Signum 5/2014 by Signum

sverige porto betalt port payé 5/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

september

präst & pastors möte Följ mig

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Tidskriften Pilgrim, Linköpings stift, Stockholms Katolska stift och Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige inbjuder till

2014

Pax Europaea

ekumeniskt präst- och pastorsmöte

Biskopssynoden om familjen Torsten Kälvemark

16–18 mars 2015

I evighetens grundton – John Tavener

Nya Slottet Bjärka-Säby & Stiftsgården Vårdnäs

Dennis Castillo

En söndrad värld – Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget kära medarbetare i kristi tjänst,

Laurence Devillairs

Än en gång vill vi inbjuda dig som är pastor eller präst att, i fastans tid,

Tro och förnuft – ett samtal med Jean-Luc Marion

tillbringa några dagar med att be och reflektera över tjänstens djup och möjligheter. Med utgångspunkt i temat Följ mig söker vi Gud tillsammans och delar erfarenheter och bön för att ta ytterligare några steg till

Jenny Lindberg

att fördjupas i tro och kunskap om vart Gud vill leda sitt folk i just vår

Rädslans makt i mötet med den döende människan

tid. Vi låter våra olika traditioner befrukta varandra i förståelsen av vad det innebär för prästen och pastorn att vara både lärjunge och herde. Så hjälps vi åt att se mer av Guds kärlek och nåd till skapelse och värld, och

Fredrik Heiding

våra egna möjligheter att vara herdar i Guds tjänst.

Intervju med Christopher Jamison Lena Roos

biskop martin modeus

biskop anders arborelius ocd

ärkebiskop d benjamin atas

program & anmälan: tidskriftenpilgrim.ekibs.se eller 013-440 25

Lajv – att vara i någon annans kläder www.signum.se

pastor peter halldorf

Klaus Schatz

Tvåhundra år med nya Jesu sällskap

Innehåll Signum nr 5/2014 årgång 40 Ledare

Roll- och lajvspel

1 kjell blückert

29 lena roos

Pax Europaea – Det europeiska fredsprojektet kräver tålamod och förmåga att tänka i sekler.

Aktuellt

3 ulrich ruh

Biskopssynoden om familjen – Läget inför den synodala processen om äktenskap och familj i oktober.

Musik

5 torsten kälvemark

I evighetens grundton – John Tavener

Historia

9 dennis castillo

En söndrad värld – Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget – Om påven som försökte förhindra det som kallats Europas urkatastrof.

Lajv – att vara i någon annans kläder – Mer än 100 000 människor i Sverige ägnar sig åt rollspel. Följ med till Cordoba på 1100-talet.

Kyrkohistoria

36 klaus schatz

Tvåhundra år med nya Jesu sällskap – Om varför Jesuitorden förbjöds 1773 och sedan återupprättades 1814.

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Kvinnoöden i stilsäker prosa från Uruguay – Om författaren Andrea Blanqué.

22 sten hidal

Evigt liv och bibelöversättning – Om faran med att lägga till ord som låser fast en bestämd bibeltolkning.

Spiritualitet

25 fredrik heiding

Kallad att hitta kallelser – intervju med Christopher Jamison – Om olika sätt för unga att hitta sin livsväg.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

48 georg evers

Ökad kontroll i Kina efter Xi Jinpings makttillträde

Kjell Sundberg 1932–2014 – M innesord över en mångårig medarbetare i Signum.

Bokrevy

55 martin wessbrandt

Ständigt denne Paulus – 2 000 år med Paulus. Nya synpunkter på rasism – Francisco Bethencourt: Racisms: From the Crusades to the Twentieth Century.

59 klaus misgeld

Den tyska katolska kyrkan under första världskriget – Martin Lätzel: Die katholische Kirche im Ersten Weltkrieg.

62 morton narrowe

Lysande om Jesus i judisk tradition – Svante Lundgren: Jesus med judiska ögon.

64 medverkande i detta nummer

Prenumeration 2014 Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Analyser och rapporter

57 carl johan ljungberg Bibel

Elisabeth Stenborg.

45 karl nordlander

53 anders piltz

Rädslans makt i mötet med den döende människan – Om palliativ vård i livets slutskede.

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

14 laurence devillairs

20 jenny lindberg

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Litteratur

In memoriam

Medicinsk etik

Redaktion

Redaktionskommitté

Religionsfilosofi Tro och förnuft – ett samtal med Jean-Luc Marion

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 17 oktober.

Ledare

Pax Europaea – Det europeiska fredsprojektet kräver tålamod och förmåga att tänka i sekler.

e stora institutioner som bygger upp och karakteriserar den europeiska kontinenten har alla på genomgripande sätt förmått förnya och anpassa sig i relation till varandra − i fredligt samspel och i mer eller mindre våldsamma konflikter. ”Var helst vi vänder blicken ser vi institutioner som på ytan tycks fungera likadant som förut, som behåller sina tidigare namn, men som till sitt inre blivit helt annorlunda”, skriver den engelske sociologen Anthony Giddens. Det må röra sig om rättssystem, kyrkor, universitet, akademier, företag, statsformer eller nationsbyggen. Alla har de genomgått − utsatts för eller själva initierat − reformer och förvandlingar under tidernas lopp. Tid efter annan har det i Europa uppstått olika strävanden efter att skapa enhetliga och sammanhängande (samhälls)system, där alla delar ofta, men långt ifrån alltid, infogats för det gemensamma bästa. Nationsstaten är en samhällsform som inte utan stora våndor gått segrande ut ur denna historia. Det började med den westfaliska freden år 1648, som efter årtionden av destruktiva (religions)krig i Europa skapade förutsättningar för ett staternas och kyrkornas modus vivendi. Wienkongressen efter franska revolutionen och de napoleonska krigen skapade återigen en maktbalans mellan statsbildningarna i Europa. Därefter började en process i vilken de dynastiska nationsstaterna i Europa mer eller mindre våldsamt omformerades till nationalstater med grund i en

liberal och demokratisk idétradition. Denna process kom att hindras av en konflikt med stora ideologiska system i form av kommunism, fascism och nationalsocialism, som i praktiken försökte omgestalta nationalstatstanken, men som misslyckades. Förhoppningsvis har de nu som parenteser en gång för alla förvisats till historiens skräpkammare. Det syns som om nationalstaten, formad av den liberala demokratin, står som den kraftfulla institution som mest framgångsrikt kan förvalta monopolet på kontrollen av våldet och som verkar vara oöverträffad som organisation för distribution av välfärd. Framgången har sin grund i väl avgränsade territorier med en strikt kontroll av gränser. Denna framgång ledde, som vi kan erinra oss, till att den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama i sin bästsäljande bok The End of History and the Last Man kunde fastslå att vi nu i det närmaste nått historiens slut och den bästa av världar. Att vi särskilt i Europa omedelbart började kritisera Fukuyamas vackra tankekonstruktion har säkert att göra med vår långa erfarenhet av väpnade konflikter och inte minst 1900-talets krig, folkmord och folkomflyttningar, som fortfarande lever i människors minnen. Ja, fortfarande finns många européer i livet som själva var med. Vi har svårt att tro att nationalstater – om ens liberaldemokratiskt impregnerade – är ett tillräckligt skydd för fred, frihet och välfärd. Det behövs något mer, något ännu mer robust.

Signum 5/2014

Ledare

Vi i Europa lever för närvarande mitt i ett försök att skapa en ny seg struktur − den europeiska unionen − som generationerna före oss förmodligen hade sett som fullständigt omöjlig för att inte säga skräckinjagande. Bedömt i sin helhet har detta freds- och välfärdsprojekt hittills varit mycket framgångsrikt. I det nya europeiska läget har det blivit nödvändigt för de hävdvunna nationella institutionerna att delta i, påverka, ställa krav på, förhandla med och anpassa sig till den nya hegemonin. Att de olika nationella och övernationella institutionerna i Europa lyckas med detta konststycke i olika hög grad kan vi läsa om i dagstidningar, administrativa promemorior och vetenskapliga analyser. En god beskrivning av det allmänna svenska läget i förhållande till EU och Europa presenterades för några år sedan i den av ekonomen Bengt Jacobsson och statsvetaren Göran Sundström gemensamt författade boken Från hemvävd till invävd. Europeiseringen av svensk förvaltning och politik. Med sin väl valda ordlek i titeln beskriver de det grundläggande dilemma som svenska myndigheter har i ett nytt governancelandskap, där samverkansprocesser mellan en rad olika samhällsaktörer får större och större betydelse på bekostnad av hierarkiska statliga beslutsprocesser. De båda forskarna sammanfattar sina iakttagelser på följande sätt: ”Sammantaget menar vi att staten, som en följd av närmandet till EU, har blivit mer invävd (och mindre autonom), mer fragmenterad (och mindre sammanhållen) samt mer regelföljande (och mindre regelskapande).” Den invävdhet som det här talas om innebär att den gemensamma europeiska politiken, som även Sverige är en del av, initieras och formas i sammanhang som det svenska politiska systemet − och inte minst förvaltningen − inte tillräckligt medverkar i. Legitimitet för nyheter och förändringar skapas ofta i efterhand av den tveksamma, hemvävda politikern, vilken framstår som en ofrivillig europé. Det finns många andra kvalificerade be-

skrivningar av de friktioner som skapandet av Europeiska unionen medför på en rad olika samhällsområden. De stora frågorna om demokratiskt underskott, mellanstatlighet, överstatlighet, federalism, värdemässig och ideologisk grund reser frågor om huruvida en omförhandling av nationalstatens samhällskontrakt måste till för att åstadkomma den önskade förnyelse som politiska aktörer av alla kulörer så tydligt efterfrågar. Det är inte bara en fråga om hur Europeiska unionen skall formas utan också en fråga om hur nationalstaten måste förändras. Det hjälper inte längre att lappa och laga, än mindre att förbli vid det gamla. Semper reformanda – en ständig beredskap till omprövning – är den klokaste inställningen och politikerna liksom vi medborgare måste bli frivilliga européer. Det finns många farhågor inför det europeiska projektet – och många är förstås högst relevanta. Men de som förespråkar att Sverige eller andra länder skall gå ur Europeiska unionen och i förlängningen att EU skall avvecklas måste avkrävas ett tydligt svar på vilket alternativet till dagens europeiska union skulle vara. Man kan inte med den politiska hedern i behåll bara vara emot en så fundamentalt viktig process för den europeiska stabiliteten utan att presentera ett mycket konkret och lika robust alternativ. När vi i år markerar minnet av första världskrigets utbrott och samtidigt påminner oss om fortsättningskriget i form av det andra världskriget och det följande kalla kriget och därtill de förhandenvarande konflikterna i Ukraina framstår tanken på ett sammanvävt Europa som absolut nödvändig. Och inte bara tanken – utan tanken politiskt förverkligad. Den europeiska sammanvävningsprocessen har pågått under ett drygt halvsekel. Det är en kort historisk period för en så komplicerad process. Ett gott råd från katolskt håll är: ha tålamod, reformera, tänk i sekler! kjell blückert

Signum 5/2014

Aktuellt

Biskopssynoden om familjen – Hur ser läget ut inför den synodala processen om äktenskap och familj som ska börja i oktober?

ynodsekretariatet i Vatikanen, under ledning av kardinal Lorenzo Baldisseri, prövar ovanliga metoder i förberedelserna inför den extrainkallade biskopssynod som ska äga rum i Rom den 5–19 oktober. Temat för synoden lyder: ”De pastorala utmaningarna för familjen inom ramen för evangelisering”. Vanligtvis brukar man skicka ut ett omfattande förberedelsematerial (så kallade lineamenta) inför biskopssynoder till de olika biskopskonferenserna världen över. Denna gång valde man i stället att i slutet av förra året, tillsammans med en kort text om synoden, skicka ut ett frågeformulär med 39 olika frågor. Frågeformuläret vann spridning också via internet och svaren började strömma in till Vatikanen, både från biskopskonferenserna och från olika grupper och enskilda personer. Frågorna avsåg både olika punkter i kyrkans lära och de samhälleliga betingelserna för accepterandet av dem. Vid en presskonferens i somras, den 26 juni, presenterades så, mot bakgrund av de inkomna svaren, det så kallade Instrumentum laboris, arbetsdokumentet för själva synoden. Det är första gången som arbetsdokumentet inför en biskopskonferens bygger på en så brett upplagd undersökning. Vid presskonferensen framhöll synodens särskilde sekreterare, teologiprofessorn och ärkebiskopen Bruno Forte, att arbetsdokumentet återger frågeställningarna ”i hela deras komplexitet och med alla skillnader”

och att även de mest oroande och obekväma problemen tydligt nämns vid namn. När man läser själva texten kan man konstatera att det faktiskt förhåller sig på det sättet, åtminstone i viss utsträckning.

Den omstridda naturrätten Den huvudfråga som tas upp i första delen av Instrumentum laboris handlar om naturrätten. Här heter det: ”I majoriteten av svaren från de olika kulturella kontexterna uppfattas naturrätten som svårbegriplig eller helt obegriplig” (§ 21). I detta sammanhang sägs också själva begreppet ”natur” ha blivit omstritt utifrån dagens vetenskapliga framsteg (§ 22). Likaså nämner man tendensen att uppfatta naturbegreppet som beroende av samhället eller av den enskilda individen; vad som räknas som ”naturligt” varierar från individ till individ. Man nämner också att somliga teologer i dag är kritiska till naturrättstänkandet (§ 27). I de inkomna svaren tycks det inte finnas mycket hjälp att hämta för att nå klarhet om naturbegreppet. En stor majoritet av svaren lägger i stället tonvikten på att man bör söka svar i Guds ord när det gäller frågorna om äktenskap och familj (§ 30). Frågor om hermeneutik och bättre kunskaper om de bibliska texternas omvärld efterfrågas. Därigenom hoppas man också komma till en bättre förståelse av vad naturrätten kan ha att bidra med. Dessutom betonas betydelsen av att lyssna till unga människor och

Signum 5/2014

Aktuellt

att försöka förstå den värld som de lever i. Ingen lär bli överraskad när det i texten sedan heter att många biskopskonferenser rapporterar att många kristna har svårigheter med att helt ta till sig kyrkans lära om äktenskap och familj. Det finns motstånd när det gäller synen på preventivmedel, skilsmässa och omgifte, homosexualitet, samboförhållanden, äktenskaplig trohet och in vitro-befruktning. Majoriteten av de inkomna svaren understryker den växande kontrasten mellan de värden som kyrkan lägger fram om äktenskap och familj och de olika kulturella och sociala förhållanden som präglar människors livssituation världen över (§ 15). Som orsaker till denna utveckling hänvisar många svar till fenomen som relativism, individualism och en hedonistisk kultur. Något handfallet heter det i texten att ”många svar nämner att man behöver hitta nya vägar för att ge vidare kyrkans syn på äktenskap och familj” (§ 17). Den andra delen av Instrumentum laboris handlar om behovet av ett pastoralt handlingsprogram för familjen utifrån vår tids olika utmaningar. Här utvärderar man de inkomna svaren inom detta område. Teman som tas upp är exempelvis äktenskapsförberedelse, alkohol- och drogproblem och våld inom familjen. Man diskuterar också hur familjer drabbas av krigs- och migrationssituationer.

Inga färdiga svar Särskilt stort utrymme får frågorna om samboförhållanden, skilda personer som gift om sig och samkönade förhållanden. Det är inte förvånande, med tanke på det aktuella diskussionsläget inom kyrkan. Det återspeglar också påvens önskan om en öppen debatt om dessa frågor. Det visar sig inte minst genom det faktum att när det gäller synen på de omgifta innehåller dokumentet visserligen ett rikhaltigt material, men knappast några färdiga, konsensusdugliga förslag av teologiskt eller kyrkorättsligt slag. Biskopskonferenserna önskar i sina svar att de kyrkliga äktenskapsprocesserna ska

förenklas och att det pastorala ledsagandet av äktenskapsprocesserna ska stärkas (§ 98). Det heter i arbetsdokumentet att ”det gäller att med empati och tålamod förklara att den som inte kan ta emot kommunionen inte därigenom är utestängd från det kristna livet och från gemenskapen med Gud” (§ 103). Förmodligen kommer man inte att kunna nå konsensus om så mycket mer långtgående formuleringar än så vid den kommande synoden i oktober. Instrumentum laboris konstaterar att alla biskopskonferenser håller fast vid uppfattningen att det är omöjligt att ändra på definitionen av ett äktenskap som en förening mellan en man och en kvinna. Man är, med andra ord, ense om att det är omöjligt för kyrkan att införa samkönade äktenskap. Samtidigt finns bland de inkomna svaren många som önskar sig en mer respektfull hållning från kyrkans sida i kommunikationen med människor som lever i samkönade förhållanden (§ 113). Den stora utmaningen ser man i uppgiften att på ett empatiskt och barmhärtigt sätt understödja dessa människors mänskliga och andliga utveckling. För den uppgiften krävs ytterligare ”teologisk reflexion i dialog med humanvetenskaperna och vad de har att säga om fenomenet homosexualitet” heter det i dokumentet (§ 117). I tredje delen av Instrumentum laboris kommer man också in på frågan om preventivmedel och om receptionen av encyklikan Humanae vitae. I biskopskonferensernas svar problematiseras inte kyrkans lära utan den verkar tas för given. Men man är enig om att kyrkans lära ”om den fruktbara kärleken mellan man och kvinna” har svårt att finna acceptans på många håll, i synnerhet bland dem som lever i en sekulariserad omgivning. Man menar att innehållet i Humanae vitae behöver formuleras på ett nytt sätt och utifrån en mer koherent människosyn. Slutligen behandlas frågan om hur tron kan ges vidare till nästa generation. Inte minst gäller det hur barnen på ett lämpligt sätt kan växa in i det sakramentala livet.

Signum 5/2014

Aktuellt

Man frågar sig också hur detta kan ske, exempelvis om föräldrarna själva lever i kyrkligt irreguljära situationer och inte kan delta i sakramenten. När Instrumentum laboris presenterades vid presskonferensen den 26 juni betonade Bruno Forte att det inte är kyrkans lära som sådan som är föremål för debatt vid den kommande biskopssynoden. I fokus står i stället hur man pastoralt ska hantera frågorna. Men det innebär inte nödvändigtvis att det är allt som finns att säga om saken. Det är inte uteslutet att synoden nu i oktober kom-

mer att utveckla en egen dynamik som leder fram till oväntade frukter i samband med den uppföljande biskopssynod om familjefrågorna som ska äga rum i oktober 2015. Vid biskopssynoden 2015 kommer antalet deltagare att vara större och det är inte uteslutet att även frågor om kyrkans lära kan komma upp och bli föremål för ifrågasättanden. Pastoralt handlande och kyrklig lära kan i slutändan inte leva i skilda världar. Det har både Andra Vatikankonciliet och de efterföljande biskopssynoderna gett prov på. ulrich ruh översättning: ulf jonsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2014.

Musik

I evighetens grundton – John Tavener av torsten kälvemark

ag kan fortfarande se honom framför mig. Under flera år gick John Tavener och jag i samma kyrka, den rysk-ortodoxa katedralen vid Ennismore Gardens i västra London. Han stod alltid längst fram till höger och ingen kunde undgå hans närvaro. I sitt halvlånga hår och sin vita slängkappa var han en särpräglad figur i en församling som bestod av gamla emigranter, nyrika ryssar och konverterade engelsmän. Det här var åren 1989–1992. Jag bodde i London och hade nära till den ryska katedralen där metropoliten Anthony Bloom för det mesta celebrerade söndagens liturgi. Själv stod jag oftast längre bak i kyrkan. Jag visste sedan länge mycket väl vem John Ta-

vener var, men jag tog aldrig någon kontakt med honom under de där åren. Jag deltog inte i den sociala samlingen efter gudstjänsten och det gjorde nog inte heller Tavener. Redan 1978 hade jag köpt en skiva med hans tonsättning av den ortodoxa Chrysostomos-liturgin. Den var insjungen av kören i katedralen vid Ennismore Gardens och den hade tillkommit året innan, ungefär samtidigt som John Tavener tagit steget in i den ortodoxa kyrkan. Det var ett slags beställningsverk av Anthony Bloom, hans mentor i slutskedet av ett andligt sökande som från en frikyrklig bakgrund via katols ka sympatier lett honom in i ett östkyrkligt sammanhang. Den nya gemenskap han bli-

Signum 5/2014

Musik

vit en del av kom att betyda mycket för hans fortsatta konstnärliga skapande. Hans Chrysostomos-liturgi blev dock ingen succé. Församlingen i London reagerade negativt och Tavener fick inse att tradition och religiöst tonspråk inte är något som man förändrar så där i en handvändning. Men misslyckandet var kanske en nyttig skola eftersom det tvingade honom till ett fördjupat studium av både den ryska och den grekiska gudstjänstmusikens källor. Det var detta studium, inte minst av den grekiska kyrkosången, som fick honom att se enkelheten och renheten i en månghundraårig tradition. En andlig nyorientering ledde med andra ord till en musikalisk omprövning. Om man backar bandet och följer hans verklista från de första tonsättningarna, så kan man peka på några religiöst orienterade verk redan i början på 1960-talet: ett Credo och ett kort oratorium med titeln Genesis. Också under det följande decenniet finns det många kompositioner med bibliska eller liturgiska motiv med titlar som Celtic Requiem, Nomine Jesu och Ultimos Ritos, det senare verket under inspiration från Johannes av Korset. Ett Requiem for Father Malachy från 1973 komponerades till minne av fader Malachy Lynch, en karmelitmunk med en gränsöverskridande teologi som gav Tavener en känsla för både helighet och tradition. Ett katolskt helgon som Thérèse av Lisieux kom också att inspirera till en komposition från 1973. Den fick ingen större framgång, kanske beroende på att den egentligen inte bottnade i den spiritualitet som präglade detta helgons liv. Piers Dudgeon, som skrivit biografin Lifting the Veil (2003), säger på ett ställe: ”John’s opera was never meant to be a celebration of Thérèse’s life, but rather a cry for what was missing in his.” En första publik framgång fick han med The Whale. Här var utgångspunkten den gammaltestamentliga berättelsen om Jona men en pålagring av en mängd andra motiv kom bokstavligt att svälja ursprungsidén.

Premiären skedde i januari 1968, kompositionen kom att väcka en betydande uppmärksamhet i vida kretsar och den kom att spelas in på The Beatles skivmärke Apple Records. Det här tilldrog sig under en ganska kaotisk period i John Taveners liv. Han framhöll själv i en tv-intervju: ”I was a very flamboyant character”, ett personlighetsdrag som i viss mån kom att följa honom hela livet (han bekände själv ofta sin kärlek till snabba och exklusiva bilar). På ett plan förde han ett jet set-liv, på ett annat var han den ständige sökaren. Han drack och förstörde sitt första äktenskap efter bara åtta månader. Det var Anthony Bloom, den ortodoxe ärkebiskopen, som kom att bringa något slags reda i hans liv. Biskop Anthony var inte bara en kyrklig ledare, han var också utbildad läkare och en man med djup förståelse för det mänskliga psyket. Hans insats bestod inte i att försöka locka John Tavener till sin egen kyrka – snarare tvärtom – utan att försöka få honom att ta tag i sin egen livssituation samtidigt som perspektivet mot en ny och annorlunda livshållning öppnades. Det var ortodoxin i en delvis rysk tappning som Tavener introducerades till och upptogs i 1977. Men hans studier av den bysantinska kyrkomusiken hade också riktat intresset mot Grekland och den östkyrkliga traditionens djupaste rötter. Hans första fru hade i och för sig grekisk bakgrund men det var egentligen först när han i början på 1980-talet såg på Grekland i ett ljus färgat av den nyvunna tron som hans kärlek till landet växte. Hans kontakt med den fritänkande ortodoxe filosofen och författaren Philip Sherrard blev i det sammanhanget betydelsefull. Sherrard hade slagit sig ned i Grekland och blev en för brittisk publik viktig introduktör av grekiska författare som Giorgios Seferis och Odysseas Elytis. Hans idéhistoriska analyser i några böcker som The Greek East and the Latin West respektive Christianity and Eros väckte samtidigt ett stort intresse hos Tavener. I början av 1980-talet var han fortfarande

Signum 5/2014

Musik

intresserad av att komponera kring bibliska eller kyrkohistoriska motiv. Under konvalescensen efter ett slaganfall kom han att läsa olika helgonberättelser. En av dem handlade om Maria av Egypten, den prostituerade kvinnan på 300-talet som omvände sig och drog ut i öknen. Berättelsen fascinerade honom och han kontaktade en av översättarna av den traditionella legenden, moder Thekla. Hon levde med några medsystrar i ett litet ortodoxt kloster nära Whitby i Yorkshire. Detta telefonsamtal i februari 1981 kom att bli utgångspunkten för ett tjugoårigt och mycket fruktbärande samarbete. Moder Thekla beskrev en gång anspråkslöst sin roll i sammanhanget med orden: ”Jag var en ganska nyttig informationskälla.” Men sedan Taveners mor Muriel dött 1985 fick hon ytterligare en roll. Hon blev på flera olika plan en viktig gestalt för den orolige kompositören och han beskrev henne ofta som sin andliga moder: ”She encouraged me to write Orthodox-inspired music rather than strict Orthodox music.” Några av titlarna ur verkslistan mellan 1984 och 1988 speglar den nya inriktning som präglade både hans liv och hans musikaliska skapande: Orthodox Vigil Service; Two Hymns to the Mother of God; Magnificat and Nunc Dimittis; Hymn to the Holy Spirit; Akathist of Thanksgiving. Den ortodoxa vigilian var ett beställningsverk från Christ Church Oxford och den framfördes första gången med biskop Kallistos Ware som celebrant. Här tillämpade Tavener sina nya insikter i den sakrala musikens natur: ”Musiken ska underordnas orden.” Han pekade i en tv-intervju på hur den ortodoxa kyrkomusiken på såväl grekiskt som ryskt område låter hymnernas text tydligt framträda. Och när han i vigilian låter kören sjunga en av de äldsta grekiska hymnerna Fos hilaron (Glädjefyllda ljus) kan man höra den traditionella bysantinska melodin som en underton som framhävs snarare än döljs av de tillagda stämmorna. Den dittills mest publika framgången

för hans teologiskt inspirerade musik kom 1988 genom The Protecting Veil, en komposition med utgångspunkt i den ortodoxa festen ”Guds Moders beskydd”, i sin tur baserad på berättelsen om Marias uppenbarelse i Blachernaekyrkan i Konstantinopel på 900-talet, en händelse som enligt traditionen slutade med att Guds Moder bredde ut en slöja som beskydd för de troende som samlats i kyrkan. Under en period kom detta verk att ligga högst på säljlistan för klassisk musik i England och det befäste hans position inom den brittiska samtidsmusiken. The Protecting Veil är också det engels ka namnet på den populära ikontyp som i Ryssland går under namnet Pokrov och vid den här tiden talar han mer och mer om sin musik som icons in sound. Han har själv sagt i några biografiska anteckningar: ”Ikoner, och särskilt ikoner av Guds Moder kom att inspirera mig om och om igen.” Det han rent ideologiskt kom att låna från ikonernas värld var troheten mot en formtradition som samtidigt gav utrymme för en personlig tolkning av det nedärvda formspråket. Ett ännu större genomslag än The Protecting Veil kom ett kortare verk att få. Song for Athene komponerades 1993, tillägnad Athene Hariadis, en vän till familjen som tragiskt omkom i en cykelolycka 1993. Texten skrevs av moder Thekla och är en parafras på några centrala meningar ur Hamlet respektive det ortodoxa begravningsritualet. Kompositionen börjar med orden ”Alleluia. May flights of angels sing thee to thy rest” och den sjöngs av Westminster Abbeys kör när prinsessan Dianas kista bars ut efter jordfästningsakten 1997. Nu blev John Tavener ett namn också för en bredare allmänhet. Det nära samarbetet med Moder Thekla kom att avbrytas 2003 när Tavener bröt sig loss ur den totala koncentrationen på den ortodoxa traditionen. Han hade fortfarande utgångspunkten att musiken har en viktig uppgift i uppenbarelsens tjänst men han kom att röra sig i ett slags panteistisk riktning, inte minst påverkad av den schweizis-

Signum 5/2014

Musik

ke filosofen Frithjof Schuons tankar om en religio perennis. I det sammanhanget kom han att komponera sjutimmarsverket The Veil of the Temple som han betecknat som ”the supreme achievement of my life and the most important work that I have ever composed”. Han fördjupade sig nu också i muslimsk och hinduisk teologi och han hämtade inspiration från de amerikanska india nernas traditionella musik. Särskilt den sufiska mystiken intresserade honom. På beställning av prins Charles (en av hans vänner och välgörare) skrev han verket The Beautiful Names, inspirerat av de muslimska traditionerna kring Guds 99 namn. Det hade världspremiär i den katolska Westminster Cathedral 2005 och en del demonstranter, som inte gillade uppförandet av ett ”muslimskt” verk i en kristen helgedom, hade mött upp på gatan utanför. Det innebar nu inte att han övergav sin kristna övertygelse och sin förankring i ortodoxin. Men den ivrige konvertitens hängivenhet hade i någon mån fått ge vika för ett bredare perspektiv. Han ville bli universalist och ta in andra färger och andra språk. Han kom i viss mån att ångra alla de kommersiellt inspirerade bilder där han som ”mystiker” omgivits av ikoner och vaxljus: ”They used to come down here and dress me up, and I just tolerated it. It’s my fault. But I shouldn’t have done it. They literally brought down costumes, candles and icons! It was unbelievable stupidity.” Tavener hade under 1990-talet ofta buntats ihop med tonsättare som Arvo Pärt och Henry Górecki under rubriken heliga minimalister. Med Arvo Pärt har han förstås den ortodoxa tron gemensamt, men de är också i många avseenden olika. När jag år 2002 samtalade med Pärt ville han egentligen inte kommentera den brittiska kollegans verk. Och mellan Pärts tillbakadragna natur och Taveners extroverta personlighet fanns förstås ett djupt svalg. Den ortodoxe kompositören Ivan Moody (en av Taveners elever) har diskuterat ämnet

i en uppsats där han jämför de båda kompositörerna. Enligt Moody kunde man hos Tavener, sedan han 1977 blivit upptagen i den ortodoxa kyrkan, se en omedelbar strävan att integrera den östliga teologins tankevärld i det musikaliska skapandet. Pärt där emot, började att tonsätta klassiska texter i den västerländska, katolska kristna traditionen och kom först under ett senare skede att närma sig den ortodoxa kyrkans liturgiska skatt. Pärts musik har ofta karakteriserats av en tonal stränghet som i stor utsträckning är främmande för Tavener. Det finns, fortsätter Moody, inget drag av medelhavskultur i Pärts musikaliska produktion till skillnad från den brittiska kollegans bysantinskt inspirerade klanger. Hur ska man bäst beskriva John Taveners musikaliska verk? Jag är själv ingen musikvetare och saknar redskap för en analys. Men jag tycker mig hitta en också för lekmän begriplig beskrivning i en artikel av den amerikanske benediktinmunken Andrew Marr. Något som enligt Marr ofta karakteriserar Taveners musik är hans bruk av det som i bysantinsk musikpraxis kallas för ison, en bordunton som hela tiden ligger som en bas för andra stämmor. Han har kallat det för sin ”evighetsnot”, en ton som manifesterar och bekräftar Guds närvaro. Den ger, för att citera Marr, ”en känsla av en underliggande stabilitet som låter andra musikaliska röster röra sig fritt utan att ändå förlora kontakten med varandra. Teologiskt sett gestaltar ison hur Gud upprätthåller skapelsen utan att utöva en förkvävande kontroll över den. Det vill säga: Gud drar inte de skapade varelserna till gudomen, det finns en frihet men ändå ingen möjlighet att fly från den underliggande gudomliga närvaron.” Marr pekar också på att Taveners musik (liksom för övrigt Pärts) är rik på treklangens harmonier. Den är för det mesta tonal, men inte alltid så. Ibland får en skarp dissonans spela en teologisk roll: den påminner om ett gudomligt överskridande av mänsk-

Signum 5/2014

Musik

liga distinktioner som den mellan tonalt och atonalt. Det repetitiva draget är också påfallande i en del av kompositionerna, något som påminner både om klassisk folkmusik och religiöst inspirerad musik i olika traditioner. John Taveners musikaliska framgångar blev med åren allt större. Hans viktiga roll i det brittiska kulturlivet manifesterades också när han år 2000 adlades och blev Sir John Tavener. Samtidigt tilltog symptomen på en ärftlig sjukdom som periodvis satte ner hans krafter. Även om han från millennieskiftet vidgat sina andliga perspektiv förblev han den ortodoxa kyrkan trogen. Han återknöt så småningom kontakten med moder Thekla och vid hennes begravning 2011 framfördes

bland annat det verk han komponerat samma år: They Are All Gone into the World of Light – för övrigt den sista kompositionen av hans hand. Han avled själv den 12 november 2013, bara ett par månader före sin 70-årsdag. Den ortodoxa begravningsgudstjänsten i Winchester Cathedral hölls på engelska och grekiska och leddes av ärkebiskop Georgios av Thyateira, assisterad av katedralens anglikanska domprost. Musiken och hymnerna vid gudstjänsten kan på ett sätt ses som en markering av John Taveners breda bakgrund: verk av Bach, Bruckner, Stravinsky, Messiaen. Och så förstås flera av hans egna hymner. Kanske kan titeln på en av dem ses som en sammanfattande slutpunkt på hans växlingsrika liv: Mother of God, here I stand.

Historia

En söndrad värld Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget av dennis castillo

år infaller hundraårsminnet av utbrottet av första världskriget, en av de största katastrofer som mänskligheten har tillfogat sig själv. Det kostade mer än 16 miljoner människor livet och beredde marken för nya konflikter och en ännu större manspillan under de följande årtiondena. Dess arv av fruktan, hat, hämndlystnad och misstroende utövar sitt inflytande också i dag. En röst för fred som höjdes mot krigsretoriken

kom från Benedictus XV, påve 1914–1922. Hans varningar negligerades i hans samtid men är en utmaning för oss också i dag. Inför kriget befann sig påveämbetet i en vansklig situation. När kungariket Italien intog Kyrkostaten, vilket nådde sin kulmen då Rom intogs 1870, upphörde påven att vara en oberoende och suverän regent. Efter ett symboliskt motstånd mot det italiens ka artilleriet, som bröt igenom Aurelianska

Signum 5/2014

Bokrevy

te, rättegång och död samt hans inställning till den judiska lagen och till hedningarna. I kapitel två tar författaren upp hur judiska religionskunniga har analyserat kristendomens essens. Är kristendomen monoteistisk eller innebär treenigheten en tro på avgudar? Hur är det med de kristna dogmerna? Kanske det viktigaste – judendomens messianska förväntan jämförs med kristendomens parousi. Här skriver Lundgren också (s. 81–85) om två judiska vädjanden i vår

tid, Dossier sur le Christianisme (Dossier om kristendomen, 2001, Frankrike) och Dabru Emet (Tala sanning, 2000, USA) om ömsesidig respekt och förståelse. I kapitel tre tar författaren upp dagens så kallade messianska judar. Fastän Svante Lundgren medger att rörelsen endast har lyckats attrahera ett mindre antal judar anser han, att den kan vara av intresse. Personligen tyckte jag att detta kapitel är en smula för långt och för omfattande. morton narrowe

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. dennis castillo Professor i kyrkohistoria vid Christ the King Seminary, East Aurora, New York. laurence devillairs Dr i filosofi, lärare vid Centre Sèvres och Institut catholique i Pars. Hon har bland annat skrivit Descartes et la connaissance de Dieu (Vrin 2004) och Fénelon une philosophie de l’infini (Cerf 2007) samt Brèves de philo (Seuil 2010). georg evers Dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje. jenny lindberg Specialistläkare i njurmedicin och internmedicin, med. dr i medicin, doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.

carl johan ljungberg Stats- och litteraturvetare, Stockholm. klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. morton narrowe Tidigare överrabbin i judiska församlingen, Stockholm. karl nordlander Författare, lärare och föredragshållare, Skarpnäck. anders piltz Präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. lena roos Teol. dr, lektor i religionshistoria vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet. ulrich ruh Dr. theol., chefredaktör för den tyska katolska kulturtidskriften Herder Korrespondenz. klaus schatz Professor emeritus i kyrkohistoria vid den filosofisk-teologiska högskolan Sankt Georgen, Frankfurt am Main. martin wessbrandt Doktorand i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Signum 5/2014

Innehåll Signum nr 5/2014 årgång 40 Ledare

Roll- och lajvspel

1 kjell blückert

29 lena roos

Pax Europaea – Det europeiska fredsprojektet kräver tålamod och förmåga att tänka i sekler.

Aktuellt

3 ulrich ruh

Biskopssynoden om familjen – Läget inför den synodala processen om äktenskap och familj i oktober.

Musik

5 torsten kälvemark

I evighetens grundton – John Tavener

Historia

9 dennis castillo

En söndrad värld – Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget – Om påven som försökte förhindra det som kallats Europas urkatastrof.

Lajv – att vara i någon annans kläder – Mer än 100 000 människor i Sverige ägnar sig åt rollspel. Följ med till Cordoba på 1100-talet.

Kyrkohistoria

36 klaus schatz

Tvåhundra år med nya Jesu sällskap – Om varför Jesuitorden förbjöds 1773 och sedan återupprättades 1814.

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Kvinnoöden i stilsäker prosa från Uruguay – Om författaren Andrea Blanqué.

22 sten hidal

Evigt liv och bibelöversättning – Om faran med att lägga till ord som låser fast en bestämd bibeltolkning.

Spiritualitet

25 fredrik heiding

Kallad att hitta kallelser – intervju med Christopher Jamison – Om olika sätt för unga att hitta sin livsväg.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

48 georg evers

Ökad kontroll i Kina efter Xi Jinpings makttillträde

Kjell Sundberg 1932–2014 – M innesord över en mångårig medarbetare i Signum.

Bokrevy

55 martin wessbrandt

Ständigt denne Paulus – 2 000 år med Paulus. Nya synpunkter på rasism – Francisco Bethencourt: Racisms: From the Crusades to the Twentieth Century.

59 klaus misgeld

Den tyska katolska kyrkan under första världskriget – Martin Lätzel: Die katholische Kirche im Ersten Weltkrieg.

62 morton narrowe

Lysande om Jesus i judisk tradition – Svante Lundgren: Jesus med judiska ögon.

64 medverkande i detta nummer

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Analyser och rapporter

57 carl johan ljungberg Bibel

Elisabeth Stenborg.

45 karl nordlander

53 anders piltz

Rädslans makt i mötet med den döende människan – Om palliativ vård i livets slutskede.

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

14 laurence devillairs

20 jenny lindberg

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Litteratur

In memoriam

Medicinsk etik

Redaktion

Redaktionskommitté

Religionsfilosofi Tro och förnuft – ett samtal med Jean-Luc Marion

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 17 oktober.

sverige porto betalt port payé 5/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

september

präst & pastors möte Följ mig

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Tidskriften Pilgrim, Linköpings stift, Stockholms Katolska stift och Syrisk-ortodoxa kyrkan i Sverige inbjuder till

2014

Pax Europaea

ekumeniskt präst- och pastorsmöte

Biskopssynoden om familjen Torsten Kälvemark

16–18 mars 2015

I evighetens grundton – John Tavener

Nya Slottet Bjärka-Säby & Stiftsgården Vårdnäs

Dennis Castillo

En söndrad värld – Benedictus XV:s fredsansträngningar under första världskriget kära medarbetare i kristi tjänst,

Laurence Devillairs

Än en gång vill vi inbjuda dig som är pastor eller präst att, i fastans tid,

Tro och förnuft – ett samtal med Jean-Luc Marion

Jenny Lindberg

att fördjupas i tro och kunskap om vart Gud vill leda sitt folk i just vår

Rädslans makt i mötet med den döende människan

Fredrik Heiding

våra egna möjligheter att vara herdar i Guds tjänst.

Intervju med Christopher Jamison Lena Roos

biskop martin modeus

biskop anders arborelius ocd

ärkebiskop d benjamin atas

program & anmälan: tidskriftenpilgrim.ekibs.se eller 013-440 25

Lajv – att vara i någon annans kläder www.signum.se

pastor peter halldorf

Klaus Schatz

Tvåhundra år med nya Jesu sällskap