Signum 7/2013 by Signum

7/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julgåvor från Artos

2013

Motkultur medicinen mot skolans kris Har Gud gjort comeback? Dödade Darwin Gud? Kerstin Hedberg Nyqvist

Patientens pris – har vården förlorat sin etiska grund? Kurt Koch

Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet Helena Bodin

u Syster Sofies makalösa och självutlämnande självbiografi. Vi får följa henne i sökan-

Pavel Florenskij och det omvända perspektivet

det efter sanning till indiska ashram och New Age-kollektiv, till Jesusfreaks i Australien, terapifolk på madrasserade källargolv i Stockholm och så småningom – till kristen tro och till kloster. Stairway to heaven. En andlig resa Inb. 232 s, bildark i färg 290:- Erbjudande 232:- v Det här är inte en bok för sökare, den är till för den som redan har bestämt sig för att vilja vara en kristen, för den som vill be och som har gjort det länge – men som stöter på problem. John Chapman. Allt är bra när allt känns fel. Danskt band 242 s, 259:- Erbjudande 209:- w Som regnet och snön är något så otidsenligt som en postilla, en samling predikningar till tiderna i kyrkans år. Skriven av Anders Piltz – en av landets skarpaste förkunnare. Boken kommer här i en andra, omarbetad och utvidgad upplaga. Danskt band 326 s, 324:- Erbjudande 259:- x Vad säger den ortodoxa kyrkans ikoner oss och vår tids författare? Vad betydde de en gång för betraktarna i Bysans? Är det möjligt att inte bara måla utan också skriva en ikon? Helena

Thomas von Mitschke-Collande

Hur reformerar man Vatikanen? Klaus Baumann

Diakonat med män men inte med kvinnor? Thomas Wieland

Bodin. Ikon och Ekfras. Danskt band. 266 s, två bildark i färg, 302:- Erbjudande 242:-

www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Integration i de fattigas värld – ordenslivet i Latinamerika och Karibien

Innehåll Signum nr 7/2013 årgång 39 Ledare

Konsthistoria

1 erik åkerlund

32 helena bodin

Aktuellt

Vatikanen

3 fredrik heiding

35 thomas von mitschke-collande

Motkultur medicinen mot skolans kris – Den svenska skolan är i kris; om detta tycks alla vara rörande överens. Men finns viljan att ta sig an problemet från grunden?

Har Gud gjort comeback? – Från ett seminarium i Stockholm om religionens återkomst i det offentliga rummet.

5 erik åkerlund

Dödade Darwin Gud? – Apropå en dokumentär om Darwin, darwinismen och Gud.

Sjukvårdspolitik

7 kerstin hedberg nyqvist

Patientens pris – har vården förlorat sin etiska grund? – En diskussion om vilka värderingar som styr den svenska sjukvården i dag utifrån Maciej Zarembas bok Patientens pris: ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden.

Ekumenik

12 kurt koch

Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet – Ett föredrag av prefekten för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet om kristen enhet genom kyrkans historia ända fram till vår egen tid.

Martyrium

22 fredrik heiding

Förföljelsen kräver teologisk skärpa – Om förhållningssättet till kristendomsförföljelse, både hos dem som drabbas och hos dem som bistår.

Religion och samhälle

27 william t. cavanaugh

Roten till det onda – Har religiösa ideologier och institutioner en större benägenhet till våld än sekulära?

Pavel Florenskij och det omvända perspektivet – Om en rysk klassisk artikel som nyligen utkommit i svensk översättning.

Hur reformerar man Vatikanen? – Påven Franciskus lovade efter det att han valts att reformera Vatikanen, en inte alldeles enkel uppgift.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Teologi

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

41 klaus baumann

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Diakonat med män men inte med kvinnor? – Finns det egentligen något som hindrar (åter)införandet av ett diakonämbete för kvinnor efter det att Andra Vatikankonciliet återinförde det ständiga diakonatet?

Analyser och rapporter

47 thomas wieland

Integration i de fattigas värld – ordenslivet i Latinamerika och Karibien – Om att dela de fattigas tillvaro för att göra Guds närvaro känd, och om de olika former som ordenslivet uppvisar.

Bokrevy

53 kjell blückert

Skola i fritt fall? – Per Kornhall: Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall.

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

58 gert-ove fridlund

2017 – ett dystert jubileum –Olga Slavnikova: 2017.

61 sten hidal

Tegnér som diktare och patient – Christina Svensson: Diktaren på dårhuset. Om Esaias Tegnérs sjukdom och sjukdomsdiktning.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

55 klaus misgeld

Antistalins berättelse – M ichail Gorbatjov: Som jag minns det.

Prenumeration 2013

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 13 december.

Ledare

Motkultur medicinen mot skolans kris – Den svenska skolan är i kris; om detta tycks alla vara rörande överens. Men finns viljan att ta sig an problemet från grunden?

lla verkar vara överens om att den svenska skolan befinner sig i kris. Och många olika förslag har förts fram för hur skolans kris ska lösas. Från den politiska vänstern tänker man sig – som i alla frågor – att mer resurser ska avhjälpa krisen. Genom att man har mer pengar i verksamheten får lärarna mer i lön, och personaltätheten ökar. Läraryrket blir på så sätt mer attraktivt. Från högerhåll tänker man sig – likaledes konventionellt – att konkurrens mellan skolor är nyckeln till att lösa problemet. Genom konkurrens slås dåliga skolor ut, och de goda föredömena får efterföljare. Lärare får möjlighet att göra karriär, till allt bättre arbetsplatser och tjänster. Precis som inom andra branscher. Båda lösningsförslagen har sina förtjänster och sina välgrundade skäl som talar för sig. Men inget av dem angriper roten till det onda. En av de senaste skräckrapporterna rörande skolan och läraryrket handlar om att det nyligen krävdes endast 0,1 poäng på högskoleprovet för att komma in på lärarprogrammet. Under flera års tid har det också stått många platser tomma på lärarutbildningar med inriktning mot naturvetenskapliga ämnen och i matematik. Våren 2013 utexaminerades blott sju kemilärare i hela Sverige. I början av 1970-talet gick det mellan 20 och 25 sökande per plats på lärarprogram-

met. I början av 2000-talet var den siffran 1,7 sökande per plats, för att i dag ha sjunkit till rekordlåga 1,2 sökande per plats. Det vi ser i dag är alltså en radikal sänkning av söktrycket till lärarutbildningen. Det är knappast förvånande att detta också får återverkningar på de blivande lärarnas kunskaper, förmågor och färdigheter inom sina respektive områden. Förslagen från såväl höger som vänster försöker att möta problemet med läraryrkets status. Problemet är bara att man från båda håll försöker att göra det genom att spela på skolans bortaplan. Vare sig det handlar om att ge lärarna mer pengar eller att göra skolans värld mer lik företagsvärlden, så handlar det om att skolan ska tävla på en arena som inte är dess hemmaplan. På bortaplan kommer dock skolan aldrig att vinna matchen. Man kommer aldrig att tjäna mer pengar genom att undervisa på en skola än genom att gå ut i näringslivet, där pengar och förmögenheter till syvende och sist ändå produceras och ackumuleras. Och skolan kommer aldrig att bli en lika attraktiv plats att göra karriär på som det näringsliv som ger förebilden för karriärism. Grundproblemet är att skolan alltför länge velat vara precis som alla andra. Den har accepterat det övriga samhällets premisser och intressen också för sin egen verksamhet. I och med Lgr62, den läroplan för grundskolan som kom 1962, kom ett nytt paradigm att

Signum 7/2013

Ledare

bli förhärskande inom skolan: nyttoaspekten. Eleven skulle utbildas till att bli en god samhällsmedborgare och en nyttig arbetare eller tjänsteman. Skolan och innehållet i dess undervisning kom att underställas intressena för det övriga samhället, för stat och näringsliv. Frågan ”varför lär vi oss det här?” skulle alltid kunna besvaras med hänvisning till det framtida vuxenlivet. Skolan och lärarutbildningen lever i dag i mångt och mycket kvar i detta paradigm, om än i lite ny dräkt. Det handlar i dag om att bli en aktör för (god) samhällsförändring, och att få kunskaper och färdigheter som möjliggör en karriär (var som helst utom i skolan, förstås). Problemet är, med andra ord, att skolan har köpt en värdehierarki som är främmande för skolan själv och för dess eget väsen. Makt och pengar blir de väsentliga värdena även i skolans värld. Naturligtvis kan skolan inte konkurrera med övriga samhället med vad den kan erbjuda på dessa områden. Vad skolan måste göra är att börja se egenvärdet i det man lär ut. Visserligen är mycket av det man lär ut också nyttigt i många olika situationer i livet. Men det är inte det primära. Det har ett egenvärde att fördjupa sig i den klassiska litteraturen. Det har ett egenvärde att behärska matematiken och förstå och se dess skönhet. Det har ett egenvärde att fördjupa sig i naturens under genom de naturvetenskapliga disciplinerna. Det har ett egenvärde att öva upp sin hantverksskicklighet och sin konstfärdighet. Och det har ett egenvärde att alltmer förstå sin plats och sitt sammanhang genom historiska studier. Andra sidan av detta egenvärdesmynt är elevens egen utveckling. Kunskap och färdigheter hänger aldrig i luften, de är alltid rotade i en person. Att betona ämnets egen-

värde är också att betona egenvärdet i ele vens eget växande. Eleven blir alltmer den han eller hon är – inte så mycket som en följd av en sådan undervisning, utan i själva undervisningen, som en integrerad del av den. Till detta ska läggas att det är just i skolans värld som man får göra allt detta. Som elev när man är ung, som lärare när man är äldre. (Docendo discimus – vi lär oss genom att lära ut.) Det finns inte många andra sammanhang – varken i näringslivet, i politiken eller i livet i stort – som liknar skolan och akademin. Man finner här en unik miljö, en miljö som erbjuder något som är svårt eller omöjligt att finna någon annanstans. Det är också det som är unikt och eget för skolan som skolan måste betona i sin egen verksamhet. Skolan måste alltså vända upp och ned på hierarkierna och betona andra värden än man gör i det övriga samhället. Om samhället i stort betonar information måste skolan betona kunskap. (Hur ska man för övrigt kunna ta till sig information om man inte har kunskap?) Om samhället i stort betonar snabbhet måste skolan betona långsamhet och långsiktighet. Om samhället i stort betonar nytta måste skolan betona egenvärdet (hos såväl kunskap som hantverksskicklighet). Och så vidare. Den goda nyheten är att skolan har alla möjligheter att göra just detta. Man har, trots allt, den stora fördelen av att själv kunna utforma stora delar av de ungas utveckling och uppfostran under tolv mycket formbara år. Inte så att man ska påtvinga dessa unga något särskilt; men det finns ingenting som hindrar att man presenterar alternativ till det som är det förhärskande i samhället i stort. Lösningen på skolans kris kan sammanfattas i ett ord: motkultur. erik åkerlund

Signum 7/2013

Aktuellt

Har Gud gjort comeback? – Från ett seminarium i Stockholm om religionens återkomst i det offentliga rummet.

et råder inte längre något tvivel om religionens återkomst. Efter att ha fört en undanskymd tillvaro och ofta varit helt tabu i Skandinavien, tar religion allt större plats i människors liv, i medier och i samhället i övrigt. Under andra halvan av 1900-talet nådde sekulariseringen en höjdpunkt i Sverige och den hade genomslag också i andra länder i västvärlden. Att religionens återkomst inte bara är ett svenskt utan också ett internationellt fenomen illustreras exempelvis genom John Micklethwaits och Adrian Wooldridges bok från 2009, God is Back: How the Global Rise of Faith is Changing the World. Under rubriken ”Har Gud återuppstått?” arrangerades ett mycket givande och tankeväckande seminarium den 17 oktober i van der Nootska Palatset på Södermalm i Stockholm. Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål i samverkan med filosofen och författaren Roland Poirier Martinsson stod som arrangörer. Förutom de 12 föredragshållarna var omkring 30 inbjudna gäster närvarande. Seminariet kommer att göras tillgängligt för en större publik dels genom ett program i Axess TV, dels genom en antologi i bokform med bidrag från föredragshållarna. (Den skrivna texten i den kommande publikationen kommer att vara utförligare än det material som föredragshållarna presenterade på de 15 minuter de vardera hade till förfogande under seminariet.)

Seminariet var indelat i tre ämnesområden med fyra föredragshållare i varje block, vilka avslutades med en kort diskussion med Lotta Gröning som moderator. Inom ämnet ”Religionen och det öppna samhället” talade Bengt Westerberg, Roland Poirier Martinsson, Ulf Jonsson och Lotta Knutsson Bråkenhielm. I blocket ”Religionen i samhället” talade Andreas Johansson Heinö, Torbjörn Tännsjö, Eli Göndör och Cecilia Dalman Eek. Inom ramen för det tredje ämnet, ”Den religiösa erfarenheten”, hölls föredrag av Gösta Hallonsten, Anders Gerdmar, Antoon Geels och Owe Wikström. Här följer några intryck, utan anspråk på ett heltäckande reportage om alla inlägg. Det var slående hur öppet och professionellt deltagarna sinsemellan bemötte varandra. Detsamma gällde kontakten med åhörarna i frågestunder och i minglet under kaffepauserna. Personer med olika religiös övertygelse respektive sekulära humanister konverserade med varandra i ett konstruktivt klimat. Någon religionsfobi kunde man inte notera. Det verkade vara naturligt och okomplicerat för seminariedeltagarna att dryfta frågor om religion, som ju kan vara ett laddat spörsmål. Sammanfattningsvis kan man säga att frågan i titeln på seminariet besvarades med ett ”ja”. Gud har återuppstått; underförstått religionen är åter på dagordningen. Själva gudsfrågan (Guds existens, gudsbilder,

Signum 7/2013

Aktuellt

människans förhållande till Gud, etcetera) tematiserades däremot egentligen inte på allvar. I några anföranden antyddes dock föreställningar om Gud respektive Guds relation till människor. Här avslöjades antaganden som teologer kunde ha haft synpunkter på. Den i Sverige sedan länge utbredda föreställningen att religion är rent en privat angelägenhet i den enskildes egen kammare problematiserades under seminariet. Både Andreas Johansson Heinö, Gösta Hallonsten och Anders Gerdmar argumenterade för att idén om privatreligiositet är ohållbar. Religion är en kollektiv företeelse, den uttrycks i en gemenskap och bygger på traditioner från tidigare generationer. Att religion per definition är offentlig tycktes även de övriga föredragshållarna vara överens om. Inga protester yttrades i alla fall. Men just därför att religionen hör till det offentliga rummet kan spänningar och konflikter uppstå. Hur går man då tillväga? Utifrån den tyske filosofen Jürgen Habermas anlade Ulf Jonsson ett övergripande perspektiv på hur konflikter kan lösas. Habermas, som hävdar att religioner kan bidra positivt till samhällets utveckling genom att förmedla värderingar, ser i det respektfulla samtalet en väg att hantera konflikter. Bengt Westerberg efterlyste i detta sammanhang mer precisa metoder. Ett demokratiskt styrelseskick och det respektfulla samtalet är förvisso nödvändigt, men ibland är detta otillräckligt menade han.

lysera värderingarna kring omskärelse samt ange vilka åtgärder som ska vidtas. I denna och andra frågor markerade flera föredragshållare, däribland Torbjörn Tännsjö, att staten bör vara ytterst restriktiv med att utöva tvångsmakt.

Vid flera tillfällen under seminariet togs abort och omskärelse av pojkar upp som exempel där värderingar krockar. Westerberg förespråkar som bekant ett förbud mot omskärelse av pojkar. Ska i dessa fall sekulära värderingar överrösta religiösa dito i den sekulära staten? Eli Göndör hävdade bestämt att detta inte är givet och uttryckte kritik mot att Westerberg gjorde misstaget att själv både stå för problemformuleringen och ana-

Vilken kan målgruppen vara för den kommande antologin? Beslutsfattare i samhället, i synnerhet politiker, torde vara en viktig målgrupp. Den bedömningen stärks om det är sant, som Andreas Johansson Heinö gjorde gällande i sitt föredrag, att politiker sällan varit så dåligt förberedda på en tydlig trend i samhället. Denna gång trenden att religionen kommit tillbaka på den offentliga arenan. fredrik heiding

Flera föredrag tog förutfattade meningar av olika slag som utgångspunkt för ett resonemang kring dessa. Roland Poirier Martinsson gick igenom våldets bevekelsegrunder och gav flera exempel på att andra motiv än religiösa ofta ligger bakom aggressiva yttringar. En annan fördom, den att bildning och religion är ömsesidigt uteslutande, tillbakavisades i två föredrag (med helt olika karaktär). Anders Gerdmar berättade i ett personligt hållet anförande om en bönegrupp i Livets ord, där majoriteten av medlemmarna i bönegruppen har höga akademiska meriter. Eli Göndör redogjorde för utdrag ur sin avhandling om muslimska kvinnor i Israel. De ökade möjligheterna till utbildning som dessa åtnjutit på senare år går hand i hand med en fördjupad religiositet. Mer bildning tränger alltså inte med nödvändighet undan religiös tro. Några längre, utredande debatter bjöd seminariet inte på. Tiden i panelsamtalen var för kort för detta, men möjligen kunde moderatorn ha styrt upp den något spretiga diskussionen en aning. Å andra sidan kan seminariet väcka intresse för fortsatt debatt vid senare tillfällen.

Signum 7/2013

Aktuellt

Dödade Darwin Gud? – Apropå en dokumentär om Darwin, darwinismen och Gud.

xess TV visade nyligen den definitiva 60-minutersdokumentären om Darwin, darwinismen och Gud. Dokumentären bär namnet Did Darwin kill God? och producerades av BBC redan 2009. Presentatör och ciceron i programmet är Conor Cunningham, verksam vid Centrum för teologi och filosofi vid Nottinghams universitet. Han har skrivit boken Darwin’s Pious Idea och framställs i programpresentationen som ”en övertygad anhängare av evolutionsteorin, men också en kristen”. Cunningham visar under programmets första 15 minuter hur det vi i dag känner som den ”bokstavliga” läsningen av Bibeln, och särskilt av Första Moseboken, var okänd i fornkyrkan. Visserligen hade Bibeln och dess texter en bokstavlig mening, men med denna följde också en än viktigare allegorisk betydelse. Man förstod det alltså då som att Bibeln, och framför allt Gamla testamentet, hade olika ”lager” eller tolkningsnivåer. Frågan ”är Bibeln sann?” var helt oförståelig, enligt Cunningham; snarare var frågan ”vad vill Gud kommunicera genom detta?” Som ett exempel tar Cunningham upp Filon av Alexandria (ca 20 f. K r.– ca 50 e. K r.), en judisk lärd, verksam under det första århundradet. Filon menade att en allegorisk tolkning av Bibeln var särskilt påkallad i fall där Bibeln motsäger sig själv. Ett utmärkt exempel på detta är just början av Första Moseboken, där man finner två olika, sinsemellan oförenliga skapelseberättelser. Här ska man alltså, enligt Filon, inte så mycket fästa vikt vid vad som bokstavligen sägs, utan

snarare vad respektive berättelse vill säga. (Den första handlar främst om världens skapelse och mening, medan den andra behandlar människans uppkomst och bestämmelse.) En annan tänkare som Cunningham tar upp är Augustinus (354–430). I en känd passage i dennes Bekännelser, som dock inte tas upp av Cunningham, skildrar Augustinus hur den allegoriska läsningen av Bibeln, och mer specifikt av Gamla testamentet, blev ett viktigt steg i hans konversionsprocess. Augustinus lärde sig denna läsart av biskopen av Milano, Ambrosius (omkring 340–397), och det gjorde att Augustinus kunde ta till sig det som tidigare, med en bokstavlig läsning, hade ”dödat” honom ”andligen”. Något som nämns av Cunningham är den varning som Augustinus utfärdade om att dåliga utläggningar av Bibeln, och särskilt av Första Moseboken, skrämmer bort icketroende från den kristna tron. Cunningham nämner också uppfattningen hos Augustinus och andra kyrkofäder att livet utvecklas eller stegvis realiseras över tid. Även om man inte hade något begrepp om till exempel naturligt urval gissar Cunningham att Augustinus inte skulle ha några problem med att få ihop modern evolutionsteori med sin syn på livet och naturen i stort. I allt detta står Gud utanför tiden. Men Gud står inte utanför på så sätt att Han är som en frånvarande mekaniker, som ”efter” (vad det nu skulle betyda) skapandet av världen lämnar den åt sitt öde. Att Gud över-

Signum 7/2013

Aktuellt

skrider tiden och rummet betyder tvärtom att Han är allestädes närvarande, närvarande i och för allt, alltid och överallt, även i allt som lever och i dess utveckling. Klassisk kristen tro, med andra ord. Men i och med detta återstår det för Cunningham att redogöra för hur vi då har kommit till dagens situation, där evolution och kristen tro av vissa ses som två ömsesidigt uteslutande storheter. Det är om detta som huvuddelen av programmet handlar. Svaret ligger, enligt Cunningham, i utvecklingen av den anglikanska kyrkan från 1500-talet och framåt, samt i de ”kulturkrig” som rasat i USA under de senaste cirka 100 åren. De kreationister som under 1920-talet motsatte sig evolutionsläran var exempelvis främst motståndare till extrema former av socialdarwinism, där man anser att principen om survival of the fittest (ungefär ”överlevnaden av de mest lämpliga”) också skulle gälla i samhället. Till och med då var ändå kreationismen mer sofistikerad än att den räknade med att världen skapades på sex bokstavliga dagar; denna tanke växte, i sin moderna form, fram först under 1960-talet i USA. På ett övertygande sätt visar alltså Cunningham hur tider av starka förändringar av offentlig moral i USA – 1920-talet och 1960-talet – framkallar en motreaktion från politiskt, moraliskt och religiöst mer konservativa krafter. De stora förändringarna i allmän moral tolkas som ett straff för att man avfallit från Bibelns sanna lära, och följden blir ett för varje gång alltmer uppskruvat krav på bokstavlighet i bibeltolkningen.

Så har alltså dagens bibelfundamentalism kommit till. Som en spegelbild av detta har man fått ultradarwinister, som menar att allt – i naturen likaväl som i kulturen – kan förklaras uttömmande av evolutionära urvalsprinciper. Richard Dawkins är gruppens kanske mest kände företrädare, men det finns också mer sofistikerade tänkare som Daniel Dennett som kan räknas in i denna grupp. Gentemot dessa ultradarwinister kommer Cunninghams filosofiska styrka fram. För, frågar han, om allt uttömmande kan förklaras med evolutionära mekanismer, kan inte även tanken på evolution förklaras på detta sätt? Att ultradarwinisterna accepterar evolutionsläran har alltså ingenting att göra med att den skulle vara sann, utan grundar sig uteslutande i att gener och memer (”kulturella gener”) söker sin överlevnad och sitt vidareförande. Ultradarwinism upphäver på detta sätt sig själv. Evolutionen, och en mer sansad och vetenskaplig form av darwinism, går dock oskadda ur detta intellektuella moras. Programmet Did Darwin kill God? är en myc ket bra historisk och systematisk genomgång av förhållandet mellan evolutionslära och kristen tro. Den kanske främsta styrkan är att den lyfter fram de teologiska – och inte bara vetenskapliga – problemen med kreationism och intelligent design. Mycket måste förstås lämnas osagt i en populär framställning av begränsad längd. Men för en 60 minuter lång introduktion i ämnet kommer den så nära en uttömmande behandling av ämnet Darwin, darwinism och Gud som möjligt är. erik åkerlund

Programmet på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=9x3JJILFmU4

Signum 7/2013

Sjukvårdspolitik

Patientens pris – har vården förlorat sin etiska grund? av kerstin hedberg nyqvist Utifrån Maciej Zarembas bok Patientens pris: ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden diskuteras i denna artikel frågan om vilka värderingar som styr den svenska sjukvården i dag.

i är vana vid att se rubriker i medierna om problem i vården: budgetunderskott, personalbrist, uppskjutna operationer, patienter som skickas mellan sjukhus, historier om missade diagnoser, felaktiga behandlingar, problem med att få kontakt med ansvarig personal och okänsligt bemötande. Maciej Zaremba sätter fingret på vad som ligger bakom detta i en liten bok Patientens pris: ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Boken är genomsyrad av vrede över de missförhållanden han ser, och han tydliggör att dessa missförhållanden har samband med administrativa och ekonomiska modeller som antagligen inte är välkända bland allmänheten. När jag som legitimerad sjuksköterska, med mångårig erfarenhet inom avancerad sjukvård med doktorsexamen från medicinska fakulteten, försöker sätta mig in i den fråga som Zaremba ställer väljer jag att göra det utifrån vad som ansetts som grunden för medicinsk vård och omvårdnad. Det som hamrades in och blev outplånligt i förståelsen av sjuksköterskans profession – från allra första kursen i grundutbildningen till sjuksköterska, och genomgående i alla följande kurser, under året med specialistutbildning till sjuksköterska och i den fortsatta forskarutbildningen. I alla läroböc

ker, styrdokument och forskningsrapporter inom specialområdet (barnsjukvård med fokus på neonatalvård) poängteras konsekvent att det är helhetssynen på patienten som avgör prioritering av vårdinsatser. Den akuta bedömningen syftar till att avgöra om individen kräver livräddande eller livsuppehållande behandling. Därefter kommer en bedömning, utifrån svårighetsgrad och val av relevanta åtgärder, av sådana symtom som kräver undersökning, diagnos och behandling, men där det finns utrymme för avvaktan och väntetid. Slutligen följer förebyggande åtgärder. Naturligtvis ska alla dessa nivåer finnas tillgängliga, men rätt åtgärd i rättan tid. Och i beslutet om åtgärder ingår en avvägning mellan olika patienters behov – relaterat till befintliga resurser. En annan grundprincip är att en person som söker vård på vårdcentral eller sjukhus inte är synonym med en diagnos. Det är så mycket mer som påverkar sjuklighet, hälsa och välbefinnande. Hon/han är en individ med en unik personlighet, hälsohistoria, socioekonomisk bakgrund, familj, utbildning, yrke/sysselsättning, etnicitet och kultur, religion, och bostadsort (som har samband med tillgång till vårdinrättningar på olika nivåer). Allt detta har betydelse för den helhetsbedömning som bör göras. Inom omvårdnad (sjuksköterskornas

Signum 7/2013

Sjukvårdspolitik

kunskapsområde) betonas att vårdaren får en relation till patienten genom patientens beroendeförhållande till vårdaren. Patientens tilltro till vårdaren innebär att denne får ett personligt ansvar i egenskap av den som har uppdraget att tillgodose patientens behov. Det är en ojämlik relation, som emellertid kan uppvägas av att patientens tilltro besvaras genom att vårdaren har en lyssnande och stödjande attityd, och att vården vidtar åtgärder som behövs och står till buds inom rimlig tid. Och att vården inte bara beaktar kroppsliga besvär utan också psykiatriska/psykologiska besvär och sociala och andliga behov. Viktiga begrepp är ”autonomi” – självbestämmande, och ”integritet” – att förbli densamme, ett unikt jag, trots att kropp och själ kanske är skröpliga.

Vad är vårdens värdegrund? För medicinen har den hippokratiska eden fortsatt att utgöra grunden (finns att läsa på Svenska Läkaresällskapets hemsida, www. sls.se). Enligt denna ed ska läkaren bland annat utöva sitt yrke utifrån följande löfte: ”Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika.” Det enda som ska styra planerade åtgärder är patientens behov och val av åtgärd som gör mest nytta. Den etiska koden för sjuksköterskor, som senast reviderades av International Council of Nurses 2012, har ett liknande innehåll och anger bland annat att ”Sjuksköterskan ansvarar för att omvårdnaden sker i överensstämmelse med individens säkerhet, värdighet och rättigheter.” För omvårdnaden (sjuksköterskans kunskapsområde) utvecklades på 1970- och 1980-talet flera så kallade omvårdnadsteorier, som definierade vilka kunskaper och färdigheter sjuksköterskor ska ha och vilket förhållningssätt som bör känneteckna deras professionella verksamhet. Under de fyra huvudområdena människa, hälsa, miljö och omvårdnad presenterade flera vårdforskare olika teorier – som i dag snarare

skulle kallas för värdegrunder – för att göra begreppet ’omvårdnad’ mer konkret. En del fokuserade framför allt relationen mellan vårdare och patient. Andra klarlade olika vårdnivåer och hur patienten kan stödjas på vägen från ett fullständigt beroende inom högteknologisk vård till att klara sig själv alltmer, med adekvat stöd, utifrån sina unika förutsättningar. Den omvårdnadsteori jag ”fastnade för” i mitt arbete med vårdutveckling inom neonatalvård, Roy Adaptation Model, utarbetades av en sjuksköterska och katolsk ordenssyster i Boston, Callista Roy, som en bas för utbildningsplan för grundutbildning av sjuksköterskor. Denna teori använde jag som grundstruktur för en värdegrund för omvårdnad inom neonatal intensivvård, som bland annat tar upp barnens sinnesintryck, den fysiska miljön, närheten till familj/närstående, och föräldrarnas uppfattning av sin roll som barnets primära vårdare och sitt deltagande i vården. Målet för vården, det vill säga hälsa, definieras som familjens och barnets oberoende av vården, så långt detta är möjligt utifrån barnets hälsotillstånd och utveckling. Ser vi till vad som bör känneteckna god vård i Sverige klarläggs detta tydligt i Hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.” Vården ska ”vara av god kvalitet … och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen och tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.”

Signum 7/2013

Sjukvårdspolitik

För mig har det verkat självklart att utveckling och förändringar av vården skulle ha ovanstående som sin värdegrund. Att ekonomiska incitament skulle styra vad personal ska prioritera har framstått som otänkbart.

Är en modell för kontroll av offentlig förvaltning lämplig för tilldelning av medel till vården? Mot ovanstående bakgrund var det spännande att ta del av innehållet i boken där Maciej Zaremba samlat fem artiklar publicerade i Dagens Nyheter under 2013, samt artiklar skrivna av Magnus Lind, f. d. överläkare med lång erfarenhet av den kliniska verkligheten på Karolinska sjukhuset, och Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, docent respektive professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. De två senare ger en översikt över den modell, New Public Management (NPM), som införts inom vården. Den utvecklades på slutet av 1980-talet i USA för att mäta effektivitet inom offentlig förvaltning. Incitamentet då var att motverka korruption och maktmissbruk hos högre tjänstemän. Sedan har modellen kommit att införas runt om i världen i alla möjliga samhällssektorer, däribland vården. En princip i NPM är medborgares rätt till valfrihet, till exempel att välja var man vill få sin vård. En annan princip är att den som tillhandahåller tjänster fungerar som entreprenör, det vill säga strävar efter effektivitet med lönsamhet som mål. Enligt NPM handlar vård om ’beställare’ och ’leverantörer’ av ’produkter’, utifrån uppsatta verksamhetsmål (resultatstyrning). Efterfrågan på (läs: tillgången till) vård bestäms av antalet av respektive produkt som budgeterats och levererats (läs – och häpna: hur många patienter med en viss diagnos som anses vara lönsamma). Men hur kan ett program för åtgärder mot maktmissbruk och korruption få relevans för en verksamhet som syftar till att förebygga, diagnosticera, bota och lindra sjukdomstillstånd och minska lidande? Maciej

Zaremba väljer att öppna läsarens ögon för hur NPM styr ”vårdproduktionen” genom att skildra några tragiska livsöden han fått ta del av. I ett fall uppdagade en anhörig till en avliden att läkare som medverkat i patientens vård gett motstridiga ordinationer. Det som en läkare ordinerat skulle antagligen ha fått patienten att överleva; en annan läkares ordinationer innebar aktiv dödshjälp. Förklaringen till detta var att de olika läkarna uppfattade sitt uppdrag enbart som att leverera sin specifika produkt (till exempel undersökning, ordination av läkemedel) – utan att sätta sig in i patientens tillstånd som helhet. I en annan skakande berättelse skildras hur en person drabbas av svår förvirring efter en komplicerad och ändå lyckad canceroperation. I det akuta postoperativa skedet fungerar dock inte kontakterna med företrädare för psykiatrin och tillståndet förvärras. Hustrun, som var sjukvårdskunnig och uppfattade mannens tillstånd som en biverkning av psykofarmaka, sökte själv upp en erfaren psykiater, som konstaterade att det handlade om en biverkning. Men då hade mannen redan drabbats av flera komplikationer, bland annat en svår hjärnblödning och dog en kort tid därefter. En uppföljning visade att 82 läkare medverkat i hans vård, varav 17 psykiatriker, varav de flesta bara träffade patienten en enda gång eller gav råd per telefon. Här fanns expertisen till hands, men helhetssynen på patienten saknades. Mannen hade antagligen överlevt om en rätt bedömning gjorts direkt när förvirringstillståndet uppstod. Men detta räcker inte för att förstå händelseförloppet. Det som i grunden påverkade utgången i båda dessa fall var emellertid – just NPM! Men först ett annat exempel som illustrerar problemet: Sverige är ett av de länder som har de allra högsta sjukvårdskostnaderna och många läkare per patient. Ändå har svenskar svårt att få kontakt med läkare. Det märkliga är att en svensk läkare bara hinner med en tredjedel av det antal patientmöten som till exempel en läkare i Frankrike

Signum 7/2013

Sjukvårdspolitik

eller Tyskland presterar. Varför? – Zaremba ger svaret: det beror på NPM. Hur är det möjligt? – Jo, enligt denna modell handlar vård ju om ’produkter’ (mottagningsbesök, diagnoser, behandlingar etc.). I Sverige tillkommer ’vårdgarantin’ som bidragande orsak. Denna innebär rätt till behandling av viss diagnos inom viss tid; det ger inrättningen en ’bonus’. Sammantaget leder detta till att man börjar se patienter som lönsamma eller olönsamma. I det enskilda fallet kan därför medicinska beslut variera, beroende på den inverkan ett ekonomitänkande kan ha på vårdförloppet.

Vem är en lönsam patient? Det personalen möter är inte en diagnos utan en individ med unika upplevelser av hälsoproblem, frågor, och olika förutsättningar att ta in det som sägs och görs. Detta går inte ihop med en uppfattning om vårdsökande som avgränsade ’produkter’ med olika pris, där det gäller att ta hänsyn till vad som är lönsamt, just då, på den platsen. Som Zaremba poängterar, kan patienter vid läkarbesök mötas av attityden ”en sak i taget”. Söker någon för ryggont och samtidigt vill ta upp frågan om andfåddhet räcker kanske inte tiden till, utan patienten hänvisas till att boka en ny tid. Om läkaren däremot lyckas avhandla flera besvär inom anvisad tidsram, blir detta lönsamt. I NPM kan ingå ”straff” om besökstider överskrider den utmätta tiden; den patient som får vänta mer än 30 minuter kan ha rätt till gratis undersökning – en ren förlust för vårdinrättningen. Det har förekommit regelverk som ålade husläkare vite om de inte svarade i telefonen inom en och en halv minut. Däremot kan dröjsmål med att meddela patienter provsvar ske utan ekonomiska följder. Är det förenligt med god kvalitet och säkerhet i vården? Ett kapitel har självfallet rubriken ”Den olönsamme patienten”. Här tar Zaremba upp frågan om vad som händer när en klinik fyllt sin tilldelade kvot av en viss diagnos/åtgärd. Tas fler patienter in med sam-

ma ’produktkod’ ”bestraffas” kliniken genom att inte få någon ersättning för dessa. Frågan om beslut om prioritering i vården åskådliggörs i boken utifrån ett öppet brev i Läkartidningen med titeln ”Låt patienten bestämma och vården vårda”. Brevet föranleddes av ett påbud från landstinget i Stockholm om rutinmässig insamling av uppgifter om patienters livsstil (motion, typ av fett på smörgåsen, och alkoholintag), vilket självklart tog tid från den verkliga anledningen till patientens besök. Ett annat exempel är att en vårdmodell som involverade psykospatienters anhöriga i terapin fick avbrytas då ingen ersättning utgick för tid med anhöriga. Andra exempel Zaremba ger är ekonomisk prioritering av nybesök framför återbesök och rutinkontroller, trots att fördröjd behandling av vissa tillstånd kan ge permanenta skador. Vårdgarantin, som premierar besökstider inom bestämd tid, beskrivs som ett annat exempel på extern styrning av vårdverksamhet. För mig framstår det som högst förvånansvärt att kontrasten mellan ovanstående beskrivningar av hur vården bedrivs och det som föreskrivs i Hälso- och sjukvårdslagen inte uppmärksammats mer av dem som bär ansvaret. För mig framstår det också som angeläget att det som Zaremba lyfter fram uppmärksammas.

Vem bestämmer vårdens innehåll: läkaren eller politiker/ administratörer? I budget för vård har olika diagnoser olika pris. Men kan det påverka vilka diagnoser som ställs? Frågan kan tyckas helt befängd, men Zaremba påvisar risken att premierade diagnoser ’läggs till’ för att öka lönsamheten. Ett exempel: Ett barn kom till en mottagning med öroninfektion. Läkaren som tog hand om barnet fick efteråt frågan från en företrädare för ledningen om barnet varit oroligt. (Vilka barn är inte oroliga när de ska undersökas av läkare?). När han svarade ’ja’ blev han uppmanad att i fortsättningen även ställa diagnosen ’oro’, en psykiatrisk

Signum 7/2013

Sjukvårdspolitik

diagnos som dessutom gav högre ersättning än diagnosen öroninflammation. Berättelsen antyder ett system som försätter läkare i ett gränsland med utrymme för fri tolkning. En annan komponent i ekonomisystemet är diagnosrelaterade grupper (DRG), som innebär enhetlig prissättningen för diagnoser, ett system som införts i flera svenska landsting. Problemet är att patienter inte är enhetliga, det vill säga de kan ha olika vårdbehov trots samma huvuddiagnos. Zaremba menar att detta lätt leder till glidningar i praxis, som att patienter kallas till onödiga besök för att följa normen. Att varje enhet har sin budget att följa bidrar också till att patienter bollas mellan enheter, vilket kan leda till längre väntetider. Titeln på överläkare Magnus Linds kapitel ”Lita på yrkesetiken – ett förslag” sammanfattar hans förslag till en annan grund för budgetarbetet än NPM och DRG, som han anser skapar skadliga incitament. Lind stöder vikten av styrning och utvärdering av vården, bara målet inte endast är att hålla budgeten. I stället ser han läkaretiken som grundvalen för god sjukvård. Han menar att kliniker inom respektive specialitet kan tilldelas samma anslag per hundratusen invånare, och att utvärdering kan göras av en tvärprofessionell grupp (läkare, sjuksköterska, ekonom och jurist). Denna ska sammanställa resultatet, som diskuteras med klinikchefer, och vårdetiken ska överordnas eventuella vinstmål så länge kliniken håller sig inom ramen för tilldelade resurser. Det som bör premieras är den kliniska kvalite-

ten. För mig framstår detta som helt logiskt och etiskt korrekt. Zaremba tar också upp en annan metod som liknar NPM, Lean production. Lean-metoden togs ursprungligen fram i Japan för biltillverkning, då man funnit att produktionen kunde rationaliseras om man mätte tid för olika arbetsmoment som grund för normer. I dag har den införts inom vården på många ställen i Sverige. Enligt Zaremba nämns i en rapport från det statliga Innovationsrådet att metoden tömdes på sin moraliska kärna när den infördes i västvärlden. På sätt och vis liknar detta den utveckling som NPM genomgick när den överfördes till sammanhang där den kan ifrågasättas, som inom vården. Alla teman som tas upp i boken genomsyras av det jag uppfattar som grunden för Zarembas engagemang i detta problemområde; det som saknas i ”systemet” är tillbörlig respekt för den professionella expertisen, medmänsklighet, rättvisa och ärlighet. Det han konsekvent lyfter fram som orättfärdigt är att beslutsfattare inte premierar vårdens kvalitet, utan dess volymer; inte ’det goda mötet’ mellan vårdare och patient, inte hur patienters individuella behov tillgodoses utan tanke på ekonomin. Det får förödande konsekvenser om prislistor och ekonomiska incitament avgör ifall en patient får adekvat vård och överlever, eller inte. Och det är lika förödande om vården inte kännetecknas av medmänsklighet, respekt och empati för patienten. Detta uppfattar jag som kärnan i Zarembas budskap.

Maciej Zaremba: Patientens pris: ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Svante Weyler Bokförlag AB 2013, 166 s.

BACH med Uppsala kammarkör & OWE WIKSTRÖM 5 december kl. 19 i Newmaninstitutets aula, Slottsgränd 6, Uppsala

Medverkande i detta nummer klaus baumann Prof. Dr. theol., psykoterapeut, verksam vid Albert-Ludwigs-Universität i Freiburg, Tyskland. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. william t. cavanaugh Forskningsansvarig professor vid Center for World Catholicism and Intercultural Theology vid DePaul University i Chicago och har bland annat skrivit boken The Myth of Religious Violence, Oxford University Press. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

kurt koch Kardinal och prefekt för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. thomas von mitschke-collande Disputerad företagskonsult, har medverkat vid omstruktureringen av den tyska biskopskonferensens sekretariat. Han har bland annat skrivit rapporten Schafft sich die katholische Kirche ab? Analysen und Fakten eines Unterneh mensberaters [Håller den katolska kyrkan på att avskaffa sig själv? Analyser och fakta från en företagskonsult]. kerstin hedberg nyqvist Med. dr och docent. thomas wieland Ledare för projektavdelningen inom den tyska katolska biståndsorganisationen Adveniat, med särskilt ansvar för Argentina. Han har tidigare arbetat flera år i Colombia. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet och nyutbildad lärare.

Kristen mångfald i Sverige konferens på Sigtunastiftelsen den 22–23 november 2013 medverkande

Introduktion av prosten Lennart Sjöström  docent Kjell Blückert

Svenska kyrkan, nationalkyrka i det mångkulturella Sverige docent Helena Bodin

Mångkultur och identitet i ortodoxa kyrkor i Sverige Diskussion under ledning av professor Sven-Erik Brodd Kostnad 900 kr inkl. logi. 600 kr exkl. Anmälan före den 10 november www.sigtunastiftelsen.se eller tfn 08-59 25 89 85 STIFTELSEN SVERIGE OCH KRISTEN TRO i samverkan med SENSUS och SIGTUNASTIFTELSEN

Innehåll Signum nr 7/2013 årgång 39 Ledare

Konsthistoria

1 erik åkerlund

32 helena bodin

Aktuellt

Vatikanen

3 fredrik heiding

35 thomas von mitschke-collande

Motkultur medicinen mot skolans kris – Den svenska skolan är i kris; om detta tycks alla vara rörande överens. Men finns viljan att ta sig an problemet från grunden?

Har Gud gjort comeback? – Från ett seminarium i Stockholm om religionens återkomst i det offentliga rummet.

5 erik åkerlund

Dödade Darwin Gud? – Apropå en dokumentär om Darwin, darwinismen och Gud.

Sjukvårdspolitik

7 kerstin hedberg nyqvist

Ekumenik

12 kurt koch

Martyrium

22 fredrik heiding

Förföljelsen kräver teologisk skärpa – Om förhållningssättet till kristendomsförföljelse, både hos dem som drabbas och hos dem som bistår.

Religion och samhälle

27 william t. cavanaugh

Roten till det onda – Har religiösa ideologier och institutioner en större benägenhet till våld än sekulära?

Pavel Florenskij och det omvända perspektivet – Om en rysk klassisk artikel som nyligen utkommit i svensk översättning.

Hur reformerar man Vatikanen? – Påven Franciskus lovade efter det att han valts att reformera Vatikanen, en inte alldeles enkel uppgift.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Teologi

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

41 klaus baumann

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Analyser och rapporter

47 thomas wieland

Integration i de fattigas värld – ordenslivet i Latinamerika och Karibien – Om att dela de fattigas tillvaro för att göra Guds närvaro känd, och om de olika former som ordenslivet uppvisar.

Bokrevy

53 kjell blückert

Skola i fritt fall? – Per Kornhall: Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall.

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

58 gert-ove fridlund

2017 – ett dystert jubileum –Olga Slavnikova: 2017.

61 sten hidal

Tegnér som diktare och patient – Christina Svensson: Diktaren på dårhuset. Om Esaias Tegnérs sjukdom och sjukdomsdiktning.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

55 klaus misgeld

Antistalins berättelse – M ichail Gorbatjov: Som jag minns det.

Prenumeration 2013

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 13 december.

7/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julgåvor från Artos

2013

Motkultur medicinen mot skolans kris Har Gud gjort comeback? Dödade Darwin Gud? Kerstin Hedberg Nyqvist

Patientens pris – har vården förlorat sin etiska grund? Kurt Koch

Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet Helena Bodin

u Syster Sofies makalösa och självutlämnande självbiografi. Vi får följa henne i sökan-

Pavel Florenskij och det omvända perspektivet

Thomas von Mitschke-Collande

Hur reformerar man Vatikanen? Klaus Baumann

Diakonat med män men inte med kvinnor? Thomas Wieland

Bodin. Ikon och Ekfras. Danskt band. 266 s, två bildark i färg, 302:- Erbjudande 242:-

www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Integration i de fattigas värld – ordenslivet i Latinamerika och Karibien