Signum nummer 6

6/2011

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Notarietjänst vid Officialatet på Katolska biskopsämbetet

Näthatet och yttrandefriheten

Katolska biskopsämbetet utlyser en heltidstjänst som notarie vid Officialatet (Kyrkodomstolen). Officialatet handhar olika kyrkorättsliga ärenden, framför allt prövningar av äktenskaps giltighet inom Katolska kyrkan.

Är den katolska enheten hotad?

Turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten

Som notarie blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter att handlägga och utreda kyrkorättsliga mål och ärenden samt att skriva förslag till domar och beslut.

Arbetet förutsätter att du har god förmåga att strukturera och analysera ett omfattande utredningsmaterial samt att du kan tillägna dig grundläggande kunskaper i kyrkorätt. Vi ser därför gärna att du har en akademisk utbildning inom t. ex. humaniora eller samhällsvetenskap.

Hedningarnas förgård Siri Abrahamson

Min väg till katolicismen

Arbetet som notarie innefattar att ta emot telefonsamtal och besök där människor berättar om svåra livserfarenheter. Det är därför viktigt att du har stor personlig mognad samt förmåga till omdömesfullt inkännande och ett vänligt och korrekt bemötande. Arbetet sker under tystnadsplikt varför god förmåga till diskretion också är viktig. Enligt kyrkolagen skall notarien vara katolik, i kyrkans fulla gemenskap och trogen kyrkans läroämbete (CIC Can. 149 §1 och Can. 483).

Fredrik Heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala Bengt Almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Du som söker tjänsten bör vara en noggrann person som har god organisationsförmåga och stort ansvarskännande. Det är viktigt att du kan uttrycka dig väl både i tal och i skrift. Kunskaper i andra språk, framför allt arabiska, är meriterande. Vi förutsätter att du har datorvana.

Johan Stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Stor vikt läggs vid personlig lämplighet för arbetet.

Erik Åkerlund

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid, med sex månaders provanställning. Tjänsten ska helst tillträdas under hösten, men andra överenskommelser är möjliga. Officialatet ligger i samma lokaler som Katolska biskopsämbetet på Götgatan i Stockholm.

Ansökan med meritförteckning skickas till: Officialatet, Katolska biskopsämbetet, Box 4114, 102 62 Stockholm, senast den 14 november 2011.

Nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi Georg Evers www.signum.se

För upplysningar om tjänsten är du välkommen att höra av dig på tel. 08-462 66 20.

2011

Pakistan och de religiösa minoriteterna

Innehåll Signum nr 6/2011 årgång 37 Ledare

Dokumentation

1 astrid söderbergh widding

43 benedictus xvi

Näthatet och yttrandefriheten –Finns det en medelväg mellan censur och en mediekultur där allt är tillåtet?

Aktuellt

3 dominik terstriep

Är den katolska enheten hotad?

–Två kyrkliga upprop till uppbrott.

6 klaus misgeld

Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten – Om Sv. kyrkan som svenskarnas kyrka.

8 alberto bobbio

Hedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi –Religionsdialogen bör kompletteras.

Tidsbild

10 siri abrahamson

Min väg till katolicismen

Guatemala

13 fredrik heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini

Religion och samhälle

18 bengt almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Litteratur

24 johan stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Teologi

28 hermann j. pottmeyer

Teologernas memorandum – en hjälp till fruktbar dialog?

32 eberhard schockenhoff

Kyrkan som försoningens gemenskap –Om frånskildas och omgiftas möjlighet att få del av sakramenten.

Filosofi

37 erik åkerlund

Dygd, ändamål och beroende – nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Det lyhörda sinnet – reflektioner om lagstiftningens fundament

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

47 georg evers

Pakistan och de religiösa minoriteterna

Bokrevy

54 johannes thorell

Samarbete i evolutionen –Martin Nowak och Roger Highfield: SuperCooperators.

56 sten hidal

När Gud talade engelska –Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible.

57 ulf jonsson

Uppdaterad religionsfilosofi –Catharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle.

59 glenn hægerstam

De empiriska vetenskaperna vacklar –Hans Liljenström och Alf Linderman (red.): Bortom tro och vetande.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg, Astrid Söderbergh Widding.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.

63 stig olsson

Välfärdssamhällets utförslöpa –Tony Judt: Illa far landet.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

67 erik sidenvall

Äntligen en Newmanbiografi på svenska –Brian Martin: John Henry Newman.

69 elisabeth stenborg

Konsten att överleva –Ruta Sepetys: Strimmor av hopp.

70 florence vilén

Magnifikt om mosaiker –Joachim Poeschke: Mosaiken in Italien 300–1300.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

övriga Norden 380:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 45:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 340:– v.g. kontakta: Iris InterMedia AB, 122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, ett katolskt institut för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Tillit i dödens närhet –Malina Stahre: Det är som det är.

Vad har Franciskus egentligen sagt?

–Franciskus av Assisi: Skrifter.

inom Sverige 340:– studerande 215:–

grundad 1963.

65 elisabeth stenborg 66 fredrik heiding

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

62 sten hidal

Islam på gott och ont –Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer.

Prenumeration 2011

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Litografia alfaprint issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 november 2011

Ledare

Näthatet och yttrandefriheten – F inns det då ingen medelväg mellan å ena sidan censur och å den andra en mediekultur där vad som helst är tillåtet, som inte sällan går över gränsen till laglöst land?

R

edan i början av år 2011 fastslogs i flera inslag i medierna att näthat var ordet för dagen. Sedan flera blogg­are funnit sig föranledda att lägga ner verksamheten, som en följd av anonyma påhopp i kommentarfälten, har en debatt blossat upp, där det personliga ansvaret för det sagda och skrivna ofta ställts mot ett absolut krav på yttrandefrihet.

Ett drygt halvår senare, i spåren av terrordåden i Norge, har debatten fått ett annat allvar. Gärningsmannen tillhörde inte bara de aktiva på antimuslimska hatsidor på internet, utan han omsatte samtidigt också sitt hat i dödlig praktik.

Det visar att det vore naivt att förfäkta – som inte sällan tidigare gjorts – att näthat enkom bedrivs bakom skrivbordet, i fullkomlig avskildhet från verkligheten därute, och därmed utgör yttrandefrihetens förvisso obehagliga, men också tämligen oförargliga baksida. Nu skrev medieforskararna Sigurd Allern och Ester Pollack en debattartikel i Svenska Dagbladet där de beskrev kommentarfälten som en blick ner i ett avloppsrör, och argumenterade för ett förbud mot anonyma inlägg. Ett antal stora tidningar stängde också i spåren av diskussionerna åtminstone tillfälligt ner sina kommentarfunktioner, just därför att de blivit fora för rasism och intolerans. Andra åter – som Expressens Per Wirtén – har hävdat att en

så drastisk lösning är en återvändsgränd.

I stället har man efterlyst införandet av en redaktionell granskning av kommentarerna – i likhet med den som görs på tidningars insändarsidor – med hänsyn till rådande spelregler i offentligheten. Debatten lär fortsätta.

Men kommentarfälten är inte det enda problemet i fråga om näthat. Helt nyligen förmedlades i ett Rapport-inslag resultatet av en undersökning som visar att var femte yngre person, 18–34 år, utsatts för hot eller kränkning via sociala medier. Tidigare i höstas rapporterade SVT också om det starkt ökande antalet rasistiska hemsidor.

Främlingsfientlighet eller rasism utgör även enligt Brottsförebyggande rådets rapport för 2010 den största kategorin bland polisanmälningar inom hatbrottskategorin ­– den näst största är hatbrott med homofobiska motiv.

Finns det då ingen medelväg mellan å ena sidan censur och å den andra en mediekultur där vad som helst är tillåtet, som inte sällan går över gränsen till laglöst land?

Frågorna är knappast nya, även om den explosionsartade medieutvecklingen under senare år tenderar att ställa dem på sin spets. Det nu femtioårsjubilerande Andra Vatikankonciliet kunde knappast ha förutsett vad som komma skulle härvidlag. Men i flera av dess dokument, som Inter mirifica,

Signum 6/2011

1

Ledare

om social kommunikation, eller Gaudium et spes, om kyrkan i den moderna världen, betonas ändå vissa grundläggande värden och principer som märkligt nog ibland tycks ha glömts bort i debatterna i den samtida offentligheten. Dit hör förstås rätten till yttrandefrihet – men samtidigt också kravet på urskillningsförmåga och omdöme hos individen som brukar den. Dit hör också en lika oavvislig som ovillkorlig respekt för medmänniskan – inte minst då för oliktänkande – och en betoning av vars och ens individuella ansvar i och för samhällslivet i stort.

I katolska sammanhang – det är värt att påpeka – är detta inte bara vackra fraser, utan en nödvändig realitet att beakta i vardagen.

En världsvid kyrka rymmer många vitt skilda uppfattningar och tankar, och det finns en ständigt pågående debatt mellan oliktänkande, där just kravet på respekt framstår som helt avgörande, även om det i praktiken kanske inte alltid efterlevs.

Det förtjänar att sägas på nytt: envar är delaktig i ansvaret för både samtalsklimat och tonläge i all den kommunikation som utspelas i offentligheten. Friheten är viktig – men den kräver omsorg. Var och en måste kunna ta ansvar för sina egna ord, och vara medveten om att de har konsekvenser.

Annars riskerar friheten att undergräva sig själv. Lika viktigt som det är att inte tabubelägga kontroversiella diskussionsämnen är det helt centralt att hålla ett respektfullt samtalsklimat levande som främjar det öppna, demokratiska samhället. För att ett sådant samhälle i praktiken skall kunna fun­ gera krävs framför allt ömsesidig respekt för den helt grundläggande principen om alla människors lika värde. Frågan är hur en sådan hållning kan främjas med den nya tekniken.

Internet och sociala medier har skapat nya och oanade möjligheter till ett demokratiskt samtal, vars positiva följder varit uppenbara inte minst i diktaturstater. Där kan anonymiteten fungera som skydd för den enskilde, och så ge en livsviktig, annars omöjlig öppning mot omvärlden. Att bruket av sociala medier kan spela en avgörande roll i samhällslivet visar inte minst utvecklingen i Mellanöstern. Men det påminner också om att livet på nätet inte bara är en virtuell värld, avskuren från den verkliga. Att det krävs en etisk reflektion över människans handlande i verkligheten tas av de flesta för givet. Uppenbart är att denna etiska reflektion behöver utvecklas också på it-teknologins område. astrid söderbergh widding

Den 21 oktober öppnar Signums nya hemsida

www.signum.se 2

Signum 6/2011

Aktuellt

Är den katolska enheten hotad?

– Två kyrkliga upprop till uppbrott på kontinenten.

I

Tyskland och Österrike har två olika reforminitiativ lanserats inom den katols­ ka kyrkan, som båda har väckt stor uppmärksamhet. I protestantismens fosterland publicerade i början av 2011 ett stort antal teologer, som sedan dess fått stöd av andra europeiska kolleger, ett så kallat memorandum, där de uttrycker sin oro över situationen inom kyrkan och kräver reformer som sedan länge har efterlysts av många medlemmar (jfr Signum 2 och 3/2011).

Teologuppropet har lett till en dialogprocess mellan de tyska biskoparna och lekmännen. Det första dialogmötet i Mannheim i somras ägde rum i en gynnsam atmosfär.

Nu hänger allt på hur dialogprocessen fortskrider och om den leder till konkreta resultat. Alois Glück, ordförande i den tyska lekmannaorganisationen Zentralkommitee der deutschen Katholiken, har redan varnat för en ”följdlöshetens kultur”.

Om påvens besök i Tyskland den 22–25 september befrämjade den inledda processen är ännu en öppen fråga. Påven höll visserligen ett tal inför förbundsdagen i Berlin som fick uppskattande kommentarer i pressen; mässorna speglade hundratusentals människors trosglädje i en kyrka som ofta framstår som splittrad; påven besökte reformationens hjärta Wittenberg och han träffade offer för pedofilövergrepp. Dock saknades konkreta uttalanden och gester som gick till exempel omgifta frånskilda till mötes.

Påven bemötte inte tydligt och klart några

av de frågor som tas upp i memorandumet.

Radikalisering i Österrike I Österrike har man gått ett steg längre. Det tyska memorandumet är ett slags resolution (se närmare i artikeln av Hermann J. Pottmeyer i detta nummer av Signum). Men i grannlandet Österrike låter man inte sina krav stanna på papperet. Präster inom det år 2006 grundade Pfarrerinitiative (kyrkoherdeinitiativet), som i dag stöds av mer än 300 präster och själasörjare, publicerade i juni i år ett Aufruf zum Ungehorsam (upprop till olydnad). Där uppmuntras till olydnad i det konkreta pastorala arbetet, närmare bestämt olydnad mot vissa kyrkliga regler och normer. Undertecknarna motiverar sitt upprop med att kyrkoledningen har vägrat genomföra viktiga reformer och att biskoparna förhållit sig passiva inför de sedan länge överhängande problemen. Kyrkoherdarna åberopar sitt samvete och känner sig tvungna att agera på egen hand – det vill säga utan att invänta beslut från kyrkoledningen. Genom att åberopa sitt samvete uttrycker de alltså att de tvingas handla som de gör, att de inte ser något annat alternativ.

I framtiden kommer undertecknarna att: (1) i varje mässa be för en reformering av kyrkan; (2) inte vägra att ge kommunionen till någon troende av god vilja, särskilt till omgifta frånskilda men också till medlemmar av andra kristna samfund och i förekommande fall sådana som lämnat kyrkan; (3)

Signum 6/2011

3

Aktuellt

försöka undvika att fira mässan flera gånger på sön- och helgdagar, avstå från att anlita utomstående präster och hellre ha en ordets gudstjänst än ”liturgiska gästspel”; (4) betrakta en ordets gudstjänst med kommunionutdelning som ”prästlös eukaristi” för att kunna uppfylla söndagsplikten; (5) ignorera predikoförbudet för kompetenta lekmän; (6) verka för att varje församling får en egen föreståndare, man eller kvinna, gift eller ogift, avlönad eller volontär, dock inte genom sammanslagning av församlingar, samt (7) ta varje tillfälle i akt att offentligt förespråka att kvinnor och gifta ska få tillträde till prästämbetet. Utöver de här punkterna förklarar de sig solidariska med gifta präster som inte längre får utöva sitt ämbete och med präster som lever i ett förhållande och ändå fortsätter att utöva sin prästtjänst.

Så långt fakta. Det som skiljer det österrikiska uppropet från de tyska teologernas är att missnöjet med det som i Tyskland och Österrike kallas Reformstau (reformstagnation) nu har nått ”operativ nivå”, alltså till präster som arbetar ute i de enskilda församlingarna och som inte längre nöjer sig med att uttrycka önskemål utan nu går från ord till handling. Det är en ny giv: att inte längre vänta på svar från högre ort utan att agera på egen hand. Präster som är bundna av lydnadslöfte till sina biskopar förklarar sig beredda att handla i strid mot biskoparna. I de båda tyskspråkiga länderna existerar (i Österrike nu explicit uttalat) en faktisk splittring när det gäller lära, pastoral och liv mellan kyrkoledningen och en stor del av kyrkfolket. Är allt detta en spegling av den splittring som sedan länge råder mellan hierarkin och de ”vanliga” troende, som fortfarande tillhör kyrkan men som själva väljer att bestämma vad de ska tro eller göra? Eller vittnar den nämnda splittringen om den pluralism som alltid har rått inom den allomfattande kyrkan?

Det österrikiska uppropet har dessutom en personlig bakgrund. En av initiativtagar-

4

na, den – som dagspressen betecknar honom – ”karismatiske” kyrkoherden Helmut Schüller, var under åren 1995–1999 ärkebiskopens av Wien, kardinal Schönborns, generalvikarie. Men ärkebiskopen avsatte honom på grund av djupgående meningsskiljaktigheter. Det lär dessutom ha skett på ett mycket stillöst sätt. Ärkebiskopen lade under natten helt enkelt ett avskedsbrev framför generalvikariens lägenhetsdörr. Utöver kritiken mot uteblivna reformer tycks det alltså också handla om ett personligt mellanhavande två kyrkomän emellan.

Det är inte otänkbart att denna personliga konflikt har bidragit till protestens tillkomst och form, men det förklarar inte den genklang och sympati som upproret har väckt i Österrike och förmodligen också i grannlandet Tyskland. En sak visar de båda initiativen klart och tydligt: att till och med stora delar av kyrkans inre krets är smittade av ett djupt missnöje med kyrkoledningen, som de tycker har stelnat: lekmän som engagerar sig i församlingarna, kyrkoherdar som mestadels varit lojala och skött sitt ”jobb”, teologer som försökt hålla gudstanken levande inom universitetsvärlden. Och alla dessa missnöjda, som ingår i det kyrkliga livets kärngrupper, säger att de drivs av sin oro för den situation som råder inom kyrkan. De vill inte skada kyrkan utan lider av den situation som hon befinner sig i.

De bägge initiativen visar ett missnöje med i synnerhet en inomkyrklig klyfta som man inte längre kan blunda för. På alltför många områden avviker kyrkans officiella lära och normer inte bara från gängse levnadsmönster (vilket i och för sig inte behöver vara fel) utan också från de flesta katolikers vardagsliv. Ofta har den här klyftan bemötts på samma sätt som kyrkan alltid har gjort: genom att göra undantag på det pastorala eller konkreta planet. Denna romersk-katolska dispensmentalitet som ofta har kritiserats är i och för sig klok och har något djupt mänskligt över sig, ja, den behövs verkligen eftersom regler och normer är skapade för de fles-

Signum 6/2011

Aktuellt

ta fall men inte för varje enskilt fall. Men om nu undantagen håller på att bli regel? Det är inte bara bland de ”vanliga” troende som man blundar för många delar av exempelvis kyrkans sexualmoral och gällande praxis för omgifta frånskilda, utan också kyrkoherdarna måste försöka förhålla sig till diskrepansen mellan de kyrkliga normerna och församlingsbornas liv och nöd. De hamnar ofta liksom biskoparna mellan stolarna och slits mellan olika solidariteter: kyrkans lära och liv förkroppsligad i biskopen och påven å ena sidan och församlingens och stiftets verklighet å den andra. I Öster­rikes fall har många kyrkoherdar nu tagit ställning på ett sätt som stöds av de flesta ”vanliga” troende, om än inte av alla.

Just detta ställningstagande, liksom det tyska teologinitiativet, fördjupar inte bara klyftan mellan kyrkoherdarna och den hög­ re hierarkin utan också klyftan mellan teologerna, prästerna och de troende. Nu måste även teologerna, prästerna och de troende ta ställning – för eller emot. Man ska väl inte dramatisera situationen i onödan, men det som är på gång förefaller vara en sorts kulturkamp; inte mellan stat och kyrka som i 1870-talets Tyskland utan inom kyrkan.

Och varje sida deklarerar var för sig: ”Vi är kyrka”, det vill säga vi företräder det som är katolskt och i överensstämmelse med Jesu budskap.

Splittring eller förnyelse?

Hur ska man hantera en sådan kris? Hur bevara de troendes enhet, som var så avgörande för Jesus? På alla plan finns tecken på en framväxande splittring som inte längre kan ”regleras” med disciplinära åtgärder.

De gamla ”vapnen” är trubbiga, åtminstone vad gäller de ”vanliga” troende. Men inte heller de österrikiska prästerna tycks vara särskilt oroliga inför eventuella sanktioner uppifrån. De är säkert också medvetna om

att en biskop inte gärna riskerar att tiotusentals människor lämnar kyrkan – ett scenario som inte är osannolikt om man misslyc­ kas med att nå fram till en lösning.

Problemet för kardinal Schönborn torde vara att han i grund och botten instämmer med den problemdiagnos som ligger bakom kyrkoherdarnas initiativ. Han anar kanske att rörelsen är så stark just därför att den ger uttryck för ett utbrett missnöje med berättigade frågor, som sedan länge väntar på en lösning. I intervjuer har han redan talat om reformer, men han skiljer på nödvändiga reformer och ”andra”. Om det breda stödet är ett tecken på att människor längtar efter en kyrka utan skenhelighet, dubbelspel eller patologiskt förnekande av uppenbara problem kan han enbart välkomna denna längtan. Hårda disciplinära åtgärder vore i det läget olämpliga. De skulle göra honom till en försvarare av det som inte går att försvara. Rörelsens företrädare måste dock akta sig för att försätta ärkebiskopen i en ohållbar situation, som berövar honom allt handlingsutrymme.

Kanske är det tyska försöket en lämplig väg: en ärlig och bred dialogprocess som förenar de motsatta parterna i ett samtal.

Det samtalet bör vara präglat av (1) öppenhet, det vill säga man måste kunna få tala om allt som inte ifrågasätter grundläggande trossanningar, (2) målmedvetenhet, det vill säga samtalen måste leda någon vart och får inte rinna ut i sanden. En hårdare konfrontation gagnar ingendera parten. Båda har mycket att förlora. Om man är obeveklig löper man risken att splittringen de facto blir en splittring också de iure. Påven Benedictus XVI vädjade under sitt besök i Tyskland om de troendes enhet med Rom. En sådan enhet behöver ett lyssnande hjärta – på båda sidorna. dominik terstriep

Signum 6/2011

5

Aktuellt

Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten – Fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskarnas kyrka” uppenbarligen ganska kort på många håll.

Å

ret är 2014, i början av oktober. Riksmötet öppnas med sedan några årtionden sedvanlig reducerad pompa. Innan de nyvalda ledamöterna samlas i riksdagshuset bevistar det stora flertalet – även detta som brukligt – en gudstjänst, denna gång i den katolska Eugeniakyrkan vid Kungsträdsgården, fem minuters gångavstånd från kammaren. Gudstjänstförrättaren är Anders Arborelius, biskop för Stockholms katolska stift. Kungafamiljen har placerats på plyschklädda stolar framför bänkraderna, vars första rad intas av regering och talman liksom av ledare för olika kyrkor och religiösa sammanslutningar. Inför avslutningen meddelas att nästa ’riksmötes­ öppningsgudstjänst’ skall äga rum i synagogan, även den belägen nära Kungsträdgården, och den nästföljande i moskén på Söder. Sedan blir det Citykyrkans tur. Och så vidare. Även förbundet ”Humanisterna” har antytt visst intresse.

En saga? En dålig profetia? Eller ett rimligt krav? Svenska kyrkan – själva namnet kan ge anledning till undran om vilka identiteter som skall uttryckas genom denna sammansättning av adjektiv och substantiv – är väl ändå inte längre statskyrka, inte längre ”svensk nationalkyrka”, så som riksdagen som är nationens representant? Eller?

Framtidsperspektivet ovan lär väl ännu ganska länge förbli en önskedröm. Det tycks vara självklart att riksmötet föregås av att le-

6

damöterna samlas i en lokal tillhörande just Svenska kyrkan och att gudstjänsten utformas primärt i det samfundets tradition. Att inslag från andra trosriktningar fortfarande kan uppfattas som olämpliga och provocerande bekräftades av uttalanden från flera riksdagsledamöter så sent som i samband med riksmötets öppnande i september i år.

Lika självklart verkar det vara att statschefen med familj infinner sig vid gudstjänsten. Enligt grundlagens successionsordning (§ 4) tvingas ju Sveriges monark, maktlös, omstridd, men ändå en viktig nationell symbol, ”alltid” att tillhöra denna kyrka.

Samma krav gäller ”arvprinsar och arvprinsessor”. Kan detta uppfattas på annat sätt än att det finns en kvardröjande föreställning om identitet mellan ”svenskhet” och detta ”svenska” trossamfund?

Intrycket förstärks av innehållet i Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), i kraft sedan den 1 januari 2000. Där har ju av svenska folkets representanter vissa grundläggande förhållanden lagts fast, nämligen att ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund” (§ 1) och ”en öppen folkkyrka” med ”en demokratisk organisation” (§ 2).

Innehållet i dessa bestämmelser bäddar dessutom för andra problem. Man kan ju undra om inte § 1 kan hamna i konflikt med § 2, när nämligen den ”öppna folkkyrkans” av 11,9 procent (2009) av dess medlemmar demokratiskt valda, och till övervägande del partipolitiskt sammansatta, ledning be-

Signum 6/2011

Aktuellt

slutar sig för att bestämma vad ”evangelisklutherskt” innebär. Första delen av § 1 handlar ju till sist om teologi, om trosövertygelse, § 2:s andra del däremot om konstitutionell organisation. Jokern i leken är ordet ”folkkyrka”, ty en folkkyrka kan ju i princip vara vad som helst, en ”trivialisering”, som Maciej Zaremba skrev, när det begav sig, i en artikelserie i Dagens Nyheter. Trons innehåll har i princip blivit föremål för majoritetsbeslut, först riksdagens, sedan kyrkomötets – beslut alltså tagna av ledamöter som inte ens behöver bry sig om innebörden av portalparagrafen.

Det går ju inte att bortse från att det ligger något problematiskt i att det är en världslig församling, riksdagen, vars ledamöter kan tillhöra alla religiösa – eller icke-religiösa – riktningar mellan himmel och jord, som har beslutat, och åter kan besluta, om vad en kyrka skall vara eller icke vara. Och det är lätt att förstå att många av denna kyrkas präster har yttrat sitt missnöje över dessa förhållanden.

För den katolska kyrkans del har Andra Vatikankonciliet lagt fast att man har lämnat statskyrkotänkandet bakom sig, och att man önskar att kyrkan och samhällets politiska organ skall vara självständiga och oberoende av varandra (1965; Gaudium et spes nr 76). Men ordningen med politiskt legaliserad maktutövning över religiösa samfunds interna angelägenheter förekommer förvisso fortfarande på olika håll i världen.

Kanske tänker man främst på muslimska länder, men även i länder i den kristna kultursfären dröjer sådant ännu kvar, exempelvis i Grekland och Storbritannien. Men i stort har utvecklingen, åtminstone i vår del av världen, gått i en annan riktning.

Ett tydligt åtskiljande av trossamfund och stat innebär inte nödvändigtvis att kyrkor eller statsledningar därigenom besparas ömsesidiga konflikter. Ideal och intressen kan vara nog så skiljaktiga. Kyrkorna ser ofta anledning att kritisera statlig myndighetsutövning, vilket även Svenska kyr-

kan har gjort exempelvis när det gäller flyktingfrågor. Och givetvis kan staten ha synpunkter på viss kyrklig maktutövning och på brister i kyrkliga organisationers sociala uppförande (vi kan tänka på underlåtenheter att anmäla övergrepp mot minderåriga).

Men att fatta beslut om en kyrkas inre liv och tro är en annan historia!

Stötande i denna ordning är dock inte bara att det är politiker som har fattat beslut över en kyrka, utan att de ens behövde tillhöra den eller dela dess tro. Stötande är också att denna ordning implicerar en fortsatt identifikation mellan denna kyrka och svenska folket. Det är bara för denna kyrka riksdagsledamöterna har tillåtit sig att stifta lagar som inte bara handlar om skatteuppbörd, byggnadskonstruktioner och liknande yttre förhållanden, utan även om trosinnehåll, inre liv och organisation.

Med tanke på denna fortgående smygidentifiering är det bara konsekvent att de kungliga deltar i kyrkomötets liksom i riksdagens öppnande (§ 6, ”Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.”). Lika naturligt är det då, att statsöverhuvudets redan utsedda efterföljares, kronprinsessans, bröllop blir en nationell manifestation inom just Svenska kyrkans ram. Och det tycks också vara självklart, att man på dokument som vuxna svenskar får under årets första månader, nämligen den ”preliminära skatteuträkningen till inkomstdeklarationen”, skiljer mellan medlemmar i ”Svenska kyrkan” och dem i ”annat trossamfund”. Inte ens Skatteverket har en bra förklaring till denna rätt onödiga uppdelning, som föga övertygande sägs ha med begravningsavgiften att göra, och denna inkomstkälla vill ”Svenska kyrkan” behålla kontrollen över i de flesta kommunerna. Inkomstkällan är ju rätt säker eftersom de flestas framtid ligger på kyrkogården.

Om ”Svenska kyrkan” kunde befria sig från en del gammal barlast, skulle det också bli ännu tydligare att den bara är en del av Sveriges religiösa landskap, troligen i ak-

Signum 6/2011

7

Aktuellt

tivitet räknat en betydligt mindre del än vad andelen byggnader och registrerade medlemmar kan ge sken av. Men fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskarnas kyrka” uppenbarligen ganska kort på

många håll, inte minst i medierna. Det är ingen naturlag att det måste förbli så. Ej heller att riksmötets öppningsgudstjänst hålls i just denna kyrkas regi. klaus misgeld

Hedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi av alberto bobbio – Religionsdialogen bör kompletteras med dialogen med dem som är främmande för religion.

”D

ialogen med andra religioner bör kompletteras med dialogen med dem som ser religionen som något främmande. Jag anser att kyrkan borde öppna något slag av en ’hedningarnas förgård’.”

Denna inbjudan av Benedictus XVI ledde till skapandet av en ny enhet inom Vatikanens kulturråd under ledning av kardinal Gianfranco Ravasi, känd bibelforskare och författare till en rad böcker med stor spridning i Italien.

Begreppet ”hedningarnas förgård” är hämtat från det judiska templet där det fanns en förgård dit inte bara judarna hade tillträde utan alla oavsett religiös inriktning, språk eller kultur. En plats för möten och mångfald.

Efter ett upptaktsmöte vid universitetet i Bologna i februari ägde det första stora mötet i dialogen mellan icke-troende och troende rum i Paris i mars 2011 under medverkan av bland andra den fransk-bulgariska författaren, filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva. Hon bejakade dialogen men ifrågasatte ”hedningarnas förgård” som metafor och talade i stället om en dialog mellan troende och en sekulariserad humanism. Ravasi konstaterade efter Parismötet

8

att det kulturella andliga klimatet har förändrats i Frankrike; i dag finns en öppenhet från icke-troende, inte bara till dialog med troende utan till en gemensam fördjupad reflektion över centrala livsfrågor. Situationen är annorlunda i Italien tillade han.

Kommande möten är planerade att äga rum bland annat i Québec, i Chicago och i Stockholm. Teman för mötena kommer att skifta. I Québec och Chicago kommer betoningen att ligga på den teknologiska utvecklingen och på naturvetenskap.

Här följer en intervju med kardinal Ravasi om syftet med dialogen. Intervjuare är Alberto Bobbio, chefredaktör för den italiens­ ka katolska veckotidningen Famiglia Cristiana där intervjun var införd 7 februari 2011.

Vad är denna förgård?

Den är platsen för ett möte, men också en metafor. Troende och icke troende bebor samma jord och finns i samma universitetsaulor. Men det finns en risk att båda isolerar sig inom en sakral eller sekulär inhägnad samt, i bästa fall, inte bryr sig om varandra, eller också strider vilket är det vanliga. Därför behöver vi finna en gemensam

Signum 6/2011

Aktuellt

plats, bryta ner de murar som skiljer oss åt kulturellt och känslomässigt. Vi vill försöka med detta.

vetenskap. Den katolska kulturen har setts som vag och osammanhängande vad avser metodik och tankemönster i jämförelse med den sekulära kulturen.

Vill ni omvända ateisterna?

Absolut inte. Det finns ingen förväntan på omvändelse, inte heller på att någon ska ändra sina vägval. Vi vill bara föreslå en dialog som undviker tomrummet, stereotyperna, banaliteten. Rösterna i dialogen kan komma från helt motsatta håll, men man bör försöka skapa en kulturdebatt med större harmoni och med högre kvalitet.

Är verkligen alla icke troende intellektuella uttalat antiklerikala?

Nej, det är en missuppfattning som kommer från det jag kallar en nationellt präglat folklig ateism. Den finns i rörelser och hos personer som framträder med intellektuella anspråk i olika tv-debatter. Där haglar örfilarna vilket gläder fundamentalisterna på ömse sidor.

Ni har tidigare erfarenhet av detta från Milano. Var det ni som kom med förslaget till påven?

Kan naturvetenskap och teologi mötas?

Nej. Påven kommer från den tyska kulturen där teologin betraktas som vetenskap i alla avseenden. I Tyskland har denna förgård alltid varit öppen. Han har dock sett att språket mellan icke troende och katoliker är begränsat till egna referenser, särskilt i Europa.

Jag brukar säga att naturvetenskap och teologi inte är i grundläggande konflikt med varandra, men de är inte jämförbara, de går fram på olika spår, möjligen parallella, ty de använder olika metoder. Somliga anser att spåren aldrig kommer att mötas, andra menar att det är meningslöst att gå vidare. Jag anser att ett utbyte är möjligt mellan dem.

Era personliga erfarenheter av dialogen?

I Milano har vi erfarenhet av de icke troendes förgård. Hälften av mina vänner är icke troende. Jag fortsätter samtalen med dem också här i Rom i Kulturrådet, till exempel med Giulio Giorello1 och Umberto Eco. Varför har kyrkan svårigheter med dialogen, även efter konciliet?

Vi måste erkänna att även kyrkan har bidragit till att upprätta murar, eller åtminstone staket, för åtskiljande. Jag tror att man gjort det i avsikt att skydda och försvara sig själv.

Men även icke troende har satt upp sina staket.

Ja. Teologin har aldrig betraktats som ett starkt tänkande, som filosofi eller natur-

Även om kyrkan hävdar värden som inte är förhandlingsbara och anklagas för att påbjuda slutna etiska visioner?

Tron måste alltid kunna förklara sig, den måste befria sig från varje form av förstelning, den måste ha en klar kunskap om debattens vetenskapliga nivå, särskilt när det gäller känsliga frågor inom bioetiken. Man får aldrig låtsas ha kunskap och sedan föreskriva ett eget etiskt system. På samma sätt bör vetenskapen agera genom att acceptera den transcendenta horisonten.

Och den som inte tror?

Hon måste respekteras. Men en sann ateist är aldrig nedlåtande, sarkastisk eller skymfar det heliga. En sant troende tar inte sin tillflykt till en okritisk fromhet.

Signum 6/2011

9

Aktuellt

Finns inte en risk att man på denna förgård avstår från sin identitet för att leva i fred?

Invändningen är vanlig och allvarlig. För att få till stånd en sann dialog måste man utesluta extrema och integristiska hållningar.

Likaså måste man undvika ideologisk synkretism som leder till ett minimum som gemensam ståndpunkt. Ingen är betjänt av det.

Man kan upptäcka samklang också mellan bidrag som står långt från varandra och som förblir där. Det viktiga är att stimulera ett sökande kring frågor om Gud, som också till sist kan förbli okänd och främmande, men där ingen har rätt att ifrågasätta vikten av att ställa frågorna. inled. och översättning: örjan ekman

Not 1. I sitt inledningsanförande vid upptaktsmötet vid universitet i Bologna sade universitets rektor Ivano Dionigi, bland annat följande: ”Om Alma Mater är platsen

där fria kvinnor och män studerar och där generationer av unga människor får utbildning, då har också studiet av den religiösa sfären inte bara rätten att finnas

här utan äger fullt medborgarskap inom våra murar.”

Giulio Giorello är filosof och matematiker, f. n. professor i vetenskapsfilosofi vid Università degli Studi i Milano.

Tidsbild

Min väg till katolicismen av siri abrahamson

E

n kall grå vinterdag – efter en frisk och helt normal graviditet – dör vårt andra barn, en dotter, under födseln.

Trots 20 minuters återupplivningsförsök i förlossningsrummet på Londons mest moderna sjukhus, kom hon aldrig att dra andan utanför min kropp. Läkaren som kommer fram till min sjukhussäng har tårar i ögonen. ”I am so sorry. Vi kunde inte rädda henne.” Min man och jag klamrar oss fast vid varandra i total chock. Detta var helt oförutsägbart. Någon frågar om vi vill att en präst ska välsigna barnet och som i en dimma svarar vi ja. Sjukhusets katolska präst dyker upp en stund senare. Förvirrat

10

undrar jag för mig själv om jag bett om just en katolsk präst. Varken min man eller jag är katoliker, även om min mor är det. Prästen tar fel både på vår dotters och min makes namn, men hans enkla bön är vacker och rogivande. Han lämnar oss med ett radband.

Den natten och många nätter därefter sover jag med det runt halsen.

Sjukhuset ordnar begravningen. Vi kan välja mellan en anglikansk, katolsk eller icke-religiös ceremoni. Jag frågar min man, engelsman och agnostiker, om vi kan ha en katolsk begravning och han säger ja utan att tveka.

Ett dödfött barns existens innebär förvå-

Signum 6/2011

Tidsbild

nansvärt många formaliteter. Det svåraste som krävdes av oss var att registrera lilla Els­peths död på vår närmaste folkbokföringsmyndighet. Vi sitter i väntrummet omgivna av föräldrar med nyfödda barn. När vi äntligen är färdiga går vi på en kylig promenad genom en förfallen viktoriansk kyrkogård. I närheten ligger en katolsk kyrka. Vi går in, tänder ett ljus och ber en bön för vår dotter. Jag inbillar mig att den fladdrande lågan är Elspeth. Ritualen blir snabbt en vana.

Under våra timslånga sorgtyngda irrfärder runt London tycks vi alltid passera katolska kyrkor. Vi går in, tänder ett ljus, ber en bön.

Ibland sitter vi bara i varsin kyrkbänk och gråter.

En månad efter Elspeths död, ytterligare en kall och grå vinterdag, är det dags för hennes begravning i ett krematoriekapell i norra London. Bara ett fåtal familjemedlemmar och vänner närvarar. Allas smärta är påtaglig. När Elspeths kista dyker upp, i en bil fördröjd av Londons rusningstraffik, är den så liten att vi drar efter andan. Min man Justin och jag hade fasat för denna stund. Att återigen befinna oss i närheten av vår dotters kalla kropp fyller oss med bottenlös sorg.

Ingen förälder vill eller förväntar sig att behöva begrava sitt barn. Min man bär in kistan i kapellet. Vår tvååriga dotter Elsa och jag står längst fram och ser honom komma in. Hans ansikte är förvridet och kroppen skakar av snyftningar. Förutom ”Fader vår” kan vi inga av de böner som prästen ber, men gudstjänsten är vacker och mer trösterik än vi hade vågat hoppas på. När vi går ut ur kapellet tittar solen fram bakom molnen, för första gången på flera veckor.

Sorgen kommer i vågor. Vissa dagar är uthärdliga och vi känner tacksamhet. Tacksamhet över att vi har varandra, och tacksamhet över vår ljuvliga tvååriga dotter, som är alltför liten för att förstå vad vi genomlider, men som skänker oss ömhet och värme när våra själar känns som mest frusna. Men ofta kommer sorgen och välter omkull oss och drar ner oss i förtvivlans djupa,

mörka avgrund. Vi har inga svar. Dels därför att läkarna inte kan hitta en förklaring till varför vår till synes fullt friska baby dött, dels därför att det inte går att förlika sig med sitt barns död. Vi har ingen religiös grund, inget fundament som kan hjälpa oss med våra tankar och känslor.

Min man döptes i den anglikanska kyrkan men växte upp i ett icke-troende hem. När vi träffades, kallade han sig för en agnostisk före detta ateist. Min mamma är katolik och min pappa protestant. Jag döptes i den protestantiska kyrkan men uppfostrades i den katolska läran av min mor. Vid femton års ålder ville jag konvertera till katolicismen men ledsnade efter ett tag på att varje vecka gå på kurs med en präst och människor som var tre gånger så gamla som jag. Jag fullföljde aldrig min konversion, och de följande tjugo åren förblev jag en protestant med en högst oregelbunden dragning till katolska kyrkor och gudstjänster.

Med våra intensiva jobb och fullspäckade London-liv skänkte min pojkvän och jag föga tankar åt religion. När vi gifte oss ansåg vi båda att allt annat än en borgerlig vigsel vore hyckleri. Med en advokat som vigselförättare gifte vi oss vid Ales stenar på den undersköna österlenska kusten. När vår förs­ta dotter Elsa föddes pratade vi lite löst om att döpa henne men kom oss aldrig för att ordna dopet.

Så dog Elspeth. Och plötsligt verkade det som om Gud sträckte ut sin hand till oss. Vår babys välsignelse på sjukhuset; tända ljus och böner i katolska kyrkor runt om London; den rogivande begravningen. Det kändes som om katolicismen valde oss, snarare än vi den. Eller kanske hade våra vägar alltid lett hit. Det var jag som först nämnde ordet konversion och blev inte det minsta förvånad när min man sade att han hade gått i samma tankar.

Vi hade passerat vår närmaste katolska kyrka, St John the Evangelist i Islington, otaliga gånger eftersom den ligger på vägen till El-

Signum 6/2011

11

Tidsbild

sas förskola. Första gången vi gick in där var två veckor efter Elspeths död. Det var mitt i veckan och kyrkan var ekande tom. I vestibulen en anslagstavla som dignade av affischer och handskrivna smålappar. Själva kyrkan var sval, fridfull och inbjudande. Vi tände ett ljus, bad en bön för Elspeth och begav oss hemåt.

En söndag några veckor efter begravningen föreslog min man att vi skulle gå på en mässa, vår första gemensamma någonsin.

Nervöst tog vi plats i den nästan fullsatta kyrkan, oroliga över att bli utpekade som bluffmakare. Självklart blev det inte så. Vi hade ingen aning om vad man förväntades säga eller vid vilken tidpunkt, när det var dags att stå eller knäböja – ändå kände vi oss omedelbart välkomna. Vi möttes av idel leenden från bänkarna runtomkring och den jamaicanske prästen Father Howard var både varm och karismatisk. Vi förblev sittande när alla andra gick fram för att ta emot nattvarden, men vi visste att vi ville komma tillbaka.

Hela sommaren fortsatte vi att gå till söndagsmässan i St John the Evangelist. Varje vecka tände vi ett ljus och bad en bön för lilla Elspeth. Sorgen över hennes död fortsatte att komma och gå som ebb och flod och vi blev allt mer beroende av veckotimmen i kyrkan. Vi påmindes om att vi inte borde frukta döden, att vi måste förlåta oss själva, förlåta våra medmänniskor och under alla omständigheter visa kärlek. När min själ fylldes av bitterhet så trängde alltid en bön eller ett stycke ur Bibeln in i mitt hjärta, gav mig tröst och förde mig till ljusare tankar.

Hösten kom. Jag blev gravid och var överlycklig vid tanken på en ny baby och samtidigt livrädd för att förlora ännu ett barn. Att gå till söndagsmässan hade blivit en vana.

Min man och jag kände fortfarande att vi skulle vilja ta del av nattvarden. Vi visste utan tvekan att vi ville bli katoliker. Vi anmälde oss till Rite of Christian Initiation of Adults, en process som innebär att vuxna gradvis introduceras till den katolska läran.

12

Under nästan ett år skulle vi gå en kurs i katolsk troslära anordnad av vår kyrka. Förra året genomgick nästan tusen människor i London denna troslärokurs och blev katoliker. I hela Sverige, läste jag, är det omkring hundra personer om året som blir upptagna i den katolska kyrkan. Vi var 20 personer som dök upp den första kurskvällen i vår församling. De flesta var i trettioårsåldern, som min man och jag, den yngsta var 25 och den äldsta 65. Tre handledare var våra lärare och vägledare. Allteftersom veckorna gick blev vi en sammansvetsad grupp. Vi skrattade mycket och kom att stå varandra nära.

Under hösten och vintern deltog vi i de ceremonier som utgör en del av det som den katolska kyrkan i den engelskspråkiga världen kallar för Rite of Election and Call to Continuing Conversion of Candidates. På våren fastade min man och jag för första gången i våra liv. Vi läste, bad och gav bland annat upp tv-tittandet. Fastetiden sammanföll med min tredje graviditetstrimester och blev en fridfull och andlig tid. Utan tv som distraktion på kvällarna och med våra tankar fokuserade på vår gudstro hade vi några av våra bästa och djupaste samtal någonsin.

När påsken närmade sig och det var dags för oss att upptas i den katolska kyrkan var vi lika uppspelta som före vårt bröllop eller vårt första barns födsel.

På påsknatten, i en kyrka enbart upplyst av stearinljus, steg vi fram till altaret i sällskap med 17 av våra kurskamrater, samt våra katolska gudföräldrar. Vi avlade vår kristna trosbekännelse. När Father Howard sade orden och utförde ritualerna som innebar att vi nu var katoliker hade de flesta av oss tårar i ögonen. Sedan fick vi för första gången delta i församlingens nattvardsfirande.

Påsknattsmässan höll på till sent. Min man och jag promenerade hem genom den ovanligt varma aprilnatten. Vi kände oss gladare och mer fridfulla än på länge, kanske någonsin. Helt säkert mer än sedan Elspeth dog 15 månader tidigare.

Någon frågade mig om vi hade haft sor-

Signum 6/2011

Tidsbild

geterapi. Det har vi inte, frånsett en timme som erbjöds av sjukhuset. Men den vändning som våra liv tagit sedan den där kalla januaridagen för 18 månader sedan har varit en ovärderlig hjälp och ett oerhört stöd.

Jag önskar att jag hade funnit min gudstro utan min dotters död. Ingenting kan få hen-

ne tillbaka eller till fullo läka våra brustna hjärtan. Att bli en del av den katolska kyrkan är ju heller inget kosmiskt tröstpris. Men inom loppet av två månader blev jag katolik och födde en frisk, välskapt liten pojke.

Båda händelserna känns som lyckliga pånyttfödslar.

Guatemala

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini av fredrik heiding I fattigdomens Guatemala blir samhällsengagemanget en nödvändighet för de kristna, särskilt när bland andra svenska pensionsfonder investerar i företag som förvärrar de fattigas situation.

D

en 17 september fick Signum tillfälle att intervjua den katolske biskopen Álvaro Ramazzini från Guatemala, i samband med dennes besök i Stockholm den 15–17 september. Under sitt besök i Stockholm deltog biskop Ramazzini i ett öppet seminarium om mänskliga rättigheter i Guatemala, som anordnades på Ersta Diakoni & Konferens. Ramazzini hade inbjudits av Kristna Fredsrörelsen som arbetar för att stödja människorättsförsvarare i bland annat Guatemala och södra Mexiko.

Biskop Ramazzini disputerade i kyrkorätt vid Gregoriana-universitetet i Rom år 1981.

Därefter var han rektor för ett prästseminarium i Guatemala City och under en tid kyrkoherde i en av huvudstadens församlingar.

Sedan 1989 är han biskop i stiftet San Marcos som ligger i norra Guatemala. Han är

också ordförande för biståndsorganisationen Caritas i Guatemala. Biskop Ramazzini spelade en avgörande roll i det fredsavtal som slöts år 1996 och som innebar slutet på det 36 år långa inbördeskriget i landet. För denna insats tilldelades han den 2 oktober Pacem in terris-priset vid St. Ambrose University i Davenport, Iowa, USA. Av de 800 000 invånarna i stiftet San Marcos tillhör 40 procent urbefolkningen, mayaättlingar i folkgrupperna nam och sipakapanse. Majoriteten av befolkningen är under 23 år. Utbildningsnivån är låg, man räknar med 50 procents analfabetism bland männen, medan siffran är ännu högre bland kvinnorna. Regionen är underutvecklad ekonomiskt sett och är ett av Guatemalas fattigaste områden. Omkring 60 procent av landets drygt 14 miljoner invånare lever i

Signum 6/2011

13

Guatemala

fattigdom, 40 procent i extrem fattigdom.

På senare tid har utländska företag (i vilka EU-länder äger andelar) etablerat sig inom mineral- och energisektorn i norra Guatemala, vilket har lett till konflikter. Den katolska kyrkan kräver att EU i större utsträckning ska beakta mänskliga rättigheter när investeringar görs i det centralamerikanska landet. EU bör verka för att både urbefolkningens rättigheter skyddas och att internationella arbetsrättskonventioner iakttas.

Det underströk biskop Ramazzini, den 14 september, vid en presskonferens i Bryssel före besöket i Stockholm.

Ni har studerat i Rom vid Gregorianauniversitetet som Jesuitorden driver. Har ni kontakt med jesuiter i Centralamerika? Är de verksamma i Guatemala?

Ja visst, jesuiterna är mycket aktiva i Guatemala och i Centralamerika i övrigt. Jag har god kontakt med Carlos Cobarrús vid Universidad Rafael Landívar, Guatemala City.

Jag känner också Juan Hernández Pico och Jon Sobrino vid universitetet UCA i San Salvador. Gregoriana-universitetet har jag haft tillfälle att besöka några gånger efter studietiden. En av mina lärare var den framlidne kyrkorättsprofessorn kardinal Navarette.

Vad ger dig andlig tröst i din roll som biskop? Vad ger dig hopp? Var är Gud särskilt närvarande?

Det som ger mig tröst är, för det första, det vittnesbörd som lekfolket i stiftet San Marcos ger. De är mycket engagerade, deras tjänst i och för kyrkan är förebildlig, särskilt med tanke på att de inte får någon lön alls för sin insats.

För det andra är det glädjande med ungdomsarbetet i församlingarna. Ungdomarna bemödar sig verkligen om att vara Kristi lärjungar. De har också fått internationell erfarenhet, exempelvis genom att besöka gemenskapen i Taizé i Frankrike. Det ger stor tröst att se att ungdomarna engagerar

14

sig. Ytterligare en glädjande sak är alla de präster och systrar som visar att kyrkan är levande. Till sist, på den sociala fronten är det trösterikt med de ”sociala ledarna” som mognar rent politiskt och tar ett ansvar för att försvara böndernas rättigheter, som rör arbetet vid godsägarnas jordbruk.

Kan ni säga något om den aktuella situationen i Guatemala?

Guatemala har förvisso en rad fortfarande olösta problem som är historiskt betingade. Men globaliseringen och dess effekter, i synnerhet de ekonomiska, förstärker dessa kroniska problem som fanns där redan från början. Jag syftar främst på problemet med fattigdomen. Den märks i dessa tider på den ökande migrationen till USA och Kanada.

På senare tid är det inte bara männen som utvandrar, antalet kvinnor som gör det stiger också. Migrationen får i och för sig den positiva konsekvensen att de som utvandrar skickar tillbaka pengar till sina anhöriga.

Det rör sig totalt om miljoner US-dollar och bedömare räknar med att detta är den näst största inkomstkällan i Guatemalas ekonomi. Det gör att många familjer i Guatemala kan försörja sig.

De flesta som migrerar är ungdomar, vilket hänger samman med arbetslösheten i Guatemala. Staten har inte drivit någon politik som skapar arbetstillfällen. De fåtal arbetstillfällen som finns kräver högt kvalificerad arbetskraft, men satsningar på utbildning har uteblivit. Vi saknar en utbildningspolitik som gynnar ungdomarna, och detta har varit ett problem under en längre tid. Vissa politiker talar om vikten av att Guatemala blir konkurrenskraftigt, men hur ska landet kunna bli det om man inte satsar på utbildning?

Den positiva sidan av utvandringen är att den unga generationen får utbildning, om än inte i Guatemala. En nackdel med migrationen är dock att familjerna splittras.

Många barn i Guatemala växer upp utan kontakt med sina fäder som flyttat till USA. FN har tagit initiativ till återförening av fa-

Signum 6/2011

Guatemala

miljer, men varken USA, Kanada eller Mexiko har skrivit under och ratificerat överenskommelser om visum för nära släktingar till den så kallade temporära arbetskraften.

Dessa länder har inte skrivit under eftersom de betraktar migrationen som ett problem, i motsats till oss i den katolska kyrkan som ser möjligheter och fördelar med migration.

Kan ni berätta mer om dessa möjligheter och fördelar?

Utbildningsmöjligheter, som sagt, flera ur min egen släkt som utvandrade till USA för 42 år sedan har fått sin utbildning där. Mina kusiner har vuxit upp där och har fått bättre förutsättningar än de hade haft i Guatemala. En annan rikedom är det andliga utbytet. En betydande del av katolikerna i USA är spansktalande. I stiftet Wilmington i delstaten Delaware, exempelvis, har vi många som härstammar från stiftet San Marcos och som engagerar sig i pastoralt arbete. Myc­ket engagerade lekmän undervisar, besöker sjuka med mera. För det tredje har guatemalanerna ett gott rykte på arbetsmarknaden, de och andra migranter sköter arbetsuppgifter som nordamerikanerna inte längre vill utföra. Det rör sig om arbete i trädgårdar, restauranger, tyngre arbete och så vidare.

Jag har alltså hittills talat om globaliseringen och migrationen. Ett annat kroniskt problem är jordbruken i Guatemala. Arbetsvillkoren för dem som arbetar på gods och bondgårdar är i regel omänskliga. Jag insisterar ofta på något som påven Johannes Paulus II berörde i sin encyklika om arbetet, Laborem exercens. Han talar där om arbete som en mänsklig aktivitet, vilket innebär att arbetstagarens värdighet ska respekteras. Arbetsinsatsen är inte bara en fråga om funktion och produktionsförmåga. Men de som arbetar exempelvis på kaffeodlingarna i stiftet San Marcos har omänskliga arbetsförhållanden. Arbetet betraktas endast i termer av produktionsförmåga och lönerna är mycket låga, motsvarar endast 6 USdollar per dag. Till detta kommer att den ny-

liberala politiken inte reglerar förhållandet mellan priser och löner. Guatemala har hög inflation, men lönerna stiger inte i samma takt. Ett exempel är de skyhöga priserna på medicin. Staten ger här inga subventioner.

Priserna på medicin i Guatemala är till och med högre än vad de är i Europa, trots att lönerna är avsevärt lägre i Guatemala.

En sak som jag dock ser som en positiv utveckling i Guatemala är att landsortsbefolkningen blir alltmer medveten om sina rättigheter. Landsortsbefolkningen, som huvudsakligen består av urbefolkningen (indígenas), är numera välorganiserad och i högre grad medveten om sina rättigheter till naturresurserna. De försvarar sina rättigheter till vatten och jordegendom. Det tar sig bland annat uttryck i att man protesterar mot utländska hydroelektriska företag. Urbefolkningen är inte principiellt emot dessa företag, men man frågar sig hur den lokala befolkningen gagnas av industrin. Staten kontrollerar och äger energiproduktionen.

Med stöd i lagstiftningen säljer staten jordegendom till utländska företag, exempelvis till det spanska företaget Union Fenosa (som har sålts till ett engelskt bolag). De utländska företagen sätter i sin tur priserna för energin och hushållen upplever dem som höga, och det väcker protester. Det är alltså inte de hydroelektriska företagens närvaro i sig som man opponerar sig emot utan den oreglerade prissättningen.

I en intervju med er från år 2009 som visas på YouTube, sade ni att man borde bilda en brett sammansatt rådgivningsgrupp – i vilken företag, urbefolkningens representanter, kommunalpolitiker, miljöexperter med flera skulle ingå – för att få fram en bra och ekologiskt hållbar näringsverksamhet. Har det blivit något av det?

Vi har främjat rådslag i samhällena (las comunidades). Från statens sida initierades dessutom ett samtalsforum (sistema nacional de diálogo), men tyvärr blev det bara

Signum 6/2011

15

Guatemala

tomma ord vad staten beträffar. Inga konkreta beslut fattades för att skydda lokalbefolkningens rättigheter. Politiken går i stället helt och hållet ut på att locka utländska investerare och ge dem gynnsamma förutsättningar. Enligt lagen behöver de utländs­ ka företagen inte betala skatt de första sju åren. När det gäller mineraler, behöver bolagen endast betala sex procent i skatt. Här ligger rötterna till konflikten; företagen har stora intäkter medan samhällena (las comunidades) i princip inte får behålla något.

I flera länder i Europa, däribland Sverige, menar många att religion, även kristendomen, är en privatsak som inte ska blanda sig i vare sig politik, ekonomi eller samhället i stort. Denna ståndpunkt kom till uttryck nyligen vid riksdagens öppnande och gudstjänsten i Storkyrkan i Stockholm.

Vissa politiska partier opponerade sig mot att det fanns både judiska och muslimska inslag i den svenskkyrkliga gudstjänsten.

Det uppfattades som en olämplig politisk manifestation. När jag jämför denna privatreligiösa attityd med det intryck jag får av ert sätt att agera som biskop märker jag en stor skillnad. Ni diskuterar och är involverad i politiska och ekonomiska frågeställningar. Hur ser ni på förhållandet mellan religion och samhälle?

De ställde faktiskt samma fråga i går, under ett samtal i Maria Magdalena kyrka här i Stockholm. I mitt liv som biskop är framför allt två texter i Nya testamentet viktiga.

De ligger bakom min övertygelse att jag som kristen och biskop inte kan göra något annat än att involvera mig i politiken. Vissa likställer politik med partipolitik, och som biskop kan jag självfallet inte blanda mig i partipolitik. Men jag syftar här på något bredare, politik förstått som ett sökande efter det gemensamma bästa.

Det ena avsnittet är från Matteusevangeliet, kapitel 25:31–46. Den texten är myc­ket utmanande för mig. När Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta”, då und-

16

rar vi: ”när såg vi dig hungrig”. Jesus svarar: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Låt mig tala om situationen i Guatemala. I Guatemala är hela 59 procent av barnen mellan ett och nio år kroniskt undernärda. Unicef har visat att undernärda barn har dåliga förutsättningar för inlärning. Jag föreställer mig att Gud vill att barnen ska få växa upp under hälsosamma förhållanden och utvecklas som personer.

I nästa steg frågar jag mig: Varför är de kroniskt undernärda? Anledningen är enkel: eftersom de saknar näringsrik mat. Det får mig att ställa en annan fråga: Varför har de inte tillräckligt med mat? Svaret är att föräldrarna saknar arbete eller är lågavlönade, att priserna är höga och så vidare. Men i grunden handlar det om att det borde finnas en politik (aktiviteter som söker det gemensamma bästa) som prioriterar de undernärda barnen.

En av de första sakerna man borde göra är att göra något av de hundratals hektar jord vi har att bruka. Jorden används nu framför allt för export av bananer, inte för självhushållning och näring till barnen. Jag förknippar alltså kronisk undernäring bland barnen med frågan om jordbruket. Men här finns det ett problem; godsägarna hävdar att jordegendomen är deras, även om tilldelningen kan ifrågasättas. Det hela går tillbaka till 1800-talet då diktatorn Justo Rufino Barrios tog jordegendomen från urbefolkningen och distribuerade den till sina vänner. Här fanns också rasistiska värderingar, att urbefolkningen ansågs höra till en lägre ras.

Rätten till privategendom är i princip absolut, det är tabu att tala om privategendomens nytta för det gemensamma bästa. Men en av grundprinciperna i den katolska kyrkans sociallära är att jordbrukets resurser ska tillfalla alla, och om jag inte uppmärksammar de undernärda barnen, då följer jag inte evangeliets budskap. Jag vill verkligen inte att Jesus Kristus, i slutet av mitt liv, ska konfrontera mig med frågan: vad har du

Signum 6/2011

Guatemala

egentligen gjort för dem som hungrar? Det kommer då inte att vara tillräckligt om jag endast gjort punktinsatser utan en insats för att påverka de ekonomiska strukturer som ligger bakom problemen är nödvändig.

Den andra texten som inspirerar mig ur Nya testamentet är Luk 4:16–30, där Jesus kommer till synagogan i Nasaret och citerar profeten Jesaja: ”att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”. Vi har tolkat det som att en jordreform borde genomföras, men vi blir då stämplade för att vara kommunister eller marxister.

I stiftet San Marcos i Guatemala, liksom i delstaten Chiapas i Mexiko, finns en stor del av urbefolkningen, olika folkgrupper från den anrika maya-kulturen. Finns det i dag någon utarbetad teologi som utgår från urbefolkningens kultur och situation, det som på sina håll kallas teología indígena eller teología india?

På 1970- och 1980-talen samt till viss del även i dag bidrog befrielseteologin med just ett kontextuellt perspektiv. Finns det teologiska strömningar som anpassat sig till urbefolkningen i ditt stift?

När jag tillträdde som biskop år 1989 initierade vi pastoralt arbete med och för urbefolkningen. Ett led i detta var att prästerna fick lära sig det inhemska språket. Dessutom komponerades hymner på lokalspråken. Vidare studerades och beskrevs urbefolkningens religiösa traditioner och riter, framför allt ceremonier i samband med födseln och vördnaden för livet. En annan åtgärd var att vi var måna om en god kontakt med de religiösa ledargestalterna i de lokala samhällena.

Vid den här tiden började jag också fördjupa mig i det som kallas indiansk teologi (teología india). Några år senare ändrade vi policy och började tala om pastoralt arbete för de olika kulturerna (las culturas), för att på det viset ta hänsyn till olikheterna. Men

det fungerade inte. Resultatet blev att urbefolkningens kultur hamnade i skymundan.

Sedan två år tillbaka har vi återupptagit fokus på urbefolkningens kultur. Vi har en delegat i vårt stift som ingår i Guatemalas bis­kopskonferens. Inom denna biskopskonferens finns en särskild kommisionen för pastoralt arbete för urbefolkningen. Detta ämne berördes för övrigt vid den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida, Brasilien år 2007. En dialog pågår sedan dess mellan Troskongregationen i Vatikanen och den latinamerikanska biskopskonferensen angående urbefolkningen. Vi har följt upp detta perspektiv och förstärker urbefolkningens ställning.

Existerar denna teologi muntligt och i informella kretsar eller har den också formulerats i skrift?

Den guatemalanska biskopskonferensens kommission för pastoralt arbete för urbefolkningen har författat några dokument.

Annars kan jag hänvisa texter som Clodomiro Siller i Mexiko har skrivit och till det arbete som ett centrum för urbefolkningen, Cenami (Centro nacional de ayuda a las misiones indígenas) utför i Mexiko. Deras hemsida är www.cenami.org (översättning till engelska finns på denna hemsida, min anmärkning).

Till sist, vill ni lägga till något? Något ni vill förmedla till Signums läsare?

Rent allmänt ser jag gärna att Sverige fortsättningsvis är uppmärksamt på det som händer i Guatemala. Sverige bidrog till att skapa fred i vårt land, men vissa problem kvarstår. En särskild vädjan riktar jag till katolikerna i Sverige, att de försöker påverka Sveriges regering när det gäller pensionssparande. Pensionsfonderna äger andelar i företag i Guatemala, vars verksamhet har negativ effekt på den fattiga befolkningen.

Signum 6/2011

17

Religion och samhälle

www.teol.uu.se/Forskning/ aktuella forskningsprojekt/ Religon_och_halsa/ 2011-09-05.

10 Se till exempel Andreas Johansson Heinö i hans högintressanta avhandling, Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Gleerups 2009.

11 Robert Putnam, ”E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twentyfirst Century. The 2006 Johan Skytte Prize Lecture” i Scandinavian Political Studies, vol. 30, 2007, s. 137– 174.

12 Lena Andersson på Dagens Nyheter är inte känd för att

dela den katolska kyrkans världsbild. I detta fall tycks hon dock göra det när hon förordar en kosmopolitisk identitet i stället för en nationell identitet som bygger på ett ”vi och dom”- tänkande. ”Ingens främling”, Dagens Nyheter 2011-08-13.

Litteratur

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker av johan stenström

D

enna vår gick Birgitta Trotzig ur tiden. Morgonen efter hennes begravning dog Ingemar Leckius. De var nästan jämnåriga, den ena född 1929, den andre året dessförinnan. Båda växte upp i Kristianstad. De debuterade samma år, 1951.

Såväl Trotzig som Leckius var starkt frans­ korienterade. Bägge konverterade till katolicismen. Familjerna bodde i Lund och en lång rad somrar tillbringade de tillsammans på Öland. De var nära vänner. Överensstämmelserna kan te sig ganska allmänna. Men de som kände båda kan vittna om att förbindelserna dem emellan var både djupa och vittförgrenade. Därför var det ingen tillfällighet att Birgitta Trotzig skrev förordet till Ingemar Leckius dikter i urval, Det branta spåret (1977). För att finna en formulering som skulle kunna karakterisera Leckius hela diktning utgick hon från en rad i dikten ”Spårljus”:

24

”Den poetiska skapelsen följer det största motståndets lag.”

Här förenas sentensens kärvhet och paradoxens lekfullhet. I en enda övergripande mening karakteriseras Leckius hela diktargärning. Med tiden hade det blivit allt glesare mellan dikterna. Och flödet skulle fortsättningsvis bli än mer begränsat. Kvalitetsdriften och självkritiken formade ett förtätat lyriskt livsverk. Detta visste Trotzig.

Ingemar Gustafson, som han hette då, debuterade 1951 med samlingen Andra riter. Han förde in något alldeles nytt i svensk lyrik: ett absurdistiskt, humoristiskt idiom som stod i samklang med ett fåtal företrädesvis franska diktare, Henri Michaux och Max Jacob. Många av dikterna har en episk karaktär. En kort historia berättas och här inträffar det oväntade. Man kan tala om en drömspelsteknik med oförmodade och ändå till synes naturliga förvandlingar. Diktaren

Signum 6/2011

Litteratur

säger sig vilja utforska ”den vilda humorns kontinent”. Det är en svart humor, ett kondenserat, groteskt uttryck för leda och ångest med grimasen och kaprisen som sköld: ”Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokosnöt. / Det var trångt och mörkt. I synnerhet på morgonen när jag skulle raka mig.”

Diktsamlingen väckte undran hos flera kritiker. Men en av dem som förstod den då 23-årige debutanten var Artur Lundkvist: ”Ingen tvekan: Ingemar Gustafson behärskar stilen. Han slår sina volter med fulländad oberördhet.” ”Hans grimas rymmer en klar protest, hans skratt vill vräka omkull, splittra, atomisera.”

Något år före debuten hade Ingemar Gustafson kommit till Lund. Han studerade konsthistoria för Ragnar Josephson och teoretisk filosofi för Gunnar Aspelin. I Litterära studentklubben knöt han avgörande kontakter: Majken Johansson, Anna Rydstedt, Göran Printz-Påhlson, Evald Palmlund, Bo Strömstedt. Den grupp som så småningom skulle komma att benämnas Lundaskolan var ingen skolbildning utan snarare en löst sammanhållen vänkrets av unga diktare som under några års tid hade ett intensivt utbyte av tankar om litteratur.

Vid denna tid gjorde Ingemar Gustafson sin första resa till Paris. Studierna i konsthistoria pekade ut riktningen för hans gärning som konstkritiker. I Sverige hade han blivit vän med konstnären C O Hultén och konst­ ideologiskt lierat sig med imaginistgruppen där Hultén var tongivande. De återkommande Frankrikeresorna vidgade den unge diktarens konstsyn ytterligare. Han sökte upp konstnärer som Roberto Matta och Wifredo Lam och publicerade initierade studier i kulturtidskriften Salamander, som han under en kort tid gav ut med Hultén, Printz-Påhlson och Ilmar Laaban som medredaktörer.

Tillsammans med Hultén lockade han berömdheter att ställa ut på Hulténs lilla Galerie Colibri på Södra Förstadsgatan i Malmö. När Wifredo Lam anlände hade han sina dukar hoprullade under armen – målning-

ar som snart skulle säljas för mångmiljonbelopp på den internationella konstmarknaden.

Rollen som introduktör av konstnärer och författare växte sig med tiden allt starkare. Allt längre resor förde honom till Spanien, Afrika, Karibien. Men Paris förblev hans kulturella centrum under fem decennier. Staden var global i ordets sanna mening. Till det franska imperiets huvudstad kom begåvade unga människor från kolonierna för att studera. För den franskinspirerade diktaren från Lund var det ingen tillfällighet att det var just de franska koloniernas frigörelse som väckte hans politiska medvetenhet. Han tog del av tidskrifter som Jeune Afrique och läste Frantz Fanons Jordens fördömda. Ungernkrisen 1956 hade banat väg för ett ställningstagande som under 1960-talet skulle bli allt mer radikalt.

Händelserna i Ungern sammanföll med Ingemar Gustafsons uppvaknande som kristen. Från att tidigare ha definierat sig som agnostiker blev han nu troende och dessutom katolik. I diktsamlingen Ravin av ljus (1960) finns en efterklang av den tidiga, lyriska absurdismen men i huvudsak har en annan klarare och mer engagerad poetik tagit över. Dikten ”Den 4 november 1956” finns först i samlingen. Den inleds med orden ”O detta rinnande ansikte!” Här förekommer för första gången hos Ingemar Gustafson en kristen tematik: Ansiktet finns i hjulspåren, som aldrig växer igen. Även granaterna bär rynkor.

Han skriker men utan mun genom rymden, genom rymden som tagits ifrån honom.

O detta rinnande ansikte!

O detta strömmande rop!

Bilden av Kristus-ansiktet återkommer i samlingens avslutande dikt, ”Ljus av ljus”, en av de tätaste, en av dem som vittnar om

Signum 6/2011

25

Litteratur

en stark och ihållande medkänsla. Samtidigt finns här en ljusets tematik som förebådar den sene Leckius, mystikern och ljusmästaren: ”Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret / Inför denna blick finns jag till”.

Men det finns en dubbel identitet i detta ansikte. Förutom att vara Kristusbild är detta en bild av varje lidande människa.

Under 1960-talet vidgas världen ytterligare. Avkoloniseringen i det som kallades tredje världen sammanföll med den allmänna politiseringen bland intellektuella i väst. Vietnamkriget blev symbolen för koloniseringens transformation. En av Leckius dikter från denna tid – ”Brännoffer” – utgår från ett foto av en napalmbombad, förkolnad nordvietnamesisk kvinna och hennes lilla barn. Kvinnans namn var Nguyen Thi Ky. I dikten talar Leckius direkt till henne: ”Bredvid dig ligger ditt barn / och famnar luften med svarta fingrar. / Hastigt slungades ni ur varandras armar. / Hastigt förgasades era tårar.”

Under en period av poetisk tystnad på 1970-talet skaffade Leckius en kamera av märket Leica. En sedan lång tid uttalad önskan uppfylldes. Det som började som ett anspråkslöst hobbyprojekt växte till ett mer eller mindre systematiskt avbildande av konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter. Nu formades ett porträttgalleri av vänner och valfränder: Vargas Llosa, Aimé Césaire, Adonis, Tahar Ben Jelloun, Artur Lundkvist, Elsa Grave, Werner Aspenström, Jesper Svenbro – bilder som har publicerats i tidningar och kulturtidskrifter.

Författaren och konstnären Michaux, som hade betytt så mycket för den unge Gustafson, gjorde allt för att undvika offentligheten, bland annat genom att inte låta sig fotograferas. Den unge poeten från Lund hade lärt känna Michaux redan på 1950-talet. Ett par decennier senare möttes de på nytt. Michaux var fascinerad av Gustafsons namnbyte till Leckius, möjligheten till identitetsväxling, ”ungefär som en eremitkräfta hoppar över i ett nytt snäckskal”, yttrade han.

26

Leckius kände väl till att Michaux inte ville förekomma på bild. Därför bad han att få fotografera hans händer medan han arbetade med sin pensel. Överraskande nog blev svaret ja. Så tillkom en unik svit bilder av skapandet av ett bildkonstverk med Michaux händer i fokus.

De många utlandsresorna företogs alltid tillsammans med hustrun Mikaela. Med tiden kom de båda att tillsammans översätta och därmed ofta introducera diktare, dramatiker och prosaister för en svensk publik.

Särskilt betydelsefulla är tolkningarna av den walesiske poeten R. S. Thomas liksom den syrisk-libanesiske författaren Ali Ahmad Said, pseudonymen Adonis. Tolkningen till svenska av Adonis genombrott som diktare, samlingen Sånger av Mihyar från Damaskus, gjordes i samarbete med Hesham Bahari.

Som diktare nådde Ingemar Leckius sin höjdpunkt under 1980-talet. Han har själv beskrivit sin utvecklingsgång i tre poetiska perioder. I den första var han upptagen av jaget, i den andra av världen och i den tredje av evigheten. Den poetiska mystik som efter hand gjorde sig allt mer gällande förekom som en antydan redan hos den unge Gustafson, den fick ett drag av konkretion under den politiska perioden och stod fram i ljusomhöljd skönhet hos den sene mästaren. Redan vid 1950-talets mitt hade Artur Lundkvist förutspått denna utveckling. I en recension skrev han: ”Han är nihilisten som håller på att kliva rakt genom väggen till mystiken.”

De tre stora monoteistiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam och deras förenande mystik var starka inspirationskällor för den sene Leckius. I samlingen Vid terebintträdet (1989) finns de alla företrädda. Östkyrkans heliga ikonkonst utgör incitament till samlingens avslutande diktsvit. Judisk tro och föreställning spelar huvudrollen i andra dikter, medan några dikter tar sin utgångspunkt i levnadsöden som förknippas med sufismen, den islamska

Signum 6/2011

Litteratur

mystiken. Den ena handlar om den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869–1917), om dennes konst men också om den sufiska väg som blev hans. Den andra bär titeln ”Rumi” och refererar till poeten i den anatoliska staden Konya som på 1200-talet grundade de dansande dervischernas orden.

I sin liturgi utför dervischerna en virvlande dans som gör att deras vita, fotsida tunikor står ut i dansen. I sin dikt, där varje rad är centrerad, har Leckius typografiskt velat efterlikna denna form. Den centriska gestaltningen går igen i bildspråket, överallt relateras till företeelser som kretsar kring en mittpunkt: Outtröttligt rör han sig likt planeter och atomer i ett kosmiskt hjul med armarna som ekrar och hjärtat som nav.

Den himmelska förbindelsen uttrycks i dervischens rörelse i dansen. Sambandet mellan himmel och jord framställer den dansande med den högra handen som hålls uppåtvänd som en skål för att symbolisera den gudomliga kärlekens mottagande.

Den vänstra är vänd neråt för att förmedla denna kärlek till jorden efter att ha passerat hjärtat. Enligt Rumi står hjärtat för det mänskliga medvetandets centrum. Leckius dikt knyter på många sätt an till Rumis egen poesi som överflödar av symboler från musikens och den mystiska dansens områden.

Andra bilder ansluter till den tid och den vardag som Rumi levde i:

Dikten om Rumi är innebördsrik och samtidigt strängt strukturerad. Innehållet är genomsyrat av sama, den liturgi som är förbunden med de dansande dervischerna. I dikten finner man dessutom en strikt genomförd talsymbolik med tre nioradiga strofer. De nio versraderna betingas av att antalet dervischer i en sama är nio eller en multipel av nio. Antalet versrader i dikten är 27, det vill säga 3 x 9, ett tal som symboliserar fulländningen. Den tjugosjunde natten i Ramadan, den nionde månaden i det islamiska året, är nämligen ”Allmaktens natt”, den natt då Muhammed mottog sina första uppenbarelser.

I diktens 27 rader bildar den fjortonde raden diktens centrum. Kaba med sin svarta sten, mittpunkten för hela den muslimska världen, utgör också mittpunkt i dikten om Rumi, där den omtalas som ”outsäglighetens port”.

Dikten om Rumi kan sägas vara utmärkande för Leckius poetiska gärning. Den rymmer en konkretion som visar på bildens betydelse, den uttrycker förbindelsen mellan himmelskt och jordiskt och den knyter an till en mystisk tradition.

I sin inledande essä, förordet till Det branta spåret, berör Birgitta Trotzig Ingemar Leckius ensamhet: ”mystikerns väg är den rena tillitens väg, utan yttre stöd”. Samtidigt betonar hon avslutningsvis: ”Men det är en förlust för den publik som ännu inte känner honom och som man vet att denna väsentliga, rena, tunga poesi skulle kunna vara en levande livstillgång för.”

Han vrider sig som en druvkvarn i sin oemotståndliga trängtan.

Han drejas i dansen av en osynlig krukmakare till ett mystiskt lerkärl

Signum 6/2011

27

Bokrevy

obemärkt förbi den ateistiska falangen av evolutionssamfundet. I bloggosfären kan man till exempel läsa evolutionsbiologen Jerry A. Coyne misstänkliggöra Nowaks panglossianska sätt att presentera sina idéer. Hans forskning har ju kuriöst nog kvantifierat religioners livsvisdomar i ”experiment, fångat dem i ekvationer, och inneslutit dem i vetenskapen”, för att använda Nowaks egna ord.

SuperCooperators är skriven med en struktur som har flera självständiga linjer: den intellektuella självbiografin, matematisk bio-

logiundervisning, medarbetares personhistoria, samt utläggningen av samarbete som evolutionens tredje grundpelare. Forskningen om samarbete tar avstamp i Fångarnas dilemma och slutar med fem mekanismer som Nowak och hans medarbetare kategoriserat och uttryckt i var sin enkel formel. Vägledd av medförfattaren Roger Highfield, vetenskapsskribent och redaktör för New Scientist, har Nowaks kreativa och nydanande vetenskap flätats ihop till stor, stor underhållning. johannes thorell

När Gud talade engelska Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible. Harper Press, London 2011, 280 s.

I år är det 400 år sedan King James Bible, även kallad the Authorized Version, publicerades. Om Karl XII:s Bibel har betytt mycket för svenskt kyrkoliv och svensk litteratur, är det ändå ingenting jämfört med vad King James Bible har betytt i engelskspråkiga länder. Det är mycket väl motiverat att fira detta jubileum med att ge ut en behändig bok om dess tillkomst. Det rör sig om en paper back version av en bok som gavs ut redan 2003, då under titeln Power and Glory: Jacobean England and the Making of King James Bible.

Den undertiteln säger egentligen bättre vad boken faktiskt innehåller. Det är lika mycket en bred skildring av det engelska samhället i början av 1600-talet som en berättelse om hur bibelöversättningen kom till.

I mars 1603 avled drottning Elizabeth och efterträddes av Jakob VI av Skottland, vilken som kung av England bar namnet Jakob I. Englands kyrkliga förhållanden hade under Elizabeths långa regering någorlunda stabiliserats. Den katolska kyrkan hade trängts tillbaka men var fortfarande en stor minoritet. Den anglikanska kyrkan var statskyrka men hotades av olika puritanska riktning-

56

ar. Någon allmänt accepterad engelsk bibelöversättning fanns inte vid denna tid. Under drottningens tid hade det kommit en översättning som kallades the Bishops’ Bible, men den var inte uppskattad av alla. Landsflyktiga puritaner hade i Genève gjort en bättre översättning, The Geneva Bible. Och likaså landsflyktiga katoliker hade i Douai nära Reims gjort en egen bibelöversättning.

Delar av Bibeln fanns i andra versioner.

För att bringa mera ordning i de kyrkliga förhållandena sammankallade kungen 1604 en konferens till Hampton Court. Det var där och då som tanken på en ny engelsk bibelöversättning föddes. Man grep sig genast an med verket. Femtio översättare är kända, flera av dem endast till namnet, men åtskilliga är välkända gestalter. De olika bibelböckerna fördelades på sex companies, som sammanträdde på olika platser och fick namn därefter, till exempel ”The First Oxford Company”. Redan efter sju år var översättningen färdig, en verklig prestation med tanke på att den kommission som arbetade på att ersätta Karl XII:s Bibel fick hålla på i 144 år! Takten i det engelska projektet be-

Signum 6/2011

Bokrevy

rodde nog inte endast på bättre personaltillgång. En pest som bröt ut under tiden påskyndade arbetet, likaså den katolska Gunpowder plot 1606 som upphetsade många sinnen. Det är intressant att erinra sig, att samtidigt med detta översättningsarbete hade flera av Shakespeares mest kända pjäser premiär i London.

Nicolson ger inledningsvis en mycket bred rundmålning av det engelska samhället vid denna tid. Det är en värdefull bakgrund, men tar kanske väl mycket plats.

Samtidigt är det motiverat på så sätt, att det faktiskt inte finns så mycket att säga om själva översättningsproceduren. Inga protokoll är bevarade, endast den instruktion som utarbetades av ärkebiskopen av Canterbury, Richard Bancroft, är i sin helhet bevarad.

Lyckliga textfynd under 1900-talet i olika collegebibliotek kan något komplettera bilden. Enligt anvisningarna skulle man i huvudsak luta sig mot the Bishops’ Bible. Det är alltså inte fråga om en total nyöversättning som den svenska Bibel 2000. I det stora förordet nämns de föregående engelska översättningarna, men den katolska – som man bevisligen lånat åtskilligt från – utelämnas helt.

Författaren till denna bok är inte exeget och kan därför inte bedöma val av läsarter, kunskaper i hebreiska och grekiska och liknande. Allmänt kan sägas, att man i England låg bättre framme än i Sverige under

Gustav Vasas tid (det är den översättningen som King James Bible närmast kan jämföras med). Inte att undra över: England hade två universitet och var mycket mera påverkat av renässansen än Sverige någonsin blev.

Den näst senaste bibelöversättningen verkar ha en stor makt över sinnena. Liksom Karl XII:s Bibel prisas för sin ”märgfulla stil” särskilt av dem som aldrig läst en rad i den, så är det med King James Bible.

Adam Nicolson är inget undantag. Om Bibeln är korrekt översatt till ett begripligt språk verkar inte vara så viktigt. Men Nicolson ger en god bild av den miljö i vilken den tillkom och flera roande informationer om dess verkningshistoria. Nytrycken kom tätt i början, vilket visar dess genomslag. En utgåva 1631 blev kallad ”Wicked Bible” eftersom den innehöll så många tryckfel, bland annat kom 2 Mosebok 20:14 (det sjätte budet) att lyda: ”Thou shalt commit adultery” (negationen not föll bort).

I sitt hemland England används King James Bible nu mest i form av Psaltaren (i något reviderad form) i den sjungna tidegärden i Church of England. Det hör till ödets ironi att denna översättning, gjord på kunglig befallning för en episkopal statskyrka, nu mest förknippas med puritanska samfund i Nordamerika. Bibelöversättandets historia är spännande, och King James Bible illustrerar detta ovanligt tydligt. sten hidal

Uppdaterad religionsfilosofi Catharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle. Verbum 2010, 221 s.

Religionsfilosofi är en liten akademisk disciplin i Sverige. Undervisning i religionsfilosofi på högre nivå, och i synnerhet forskning, bedrivs endast på några få håll i landet. Ändå kan man inte påstå att ämnet för

en tynande tillvaro. Antalet doktorsavhandlingar i religionsfilosofi de senaste 10­–15 åren torde uppgå till ett tjugotal, och det får väl betraktas som en indikation på att ämnet är vid rätt god vigör. Ytterligare ett tec­

Signum 6/2011

57

Bokrevy

som Pantokrator, Allhärskaren, med en bok i ena handen. Till hans heliga uppvaktning hör apostlarna, men under högmedeltiden får hans moder en allt mer framträdande plats. Detta gäller främst i Rom, i Santa Maria Maggiore och Santa Maria in Trastevere.

Flera av de stora bildkomplexen, främst i Venedig och på Sicilien, inrymmer hela sviter med skapelsen och andra scener ur Gamla testamentet, medan dopkapellet i Florens dessutom har en ovanligt livlig – och otäck – framställning av helvetet. Genomgående

framställs Skaparen som den unge Kristus, aldrig som Den Gamle av Dagar, vilket senare konstnärer föredrog.

Detta är en tungt vägande bok, i dubbel bemärkelse, eftersom den väger bortåt fyra kg, med 431 sidor, i stort format, inbunden i linneband och försedd med en kassett som också den visar omslagsbilden (och intressant nog tryckt i Italien, inte i något asiatiskt låglöneland). Ett praktverk, vare sig man nalkas den som bildteolog, konsthistoriker eller mer allmänt som kulturturist. florence vilén

Informationer

Tranströmer i Signum Årets nobelpristagare i litteratur är Tomas Tranströmer. I Signum nr 5/2011 finns en artikel, ”Tomas Tranströmer – en konstnär i norr”, av Magdalena Slyk som presenterar den svenske poetens författarskap. Hennes doktorsavhandling anmäldes av Elisabeth Stenborg: ”Det gåtfulla jaget” i nr 7/2010.

I Signums artikelarkiv kan man också göra följande fynd apropå Tranströmer: Agneta Plejel: ”Med Sorgegondolen mot det okända” (5/1996); Magnus Ringgren: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt” (9/1997); Magnus Ringgren: ”Klockorna flyger oss hem till sist” – Kring några kristna symboler hos Tomas Tranströmer (4/1985); Leonard Neuger: ”Tranströmers vrede” (9/1995) och Erik Bergqvist: ”Ur det anony-

ma. Tomas Tranströmers dikt ’Ensamhet’” (4/2003). Vid sökning på ”Tranströmer” i fritext i Signums artikelarkiv kommer dessutom ett trettiotal artiklar upp i vilka Tranströmer förekommer.

redaktionen 2011-10-07

Biskopsmördare inför rätta i Turkiet Den förmodade mördaren av biskop Luigi Padovese, dåvarande ordföranden för den turkiska biskopskonferensen, måste sedan i onsdags svara inför en turkisk domstol. Enligt kyrkans advokat, Ersan Eris, inleddes rättegången mot den anklagade Murat Altun inför en jurydomstol i den sydturkiska staden Iskenderun.

Altun, under många år bis­ kopens chaufför, erkände att han i juni 2010 knivhuggit Padovese. Rättegången handlar

Signum 6/2011

framför allt om motivet för mordet och den anklagades skuld.

Processen i Iskenderun kom till stånd efter en konflikt om Altuns mentala tillstånd och den sköts omedelbart upp till den 30 november. Altun ska efter mordet ha utropat: Allah är stor. Han lades därefter in på en psykiatrisk klinik, men förklarades senare i två utlåtanden vara tillräknelig.

kathpress 2011-10-05

Tyska biskopar vädjar för dödsdömd i Iran Den tyska biskopskonferensen krävde på fredagen den 7 oktober en ”omedelbar frigivning” av den evangelikale pastorn Yousef Nadarkhani. Nadarkhani dömdes den 22 september i en snabb rättegång av en revolutionsdomstol till döden för ”avfall från

71

Informationer

islam” och för ”utbredande av icke-islamisk lära”. En annan domstol hade kort dessförinnan slagit fast att pastorn varit muslim innan han konverterade till kristendomen. Domen kan komma att verkställas när som helst.

Ordföranden för kommissionen för världskyrkan inom DBK, Bambergs ärkebiskop, Ludwig Schick, förklarade dessutom i Fulda att pastorn uppenbart gripits och dömts enbart därför att han ”hade gjort bruk av sin rätt till religionsfrihet”. En dom på grund av vald religionstillhörighet står dock klart i strid med internationella överenskommelser om mänskliga

rättigheter, vilka även Iran har undertecknat.

Nadarkhani, född 1977, är pastor för en pingstförsamling. Han blev kristen i 19-årsåldern. Flera västerländska stater, däribland USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Polen och Österrike, har fördömt de iranska myndigheternas agerande och krävt att han friges.

Skulle dödsstraffet mot honom fullföljas blir pastorn, enligt Internationaler Gesellschaft für Menschenrechte (IGFM), den första konvertit på 20 år som avrättas för sin tros skull i Iran och där staten använt detta sakförhållande som officiell motivering.

I Iran råder religionsfrihet för de trosgemenskaper som av tradition funnits där, men inte för anglikaner och evangelikala kristna, vilka oftast är konvertiter från islam eller ättlingar till dem.

Men även för de ”traditionella” kyrkorna är religionsfriheten begränsad. Sålunda blir det ständiga problem, om det predikas på persiska (farsi) i kaldeisk-katolska gudstjänster.

Religionspolisen är av den uppfattningen, att innebär ”proselytism”, om det i en kaldeisk kyrka predikas på den islamska befolkningsmajoritetens språk.

kathpress 2011-10-07

Medverkande i detta nummer siri abrahamson Svensk frilansjournalist, bosatt i London sedan tio år. bengt almstedt Dr i teologi vid Heythrop College, London University. benedictus xvi Professor i teologi och påve. alberto bobbio Journalist och chefredaktör för Famiglia Cristiana. georg evers Dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. glenn hægerstam Professor emeritus i neurologi vid Karolinska Institutet, Stockholm. ulf jonsson Jesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. hermann josef pottmeyer Professor emeritus i fundamental­ teologi vid Bochums universitet. eberhard schockenhoff Professor i moralteologi vid universitetet i Freiburg. erik sidenvall Docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. johan stenström Professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. dominik terstriep Jesuitpater och dr i teologi vid Gregoriana-universitetet i Rom, Stockholm. johannes thorell Fil. stud. vid Stockholms universitet. astrid söderbergh widding Professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet. erik åkerlund Doktorand i filosofi vid Uppsala universitet.

Innehåll Signum nr 6/2011 årgång 37 Ledare

Dokumentation

1 astrid söderbergh widding

43 benedictus xvi

Näthatet och yttrandefriheten –Finns det en medelväg mellan censur och en mediekultur där allt är tillåtet?

Aktuellt

3 dominik terstriep

Är den katolska enheten hotad?

–Två kyrkliga upprop till uppbrott.

6 klaus misgeld

Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten – Om Sv. kyrkan som svenskarnas kyrka.

8 alberto bobbio

Hedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi –Religionsdialogen bör kompletteras.

Tidsbild

10 siri abrahamson

Min väg till katolicismen

Guatemala

13 fredrik heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini

Religion och samhälle

18 bengt almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Litteratur

24 johan stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Teologi

28 hermann j. pottmeyer

Teologernas memorandum – en hjälp till fruktbar dialog?

32 eberhard schockenhoff

Kyrkan som försoningens gemenskap –Om frånskildas och omgiftas möjlighet att få del av sakramenten.

Filosofi

37 erik åkerlund

Dygd, ändamål och beroende – nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Det lyhörda sinnet – reflektioner om lagstiftningens fundament

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

47 georg evers

Pakistan och de religiösa minoriteterna

Bokrevy

54 johannes thorell

Samarbete i evolutionen –Martin Nowak och Roger Highfield: SuperCooperators.

56 sten hidal

När Gud talade engelska –Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible.

57 ulf jonsson

Uppdaterad religionsfilosofi –Catharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle.

59 glenn hægerstam

De empiriska vetenskaperna vacklar –Hans Liljenström och Alf Linderman (red.): Bortom tro och vetande.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg, Astrid Söderbergh Widding.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.

63 stig olsson

Välfärdssamhällets utförslöpa –Tony Judt: Illa far landet.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

67 erik sidenvall

Äntligen en Newmanbiografi på svenska –Brian Martin: John Henry Newman.

69 elisabeth stenborg

Konsten att överleva –Ruta Sepetys: Strimmor av hopp.

70 florence vilén

Magnifikt om mosaiker –Joachim Poeschke: Mosaiken in Italien 300–1300.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

övriga Norden 380:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 45:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 340:– v.g. kontakta: Iris InterMedia AB, 122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, ett katolskt institut för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Tillit i dödens närhet –Malina Stahre: Det är som det är.

Vad har Franciskus egentligen sagt?

–Franciskus av Assisi: Skrifter.

inom Sverige 340:– studerande 215:–

grundad 1963.

65 elisabeth stenborg 66 fredrik heiding

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

62 sten hidal

Islam på gott och ont –Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer.

Prenumeration 2011

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Litografia alfaprint issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 november 2011

6/2011

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Notarietjänst vid Officialatet på Katolska biskopsämbetet

Näthatet och yttrandefriheten

Katolska biskopsämbetet utlyser en heltidstjänst som notarie vid Officialatet (Kyrkodomstolen). Officialatet handhar olika kyrkorättsliga ärenden, framför allt prövningar av äktenskaps giltighet inom Katolska kyrkan.

Är den katolska enheten hotad?

Turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten

Som notarie blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter att handlägga och utreda kyrkorättsliga mål och ärenden samt att skriva förslag till domar och beslut.

Arbetet förutsätter att du har god förmåga att strukturera och analysera ett omfattande utredningsmaterial samt att du kan tillägna dig grundläggande kunskaper i kyrkorätt. Vi ser därför gärna att du har en akademisk utbildning inom t. ex. humaniora eller samhällsvetenskap.

Hedningarnas förgård Siri Abrahamson

Min väg till katolicismen

Arbetet som notarie innefattar att ta emot telefonsamtal och besök där människor berättar om svåra livserfarenheter. Det är därför viktigt att du har stor personlig mognad samt förmåga till omdömesfullt inkännande och ett vänligt och korrekt bemötande. Arbetet sker under tystnadsplikt varför god förmåga till diskretion också är viktig. Enligt kyrkolagen skall notarien vara katolik, i kyrkans fulla gemenskap och trogen kyrkans läroämbete (CIC Can. 149 §1 och Can. 483).

Fredrik Heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala Bengt Almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Du som söker tjänsten bör vara en noggrann person som har god organisationsförmåga och stort ansvarskännande. Det är viktigt att du kan uttrycka dig väl både i tal och i skrift. Kunskaper i andra språk, framför allt arabiska, är meriterande. Vi förutsätter att du har datorvana.

Johan Stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Stor vikt läggs vid personlig lämplighet för arbetet.

Erik Åkerlund

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid, med sex månaders provanställning. Tjänsten ska helst tillträdas under hösten, men andra överenskommelser är möjliga. Officialatet ligger i samma lokaler som Katolska biskopsämbetet på Götgatan i Stockholm.

Ansökan med meritförteckning skickas till: Officialatet, Katolska biskopsämbetet, Box 4114, 102 62 Stockholm, senast den 14 november 2011.

Nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi Georg Evers www.signum.se

För upplysningar om tjänsten är du välkommen att höra av dig på tel. 08-462 66 20.

2011

Pakistan och de religiösa minoriteterna