4 2017 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 4 /2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vårnyheter från Artos

Demokratins motstridighet

Närmare Guds hjärta

Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna

sammanställd och redigerad av bernad bangley I den här boken möter vi några av den kristna trons främsta andliga gestalter. Här får de själva ordet och kan tala till oss över århundradena. Författaren Bernard Bangley har använt sig av den enorma skatt av andliga klassiker som spänner sig över sekler av kristen erfarenhet och insikt. Han skriver: ”Vad jag har gjort är att jag har parafraserat dessa skrifter till ett klart, enkelt, modernt språk. … Det finns ett stycke för var och en av årets dagar. Styckena är avsedda för enskild andakt.” ”Vi blir som den vi älskar”, sa heliga Birgitta. Tillsammans med en sky av vittnen inbjuds vi genom denna bok att närma oss Guds hjärta. Läs mer på www.artos.se | Mjukt band med flikar 288 sidor (ord. pris 304:-)

tema: demokrati

Yvonne Maria Werner

210:-

125:-

Historiska perspektiv på den katolska kyrkan och demokratin Gunilla Maria Olsson

Människors olikhet – en utmaning för demokratin Jürgen Habermas

För en demokratisk polarisering – hur man drar undan mattan för högerpopulismen Kristoffer Mauritzson

Erbjudande Erbjudande

Den svåra samvetsfriheten

Erbjudande

185:-

Paul Linjamaa

Gnosticismen – har den funnits? Med doft av salighet

Betraktelser av Magnus Friedrich Roos för varje dag i en månad Mjukt band m. flikar 102 s.

Yrken och arbetsliv i antikens Rom emin tengström

Magdalena Slyk

Korset och kapitälet

Kyrkan i Polen

De fornkristna kyrkorna och monumentaliteten olof brandt

Mjukt band m. flikar 144 s.

www.signum.se

Mjukt band m. flikar 186 s.

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

2017

Sohrab Ahmari

Kristendomens ryska frestelse

Innehåll Signum nr 4/2017 årgång 43 Ledare

Analyser och rapporter

1 lovisa bergdahl

39 magdalena slyk

Demokratins motstridighet – Kyrkan som värdegenerator kan bidra till att hålla demokratin levande.

Kyrkan i Polen – Om den polska kyrkans inflytande och abortfrågan.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

43 sohrab ahmari Aktuellt

3 thomas idergard

Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna

Tema: demokrati

6 yvonne maria werner

Historiska perspektiv på den katolska kyrkan och demokratin – I vår tid framträder den katolska kyrkan som en ivrig försvarare av mänskliga rättigheter och demokrati. Så har det inte alltid varit.

12 gunilla maria olsson

Människors olikhet – en utmaning för demokratin –Personlighetspsykologin kan bidra till analysen av varför främlingsfientliga och nationalistiska strömningar vinner terräng i västvärlden.

17 blätter für deutsche und internationale politik

För en demokratisk polarisering – hur man drar undan mattan för högerpopulismen – Intervju med den tyske filosofen Jürgen Habermas.

23 kristoffer mauritzson

Den svåra samvetsfriheten – I brist på en sekulärt gångbar förståelse av samvetets väsen och verkan, riskerar samvetsfriheten att ständigt sammanblandas med friheten att följa sin religiösa övertygelse.

Religionshistoria

27 paul linjamaa

Gnosticismen – har den funnits?

Litteratur

33 andreas jönsson

Breven från Drohobycz –Apropå Bruno Schulz – Brev, essäer, noveller.

Kristendomens ryska frestelse – Avkristningen är ett allvarligt hot. Putinismen är inte svaret.

Replik

47 ulf borelius

Vem var först med befrielseteologin? – Genmäle på Olle Kristensons artikel i Signum nr 2/2017.

48 olle kristenson

Svar till Ulf Borelius

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal,

Bokrevy

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

49 samuel rubenson

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Kulturpessimistiskt om vår samtid –Magnus Malm: Samtidigt ... Berättelsen om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra.

51 elisabeth stenborg

Skrivandet en livlina –Agneta Pleijel: Doften av en man.

53 therése olsson

Inte min Luther –Patrik Hagman och Joel Halldorf: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

medarbetarna kring tidskriften Signum. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

55 sten hidal

Myten om den isolerade munken i öknen –Samuel Rubenson: Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen.

56 gunilla maria olsson

Tålamod med livsfrågorna –Merete Mazzarella: Om livets mening.

58 sven heilo

En diamant mellan två safirer –Bettany Hughes: A Tale of Three Cities – Istanbul.

60 gert-ove fridlund

Personliga konstupplevelser –Enrique Vila-Matas: Utan logik i Kassel.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 juli 2017.

Ledare

Demokratins motstridighet – Kyrkan som värdegenerator kan bidra till att hålla demokratin levande.

rdet demokrati tycks ibland beteckna hart när allt vi tycker är bra, viktigt och eftersträvansvärt. Samtidigt ekar det tomt. Vi vet att demokrati inte är en självklarhet, att det öppna samhället är hotat, och att tron på demokratin faktiskt är svag bland unga människor i Sverige i dag. Britain is a liberal democracy, säger de i Storbritannien. Detta uttryck visar på något som också borde sägas i den svenska debatten, i vilken vi ofta bara konstaterar rätt och slätt: ”Sverige är en demokrati.” Men Sverige är, liksom Storbritannien, en liberal demokrati. Det svenska samhällslivet vilar således på två delvis motstridiga traditioner: den liberala traditionen och den demokratiska traditionen. Den liberala traditionen har sin grund i 1700-talets liberalism och i den franska revolutionen, med förgrundsfigurer som John Locke och John Stuart Mill. Liberalismen är moralisk och individcentrerad till sin karaktär, och i dess centrum står ett betonande av liberala värden i bred mening, som till exempel individens fri- och rättigheter, rättvisa, jämlikhet, solidaritet och tolerans. Den demokratiska traditionen är mycket äldre och har sin grund i antikens Grekland. Den är politisk och folkcentrerad till sin karaktär (jfr grekiskans demos, ’folk’ och kratos, ’makt’ eller ’styre’) och i dess centrum står folkets ’makt’ eller möjligheter att omförhandla de värden som traderats från tidigare generationer. Motstridigheten

mellan den liberala och den demokratiska traditionen består således av att den liberala idétraditionen strävar efter att etablera liberala värden (ett innehåll) med individen som utgångspunkt, medan den demokratiska traditionen strävar efter mångfald och politisk öppenhet (en form) för att låta folket som kollektiv få omförhandla de värden och traditioner som det övertagit från tidigare generationer. Spänningen mellan förändring och öppenhet, å ena sidan, och överförande och fasthet, å den andra, utgör således den liberala demokratins hjärta. Om öppenheten och mångfalden går förlorad blir samhället möjligen hårdfört liberalt men inte demokratiskt. Och omvänt – om de liberala värdena förlorar sin mening blir samhället riktningslöst. Det är just denna spänning mellan att debattera, argumentera och ständigt omförhandla de värden och traditioner som vuxit fram i ett visst samhälle och samtidigt hålla fast vid dem och fortsätta tro på dem som gör samhället demokratiskt i den liberaldemokratiska meningen. Det betyder att fasthållandet vid värdena måste stå i paritet till möjligheten till deras omförhandling och det är det som skiljer demokrater från icke-demokrater, demokratiska partier från icke-demokratiska. Två saker följer av detta. Den ena är att det är inkorrekt att tala om ”demokratiska värden” eftersom demokratin inte innehål-

Signum 4/2017

Ledare

ler värden (förutom möjligen öppenhet och mångfald). De värden som vi bör tala om är de liberala värdena. Det andra är att demokrati inte är ett substantiv utan ett verb. Eftersom den demokratiska traditionen ger oss en form men inget innehåll – förutom möjligheten att välja mellan olika universa (återigen: mångfald och öppenhet) – är demokrati något vi gör och lever. Det problem som många västerländs ka samhällen står inför i dag är att folkets ’makt’ i allt ökande grad kommit att uttryckas i antiliberala värden. Populism, fascism och nationalism är på frammarsch på flera håll i västvärlden och den traditionella politiken tycks ha spelat ut sin roll. Demokratin är i kris, det är uppenbart, men den största krisen kanske ändå gäller liberalismen. Den liberala demokratins värden tycks ha förlorat sin attraktionskraft för allt fler männi skor. En rapport som Skolinspektionen publicerade redan 2012 om statusen på skolans demokrati- och värdegrundsarbete visar till exempel att allt fler lärare är osäkra på vad de liberala värden, som läroplanen föreskriver som innehållsbärande för lärarnas fostransuppdrag, handlar om. Denna osäkerhet gäller inte bara lärarna utan samhället i stort. Liberalismens kris och brist på innehåll har under vårvintern debatterats flitigt av Joel Halldorf och Johan Norberg på Expressens kultursidor. Om Norberg applåderar bristen och menar att det är liberalismens styrka att den inte vägleder människor moraliskt, så är en av Halldorfs huvudpoänger att en bidragande orsak till varför populismen vinner anhängare i dag är att liberalismen blivit innehållsmässigt tom. Den ger oss inget annat att leva för än oss själva, eftersom det som var tänkt som utgångspunkt har placerats i själva centrum. Individen har gjorts till ideologi – till individualism – och det enda innehåll som förespråkas är att låta den enskilde leva sitt liv så fritt ifrån andra

människors inblandning som möjligt. Det ökande intresset för populism, nationalism och olika slags fundamentalism kan alltså vara ett tecken på att individualismen inte räcker som idémässig grund att leva på. Om den liberala demokratin ska leva vidare måste medborgarna ständigt diskutera vad som är omistligt i det idéinnehåll som den förvaltar, vad som är förhandlingsbart, och sedan ta ansvar för vad denna process resulterar i. I en överförd mening står även kyrkan inför samma uppgift och utmaning: att vidmakthålla en ständigt pågående dialog mellan den traderade läran och det pågående livet, mellan dogmat och erfarenheten, där båda delarna samspelar inom ramen för en enhet i mångfald. Den kritiska frågan till kyrkan är huruvida hon håller denna dubbla rörelse vid liv, så att hon varken blir nostalgiskt tillbakablickande eller naivt förändringsoptimistisk. Den kritiska frågan till samhället är hur det i vår tid ska finna de värden och det idéinnehåll som motiverar människor till att fortsätta ta ansvar för både nuet och framtiden. Här har kyrkan en lång erfarenhet att dela med sig av. Utifrån synen på världen som vårt gemensamma hem och på människan som moralisk varelse skapad till Guds avbild kan kyrkan fungera som en viktig värdegenerator i en tid av påfallande innehållslöshet och riktningslöshet. Kyrkan värnar den enskilda personens frihet, och påminner samtidigt om vårt ansvar för det gemensamma goda. När kortsiktiga ekonomiska intressen prioriteras framför vårt ansvar för framtida generationers miljö, eller när människovärdet devalveras genom en obegriplig och inhuman flyktingpolitik, behövs kyrkans röst i debatten. Det är här som kyrkans möjliga bidrag till en levande demokrati ligger – hon kan påminna vår samtid om grunderna för de centrala värden som håller på att gå förlorade. lovisa bergdahl

Signum 4/2017

Aktuellt

Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna –S-kongressens beslut är ett exempel på den religionsfobi som man inte sällan möter bland svenska politiker.

samband med partikongressen i april har Socialdemokraterna på allvar tagit upp kampen med Liberalerna om att vara det riksdagsparti som intar den hårdaste hållningen gentemot konfessionella friskolor (jfr Signum 8/2016). Orsaken till partiets omsvängning uppges vara medierapporter det senaste året om att en (1) sådan friskola, en muslimsk, praktiserat ideo logiskt motiverad könsuppdelning av eleverna. Men givetvis spelar flera orsaker roll i sammanhanget. Det är säkerligen ingen tillfällighet att Förbundet Humanisterna länge ivrigt har drivit på för att få fram ett kongressbeslut i denna riktning. I kongressbeslutet sägs det: ”Vi vill ha en skola fri från konfessionella inslag, med respekt för de internationella åtaganden som Sverige ingått och de nationella minoriteternas ställning. Varje elev ska vara fri att forma sin egen uppfattning och framtid.” Formellt sett innebär beslutet inte att man helt och hållet vill förbjuda konfessionella friskolor (vilket skulle strida mot Europarätten). Men debatten visade att man eftersträvade ett beslut som i praktiken skulle få samma effekt som ett förbud mot konfessionella friskolor, om det faktiskt skulle genomföras. Enligt Skolverket fanns det 2016 totalt cirka 4 000 friskolor i Sverige, varav endast 66 – 1,6 procent av alla friskolor – var konfessionella. 54 av dessa var kristna, 11 muslimska och en judisk. Den friskola som kriti-

serats i medierna utgör 0,025 procent av alla friskolor. Undervisningen i konfessionella friskolor inom skolpengssystemet får enligt lag inte vara religiöst präglad utan måste följa statens läroplan. Konfessionella aktiviteter måste vara frivilliga och förläggas utanför undervisningstid. Fakta är emellertid besvärande frånvarande i debatten om de konfessionella friskolorna. Ännu värre är att man dessutom argumenterar utifrån missvisande eller direkt bedrägliga associationer. ”Jag vill att alla barn ska gå i en skola fri från religiösa inslag”, sade Stefan Löfven i sitt tal inför S-kongressen, bara någon dag efter terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm, för vilket den misstänkte är en islamistisk extremist. Frågan man måste ställa sig är om Sveriges statsminister var helt omedveten om den indirekta association han, just före kongressens beslut om konfessionella friskolor, gjorde mellan morgonbön i aulan och terrormord på gatan? När civilminister Ardalan Shekarabi kommenterade frågan slog han fast att vi i Sverige ”har religiöst förtryck i våra skolor” och att mänskliga rättigheter, svensk lag och svensk läroplan inte respekteras i de konfessionella skolorna. Hans konkreta exempel på detta bestod av hans minnen från den egna barndomens skolgång – i Iran på 1980-talet. Någon kommentar till Skolinspektionens misslyckande med att stävja den påstått ideologiskt motiverade könsuppdelningen på en

Signum 4/2017

Aktuellt

av Sveriges 66 konfessionella friskolor, eller någon beskrivning av de påstådda allmänt förekommande övergreppen mot mänskliga rättigheter på övriga konfessionella friskolor, gavs inte. Det var civilministern som presenterade det förslag som partikongressen ställde sig bakom och som han förklarade innebär att ”religiös påverkan och religiösa inslag” (det vill säga redan i dag enligt lag helt frivilliga och på icke lektionstid förlagda sammankomster) ska förbjudas i skolorna. På följdfrågan om elever ska kunna be i skolan preciserade sig Shekarabi med att det får ske om det inte är tvingande (vilket det inte heller i dag får vara) och inte sker i huvudmannens regi, så att denne har ett ”strukturerat religiöst inflytande över eleverna”. Skolans ledning ska alltså förbjudas att inbjuda elever till frivilliga religiösa sammankomster. Civilministerns statsrådskollega Anna Ekström fick sedan uppgiften att efter kongressen konkretisera vad detta mer i detalj är tänkt att innebära. I en intervju förklarade hon att frivilliga, religiösa samlingar utanför lektionstid ska få anordnas, det vill säga precis som i dag, om det kan klarläggas ”att samlingen ordnas helt på elevinitiativ, utan formell inblandning från skolan”. I en annan intervju preciserade hon att sådant som kan kopplas mer till ”tradition än religion” ska vara tillåtet, som till exempel att tända adventsljus. Som ”religiösa” aktiviteter, som alltså ska förbjudas, räknas sådana där inte ”tyngdpunkten ligger på samvaro och gemenskap”. Helt riktigt förklarade Socialdemokrater för tro och solidaritet i en kommentar efter kongressen att debatten på partikongressen delvis baserats på fördomar och aversion mot religion och troende människor. Deras ordförande Ulf Bjereld uppmanade i sitt eget anförande på kongressen att ”inte låta debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet”. Det är oroande att sådant ska behöva påpekas. Oroande är likaså att de flestas öron tycks ha förblivit slutna för hans varnande ord.

Den religionsfientlighet som Bjereld varnade för har fått tydliga uttryck i den efterföljande mediedebatten. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, till exempel, såg i sin värld av alternativa fakta S-kongressens beslut som nödvändigt för att stoppa en just nu pågående kristen indoktrinering i skolorna i syfte att få landets barn att ogilla aborter och homosexualitet. I Lindbergs värld spelar det uppenbarligen ingen roll att det ingenstans i läroplanen står att svensk skola ska lära ut att aborter är någonting bra och önskvärt. Hans ärende är att baktala religion, och kristen tro i synnerhet. Förbundet Humanisterna har kunnat glädjas åt en ny politiskt allierad och man har fört fram sin redan tidigare kända uppfattning att ett förbud mot frivilliga religiösa inslag på de konfessionella skolorna skulle skydda barnen från otillbörlig påverkan, så att de som vuxna senare i livet kan göra ett upplyst val. I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Bara om barn får komma i kontakt med ett religiöst språk och en religiös praxis kan de sedan som vuxna veta något om vad de kan välja till eller bort. Beskrivningar av religiös tro ur ett rent utifrånperspektiv, enligt modellen ”främmande saker som andra håller på med”, räcker inte. Men om målet däremot faktiskt är att barnet ska förbli en tabula rasa, fri från all kontakt med religiös erfarenhet, då räcker det inte med att förbjuda konfessionella friskolor. Då måste man ta steget fullt ut och förbjuda föräldrarna att överföra sin tro till sina barn. Enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter har emellertid föräldrar rätt att ge sina barn en religiös uppfostran och att fritt välja utbildning åt sina barn i enlighet med sin egen religiösa och filosofiska uppfattning. Låt oss ta en konfessionell friskola i mängden, S:t Eriks katolska skola i Stockholm, och se vad det från S framlagda förslaget konkret skulle innebära. Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i

Signum 4/2017

Aktuellt

kapellet på S:t Eriks katolska skola. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer dit måste ju utgöra ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida som kränker elevernas mänskliga rättigheter – trots att eleverna deltar frivilligt. Ett sådant förbud, om det faktiskt skulle införas, vore ett flagrant angrepp inte bara på religionsfriheten utan också på yttrande- och mötesfriheten. Men, har man förklarat, om de religiösa sammankomsterna arrangeras av eleverna själva ska de även fortsättningsvis vara til�låtna. Då inställer sig frågan om eleverna får använda kapellet på skolan, eller om redan dess blotta existens i lokalerna ska räknas som en olaglig inbjudan till ”religiösa aktiviteter” från skolledningens sida? Adventsljuständning ska dock vara tillåtet eftersom det är att räkna som en ”tradition”. Frågan blir då om den får äga rum i samband med en morgonbön under adventstiden? Inte om den organiseras av skolledningen, förstås, men kanske om den organiseras av eleverna? Får de då lov att använda kapellet eller ska adventsljuständningen anvisas till annan lokal? Får bön då äga rum där? Och hur kan man överhuvudtaget se om skolledningen är inblandad i organiserandet av bön och mässa? Blir det inte uppenbart att den är det, även om sammankomsterna sker i korridoren, i ett klassrum eller i ett tält på skolans mark? Får papper tillhörande skolan användas för information om dessa samlingar, och får skolans anslagstavla användas för att sprida information om dem? Eller kan det faktum att katolska mässor teologiskt sett är en gemenskapshandling, tvärtom, efter noggrann statlig utvärdering, leda till att de faller in under kategorin ”samling av gemenskapskaraktär” och därmed vara tillåtna på skolan?

Bara denna korta genomgång av praktiska frågor visar att S-kongressens beslut och intentioner skulle kräva en egen separat byråkrati bara för att definiera, utreda och kontrollera alla de många gränsdragningsfallen mellan ”religion” och ”tradition” och mellan ”strukturellt inflytande” från skolans ledning och elevernas egna initiativ. Och detta för att hålla särskild koll på 66 av landets cirka 4 000 friskolor. Inställer sig då inte frågan om det verkligen är värt detta uppbåd av kontrollinstanser, nästan oavsett vad man tycker i själva sakfrågan? Svenska kyrkan har för övrigt nyligen meddelat att man, om S-politiken skulle bli verklighet, avser att stänga sina förskolor runt om i landet (de ingår inte i friskolestatistiken ovan), vilket betyder att drygt 4 000 barn blir utan förskola. Kan Socialdemokraterna verkligen mena att det gör dessa 4 000 barn och deras föräldrar gott, och Sverige bättre? Att religiöst motiverat våld är avskyvärt och förkastligt är ingen ursäkt för att kollektivt skuldbelägga och misstänkliggöra all fredlig religion och religionsutövning. Lika lite som politisk extremism ger oss anledning att kollektivt skuldbelägga all politik och alla partier. Det bådar inte gott att det största regeringspartiet genom bedrägliga associationer, felaktigt framställda sakförhållanden och kollektiv skuldbeläggning göder aversioner mot religiös tro. Inte heller att det får fortgå utan sakkunniga motfrågor från mediernas sida och utan någon nämnvärd politisk opposition. Det är svårt att undkomma slutsatsen att S-kongressens beslut är ett exempel på den religionsfobi som man inte sällan möter bland svenska politiker, och som hänger samman med att många av dem – trots all retorik och allt Twitter-poserande – har svårt att acceptera verklig mångfald och att människor är olika på riktigt. thomas idergard

Signum 4/2017

Tema: demokrati

Den svåra samvetsfriheten av kristoffer mauritzson – I brist på en sekulärt gångbar förståelse av samvetets väsen och verkan, riskerar samvetsfriheten att ständigt sammanblandas med friheten att följa sin religiösa övertygelse.

vå svenska barnmorskor har under de senaste åren stämt sina landsting, efter att ha nekats anställning på grund av en uttrycklig önskan att inte behöva medverka vid aborter. Barnmorskorna har vädjat till den samvetsfrihet för vårdpersonal som erkänns av Europarådets resolution 1763, och som efterföljs i många andra länder. Denna vädjan har inte rönt någon större väljvilja bland beslutsfattare, debattörer och domstolar. Upprepade gånger har det slagits fast att barnmorskornas religionsfrihet inte ger dem rätt att vägra fullgöra sitt yrkes plikter. Många har också menat att barnmorskorna nog borde se över sitt yrkesval: ”Om ditt samvete förbjuder dig att medverka vid aborter, sök inte jobb där detta ingår. Rätten att följa sitt samvete ger inte rätten att förvägra andra den vård som lagen ger dem rätt till” (Gunnerud och Österberg, Aftonbladet, 13 oktober 2015). De som ställt sig bakom barnmorskornas vädjan har bland annat pekat på samvetsfrihetens värde i ett liberalt samhälle präglat av mångfald. Om samhället inte är berett att på ett konkret sätt göra plats för människors skiftande övertygelser, vad är då den svenska mångfalden värd? I anslutning till denna fråga vill jag här reflektera över två springande punkter som ofta förbises i debatten. Den första punkten gäller själva samvetsbegreppet, som rimligtvis måste ligga

till grund för rätten till samvetsfrihet. Vad är det egentligen som ska skyddas? I brist på en sekulärt gångbar förståelse av samvetets väsen och verkan, riskerar samvetsfriheten att ständigt sammanblandas med friheten att följa sin religiösa övertygelse. Men samvetsfrihet är inte främst en frihet att följa religiösa påbud. Det handlar om människors moraliska övertygelser, oavsett i vilken typ av livsåskådning dessa har sin grund. Jag vill därför föreslå ett skifte av fokus, från rätten att utöva sin religion till ett mer grundläggande värde, nämligen rätten till moralisk integritet. Den andra punkten gäller huruvida det faktiskt kan finnas goda skäl att tillåta samvetsfrihet för vårdpersonal i relation till vissa väl avgränsade behandlingar och ingrepp. Denna fråga är extra brännande mot bakgrund av vissa förändringar som sjukvården står inför. Här tänker jag särskilt på ett eventuellt införande av olika former av aktiv dödshjälp – såsom eutanasi och läkarassisterat självmord – och på de framtida läkare som inte kan tänka sig att utföra dem. Skall de mötas av samma raka besked, att ”inte söka jobb där detta ingår”?

Vad är väl ett samvete? När nazistofficeren Adolf Eichmann ställdes till svars för sin roll i koncentrationslägrens massmord, påpekade han att han ”[…] en-

Signum 4/2017

Tema: demokrati

dast skulle ha lidit samvetskval om han inte hade fullföljt sina order” (Arendt 2006:25, min övers.). Eichmann påminner oss om en närmast uppenbar sanning, nämligen att våra samveten leder oss i olika riktningar. Även en samvetsgrann människa kan handla på de mest avskyvärda sätt utifrån en förvriden pliktkänsla. Vad är det då som rätten till samvetsfrihet är tänkt att skydda? En snabb genomgång av samvetets brokiga idéhistoria kan belysa de skillnader i attityd som formar dagens debatt. Den medeltida teologen Thomas av Aquino (1225–1274) utformade en teori som än i dag ligger till grund för den katolska kyrkans samvetssyn. Enligt denna är samvetet ett omdöme av förnuftet, vilket låter oss skilja mellan rätt och fel i vårt handlande. Som sådant är samvetet långt ifrån ofelbart utan måste fostras i samklang med tro, förnuft, och erfarenhet (Katolska Kyrkans Katekes nummer 1778). Kyrkan lär vidare att varje person måste följa samvetets maningar, även när det är okunnigt eller illa fostrat. I den enskildes liv finns ju ingen moralens väktare bortom det egna samvetet, vilket kan ge sig till känna även när ingen ser på. Den som vill handla rätt får alltså inte överge sitt samvete till förmån för grupptänkande eller nyttokalkyler. Men vi blir inte automatiskt immuna mot klander för att vi likt Eichmann följt vårt samvete. Under reformationen introducerades en mer anspråksfull syn på samvetet som en universell, medfödd och ofelbar moralisk kompass. Martin Luther (1483–1546) ställde samvetet i centrum för den troendes kamp för frälsning. Samvetet svarade endast inför Gud och hans ord, och ledde den troende i frihet från kyrkans korrupta auktoritet. Det var som bekant samvetet som tvingade Luther att trotsa kejsaren i Worms, då han i sitt samvete var ”fången i Guds Ord” (Andrew 2012:16). En liknande samvetssyn förfäktades ännu under upplysningstiden av fromma filosofer som Joseph Butler (1692–1792) och Immanuel Kant (1724–1804). Den senare såg

i samvetet en ofelbar och efterhängsen domstol som ständigt påminner oss om det praktiska förnuftets föreskrifter: ”det följer honom likt hans egen skugga när han ämnar fly ifrån det […] han kan på sin höjd, i yttersta förfall, förmå sig själv att inte hörsamma det längre, man han kan ändå inte undgå att höra det” (Kant 1996:189, min övers.). Denna mystifierade syn på samvetet som ett självständigt väsen verksamt i alla, nedmonterades raskt av den moderna psykologin. Freud och hans lärjungar upptäckte vilken kraft våra tidiga erfarenheter av föräldraauktoritet kan ha på vårt handlande också i vuxen ålder. Samvetet kom att ses som en irrationell avlagring av barnets rädsla för straff och förskjutning; något vi helst skall växa ifrån. 1900-talets analytiska moralfilosofi fann heller ingen väsentlig roll för samvetet. Etikern kan ju på argumentationsteknisk väg ge universella och logiskt konsekventa riktlinjer för mänskligt och samhälleligt handlande, något som samvetet aldrig kan förmå. Först med den samtida dygdeetikens framväxt har filosofer på nytt börjat intressera sig för de förutsättningar som faktiskt gäller för vårt moraliska liv, och där samvetets roll inte kan förbises. Hur folk i allmänhet tänker och känner om samvetet vore en intressant fråga för den empiriska psykologin. Någon bred konsensus gällande samvetes metafysiska status kan vi hur som helst inte förvänta oss. Detta krävs heller inte för att samvetet skall ha ett skyddsvärde under den sekulära staten. Staten kan upprätthålla religionsfriheten genom att ställa sig agnostisk till de yttersta tingen. På liknande sätt kan den värna samvetsfriheten utan att för den skull slå fast hur den enskildes samvete förhåller sig till objektiva moraliska sanningar. Det räcker att staten tar idén om den mänskliga personens värdighet och integritet på allvar. Vad samvetet än är så spelar det nämligen en avgörande roll för upprätthållandet av en människas moraliska integritet.

Signum 4/2017

Tema: demokrati

Samvetet och jaget Vi talar ofta om integritet som moraliskt ideal. Vi beundrar dem som inte låter sig påverkas till att handla utifrån andras mål och önskningar när dessa går emot den egna viljan och övertygelsen. Men moralisk integritet kan också förstås som ett allmänmänsk ligt attribut, något som bör respekteras i likhet med den kroppsliga integriteten. Respekt för en persons kroppsliga integritet innebär ett erkännande av personen som en förkroppsligad helhet. Personen är närvarande i alla sina lemmar, och denna närvaro manar oss till hänsyn i sättet som vi närmar oss människokroppen. På liknande sätt innebär respekt för den moraliska integriteten ett erkännande av att personen bör tillåtas att så långt möjligt förbli ”en och densamma” i sina handlingar och val. Vi kränker denna moraliska integritet när vi tvingar någon in i ett handlande som splittrar den integrerade helhet hon är som moraliskt subjekt. Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har lyft fram kopplingen mellan personlig moral och personlig identitet. Vi är oss själva, skriver Taylor, ”[…] endast i den mån vi rör oss i en viss rymd av spörsmål, då vi söker och finner en orientering mot det goda” (Taylor 1989:34, min övers.). När vi vill beskriva hur vårt samvete gör sig gällande använder vi ofta uttryck som: ”Jag skulle inte kunna leva med mig själv”, eller: ”Det är inte sådan jag är”. Om vi skall tillskriva samvetet en helt sekulär uppgift, bortom alla metafysiska anspråk, då är det förslagsvis att värna sammanhållningen av det egna jaget. När vi går emot de kärnövertygelser om gott och ont som är avgörande för vår identitet, sådant som ligger oss ”närmast om hjärtat”, då blir livsuppgiften att leva med oss själva outhärdlig. Då vi vet med oss att vi har handlat orätt blir vi låsta i en inbördes konflikt, där en sida av oss förebrår den andra för det begångna sveket. Den som konsekvent väljer att fly undan sådana konflikter genom att ignorera sitt samvete, blir troligtvis alltmer oförmögen att agera moraliskt.

En samvetsgrundad vägran att utföra en uppgift bör därför tolkas så att ”[…] handlingen i fråga skulle innebära en kränkning av samvetet [vilket skulle resultera] inte bara i obehagliga känslor såsom skuld och/eller skam, utan också i en fundamental förlust av integritet, helhet och harmoni i jaget” (Childress 1979:318, min övers.). Att tvinga en person att handla i strid med sitt samvete utgör därför ett angrepp på hennes moraliska integritet, och ytterst på hennes värdighet som person. Människor som utsatts för denna typ av övergrepp, i koncentrationsläger och liknande, har vittnat om en upplevelse liknande den av fysisk misshandel (Murphy/Genuis 2013:349). Att intala människor att ansvaret för deras handlingar ligger hos någon högre upp i hierarkin, eller hos staten som helhet, är ingen bra lösning. Sådana arrangemang frikopplar individen från hennes handlingar och introducerar de lydnadsmekanismer som är karaktäristiska för totalitära regimer. Samvetet är så att säga ansvarets inre dimension; vi kan knappast tänka oss en människa som är både samvetslös och ansvarstagande. Det ligger därför i ett demokratiskt samhälles intresse att utövandet av personligt samvete inom rimliga gränser både skyddas och uppmuntras, oavsett om de bakomliggande övertygelserna är religiösa eller inte. Men var exakt går dessa rimliga gränser för en barnmorska eller en läkare i den svenska sjukvården?

Samvetet i vården De flesta håller nog med om att god sjukvård kräver något utöver gedigen utbildning och åtlydande av direktiv. God sjukvård, såsom den bedrivits genom seklerna, besjälas av en genuin omsorg om människor och deras hälsa. Den är därför i grund och botten ett moraliskt åtagande (Wicclair 2011:215). En läkare eller barnmorska som följer direktiv utan ett eget ansvarsfullt engagemang, kommer inte att främja sjukvården på ett effektivt sätt. Ett sådant engagemang förutsätter, som vi har sett, ett aktivt personligt samvete.

Signum 4/2017

Tema: demokrati

Forskning har på senare tid påvisat att upplevelsen bland vårdpersonal av att ständigt behöva agera mot sitt samvete är förknippat såväl med känslomässig utbrändhet som med en avtrubbning gentemot patienters lidande (Gustafsson 2010:512). Förändring och reform inom vårdsektorn börjar också ofta med enskilda anställdas samvetsgrundade ifrågasättande och vägran att medverka i sådant som de anser felaktigt (se till exempel den svenska Lex Sarah). Aktiva och självständiga samveten borde därför värderas högt inom vården. Rätten till samvetsfrihet innebär emellertid inte att folk i alla lägen måste beredas plats att följa sitt samvete varthän det än leder. Vissa gränser för samvetsfriheten är nödvändiga för att främja det allmänna goda. Det är därför inte orimligt att vårdpersonal i normalfallet åläggs att fullgöra de uppgifter som ingår i deras fritt valda yrkesroll. Enligt vilka kriterier kan vi då avgöra om en behandling bör vara föremål för samvetsbaserade undantag? Ett inledande kriterium kunde vara att behandlingens plats inom sjukvården är eller har varit omstridd, på grunder som inte omedelbart kan avfärdas som fördomsfulla eller diskriminerande. Vad gäller aborter, är de flesta i dag eniga om att även aborter på icke-medicinsk grund bör utföras av professionell vårdpersonal och inom ramen för den allmänna sjukvården. Men svensk abortlagstiftning är, liksom i de flesta länder, resultatet av utdragen debatt och kompromisslösningar. Och abort förblir ett kontroversiellt ämne, just eftersom det rör vid människolivet i dess uppkomst. På samma sätt väcker olika former av aktiv dödshjälp debatt eftersom det handlar om hur ett människoliv bör eller inte bör avslutas. Övertygelser om hur man får handskas med människolivet som sådant är av just det slag som i regel utgör identitetsavgöran-

de kärnvärderingar även för icke-religiösa människor. Det är också just ett av de områden där vi i dag finner att vi är oense, utan att för den skull behöva avfärda varandra som extremister. Mot denna bakgrund borde det i ett mångfaldssamhälle vara möjligt att identifiera vissa medicinska ingrepp som lämpliga kandidater för samvetsbaserade undantag. Hit kan räknas abort och läkarassisterat självmord, men även manipulation och kasserande av mänskliga embryon. Lagstiftning som undantar vårdpersonal plikten att hantera embryon återfinns bland annat i Storbritannien. Att implementera och hitta de rätta gränserna för samvetsfriheten är naturligtvis ingen lätt sak. Hur gör vi när en patient till synes omotiverat begär att hennes livsuppehållande behandling avslutas? Skall läkare med samvetskval kunna undantas plikten att stänga av apparaturen? Och vad händer på mindre orter där samtliga barnmorskor hävdar sin samvetsfrihet? Riskerar vi inte just den godtyckliga begränsning av aborträtten som kritikerna varnar för, så att aborter blir tillgängliga endast där det råkar finnas villig personal? En debatt om hur vårdpersonalens samvetsfrihet bör balanseras mot patientens rättigheter är nödvändig, liksom hur man bäst förebygger eventuella missbruk. Lösningarna är kanske inte alltid uppenbara, men det innebär inte att de är omöjliga att nå. Det kan mycket väl visa sig att det rent logistiskt inte alltid går att ge rum åt samvetsbaserade undantag. En viss flexibilitet i praxis kan behövas. Här har jag främst velat reflektera över frågan om ett heltäckande förnekande av samvetsfriheten, av rädsla för dess konsekvenser, verkligen är det mest lämpliga i ett samhälle som gör anspråk på liberala och pluralistiska värderingar. Samvetsfriheten må ha sitt pris, men det har också avfärdandet av den. Vilket pris är vi beredda att betala?

Signum 4/2017

Tema: demokrati

Litteratur Andrew, Edward G.: Conscience and its Critics: Protestant Conscience, Enlightenment Reason, and Modern Subjectivity, Toronto 2012. Arendt, Hannah: Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, London 2006. Childress, James F.: ”Appeals to Conscience”, Ethics (1979 89/4) 315.

Gunnerud, Sara och Österberg, Anders ”Rätten till vård bör vara rättesnöret”, Aftonbladet 31 oktober 2015. Gustafsson, Gabriella et al., ”Burnout and Perceptions of Conscience among Health Care Personnel: A Pilot Study” Nursing Ethics (2010 17:1) 23. Kant, Immanuel: The Metaphysics of Morals, Cambridge 1996.

Murphy, Sean och Genuis, Stephen J.: ”Freedom of Conscience in Health Care: Distinctions and Limits”, Journal of Bioethical Inquiry (2013:10) 347. Taylor, Charles: Sources of the Self: The Making of the Modern Identity, Cambridge, Massachusetts 1989. Wicclair, Mark R.: Conscientious Objection in Health Care: An Ethical Analysis, Cambridge 2011.

Religionshistoria

Gnosticismen – har den funnits? av paul linjamaa

r 1945 hittade en egyptisk bonde 12 antika kodexar i ett ökenområde i södra Egypten. Fyndplatsen ligger nära den moderna staden Nag Hammadi och textsamlingen kom därför att kallas Nag Hammadi-biblioteket. Fyndet visade sig innehålla 52 texter, av vilka runt 30 tidigare var helt okända. Nästan alla nedtecknades under 300- och 400-talet på det egyptiska språket koptiska, men är förmodligen kopior av tidigare grekiska original. Här hittar vi texter som Tomasevangeliet, Johannes apokryfen, Filipposevangeliet och Sanningens evangelium.1 Dessa texter kom att ändra forskningsläget kring tidig kristendom och speciellt vår förståelse av gnosticism. Men vad är egentligen gnosticism? Termen används för första gången 1669 i den protestantiske apologeten Henry Mores

skrifter. More skrev att katolikerna, precis som ”den antika gnosticismen”, förledde kristna till idoldyrkan och polyteism. Med gnosticism syftar More på vissa kristna som kyrkofäderna bekämpade. Termen växer sig sedan stark mellan 1700- och 1900-talet och används än i dag flitigt i undervisning om kristendomens historia.

Falsk kunskap Termen ’gnosticism’ härstammar från grekiskans ord för kunskap, gnôsis. Många kristna betonade kunskap om Gud, om frälsningen och de yttersta tingen eftersom det gav människan möjligheten att leva sitt liv på ett sätt som gav frälsning och evigt liv. En gnostiker var någon som hade kunskap men det är väldigt få som verkar ha använt termen om sig själva.2 Det är viktigt att inte

Signum 4/2017

Bokrevy

Personliga konstupplevelser Enrique Vila-Matas: Utan logik i Kassel. Översättning av Yvonne Blank. Tranan 2017, 324 s. Enrique Vila-Matas, född 1948 i Barcelona, har tilldelats många priser sedan debuten på 1970-talet, och är väl något av kultförfattare i vissa läger. Utöver skönlitterär prosa har han skrivit flera essäböcker. Författaren sammanväver gärna verklighet med fiktion, inklusive tydliga självbiografiska nedslag, och den intentionen återkommer i hans senaste bok Utan logik i Kassel. Texten kan läsas som resedagbok, idéroman, konstessä och biografi. Den yttre handlingen är relativt begränsad till förmån för berättarens reflexioner och längre resonerande partier. I bokens inledning lockas denne till den tyska kulturstaden Kassel för att skriva inför publik på en mindre glamorös restaurant, i vad som skall likna försök till konstinstallation. Greppet kan onekligen tyckas vara originellt. Deltagandet sker inom ramen för den internationella samtidskonstutställningen Documenta, som anordnas vart femte år. Vila-Matas skyndar sig tidigt att lyfta fram ett Nietzsche-citat som kanske kan ses som bokens motto: ”Endast som estetiska fenomen är världen och tillvaron för evigt rättfärdigade.” Väl på plats efter en mödosam resa med djupa tvivel konfronteras berättaren så med ett vitt spektrum av samtida kultur och avant gardistisk konst, områden som han snart tillåter sig ventilera i både allvarsamma och lekfulla utvikningar, inte utan viss elegans. Olika sätt att betrakta bildkonst bildar snart en av textens stommar. En ström av personliga minnesbilder dyker samtidigt upp, alltmedan författaren, stärkt av sina intryck, börjar leva ut i skilda roller – dagdrivare, flanör, observatör. Han iklär sig också gärna olika pseudonymer. Barndomsupplevelser tränger upp som vilopunkter i texten.

Ur vistelsen föds på så vis en inre resa, och texten blir då, med författarens ord, ”en berättelse om en resa, en resa med ett antal inskjutna vandringar”. Det kan tyckas vara en svår uppgift att skildra något meningsfullt i en text med så många ”inskjutna vandringar” – och med så tvära kast mellan verklighet och fiktion. Liksom i tidigare verk lyckas Vila-Matas dock väl med den balansen, åtminstone i de flesta passager, trots – eller tack vare – att flera av konstverken erinrar honom om stämningar i hans egna romaner. Tids nog tycks Kasselvistelsen också bjuda redskap för självkännedom samtidigt som den öppnar bättre förståelse för de litterära texter som författaren levt nära genom åren. Inom honom föds talrika associationer, ömsom vilda, ömsom mer balanserade, och liksom i andra texter ställer Vila-Matas frågor kring framtidens konst och litteratur. Åter intresserar han sig för ”litterära förmörkelser”, som det heter i Bartleby & co (på svenska 2014). På andra håll i boken bjuds essäistiska avsnitt om skilda författarskap, Kafka och Nietzsche inte minst (även det liksom tidigare), språkets roll och Europas politiska framtid. I senare fall vädrar författaren en indignation och kulturpessimism som kontrasterar skarpt mot hans alltmer euforiska tillstånd inför mötet med samtida konst. Förintelsen och andra världskriget ligger som en mörk skugga bakom de bilder och intryck som anmäler sig i dessa nedslag. Upplevelsen av skönhet förbleknar emellertid inte under vistelsens gång. Kassel har nu en gång smittat författaren med ”kreativitet och entusiasm, med kortslutningar i det rationella språket”. Naturligt nog rör sig författaren inom ett

Signum 4/2017

Bokrevy

fält fyllt av klichéer. Trots kritisk distans faller han också själv i vissa gropar när entusiasmen blir alltför stark. Ord som utanförskap och risktagande känns tröttande när de upprepas för ofta. Överlag rymmer texten ganska många omtagningar, både vad gäller berättarens eget tillstånd och synpunkter på den konst som han ställs inför. För läsaren kan det också vara besvärligt att följa författarens fascination inför snart sagt alla installationer på plats. En komposthög,

skriver han, ”kanske rentav är så långt ifrån ett konstverk att den just därför är ett konstverk”. Bokens styrka ligger nu inte i själva konstbetraktelsen. Den sitter snarare i författarens sätt att med lätt anslag förmedla personliga konstupplevelser. I dessa textpartier finns stilistisk variation, språklig iver och lust, djärva tankesprång och ett effektfullt sätt att knyta konstintryck till substansrika litterära referenser. gert-ove fridlund

Informationer

Olika motiv för hotad religionsfrihet Brott mot religionsfriheten förekommer i alla delar av världen, även om mönster, motiv och intensitet skiljer sig åt. Det påminde FN:s tidigare särskilda rapportör för religions- och trosfrihet, Heiner Bielefeldt om i mitten av maj. De olika motiven för detta lokaliserar människorättsexperten exempelvis till den gamla striden mellan ”troende och icke-troende” under uppslagsordet ”sanning” lika mycket som ”främlingsfientlighet och nationalism i religiös förklädnad”, vilket är kopplat till ”identitet”. Ett annat motiv, nämligen ”kontroll” är något som auktoritära stater vill ha, sade Bielfeldt under ett föredrag i Graz: ”Auktoritära stater störs i fråga om religionsfriheten inte lika mycket av reli-

gionen som av friheten.” Andra motiv för brott mot religionsfriheten är också markkonflikter och korruption. Bielefeldt, som är expert på mänskliga rättigheter och undervisar vid Universität Erlangen-Nürnberg, var enligt ett pressmeddelande inbjuden till klostret Graz-Seckaus ”Welthaus” i Steirermark i Österrike, där även ett möte med Graz-biskopen Wilhelm Krautwaschl stod på programmet. Bielefeldt gjorde i sitt föredrag en blixtbelysning av de olikartade hoten mot religionsfriheten i hela världen. Som exempel nämndes det senaste fallet med den kristne guvernören av Jakarta, Basuki Tjahaja Purnama ”Ahok”, som dömts till två års fängelse för blasfemi, men också Rysslands aktuella agerande mot Jehovas vittnen. Men Bielefeldt hänvi-

Signum 4/2017

sade också till Herrens motståndsarmé, som vill upprätta en Gudsstat i Uganda, och till förföljelsen av bahai-minoriteten i Jemen och i Iran. I Burma förtrycks den muslimska etniska gruppen Rohingya, me dan religionskritiska internetaktivister i Bangladesh får plikta med sitt liv. Detta är bara några exempel, betonade Bielefeldt, ”man skulle kunna fortsätta uppräkningen i evighet”. På frågan vad man kan göra, svarade Bielefeldt: ”Bort med fatalismen.” Konflikten mellan shiiter och sunniter är exempelvis ”inte någon naturlag”, de har inte alltid och överallt hatat varandra. När det gäller skyddet av religionsfriheten har EU fått en viktig roll, anser Bielefeld. Sedan 2013 har det funnits riktlinjer för internationella förbindelser beträf-

Informationer

fande religionsfriheten. Det är ett uppgift för alla ambassader i hela världen att lämna ett positivt bidrag genom observationer och rapporter. Som positiva exempel på religionsfrihet nämnde Bielefeldt situationen i Sierra Leone. Efter inbördeskrigets slut började de olika religionsgemenskaperna på ett föredömligt sätt samarbeta för att återuppbygga det extremt fattiga landet. Den 59-årige teologen och filosofen Bielefeldt var 2010– 2016 FN:s särskilda rapportör för religions- och trosfrihet. Hans efterträdare är Maldivernas förre utrikesminister, Ahmed Shaheed.

kathpress 2017-05-13

Vatikandiplomaten Banach förste nuntie i Mauretanien Ärkebiskop Michael W. Banach – en Vatikandiplomat med ursprung i USA och tidigare bland annat Heliga stolens företrädare inom OSSE och vid internationella atomenergimyndigheten IAEA i Wien – blir Heliga stolens förste ambassadör i den islamiska republiken Mauretanien. Påven Franciskus utnämning av Banach, som redan tidigare var påvlig delegat i det västafrikanska landet, kungjordes av Vatikanens pressenhet lördagen den 13 maj. Den 54-årige Banach förblir tillsvidare nuntie i Senegal, Kap Verde och Guinea-Bissau. Mauretanien var ett av de få länder i världen som Vati-

kanen hittills inte haft fulla diplomatiska relationer med. Men i slutet av förra året tillkännagav Vatikanen att man kommit överens om att inleda diplomatiska förbindelser. Banach, som kommer från Worcester, prästvigdes 1988 och började vid den påvliga diplomatiska akademien 1994. År 2007 sändes han till Wien. Där representerade han Heliga stolen vid atomenergimyndigheten IAEA, vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, vid FN-delegationen liksom vid CTBTO, den förberedande kommissionen för strålskyddsmyndigheten. Dess utom var han Vatikanens ständiga observatör vid UNIDO, organisationen för industriell utveckling. Banach utnämndes till nuntie med ärkebiskops rang av förre påven Benedictus XVI (2005–2013). Påven Franciskus skickade honom kort efter det att han blivit påve som nuntie till Papua Nya Guinea. År 2016 kallades han till nuntie i Senegal, Kap Verde och Guinea-Bissau samt även till påvlig delegat i Mauretanien.

kathpress 2017-05-13

Ärkebiskop från Nigeria ny ledare för Lutherska världsförbundet Den nigerianske ärkebiskopen Musa Panti Filibus är ny ordförande för Lutherska världsförbundet (LVF). Lutherska världsförbundets pågående generalförsamling

Signum 4/2017

valde med stor majoritet under lördagen den 13 maj den 57-årige ärkebiskopen för den lutherska Kristi kyrka i Nigeria till att efterträda den palestinske biskopen Munib Yunan (66 år), vars sjuåriga ämbetstid gått ut. Därmed står Filibus i spetsen för den avgjort största lutherska sammanslutning, som omfattar 145 kyrkor med mer än 74 miljoner medlemmar. Filibus är den andre av hittills 13 ordföranden sedan världsförbundet bildades 1947 som kommer från Afrika. Den lutherske ärkebiskopen var från 2002 under tio års tid regionalsekreterare för Afrika vid avdelningen för mission och utveckling vid Lutherska världsförbundets kontor i Genève och därefter dess direktor. År 2013 valdes han av sin nigerians ka kyrka till biskop och sedan början av 2017 är han ärkebiskop. I ett tal till generalförsamlingens delegater sade Filibus enligt uppgifter från den evangeliska presstjänsten (epdÖ), att han kommer att prioritera vårdandet av kyrkogemenskapens relationer och att främja missionen. Filibus nämnde även rättvisa mellan könen, diakoni och humanitärt arbete som viktiga områden. Han nämnde även stödet av ungdomar i kyrkan och det interreligiösa samarbetet för fred och rättvisa. Filibus var delaktig i utvecklandet av LVF:s grundläggande dokument för rätt-

Informationer

visa mellan könen. Han sade att han kommer att engagera sig för att detta omsätts i praktiken, varvid det också handlar om ”hur man ska kunna stödja medlemskyrkor i fråga om förståelse och syn på motsättningar”. I sin kyrka i Nigeria spelade han en avgörande roll i en process som ledde till vigningen av en kvinna till präst år 1996. Filibus rapporterade från sitt hemland att Nigerias nord östliga stift under två år har

tvingats inställa sina kyrkliga aktiviteter. Faran för överfall vid gudstjänsterna från Boko Haram var för stor. ”Jag menar att det är absolut nödvändigt att ta itu med frågan om det religiöst motiverade våldet i dagens värld”, sade den nye ordföranden för LVF. Gäst vid LVF:s generalförsamlingen var också Vatikanens ”ekumenikminister”, den schweiziske kuriekardinalen Kurt Koch. Ordföranden för Påvliga rådet för de

kristnas enhet uttryckte inför de delegerade i Windhoek sin uppskattning av den fruktbara luthersk-katolska dialogen under de gångna 50 åren. En milstolpe utgörs av den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran i Augsburg 1999, sade kardinalen. Koch tackade lutheranerna för att man högtidlighåller reformationsminnet 2017 på ett ekumeniskt vis.

kathpress 2017-05-14

Medverkande i detta nummer sohrab ahmari Ledarskribent för The Wall Street Journal i London. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. ulf borelius Fil. dr i sociologi vid Göteborgs universitet. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. sven heilo Fil. kand. i historia vid Lunds universitet och översättare. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. thomas idergard Jesuit, diakon och teologie studerande i London. andreas jönsson Svensk lektor vid Jagellonska universitetet i Kraków. olle kristenson Teol. dr i missionsvetenskap, präst i Svenska kyrkan, direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd.

paul linjamaa Doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet. kristoffer mauritzson Doktorand i filosofi vid University of Warwick. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Region Uppsala. therése olsson Präst i Svenska kyrkan, stiftsadjunkt i Linköpings stift. samuel rubenson Professor i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet. magdalena slyk Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. yvonne maria werner Professor i historia vid Lunds universitet.

Signum 4/2017

Innehåll Signum nr 4/2017 årgång 43 Ledare

Analyser och rapporter

1 lovisa bergdahl

39 magdalena slyk

Demokratins motstridighet – Kyrkan som värdegenerator kan bidra till att hålla demokratin levande.

Kyrkan i Polen – Om den polska kyrkans inflytande och abortfrågan.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

43 sohrab ahmari Aktuellt

3 thomas idergard

Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna

Tema: demokrati

6 yvonne maria werner

12 gunilla maria olsson

Människors olikhet – en utmaning för demokratin –Personlighetspsykologin kan bidra till analysen av varför främlingsfientliga och nationalistiska strömningar vinner terräng i västvärlden.

17 blätter für deutsche und internationale politik

För en demokratisk polarisering – hur man drar undan mattan för högerpopulismen – Intervju med den tyske filosofen Jürgen Habermas.

23 kristoffer mauritzson

Religionshistoria

27 paul linjamaa

Gnosticismen – har den funnits?

Litteratur

33 andreas jönsson

Breven från Drohobycz –Apropå Bruno Schulz – Brev, essäer, noveller.

Kristendomens ryska frestelse – Avkristningen är ett allvarligt hot. Putinismen är inte svaret.

Replik

47 ulf borelius

Vem var först med befrielseteologin? – Genmäle på Olle Kristensons artikel i Signum nr 2/2017.

48 olle kristenson

Svar till Ulf Borelius

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal,

Bokrevy

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

49 samuel rubenson

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Kulturpessimistiskt om vår samtid –Magnus Malm: Samtidigt ... Berättelsen om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra.

51 elisabeth stenborg

Skrivandet en livlina –Agneta Pleijel: Doften av en man.

53 therése olsson

Inte min Luther –Patrik Hagman och Joel Halldorf: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

medarbetarna kring tidskriften Signum. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

55 sten hidal

Myten om den isolerade munken i öknen –Samuel Rubenson: Det tidiga klosterväsendet och den antika bildningen.

56 gunilla maria olsson

Tålamod med livsfrågorna –Merete Mazzarella: Om livets mening.

58 sven heilo

En diamant mellan två safirer –Bettany Hughes: A Tale of Three Cities – Istanbul.

60 gert-ove fridlund

Personliga konstupplevelser –Enrique Vila-Matas: Utan logik i Kassel.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 juli 2017.

sverige porto betalt port payé 4 /2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Vårnyheter från Artos

Demokratins motstridighet

Närmare Guds hjärta

Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna

tema: demokrati

Yvonne Maria Werner

210:-

125:-

Historiska perspektiv på den katolska kyrkan och demokratin Gunilla Maria Olsson

Människors olikhet – en utmaning för demokratin Jürgen Habermas

För en demokratisk polarisering – hur man drar undan mattan för högerpopulismen Kristoffer Mauritzson

Erbjudande Erbjudande

Den svåra samvetsfriheten

Erbjudande

185:-

Paul Linjamaa

Gnosticismen – har den funnits? Med doft av salighet

Betraktelser av Magnus Friedrich Roos för varje dag i en månad Mjukt band m. flikar 102 s.

Yrken och arbetsliv i antikens Rom emin tengström

Magdalena Slyk

Korset och kapitälet

Kyrkan i Polen

De fornkristna kyrkorna och monumentaliteten olof brandt

Mjukt band m. flikar 144 s.

www.signum.se

Mjukt band m. flikar 186 s.

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

2017

Sohrab Ahmari

Kristendomens ryska frestelse