmer, Torbjörn Fagerström & Stefan Jansson: Bortom GMO.

60 gert-ove fridlund

Det motsträviga minnet – Joyce Carol Oates: Det förlorade landskapet: en författares uppväxt.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 ola björlin

Med evangelierna som resehandbok – James Martin: Jesus.

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Bokrevy

53 katrin åmell

Bg 5282-2046

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 juli 2016.

Ledare

Arbetets rätta värde – Vi skulle vinna på att släppa fixeringen vid lönearbete och tänka friare kring arbete.

rbetet upptar en stor del av de flesta vuxnas liv. Många lägger ned sin själ i arbetet, och många kämpar hårt för att hinna med både arbete och familjeansvar. En del kläms så hårt av alla krav att de bränner ut sig. Andra har inget arbete alls, fastän de vill och kan arbeta, eller i alla fall skulle kunna utföra något arbete under rätt förutsättningar. Men de lever inte upp till kraven i dagens kunskapssamhälle, där även arbeten som tidigare betraktades som enkla kräver utbildning och så kallad social kompetens. Är det inte märkligt att vi har organiserat arbetet i dagens samhälle så att det får sådana effekter? Man kan också fundera på vad vi egentligen menar med arbete. Mina arbetsdagar ägnas exempelvis uteslutande åt sådant som för inte så länge sedan knappt ens räknades som arbete, vilket i stort sett var kroppsarbete. Enda gången jag använder kroppen är på fritiden, såsom när jag städar. Om jag någon gång faktiskt anstränger kroppen är det ofta något jag betalat för, till exempel att träna på gym, och det är jag långt ifrån ensam om. Huvudbetydelsen av arbete i dag är betalt lönearbete. Därför finns det gott om värdefulla och samhällsviktiga sysslor som inte räknas som arbete. Däremot kan man tala om ”sexarbete” eller ”emotionellt arbete”, som till exempel att vara glad mot otrevliga kunder. Det är tydligt att arbete inte är något en

gång för alla givet utan en social konstruktion som skiftar form och innebörd beroende på vilket samhälle vi talar om. Det är en insikt som kan vara befriande, eftersom den öppnar för andra sätt att organisera våra liv. Men den kan också vara missvisande, i alla fall om man tror att sådana konstruktioner är lätta att ändra på. Så behöver det inte vara, och så är det definitivt inte när det gäller arbete. Arbete är inte bara en social konstruktion utan en institution, det vill säga ett handlingsmönster som är fast förankrat i gemensamma, djupt inrotade regler, vanor, synsätt och normer. För svensk del är arbete en central samhällsinstitution kring vilken mycket annat är organiserat, däribland vår variant av välfärdsstat. Institutioner av det slaget är inte så enkla att rucka på utan att det får oönskade konsekvenser. Välfärdstjänster och social trygghet kräver höga skatteinbetalningar. Det räcker inte att de som tjänar mer betalar mer, det behövs också att en stor andel av befolkningen utför betalt arbete. Ta till exempel det arbetsrelaterade problem som för tillfället står i centrum för samhällsdebatten, nämligen integrationen av nyanlända flyktingar. Många av dem kommer troligen att få svårt att få anställning. Enligt Riksrevisionen kan omkring 40 procent av flyktingarna från de länder som nu dominerar flyktingströmmarna förväntas ha enbart förgymnasial utbildning,

Signum 4/2016

Ledare

jämfört med 11 procent bland inrikes födda (RiR 2016:1). Utlandsfödda utan gymnasieutbildning är den grupp som har allra svårast att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden, och när gruppen växer kan det bli ännu svårare. Att få arbete är viktigt för den som invandrat till Sverige eftersom det är kopplat till så mycket annat – att bli självförsörjande, lära sig språket, lära känna svenskar, betala skatt och betraktas som fullvärdig samhällsmedborgare. I andra länder går det kanske att komma in i samhället utan att ha ett arbete, men här är det svårt. Och det ändrar man inte på i en handvändning, i alla fall inte på något sätt som är till hjälp för just nyanlända flyktingar. De som är kritiska till lönearbetets centrala roll i dagens samhälle brukar framhålla att arbetet har blivit till ett självändamål; alla som inte lyckas leva upp till det allmänt hyllade arbetsidealet är fritt byte för moraliserande och meningslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i praktiken har karaktären av bestraffning. Arbetskritikerna föreslår i stället nya modeller som att ge alla rätt till en viss basinkomst utan att ständigt hetsas att söka arbeten som ändå inte går att få. Idén är mer realistisk än den först kan verka. Om man slog ihop alla bidragsformer som redan existerar – barnbidrag, A-kassa, garantipension, försörjningsstöd, studiebidrag, sjukersättning och så vidare – till en enda ovillkorad basinkomst skulle man spara in en hel del administration, och det skulle löna sig att arbeta ungefär lika myc ket som i dag. I juni folkomröstar Schweiz om basinkomst och de närmaste åren genomför Finland försök i begränsad skala. Det blir intressant att följa. Men det finns något oroväckande över en så maximalistisk välfärdsstatsmodell, där alla blir bidragstagare med lov till fritt valt arbete. Blir vi inte ännu mer utlämnade åt myndigheter och politiska beslut? Och vad skulle hända om Sverige började tillämpa basinkomst nu, när klyftan mellan dem som har och dem som inte har anställning i allt högre grad följer etniska

linjer? Risken är att vi får ett än mer etniskt segregerat samhälle, där de som inte har arbete tappar hoppet om att någonsin bli självförsörjande och där de som har arbete tappar viljan att betala skatt. I alla händelser tror jag att vi skulle vinna på att släppa fixeringen vid lönearbete och tänka friare kring arbete. En hållpunkt kan vara distinktionen mellan arbetets objektiva och subjektiva dimensioner, som påven Johannes Paulus II framförde 1981 i rundskrivelsen Människans arbete. Arbetets objektiva sida består av alla de aktiviteter, resurser och teknologier som människan använder för att lägga jorden under sig. Den subjektiva dimensionen kommer sig av att det är människor som arbetar, alltså personer med förmåga att handla genomtänkt, styra över sig själva och förverkliga sig. Den mänskliga personen är arbetets subjekt och mål, och hon kan aldrig reduceras till en ren produktionsfaktor eller ett föremål för åtgärder och reformer. Medan arbetets objektiva dimension är föränderlig från tid till annan så är dess subjektiva dimension konstant, eftersom den har sin grund i människans oförytterliga värdighet. Det ska inte tolkas som att arbete nödvändigtvis måste vara självförverkligande i betydelsen roligt eller spännande – att slita hårt med något som skapar nytta för andra och därigenom försörja sig och sin familj är i högsta grad meningsfullt och värdigt. När vi bedömer aktuella försök att hantera arbetsrelaterade problem gör vi klokt i att ta fasta på arbetets subjektiva dimension. Om kravet på att arbetet ska ha en mening tillämpades konsekvent skulle arbetsmarknadsåtgärder som bara syftar till att hålla människor sysselsatta för sakens egen skull kunna utrangeras redan på skrivbords stadiet. Och modellen med basinkomst skulle utvärderas inte bara som ett fiffigt sätt att hålla folk försörjda utan utifrån vilka reella möjligheter den ger människor att styra över sina liv, delta i samhället och göra något vettigt för andra. charlotta levay

Signum 4/2016

Krönika

Det här är en lek !

ag vet inte hur många gånger jag blivit nästan påhoppad, i en anklagande ton, för att jag är så produktiv som skribent. Varför arbetar du så mycket? Mitt svar lyder: Skrivandet är för mig inget arbete. Det är en lek, även när jag brödskriver. Också nu, när jag skriver denna krönika, inträffar det: En första tangenttryckning och jag tycker att det är roligt – att se en text växa fram innebär nästan varje gång ett slags lyckotillstånd (nåja, det finns verkligen undantag). En av de finaste skildringar av det goda arbetet jag känner till står den nyligen avlidne författaren Lars Gustafsson för. I en smått berömd brevväxling med Jan Myrdal på 70-talet, där de kommer in på marxismens syn på arbete, iakttar Gustafsson en granne, bruksarbetaren J.: ”Nu hade J. semester i tre veckor, och den första veckan använde han till att bygga ytterligare en liten veranda till sin sommarstuga. Det var de dagarna jag iakttog honom timme efter timme där jag satt vid mitt staffli. Efter tjugo eller tjugofem timmar av sådan observation vågar jag påstå att vad jag såg var en fullständigt lycklig, oändligt aktiv människa, med total koncentration på det han hade för sina händer […] Vad jag såg var kort sagt arbete i dess rena, oförfrämligade form.” Det är fullt möjligt att fritidssnickaren J, på sitt vanliga arbete på ett västmanländskt bruk kände stark tillfredsställelse med arbetet, men det där lyckligt utopiska som några sommarveckor skådades under bygget av en veranda fanns nog troligen inte där. Lönearbete saknar det där ”oförfrämligade”. En yttre makt, en övermakt, stör lönearbetets glädje. Att lönearbeta är i slutändan att sälja sin kropp, sin tid, för pengar. Värdet degraderas på det som får en prislapp på sig. För mig är det här inga enkla frågor. Jag växte upp i arbetarklass. Jag vet hur avgörande det är att ha ett jobb för att kunna försörja sig. Men jag minns också de långa, förmörkande skuggor lönearbetet kastade djupt in i min familjs tillvaro. Till och med

som barn, när jag ännu inte visste något om vare sig arbete eller lönearbete, kunde jag förnimma den där yttre övermakten, tvångsmakten från lönearbetet som visade sig i min mammas trötta ansikte när hon kom cyklande hem från konfektionsfabriken (hon arbetade som sömmerska) och nu dessutom skulle ta hand om en stökig familj med fem söner. Den som kommer hem från ett tungt och trist lönearbete orkar ofta inte med så mycket annat än underhållning och verklighetsflykt. Komplementet till lönearbetet är underhållning. Vad är komplementet till Arbete? På senare tid har jag fascinerats alltmer av det förindustriella arbetet i de bygemenskaper som så länge existerade. De flesta blir överraskade när de får höra hur mycket ledigheter bönderna hade på den tiden; ibland var en tredjedel av årets dagar helgdagar. Och inte bara det: Arbetets ständiga följeslagare var festen: skördefest, taklagsfest, köröl och så vidare. Överheten gnällde på slöa bönder. Författaren David Jonstad påpekar i sin bok Jordad något viktigt: att moderniteten i vissa avseenden skapat en nidbild av forna tiders arbete som enbart slitsamt och enformigt – för att legitimera berättelsen om Det Moderna. Vår arts första 100 000 år på planeten gick i lättjans tecken. Kanske ett par timmars arbete per dag för att klara livhanken. Först med den neolitiska revolutionen kom syndafallet som kastade ut oss öster om Eden där vi fick träla bland tistlar och törnen. Lönearbetet måste minskas genom gradvisa arbetstidsförkortningar! Och arbetets goda, ofta kollektiva, sociala och rentav lekfulla sidor måste lyftas fram, genom mer av arbetsplatsdemokrati och självstyre! Makten säger dock alltid att vi ska lönearbeta mer och helst hårdare. Jag tror inte på det. Det strider mot själva vår natur, vårt art väsen, som Marx skrev. Min artikel är klar. Jag har inte arbetat, fast jag tror att jag får lite betalt för texten. göran greider

Signum 4/2016

Aktuellt

Påvens slutsatser om familjen – Om konsten att vårda familjen.

å har den kommit, den påvliga sammanfattningen av två års överläggningar i den romerska biskopssynoden om familjen, den apostoliska maningsskriften Amoris lætitia: de två första orden i texten betyder ”Kärlekens glädje”. Låt oss genast gå till smärtpunkten, där synoden efter häftiga diskussioner inte nådde samstämmighet: ska frånskilda och omgifta få tillgång till sakramenten, även om deras äktenskap inte i vanlig ordning kan annulleras? Här säger påven Franciskus att det inte finns någon quick fix. Han vill inte avsluta diskussionen om denna svåra fråga genom ett romerskt sista ord. Denna ton från läroämbetet är helt ny: ”Alla diskussioner om läromässiga, moraliska eller pastorala frågor behöver inte nödvändigtvis avgöras genom intervention från läroämbetet.” Alltså en utlokalisering av den pastorala debatten: alla initiativ måste inte passera Rom för att vara legitima. Detta markerar en helt ny anda i Roms relation till lokalkyrkorna: den synodala principen att alla delar av världskyrkan ska ha ett ord med i laget. Påfallande ofta citerar denne påve ordagrant de lokala biskopskonferensernas yrkanden och slutsatser. Ett annat bevis på denna nya anda är inslaget av kyrklig självkritik i en påvlig skrivelse. Detta gäller inte minst framställningen av äktenskapet. Kyrkan har presenterat dess syfte så att samhörigheten och det öm-

sesidiga stödet makarna emellan har hamnat i skuggan av plikten till fortplantning. Kyrkan har inte alltid hjälpt unga gifta par med vägledning, försökt förstå deras tidsplanering, deras tänkesätt och konkreta bekymmer. Idealet har varit abstrakt och artificiellt. Överdriven idealisering har inte gjort äktenskapet attraktivare. Franciskus skriver: ”Vi finner det svårt att presentera äktenskapet som en dynamisk väg till personlig utveckling och mognad och inte som en livslång börda. Vi finner det svårt att bereda rum för de troendes samvete. De svarar ofta så gott de kan på evangeliet, mitt i sina begränsningar, och de är kapabla att fatta omdömesgilla beslut i komplicerade situationer. Vi har blivit kallade att forma samveten, inte ersätta dem” (§ 37). Franciskus är tydligt präglad av sin bakgrund som jesuit. Nyckelbegreppet i denna skrivelse är urskillning, i ignatiansk mening. Detta gäller exempelvis frånskilda omgifta. Ett nytt förhållande som med tiden visat sin hållbarhet, med nya barn, bevisad trohet och självutgivande generositet, ett kristet engagemang, där parterna är medvetna om irregulariteten, när man gjort allt för att rädda det första äktenskapet, alternativt är subjektivt övertygad om att detta var ogiltigt och samtidigt söker Guds vilja i samvetsrannsakan, ödmjukhet och kärlek till kyrkan och dess undervisning – i en sådan situation måste själasörjaren under person-

Signum 4/2016

Aktuellt

ligt ansvar fråga sig vilka möjligheter till full integration i det kristna livet som finns, inklusive tillgång till kommunionen (nr 298, samt not 351). Barnens bästa måste alltid sättas i främsta rummet. Påven påminner om den lära om förmildrande omständigheter som den moralteologiska traditionen utvecklat. Detta innebär inte, enligt påven, att man pläderar för en dubbel standard. Verkligheten innehåller en enorm mångfald av situationer. Därför kunde synoden inte stifta några nya kanoniska regler som kan appliceras på alla enskilda fall. Det som uppmuntras är i stället vad man kunde kalla det vuxna ansvaret i en komplex situation, inte det automatiska och auktoritära hänvisandet till reglerna. Påfallande ofta hänvisar denna skrivelse till Thomas av Aquino. I Summa theologiæ (I–II, q. 94) säger denne kyrkolärare att allmänna rättsprinciper blir allt svårare att til�lämpa ju närmare man kommer det enskilda fallet; lagens trubbighet framstår alltså tydligare ju närmare man kommer det konkreta, praktiska beslutet. Omvänt kan man inte upphöja lösningar på enskilda problem till rang av allmän lag. Inga lagar kan därför ersätta omdömet. Och i evangeliets logik ligger att kyrkan ska uppsöka och lindra lidandet för alla som lever i ofullkomliga situationer. Det existerar inga hopplösa fall, och ingen är dömd för alltid. Det måste finnas en väg för alla att ta emot nåden i sina liv, även för dem som råkat i situationer utan återvändo. Amoris lætitia behandlar dock ingalunda bara frågan hur den svaga och bristfälliga människan ska leva upp till den evan geliska utmaningen att respektera äktenskapets oupplöslighet, i det spektrum av konkreta förutsättningar som existerar världen runt. I första hand behandlar dokumentet, liksom de båda synodsessionerna, familjen som institution och familjens kris. Som bekant upplöses i västvärlden ungefär hälften av äktenskapen, och katoliker avviker inte nämnvärt från befolkningen i stort.

Större delen av skrivelsen är vad man kan kalla en själavårdande traktat. Den utgår från Bibelns framställning av konfliktladdade familjeförhållanden: Kain och Abel, sonen som vägrade lyda sin far, sonen som blev ihjälslagen. Guds ord är inte abstrakt. Familjelivet är en privilegierad möjlighet att förverkliga den agape som är ämnet i Kärlekens höga visa (1 Kor 13), som därför ägnas en ingående utläggning. På typiskt Franciskusmanér ges konkreta råd om vårdandet och värnandet av familjens sammanhållning: kyssen på morgonen, välkomnandet vid dörren, välsignelsen på kvällen, och den beprövade principen att den familj som prays together, stays together. Föräldrar ska inte försöka kontrollera sitt barn, inte alltid veta var det befinner sig i rummet utan lämna det i fred med sina övertygelser, sina mål, sin längtan och sina drömmar, eftersom ”tiden är större än rummet”: inte dominera rummet utan starta processer, lära barnet att klara utmaningar, vinna impulskontroll och växa i inre frihet, med andra ord de dygder som alla måste sträva efter. Evangeliet inbjuder till att anta familjelivets, ja livets, utmaningar med mod, överlåtelse, ödmjukhet, realism och självkritik. Den stereotypa idealfamiljen existerar inte. Men i denna icke-ideala verklighet utspelar sig våra liv. Där ska vi leva evangeliets värden, i, med och under all bristfällighet, inte av egen kraft, vilket leder till hopplöshet, utan med nådens hjälp, där inget är hopplöst. De pastorala frågor som berördes i Signums ledare (6/2015) när biskopssynoden om familjen ännu pågick i Rom har därmed fått ett positivt och auktoritativt svar av Petrusämbetet, som garanterar svarets överensstämmelse med katolsk lära. Inte ett svar som tystar alla frågor, men ett svar som leder vidare ur en låst situation och uppmuntrar till vidare reflexion i parrhesia, uppriktigt tankeutbyte. anders piltz

Signum 4/2016

Tema: arbete

Augustinus har formulerat det på sitt karaktäristiska sätt: ”Lovsjung honom med hela er varelse, så att inte endast er tunga och röst lovar Gud, utan även ert samvete, ert liv, era gärningar […] Ty när vi samlas i kyrkan lovar vi Gud på ett sätt. När var och en sedan går till sitt, upphör han på ett sätt att lova Gud, men han upphör inte att leva väl, och lovar därmed ändå alltid Gud. Då

upphör du att lova Gud, när du viker bort från rätten och från det som behagar honom. Men om du aldrig viker bort från det goda livet, ropar ditt liv, även om din tunga tiger. Och Guds öra vilar vid ditt hjärta. Ty om våra öron är avpassade för våra ord, så uppfattar Guds öron våra tankar” (ur Enarrationes in Psalmos 148).

Postsysselsättningssamhället – ett liv utan arbete av ted nunez

as Vegas försvinner snabbt bakom oss. Manjul trycker upp hyrbilen, en BMW X5, i 150 km/h medan vi racerkör förbi Lake Mead. Sanjay ger honom ett snabbt leende samtidigt som jag nervöst skruvar på mig i baksätet. Dessa smarta, framgångsrika män från Silicon Valley är mer imponerade av hyrbilens acceleration än av the bathroom ring av kalciumkarbonat som kantar dammens stränder. Jag avbryter deras babbel om fördelarna med sexcylindriga motorer med att påpeka att vattennivån har sjunkit drygt 30 meter och til�lägger att ransonering är på gång efter sex års torka. Manjul försäkrar mig om att avsaltning och vattenåtervinning kommer att lösa problemet samtidigt som han pressar upp BMW:n i 160 km/h. Sanjay inflikar att hans släkting Manoj, en filantropisk miljardär, har utvecklat en överkomlig apparat för avsaltning kallad Rain Maker. Med ett par tusen av dessa uppställda på några hundra pråmar utmed kusten kommer Kalifornien att vara fixat och eko-apokalypsen avvärjd. Men Sanays ambitioner sträcker sig läng-

re än så. Vi kommer att resa till andra planeter tidigare än vad människor inser, säger han. Det som Elon Musk sysslar med i SpaceX är bara början. Detta föranleder Manjul att nämna att filmen Apornas planet spelades in vid Lake Powell. När jag föreslår att vi ska besöka Nevada Test Site i stället är det ingen som gillar förslaget. Vi flyger nu fram i 170 km/h och passerar Hoover Dam Bridge. En lätt svindel gör sig påmind. Kanske kan en solnedgång vid Grand Canyon få oss att ta reson. Med Manjul vid ratten kommer det inte att ta så lång tid att komma dit. Att bygga stora dammar och spränga atombomber i öknen verkade vara en bra idé 1951. Två år tidigare konstaterade kardinal Emmanuel Suhard av Paris i sitt sista herdabrev, ”Präst i storstaden”, att ”moderna uppfinningar som konstrueras i allt snabbare takt kan för kristna inte bara vara av akademiskt intresse … ty de frambringar ett nytt universum. Och det är detta universum som vi är kallade att rädda.” Kardinalens reflektioner över sin tids res nova tycks profetiska i ljuset av de teknolo-

Signum 4/2016

Tema: arbete

gier som kommer fram i dag. Robotar och artificiell intelligens, syntetisk biologi, nanomaterial och The Internet of Things [tingens internet, den tilltagande sammankopplingen av apparater via internet, övers. anm.] står beredda att montera ner näringsgren efter näringsgren. Allteftersom digitalisering, adaptiv programvara och andra uppfinningar tilltar, kommer produktiviteten att öka. Men den ökande automatiseringen kommer också att orsaka större arbetslöshet. Fundera över arbetarnas öde inom The living wage movement (rörelsen för en lön som det går att leva på). Samtidigt som anställda inom snabbmatsindustrin kämpar för 15 USD i timmen, spottar en hamburgarrobot, tillverkad av Momentum Machines i San Fransisco, ut 360 hamburgare i timmen. I inledningsskedet öppnar man ”smarta restauranger” och erbjuder sin uppfinning till de marknadsledande aktörerna i branschen. De beräknade kostnadsbesparingarna är avsevärda liksom de förväntade konsekvenserna för de 3,6 miljoner som arbetar inom snabbmatsbranschen. Snabbmatsarbetarnas öde är ett exempel på vad påven Franciskus kallar för rapidification: den obevekliga sociala accelerationen som styrs av teknikutveckling i vinstsyfte. I Laudato si (sv. övers. Lovad vare Du) varnar Franciskus för vår tillbedjan av makt, hastighet och effektivitet, och han talar sig varm för hållbara beteenden som respekterar den långsammare takten inom naturens och människans sociala ekologier. I ljuset av påvens vision om en ”fullödig ekologi”, bör katoliker inte bara ta till sig klimatförändringar och ojämlikhet utan också en annan kuslig och obekväm sanning vid horisonten: den teknikdrivna arbetslösheten. För att kunna anta den accelererande automatiseringens utmaning krävs det en ny, tidsenlig etik och politik.

Schackbrädets andra halva För att beskriva styrkan i ”exponentiella teknologier” berättar framtidsforskaren

Ray Kurzweil historien om den indiske härskaren och schackspelets upphovsman, som gav spelet till kungen som en gåva. Förtjust ber härskaren honom att säga vad han vill ha i belöning. ”Ris till min familj, Ers Majestät, det är allt jag behöver”, svarar upphovsmannen. Imponerad av denna uppvisning i ödmjukhet ber härskaren honom att ange beloppet. Upphovsmannen tittar på schackbrädet och säger: ”Ett dussin stora säckar, eller det acku mulerade antalet riskorn på schackbrädet, där ett korn läggs i den första kvadraten och antalet riskorn sedan fördubblas för varje ny kvadrat. O, Härskare Ni får välja. Min familjs välstånd ligger i era händer.” Leende beordrar härskaren: ”Fyll schackbrädet, en ruta i taget, med ett riskorn i första rutan fördubbla antalet för varje ny ruta ni passerar.” Vid den 12:e kvadraten ler härskaren fortfarande: det är knappast tillräckligt för att fylla en skål. Men så snart den första halvan är fylld stirrar han storögt på fyra miljarder riskorn. Innan hans tjänare ska fylla den 33:e rutan avbryter den ursinnige härskaren hopsamlandet av ris och beslutar att upphovsmannen ska halshuggas. I boken The Second Machine Age argumenterar forskarna vid Massachusetts Institute of Technology, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, med många belägg för att automatiseringen kommer att accelerera dramatiskt under de närmaste decennierna. När arbetet inom jordbruket mekaniserades övergick arbetarna till tillverkningsindustrin, när dessa arbetsuppgifter automatiserades övergick arbetarna till serviceyrken. Och när alla serviceyrken tas över av maskiner, vart ska då arbetarna ta vägen? Inte till naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik, de så kallade STEM-disciplinerna [Science, Technology, Engineering, and Mathematics övers. anm.]. Ökningen av arbetstillfällen inom STEM är tämligen modest och en stor del av dem som utbildats inom STEM hittar inget arbete inom sitt område. Under tiden utvecklar ingenjörerna automatiska system som kom-

Signum 4/2016

Tema: arbete

mer att ersätta välbetalda jobb – inklusive deras egna. En studie 2013 av sysselsättningen i USA i framtiden, utförd av Carl Frey och Michael Osborne vid Oxford University, visar att de lågbetalda arbetarna är de som troligen blir ”utautomatiserade” först. De fyra vanligaste yrkena – expediter, kassapersonal, serveringspersonal och kontorsanställda – sysselsätter 15,4 miljoner människor, cirka 10 procent av USA:s arbetskraft. Alla riskerar att bli automatiserade. Sådana slutsatser är vad vi kan vänta oss efter att ha sett hur bankkassörer och resebyråtjänstemän har ersatts av bankomater och Expedia.com. Men Freys och Osbornes forskning går ännu längre: framstegen inom utformningen av smarta maskiner kommer att göra det möjligt för företag att automatisera många arbeten som karakteriseras av icke rutinmässiga intelligenskrävande uppgifter (nonroutine cognitive tasks). Dessa manschettjobb [tjänstemannauppgifter] sågs tidigare som immuna, men inte nu längre. Programvara har kanske sammanfattat gårdagens bollspel, inte en sportjournalist. Enligt Frey och Osborne är det stor risk att 47 procent av jobben i USA kommer att försvinna inom de närmaste 20 åren. Detta oroväckande framtidsperspektiv är inte begränsat till amerikanska arbetare. När hela världens arbetskraft ökar till beräknade 3,5 miljarder personer 2030, kommer den tilltagande automatiseringen att göra flera 100 miljoner arbetslösa vid en tidpunkt när det redan försvunnit 1,8 miljarder arbetstillfällen över hela världen. Kort sagt måste varje allvarligt försök att förverkliga en integrerad ekologi hantera denna obekväma sanning, om inte annat därför att samhällen som lider av hög arbetslöshet är mindre benägna att offra ekonomisk tillväxt för att skydda miljön.

Idén om basinkomst Under 1800-talet organiserade sig arbetarna under slagorden ”Åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmar för vad vi vill”.

Striden på arbetsmarknaden var i grunden en strid om tid. I dagens snabbföränderliga ekonomi är det alldeles för många som bara överlever, alldeles för få som verkligen trivs och ingen som har tillräckligt med tid. När arbetslösheten stiger alltmer, behöver vi föreställa oss en övergång till ett postsysselsättningssamhälle, där 40 timmarsveckan övergår i en 30 timmarsvecka, vilket resulterar i mer tid för egen verksamhet och familjeliv, frivilligarbete och andra hedervärda uppgifter. En ny tidsinriktad politik frågar sig hur vi ska kunna nå dithän. I debattens framkant menar sociologen James Hughes att de nya trenderna håller på att skapa ett strategiskt tillfälle för att öppna för ett accepterande av en grundläggande inkomstgaranti, oftast förkortat BIG [Basic Income Guarantee], en basinkomst. En strid om vad som är berättigat uppstår när mindre bemedlade yngre och medelålders arbetare kräver rättvisa från välbärgade pensionärer. Samtidigt kommer 3D-skrivare och datastyrd tillverkning att ersätta det mesta av arbetet mellan investerare och konsumenter. Med allt högre arbetslöshet och längre livstid måste vi hitta en skälig lösning på problemet med den växande andelen pensionärer i förhållande till dem som arbetar och betalar skatt, säger Hughes. Därav förespråkandet av basinkomst, som omförhandlar det sociala kontraktet mellan generationerna och tillhandahåller ekonomisk trygghet för både arbetande och pensionärer. Idén om basinkomst får stöd över hela den politiska skalan på grund av dess rationella sätt att närma sig frågan hur fattigdom ska bekämpas samtidigt som autonomin respekteras. Till skillnad från behovsprövade program, avstigmatiserar en basinkomst marginaliserade grupper och stöder vårdgivare och andra som är involverade i samhällsnyttiga oavlönade verksamheter. Fackliga företrädare understryker basinkomstens potential när det gäller att förändra maktbalansen till arbetarnas fördel, då dessa inte längre behöver oroa sig för att

Signum 4/2016

Tema: arbete

bli avskedade eller för att protestera på egen hand. Från ett katolskt perspektiv, som är inriktat på de fattigas situation, men som också oroas över olika socialistiska lösningar, erbjuder en basinkomst ett praktiskt sätt att balansera respekten för individens rättigheter och friheter med kraven från det gemensamma goda. Där en utestängd minoritet, som sitter fast i fattigdomsfällan, ställs mot en grupp välbeställda och i sin frustration griper till våld och annat avvikande beteende, erbjuder en basinkomst ett verksamt alternativ till ytterligare polarisering. Och snarare än att uppmuntra till lättja erbjuder basinkomsten en solid grund utifrån vilken de exkluderade – och alla andra – kan skapa sig en framtid genom utbildning, arbete och sparande. Med basinkomsten kan vi ta ett viktigt steg mot att institutionalisera den katolska socialläran om att tillfredsställa de grundläggande behoven hos alla utan att undergräva personligt ansvarstagande och personligt initiativ. Uppkomsten av utspridd tillverkning och egen verksamhet gör övergången till postsysselsättningssamhället till en verklig möjlighet snarare än till en fantasi. I boken Mass Flourishing beskriver historikern Edmund Phelps hur USA:s dynamiska ekonomi under 1800-talet gynnade uppfinningar i stor skala: ”Även människor med ... mindre förmåga fick erfarenhet av att använda sina själsförmågor: att ta tillfället i akt, att lösa ett problem och att tänka på ett nytt sätt eller på en ny sak.” Med en digitalisering som snart är allmänt utbredd och med överkomliga 3Dskrivare på frammarsch och andra ”gör-detsjälv-tekniker” kommer konstnärer och företagare att äga eller att ha tillgång till sofistikerade produktionsverktyg. Etsy, Columbus Idea Factory och andra interntbaserade tillverkningsportaler erbjuder arbetsmodeller. En politik som bygger på en basinkomst och 30 timmars arbetsvecka syftar till att skapa villkoren för ett postsysselsättningssamhälle, där människor har tid och möjlig-

heter att utföra ett meningsfullt arbete och skapa innovativa och bärkraftiga företag.

Socialläran behöver uppdateras Hur vi tillbringar vår tid är en djupt etisk fråga. Att gå bortom vanan att arbeta för brödfödan är kanske den största utmaningen av alla, med tanke på det kulturella greppet om arbetsetiken. När vi föreställer oss övergången till postsysselsättningssamhället, måste den katolska socialläran om arbete och fritid revideras och återaktualiseras. Liksom Johannes Paulus II och Benedictus XVI tillskriver påven Franciskus arbetet en tvåfaldig mening. För det första är mänskligt hårt arbete i vissa avseenden en ”förbannelse” som har sitt ursprung i syndafallet, en börda och en oundviklig uppgift som undantagslöst sliter på både kropp och själ. För det andra ger arbetet möjligheter till självförverkligande och broderskap; detta är den personalistiska dimensionen av arbetet som ligger till grund för exempelvis Johannes Paulus uppfattning om ”arbetets överhöghet över kapitalet” och kritiken av alienerande och utsugande arbetsformer. I Caritas in veritate uppmanar Benedictus XVI regeringarna att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera full sysselsättning under värdiga villkor. Medan Franciskus noterar automatiseringens negativa inverkan i Laudato si, säger han nästan samma sak och har inga funderingar kring möjligheten av en övergång till postsysselsättningssamhället. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer katolsk sociallära att behöva ompröva förhållandet mellan arbete och fritid i en ny kontext – nämligen i ett framväxande samhälle där många slags arbeten är utlagda på smarta maskiner. Den personalistiska betydelsen av arbetets mening kommer självklart att behålla sin styrka som kraftfull kritik av nyliberalism och teknikcentrerad automatisering. Samtidigt måste man utmana övervärderingen av arbetet i sig självt och inte bara alieneringen och exploateringen av arbetare.

Signum 4/2016

Tema: arbete

Här är en påminnelse om kyrkans sociala visdom när det gäller fritidens rätta bruk på sin plats. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution om kyrkan i världen av idag (Gaudium et spes) bekräftar att arbetarna förutom rätten till värdigt arbete också bör ”få njuta av tillräcklig vila och fritid för att sköta sitt familjeliv, kulturliv och religiösa liv. De bör även ha möjlighet att utveckla den energi och potential som de kanske inte förverkligar i sitt yrkesliv” (§ 67). En ny etik och politik för tid prioriterar möjligheten att ha ett liv bortom lönearbetet och att maximera tillfällen för att utveckla dessa övriga energier och potentialer. Ett postsysselsättningssamhälle lovar att ge mer tid till djupsinnig lek och fruktbar fritid, som utgör motpolerna till de moderna kraven på arbete och den kommersialiserade fritiden [commodification]. Den djupsinniga leken syftar på vårt intensiva livsengagemang via konster, spel och vetenskap – alla privilegierade platser för de starkaste erfarenheterna av flow och personlig utveckling. Som Diane Ackerman uttrycker det: ”Djupsinnig lek är den extatiska formen av lek. I dess fasta form är lekens alla inslag synliga, men de lyfts till intensiva och transcendenta höjder.” Fruktbar fritid inkluderar glädjen i såväl det gemensamma firandet som olika kontemplativa handlingar. För katoliker är sabbatstidens traditioner och handlingar, ora et labora-rytmen, tacksamhet och att tillsammans med Maria utvälja den goda delen levande källor till andlig förnyelse. Förutom specialformer, blir fritiden andligt givande varje gång vår förmåga att kontemplera, att vörda och att förundras väcks och växer. Det sker varje gång vi växlar till mottagande, icke-instrumentella former av medvetande, som gör det möjligt för oss att i vårt innersta möta det heliga inom och utanför oss själva. I ”tidlösa” ögonblick av djupsinnig lek och fruktbar fritid förnimmer vi vår egen utveckling i en uppenbarad fullbordan, som är så stor att den undandrar sig varje beskrivning. Det som ger oss kraft och inspirerar oss mest av

allt är dessa möten med det gudomliga överflödet. Automatiseringens ankomst, skriver Hannah Arendt i Människans villkor (1958, sv. övers. 1988), lovade att göra drömmen om friheten från arbetets möda och besvär möjlig att förverkliga; ändå framstod framtidsperspektivet av en tillvaro utan arbete som ett hot mot den produktionsfixerade moderniteten: ”Det är ett arbetarsamhälle som står i begrepp att bli befriat från arbetets bojor, och detta samhälle känner inte längre till dessa andra högre och mer meningsfulla aktiviteter för vilkas skull denna frihet förtjänar att vinnas.” Förutom skapande arbete och lönearbete känner moderna människor endast till kommersialiserad fritid. Politik, suckade Arendt, har numera reducerats till ännu en arbetskategori. Förmår dagens höghastighetssamhälle att tillägna sig ”högre och mer meningsfulla aktiviteter”, som gör friheten från arbete till ett verkligt framsteg? Påven Pius XII trodde det. 1957 höll ”teknikpåven” ett anförande inför några ledare inom verktygsindustrin där han bejakade automatiseringens obevekliga framsteg och befriande potential. Med en automatisering som ger en högre produktivitet, ställs arbetarna inför en ny utmaning – fritidens rätta bruk – vilket kräver en tillväxt i intellektuell och andlig mognad: ”Vi hoppas att själens allra djupaste behov kommer att finna tillfredsställelse i en allt större fritid tack vare moderna maskiner.” Var påven Pius överdrivet optimistisk eller Hannah Arendt alltför pessimistisk? Samtidigt som jag är benägen att hålla med påven, ger oss Arendts förutseende iakttagelser, av politikens tillbakagång liksom även av vår begränsade förmåga till djupsinnig lek och fruktbar fritid, anledning till eftertanke. En fullödig ekologi kräver en etik och politik för tid om vi ska ha något hopp om att kunna behålla de tekniska uppfinningarnas dynamik och fördelar, samtidigt som vi åter synkroniserar naturliga och sociala

Signum 4/2016

Tema: arbete

ekologier. I praktiken kommer det att innebära fler hastighetsgränser, en helt ny balans mellan arbete och liv, ett utvecklande av självförverkligande förmågor och ett experimenterande med alternativa gemenskapsmodeller (exempelvis kollektivhus, där man har möjlighet till olika grad av gemensam verksamhet). Familjelivet kommer att vara en viktig plats för strävan och frigörelse för ett postsysselsättningssamhälle i vardande. Det är endast om gifta personer förmår att balansera sina roller och insatser

i hushållet som vi kan hoppas på att familjelivet kan förverkligas i en tillvaro utan arbete. Med tanke på det stora inflytande som arbetsetiken och tid-är-pengar-logiken utövar, kommer det att ta tämligen lång tid att förverkliga postsysselsättningssamhällets hela potential, då vi inte längre ägnar våra dagar åt att rusa runt med andan i halsen, eftersom vi då har upptäckt vilka aktiviteter som verkligen är värda att lägga ner tid på. översättning: per lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 22 februari 2016.

Arbetet i det goda samhället – en vision av gunilla maria olsson – En essä om arbetet utifrån situationen för dem som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden.

yligen hörde jag berättas om en mamma som satt med sin lilla dotter i famnen på ett café. Det var ett av de numera ganska många caféer i offentliga miljöer, på vårdcentraler och myndigheter, där personer med olika funktionsnedsättningar arbetar. Mamman tittade på sin lilla dotter som hade Downs syndrom och hon tänkte med viss tillfredsställelse, att hennes dotter faktiskt hade en trygg framtid. Det finns arbeten som passar henne. Den här typen av arbeten kallas egentligen daglig verksamhet. De drivs ofta i kommunal regi, men det finns också privata utförare, som skapar sysselsättning för enskilda personer eller grupper under ledning av arbetshandledare. Den som är arbetstagare har sin försörjning via Försäkringskas-

san och arbetet genererar endast ett litet tillskott till den enskildes ekonomi, knappt en tusenlapp i månaden för den som arbetar heltid. Detta är en av de olika insatser som kommunen erbjuder personer med vissa funktionsnedsättningar inom ramen för Lagen om stöd och service (LSS). Det finns många olika verksamheter med olika kravnivåer och inriktning. Det finns grupper för dem som har svåra funktionsnedsättningar och behöver omvårdnad, sinnesstimulans och enkla aktiviteter. Andra tillhör grupper med uppgifter som liknar ett vanligt arbete, som exemplet ovan med caféet. Ytterligare andra exempel är hunddagis och utegrupper som sköter viss renhållning i parker, på idrottsplatser och andra utemiljöer. Det finns också grupper med

Signum 4/2016

Informationer

uppfattningarna och partierna i Europa frågar sig Polak: ”Håller den politiska process som under 1900-talet ledde Europa ned i en avgrund, numera på att upprepas på en global nivå?” Historien upprepar sig visserligen aldrig helt och hållet, men just nu är intrycket att man ”reagerar på 2000-talets utmaningar med 1900-talets tänkesätt och metoder”, vilket enligt Polak kan få ”ödesdigra konsekvenser”. Fascism och totalitärt styre var under det förra århundradet en reaktion på 1930-talets ekonomi- och fattigdomsproblem, påminner Polak, som för närvarande tillbringar en forskningstermin i Israel och som sedan lång tid tillbaka ägnat sig åt ”migrationsteologi”. Den politiska och samhälleliga eliten har under hela denna kris förhållit sig ”ignorant, motvillig, vanmäktig och utmattad”. Det är tveksamt om de som fattar de avgörande besluten inom näringsliv, vetenskap och politik agerar tillsammans och på grund av utmaningarnas nya karaktär söker nya lösningar, enligt Polak. I ett historiskt perspektiv finns det liten anledning till optimism. ”Ty i sådana krisoch förändringstider, som världen just nu upplever på global nivå, brukar rädslan oftast få företräde, och reaktionära krafter tar till våld och startar krig.” Utifrån ett kristet perspektiv finns det däremot anledning till hopp, menar Polak.

Ett hopp som verkligen inte handlar om att ”avleda uppmärksamheten från en dramatisk situation eller att skönmåla den”. Exil, diaspora, uppbrott och fördrivning, främlingskap, fattigdom och orättvisor är bibliska grundläggande erfarenheter, som vid en tillbakablick visade sig vara utgångspunkter för befrielse och räddning, för uppkomsten av nytt liv och ny mening. Mottagarna av det glada budskapet är därför i första hand de nödlidande, som Gud lovar att bistå. Det är enligt Polak ”inte en smärtfri historieteologi av typen ”allt kommer att bli bra igen”, som förminskar eller förnekar de otaliga offren för dessa katastrofer. ”Tvärtom”, menar Polak, ”namnger den förövare och offer, beskriver våldets strukturer och processer och bedriver en skoningslös självkritik”.

men migrationen kan också bli till välsignelse: som en ”plats för Gudskunskap” är den i sitt innersta knuten till upptäckten av de sociala ordningarna för mänskliga rättigheter. Flykt och migration möjliggör en självkritik av de egna europeiska levnadsförhållandena och är en ”världshistorisk chans att lära sig att mänskligheten är en och att alla människor behöver varandra”. Polak citerar påven Franciskus, som sade till flyktingarna på Lesbos: ”Ni behandlas som ett problem men är egentligen en gåva.”

Signum 4/2016

Men för närvarande är rädsla den känsla som dominerar samhället i Europa. Polak hänvisar till statsvetaren Dominique Moisi, som menar att västländerna uppvisar ”rädslans religioner”. Efter århundraden av världsherravälde fruktar de den ekonomiska styrkan hos ”länder som kommit ifatt”, som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland. Å andra sidan fruktar de ”aversionen” hos alla de delvis muslimska länder, som motsätter sig EU:s och USA:s världsekonomiska kolonialism. Dessa utmaningar har de europeiska samhällena sedan länge stått inför. Men de har likväl blundat för sitt eget ansvar för detta tills flyktingkrisen bröt ut. I och med ankomsten av skyddssökande människor i en hittills aldrig skådad omfattning ställs Europa i ett slag inför alla världsproblemen, förklarar Polak. ”Europa kan inte längre titta bort.” Det kan leda till en ökning av främlingsfientliga uppfattningar, som mer har att göra med den framryckande högerpopulismen i samhället än med antalet migranter, eftersom denna populism instrumentaliserar människors oro. Konkreta möten med flyktingar, som ger ett ansikte, ett namn och en levnadshistoria, är enligt Polak det bästa ”motgiftet”. Den som däremot ”pseudo-etiskt appellerar” till att ”ta människor oro på allvar”, bidrar till att denna oro ”förstärks och utnyttjas politiskt”, varnar Polak.

Informationer

Hon ser en form av rasism i den nuvarande europeiska politiken, som klassificerar varje människa, som inte kan bidra ekonomiskt och som ligger samhället till last, som mindre värd. ”I stället för att ta reda på de huvudsakligen politiska och ekonomiska orsakerna och hitta lösningar, undviker rasismen på ett enastående sätt frågorna om ojämlik fördelning av makt och tillgångar.” En liknande mentalitet ledde under 1800- och 1900-talet till förtryck och därpå till ett systematiskt mördande av folkgrupper, framför allt judar. Sådana rasistiska tolknings- och handlingsmönster finns fortfarande i det kollektiva minnet. Detta tar sig enligt Polak uttryck i att det knappast förekommer någon debatt om orsaken till att folk flyr och i en vägran att beslutsamt göra något åt det. Den fossila ekonomin och Europas beroende av regimer i Mellanöstern är lika litet en fråga för den europeiska ekonomiska imperialismen, som lade grunden för den västliga livsstilen och konsumismen. Detsamma gäller den bristande solidariteten hos ett stort antal EU-länder, de söndersparade socialsystemen, den inom europeiska fattigdomen och ”fantasilösheten och den moraliska dekadensen hos många partipolitiker”, säger Polak kritiskt. Säkrandet av EU:s yttre gränser och avvisandet av flyktingar får ojämförligt

större uppmärksamhet än de eventuella konsekvenserna av de ständiga finansskandalerna, ”som dokumenterar hur de välbärgade sviker sitt ansvar för det gemensamma goda” och för de globala ekonomiska makt- och ägandeförhållandena i allmänhet. ”Lika litet funderar man över det växande antalet brinnande flyktingförläggningar eller frågar sig vad som kan göras för att hindra att högerextrema grupper tar över.” Något som Polak menar saknas helt i debatten är flyktingarnas egen rädsla. Den spelar inte någon roll, vare sig i politiska, mediala eller ekonomiska debatter. Här upplever dessa personer ett ”hudnära” existentiellt hot, livets skörhet och ett beroende av god vilja och makten hos andra. ”Ger det inte ett perspektiv på rädslans politiska retorik i Europa?”, undrar Polak.

kathpress 2016-05-13

Påvens resa till Armenien Påven kommer att besöka en minnesplats för folkmordet på armenierna under sitt besök i Armenien den 24–26 juni. Enligt de officiella reseplanerna från Vatikanen kommer Franciskus att uppehålla sig en dryg timme vid minnesmärket i Zizernakaberd. Minnesplatsen, som ligger väster om huvudstaden Jerewan, påminner om att mellan 300 000 och 1,5 miljoner kristna armenier, pontusgreker, assyrier och

Signum 4/2016

araméer miste livet i massakrer och hungermarscher under åren 1915–1918. Påven kallade 2015 dessa händelser för folkmord, vilket retade upp Turkiet. I en protestnot hette det att Franciskus motsade ”fredsbudskapet” vid sitt i Turkiet 2014.

Påven inleder sitt tredagarsbesök med att under fredagen den 24 juni träffa Armeniens president, Sersch Sargsjan, och den armeniskapostoliske katolikos-patriarken Karekin II (Nersissian). På lördagen reser Franciskus efter sitt besök vid minnesplatsen Zizernakaberd vidare till Armeniens näst största stad, Gjumir. Där kommer han att fira en mässa på Vartanantstorget och i anslutning till detta besöka två katedraler. På kvällen flyger han tillbaka till Jerewan för ett ekumeniskt bönemöte för fred. Under söndagen är det tänkt att han ska träffa Armeniens katolska biskopar, fira mässa och äta en ”ekumenisk middag”. Därefter vidtar korta möten med den armenisk-katolska kyrkans välgörare. Under eftermiddagen kommer påven enligt programmet att underteckna en ”gemensam förklaring” och under tidig kväll be i ett kloster, innan han flyger tillbaka till Rom. kathpress 2016-05-13

Samhället kan lära av cirkusfamiljen Den österrikiske ledaren för Circus Roncalli, Bernhard

Informationer

Paul, är stolt för sammanhållningen inom cirkusfamiljen. ”Det fina är, att trots att det finns så många nationaliteter och religioner i cirkusen, så finns det inte några problem inbördes”, säger han i en intervju med den katolska nyhetsbyrån KNA i Köln. ”Vi utövar våra respektive religioner och även nästankärlek. Vi är ett bevis på att det också fungerar.” Närmare 150 medarbetare från 22 länder lever i ”den äldsta formen av multikulturell konstnärsgemenskap”, säger Paul. Cirkusen firar i år sitt 40-årsjubileum. Den fått sitt namn av påven Johannes XXIII, vars civila namn var Angelo Giuseppe Roncalli.

Namnförslaget kom från en manusförfattare, förklarade Paul. ”Och eftersom Roncalli är ett vackert namn och påven också var en reformator gick vi med på det.” Religion, tro och värderingar är viktiga för cirkusfamiljen, och man avstår medvetet från varje form av sexism och anstötlighet. ”Min fru är italienska och tillhör den åttonde generationen av en cirkusfamilj. Då är det en självklarhet att vara katolik.” Själv är han ”den enda cirkusdirektören som också varit ministrant”. Paul och hans fru gifte sig i cirkusen i närvaro av tre präster, däribland den officielle cirkussjälavårdaren från Vatika-

nen. Till bröllopet fick han ett inramat certifikat från påven Johannes Paulus II. Även de tre barnen är döpta i manegen. Det svåra med att vara clown är att få alla åskådare, i alla åldrar och av samhällsklasser, att skratta och samtidigt aldrig driva med publiken, förklarar cirkusdirektören. Han nämner Charlie Chaplin som sitt ”skyddshelgon”. ”Alla älskade honom. Han slog an en sträng hos alla, men med anständighet och kunskap, inte med billiga knep, som att tappa byxorna eller kasta tårtor i ansiktet. Chaplin visade vad det hela gick ut på.”

kathpress 2016-05-13

Medverkande i detta nummer ola björlin Pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås. georg evers Dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. göran greider Journalist och författare. gösta hallonsten Professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. ingrid lindström leo Fil. dr i spanska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet. charlotta levay Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. per-olof mattsson Lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

ted nunez Strategisk kommunikationskonsult, med förflutet inom Catholic Workerrörelsen, Paoli, Pennsylvania, USA. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. anders piltz Präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. katarina rask osb Benediktinsyster och priorinna för Heliga Hjärtas Kloster, Omberg. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. johan a. stenberg Docent i biologi vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Alnarp. göran sundström Tekn. dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Innehåll Signum nr 4/2016 årgång 42 Ledare

Äktenskap och familj

1 charlotta levay

34 gösta hallonsten

Krönika

Litteratur

3 göran greider

39 ingrid lindström leo

Arbetets rätta värde – Vi skulle vinna på att släppa fixeringen vid lönearbete och tänka friare kring arbete.

Det här är en lek !

Aktuellt

4 anders piltz

Kärlekens glädje – Den bredare vision om äktenskap och familj som synodfäderna efterlyste är kanske det viktigaste i Amoris laetitia.

Javier Cercas rör om i Spaniens historiska minne

Analyser och rapporter

45 georg evers

Tema: arbete

Teater

6 sten hidal

51 göran sundström

Arbete och vila enligt Bibeln – Om arbetets dubbla karaktär och vilans rättmätiga plats.

9 katarina rask osb

Synen på arbete i monastisk tradition – Arbetet som en väg för vårt sökande efter den Gud som möter oss både som den Skapande och den Närvarande.

14 ted nunez

Postsysselsättningssamhället – ett liv utan arbete – En plädering för medborgarlön.

19 gunilla maria olsson

Arbetet i det goda samhället – en vision – En essä om arbetet utifrån situationen för dem som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden.

24 john sjögren

Bruce Springsteen och arbetets sanna värde – Fabriken och kyrkan är två platser som inspirerat Springsteens texter.

28 per-olof mattsson

Bibeln i tidig svensk arbetardiktning – Om den tidiga arbetarrörelsens användning av kristna retoriska figurer.

Sotalapset – krigsbarn – Lucas Svensson: Fosterlandet.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2016

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal,

En förlorad dröm – Vibeke Olsson: Drömmen om Elim.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Tidskriften Signum startades 1975 som Fasta medarbetare

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

grundad 1963.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

57 sten hidal

Religion, politik och apokalyps – Olof Heilo: Eastern Rome and the Rise of Islam. History and Prophecy.

58 johan stenberg

GMO på frammarsch – Roland von Bothmer, Torbjörn Fagerström & Stefan Jansson: Bortom GMO.

60 gert-ove fridlund

Det motsträviga minnet – Joyce Carol Oates: Det förlorade landskapet: en författares uppväxt.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 ola björlin

Med evangelierna som resehandbok – James Martin: Jesus.

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Bokrevy

53 katrin åmell

Bg 5282-2046

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 juli 2016.

sverige porto betalt port payé 4/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2016

S:t Lars katolska församling i Uppsala söker

Ansvarig för barn- och ungdomsverksamheten Arbetets rätta värde

Vi söker Dig som vill ansvara för och organisera verksamheten för barn och ungdomar i församlingen, i första hand undervisning, gudstjänstliv och sociala aktiviteter.

Det här är en lek !

Påvens slutsatser om familjen Sten Hidal

Arbete och vila enligt Bibeln Katarina Rask OSB

Synen på arbete i monastisk tradition tema arbete

Gunilla Maria Olsson

Arbetet i det goda samhället – en vision Bruce Springsteen och arbetets sanna värde Per-Olof Mattsson

Bibeln i tidig svensk arbetardiktning

Skicka din ansökan senast den 12 juni 2016 till kyrkoherde Andreas Bergmann, kyrkoherden@stlars.org. Frågor om tjänsten besvaras av kyrkoherden på tel. 070 281 91 61.

Ingrid Lindström Leo www.signum.se

Slottsgränd 7 • 753 09 UPPSALA

Postsysselsättningssamhället

John Sjögren

Tjänsten är en tillsvidareanställning på 50 %, varav större delen är förlagd till helgtid. Tillträde den 15 augusti 2016 eller efter överenskommelse.

KATOLSKA FÖRSAMLINGEN S:T LARS UPPSALA

Ted Nunez

Javier Cercas rör om i Spaniens historiska minne Georg Evers

Kinas stora utmaningar under 2016