5 2017 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 5 /2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juli

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

International Conference on Theology of Religions

2017

Kyrkan och de andra religionerna En kardinal i periferins centrum

Uppsala 6–8 oktober 2017

Kardinalens arbetsbeskrivning

Religionsteologi i katolskt perspektiv

Kainsmärkets återkomst

Religionsteologi är ett av de mest brännande ämnena inom dagens kristna teologi. Systematiska teologer, fundamentalteologer, liksom även specialister på icke-kristna religioner kommer under konferensen att studera och diskutera olika sätt att hantera sanningsanspråk och religiösa berättelser, som orsaker konflikter mellan religionerna.

Veronika Wand-Danielsson

Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

Denna internationella konferens, som sponsras av Riksbankens Jubileumsfond och Newmaninstitutet, kommer att samla de mest framträdande katolska och protestantiska experterna inom området. Syftet med konferensen är att ge en överblick över det nuvarande läget inom interreligiös teologi utifrån ett katolskt perspektiv, och att diskutera öppna och kontroversiella frågor inom området.

Kjell Blückert och Ulf Jonsson

Sveriges nya ambassadör vid Heliga stolen Jakob Wirén

tema: religionsteologi

medverkande Joseph Augustine DiNoia, O.P., Troskongregationen, Rom Klaus von Stosch, Universität Paderborn Marianne Moyaert, Faculty of Theology, VU University, Amsterdam Joshua Ralston, School of Divinity, University of Edinburgh Anna Bonta Moreland, Villanova University, Pennsylvania Anja Middelbeck-Varwick, Freie Universität, Berlin Diego Sarrió Cucarella, MAfr, Pontificio Istituto di Studi Arabi e d’Islamistica, Rom Wilhelmus G.B.M. (Pim) Valkenberg, The Catholic University of America, Washington, DC Oliver Wiertz, Hochschule St Georgen, Frankfurt a. M. Reinhold Bernhardt, Evangelisch-Theologische Fakultät, Basel Peter Jonkers, Tilburg School of Catholic Theology, Utrecht Veli Matti Kärkkäinen, Fuller Theological Seminary, Pasadena, California Gavin D’Costa, University of Bristol

www.signum.se

För information och registrering gå in på newman.se/theology-of-religions/

Religionsteologi – en introduktion Gavin D’Costa

Treenigheten i den interreligiösa dialogen Marianne Moyaert

Interreligiös dialog – det svåra samtalet Clemens Cavallin

Att studera religion i Indien Heinz Werner Wessler

Ett samtal med den indiske jesuiten Noel Sheth Kerstin Hedberg Nyqvist

Kängurumetoden i Kina

Innehåll Signum nr 5/2017 årgång 43 Ledare

1 gösta hallonsten

Kyrkan och de andra religionerna – Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning.

Krönika

3 veronika wand-danielsson Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

Aktuellt

4 ulf jonsson

En kardinal i periferins centrum – Apropå utnämningen av biskop Anders Arborelius till kardinal.

6 olle brandt

Kardinalens arbetsbeskrivning

9 minna salminen karlsson

Kainsmärkets återkomst – Hur vet man att någon är kristen?

Diplomati

10 kjell blückert och ulf jonsson

Sveriges nya ambassadör vid Heliga stolen – Cecilia Björner – En intervju.

Martyrium

17 thomas m. kelly

”En präst med sitt folk” – Rutilio Grandes välgrundade teologi

Tema: religionsteologi

20 jakob wirén

Religionsteologi – en introduktion – Varför engagerar man sig i interreligiös dialog? Hur ser teologin ut? Vilka konsekvenser får den?

24 gavin d’costa

Treenigheten i den interreligiösa dialogen – Om vilken roll treenighetsläran kan spela i den kristna reflexionen om andra religioner.

31 marianne moyaert

Interreligiös dialog – ett pågående svårt samtal som måste fortsätta – Utvecklingar av teologin för interreligiös dialog under senare tid.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

37 clemens cavallin

Att studera religion i Indien – Indien är ett land rikt på religion men fattigt på religionsvetenskap.

43 heinz werner wessler

”Sprudlande källor av andligt liv” – en intervju med Noel Sheth – Möt en indisk jesuit, med hinduisk pappa och kristen mamma, som blev en framstående kännare av sanskrit och hinduism.

Analyser och rapporter

49 kerstin hedberg nyqvist

Kängurumetoden i Kina – Om neonatalvården i Kina.

52 tom inglis

Kyrka och kultur i det katolska Irland –En sociologisk studie.

Bokrevy

59 kjell blückert

Ett fördärvat hjärta – Franz Werfel: En kvinnas blekblå handskrift.

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

63 jesper blid

Den kristna arkitekturens längtan efter komplexitet – Olof Brandt: Korset och kapitälet.

65 andreas jönsson

Centraleuropeisk smältdegel – Cecilia Hansson: Hopplöst men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa.

68 stig olsson

Inför en övergång – Yuval Noah Harari: Homo Deus. En kort historik över morgondagen.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

60 inger enkvist

Kriget som aldrig tog slut – Nathan Shachar: Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget.

Bg 5282-2046

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 8 september 2017.

Ledare

Kyrkan och de andra religionerna – Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning.

”U

tanför kyrkan ingen frälsning”, skrev kyrkofadern Cyprianus (d. 258) i ett känt uttalande. Det var dock inte ett inlägg i debatten om förhållandet mellan religionerna utan riktat mot schismatiska kristna. Ändå har formuleringen ofta använts som karakteristik av traditionell kristen hållning till andra religioner. Trots ansatser i traditionen till en annan hållning är detta naturligtvis en korrekt historieskrivning. Kyrkofäderna såg visserligen Sokrates och andra filosofer som ett slags kristna före Kristus. Islam uppfattades i det östromerska området först som en kristen heresi. Existensen av rättfärdiga hedningar har man ofta erkänt. Men i huvudsak gällde omvändelse och dop för ickekristnas frälsning, även judarnas. Omprövningen har skett i vår egen tid. Andra Vatikankonciliet (1962–1965) är vattendelare och katalysator. Den banbrytande konciliedeklarationen Nostra aetate ”Om kyrkans förhållande till de icke-kristna reli gionerna” behandlar först utförligt förhållandet till det judiska folket. Det är tydligt att uppgörelsen med den kristna antisemitismen och den så kallade ersättningsteologin var en viktig drivkraft för konciliet. Nostra aetate går sedan vidare till islam och till de asiatiska religionerna, för att även avsluta med förhållandet till icke-troende och ateister. På 1960-talet var dialogen med de senare nog så viktig som den med religionerna. Sedan Andra Vatikankonciliet är det officiell katolsk lära att ”de som inte vet något

om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst” (Konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium § 16). Med Andra Vatikankonciliet tog också dialogen fart. Vatikanen har i dag inte bara ett råd för främjande av kristen enhet och en särskild kommission för förhållandet till judarna utan även ett råd för inter-religiös dialog. På olika nivåer i kyrkan och i olika länder förs en intensiv dialog med andra religioner. De protestantiska kyrkornas engagemang i dialogen är på motsvarande sätt stort. Jämsides med dialogen har den teologiska reflexionen tagit fart. I dag hör det som benämnes religionsteologi (Theology of Religions) till de mest dynamiska och diskuterade områdena i samtida teologi. Kristna teologer av olika konfessioner och traditioner diskuterar hur man skall se på andra religioner från en kristen utgångspunkt. Theology of Religions – Roman Catholic Perspectives är temat för en internationell konferens som Newmaninstitutet anordnar den 6–8 oktober i Uppsala. Debattläget inom religionsteologin har dock förändrats sedan konciliet, och den ökande religiösa pluralismen, inte bara i västvärlden, har gjort frågorna än mer angelägna. Konciliet talade om ”strålar av sanning” i andra religioner (Nostra aetate § 2) och ”element av sanning och godhet ”i folkens egna riter och kulturer” (Lumen gen-

Signum 5/2017

Ledare

tium § 17). Men blir de icke-kristna frälsta, trots sin tillhörighet till en annan religion eller genom den? I sin missionsencyklika Redemptoris missio 1990 talar påven Johannes Paulus II om den helige Andes närvaro i kulturer och religioner (§ 28–29). Därmed antyder han att religionerna som sådana har betydelse för frälsningen. Inom teologin har man dock gått längre. Den så kallade pluralistiska religionsteologin menar att (världs-)religionerna är likvärdiga vägar till Gud, sanningen eller frälsningen. Detta är väl den ståndpunkt som ligger närmast den allmänna opinionen i dagens postmoderna samhälle. Att exklusivt hävda att man bara genom uttrycklig tro på Kristus kan bli frälst väcker sällan sympatier. Ståndpunkten är dock knappast på tillbakagång om man ser till kristendomens spridning över världen. Den katolska kyrkan och många teologer hävdar en inklusivistisk uppfattning. Man håller fast vid Kristus (och kyrkan) som den fulla uppenbarelsen men ser vägar att på olika sätt inkludera andra religioner och deras anhängare (För denna tredelning se vidare Jakob Wiréns artikel i detta nummer av Signum). Mot dessa tre huvudalternativ reses dock allt fler invändningar. Hur kan vi veta att alla religioner leder till samma mål? Är de inte delvis inkompatibla vägar? Är inte inklusivismen chauvinistisk och exklusivismen rentav imperialistisk? Fler och fler teologer förespråkar att man lämnar schematiken och fågelperspektivet för att helt enkelt noggrant studera varandras religiösa urkunder och föra en ärlig dialog. Samtidigt är det omöjligt att inte ha en (förutfattad) uppfattning om dialogpartnern eller att tolka andra religioner utifrån det egna perspektivet. ”En kristen islam teologi” är lika berättigad som ”en islamisk teologi om kristendomen”, men ingendera kan eller bör skrivas utan en respektfull dia log med den andre. Religionsdialog och religionsteologi är förvisso inte samma sak, men de påverkar varandra. Somliga menar att man först mås-

te klargöra synen på andra religioner (religionsteologi) innan man ärligt kan gå in i dialogen. Andra ”suspenderar” tills vidare eller sätter en parentes om sin teologiska utgångspunkt för att främja dialogen. I själva verket råder förstås ett dialektiskt förhållande mellan dem. Sanningsfrågan kan inte heller försummas. När Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om religionsfriheten, Dignitatis humanae, gav sitt definitiva stöd åt åsikts- och religionsfrihet förespråkade man ingen relativism. ”Emedan alla människor i enlighet med sin värdighet är personer, dvs begåvade med förnuft och fri vilja och därmed även med personligt ansvar, så drivs de både av sitt eget väsen och av en moralisk förpliktelse till att söka sanningen, framför allt i religiösa ting” (Dignitatis humanae § 2). Den kända katolska principen att man måste följa sitt samvete är inte ett uttryck för subjektivism. Sanningssökandet bör därför vara ledande i religionsdialogen men förenat med respekten för den andre som person. Den kände teologen Hans Küng har på senare tid i sitt Projekt Weltethos engagerat sig för att främja religionernas bidrag till världens framtid. Ofta blir etiken den punkt där religionerna tycks kunna mötas. Men religion är mer än etik. Den handlar ytterst om sanningen – om Gud, människan och världen. Respekten för den andre som person kräver att vi lyssnar till sanningsanspråken och inte sopar de egna under mattan. Detta är människans verkliga värdighet att i ömsesidig respekt kunna söka och finna sanningen. Dialogen främjas inte av att man överger eller nedtonar sin traditions budskap och anspråk. För kristna är troheten mot Kristus som alla människors frälsare inte ett hinder utan snarare en drivkraft. Sökandet efter sanningen för oss närmare Gud. Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning. gösta hallonsten

Signum 5/2017

Krönika

Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

mmanuel Macron har svurits in som Frankrikes åttonde president under den femte republiken, efter en rent av galen valkampanj, kantad av skandaler av sällan skådat slag. För att förstå Emmanuel Macrons valseger krävs det en kort tillbakablick på François Hollandes presidentskap. Hollande tillträdde 2012 i efterdyningarna av finanskrisen. Hans initiala försök att bemöta lågkonjunkturen med bland annat en chockhöjning av skatterna ledde till en omfattande kapitalflykt. En kursändring gjordes 2014. Med Manuel Valls som ny premiärminister och Emmanuel Macron som näringsminister hoppades Hollande kunna genomföra nödvändiga reformer. Det mesta uteblev. Reformförslagen var dåligt förankrade hos fackförbunden, ledde till massdemonstrationer, omförhandlades och urvattnades till stor del. Reformen med söndagsöppet, liksom privatiseringen av busstrafiken utfärdades per dekret när motståndet, även från delar av det egna partiet, blev för stort. Utlovade besparingar sköts på framtiden. Det är på det utrikespolitiska området som Hollande har haft framgångar: den historiska klimatöverenskommelsen 2015, insatsen för att stävja terrorism och sönderfall i Mali, liksom hanteringen av Ryssland–Ukrainakrisen. Den största politiska utmaningen för Hollande blev emellertid de fruktansvärda terrordåden, från attacken mot Charlie Hebdo till Nicemassakern förra sommaren. Han hanterade dessa på ett föredömligt sätt. Vi är många som minns de nästan 4 miljoner människor som deltog i ”La Marche Républicaine” runt om i hela Frankrike, i januari 2015. Samtidigt nådde hans personliga popularitet bottennivåer. Hans turbulenta privatliv och oförmåga att driva igenom den politik som han gick till val på, att bygga samförstånd och att hålla samman socialistpartiet, försvagade ho-

nom så till den grad att han inte längre hade några realistiska förutsättningar att kunna bli omvald. Den unge nytänkande franske presidenten Emmanuel Macron har höga förväntningar på sig. Han jämförs redan med John F. Kennedy, Tony Blair och Barack Obama. Macron och hans rörelse La Republique En Marche lägger framför allt tonvikten på modernisering och transparens inom stat och administration och på en reformerad ekonomi med en flexiblare arbetsmarknad, liksom på ett socialt mer rättvist utbildningssystem. Till skillnad från sin företrädare är Macron en stor Europavän. ”EU är lösningen och inte problemet för många av de utmaningar Frankrike brottas med”, framhåller han. Genom en ny förtroenderelation med Tyskland hoppas han på en fördjupning av eurozonen och ett förstärkt försvarssamarbete inom EU. Han har Sverige som förebild när han talar om behovet att reformera det ålderdomliga pensionssystemet. Han pekar också gärna på svenska erfarenheter, när han talar om vikten av att angripa utanförskapet på arbetsmarknaden och att premiera arbetslinjen framför bidrag. Sverige är också riktmärke när Macron talar om en mer solidarisk flyktingpolitik. Vad vi upplever i dag är framför allt ett hoppingivande generationsskifte i fransk politik. Många unga fransmän, som är uppvuxna med Europaprojektet och Erasmusprogrammet, minns varken Algeriet eller den franska kolonialtiden, talar engelska, är ”digitala” och positivt inställda till de många möjligheter som globaliseringen erbjuder. Emmanuel Marcon är en av dessa ”nya” fransmän, med en positiv syn på Europa och förhoppningsvis också på ett framtida fördjupat svenskt-franskt samarbete. veronika wand-danielsson

Signum 5/2017

Aktuellt

En kardinal i periferins centrum – Apropå utnämningen av biskop Anders Arborelius till kardinal.

satta katolska kyrkan i Sverige har plötsligt placerats på den katolska världskartan och fått en egen röst på högsta nivå i den världsvida katolska kyrkans ledning.

Ur svenskt perspektiv är kardinalsutnämningen inte desto mindre en unik och omvälvande händelse. Aldrig någonsin tidigare har en svensk blivit kardinal. Det närmaste vi hittills kommit var en polsk prins och biskop vid namn Johan Albert, som blev kardinal år 1633 och som var ättling till Gustav Vasa och syssling till drottning Kristina. Men nu, nästan 400 år senare, får vi alltså för första gången en kardinal som lever och verkar i Sverige. För första gången finns därmed en svensk biskop bland påvens viktigaste rådgivare, och för första gången i historien kan en svensk vara med och välja en ny påve. Den lilla, mångkulturellt samman-

Det är påven personligen som beslutar om kardinalsutnämningar. Och de besluten hör till hans viktigaste instrument för att staka ut vägen för kyrkans framtida utveckling på lång sikt. De precisa skälen bakom valet av just Anders Arborelius kan man bara spekulera om. Men Arborelius har uppenbarligen vunnit påvens förtroende när de mötts, exempelvis under biskopssynoden i Rom i oktober 2014 och i samband med påvens besök i Sverige för det ekumeniska högtidlighållandet av reformationsminnet i höstas. Biskop Anders chosefria personlighet, hans stora språkkunskaper, och inte minst hans mångåriga pastorala insats som en djuplodande andlig ledargestalt har säkerligen haft betydelse i sammanhanget. Arborelius har i första hand utsetts på grund av sina egna personliga meriter, och eftersom han passar så väl in i påven Franciskus idealbild av hur en kyrkoledare bör vara: en ödmjuk och andlig person med ett hjärta för människorna. Men man ska heller inte glömma bort betydelsen av själva det faktum att katolikerna i Sverige utgör en liten religiös minoritet i ett av världens mest sekulariserade länder. För Franciskus är det en hjärteangelägenhet att erfarenheterna hos katoliker som lever i katolicismens

tnämningen av biskopen av Stockholms katolska stift, Anders Arborelius, till kardinal kom lika oväntat som en blixt från klar himmel. När påven meddelade nyheten från sitt fönster på det apostoliska palatset invid Petersplatsen i Rom vid lunchtid söndagen den 21 maj reagerade alla med häpnad – inklusive Arborelius själv, som först trodde att det rörde sig om ett skämt. Men något skämt var det inte. Inte heller hade påven Franciskus tagit miste på namnen på de fem nya kardinaler som han utvalt. Redan efter ett par timmar framstod emellertid utnämningen av Arborelius inte alls som så särskilt förvånande. Med litet eftertanke insåg man snart nog att utnämningen ligger helt i linje med den nuvarande påvens sätt att leda kyrkan.

Signum 5/2017

Aktuellt

periferi, det vill säga i sekulariserade länder med få katoliker, ska tillmätas större vikt i kyrkans centrala ledning än vad som hittills varit fallet. Påfallande många av de kardinaler som han utnämnt kommer från små stift i länder med en liten katolsk befolkningsandel, medan biskopar i inflytelserika stift i traditionellt katolska länder har blivit förbigångna. Påven vill att röster från andra delar av världskyrkan ska få komma till tals och låter därför avsiktligt gamla katolska maktcentra hamna lite i skuggan. I det perspektivet är utnämningen av Anders Arborelius i Stockholm ett mycket naturligt val. Vilka konsekvenser kan då kardinalsutnämningen tänkas få? Först och främst: genom biskop Anders berikas kardinalskollegiet med en biskop med en gedigen andlig erfarenhet, formad av flera decenniers liv som karmelitbroder. Hans böcker och predikningar präglas av det personliga tilltalets omedelbarhet och de förmedlar en profilerad kristen teologi formad av den kristna mystikens stora gestalter. I en tid när västvärldens kyrkor riskerar att fastna i organisatoriska frågor och inomkyrklig sekularisering är det välgörande med en biskop med ett så tydligt fokus på det kristna troslivet – alltså, det allra viktigaste som den kristna kyrkan har att förmedla. Det är på det andliga planet, som inspiratör till troslivets fördjupning, som den nye kardinalens viktigaste bidrag förmodligen, och förhoppningsvis, kommer att ligga. En annan konsekvens är att de kyrkliga kontakterna mellan Stockholm och Rom nu kommer att bli tätare. I Vatikanen kommer man att ha en större medvetenhet om katolikernas närvaro i Sverige, och de svenska katolikernas erfarenheter kommer att bli bättre kända och få större tyngd i Vatikanen. Den kulturellt och etniskt så mångfasetterade svenska katolicismen kan nu i större utsträckning bli en givande och inte enbart en mottagande part i de internationella katols ka sammanhangen.

Det internationella massmediala intresset för den katolska kyrkan i Sverige kommer sannolikt också att öka, i synnerhet när det gäller kardinalens egna ställningstaganden och ageranden i olika frågor. Inte minst kommer Arborelius att ha mediernas ögon på sig när han är ute och reser i världen. Genom kardinalsutnämningen blir han en högprofilerad svensk på den internationella arenan. De redan i dag goda diplomatiska relationerna mellan Sverige och Vatikanen kan kanske också få en ytterligare skjuts framåt. Till allt detta kommer en ökad självkänsla bland landets katoliker, vilket borde kunna vara en hjälp till att bättre motstå minoritetsgruppers naturliga tendens att se på sig själva ur ett underdog-perspektiv. Lika intressant blir det att se vilka konsekvenser som kardinalsutnämningen kommer att få för de ekumeniska relationerna mellan kyrkorna här lokalt i Sverige. Att den förste svenske kardinalen utnämns precis 500 år efter den lutherska reformationens startår är minst sagt symbolladdat. Oavsett om man vill det eller ej, sänder det signalen att man funnit tiden lämplig att markera att den katolska kyrkan nu på allvar är tillbaka i Sverige. Dessutom, Anders Arborelius må befinna sig i den världsvida katolicismens periferi, men genom sin kardinalsutnämning hamnar han plötsligt i periferins centrum. Den svenska ekumeniska kartan ritas om när kristenhetens ranghögsta företrädare i landet inte längre residerar i Uppsala utan i Stockholm. Vilka konkreta följdverkningar detta kommer att få återstår att se, men på något sätt får övriga samfund lov att förhålla sig till det faktum att det plötsligt står en elefant mitt i den svenska ekumenikens finrum. Medvetandet om att ens samtalspartner inte bara formellt utan också reellt är en möjlig framtida påve kommer att sätta sin prägel på relationerna. Det råder ingen som helst tvekan om att påven Franciskus är en varmhjärtad ekumen, och att han minst av allt ser utnämningen av biskop Anders till kardinal i nå-

Signum 5/2017

Aktuellt

got slags motsatsställning till de ekumeniska strävandena. Tvärtom, påven vill göra allt som står i hans makt för att lutheraner och katoliker ska komma varandra närmare. I samband med sitt besök i Lund och Malmö förra året framhöll han gång på gång att han önskar se katoliker och lutheraner samverka med varandra, både till samhällets bästa och i strävan efter de kristnas synliga enhet. Efter kardinalsutnämningen har det uppdraget blivit ännu mer förpliktande, nu när vi i högre grad kommer att ha den världsvida kristenhetens ögon riktade mot oss. Det är alltså viktigt att vi gör vad vi kan för att få det att fungera väl de kristna samfunden emellan här i landet. Vid sidan om dialogen om teologiska frågor finns det många möjligheter för ekumenisk samverkan, exempelvis i form av ekumeniska gudstjänster och gemensam retreatverksamhet, gemensamma sociala insatser och gemensamma ställningstaganden i frågor om mänskliga rättigheter och om människovärdet. Om kardinalsutnämningen kan bidra till att vi tar flera sådana konkreta steg på väg mot kristen enhet vore mycket vunnet.

Påven Franciskus kreerande av Anders Arborelius till en Sanctae Romanae Ecclesiae Cardinalis i Peterskyrkan i Rom den 28 juni kommer att utgöra en milstolpe i den svenska kristenhetens mer än tusenåriga historia. Vill det sig väl kan kardinalsutnämningen få långtgående positiva konsekvenser för relationerna mellan de olika kristna grupperna i vårt land. Att det är en sådan utveckling som påven själv hoppas att få se är helt klart. Samtidigt får den lilla svenska katolska kyrkan och därmed hela den svenska kristenheten en röst med större tyngd i den världsvida kristenheten. Frukterna skulle alltså kunna skördas både här i landet och i andra länder. Lokalt skulle det kunna leda till en mera synlig och utåtriktad katolsk kyrka som delar med sig av de andliga rikedomar från en tvåtusenårig tradition som hon är bärare av. Och den katols ka världskyrkan skulle i sin tur kunna berikas av de svenska katolikernas erfarenheter av att leva den katolska tron i ett sekulärt, eller kanske snarare postsekulärt, land med en 500-årig luthersk tradition här uppe i Norden. ulf jonsson

Kardinalens arbetsbeskrivning

en grundläggande arbetsuppgiften för en kardinal är att delta i valet av en ny påve när den förre dött eller avgått. Därtill kommer andra innebörder av kardinalsuppdraget som har varierat betydligt genom tiderna. Uppgiften att välja en ny påve har tillhört enbart kardinalerna sedan 1179, och redan 1059 fick de en nyckelroll i påvevalet. I grund och botten handlar det alltså om hur man skall utse en ny biskop i Rom, ty det är ju vad påven är. Men det är inte alls självklart hur en ny påve skall utses. Under an-

tiken berättas det om hur biskopen av Rom valdes av det egna stiftet, men det ledde ofta till politiska splittringar och vid ett antal tillfällen också till blodbad och massaker. Den senromerske historikern Ammianus Marcellinus berättar om det dramatiska påvevalet 366, då huvudkandidaterna var Damasus och Ursinus. När Ursinus anhängare samlades i en basilika – kanske dagens Santa Maria Maggiore – klättrade Damasus anhängare upp på taket, bröt loss taktegel och kastade dem i huvudet på de församlade. 137 personer dödades. Kyrkfolkets deltagande i

Signum 5/2017

Aktuellt

påveval kan alltså ha sina sidor. För att undvika sådant arbetade man på 400-talet på andra lösningar, som gick ut på att den sittande påven själv utsåg sin efterträdare, något som i dag skulle vara otänkbart. Dessa bägge ytterligheter är bakgrunden och förklaringen till att modellen där kardinalskollegiet, och ingen annan, väljer den nye påven trots allt har fungerat i nästan tusen år, till skillnad från tidigare lösningar. Men kardinaler fanns långt före 1000-talet. Det latinska ordet cardo betyder axel, en sådan som något roterar kring. Under medel tiden kunde ordet cardinalis användas om viktiga präster i viktiga kyrkor i städer som Konstantinopel, Milano, Ravenna, Neapel, Trier, Köln och, förstås, Rom. I den bemärkelsen användes ordet i Rom om de präster som ledde stiftets omkring 25 församlingar eller tituli, som är kända först från 300och 400-talet. Det var inte alla församlingens präster som var cardinalis utan bara den viktigaste, ordet är alltså ett slags synonym till principalis, den viktigaste. Samma beteckning användes också om stiftet Roms sju diakoner, och om biskoparna i de sju omgivande stiften, som brukade samlas för att biskopsviga Roms nye biskop. Sedan 1100-talet är dessa stift Ostia, Portus, Santa Rufina, Albano, Sabina, Tusculum (Frascati) och Palestrina. I denna krets av den romerske biskopens närmaste medarbetare uppstod alltså vad vi i dag kallar kardinals kollegiet. Det var från början inte alls internationellt utan var tvärtom en funktion av den romerska lokalkyrkan. Denna grupp utgjordes av präster, diakoner och biskopar i den romerske biskopens omgivning. Det fanns kardinalpräster, kardinaldiakoner och kardinalbiskopar. På grund av påvens växande betydelse fick kardinalstiteln med tiden en värdighet som översteg biskopar och patriarker. Det ledde till det egendomliga att en biskop som blir kardinal kan bli kardinalpräst eller kardinaldiakon utan att så att säga degraderas. Deras värdighet överstegs enbart av påvens, och på 1100-ta-

let kunde kardinalerna säga ”du” och ”broder” till kungar och kejsare. Under medeltiden fungerade detta kardinalskollegium som påvens regering. Det sammanträdde ofta i vad som kallas ett konsistorium, vilket ungefär betyder att sitta tillsammans. I dessa konsistorier avhandlades en mängd frågor som kunde gälla bis kopar, stift, kloster och allt möjligt annat. Påvarna brukade inte regera utan dem, och kardinalerna försökte ibland ta makten över påven genom att till exempel hävda att en nyvald påve var bunden av tidigare löften till kardinalskollegiet, eller att en påve inte fick avgå utan kardinalskollegiets godkännande. De kunde sammankalla koncilier, som konciliet i Pisa 1409 som syftade till ett sätta stopp för en kyrkosplittring, och konciliet i Basel 1431 slog fast att det var kardinalernas plikt att tillrättavisa en påve som glömmer sina plikter. Vad man ser under senmedeltiden är alltså spänningen mellan ett monarkiskt och ett aristokratiskt styre av kyrkan. En stor förändring i kardinalskollegiets funktion kom med Sixtus V (1585–1590), den kraftfulle franciskanbroder som under bara fem år förändrade både staden Rom och kurian för all framtid. Sixtus V menade att alla kardinaler borde vara magistri theologiae, de borde alltså vara lärda och duktiga teologer, och framför allt delade han in dem i grupper och skapade så den romerska kurians motsvarighet till moderna regeringsdepartement, de så kallade kongregationerna. Kongregation betyder församling, och de romerska kongregationerna var just grupper av kardinaler som sammanträdde för att behandla frågor inom ett visst område. Sixtus skapade 15 sådana kongregationer. Än i dag är denna struktur grunden i den romerska kurian. Kongregationer är de departement som har hand om kyrkans inre liv. Med Andra Vatikankonciliet (1962–1965) tillkom nya kontor för kyrkans kontakt med samhället, som först kallades sekretariat och sedan råd. Först under den nuvarande

Signum 5/2017

Aktuellt

påven Franciskus håller skillnaden mellan kongregationer och råd på att suddas ut genom inrättandet av nya ”dikasterier”, departement, som varken är det ena eller det andra. Kongregationernas uppgift var att förbereda ärenden för sammanträden som påven själv ledde. Med tiden fick kongregationerna egna ledare, så kallade prefekter, men ännu långt in på 1900-talet var påven själv ledare för vad som i dag kallas Troskongregationen, den som 1981–2005 leddes av kardinal Joseph Ratzinger och i dag av kardinal Gerhard Ludwig Müller. Kardinalernas funktion som regering och råd håller i dag delvis på att suddas ut. Den nuvarande påven avstår allt oftare från att ha ”stormöten” med kardinalerna för att diskutera olika viktiga frågor, vilket tidigare var vanligt. Det väckte till exempel en viss förvåning att han avstod från att hålla ett sådant ”diskussionskonsistorium” när han senast installerade kardinaler i februari. På samma sätt utnyttjar han allt mindre kongregationernas arbete med att förbereda olika ärenden, vilket han i stället tycks delegera till externa medarbetare. Detta tycks särskilt gälla Troskongregationen. Samtidigt har han redan kort efter sitt val till påve 2013 inrättat ett mindre kardinalsråd med åtta medlemmar som bistår honom med råd när det gäller de reformer som han förväntas genomföra. Här fanns från början en spänning mellan det nya kardinalsrådet, som kallades C8, och kurian, som ju egentligen är frukten av det urgamla kardinalskolle-

giet. Spänningen bilades något när också statssekreteraren, kardinal Piero Parolin, fick vara med i det nya rådet, som så blev C9. Om kardinalernas roll i påvens ”regering” i dag är ganska oklar, så har en annan innebörd i kardinalsutnämningen blivit allt viktigare, nämligen kardinalsutnämningen som ”medalj”. Genom att utnämna en bis kop till kardinal vill påven fästa uppmärksamheten på en lokalkyrka, på en person eller på en situation. Bland de fem nya kardinaler som installerades i Vatikanen i slutet av juni i år fanns exempelvis Gregorio Rosa Chávez, numera hjälpbiskop i San Salvador, som var en nära medarbetare till biskopen Óscar Romero som mördades 1980 och saligförklarades 2015. Säkert skall utnämningen av Anders Arborelius också ses som ett sätt att visa att den nuvarande påven menar att den katolska kyrkans situation och arbete i Sverige är viktigt. Periferierna ligger påven Franciskus varmt om hjärtat, och nyckeln till Arborelius kardinalsutnämning ligger kanske i de ord han själv sade på spanska till påven under mässan i Malmö den 1 november 2016: nosotros somos la periferia – vi är periferin. I periferin finner påven Franciskus sina kardinaler. Jämför man Franciskus med senmedeltiden ser man tydligt att hans sätt att styra kyrkan är mer monarkiskt än aristokratiskt. Hans kardinalsutnämningar handlar inte så mycket om att utse sina närmaste medarbetare utan kan betraktas som ”medaljer”. Men uppgiften att välja en ny påve kvarstår. olle brandt

Senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se

Signum 5/2017

Informationer

Kardinalsrådet överväger mer medbestämmande i kyrkoledningen Påvens rådgivare föreslår att lekfolk och ordenspersoner ska få ett större inflytande vid biskopsutnämningar och att biskopskonferenserna får ett större ansvar Reformgruppen kring påven Franciskus (C9-gruppen) överväger möjligheten att förstärka engagemanget av lekfolk vid biskopsutnämningar. Denna fråga var ämnet för de nio kardinalernas senaste rådsmöte. Man tänker sig att på ett tydligare sätt förstärka närvaron av katolskt lekfolk och ordenspersoner i urvalsprocessen för att hitta biskopskandidater, meddelade Vatikanens talesperson, Greg Burk, vid avslutningen av det tre dagar långa mötet onsdagen den 14 juni. Det ska även ha lagts fram förslag om att överföra vissa ansvarsområden och fullmakter från Vatikanens myndigheter till de lokala bis koparna eller till biskopskonferenserna. Sådana överväganden är i enlighet med Franciskus önskade linje om en ”sund decentralisering”, enligt Burke. Därigenom skulle exempelvis beslut, om att en ogift man eller änkling som vigts till ständig diakon kan tillåtas att bli präst, kunna fattas på lokal nivå i stället för i Rom. Burke medgav att det handlar om rätt speciella frågor.

Vidare sysselsatte sig kardinalsrådet med Missionskongregationen liksom även med bestämmelser som rör rådet för interreligiös dialog, rådet för östkyrkorna, justitiemyndigheten och Vatikanens tre domstolar. Ekonomisekretariatets ekonomiska rapport för det första kvartalet 2017 motsvarar ”med några få undantag” budgeten, enligt Burke. Ledaren för Ekonomisekretariatet, kardinal George Pell, ska ha presenterat aktuella åtgärder inom budgeten för rådgivningsgruppen. Inom kort påbörjas 2018 års budgetarbete. Ytterligare en punkt på dagordningen var enligt uppgift en rapport om reformen av mediesektorn i Vatikanen. Prefekten för Kommunikationssekretariatet, fader Dario Edoardo Vigano, presenterade en rapport om läget för reformeringen av Vatikanens medier, och han talade om ”positiva resultat”. Även utvecklingen inom det ekonomiska området ska vara ”positiv”. Enligt Burke deltog påven Franciskus i reformgruppens överläggningar fram till förmiddagen på onsdagen den 14 juni, innan han höll sin generalaudiens. Kardinal Sean O’Malley från Boston var frånvarande av hälsoskäl. Kardinalrådets nästa möte äger rum 11–13 september. Franciskus återvänder den 11 september från ett

Signum 5/2017

fem dagar långt besök i Colombia.

kathpress 2017-06-14

Många kristna planerar att återvända till Aleppo De kristna som har flytt från Aleppo har börjat att återvända, men de behöver dock omedelbart stöd från utlandet. Det säger den syriske franciskanpatern Ibrahim Alsabagh, kyrkoherde för S:t Franciskus-kyrkan i Aleppo i en intervju på plats till en delegation från hjälporganisationen Kirche in Not/Aid to the Church in Need. Hittills har 15 utvandrade familjer i hans församling, som är av latinsk rit, återvänt – bland annat från Frankrike, Tyskland, Venezuela och Armenien, berättar Alsabagh. Man hoppas att flera hundra kristna familjer ska kunna återvända under sommarmånaderna. Enligt det som återvändarna berättar ville samtliga familjer från Venezuela och även Armenien – dit 400 familjer flytt – återvända. ”Det är anmärkningsvärt att dessa familjer känner sig säkrare och att de är beredda att återvända om kyrkan hjälper dem”, säger Alsabagh. Även från andra delar av Syrien – exempelvis från Latakia, Tartus och Marmarita – har kristna familjer från Aleppo återvänt. En orsak till detta är framför allt att pri-

Informationer

serna och levnadsomkostnaderna i dessa städer håller på att ”explodera”, enligt Alsabagh. Efter det att syriska regeringstrupper återerövrat Aleppo i slutet av 2016 har situationen i Syriens andra största stad förbättrats. Bombardemangen har upphört, och gatorna liksom även kyrkorna är återigen säkra, även om man kämpar om några förstäder, säger franciskanpa-

tern i sin lägesbeskrivning. Ändå är krigets följder närvarande överallt. Människorna har blivit utfattiga och även traumatiserade. Några arbeten finns det knappast, ström bara två timmar per dag. På grund av den skyhöga inflationen är lönerna mycket låga och livsmedelspriserna ofantligt höga. Befolkningen är i omedelbart behov av hjälp, framför allt pengar till mat, el och

hälsovård, säger Alsabagh. Kyrkan bistår här med återuppbyggnad av såväl hus som skolor, för att ge den unga generationen en framtid. På detta sätt har genom utländsk hjälp hittills 270 hus återuppbyggts, 170 elever och studenter fått stipendier och 2 000 ungdomar fått utbildning, vilket Alsabagh är väldigt tacksam för.

kathpress 2017-06-15

Medverkande i detta nummer jesper blid Fil. dr i arkeologi vid Stockholms universitet. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. clemens cavallin Docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet. gavin d’costa Professor i katolsk teologi vid University of Bristol. inger enkvist Professor i spanska vid Lunds universitet. gösta hallonsten Professor i teologi vid Newmaninstitutet. tom inglis Professor emeritus vid The School of Sociology vid University of Dublin, Irland. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

andreas jönsson Lektor i svenska vid Jagellonska universitetet i Kraków. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet. thomas m. kelly Professor i systematisk teologi vid Creighton University, Omaha, Nebraska, USA. marianne moyaert Professor i Comparative Theology and Hermenuetics of Interreligous Dialogue vid Vrije universiteit, Amsterdam. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent vid Uppsala universitet. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. heinz werner wessler Professor i indologi vid Uppsala universitet. jakob wirén Teol. dr., Svenska kyrkans ärkebiskops teologiska sekreterare, forskare i systematisk teologi, Uppsala. veronika wand-danielsson Sveriges ambassadör i Paris.

Signum 5/2017

Innehåll Signum nr 5/2017 årgång 43 Ledare

1 gösta hallonsten

Kyrkan och de andra religionerna – Det krävs både mod och öppenhet från kyrkans och teologins sida för att dialogen skall fortsätta på ett sätt som bidrar till världens frälsning.

Krönika

3 veronika wand-danielsson Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

Aktuellt

4 ulf jonsson

En kardinal i periferins centrum – Apropå utnämningen av biskop Anders Arborelius till kardinal.

6 olle brandt

Kardinalens arbetsbeskrivning

9 minna salminen karlsson

Kainsmärkets återkomst – Hur vet man att någon är kristen?

Diplomati

10 kjell blückert och ulf jonsson

Sveriges nya ambassadör vid Heliga stolen – Cecilia Björner – En intervju.

Martyrium

17 thomas m. kelly

”En präst med sitt folk” – Rutilio Grandes välgrundade teologi

Tema: religionsteologi

20 jakob wirén

Religionsteologi – en introduktion – Varför engagerar man sig i interreligiös dialog? Hur ser teologin ut? Vilka konsekvenser får den?

24 gavin d’costa

Treenigheten i den interreligiösa dialogen – Om vilken roll treenighetsläran kan spela i den kristna reflexionen om andra religioner.

31 marianne moyaert

Interreligiös dialog – ett pågående svårt samtal som måste fortsätta – Utvecklingar av teologin för interreligiös dialog under senare tid.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

37 clemens cavallin

Att studera religion i Indien – Indien är ett land rikt på religion men fattigt på religionsvetenskap.

43 heinz werner wessler

”Sprudlande källor av andligt liv” – en intervju med Noel Sheth – Möt en indisk jesuit, med hinduisk pappa och kristen mamma, som blev en framstående kännare av sanskrit och hinduism.

Analyser och rapporter

49 kerstin hedberg nyqvist

Kängurumetoden i Kina – Om neonatalvården i Kina.

52 tom inglis

Kyrka och kultur i det katolska Irland –En sociologisk studie.

Bokrevy

59 kjell blückert

Ett fördärvat hjärta – Franz Werfel: En kvinnas blekblå handskrift.

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

63 jesper blid

Den kristna arkitekturens längtan efter komplexitet – Olof Brandt: Korset och kapitälet.

65 andreas jönsson

Centraleuropeisk smältdegel – Cecilia Hansson: Hopplöst men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa.

68 stig olsson

Inför en övergång – Yuval Noah Harari: Homo Deus. En kort historik över morgondagen.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

60 inger enkvist

Kriget som aldrig tog slut – Nathan Shachar: Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget.

Bg 5282-2046

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Danagård LiTHO issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 8 september 2017.

sverige porto betalt port payé 5 /2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juli

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

International Conference on Theology of Religions

2017

Kyrkan och de andra religionerna En kardinal i periferins centrum

Uppsala 6–8 oktober 2017

Kardinalens arbetsbeskrivning

Religionsteologi i katolskt perspektiv

Kainsmärkets återkomst

Veronika Wand-Danielsson

Ett nytt hopp för Frankrike och för Europa

Kjell Blückert och Ulf Jonsson

Sveriges nya ambassadör vid Heliga stolen Jakob Wirén

tema: religionsteologi

www.signum.se

För information och registrering gå in på newman.se/theology-of-religions/

Religionsteologi – en introduktion Gavin D’Costa

Treenigheten i den interreligiösa dialogen Marianne Moyaert

Interreligiös dialog – det svåra samtalet Clemens Cavallin

Att studera religion i Indien Heinz Werner Wessler

Ett samtal med den indiske jesuiten Noel Sheth Kerstin Hedberg Nyqvist

Kängurumetoden i Kina