5 2016 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 5/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juli

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

VUXENUTBILDNING HÖSTEN2016

2016

Eurovision

Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna

Svenska Akademien och kyrkans språk

De eukaristiska bönerna P. Klaus Dietz SJ Omberg – Heliga hjärtas kloster 9–11 september

Elisabeth Hesselblad

Dessa är hjärtat i den heliga mässan, en andlig skattkammare, fylld med Kyrkans liturgiska och teologiska rikedomar. Prästen – in persona Christi – frambär Kyrkans och de närvarandes tack till Fadern. Om man upptäcker formuleringarnas djup och mångfald blir man berikad, både som celebrant och som deltagare. Man förstår bättre trons mysterium. Min kurs vill hjälpa till att upptäcka några av de olika eukaristiska bönernas skönhet, struktur och variationer.

Pater Stanislaw Papczynski Franciskus

Maria i kult, konst och samhällsvision Lovisa Bergdahl Stockholm – Marielund 25–27 november

Drömmen om en ny europeisk humanism tema europa

Maria har i århundraden inspirerat kvinnor och män till ett inkarnerat kristet liv, för kyrkan och världen. I Sverige har hon länge haft en undanskymd plats men intresset för henne är på väg tillbaka. I kursen närmar vi oss Maria utifrån teologiska, konsthistoriska och samhälleliga perspektiv. Särskild vikt läggs vid hennes betydelse som vår, Guds och kyrkans moder.

Doften av rykande vekar – reformationen ur folkets perspektiv F. Magnus Nyman P. Fredrik Heiding SJ Lund – Rögle kloster 28–30 oktober

Reformationen i Sverige kan betraktas som en kulturrevolution mot folkflertalets vilja inom en rad områden. Samtidigt bevarades några bruk och traditioner från det medeltida fromhetslivet. Hur upplevde folket i socknar och städer förändringarna? Vad hände med det sinnliga och kroppsliga, med utbildningsväsendet, bönelivet och sakramenten? Vad hände med gillena och klostren? Hur blev kvinnors och mäns nya roller? Temat har hög aktualitet med tanke på påven Franciskus besök i Sverige i höst!

Sébastien Maillard

Kan påven Franciskus återge Europa meningen? Ulla Gudmundson

Europa – idé och verklighet François Euvé och Jan Koenot

Europa då, nu och i framtiden – ett möte med Herman van Rompuy Kerstin Hedberg Nyqvist

Exodus – Andra Moseboken i judisk och kristen tradition Emanuel Sennerstrand Ljungskile – Åh Stiftsgård 11–13 november

Ingen samvetsfrihet för vårdpersonal i Sverige

Kostnad: Kurserna erbjuder vi till subventionerat pris, 1 000 kr/helg. Kateketer betalar 600 kr och ungdomar (max 28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften kan sökas hos Folkhögskolans stödfond, kontakta KPN

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 557 660

Glenn Hægerstam www.signum.se

Andra Moseboken är av utomordentligt stor betydelse för vår förståelse av centrala nytestamentliga texter. Innebörden av påsken, eukaristin, de tio budorden, tabernaklet och framför allt Kristi korsoffer fördjupas när vi möter budskapet i Exodus. I kursen ägnas också tid åt hur judarna, det första förbundets folk, har läst och tolkat Andra Moseboken.

Eugenik i vår tid

Innehåll Signum nr 5/2016 årgång 42 Ledare

Medicinsk etik

1 kjell blückert

33 kerstin hedberg nyqvist

Krönika

38 glenn hægerstam

Eurovision – Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar?

3 nils ekedahl

Svenska Akademien och kyrkans språk

Ingen samvetsfrihet för vårdpersonal i Sverige – Apropå Kavot Zilléns avhandling Hälso- och sjukvårdspersonalens religions- och samvetsfrihet. Eugenik i vår tid – Är människolivets okränkbarhet politiskt förhandlingsbar?

Aktuellt

Teologi

5 olle brandt

42 john betz

Elisabeth Hesselblad – Guds verklighet har kommit nära – Tankar kring en helgonförklaring.

7 magdalena slyk

Pater Stanislaw Papczynski – Grundaren av Marianorden helgonförklarad.

Tema: Europa

10 franciskus

Drömmen om en ny europeisk humanism – Påvens tacktal vid mottagandet av Karl den store-priset den 6 maj.

15 sébastien maillard

Kan påven Franciskus återge Europa meningen? – Jorge Bergoglio ställer frågor om den pluralistiska identitet som EU själv bör vara bärare av.

20 ulla gudmundson

Europa – idé och verklighet – En reflektion över det faktum att Europa består av olika nationer och kommer så att göra.

24 françois euvé och jan koenot

Europa då, nu och i framtiden – ett möte med Herman van Rompuy – Herman van Rompuy utnämndes till Europeiska rådets förste ordförande 2009. Han omvaldes 2012.

Barmhärtighetens år

30 sten hidal

Finns det barmhärtighet i Gamla testamentet?

Erich Przywara och påven Franciskus – Om en intellektuellt betydelsefull inspiratör för påven Franciskus.

Kulturhistoria

45 katrin åmell

En kulturpersonlighets avtryck – Anne-Marie Thunberg

Kyrkohistoria

49 sune fahlgren

Katolsk i olika bemärkelser – Apropå Maria Eckerdals avhandling om Yngve Brilioths liturgiska reformsträvanden.

Bokrevy

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2016

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal,

56 stig olsson

Trovärdig motpart sökes – Helena Granström och Marcus Elmerstad: Det som en gång var.

58 katrin åmell

Klosterlivet som ett trons äventyr – Tom Roberts: Joan Chittister.

60 thomas idergard

Uppkopplad till vad? – Antonio Spadaro: Cybertheology – Thinking Christianity in the Era of the Internet.

62 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Anders Piltz, Katrin Åmell. Tidskriften Signum startades 1975 som Fasta medarbetare

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

grundad 1963.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

53 torsten kälvemark

Att förstå det ryska – Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland.

Bg 5282-2046

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 9 september 2016.

Ledare

Eurovision – Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar?

urovision Song Contest har funnits i snart 60 år. Den har bytt namn och profil många gånger. Den har också utmanats av proggvänstern och omsjungits med refrängen ”doin’ the omoralisk schlagerfestival”. Kärt barn har många namn och namnskiftena åskådliggör att mellon som så många andra institutioner har förändrats men med bibehållen grundidentitet. Vem kan i dag tänka sig att de olika svenska bidragen skulle sjungas av en och samma person, så att bedömningen av den musikaliska kvaliteten skulle bli rättvis? Så var det 1965 när operasångaren Ingvar Wixell framförde alla tävlingsbidragen i den svenska uttagningen. Vem kunde då 1965 tänka sig att Israel och före detta sovjetiska delrepubliker samt Australien skulle delta i en europeisk sångtävling med benämningen Eurovision? Institutioner förändras samtidigt som de förblir desamma. Se på den katolska kyrkan, universiteten och nationalstaterna, som genomgått djupgående förändringar men ändå betraktas som samma aktörer i kontinuitet. Frågan om kontinuitet och diskontinuitet kan dock bli brännande för såväl kyrkor som nationalstater. Därom vittnar situationen i de forna sovjetiska områdena liksom diskussionen om kontinuiteten mellan Svenska kyrkan och den medeltida katolska kyrkan i Sverige. Ett annat talande exempel är den förre borgmästaren i London Boris Johnsons jämförelse mellan EU och, som han menade, andra misslyckade försök att ena Europa såsom nationalsocia-

lismens europeiska tredjerikemegalomani. I dagens situation pläderas från många håll för ett öppet Europa. Människor, varor och tjänster ska så långt möjligt kunna flöda fritt inom unionen. Men Europa får inte bli en Festung Europa utan en mottagande gemenskap. ”Öppna era hjärtan”, sade statsminister Reinfeldt i valrörelsen 2014. Påven Franciskus har vid återkommande tillfällen, och inte minst under sin första resa till flyktingön Lampedusa, pläderat för samma sak. EU:s utvidgning diskuteras fortlöpande. Är det nu dags att utvidga Europa? Är inte vår världsdel i själva verket gränslös, något som faktiskt mellon antyder? Europa är ett öppet begrepp, geografiskt och idémässigt, men samtidigt har det en ram som blir tydlig bland annat i de formuleringar som har angetts i preambeln till EU:s konstitution. Här lyfts fram det ”kulturella, religiösa och humanistiska arv ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten”. Det är värden som sprungit fram ur en kristen tankevärld och praxis och som under historiens lopp idisslats och smälts om på olika sätt inte minst genom upplysningstidens idéströmningar och 1800-talets framväxande politiska ideologier. Preambeln fastslår att Europa kommer att gå vidare ”på civilisationens, framstegens och välståndets väg, till fromma för alla in-

Signum 5/2016

Ledare

vånare, även de svagaste och de fattigaste, att Europa önskar förbli en kontinent som är öppen för kultur, kunskap och sociala framsteg och att Europa önskar fördjupa det offentliga livets demokratiska och öppna karaktär och verka för fred, rättvisa och solidaritet i världen”. Man är förvissad om att Europa ”förenat i mångfalden, erbjuder de bästa möjligheterna att fortsätta det stora äventyr som gör Europa till ett område där människans förhoppningar kan infrias”. Det är stora ord. Det är en Magna Charta för dem som vill skapa Europa. Det som vi i dag tänker på som Europa är en kultursfär som under de senaste 2 000 åren förflyttats från de landområden som utgjorde Romarriket runt hela Medelhavet inklusive Nordafrika, det vi i dag kallar Mellanöstern och de områden vi tidigare kallade Mindre Asien, numera Turkiet, till nordvästra och centrala Europa. Påven Johannes Paulus II påminde ofta och gärna om att Europa behövde andas med båda sina lungor – öst och väst – och blev på så sätt profetisk i sin vision av ett större Europa. Tyngdpunkten har också förskjutits från en kontinent som kristen hegemoni till ett synsätt där kulturernas samexistens och toleransen med rätta blivit det förhärskande idealet. Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar? EU:s och varje stats uppgift att kontrollera våld, garantera allas välfärd och rättigheter får inte sättas i fara av alltför snabba förlopp. När påven Franciskus nu som Karl den store-pristagare inbjuder oss till att skapa en ”ny europeisk humanism” kunde denna gå i en utvidgande riktning. Men är det nuvarande Europa (läs: både EU och nationalstaterna) tillräckligt starkt för att leda en process av denna karaktär? Finns det tillräckligt många ledare med tyngd – som Angela Merkel? Här krävs nämligen inspirerande och uppslagsrika politiska ledare. För att behålla väljarnas (läs: skattebetalarnas) förtroende måste en Eurovision förklaras på ett pedagogiskt och entusiasmerande sätt.

Här måste förkunnas att vi ska älska vår nästa som oss själva. Vår uppgift är både solidaritet med de utifrån kommande och omsorg om oss själva och vårt eget. Här krävs också ett engagerat civilsamhälle. Staten kan och ska inte göra allt. Vad skulle hända om vi åtlydde påvens upprop att varje församling (kristen som muslimsk, scoutkårer och idrottsföreningar …) tog hand om en flyktingfamilj? Hur många tusen församlingar och föreningar finns det inte i Sverige? Om alla toge hand om en flyktingfamilj och ett ensamkommande flyktingbarn, hur mycket skulle då inte kunna åstadkommas? Å ena sidan pekas det ofta på den resurs som alla olika slags immigranter är. Europa behöver (återupp)byggas med migranter, säger påven i ett försök att skaka liv i en som han menar trött kontinent. Å andra sidan – och egentligen som ett resultat av migrationsprocesserna – skulle EU och Europa kunna utvidgas in i de områden som tidigare utgjorts av väl integrerade delar av en gemensam kultursfär. Europa skulle mot bakgrund av sin rika kulturella, språkliga och religiösa mångfald nu på ett icke kolonialt sätt kunna bli en katalysator för en ny enhet i mångfald. I de nya kommunikationsteknologiernas tidevarv skapas genom de nya européerna täta förbindelser med dessa medborgares ursprungsländer. På samma sätt som förbindelserna mellan Polen, Kroatien, Ungern och de ursprungliga EU-länderna knyter samman dessa områden i ett nytt Europa, kommer förhoppningsvis Syrien, Libanon, Kurdistan och Turkiet att knytas ihop med Europa. Mellon kommer förhoppningsvis att också inbegripa länder som inte ursprungligen är europeiska, men väl kommer att bli det. Tänk när vi får en syrisk vinnare! Gud är alltid större. Vi vill också se ett Europa som alltid blir större – inte genom att kolonisera sina grannländer utan genom ett ömsesidigt berikande. Europa semper maior. kjell blückert

Signum 5/2016

Krönika

Svenska Akademien och kyrkans språk

ista dagarna i april lämnade Svenska Akademien sitt remissvar på det reviderade förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Att Akademien skulle svara var inte givet, i den förra remissomgången 2014 avstod den, men efter att ha blivit uppmanad i pressen valde man denna gång att lämna ett yttrande. I den upphettade atmosfär som omger handboksförslaget blev svaret snabbt ett samtalsämne, och i dagspresskolumner och sociala medier utnämndes det till årets ”vassaste” och ”roligaste” remissvar. Här levererades ett lika bitskt som knastertorrt utlåtande som med sina ironiska understatements genast blev ett välkommet tillhygge i debatten. I sak håller sig Akademien till sitt fackområde, värnandet av det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, låt vara att man konstaterar att språkliga val inte sällan har teologiska implikationer. Flera av de punkter som tas upp har debatterats i andra sammanhang: frågan om så kallat inkluderande språk, bruket av indikativ i stället för optativ i exempelvis den aronitiska välsignelsen samt bruket av olika översättningar av Fader vår. Därutöver noteras en rad grammatiska ”onöjaktigheter” samt stilistiska tveksamheter, där förslagets formuleringar avviker från vedertaget språkbruk eller ter sig ojämna eller alltför vardagliga. Svaret utmynnar i slutsatsen att förslaget ”ger ett ofärdigt intryck” och bör underkastas ”en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”. Här är inte plats att gå in på den debatt mellan ledande företrädare för Svenska kyrkan och Svenska Akademien som följt på remissvaret. För en katolsk läsekrets finns det däremot anledning att reflektera över Akademiens svar som vittnesbörd om hur en av Sveriges centrala språkvårdande instanser förstår kyrkans språk och dess traditioner.

Utan tvivel sätter svaret fingret på språkliga brister och otympligheter i förslaget, liksom på den tillsynesvarande ängslan för allt som går utöver det omedelbart igenkännbara och begripliga. Med sin maning till större oförvägenhet utgör remissvaret en välkommen motvikt till den rädsla för kyrklig tradition som präglar delar av kyrkohandboken. På flera punkter är dock Akademiens remissvar förbluffande trubbigt och okänsligt, och sammantaget inger det farhågor vad gäller förmågan att förstå och värdera svensk kyrklig språktradition. På en rad ställen yttrar sig nämligen granskarna på ett sätt som avslöjar att de helt enkelt saknar bekantskap med traderat bibliskt och kristet språkbruk. Ett första exempel på detta utgör kritiken av konstruktionen ”brutit emot dig” i en av förslagets böner om förlåtelse: ”Jag fattig syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit emot dig”. Enligt Akademien kan verbet ”bryta” inte användas på detta sätt; det man bryter mot kan bara vara ett sakförhållande, en lag eller ett avtal, inte en person. Invändningen är säkert helt korrekt grammatiskt sett, men bortser från att just den nämnda frasen sedan länge är etablerad i svenskt kyrkospråk och ytterst återgår på syndabekännelsen i Olaus Petris Then Swenska Messan från 1531. Just den aktuella formuleringen är inte ursprunglig, men då den har varit i bruk sedan början av 1800-talet får den ändå sägas vara en del av svensk gudstjänsttradition. Tidigare brukade ”Jag fattig syndig människa” åberopas som själva inbegreppet av luthersk skuldbörda, och vid sidan av exempelvis ”Hosianna, Davids son” och ”Den blomstertid nu kommer” torde den kunna inräknas i ett svenskt kulturellt allmängods.

Signum 5/2016

Krönika

Ett annat exempel är kritiken mot syntaxen i ett av de så kallade löftesorden i mäs�sans inledning: ”Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att Gud förlåter oss och renar oss från all orättfärdighet.” Med rätta noterar Akademien de otympligheter som följer av strävan att undvika ”han” som pronomen för Gud. Därtill menar man att det ger prov på en felaktig konsekutivkonstruktion: Är Gud trofast och rättfärdig endast under förutsättning att vi bekänner våra synder? Vad som inte noteras är dock att hela löftesordet är en lätt bearbetning av 1 Joh 1:9, en bibelvers som länge har använts som förlåtelseformel i gudstjänstsammanhang. Det är alltså en översättning av en ursprungligen grekisk satskonstruktion som nagelfars. Mot denna bakgrund framstår Akademiens kriarättning i något annan dager. Ett tredje exempel utgör slutligen den besynnerliga karaktäristiken av Per Harlings ”Du är helig, du är hel …” som kristen rap. Sången, som snarast har sambainspiration, har sjungits i kyrkorna sedan mitten av 1980-talet och fick plats i Verbums psalmbokstillägg 2003. Därtill har den spritts till andra länder. Huruvida den passar som Sanctus tål att diskuteras, men att avfärda den som uttryck för en ”såväl metriskt som syntaktiskt otillfredsställande rappartradition” är sannerligen att hugga i sten. Här visar Akademien att man helt enkelt inte vet vad man talar om. Felet är inte att Akademien har ifrågasatt de aktuella formuleringarna, de kan och behöver diskuteras. Men det är illavarslande att granskarna inte har brytt sig om att ta reda på de kommenterade texternas bakgrund – eller än värre: att de inte förstått att texterna har en historia, att de inte hör ekona från det förflutna i dem, att orden är hämtade från bibel och tradition. Att Akademiens ledamöter faktiskt inte förstått detta blir pinsamt tydligt i synpunkterna på löftesordet, men även i kommentarerna till Olaus Petris syndabekännelse, där det felaktiga bruket av ”bryta” förmodas bero på ”infly-

tande från besläktade konstruktioner”. Uppenbarligen är Akademien helt omedveten om att frasen ”brutit emot dig” har lästs i svenska kyrkor i gott och väl 200 år. Märkligt ter sig också greppet att ta grammatiken till måttstock för bedömningen, allra helst som svensk språkvård under de senaste decennierna har kommit att präglas av ett pragmatiskt synsätt, med fokus på språkets funktion som kommunikationsmedel. Att Akademien själv pekar på likheterna mellan det religiösa och det poetiska språket gör saken än märkligare. Det är förvisso skillnad mellan modern poesi och liturgi, men det är ändå häpnadsväckande att Akademiens ledamöter, som ju inbegriper några av Sveriges förnämsta kännare av poesins uttrycksmedel, på ett så fyrkantigt sätt använt sig av grammatiken som analysredskap. Hur trubbigt resultatet blivit framgår om man jämför med den nyanserade kritik av det tidigare handboksförslaget som exempelvis Eva Haettner Aurelius och Ragnar Holte framfört i årsboken Svenskt guds tjänstliv 2014. Gudstjänstens språk är ett ekorum fyllt av klanger från många tider, från urkyrkan fram till i dag. I bokstavlig mening är det en levande tradition, där ordvändningarna får betydelse inte bara i kraft av sitt rent semantiska innehåll, utan lika mycket genom de historiska sammanhang de springer ur och vittnar om. I teorin tycks Akademien dela denna uppfattning, men i praktiken får den inget genomslag i remissvaret, som i stället präglas av en ensidigt teknisk syn på språket. Vart har Akademiens kunskap om kyrkans och liturgins språkliga traditioner tagit vägen? Tills nyligen fanns eminenta kännare av dessa bland ledamöterna – tänk på Gunnel Vallquist och Birgitta Trotzig – men i dag verkar det råda akut kunskapsbrist. Det betyder i sin tur att Svenska Akademien själv har blivit en del av den historielöshet som den – med full rätt – brukar kritisera omvärlden för. Det bådar inte gott för framtiden. nils ekedahl

Signum 5/2016

Aktuellt

Elisabeth Hesselblad – Guds verklighet har kommit nära – Tankar kring en helgonförklaring.

ad var det egentligen som hände när påven Franciskus helgonförklarade Maria Elisabeth Hesselblad under en mässa på Petersplatsen den 5 juni? Den katolske biskopen av Stockholm, Anders Arborelius, gav sin tolkning efter helgonförklaringen med följande ord: ”Jag tror att denna helgonförklaring gör att Guds verklighet har kommit nära människor. Vi ser att det är ett stort intresse i Sverige och att man undrar: vad är detta, vad betyder detta?” Svenska medier gav stort utrymme åt evenemanget, som direktsändes av två svenska tv-kanaler och hamnade på de stora dagstidningarnas förstasida. Så det var nog få som missade helt vad det handlade om rent konkret. För första gången sedan reformationen helgonförklarades en svensk. Maria Elisabeth Hesselblad föddes i Fåglavik 1870 och dog i Rom 1957, där hon hade grundat en ny gren av Birgittinorden, den klosterorden som grundats på 1300-talet av Sveriges enda andra kanoniserade helgon, Birgitta. Hesselblad lärde känna den katolska kyrkan i USA, dit hon utvandrade som ung. Hon togs upp i den katolska kyrkan 1902 och begav sig 1904 till Rom för att där tillbringa vad hon och läkarna trodde var hennes sista i det hus där Birgitta hade levt. Men hon överlevde och nygrundade Birgittinorden. Hon saligförklarades år 2000 av Johannes Paulus II. Kanoniseringen, det avslutande steget i en katolsk helgonförklaring, innebär att hon nu skall vördas som helgon av hela den katolska världskyrkan.

Men vilken innebörd har egentligen denna moderna kvinnogestalt? Hur skall hon tolkas? Svensk-amerikanskan Marguerite Tjäders biografi från 1972 lanserade bilden av Elisabeth Hesseblad som en pionjär för ekumeniken i modern betydelse: en process där kyrkor och samfund försöker närma sig varandra genom dialog. Påven Franciskus kanoniserade Hesselblad tillsammans med Stanisław (Jan) Papczynski, en polsk ordensgrundare från 1600-talet. Man kunde kanske ha väntat sig att påvens predikan skulle ta fasta på den något ”tillrättavisade” ekumeniska bilden av Hesselblad, men hans predikan gav snarare intrycket att han, påven, inte ens kände till den bilden. Det enda påven över huvud taget sade om de bägge nya helgonen var: ”Stanislaw av Jesus Maria Papczynski och Maria Elisabeth Hesselblad förblev intimt förenade med Jesu lidande, och i dem visade sig hans uppståndelses kraft.” Resten av predikan var en kommentar till söndagens bibelläsningar. Man kunde få intrycket att påven inte var särskilt personligt engagerad i denna helgonförklaring. Man kan jämföra med att Johannes Paulus II ägnade två hela stycken åt Hesselblad i sin predikan under saligförklaringen den 9 april 2000. Franciskus uppmärksammade inte ens sådana drag hos Hesselblad som ligger nära frågor som man vet att han är mån om: hon var själv en migrant, hennes andlige ledare var en jesuit, och hon ägnade stor omsorg åt sjuka. Helgonförklaringen hängde inte så myc

Signum 5/2016

Aktuellt

ket ihop med den nuvarande påven som med Birgittasystrarna, den ordensgren som Hesselblad grundade, och var höjdpunkten på ett långvarigt engagemang från deras sida. Det är ett slags kulmen på ordens utveckling under moder Tekla Famiglietti, som lett den sedan 1981. År 2005 hade orden 566 nunnor i 49 kloster i 19 länder. Särskilt viktiga är länder som Mexiko, Indien, och under de senaste åren Kuba. Det är ingen slump att det oförklarliga tillfrisknande som räknas som ett mirakel som möjliggör kanoniseringen ägde rum på Kuba. Helgonförklaringen springer alltså inte fram ur någon omfattande vördnad för Hesselblad som helgon bland katoliker i Sverige. Det finns ingen folklig fromhet kring henne i Sverige. Snarare är helgonförklaringen frukten av systrarnas förtjänstfulla arbete i fattiga länder. Därför är det här med Elisabeth Hesselblads svenskhet en mångnyanserad fråga. Hon ägnade sitt liv, sin bön och sitt verk åt de nordiska ländernas kristna. Men det verk hon inledde har spritts framför allt utanför Norden. Det är därför inte direkt svenskheten som firas i hennes helgonförklaring. På sätt och vis är alltså hennes helgonförklaring knuten till Birgittasystrarna kanske mer än till vem hon själv egentligen var historiskt. Vad vet vi egentligen om henne själv? Vad står hon för? Inför helgonförklaringen uppmärksammade medierna tidigare mindre kända uppgifter om hur hon gjorde stora insatser för att rädda judar i Rom under andra världskriget. Men också hennes syn på kristen enhet hamnade i nytt ljus. Historikern Yvonne Maria Werner har i en rad artiklar de senaste åren spritt kunskap om den forskning som utförts av Agneta af Jochnick Östborn (se t.ex. Signum nr 2/2000). Den visar att bilden av Hesselblad som en ekumenikens pionjär är en modern konstruktion. Hennes ideal var ”att be för de nordiska folkens konversion”. Hon hoppades att de skulle ”återvända till våra Fäders gamla tro”, till den ”enda sanna hjorden”, ”in the One, True Church”. Kanske borde man förknippa Hesselblad

mindre med dagens ekumeniska rörelse och mer med de stora konvertiternas tidevarv under 1800- och 1900-talet, då den medeltida och fornkristna kyrkan inspirerade konversioner som John Henry Newman, Paul Claudel och Charles Péguy. De var alla historiskt inspirerade av ”våra Fäders gamla tro”, kyrkofäderna, medeltida katedraler eller Birgitta. Hesselblad hör till en grupp europeiska konvertiter som visar på kulturarvets andliga sprängkraft. Det som gällde var enskilda konversioner. Så hade hon själv blivit katolik, det var vad hon bad om för andra, och många som kom i kontakt med henne konverterade: baptistpastorn Piero Chiminelli och Roms överrabbin Israel Zolli (som antog namnet Eugenio efter Pius XII). Samma inställning fanns hos konciliepåven Johannes XXIII, som helgonförklarades av Franciskus den 27 april 2014. Dåvarande chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica, pater Roberto Tucci, skriver i sin dagbok vad påven Johannes XXIII sade om sitt historiska möte med den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Geoffrey Fisher i december 1960: ”Han [påven] talar till mig om sina relationer till våra frånskilda syskon som präglas av välvilja tillsammans med försiktighet och illusionslöshet: det tjänar inget till att stöta dem med tal om ’återvändande’, även om det är sant att det är den enda vägen; när Fischer envisades med att tala om ’förening’ och ’enhet’ antydde han att han inte var med på noterna och började i stället tala om att läsa Kristi efterföljelse och liknande, och den anglikanske kyrkoledaren återvände nöjd hem” (Giovanni Sale, Giovanni XXIII e la preparazione del Concilio Vaticano II nei diari inediti del direttore della ”Civiltà Catto lica” padre Roberto Tucci (2012), s. 158). Hesselblads lidelse för konversioner till den katolska kyrkan avspeglade alltså vad som var en normal inställning till kristen enhet bland den tidens katoliker. Efter helgonförklaringen kommenterade Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén: ”Med våra begrepp om ekumenik i dag kan vi ab-

Signum 5/2016

Aktuellt

solut inte kalla Elisabeth Hesselblad för en ekumenikens pionjär. Men vi får också sätta in henne i hennes egen tid. Före Andra Vatikankonciliet var det ju inte ovanligt att ekumenik definierades så, att föra andra kristna tillbaka in i den katolska kyrkan. På så vis skilde hon sig ju inte från det. Hur hon hade tänkt i dag efter Andra Vatikankonciliet, det vet vi ju inte.” Nej, det vet vi förstås inte. Men däremot vet vi i vårt postmoderna tidevarv att det är svårt att vara objektiv och bortse från det egna perspektivet. Den som skriver dessa rader konverterade själv för trettio år sedan och kan tänka sig att det än i dag kan finnas katoliker i och utanför Sverige som tyc ker det är bra att ”be för de nordiska folkens konversion”. Konversion är inte tabu enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som garanterar ”frihet att byta religion eller tro”. Om det är bra eller dåligt att ”föra andra tillbaka in i den

katolska kyrkan” beror ytterst på var man själv står. Det officiella ekumeniska samtalet samfund emellan sker däremot på en annan nivå, där den historiska Elisabeth Hesselblad knappast kan vara en fungerande förebild. Men man skall heller inte omyndigförklara den historiska Elisabeth Hesselblad eller ”skriva om” hennes tankar såsom man kan skriva om Pippi Långstrump när hennes pappa negerkungen inte längre passar i tidsandan. Även om Hesselblad var dotter av sin tid, ligger hennes sprängkraft i att hennes tid ändå är nära vår. Även om några år har gått, så är hon en modern svensk kvinna, något helt annat än 1300-talets Birgittagestalt. Och där ligger väl i sista hand förklaringen till all uppmärksamhet i svenska medier. Som Anders Arborelius säger: ”Jag tror att denna helgonförklaring gör att Guds verklighet har kommit nära människor.” olle brandt

Pater Stanislaw Papczynski –Grundaren av Marianorden helgonförklarad.

öndagen den 5 juni samlades nästan 100 000 människor på Petersplatsen i Rom för att tillsammans med påven Franciskus fira helgonförklaringen av moder Elisabeth Hesselblad och pater Stanislaw Papczynski. Elisabeth Hesselblad föddes i Sverige 1870 och grundade en ny gren av Birgittinorden, Ordo Sanctissimi Salvatoris (Vår Frälsares Orden), till vardags kallad Birgittasystrarnas romerska gren. Jan Pap czynki, senare kallad pater Stanislaw av Jesus och Maria Papczynksi, föddes i Polen 1631 och var den första person som grundade en manlig religiös orden i Polen, Kongregationen för marianska präster eller, som de kallas till vardags, Marianerna. Orden

kom att få stor betydelse för den katolska kyrkan i Polen, och med tiden även i andra länder. I dag är Marianorden verksam i 18 olika länder världen över. Men vem var då grundaren av Polens första manliga religiösa ordensgemenskap? Jan Papczynski föddes i en liten by i södra Polen. Han stannade dock inte länge i sin idylliska hemby. År 1654 blev han den förste polacken att avlägga klosterlöften inom Piaristorden. I samband med det antog han namnet Stanislaw. I flera år stannade han sedan i området kring Warszawa, som redan då var Polens huvudstad. I den polska historien kännetecknades denna tid av krig

Signum 5/2016

Aktuellt

och oroligheter. Under nästan hela 1600och 1700-talet drabbades Polen av krig med turkar, kazaker, ryssar, preussare och österrikare, samt även flera års ockupation av Sverige. Pater Stanislaw höll under dessa svåra tider troget fast vid sin tro och gav den vidare till befolkningen i området, där han så småningom började kallas för Mazovias apostel. Efter 16 år hos Piaristerna bestämde sig pater Stanislaw för att lämna Piaristorden och bilda en egen kongregation. Hans tanke var att den nya kongregationen skulle vara präglad av en spiritualitet med fokus på jungfru Maria och att man särskilt skulle ägna sig åt hyllandet av Guds moder. På den tiden, då alla religiösa ordnar som var verksamma i Polen hade grundats utomlands, framför allt i västra Europa, var det ett modigt steg att ta. År 1673 kunde Papczynski förverkliga sin idé och grunda Polens första manliga orden, Marianerna. Säkerligen var det en avgörande faktor i sammanhanget att Papczynski hade vuxit upp i ett land där Mariakulten var av synnerligen stor betydelse. Men två andra aspekter har säkerligen också starkt bidragit till Papczynskis beslut att grunda den nya orden. Den första var den mirakulösa segern över de svenska trupperna vid klostret Jasna Góra i Czestochowa år 1655. Man var övertygad om att den Svarta Madonnan hade hjälpt de polska trupperna att beskydda klostret och att hindra svenskarna från att inta det. Den andra aspekten var den polske monarken Johan II Kasimirs löfte, avlagt som en tacksägelse för Polens befrielse från den svenska ockupationen. Johan II Kasimir överlämnade genom detta löfte republiken Polen i Marias beskydd och bestämde sig för att kalla Jungfru Maria för Polens drottning. Pater Stanislaw Papczynski hade redan 200 år innan påven Pius IX år 1854 proklamerade dogmen om Immaculata conceptio (Marias syndfrihet alltifrån konceptionen) förklarat att han ”tror på allt vad den romerskkatolska kyrkan tror på, och framför allt på att jungfru Maria var syndfri alltifrån kon-

ceptionen”. Han både predikade och skrev om detta. Ett av de stora verken i polsk litteraturhistoria från denna tid är Papczynskis Templum Dei mysticum (Guds mystiska tempel), där han lär ut att inte bara munkar och präster, utan även lekfolk är kallade till helighet. Även hans skrift Norma vitae (Livsregeln) var av stor betydelse, och den kom senare att få status av ordensregel för Marianerna. Papczynski ägnade hela sitt liv åt att hedra Guds moder Marias namn och inte minst därför grundade han en orden vars syfte var att vörda henne. Polen befann sig i ett svårt läge under dessa år och pater Stanislaw såg hur befolkningen drabbades av sjukdomar, farsoter och dödsfall och hur många familjer led och splittrades under dessa förhållanden. Han och de andra medbröderna i den nygrundade orden ägnade sig åt botgöring och bön för de avlidna i skärselden. Samtidigt såg han hur befolkningen i det krigsdrabbade Polen började avlägsna sig från sin tro och därför bestämde han sig för att särskilt verka bland dem som börjat svikta i tron. En huvuduppgift för den nya orden blev också att stödja prästerna i deras apostoliska arbete bland befolkningen, framför allt bland de mest utsatta. Den första tiden efter ordens grundande bodde pater Stanislaw och hans medbröder i en liten eremitbostad i Puszcza Korabiewska i Mazovia. Först efter några år fick de genom den dåvarande biskopen Stefan Wierzbowski en ny bostad på en plats som i dag kallas Góra Kalwaria, i närheten av Warszawa. Det var också biskop Wierzbowski som först gav kyrkligt godkännande åt Marianerna, så att de kunde övergå från att vara eremiter till att leva som en ordensgemenskap. Som ordens vapen valde man en bild av en duva med en färsk olivkvist i näbben. Det skulle symbolisera deras hopp och tro på att Gud skulle hjälpa den nya orden att övervinna alla svårigheter, precis som han hjälpte

Signum 5/2016

Aktuellt

Noa under syndafloden. Och för att symbolisera Marias renhet valde man kritvita munkkläder. Ordens vapen har under årens lopp förändrats och numera utgörs det av en bild av jungfru Maria med en vit lilja i handen och en orm och halvmånen under fötterna. Munkkläderna har dock förblivit vita. De enkla löften som från början avlades i Marianorden var kyrkorättsligt inte särskilt starkt förpliktande, vilket bland annat ledde till att den unga ordensgemenskapen blev mycket beroende av enskilda lokala biskopars välvilja. Detta blev särskilt påtagligt efter biskop Wierzbowskis död. Därför bestämde sig Stanislaw Papczynski år 1690, vid 60 års ålder, att gå till fots till Rom och be påven att ge orden kyrkorättslig status. Tyvärr inföll vallfärden under en tid av sedisvakans – påven hade just avlidit och ingen ny påve var ännu vald. Det enda han lyckades uppnå var att Marianerna fick en så kal�lad andlig affiliering, vilket innebar att de fick understöd från andra ordensgemenskaper. Det var i detta sammanhang som hans skrift Norma vitae blev erkänd som stadgar för Marianorden. 1699 gjorde Papczynski ett nytt försökt att få ett officiellt erkännande av sin orden, den här gången med hjälp av sin medbroder Joakim Kozlowski. Även denna gång stötte man på svårigheter och motgångar. Det enda som Kozlowski på eget initiativ lyckades med var att Marianerna uppnådde att deras orden blev kyrkorättsligt inordnad under Franciskanorden, vilket godkändes av påven Innocentius XII i oktober 1699. Därmed hade Marianerna blivit en orden som inte längre stod under biskoparnas inflytande, även om priset var att de blev beroende av franciskanerna. Den 6 juni 1701 avlade pater Stanislaw av Jesus och Maria Papczynski sina högtidliga klosterlöften inför den påvlige nuntien Francesco Pagiatelli, som senare också mottog liknande klosterlöften från de övriga medbröderna i den nygrundade ordensgemenskapen. Denna akt har traditionellt ansetts som en definitiv bekräftelse av

den långa, nästan 30-åriga uppbyggnadsfasen av den första manliga orden i Polen. Under alla dessa år tvivlade pater Stanislaw ibland om det verkligen var Guds avsikt att han skulle bilda en egen manlig orden i Polen, men han förlorade samtidigt aldrig sin tro och följde hela tiden sitt hjärta. Under hela denna tid tjänade han och hans medbröder de mest utsatta i befolkningen, för att hjälpa dem både socialt och materiellt, och för att stärka dem i deras tro. Detta har alltid varit ordens huvuduppgift. Marianerna var också den första orden som tydligt och bestämt tog avstånd från alkoholmissbruk genom att helt avstå från alkohol. Pater Slanislaw Papczynski dog den 17 september 1701 och begravdes i kyrkan i Góra Kalwaria. Många betraktade honom redan då som ett helgon och 1767 började man arbeta för att få igång en beatifikationsprocess. Arbetet med processen avbröts dock 1775. Om man tittar närmare på det program som pater Stanislaw satte upp för sin orden, så ser man att detta fortfarande är av stor betydelse även i dagens samhälle och att det knappast har blivit mindre aktuellt i dag. Alkoholmissbruk är fortfarande ett problem i många länder, inklusive i Polen. Och hans andliga budskap fortsätter att betyda myc ket för människor även i dag, med jungfru Maria som förebild och trofast vägledare på vandringen till Gud, liksom även bönen för dem som redan avslutat sitt livs vandring på jorden och som genomgår skärseldens reningsprocess. Marianorden har fortsatt att växa under århundradenas lopp, och i dag finns de på ett femtontal olika orter i Polen, framför allt i Mazovia-regionen kring Warszawa, där orden ursprungligen uppstod. Men man är verksam även på flera ställen i norra Polen, längs Polens kust, samt i södra Polen i Zakopane-regionen. Orden har också vunnit spridning runt om i världen. I dag finns det marianer i Argentina, Australien, Brasilien, Filippinerna, Italien, Kamerun, Kazach-

Signum 5/2016

Aktuellt

stan, Lettland, Litauen, Portugal, Rwanda, Slovakien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland, Ukraina, USA och Vitryssland. Mot bakgrund av allt detta finns det anledning att känna tacksamhet för att man år 1953 bestämde sig för att återuppta processen för att helgonförklara pater Stanislaw av Jesus och Maria Papczynski. Eftersom det då hade gått många år sedan hans död, behövde processen fortskrida på ett annat

sätt än ursprungligen. Det blev en historisk process där man fick lov att utforska de historiska dokumenten om Papczynskis liv och hans dygder. Det ledde fram till att pater Stanislaw Papczynski saligförklarades av påven Benedictus XVI den 16 september 2007, och den 15 mars i år meddelade påven Franciscus beslutet att pater Stanislaw Papczynski kunde helgonförklaras. magdalena slyk

Tema: Europa

Drömmen om en ny europeisk humanism av franciskus – Påvens tacktal vid mottagandet av Karl den store-priset den 6 maj.

rade åhörare! Varmt välkomna. Tack för att ni kommit hit. Jag vill först och främst tacka Marcel Philipp, Jürgen Linden, Martin Schultz, Jean-Claude Juncker och Donald Tusk för deras vänliga ord. Jag vill återigen påminna om vad som är min intention: att låta denna prestigefyllda utmärkelse gagna Europa. Jag vill ta tillfället i akt och göra mig till tolk för vårt gemensamma hopp om att denna av oss högt älskade kontinent skall kunna ta ett nytt och modigt steg vidare. Till Europas själva själ hör kreativitet, begåvning och förmåga till förnyelse – nyfödelse. Under det århundrade som ligger bakom oss har Europa visat på möjligheten av nystart. Efter år av tragiska konflikter, som kulminerade i det mest fruktansvärda krig som mänskligheten skådat, uppstod genom

Guds nåd något helt nytt i den mänskliga historien. En värld i ruiner stod inte i vägen för det hopp och den vilja till solidaritet som inspirerade initiativtagarna till det europeiska projektet. Dessa lade grunden för ett fredens bålverk, en boning byggd av stater som inte bands samman av makt och våld utan av att verka för det gemensamma goda och ett slut på all konfrontation. Därmed fann det sedan länge splittrade Europa till slut sitt sanna jag och började bygga ett gemensamt hem för alla. Denna ”familj av nationer” som sedan dess utvidgats på ett föredömligt sätt tycks på senare tid känna sig mindre tillfreds inom det gemensamma hemmets väggar. Det har hänt att väggarna byggts på ett sätt som inte motsvarat de insiktsfulla arkitekternas planer. Deras nya och lockande öns-

Signum 5/2016

Tema: Europa

Polyeder-visionen Låt oss betrakta Bergoglios nästa stora princip ”Helheten är större än delen”: ”Det gäller att alltid höja blicken för att urskilja det större goda som gynnar alla. Men det är lämpligt att göra detta utan att fly undan, utan att rycka upp något med rötterna”, skriver påven Franciskus, mån om att inte fjärma sig från verkligheten. I en tid när Storbritannien frågar sig om man ska stanna kvar i Europeiska unionen, när flyktingkrisen får regeringarna att skicka problemet till sina grannar och när Greklandskrisen sätter den europeiska solidariteten på prov, måste ”de 28” ständigt påminnas om att ”helheten är större än delen”. Men insikten om att Europa bildar en helhet, som inte alltid är omedelbart begriplig, leder oss åter till påven Franciskus uppmaning om att inte låta Europa bli ”en tom plats” utan i stället sätta värde på dess identitet. Detta illustreras med en bild, som Jorge Bergoglio är mycket förtjust i, nämligen polyedern; den geometriska form som har

den egenheten att den inte utplånar olikheterna samtidigt som den respekterar mångfalden, i motsats till den jämna och likformiga sfären. På samma sätt syftar Europeiska unionen inte till likriktning utan måste respektera subsidiaritetsprincipen – vilket är i överensstämmelse med kyrkans sociallära. Dess direktiv, åtminstone i sina utgångspunkter, formulerar de gemensamma uppgifterna samtidigt som de ger frihet i utförandet. Den europeiska devisen ”enhet i mångfald” är densamma som gör en polyeder möjlig. Dessa bergoglianska principer lägger inte fram något program för europeisk integration. Men de kan ge vägledning i arbetet med denna. Detta låter sig i dag inte göras utan ett samlat grepp om flyktingkrisen. En kris som påven förebrår européerna för men också försöker att hjälpa dem med. Karl den store-priset får han för det som han har gjort ”för Europa och för det som samtidigt skulle kunna vara dess prydnad”. översättning: per lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études majnummer 2016.

Europa – idé och verklighet av ulla gudmundson – En reflektion över det faktum att Europa består av olika nationer och kommer så att göra.

ag hade kunnat göra det lätt för mig. I stället för att sitta instängd framför datorn, medan kaprifolen är i full sving, Siljan glittrar och roboten Ruben stillsamt traskar runt en solig gräsmatta, hade jag kunnat mejla Signumredaktionen en länk till P1-programmet Godmorgon världen. Ty i en krönika där den 5 juni säger Göran Ro-

senberg på fem minuter det väsentliga om Europa, i ljuset av den förestående brittiska folkomröstningen om Brexit.

Europa – nationer och gemenskap Rosenbergs budskap är följande: Europa är en pytteliten, flikig utväxt på en kontinental landmassa, med en myriad stater, na-

Signum 5/2016

Tema: Europa

tioner, språk. Europa består av nationer, de kan inte tänkas bort för den som vill forma Europa, vi är nationer, det är bara så. Men om, och det är det centrala, vi alla vänder oss inåt, enbart betonar det som skiljer, då visar historien att vi lätt kommer i krig med varandra. Vi behöver betona det gemensamma för att hålla fred. Det har sagts många gånger, i klichéform: EU som ett fredsprojekt. Ibland missbrukat, när det handlat om mundana ting som gurkors form och harmonisering av bankregler. Men jag hör undertonen av oro i Rosenbergs röst. I något annat sammanhang har han sagt att civilisationens fernissa är tunn. Han gör det med auktoritet, ty hans föräldrar fick känna på egen hud hur det kan gå när den europeiska fernissan krackelerar. Vem hade vid förra sekelskiftet, när de europeiska ekonomierna var väl integrerade och gick som tåget, trott att ett blodigt krig skulle bryta ut 1914? Vem hade 1918, när vapnen tystnade till allas jubel, trott att det tjugo år senare skulle bryta ut igen? Vem hade på Titos tid trott att Jugoslavien skulle upplösas på 1990-talet i ett förbittrat inbördeskrig mellan serber, kroater och bosniaker? Vi vill gärna lämna bakslagen bakom oss, tro att de inte kan upprepas. Men historien visar att så kan bli fallet. Ibland blir vi glatt överraskade. 1990-talet var ett utopiskt årtionde för stora delar av Europa. Öst- och västblocken smalt som snö i vårsol, de centraleuropeiska och baltiska staterna frigjorde sig, demokratiserades och blev medlemmar i EU och Nato. Sovjetunionen upplöstes. Tjeckien och Slovakien skildes under civiliserade former. Krig bröt ut på Balkan, men Ryssland deltog i en fredsstyrka där tillsammans med Natoländer och alliansfria, inklusive Sverige. I dag känns det som om historien rullar tillbaka. Det säkerhetspolitiska klimatet i Europa hårdnar. Rysslands annektering av Krim och Ukrainakrisen har väckt frågor om dess långsiktiga avsikter i Europa. I en intervju i Svenska Dagbladet talar en rysk gene-

ral om ”tiden då vi samarbetade med Nato” som om den var förgången. Flyktingkrisen har avslöjat djupa sprickor mellan EU:s medlemsländer. Bank- och skuldkrisen har avslöjat inte bara djupgående skillnader i ekonomisk nivå mellan medlemsländerna, som dolts av euron, utan också fundamentala åsiktsskillnader om hur den ska tacklas: mer politisk-ekonomisk integration, på Tysklands villkor, eller större ansvar för enskilda stater, banker och finansföretag? Nationalism och populism är på frammarsch i hela Europa. EU framstår som handlingsförlamat, splittrat, ekonomiskt stagnerande, byråkratiskt och elitstyrt. Quo vadis Eu ropa? Det är undertexten till Brexit.

Europa – en idé Begreppet Europa har likheter med det Augustinus sade om tiden: om ingen frågar mig, då vet jag vad den är, men om man ber mig förklara, då vet jag inte. Europa är i själva verket en idé, en dröm och ett politiskt program förklätt till geografi. Europa är också ett historiskt minne, av det romerska riket och en medeltid som förvisso dominerades av kristenheten, men som också rymde judendom och islam. Påven Franciscus har rätt när han till den franska tidningen La Croix säger att Europa självklart har kristna rötter, men det har också andra. De ideal han appellerar till i sitt tal när han mottar Karl den store-priset har en grund i det kristna budskapet, men också i hög grad i den sekulära upplysningen – framför allt idén om människors lika värde. Det är till Europa som idé, format av dessa traditioner, som påven vädjar i sitt Karl den store-tal, och det gör han retoriskt effektfullt och med rätta. Men i mitt tycke saknas i talet insikt om den politiska realitet som ett Europa av demokratiska stater utgör, och om att det faktiskt är skillnad mellan europeiska stater som Tyskland och Sverige som tagit emot ett stort antal flyktingar, och stater som Polen, Ungern och Slovakien som vägrar göra det. Kanske borde nästa påvliga maning om humanitet och generositet i en-

Signum 5/2016

Tema: Europa

lighet med Europas traditioner framföras i Warszawa eller Budapest. EU:s grundargeneration, fransmän som Robert Schuman och Jean Monnet, en tysk som Konrad Adenauer och en belgare som Paul-Henri Spaak, var inspirerade av den gamla drömmen, aldrig glömd sedan det romerska imperiet och under århundraden förvaltad av den katolska kyrkan, om enhet, fred och harmoni på den europeiska kontinenten. Men de hade också ett konkret syfte: ekonomisk, social och politisk återuppbyggnad av en sargad kontinent. Sannolikt hade den överföring av nationell suveränitet till gemensamma institutioner som stadgas i CECA-fördraget från 1951 och i Romfördraget från 1957 inte varit möjlig om inte de nationella politiska institutionerna i större delen av Europa legat i ruiner eller varit kraftigt misskrediterade på grund av samarbete med nazismen. Jean Monnet i synnerhet var också en praktisk man – son till en konjaksfabrikant och starkt medveten om frihandelns betydelse för den sortens produkter, dessutom påverkad av många års vistelse i ett pragmatiskt USA.

Storbritannien och Europa Storbritannien blev medlem i dåvarande EG först 1973, den 1 januari, 16 år efter Gemenskapens grundande 1957. En numera nästan bortglömd folkomröstning om utträde hölls redan två år senare, 1975. Varför har det brittiska förhållandet till EG/EU varit så ambivalent? En förklaring är att britternas historiska förhållande till den europeiska kontinenten i århundraden har präglats av distans och något som skulle kunna kallas ett mervärdeskomplex. Det tar sig uttryck bland annat i de hundratals röda prickar som den 11 november varje år dyker upp på en mur i den belgiska staden Ypres. På muren finns namnen på de hundratusentals brittiska, kanadensiska och australiensiska soldater som stupade i striderna om en militärt obetydlig landtunga i Flandern under första världskriget. Prickarna är pappersvallmor, placerade

där av vallfärdande britter, ofta med en lapp: ”tack farfar!”. Britternas självbild har varit, och äldre britters är det nog fortfarande, att de gång på gång fått kliva in och ställa saker till rätta på en kontinent som ständigt trasslar till det för sig. Det är, skulle man kunna säga, en europeisk form av den exceptiona lism som historiskt har präglat USA. En annan faktor är att Storbritannien var ett av få europeiska länder vars demokratiska system överlevde andra världskriget politiskt intakt och moraliskt okontaminerat. Det finns utan tvekan hos britterna en stolthet över en obruten suveränitetstradition och över att besitta ”världens äldsta parlament”, och en stark motvilja och oförståelse mot att överlåta nationell suveränitet till gemensamma institutioner. Nato som är en till 100 procent mellanstatlig organisation, där ingen suveränitet överlåtits, passar egentligen det anglosaxiska temperamentet bättre än EU. EU:s ”demokratiska underskott”, det faktum att ledarna för de gemensamma institutionerna nomineras i slutna rum, som otvivelaktigt negligerats i många år, bidrar självfallet. Härtill kommer, förstås, den brittiska imperialistiska historien; känslan av att ha tillträde till hela världen, inte bara Europa. Argumenten för det brittiska inträdet i EG 1973 var krasst ekonomiska: man ville ha tillträde till den gemensamma europeiska marknaden, som visat sig vara en mer dynamisk samarbetsstruktur än frihandelsområdet EFTA. Men britterna fick finna sig i att acceptera de grundritningar som dragits upp av andra och som byggde på en kontinentaleuropeisk legalistisk tradition, romersk rätt och Code Napoléon, i grunden främmande för anglosaxisk case law. När brittiska medier i dag intervjuar Lea ve-sympatisörer, svarar de ofta ”vi gick med i en gemensam marknad (common market), inte i något annat”. Det är symptomatiskt att huvudargumentet för Remain-kampanjen fortfarande är ekonomiskt: Storbritannien skjuter sig själv i foten, pundet rasar, recession och arbetslöshet hotar om man lämnar EU.

Signum 5/2016

Tema: Europa

Ironiskt nog visar EU:s historia att Europa fungerar allra bäst när nykter brittisk (protestantisk?) pragmatism och ekonomisk liberalism går hand i hand med den kontinentaleuropeiska (katolska?) drömmen om ett sammanhållet Europa. Den inre marknaden, hörnstenen i dagens EU, med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital, skapades på 1980-talet väsentligen av två personer: Jacques Delors, katolik, socialist och Kommissionens ordförande 1985–1995, och Lord Arthur Cockfield, brittisk konservativ EG-kommissionär och marknadsliberal. Tillsammans lyckades de med konststycket att presentera den inre marknaden både som ett socialt och ett marknadsliberalt projekt. Det var nyckeln till framgång. Cockfield var inte främmande för att läxa upp den brittiska regeringen när den bröt mot de gemensamma reglerna. Margaret Thatcher som utnämnt honom torde mer än en gång ha känt att hon närt en orm vid sin barm.

Brexit-debatten I skrivande stund återstår två veckor till den brittiska folkomröstningen. I den allt hetsigare och av pajkastning alltmer präglade debatten är det framför allt två frågor som dominerat: migrationen och ekonomin. EU:s hantering av flyktingkrisen är det ju svårt att se som något annat än ett katastrofalt misslyckande, inklusive i att upprätthålla Unionens yttre gränser. Att migrationen av EU-medborgare till Storbritannien blivit mycket större än förutsett (mer än 300 000 mot premiärminister Camerons utlovade maximala 100 000) är ett faktum, som Remain-sidan haft svårt att bemöta. Leavesidan kopplar den till eurons misslyckande: den ”jobbförstörande maskinen” EU tvingar arbetslösa kontinentaleuropéer att söka sig till det dynamiska Storbritannien. Den extrem-nationalistiske UKIP-ledaren Nigel Farage (som Leave-kampanjens ledare försökt hålla borta från rampljuset) har hävdat att fortsatt EU-medlemskap kommer att leda till massiva sextrakasserier av kvinnor liknande dem i Köln på nyårsafton (!).

Vad ekonomin angår hävdar Leave-förespråkarna att EU, och regionala ekonomiska strukturer över huvud taget, är föråldrade. Storbritannien klarar sig, heter det, bättre på egen hand i en globaliserande världsekonomi än tyngt av ett byråkratiskt och legalistiskt EU. När frågan kommer, varför så gott som inga ekonomiska experter delar den uppfattningen, svarar man frankt att det är samma personer som förutspådde att all hell will break loose om Storbritannien inte gick med i EMU (dvs. anammade euron), och som dessutom tillhör den välbeställda europeiska elit som tjänar på systemet.

Vad händer om Storbritannien lämnar EU? Att utträda ur EU blev möjligt först med Lissabonfördraget, EU:s reviderade grundfördrag från 2009. Artikel 50 stadgar att utträde är formellt möjligt och att maximal förhandlingstid om villkoren är två år. Artikeln har aldrig använts och var säkert inte tänkt att användas heller. En seger för Leave i folkomröstningen har med rätta beskrivits som ett språng in i mörkret. Ingen vet vad konsekvenserna blir. Det är inte ens klart vem som kommer att vara brittisk premiärminister på morgonen den 24 juni. Om David Cameron avgår, vilket förefaller sannolikt (även om han själv förnekar det), kan processen att utse en ny ledare för det sargade torypartiet bli lång och komplicerad. Och det är inte få som berörs av förhandlingarna om ett nytt avtal mellan Storbritannien och EU. Först och främst den brittiska regeringen: vad vill den ha? Ett avtal som det med Norge, med Schweiz, med Kanada, eller bara WTO-regler? Vad är de övriga 27 medlemsländerna (som vart och ett ska ratificera avtalet) beredda att gå med på? Kommissionen? Europaparlamentet? ”Att få alla de här att godta samma avtal blir som att valla en flock katter”, som någon uttryckte det. De mest apokalyptiska förutsägelserna (”vad kommer först, en global brexitreces-

Signum 5/2016

Tema: Europa

sion eller tredje världskriget?”, som en ironisk tv-journalist frågade David Cameron) slår förmodligen inte in. Om inte annat så för att ansträngningarna att begränsa skadeverkningarna kommer att vara stora. Leave-kampanjen har gjort ett nummer av det brittiska handelsunderskottet med övriga EU och hävdat att länder som tjänar på det inte vill resa nygamla tullmurar. ”Tyskar vill fortsätta att sälja bilar och fransmännen vin.” Då bortser man från de politiska krafter som håller ihop EU. Vissa kommer att hävda att britterna måste behandlas strängt för att avskräcka andra: utträde ska vara smärtsamt. Det spekuleras om att den brittiska regeringen kommer att inleda förhandlingar utan att ha utlöst Lissabonfördragets artikel 50, det vill säga utan att vara underkastad en giljotin som faller efter två år. Man skulle då fortsätta att åtnjuta alla fördelar av medlemskap, men också vara underkastad dess reg-

ler, inklusive bidrag till EU-budgeten (också en stridsfråga i debatten) och full rörlighet för EU-medborgare. 450 av 650 parlamentsledamöter stöder Remain och har varnat regeringen att de inte automatiskt kommer att godta en euroskeptisk regerings förslag. Hur väljarna reagerar på dylika scenarier återstår att se. Och om Remain vinner? ”Då drar Brysselstrukturerna en djup suck av lättnad, och traskar vidare som om ingenting hänt”, skriver den franska tidningen Le Monde. Risken finns. Men vad jag, i likhet med Göran Rosenberg, önskar är att den energi som nu mobiliserats kanaliseras i en stark rörelse att reformera EU inifrån. Världen står inte still. Kriget i Syrien fortsätter. Flyktingbåtar kommer över Medelhavet. Den ekonomiska återhämtningen är skör. Greklands problem har bara nödtorftigt lappats över. Turkiet och Ryssland oroar. Ett starkt, demokratiskt Europa behövs.

Europa då, nu och i framtiden Ett möte med Herman van Rompuy av françois euvé och jan koenot Med en bakgrund som ekonom engagerade sig Herman van Rompuy i det flamländska kristdemokratiska partiet. Efter att en kort tid ha varit Belgiens premiärminister utnämndes han till Europeiska rådets förste ordförande 2009. Han omvaldes 2012 för en mandatperiod på två år. François Euvé (FE): Ni har varit ordförande för Europeiska rådet under fyra år. Vilka har varit de största ögonblicken under ert ordförandeskap? Uppriktigt sagt så har det största ögonblic ket som jag varit med om inget med vare sig

politiken eller ledningen av Europeiska rådet att göra. Det var när Europeiska unionen tog emot Nobels fredspris 2012. Ceremonin ägde rum i statshuset i Oslo i närvaro av europeiska dignitärer. Även om jag hade äran att ta emot priset var jag väl medveten om att den egentliga mottagaren var Europeiska

Signum 5/2016

Bokrevy

i alla dessa fall är vi, och därmed de miljöer vi skapar och befolkar, i behov av omvändelse och frälsning. Ingen mänsklig miljö blir automatiskt eller av sig själv alltmer gudomlig med tidens gång. Många nutida negativa och tyvärr utbredda internetfenomen såsom hatsajter, sinnrika verktyg för terrorrekrytering, pornografi och anonym droghandel och så vidare, har uppstått genom att människan använder sina nya redskap till ont, till nya uttryck för sin syndfullhet – när de skulle kunna göra mycket gott om de betraktades som medel för något som måste

föregå dem, liksom alla andra redskap som vi uppfinner. Därför undrar jag om den goda teologiska reflektionen verkligen vinner på att utesluta frågan om hur vi ska förkunna evangeliet om Guds inkarnation, det vill säga slutliga uppenbarelse i världen (och därför historiens absoluta höjdpunkt), genom teknikens nya möjligheter. I beaktande av de sociala mediernas dialogkaraktär, självklart, men med ett tydligt syfte – nämligen att också öppna den ”digitala kulturen” för omvändelse och frälsning. thomas idergard

Medverkande i detta nummer john betz Lektor i systematisk teologi vid University of Notre Dame. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. nils ekedahl Docent i retorik och prorektor vid Södertörns högskola. sune fahlgren Docent i kyrkovetenskap, lärare vid Teologiska högskolan Stockholm. françois euvé Doktor i teologi, jesuitpater och chef redaktör för tidskriften Études, Paris. franciskus Biskop av Rom och påve. ulla gudmundson Skribent och diplomat, tidigare bland annat analyschef vid UD och Sveriges ambassadör vid Heliga stolen. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

glenn hægerstam Med. dr, docent, författare och medlem av Respekts råd. thomas idergard Jesuit och teologie studerande i London. jan koenot Jesuit, tidigare chefredaktör för tidskriften Streven, undervisar vid jesuiternas högskola Centre Sèvres i Paris. torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje. sébastien maillard Korrespondent i Rom för tidningen La Croix. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent vid Uppsala universitet. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. magdalena slyk Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 5/2016

Intresserad av filosofi ? Newmaninstitutet i Uppsala erbjuder ett rikt utbud av kurser i filosofi under höstterminen 2016. Kurserna omfattar 7,5 hp och många ges både lokalt i Uppsala eller Stockholm och nätbaserat på halvdistans. För mer information och anmälan besök Newmaninstitutets hemsida newman.se/kursamne/filosofi. Allmän etik

Logic and Argumentation

7 november – 13 januari. Ges på svenska Halvdistans i Stockholm: 9/11, 30/11 och 16/12 Kursledare: Jasmina Nedevska

7 november – 13 januari. Ges på engelska Lokalt i Uppsala: måndagar och onsdagar Halvdistans i Uppsala: 21/11, 12/12 och 13/1 Kursledare: Taeda Tomic

Cosmology and Religion

Philosophy of Mathematics

7 november – 13 januari. Ges på engelska Halvdistans i Uppsala: 25/11 – 27/11 Kursledare: François Euvé

29 augusti – 4 november. Ges på engelska Halvdistans i Uppsala: 16/9 och 14/10 Kursledare: Kim Solin

Fördjupningskurs i estetik

Språkfilosofi och teologisk hermeneutik

7 november – 13 januari. Ges på svenska Lokalt i Uppsala: tisdagar och fredagar Halvdistans i Stockholm: 24/11 och 15/12 Kursledare: Christine Zyka

Kultur- och ideologikritik: misstänksamhetens hermeneutik

29 augusti – 4 november. Ges på svenska Lokalt i Uppsala: onsdagar och fredagar Halvdistans i Uppsala: 21/9 och 19/10 Kursledare: Erik Åkerlund och Gösta Hallonsten

Vi läser Thomas av Aquino

29 augusti – 4 november. Ges på svenska Lokalt i Uppsala: tisdagar och torsdagar Kursledare: Lars-Olof Åhlberg

29 augusti – 13 januari. Ges på svenska Lokalt i Uppsala: tisdagar Kursledare: Ulf Jonsson

Kunskapsteori

What is Nature?

7 november – 13 januari. Ges på svenska Lokalt i Uppsala: tisdagar och fredagar Halvdistans i Uppsala: 22/11 och 13/12 Kursledare: Erik Åkerlund

2 september – 7 december. Ges på engelska. Lokalt i Uppsala: Start 2/9. Heldag 26/10. I övrigt onsdagar, dock ej 5/10, 2/11 och 30/11. Kursledare: Philip Geister

Almedalen 2016 För femte året i rad organiserar Signum och Newmaninstitutet tillsammans med Studieförbundet Bilda seminarier i Almedalen

Måndagen den 4 juli kl. 10.00–11.00

Är religionsfriheten hotad i Sverige? Ulf Jonsson, jesuitpater och professor i religionsfilosofi, Newmaninstitutet Tina Acketoft, riksdagsledamot, Liberalerna Katrine Marçal, författare och skribent i bl.a. Aftonbladet Ruth Nordström, jurist med mänskliga rättigheter som specialitet, ombud i rättsfall om samvetsfrihet inom vården, Scandinavian Human Rights Lawyers (SHRL) Thomas Idergard, jesuit och teologistuderande, moderator

Måndagen den 4 juli kl. 16.00–17.00

Den kristne och flyktingpolitiken – vad ska man tycka? Ulf Bjereld, statsvetare och ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska ungdomsförbundet Elisabeth Sandlund, politisk redaktör för tidningen Dagen Thomas Idergard, jesuit och teologistuderande Katrine Marçal, författare och skribent i bl.a. Aftonbladet moderator

Tisdagen den 5 juli kl. 10.00–11.00

Fundamentalism – moderniseringens öde? Philip Geister, jesuitpater, teol. d r och rektor för Newmaninstitutet Stefan Gustavsson, teolog och generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen Lena Andersson, författare, skribent och humanist Eli Göndör, religionshistoriker med inriktning mot islam och Mellanöstern Thomas Idergard (moderator), jesuit och teologistuderande

Kontaktperson: Christoph Hermann, Newmaninstitutet/Bilda, tel. 0709567632

Innehåll Signum nr 5/2016 årgång 42 Ledare

Medicinsk etik

1 kjell blückert

33 kerstin hedberg nyqvist

Krönika

38 glenn hægerstam

Eurovision – Kan vi tänka oss att utvidga inte bara EU utan hela Europa utan att de båda imploderar?

3 nils ekedahl

Svenska Akademien och kyrkans språk

Aktuellt

Teologi

5 olle brandt

42 john betz

Elisabeth Hesselblad – Guds verklighet har kommit nära – Tankar kring en helgonförklaring.

7 magdalena slyk

Pater Stanislaw Papczynski – Grundaren av Marianorden helgonförklarad.

Tema: Europa

10 franciskus

Drömmen om en ny europeisk humanism – Påvens tacktal vid mottagandet av Karl den store-priset den 6 maj.

15 sébastien maillard

Kan påven Franciskus återge Europa meningen? – Jorge Bergoglio ställer frågror om den pluralistiska identitet som EU själv bör vara bärare av.

20 ulla gudmundson

Europa – idé och verklighet – En reflektion över det faktum att Europa består av olika nationer och kommer så att göra.

24 françois euvé och jan koenot

Europa då, nu och i framtiden – ett möte med Herman van Rompuy – Herman van Rompuy utnämndes till Europeiska rådets förste ordförande 2009. Han omvaldes 2012.

Barmhärtighetens år

30 sten hidal

Finns det barmhärtighet i Gamla testamentet?

Erich Przywara och påven Franciskus – Om en intellektuellt betydelsefull inspiratör för påven Franciskus.

Kulturhistoria

45 katrin åmell

En kulturpersonlighets avtryck – Anne-Marie Thunberg

Kyrkohistoria

49 sune fahlgren

Katolsk i olika bemärkelser – Apropå Maria Eckerdals avhandling om Yngve Brilioths liturgiska reformsträvanden.

Bokrevy

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2016

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal,

56 stig olsson

Trovärdig motpart sökes – Helena Granström och Marcus Elmerstad: Det som en gång var.

58 katrin åmell

Klosterlivet som ett trons äventyr – Tom Roberts: Joan Chittister.

60 thomas idergard

Uppkopplad till vad? – Antonio Spadaro: Cybertheology – Thinking Christianity in the Era of the Internet.

62 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Anders Piltz, Katrin Åmell. Tidskriften Signum startades 1975 som Fasta medarbetare

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

grundad 1963.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

53 torsten kälvemark

Att förstå det ryska – Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland.

Bg 5282-2046

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 9 september 2016.

sverige porto betalt port payé 5/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juli

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

VUXENUTBILDNING HÖSTEN2016

2016

Eurovision

Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna

Svenska Akademien och kyrkans språk

De eukaristiska bönerna P. Klaus Dietz SJ Omberg – Heliga hjärtas kloster 9–11 september

Elisabeth Hesselblad

Pater Stanislaw Papczynski Franciskus

Maria i kult, konst och samhällsvision Lovisa Bergdahl Stockholm – Marielund 25–27 november

Drömmen om en ny europeisk humanism tema europa

Doften av rykande vekar – reformationen ur folkets perspektiv F. Magnus Nyman P. Fredrik Heiding SJ Lund – Rögle kloster 28–30 oktober

Sébastien Maillard

Kan påven Franciskus återge Europa meningen? Ulla Gudmundson

Europa – idé och verklighet François Euvé och Jan Koenot

Europa då, nu och i framtiden – ett möte med Herman van Rompuy Kerstin Hedberg Nyqvist

Exodus – Andra Moseboken i judisk och kristen tradition Emanuel Sennerstrand Ljungskile – Åh Stiftsgård 11–13 november

Ingen samvetsfrihet för vårdpersonal i Sverige

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 557 660

Glenn Hægerstam www.signum.se

Eugenik i vår tid