7 2016 signum by Signum

sverige porto betalt port payé 7/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2016

söker ledare Katolska skolan av Notre Dame är en fristående F-9 skola med barn och elever från 3 år upp till årkurs 9, med cirka 400 elever. Skolans huvudman är Stiftelsen Katolska Skolan av Notre Dame i Göteborg. Skolan har anor redan från år 1873 och är belägen i centrala Göteborg, mitt i stadsdelen Örgryte. På vår skola finns tre fritidsavdelningar som är kopplade till de yngre årskurserna – årskurs FSK – årskurs 4. Verksamheten genomsyras av en pedagogik, som utgår från en kristen människosyn med barnet och människan i centrum, och präglas av en kulturell mångfald, som alla på skolan värdesätter högt. Undervisningen är ämnesintegrerad/tematiskt inriktad. På skolan är vårt gemensamma språk alltid svenska, men mångfalden bland elever och personal märks tydligt då man ibland kan höra över 40 olika språk talas på skolan.

Vad får vi hoppas? Dö ska vi alla – men när? Newmaninstitutet fyller moppe

Biträdande rektor

Lotta Lundberg

Arbetsbeskrivning

Flickorna

Som biträdande rektor ansvarar du tillsammans med rektor för det vardagliga arbetet på skolan. Du ingår i elevhälsoteamet och representerar skolledningen på elevkonferenser. En viktig uppgift blir att värna om och fördjupa skolans katolska profil. Du är arbetsledare för kringpersonal, fritids och förskoleklassens pedagoger. Tjänsten är på 100 %. Tillträde snarast.

Ulf Jonsson

Påven Franciskus i det svenska ekumeniska landskapet

Kvalifikationer

tema reformationen

• Lärarlegitimation. • Pågående eller genomförd rektorsutbildning och att du delar skolans kristna värderingar är meriterande.

Förskolechef Arbetsbeskrivning

Ansvarar för det vardagliga arbetet på förskolan samt värnar och fördjupar förskolans katolska profil. Är arbetsledare för förskolans pedagoger och är en del av skolledningen som medverkar därmed vid anställningsintervjuer. Tjänsten är på heltid, 40 % som förskolechef och 60 % i barngruppen. Tillträde snarast. Kvalifikationer

• Lärarlegitimation som förskollärare. • Meriterande om du delar skolans kristna värderingar.

Personliga egenskaper

Då vår rektor närmar sig pensionsåldern kan även rektorstjänsten finnas med i diskussionen. Kontaktperson: Rektor Paddy Maguire tel: 031-384 78 03. Ansökan med löneanspråk, meritförteckning och referenser till paddy.maguire@katolska.se senast fredagen den 25 november 2016.

Reformationen – är det något att fira? Tord Fornberg

Från konflikt till gemenskap Katrin Åmell

Den otåliga ekumeniken Tord Fornberg

Reformationsminnet speglat i nordiska frimärken Wolfgang Thönissen

www.signum.se

• Förmåga till samarbete och skicklighet att utveckla en gemensam grundsyn med kollegorna. • Intresse och kompetens för att driva utvecklings- och förändringsarbete inom ramen för det systematiska kvalitetsarbetet. • Organisatorisk förmåga. • Lösningsorienterad. • Erfarenhet av pedagogiskt ledarskap. • Erfarenhet av barnfamiljer från olika kulturer.

Gösta Hallonsten

Katolsk Lutherforskning Margareta Murray-Nyman

Den dramatiska Dorothy Sayers

Innehåll Signum nr 7/2016 årgång 42 Ledare

Medicin

1 philip geister

46 carl-magnus edenbrandt

Vad får vi hoppas? – Kanske blir insikten om vår oförmåga att av egen kraft skapa kristen enhet den bestående frukten av reformationsminnet.

Krönika

3 lotta lundberg

Flickorna – Om SS-fruar och jihadistbrudar.

Aktuellt

4 mikaela luthman

Dö ska vi alla – men när?

7 fredrik heiding

Newmaninstitutet fyller moppe

Tema: reformationen

10 ulf jonsson

Låt oss vandra framåt tillsammans! – En intervju med påven Franciskus inför hans besök i det svenska ekumeniska landskapet.

18 gösta hallonsten

Reformationen – är det något att fira? – Reformationsminnet och den luthersk-katolska dialogen.

23 tord fornberg

Från konflikt till gemenskap – Om det gemensamma luthersk-katolska dokumentet om högtidlighållandet av reformationsminnet 2017.

28 katrin åmell

Den otåliga ekumeniken – Om olika sätt att hantera det faktum att de kristnas enhet dröjer.

31 tord fornberg

Reformationsminnet speglat i nordiska frimärken

36 wolfgang thönissen

Katolsk Lutherforskning

Litteratur

41 margareta murray-nyman

Den dramatiska Dorothy Sayers

Palliativ medicin – en ny medicinsk specialitet med nya utmaningar

Exegetik

51 håkan ulfgard

Magister Mathias som exeget – Uppenbarelseboken i svensk 1300-talstolkning: en tidlöst otidsenlig kommentar av Magister Mathias av Linköping.

Bokrevy

56 lovisa bergdahl

Rådströms Madonna – Niklas Rådström: En Marialegend.

58 minna salminen karlsson

Varifrån kommer du, egentligen? – Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria. Red. av Lejla Hastor & Nivin Yosef.

60 john sjögren

Ett litterärt kaninhål – K ristoffer Leandoer: De försvunna böckernas bibliotek: 13 episoder i fiktionernas liv.

62 gösta hallonsten

En påve för en sekulariserad värld – K ristina Kappelin: Påven som kom ner på jorden.

64 sten hidal

Varumärket Luther – Andrew Pettegree: Brand Luther. 1517, Printing, and the Making of the Reformation.

66 kerstin hedberg nyqvist

En politiskt korrekt bild av Franciskus – Gunnar Granberg: Den helige Franciskus av Assisi. Sökare, poet, revolutionär.

68 fredrik heiding

Stjärnan på boktryckarkonstens himmel – Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 december 2016.

Ledare

Vad får vi hoppas? – Kanske blir insikten om vår oförmåga att av egen kraft skapa kristen enhet den bestående frukten av reformationsminnet.

örväntningarna inför högtidlighål landet av reformationsminnet i slutet av oktober är höga. Att Lund blir plat sen för samarrangemanget mellan Luthers ka världsförbundet och Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet, respekti ve för påvebesöket (som katolikerna och de flesta andra kallar det för), gör att den in ternationella ekumeniska uppmärksamhe ten riktas på relationerna mellan de kristna samfunden här i Sverige. I slutet av septem ber släpptes äntligen informationen om vad som kommer att hända kring den 31 okto ber. Men frågan återstår vad vi får hoppas på. Börjar en ny ekumenisk tidsålder den 1 november när påven återvänder till Rom och alla andra festdeltagare går hem till sin kyrkliga vardag? Av problemen inför festen att döma är svaret nej. Förberedelserna har präglats av friktioner mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkans ledning om allt möj ligt. Oenighet rådde exempelvis i frågan om påven ska stanna en dag längre än vad som ursprungligen var planerat för att fira en mässa på Allhelgonadagen. Att först be känna sig till ekumeniken och sedan åter vända till den egna kyrkans vardag som om inget hänt skulle kunna uppfattas som om någon efter en djurrättsdemonstration går in på närmaste McDonald’s för att beställa en saftig hamburgare. Svenska kyrkans fö reträdare, som inte känner samma längtan efter att fira en egen gudstjänst direkt efter

den ekumeniska högtiden i Lunds domkyr ka, uppfattade det så och tog illa upp. Där med tycktes Sveriges katoliker hamna i den ekumeniska dubbelmoralens skamvrå. Reaktionerna från Svenska kyrkan må vara ensidiga, men de är inte helt utan grund. Förmodligen skulle de flesta av Sve riges katoliker kunna tänka sig att låta re formationsminnet passera förbi utan att grubbla alltför mycket över en gemensam ekumenisk framtid eller, ännu mindre, över Luthers syn på sakramenten. Däremot skul le man inte missa ett påvebesök. Man ser nu fram emot en stämningsfull gudstjänst som kommer att fylla en viktig funktion: att be kräfta den egna katolska identiteten. Det var knappast initiativtagarnas ursprungliga in tention att framkalla den typen av känslor i den katolska delen av Sveriges befolkning. Att bli bekräftad i det som skiljer oss från dem blir därmed en av de effekter som besö ket kommer att få. Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intres se kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmäs san från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma un derfund med vem hon är. Det höga anta let utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på

Signum 7/2016

Ledare

begreppet ”svenskhet” är några av ingredi enserna som bidrar till försvagat självför troende och ett motsvarande uppblåst ego. Vad skulle då påven Franciskus eller Lutherska världsförbundets ordförande Munib Younan kunna säga eller göra för att sprida ekumeniskt hopp och tillförsikt? Eftersom även ekumenik handlar om re ligion ska man nog inte utesluta underverk. Det kan räcka med ett väl valt ord, en av slappnad feststämning, en finkänslig gest för att få den pyrande ekumeniska elden att flamma upp igen. Inshallah – om Gud vill! Man kan också föreställa sig att både påven Franciskus och biskop Younan i sina tal hö jer blicken bortom de ekumeniska kontro verserna och inbjuder kyrkorna att begrun da sitt uppdrag gentemot världens stora hu manitära och sociala utmaningar. Det vore underbart om vi fick uppleva att de (för de flesta i dag obegripliga) frågor som teologer na bråkade om på 1500-talet kunde läggas åt sidan, så att vi i stället kunde ägna oss åt det som är viktigt i dag.Tänk om! Om man skulle samla de kristna kyrkornas personella, in tellektuella, andliga och ekonomiska resur ser och använda dem till mänsklighetens bästa: vilken effekt det skulle bli! Den erfarne – och ekumeniskt luttrade – danske teologen Peder Nørgaard Højen prö var i inledningen till kapitel 4 av sin bok Økumenisk teologi: en introduktion hypote sen att de kristna kyrkorna kanske blocke rar synliga framsteg i ekumeniken eftersom de i grunden behöver varandra – som mot ståndare. Identitet uppstår genom avgräns ning. För högtidlighållandet av reforma tionsminnet skulle denna tolkning innebä ra att festiviteternas största effekt kommer att bli att alla går hem lyckliga över att de är just katoliker, lutheraner, pingstvänner och så vidare och inte något annat. Kanske är de kristna samfunden som bråkande barn som absolut inte vill likna sina syskon, och som gör allt för att upprätthålla skillnaderna sin semellan trots att vi under tiden fått veta att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Kanske måste det vara så, om man vill be

hålla den vitalitet som en stark identitet ger. Tillnyktringen inför den ekumeniska verkligheten – som är en tänkbar utgång när påven är avvinkad – behöver inte leda till en novemberdepression. Har man väl accep terat att det är i sin ordning att få vara den man är ger det kanske frihet att dra ner på sina onödigt uppblåsta egon och påminna sig om att synlig enhet faktiskt ändå är må let. För Svenska kyrkan kunde detta inne bära att befria sig från stormaktsdrömmar och med större glädje ge utrymme åt sina frikyrkliga, ortodoxa och katolska kollegor att representera kristenheten i Sverige och att i stället lyfta fram sin lutherska profil som ett av flera sätt att vara kristen. Alltför ofta har Sveriges katoliker fått intrycket att ekumeniken är mera önskvärd om den kan avnjutas över en espresso i Rom än över ett glas mineralvatten på Katolska biskopsäm betet i Stockholm. För den katolska kyrkan kan en nyorientering i ekumeniken innebä ra att överge den bekväma offerrollen som förfördelad minoritet och i stället helhjärtat acceptera att det växande inflytandet i sam hället också innebär ett ökat gemensamt ansvarstagande. Som en kreativ minoritet skulle man mera generöst kunna dela med sig av sina egna andliga, kulturella och teo logiska skatter till människornas och kyr kornas gemensamma bästa. Reformationsminnet kanske blir en för ödmjukelse för oss alla, som i vår strävan att i världens rampljus bli ett, blir avslöjade, vägda och befunna vara för lätta. Men erfa renheter av förödmjukelse och skam kan få oss att upptäcka vår verkliga kallelse, som påven Franciskus påpekar i intervjun i detta nummer av Signum. Firandets sanna frukt, i evangeliets och reformationens djupaste bemärkelse, kanske kommer att bestå i in sikten om vår oförmåga att själva skapa kris ten enhet. Det kan leda oss till erkännandet av vårt behov av gudomlig hjälp och – om vi nu får den – till förståelse för hur vi kan bli ärligare och ödmjukare i vår tjänst för var andra och för världen. philip geister

Signum 7/2016

Krönika

Flickorna

ad hade svenska kvinnor som gifte sig med tyska SS-män gemensamt med de unga flickor som i dag sö ker sig till IS? Det diskuterade journalisten Christoffer Andersson med forskaren Even Ismail i radions Studio Ett en av de sista sommardagarna. Det är spännande att dra paralleller, men jag är inte så säker på om jag blev så mycket klokare. De så kallade SS-fruarna, 30 stycken svenskor, skulle förstås föda barn åt Tred je riket. De togs in på förhör, undersöktes noga. Bara en frisk och stark kvinna kun de säkra det tusenåriga riket. Först när de ariska anlagen kontrollerats fick de stå brud bredvid sin soldat med de svarta stövlarna. Vad de egentligen tänkte, kände och läng tade efter har sedan länge skammen tystat ner – om de ens fortfarande är vid liv. Jag gis sar att de, som så många andra kvinnor bli vit förälskade i en charmör, som därtill vi sade sig vara sadist och mördare. IS-kvinnorna lär vara betydligt yngre och lockas mer av propagandan än av sitt kor kade hjärta. De utlovas en egen IS-krigare, ofta okänd, flankerad av kalasjnikov och kattunge. De reser för att finna kärleken och meningen, snarare än att redan ha drabbats av den. Hur kan vi förstå? Vad gör vi för fel? Hur kan vi laga, förändra, hjälpa – utan att stig matisera? Man vet så lite. Oerhört lite. Flickorna har olika bakgrund. Här finns flickor från skuggsidan men också de duktiga flickor na. Forskarna söker och politikerna tillsät ter utredningar. Åtgärdsprogrammen famlar: demokra tiutbildning, normkritik, internetanvänd ning, kan det hjälpa?

Storheter som kärlek, att uppleva sig ha ett kall, att finna meningen med livet verkar trilla mellan stolarna. Allt flum som vi inte kan mäta har ingen evidens. När sekulariseringen fortsatt tömmer ord listan på begrepp efter begrepp utarmar vi också en förståelse för det som inte syns. Att det spelar roll. Att det är en kraft i sig. Det är då litteraturen stiger upp ur askan. Den odödliga konsten revanscherar sig ännu en gång. Om man verkligen är intresserad av psy kologin bakom jihadistbrudar ska man läsa Flickorna av Emma Clive. Romanen berättar om flickorna i den lika vansinniga som djävulusiska hippierörelse som snurrade runt och slöt sig till sektleda ren Charles Manson under 1960-talet. Just denna del av flower power-rörelsen gick så långt att de mördade sex människor – på hans order. Men det är en roman. Ingen dokumentär eller dagbokstext. Clive har fantiserat. Hit tat ett inlevelsespår. Gjort historien levan de igen. Tro inte förlaget när det vill kleta ett slags feminism och ”arga flickor som har fått nog av patriarkatet och därför tar till våld” på baksides- och i säljtexten. Det är struntprat. Romanen är bättre än så. Så hemskt mycket bättre. Det är en inträngande psykologisk skild ring om hur det går till, kan gå till, när man ger upp sitt jag, för någonting som man upp lever är större. Vad ingen forskare, politiker eller utreda re kan få till för att det helt enkelt fattas ord, det lyckas litteraturen med. Flickorna av Emma Clive är en av årets bästa romaner om just radikalisering. lotta lundberg

Signum 7/2016

Aktuellt

Dö ska vi alla – men när?

et enda säkra här i livet, sade pappa till oss när vi som barn frågade om något ”verkligen var säkert”, är att vi ska dö. En vetskap som alla har, men som många väljer att förtränga och många, kan ske de flesta, är rädda för. Döden skrämmer. Vi ska lämna det här ofta härliga, vackra, spännande, ibland tråkiga, dystra, till sy nes meningslösa, kanske till och med plåg samma livet. Och det vill vi inte! Vad kom mer sedan? Det stora mörkret, att uppgå i in tighet, det skrämmer många. Kanske även tanken på ett liv efter detta skrämmer. Och kanske allra viktigast – de plågor som kan komma innan väcker ångest och rädsla. I ljuset av denna rädsla för döden kan man se dödshjälpsdebatten som åter har blossat upp. Under september månad har ett antal artiklar publicerats i Svenska Dagbladet, Läkartidningen, Expressen med flera. Detta är en debatt med god vilja, som förs av omtanke om medmänniskor, från både förespråkare och motståndare. Ingen vill väl av ondska tvinga en medmänniska att dö i svåra plågor? (Men en av mina patien ter med svår smärta medgav att hon kanske kunde tänka sig att önska Putin ett jämför bart lidande!) Och ingen vill nog heller av illvilja tvinga en läkare som utbildats till att rädda liv att i stället ta liv. Nej, båda sidor ger uttryck för humanism och en uppriktig vilja att minimera lidande. Har det kommit fram några nya argu ment? Egentligen inte. I en artikel i Läkartidningen har nio läka re, varav åtta professorer, krävt att frågan

om läkarassisterat självmord ska utredas. Anna Rundcrantz kräver i ett öppet brev till sjukvårdsminister Gabriel Wikström att frå gan om dödshjälp utreds. Hon beskriver sin fars svåra lidande i slutet av livet, liksom Claes Britton sin mors, som ett lidande av svår smärta och ångest som inte kunde lind ras fullt ut av vården. Det är sorgliga berät telser som inte går att negligera utan tvärt om stämmer till eftertanke och självrann sakan. Görs det verkligen tillräckligt för att lindra lidande? Kan man? Vore det bättre att läkaren i stället för att utan tillräcklig fram gång försöka minska smärta, ångest och andnöd helt enkelt gav den stackars lidan de medmänniskan en dödande, barmhärtig giftinjektion? Uganda är ett afrikanskt land som ligger i frontlinjen vad gäller palliativ vård. För sök görs att sprida palliation som rutin till grannländer men möts ofta av oförståelse. Det kan uppfattas som en ”lyx” när resur ser måste satsas på att bota barn med mala ria och andra sjukdomar eller att förebygga smittspridning. Lite en spegling av vården av döende i västerlandet. När sjukdomar inte alls eller mycket sällan gick att bota var det självklart att ta hand om döende så gott det gick, och där var klostren föregångare. Med medicinens, den vetenskapligt grunda de medicinens, mycket stora, triumfartade framsteg blev botandet naturligt allt vikti gare, och döden ett misslyckande som man inte gärna ägnade sig åt. Jag har ett myck et starkt minne av en sommar som biträde

Signum 7/2016

Aktuellt

på en medicinavdelning på 1970-talet. I ett rum låg en döende kvinna, starkt gulfär gad i huden, oerhört mager med en stor buk. Hon hade – tack och lov ! – eget rum, men dit gick man inte in på ronden. Man ville ”inte störa”. Den moderna hospicerörelsen, som startade i England på 1960-talet, med Dame Cicely Saunders som frontfigur och eldsjäl, har bidragit till att människor som den kvin nan blir ”störda” med ett kärleksfullt om händertagande till kropp och själ. Mycket har blivit bättre. Rädslan för att ge höga morfindoser, rädslan att skapa ett be roende, en oftast obefogad rädsla för (okun nighet om) biverkningar eller kanske till och med den felaktiga tron att morfin i höga do ser dödar patienten, den rädslan är avsevärt mindre, även om den fortfarande finns. Det förekommer i debatten en vanföreställning att svenska läkare praktiserar ”dödshjälp i smyg” genom att öka morfindoserna så kraf tigt att döden påskyndas. Det är naturligtvis möjligt att det förekommer, jag har ju ingen som helst kontroll över alla dödsfall i landet, men jag har svårt att tro det. Det är inte så lätt att döda en människa som är van vid morfin. Det krävs väldigt höga doser för att göra det. De doser som många av våra patienter har och fungerar utmärkt med att köra bil, till exempel, skulle ge mig andningsstillestånd om jag tog dem direkt utan upptrappning. Doserna måste ofta ökas på slutet för att ge tillräcklig lindring, men det innebär inte att patienten dör av morfinet. Vi vågar i dag ge de här höga doserna mor fin för att lindra smärta. Vi har i dag bättre kunskaper och bättre läkemedel för symp tomlindring. Vi vågar i större utsträckning avbryta meningslös behandling som gör mer skada än nytta, vi vågar låta patienten väl ja att avbryta en livsuppehållande behand ling när sjukdomen är obotlig, långt gången och plågsam. Och vi har som en sista möjlig het att ta till palliativ sedering, som låter en döende patient sova med hjälp av läkemedel den allra sista tiden, in i döden. Min erfaren het av palliativ, terminal, sedering, är god; patienten har fått en symptomfri död och an

höriga har känt sig trygga. Och – och detta är mycket viktigt! – att avbryta livsuppehållan de behandling som bara förlänger ett lidan de utan någon chans till bot är inte ”passiv dödshjälp”. ”Passiv dödshjälp” finns inte! Dödshjälp betyder att hjälpa en annan män niska att dö, ingenting annat. Men återigen, har det kommit fram några nya argument i debatten? Knappast. Jag hade en kollega som inför lite svårare beslut brukade fråga: ”Om det var din mam ma (syster, make, son), vad skulle du göra?” Det är naturligtvis en etiskt felaktig fråga. Du måste ha rätt till samma goda vård om du är läkarens mamma som om du är klas sens buse som mobbade henne när ni gick i skolan tillsammans, samma rätt till en sä ker förlossning om du bor på Haga slott och väntar ditt första barn som om du bor i Rin keby och svårt traumatiserad från krigets Syrien ska föda ditt fjärde. Diskussionen om rätten till en god symp tomlindring inför döden har i mycket bli vit det min kollega, naturligtvis i all välme ning, gjorde så fel. Allmängiltiga slutsat ser dras av enskilda fall, privata erfaren heter blir till allas sanning. De argument som framförs nu, för och emot, är i stort sett desamma som redan förekommit i de batten med ojämna mellanrum. Oftast blos sar debatten upp av ett personligt skäl, som nu med vittnesmål om en anhörigs lidan de. Charlotte Wiberg skriver under streck et i Svenska Dagbladet om en debatt mellan Inga-Lisa Sangregorio, författare till Den sista friheten – om rätten till vår död och den katolske prästen Anders Piltz: ”ett bekant mönster följdes. Den ena sidan talar, gärna personligt och känslosamt, om möjligheten att dö smärtfritt och värdigt under vad som är slutskedet i livet; den andra sidans mot stånd framstår som abstrakt – principiellt och gärna religiöst grundat.” Argument för dödshjälp är ganska enkla att sammanfatta: 1. Ingen människa ska behöva utsättas för ett svårt lidande.

Signum 7/2016

Aktuellt

2. Alla människor ska ha rätt att bestäm ma över sin egen kropp, sitt eget liv och sin egen död. Argument mot dödshjälp är mer komplexa: 1. Livets okränkbarhet, eller helighet om man så vill, något ingen människa har rätt att sätta sig över. Detta är ett argument som ofta har kritiserats för sina religiösa överto ner. Marcus Birro skriver i ett debattinlägg: ”Jag är kristen och tror på Gud. Alltså tror jag att livet är en gåva som äger ett värde i sig.” 2. ”Rutschbaneargumentet”, det sluttan de planet, risken att införandet av en prax is som innebär ett brott mot vårdetiken att alltid värna om och bevara liv kan komma att innebära att gränserna utvidgas mer och mer. Det finns mycket starka belägg för att det redan har inträffat i Belgien och Neder länderna, där dödshjälp förekommer för psykiskt sjuka, för dementa och för männi skor som inte själva tillfrågats men där an höriga begärt döden. 3. Hur påverkar legaliserat dödande den enskilde? Som gammal och sjuk, med anhö riga som har fullt upp med sina egna liv, kan det kännas som en plikt att förkorta livet? 4. Vad gör det med samhället? Med män niskosynen? Betänk den oerhört skräm mande möjligheten att ekonomiska incita ment smyger in. Betänk vad vården av de menta kostar och hur mycket pengar man skulle spara på ”humanitär dödshjälp” till dessa. 5. Vem ska utföra dödshjälpen? I en debatt jag åhörde framförde förespråkare åsikten att ”när dödshjälp legaliserats ska det till att börja med vara frivilligt för sjukvårds personal att medverka”. Nota bene, till att börja med. Med negativa erfarenheter från Belgien, Nederländerna och Schweiz (dödshjälpstu rism är där en realitet, och en lukrativ verk samhet) framhålls i dag oftast Oregon-mo dellen som ett bättre alternativ. Där begär den sjuke dödshjälp och efter att vissa kri terier uppfyllts kan läkare skriva ut ett död ligt piller som patienten kan ta utan att nå

gon behöver aktivt injicera en dödlig drog. Ett av kriterierna är att personen är myndig och har en sjukdom som två läkare oberoen de av varandra bedömer helt säkert leder till döden inom ett halvår. Amerikanska läkare måste vara skickliga diagnostiker som helt säkert kan veta att en sjukdom leder till dö den inom ett halvår! Jag är en palliativ läka re med lång erfarenhet och med ganska stor skicklighet att diagnosticera nära föreståen de död och kort förväntad överlevnad, men ett halvår! Det skulle jag inte våga ge mig in på! Oregon-modellen har fått stort genom slag i debatten, det gör ju en del av motstån darargumenten till synes ovidkommande. Vad säger den katolska kyrkan om döds hjälp? Naturligtvis är den katolska kyr kan mot legaliserat dödande. Men en vik tig ståndpunkt, och en hjälp i debatten för dem som i likhet med mig är motståndare till dödshjälp och praktiserande kristna, och där det senare kan anföras emot dem i de batten, är kyrkans syn på lex naturalis, allt så den förnuftiga människans förmåga att komma till insikt om rätt och fel, ont och gott utifrån sina mentala förutsättningar, obero ende av dogmer och Bibeln. Inte i första hand på grund av att jag är katolik, utan efter många års arbete med döende och lidande människor, har jag en klar ståndpunkt: Inte införa legaliserat dö dande. Inte tvinga människor att ta en an nan människas liv. Inte göra svårt sjuka räd da att det är deras plikt att be om döden för att inte ligga anhöriga (och/eller samhället) till last. Inte flytta gränserna för vår mänsk lighet. Jag anser att kärleksfullt bemötan de inför döden, palliativ vård, avbrytande av livsuppehållande behandling när ingen återvändo finns, terminal sedering för dö ende som lider svårt och önskar slippa de sista dagarnas kval är självklart, men eu tanasi, läkarassisterat självmord och alla former av legaliserat dödande är otillstän digt och ovärdigt ett humant samhälle. Att sjukvårdsministern har avböjt en utredning i frågan välkomnar jag. mikaela luthman

Signum 7/2016

Aktuellt

Newmaninstitutet fyller moppe

n kort tillbakablick över de senaste årens utveckling, något om nuläget samt framtidsutsikter kan vara på sin plats nu när Newmaninstitutet firar 15 år. Visionen har sedan starten varit att göra den intellektuella och andliga skatten i ka tolsk tradition tillgänglig för en intresserad allmänhet. Hur går det för denna unga hög skola som nu har uppnått moppeåldern i sin strävan att förverkliga visionen? Newmaninstitutet – en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur – grundades 2001 på initiativ av tidskriften Signums med arbetare och har Jesuitorden som huvud man. Institutet med säte i Uppsala är histo riskt såtillvida att det är den första katolska högskolan i Sverige sedan reformationen. Collegium regium Stockholmense, Stock holms kungliga högskola, på Riddarholmen kan räknas som dess föregångare. Också detta lärosäte från 1500-talet leddes av jesui terna med den driftige norsk-svenske jesui ten Laurentius Norvegus (kallad Klosterlas se) i spetsen. Stockholms kungliga högskola hade stöd från kung Johan III och verksam heten var igång under en kort period, 1576– 1580, varefter olika svårigheter uppkom. Till slut, 1592, tvingades den att stänga helt. Året därpå blev Sverige vid Uppsala möte 1593 of ficiellt ett uteslutande lutherskt land. Det har hänt mycket under senare år i Newmaninstitutets historia. År 2010 beslu tade regeringen att högskolan skulle få stat lig examensrätt att utfärda kandidatexa men i teologi. En tid därefter lämnades en

ansökan in om statlig examensrätt också i fi losofi, något som beviljades 2013. Det är allt så numera möjligt att efter tre års studier på Newmaninstitutet ta ut en kandidatexamen i antingen filosofi eller teologi (blandformer finns också, med tyngdpunkt i den ena el ler andra disciplinen). Under perioden 2011– 2016 har kandidatexamen utfärdats i teologi (för 7 studenter), med teologi som huvudom råde (8), i filosofi (1) samt med filosofi som huvudområde (2). Genomströmningen kan tyckas låg, men man måste beakta att exa mensrätten erhölls nyligen. Det finns inte något eget treårsprogram i kulturstudier, utan dessa ingår i filosofi- och teologistudierna eller erbjuds som enstaka kurser. Att mycket utrymme ges åt just fi losofi och kulturstudier utgör en viktig be ståndsdel i det som utmärker högskolans katolska profil. Antalet registrerade studenter har under de senaste åren varit omkring 100 per ter min. Den nivån är stadig; några terminer har antalet varit högre, i vissa fall däremot något lägre. Antalet studenter i varje enskild kurs varierar, alltifrån minimala 5 personer till 30 på introduktionskursen i filosofi och teologi (A-kursen), som har fler sökande än antalet platser. Vilken typ av studenter tar del av kurs utbudet? Åldersmässigt är den yngsta 19 år och den äldsta 76 år under höstterminen 2016; medelåldern ligger på 39 år. Det är inte möjligt, och heller inte önskvärt, att kartläg ga studenternas religiösa hemvist (eller om

Signum 7/2016

Aktuellt

de måhända saknar en sådan). Men intryc ket är ändå att det långt ifrån bara är kato liker som studerar vid Newmaninstitutet. Omkring hälften av studenterna tycks höra hemma i andra kristna samfund än den ka tolska kyrkan. Bland katolska studenter är den absoluta majoriteten lekfolk, men de ka tolska prästseminaristerna är naturligtvis också en viktig målgrupp. För närvarande studerar sex katolska prästseminarister vid Newmaninstitutet och de har sin boende gemenskap i S:t Sigfrids prästseminarium som är en del av Newmanhuset, beläget på Slottsgränd i Uppsala. En utveckling under de senaste åren har varit satsningen på halvdistanskurser. En stor del av kursutbudet ges fysiskt, det vill säga lokalt i Uppsala. En eller två kurser per termin ges också i Birgittasystrarnas klos ter i Vadstena samt i regel någon kurs i S:ta Eugenia församlings lokaler i Stockholm. Därutöver erbjuds kurser via internet, un dervisning som kompletteras med två obli gatoriska samlingar per kurs i Newmanhu set i Uppsala. Erfarenheten har visat att rena distanskurser utan studentkontakt under terminens gång var otillfredsställande av flera skäl, varför modellen i stället har blivit halvdistansundervisning. Omkring 60 pro cent av studenterna läser numera på halv distans, medan 40 procent läser lokalt. Ett annat initiativ som förtjänar att lyftas fram är miljö- och rättviseprogrammet. Det är en samhällsvetenskaplig gren inom den teologiska utbildningen, inriktad på miljöoch rättvisefrågor. Denna satsning ligger i linje med påven Franciskus engagemang både vad avser fattigdomsbekämpning och större ekologisk medvetenhet. Projektleda re för detta program är den tidigare miljö ministern Andreas Carlgren. Ett samarbete har upparbetats mellan Newmaninstitutet och olika jesuituniversitet i USA, i synnerhet Loyola University i Chicago. Samtal pågår också med Xavier University (Cincinnati) och Creighton University (Omaha, Nebras ka) i syfte att teckna samarbetsavtal. Unga studenter från Loyola University tillbringar

en termin i Uppsala och deltar dels i kurser i miljökunskap och klimatfrågor, dels i kur ser i filosofi och teologi. Exempel på de se nare är ”What is Nature?” och ”Franciscan spirituality”. Utöver akademiska kurser gör studenterna erfarenheter av svenskt skogs bruk och arbetar som volontärer vid Eriks hjälpen i Uppsala (som också innebär ett ekologiskt inslag i och med att kläder och mycket annat återanvänds). Denna helhet, som kombinationen av dessa olika teoretis ka och praktiska delar i utbildningen utgör, bedöms vara unik i sitt slag. Internationellt samarbete sker också med europeiska högskolor genom Erasmuspro grammet, en möjlighet som både studenter och lärare kan använda. Hittills har New maninstitutet främst tagit emot utbytesstu denter och lärare från partneruniversitet inom Erasmusprogrammet för studier och undervisning i Uppsala. Det gäller huvud sakligen det katolska universitetet i L’viv i Ukraina och den filosofisk-teologiska hög skolan Sankt Georgen i Frankfurt. Några lärare på Newmaninstitutet har använt sig av möjligheten till antingen undervisning eller fortbildning vid partneruniversiteten. Intresset för internationella erfarenheter – att läsa en termin vid en utländsk högskola – börjar nu också märkas bland Newmanin stitutets studenter. Utöver den ordinarie kursverksamhe ten arrangeras evenemang av olika slag i högskolans regi. I samarbete med tidskrif ten Signum och studieförbundet Bilda har Newmaninstitutet varit närvarande vid Al medalsveckan i Visby och ordnat panel samtal där, oftast med samhällsvetenskap liga och politiska teman. Religionens roll i samhället, religionsfrihet, utrikespolitik och migrationsfrågor är några ämnen som har tagits upp. Newmaninstitutets semina rier får anses ha blivit en etablerad del av Al medalsveckan med mellan 50 och 120 besö kare vid varje seminarium de senaste som rarna. Förhållandet mellan tro och vetande har redan från början varit ett viktigt akade

Signum 7/2016

Aktuellt

miskt område för högskolan och var också en av anledningarna till att den salige John Henry Newman blev dess skyddspatron. Flera kurser erbjuds inom detta fält. Värt att framhålla är att det hölls en välbesökt kon ferens den 9–12 maj 2014 om naturvetenskap och religion vid Newmaninstitutet i Uppsala i samarbete med det engelska forskningsin stitutet Faraday Institute for Science and Re ligion som är knutet till Cambridge Universi ty. Programmet bestod av panelsamtal och föreläsningar av naturvetare, filosofer och teologer som intresserar sig för förhållandet mellan naturvetenskap och religion. Dessutom anordnas regelbundet eve nemang i form av föreläsningar av utländ ska gästföreläsare, främst i Stockholm och Uppsala. Nancy Tuchman, professor i eko logi vid Loyola University, Chicago, höll ett föredrag under rubriken ”Why should Theo logians be interested in Ecology?”. På temat ”What can Theologians learn from Astro nomy?” föreläste jesuitpater Paul Mueller, universitetslärare i vetenskapshistoria och filosofi samt forskare vid Vatikanens astro nomiska observatorium, Castel Gandolfo, Italien. Patristikern Andrew Louth har före läst om Johannes Damaskenos och Dionysi os Areopagita. Den brittiske jesuiten Philip Endean höll föredrag under rubriken ”Cat holics, the Virgin Mary and Truth”. Två seminarier hålls också i vilka akade miker och studenter även från andra läro säten deltar. Det ena är patristikseminariet som under flera år har letts av Anders Eken berg. När han nu har gått i pension har Bar bara Crostini utsetts till sammankallande. Det andra är högre seminariet i filosofi och teologi. Ett projekt som har fallit väl ut är att prak tikanter från Tyskland – genom Bonifatius werk i samarbete med Newmaninstitutet – tjänstgör på olika platser i hela Norden un der några månader, ibland upp till ett år. Praktikplatserna i Sverige är förutom New manhuset även Erikshjälpen och Birgitta systrarnas kloster i Vadstena, samt katols ka stiftets pastoralcentrum i Gamla Stan i

Stockholm. Detta innebär ett ömsesidigt ut byte på det viset att de olika praktikplatser na får praktisk hjälp och att praktikanterna i sin tur får se ett annat ansikte av den ka tolska kyrkan samt kommer i kontakt med svensk kultur. Ett ord också om Nemaninstitutets biblio tek. Det har successivt utvecklats till en le vande studiemiljö där fler studenter än tidi gare vistas. Bokutbudet har utvidgats med bland annat aktuell litteratur inom de olika disciplinerna. Målsättningen är att bygga upp en begränsad men ändå gedigen sam ling katolsk och ortodox litteratur. Newmaninstitutet räknar med att inom en snar framtid kunna erbjuda en egen master utbildning (för närvarande erbjuds studier på masternivå i samarbete med Menighets fakulteten i Oslo). På sikt kan också dokto randstudier komma i fråga. Olika utvidgade samarbetsformer med katolska högskolor i Europa och USA är en annan viktig strate gisk möjlighet som säkert kommer att prägla Newmaninstitutet framöver. Det kan kom ma att bli frukten av en konferens om ”Jesuit education” som hölls i Newmanhuset i som ras, och vars deltagare ingår i ett nätverk av jesuiter och deras medarbetare världen över. Högskolan kommer även fortsättningsvis att sträva efter att finnas med i samhällsde batten kring dagsaktuella spörsmål för att på så vis också nå ut ytterligare i den svens ka offentligheten (enligt vad som för aka demin går under beteckningen ”den tred je uppgiften”). Som kulturskapande kraft kommer inriktningen annars främst att vara att lämna ett bidrag på längre sikt. Är det försvarbart att studera filosofi och teo logi när akuta problem som terrorism och migration tycks kräva omedelbar handling? undrade rektorn för Newmaninstitutet, Phi lip Geister, i ett anförande vid höstens ter minsstart. Hans svar var jakande; genom studierna får man nämligen distans till och ser problemens orsaker klarare och kan age ra långsiktigt effektivare mitt i all nöd. fredrik heiding

Signum 7/2016

Tema: reformationen

Låt oss vandra framåt tillsammans! av ulf jonsson – En intervju med påven Franciskus inför hans besök i det svenska ekumeniska landskapet.

åndagen den 31 oktober kommer påven Franciskus till Sverige. Det är andra gången i historien som en påve besöker vårt land. Förra gången var 1989, då Johannes Paulus II besökte Stock holm, Uppsala och Vadstena. Denna gång är det Lund och Malmö som får påvligt besök. Anledningen till besöket är det ekumenis ka högtidlighållandet av 500-årsminnet av den lutherska reformationen, arrangerat ge mensamt av Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för de kristnas enhet. Inför besöket i Sverige har Signums chef redaktör fått den unika möjligheten att göra en utförlig intervju med påven i vardags rummet i hans privata bostad i Santa Marta huset i Vatikanen. Tyngdpunkten i inter vjun ligger på frågorna om ekumenik och de kristnas enhet, och påven framhåller i intervjun betydelsen av det gemensamma kristna trosvittnesbördet. Det märks tydligt att detta är frågor som ligger påven varmt om hjärtat, inte minst genom hans öppen hjärtiga berättelse om vad mötena med den svenske lutherske teologen och prästen An ders Ruuth betytt för hans egen personliga livsväg. I intervjun uppmanar påven kato liker och lutheraner att göra vad de kan för att ömsesidigt stärka relationerna till var andra och att tillsammans vandra vägen framåt mot de kristnas enhet. Men även en

rad andra viktiga teman berörs i intervjun, exempelvis frågor om de kristnas situa tion i Mellanöstern, religion och terrorism, ateism, den katolska kyrkans roll i Sverige, liksom även frågor om den katolska kyrkans framtid och förnyelse på det globala planet. Den 31 oktober kommer du att besöka Lund och Malmö för att delta i det ekumeniska högtidlighållandet av 500-årsminnet av reformationen, som arrangeras i samverkan mellan Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för de kristnas enhet. Vilka förhoppningar och förväntningar har du inför denna historiska händelse? Det som först faller mig in kan uttryckas mycket kortfattat: jag vill att vi kommer var andra närmare. Min förhoppning och min förväntan är att komma närmare mina brö der och systrar. Det gör oss alla gott att kom ma närmare varandra. När vi distanserar oss från varandra, så är det till skada för oss. När vi distanserar oss från andra, stänger vi in oss i oss själva. Vi blir isolerade monader, oförmögna att möta varandra. Då börjar vi leva utifrån vår rädsla. Vi behöver i stället lära oss att överskrida våra gränser för att kunna möta de andra. Om vi inte gör det, så kommer också vi kristna att skadas av våra splittringar. Min förhoppning är att jag ska

Signum 7/2016

Tema: reformationen

lyckas ta ett steg som för oss närmare var andra, att komma närmare mina bröder och systrar som lever i Sverige. I Argentina utgör lutheranerna en ganska liten minoritet. Har du haft några direkta kontakter med lutheraner tidigare? Ja, faktiskt en hel del. Jag minns fortfarande mitt första besök i en luthersk kyrka, det var i deras huvudkyrka i Argentina, på Calle Es meralda i Buenos Aires. Jag var 17 år då och jag har den dagen i gott minne. Det var en arbetskamrat till mig, Axel Bachmann, som gifte sig. Han var farbror till den lutherska teologen Mercedes García Bachmann. Även mamman till Mercedes, Ingrid, jobbade på samma laboratorium där jag jobbade. Det var första tillfället som jag var med om en luthersk gudstjänst. Det andra tillfället blev av stor betydelse för mig personligen. Vi jesuiter har en teo logisk högskola i San Miguel, där jag un dervisade. I närheten, mindre än 10 kilo meter därifrån, ligger den lutherska teolo

giska högskolan. Rektorn där var en ung rare, Leskó Béla, verkligen en utmärkt per son. Med honom hade jag mycket hjärtliga kontakter. Jag var professor och innehade lärostolen i andlig teologi. Jag bjöd in pro fessorn i praktisk teologi vid den lutherska högskolan att komma till oss och att hålla föreläsningar tillsammans med mig. Han var svensk och hette Anders Ruuth. Det var en svår period av mitt liv på det själsliga pla net. Jag hade stort förtroende för honom och jag öppnade mitt hjärta för honom. Han var en stor hjälp för mig i den situationen. Han sändes sedan till Brasilien – han var bra på portugisiska – och därefter återvände han till Sverige. Han skrev också sin avhandling om det brasilianska trossamfundet Guds ri kes universella kyrka. Han började arbeta på den i Brasilien på 70-talet, han skrev den på svenska, men den hade också ett kapi tel på engelska. Jag råkade komma över den och läste kapitlet på engelska. Det var en rik tig skatt att upptäcka den. Åren gick och så småningom blev jag hjälpbiskop i Buenos Aires. En dag kom ärkebiskopen i Uppsa

Signum 7/2016

Tema: reformationen

la på besök till oss, och eftersom kardinal Quarracino i Buenos Aires var bortrest just då blev det jag som tog emot besöket från Uppsala. Han inbjöd mig till mässan i Nord iska kyrkan på Calle Azopardo i Buenos Ai res, den som tidigare kallades Svenska kyr kan. Jag pratade med honom om Anders Ru uth, som sedan besökte Argentina en gång till för att hålla en vigsel. Det var sista gång en som vi sågs. En dag ringde mig en av hans båda söner – den som är musiker, den an dre är läkare – och berättade för mig att han hade avlidit. Ett annat kapitel av mina kontakter med lutheraner hänger ihop med kyrkan i Dan mark. Jag hade goda relationer med en pas tor där, Albert Andersen, som nu bor i USA. Han inbjöd mig två gånger att predika. Den första gången var det i ett liturgiskt sam manhang. Det blev en känslig situation och för att undvika svårigheterna kring frågan om deltagandet i nattvarden firade han ing en mässa den dagen utan höll i stället en dopgudstjänst. Senare inbjöd han mig att hålla ett föredrag för ungdomarna i hans församling. Jag minns att vi senare hade ett ganska tillspetsat meningsutbyte på distans, när han hade flyttat till USA. Han klandrade mig på grund av något som jag sagt om en lag som reglerade religiösa pro blem i Argentina. Men jag måste säga att han framförde sina klagomål på ett heder ligt och seriöst sätt, som en verklig vän. När han återvände till Buenos Aires sökte jag upp honom för att be om ursäkt, därför att jag faktiskt hade uttryckt mig på ett sårande sätt i det fallet. Sedan blev jag också mycket god vän med den argentinske pastorn Da vid Calvo i Den förenade evangelisk-luther ska kyrkan i Argentina. Också han var en förträfflig person. Jag minns också att jag en gång återvände till kyrkan på Calle Esmeralda, som jag be sökt som tonåring. Det var i samband med ”Bibelns dag” som brukade firas i Buenos Aires i slutet av september. Där träffade jag Mercedes García Bachmann och vi hade ett samtal med varandra. Det var det sista mötet

med lutheraner som jag hade på det institu tionella planet under min tid som ärkebis kop av Buenos Aires. Men jag har fortsatt att ha kontakter med enskilda lutherska vänner på det personliga planet. Men den som har betytt allra mest för mig personligen är An ders Ruuth. Jag tänker på honom med stor tillgivenhet och tacksamhet. När Svenska kyrkans ärkebiskop kom hit och besökte mig så nämnde jag denna vän skap mellan oss båda. Det var alltså i sam band med ärkebiskop Antje Jackeléns offici ella besök här i Vatikanen i maj 2015. Jag har också det besöket och det fina tal som hon höll då i gott minne. Jag träffade henne dess utom i samband med helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad. Då fick jag även tillfälle att hälsa på hennes man. De är verk ligen älskvärda personer båda två. Som påve har jag också predikat i den lutherska kyrkan här i Rom. Jag blev mycket berörd av de frågor som jag fick vid det mö tet. Särskilt frågan från en liten pojke och frågan från en kvinna som undrade över in terkommunion. Det är angelägna och djup gående frågor. Och pastorn i den försam lingen är verkligen en utmärkt person. I den ekumeniska dialogen borde de olika samfunden kunna berika varandra ömsesidigt med det bästa i sina respektive traditioner. Vad kan den katolska kyrkan lära sig av den lutherska traditionen? Jag kommer att tänka på två ord: reform och Bibeln. Jag ska försöka förklara vad jag me nar. Det första ordet är reform. Luthers av sikt var från början att genomföra en reform när kyrkan befann sig i en svår situation. Luther ville skaffa fram medicin i ett allvar ligt läge. Men det ledde till en splittring, inte till en reformprocess för kyrkan som helhet. Det berodde också på politiska faktorer som cementerade splittringen. Jag tänker exem pelvis på principen cuius regio eius religio (folket ska ha furstens religion). Men refor mer är av fundamental betydelse, därför att kyrkan är semper reformanda (hon behöver

Signum 7/2016

Tema: reformationen

ständigt reformeras). Det andra ordet är Bi beln, som är Guds ord. Luther tog ett avgö rande steg genom att sätta Guds ord i hän derna på folket. Betydelsen av reformer och av Bibeln är de två fundamentala element som vi kan få en fördjupad uppskattning av genom att se på den lutherska traditio nen. Jag kommer i detta sammanhang ock så att tänka på generalkongregationerna före konklaven [kardinalernas gemensam ma överläggningar innan de valde Bergog lio till påve i mars 2013, övers. anm.] och hur kraven på reformer inom kyrkan var mycket levande och närvarande under våra diskus sioner där. Bara en gång tidigare i historien har en påve besökt Sverige. Det var Johannes Paulus II år 1989. Det var en tid präglad av ekumenisk entusiasm och av en stark längtan efter enhet mellan katoliker och lutheraner. Sedan dess verkar den ekumeniska rörelsen ha förlorat fart och nya hinder har dykt upp på vägen. Vilka tycker du är de bästa sätten att främja de kristnas enhet i dag? Givetvis behöver teologerna fortsätta att studera och samtala om frågorna, det är ingen tvekan om den saken. Den teologiska dialogen måste fortsätta, vi måste gå fram åt på den vägen. Jag tänker på de resultat som redan har uppnåtts på den vägen, i syn nerhet det viktiga ekumeniska dokumentet från 1999 om rättfärdiggörelseläran. Det var ett stort steg framåt. Visst, efteråt har det visat sig svårt att komma vidare, efter som man närmar sig en del teologiska frå gor på så olika sätt. Jag har frågat patriar ken Bartholomaios [ortodoxa kyrkans över huvud i Konstantinopel, övers. anm.] om ryktet stämmer att patriarken Athenagoras redan 1964 sade till påven Paulus VI: ”Låt oss båda gå framåt tillsammans. Teologer na kan sitta på sin ö och diskutera med var andra.” Han sade att det ryktet är sant. Men visst, vi behöver fortsätta den teologiska dialogen, även om det inte är enkelt. Personligen tror jag att vi behöver kon

centrera oss på gemensam bön och sociala insatser, snarare än på entusiasm. Att arbe ta gemensamt för att hjälpa de sjuka, fattiga och fängslade är en djup och effektiv form av dialog. Jag tänker också på uppfostran. Det är viktigt att verka gemensamt och inte sekteristiskt. Ett kriterium som vi i vart fall måste ha klart för oss är att det är en synd att bedriva kyrklig proselytism. Benedictus XVI har sagt oss att kyrkan inte växer genom proselytism utan genom att vara attraktiv. Proselytism bygger på en syndfull attityd, och den bidrar till att man betraktar kyrkan enbart som en organisation. Att tala med varandra, att be och arbeta tillsammans, det är vad vi behöver göra. Ser du, när det gäller enhet så finns det en som aldrig gör några misstag, det är fienden, djävulen, som tar varje chans att skapa splittring. Men när de kristna förföljs och dödas så är det för att de är kristna, inte för att de är lutheraner, kalvinister, anglikaner, katoliker eller orto doxa. Det finns en martyriets ekumenik. Jag minns något som kyrkoherden i för samlingen St Joseph i Wandsbek, en stads del i Hamburg, berättade för mig. Han ar betade för helgonförklaringsprocessen av tre martyrer som giljotinerades på order av Hitler eftersom de hade bedrivit katekesun dervisning. De avrättades, den ene efter den andre, dömda för samma brott. De två första var katoliker, den tredje var en luthersk pas tor. Blodet från alla tre blandades med var andra under giljotinen. Kyrkoherden berät tade för mig att det kändes omöjligt för ho nom att driva kanonisationsprocessen för de båda katolikerna utan att också inklu dera den tredje martyren, lutheranen. Men jag minns också en predikan som Paulus VI höll i Uganda 1964 då han samtidigt talade om både anglikaner och katoliker som bli vit martyrer. Jag kom att tänka på den sa ken när jag själv besökte Uganda. Samma sak händer också i våra dagar: ortodoxa och koptiska kristna som dödas i Libyen. Det är en martyriets ekumenik. Alltså: det gäller att be tillsammans, att arbeta tillsammans och att upptäcka martyriets ekumenik.

Signum 7/2016

Tema: reformationen

Ett av de stora hoten i vår tid är terrorismen, som inte sällan motiveras i religiösa termer. Denna fråga togs upp vid det internationella interreligiösa mötet i Assisi den 20 september. Hur upplevde du det mötet? Deltagarna kom från alla de olika religioner som den katolska Sant’Egidio-rörelsen har kontakt med. Det var de som inbjöd delta garna och jag träffade dem som de valt att bjuda in. Det var många som deltog, och mötet var mycket respektfullt och präglades inte av någon synkretism. Vi talade om fre den och om allas vår längtan efter fred. Till sammans formulerade vi ett kraftfullt utta lande om fred, som alla religioner vill ha. Man kan inte utöva våld i religionens namn, i Guds namn. Att handla så är en hädelse, det är någonting djävulskt. I dag tog jag emot en grupp på cirka 400 personer som drabbats av attentatet i Nice, människor som själva skadats eller som för lorat sina nära och kära i attentatet. Gal ningen som utförde denna massaker mena de att han handlade i Guds namn. Stackars människa som är så helt förvirrad. Med all kärlek, måste man ändå säga att den som försöker att rättfärdiga sådant i Guds namn är fullständigt förvriden i sitt inre. Men ef tersom det faktiskt förekommer sådant är möten som de i Assisi viktiga. På senare tid har du själv också talat om förtalets terrorism. Vad menar du med det? Och hur övervinner man det? Ja, det är en mer mental och ogripbar form av terrorism, en last som är svår att utrota. Jag beskriver förtal och falsk ryktessprid ning som ett slags terrorism, därför att det är en form av grovt våld mot andra. Vi bär alla i vårt inre på denna kapacitet att svärta ner andra. Det är en last som bara kan ut rotas genom en djup sinnesändring, en om vändelse. Problemet med denna last är att vi alla, varje människa, är kapabel att för vandlas till terrorist bara genom att helt enkelt använda språket. Jag pratar alltså

här inte om strider som äger rum inför öp pen ridå, som i krig. Jag pratar om en lömsk och fördold form av terrorism som använder ord som bomber som exploderar och orsa kar stor förödelse i människors liv. Det är en form av kriminalitet och roten till denna ter rorism är arvsynden. Det är ett sätt att skaf fa sig själv rum genom att förgöra den and re. Det behövs en djup hjärtats omvändelse för att övervinna denna frestelse, man be höver rannsaka sig själv ordentligt på den na punkt. Svärdet dödar många människor, men tungan dödar ännu flera. Som det he ter i tredje kapitlet i aposteln Jakobs brev: ”Tungan är en liten lem som kan sätta en hel skog i brand.” Den kan bli en ondskans eld stad som bränner upp hela vårt liv. Tungan kan vara full av dödligt gift. Det är en form av terrorism som är svår att kuva. Religionen kan vara en välsignelse, men den kan också vara en förbannelse. Massmedierna rapporterar ofta om konflikter mellan religiösa grupper runt om i världen. Somliga menar att världen vore en fredligare plats om inte religionen fanns. Vad svarar du på den kritiken? Jag skulle säga att det inte är religionen som är orsaken till våldet. Orsaken till våldet står i stället att finna i en form av avgudadyrkan som kan kopplas samman med religionen. Det sker när man gör pengar, fiendskap eller rummet till sin gud, när man låter sig ledas av begäret att behärska ett territorium och låter rummet bli viktigare än tiden. Det är en form av avgudadyrkan av rummet, en vilja att härska, och den kan koppla ihop sig med religionen som ett elakartat virus. Avgudadyrkan är en vanställd form av re ligion, en felutvecklad religion. Jag brukar kalla det för en immanent form av transcen dens. Det är alltså ett självmotsägande fe nomen. Verklig religion utvecklar i stället människans kapacitet för transcendens, hennes möjlighet att överskrida sig själv i riktning mot det absoluta. Fenomenet reli gion handlar om det transcendenta, det har

Signum 7/2016

Tema: reformationen

att göra med det sanna, det goda, det skö na och med enhet. Om denna öppenhet mot det transcendenta saknas, då rör det sig fak tiskt inte om religion. Då är det i stället av gudadyrkan. Människans öppenhet mot det transcendenta kan omöjligen vara orsaken till våld och terrorism, för denna öppenhet går alltid hand i hand med sökandet efter sanning, godhet, skönhet och enhet. Du har uttryckt dig mycket tydligt om den fruktansvärda situation som de kristna befinner sig i på vissa håll i Mellanöstern. Finns det fortfarande något hopp om en fredlig och human utveckling för de kristna i dessa länder? Jag tror inte att Herren kommer att lämna sitt folk ensamma, han kommer inte att överge dem. När vi läser i Bibeln om de svåra pröv ningar som Israels folk fick genomgå eller när vi minns martyrernas lidanden, kan vi konstatera att Herren alltid har kommit sitt folk till hjälp. Vi kan tänka på berättelsen i Andra Mackabeerboken om modern och hennes sju söner som led martyrdöden. El ler på den skriftlärde Elasars martyrium. Martyriet är också definitivt ett av uttryc ken för det kristna livet. Vi kan tänka på den helige Polykarpos [kristen martyr som dog ca 155 e. Kr., övers. anm.] och brevet till församlingen i Smyrna, som berättar om hur han arresterades och dödades. Ja, Mellanös tern är i våra dagar martyrernas territorium. Tveklöst kan vi tala om Syrien som ett mar tyrernas land. Jag vill berätta om ett minne som har fast nat i mitt hjärta. När jag besökte ön Lesbos träffade jag en pappa med två barn. Han be rättade för mig hur högt han älskade sin fru. Han var muslim och hon var kristen. När terroristerna kom, ville de att hon skulle ta av sig korset som hon bar, men det ville hon inte. Då halshögg de henne inför hen nes man och barn. Och mannen fortsatte och sade till mig: ”Jag älskar henne så myc ket, så mycket.” Ja, hon är en martyr. Och en kristen vet att det ändå finns hopp. Mar

tyrernas blod är kristendomens utsäde, det har de kristna alltid vetat. Du är den förste icke-europeiske påven sedan mer än 1 200 år, och du har ofta satt fokus på kyrkor som hittills har levt mer i periferin. Var kommer den katolska kyrkan att vara mest vital om 20 år? Och vad kan kyrkan i Europa ha att tillföra den globala katolska kyrkan? Frågan är formulerad i rumsliga termer, men jag har en allergi mot att tänka i rums liga kategorier. Fastän jag brukar säga att man ser saker och ting klarare i periferin än i centrum. Vitaliteten i en gemenskap beror inte på rummet, på geografin, utan på an dan. Det är sant att det finns en anda av frisk fläkt i de unga kyrkorna. Och det finns äldre kyrkor som är sömniga, som mest intresse rar sig för att bevara sin ställning i ett visst territorium. Jag skulle inte säga att de sak nar Guds Ande, men att de är instängda i en rigid organisation som är rädd att förlora sin plats. Man ser tydligt att kyrkorna i somliga länder saknar vitalitet. I denna mening kan man säga att vitaliteten i periferin ger An den större utrymme att verka. Kyrkorna måste akta sig för risken att bli gamla på ett dåligt sätt. Vi behöver återigen läsa andra kapitlet i profeten Joels bok, där det heter att ”era gamla män ska ha dröm mar och era unga män se syner”. De gamlas drömmar öppnar möjligheten för de unga att ha nya visioner, så att vi kan få en ny framtid. Kyrkorna är ibland instängda i sina egna planeringar och organisationer. Visst, jag medger att sådant också behövs, men jag har stora svårigheter att se hur organisa toriska lösningar skulle kunna skänka oss nytt hopp. Anden vill ge oss en knuff så att vi går framåt. Och Anden visar sig i förmå gan att drömma och att profetera. Som jag ser det är detta en utmaning för hela kyrkan. Relationen mellan de gamla och de unga är en av vår tids stora utmaningar för kyrkan, för hennes förmåga att föryngra sig. Därför uppmanade jag ungdomarna på Världsung

Signum 7/2016

Tema: reformationen

domsdagen i Kraków att de ska prata med sina far- och morföräldrar. Kyrkan blir ung på nytt när de unga pratar med de äldre och när de äldre kan drömma om stora saker, som får de unga att profetera. Om de unga inte profeterar, så får kyrkan ingen luft. När du besöker Sverige så besöker du ett av världens mest sekulariserade länder. Majoriteten tror inte på Gud och religionen spelar en mycket begränsad roll i samhället. Vad fattas den människa som inte tror på Gud? Det handlar inte om att någonting saknas hos den människan. Det handlar i stället om att en sådan människa inte utvecklar sin förmåga till transcendens på ett fullö digt sätt. Det är vår förmåga till transcen dens, att överskrida oss själva, som bereder plats åt Gud i vårt liv. Och här kan även små steg på vägen vara viktiga, de kan avgöra om vi blir ateister eller agnostiker. Som jag ser det blir det problematiskt när människor stänger in sig i sig själva och börjar betrakta det egna livet som färdigt och perfekt i sig självt. Då förlorar människan behovet av en radikal transcendens. Men för att öppna andra människor för det transcendenta be höver man inte använda sig av många ord och diskussioner. Det märks när en männi ska är öppen för det transcendenta, hon blir själv ett levande vittnesbörd. Under lunchen som jag hade tillsammans med några ungdomar i Kraków frågade mig en av dem: ”Vad ska jag säga till min kompis som inte tror på Gud? Hur ska jag omvända honom?” Jag svarade: ”Det sista du ska göra är att prata. Lev ditt liv helt enkelt! Det vitt nesbörd som du ger med ditt liv kanske en dag får honom att fråga dig varför du lever som du gör.” Jag är övertygad om att den människa som inte tror på Gud, eller som inte söker Gud, ännu inte har berörts av den inre oro och längtan som väcks i mötet med ett äkta vittnesbörd. Men det är en erfarenhet som är svårare att göra när allt i ens liv är enkelt och

lätt. Därför menar jag att svaret på ateismen, alltså på människans oförmåga att öppna sig för det transcendenta, verkligen ligger i bönen och i vittnesbördet. I Sverige är katolikerna en liten minoritet, till stor del bestående av immigranter från all världens hörn. Några av dem kommer du att träffa när du firar mässan i Malmö den 1 november. Hur ser du på katolikernas roll i en kultur som den svenska? Ett sunt sätt att leva tillsammans innebär, som jag ser det, att var och en får leva i en lighet med sin tro och får vittna om sin tro för andra i en anda av ekumenisk öppenhet. Man kan inte vara både katolik och sekte ristisk, det är två oförenliga hållningar. Av den anledningen hade jag från början hel ler inte tänkt att fira en mässa med katoli kerna under den här resan. Jag ville insiste ra på det ekumeniska vittnesbördet. Men se dan reflekterade jag mera ingående över min roll som herde för dessa katoliker, som dess utom kommer att resa till Malmö också från grannländer som Norge och Danmark. Så jag bestämde mig för att förlänga resan med en dag och att stanna för att fira en mässa, för att tillmötesgå det starka önskemål som framförts från katolikerna. Men jag ville att mässan inte skulle firas på samma dag och inte på samma plats som det ekumeniska mötet, för att nivåerna inte skulle blandas ihop. Det ekumeniska mötet måste få be hålla sin viktiga betydelse i enhetens anda. Det är också min anda. Jag vet att detta ock så har skapat organisatoriska problem här i Rom eftersom jag kommer att vara i Sve rige på Allhelgonadagen, som är en viktig dag här i Rom. Men jag beslutade att göra så här, och jag hoppas kunna undvika att det ger upphov till missförstånd. Du är jesuit. Sedan 1879 har jesuiterna varit verksamma i Sverige genom bland annat församlingsarbete och retreatverksamhet, senare också genom tidskriften Signum och högskolan Newmaninstitutet. Vilka

Signum 7/2016

Tema: reformationen

uppgifter och värden tycker du borde höra hemma i jesuiternas verksamhet i vår tid i ett land som Sverige? Jag tror för det första att jesuiterna i Sverige borde prioritera att på olika sätt vara i dialog med människorna i det sekulära samhället, med dem som inte är troende; att samtala med dem och på olika sätt dela, förstå och vara närvarande i deras livsvärld. Sedan kommer givetvis också den ekumeniska dialogen. Pierre Favre borde vara förebilden för jesuiterna i Sverige, han som ständigt var på väg och som leddes av en god och öppen anda. Jesuiter ska inte fastna i rigida struk turer. Vi behöver ha ett öppet sinne. Visst, vi behöver också ha strukturer. Men inte ri gida strukturer. Till slut en mer personlig fråga. Vad betyder Jesus för Jorge Mario Bergoglio? För mig är Jesus den som ser på mig med barmhärtighet och som har räddat mig. Min relation till honom bygger hela tiden på den grunden. Jesus har gett mig meningen med mitt liv här på jorden, och dessutom hop pet om ett evigt liv. Han har sett på mig med

barmhärtighet, han har gripit tag i mig och sänt mig på min väg genom livet. Och han har gett mig en viktig nådegåva, nåden att kunna skämmas, att kunna känna skam. Mitt andliga liv finns beskrivet i kapitel 16 i profeten Hesekiels bok. I synnerhet mot slu tet av kapitlet när Herren upprättar sitt för bund med Israel och säger: ”Du ska inse att jag är Herren. När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort skall du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren.” Erfarenheten av skam är nå gonting positivt, den får dig att inse din kal lelse, vem du är och den undergräver hög modet och högfärden. Vi har pratat om ditt kommande besök i Sverige. Hur hoppas du att det blir? Det som jag spontant kommer att tänka på är detta: låt oss vandra framåt tillsammans! Låt oss inte stänga in oss i rigida framtids planer, låt oss vara öppna för reformer. Välkommen till Sverige i slutet av oktober, påve Franciskus! Tack så mycket!

Informationer

ja dessa. Staten är beroen de av medborgarnas frivilli ga bistånd.” Det ideella en gagemanget och den ”fas cinerande samverkan” mel lan ideella och professionella är ett fantastiskt uttryck för den kristna traditionen, me nar Münchenbiskopen. Han uttalade sig i samband med en högtidlig gudstjänst vid firandet av 150-årsminnet av Münchens frivilliga brand kår.

kathpress 2016-10-16

Miljökämpe i Amazonas mördad Den brasilianska Amazonas regionen Altamiras miljösek retare, Luis Alberto Araujo, har dödats. Förövarna var förmodligen yrkesmörda re, enligt brasilianska medi

er. Två okända män hade en ligt medieuppgifter lagt sig i bakhåll i väntan på Arau jo utanför hans hem och dö dade honom med minst sju skott. Araujo hade engage rat sig mot skogsavverkning och hade därför fått ta emot mordhot. Altamiraregionen i delsta ten Para i Amazonas har un der senare år hamnat i offent lighetens ljus genom bygget av den omstridda jättedam men Belo Monte. Ursprungs folk och företrädare för ci vilsamhället, däribland den mångårige Amazonasbisko pen Erwin Kräutler, har pro testerat mot dammbygget. Regionen lider samtidigt av illegal skogsavverkning och guldletares aktiviteter. Spänningen mellan Arau

jo och den lokala trämaffian började i slutet av 2010, ef ter det att Europeiska unio nen inlett ett omfattande pro gram mot skogsavverkning i regionen på 5 miljoner euro, förklarar Araujos medarbe tare enligt medieuppgifter. Araujo ska i egenskap av an svarig för programmets ge nomförande ha skaffat sig många fiender. Förutom kampen mot skogsavverkning hade Arau jo också engagerat sig för en reglering av egendomsför hållanden inom lantegendo marna i regionen. Han var också aktiv inom lokalpoliti ken. Hittills har polisen inte några som helst spår av förö varna.

kathpress 2016-10-15

Medverkande i detta nummer lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Söder törns högskola. carl-magnus edenbrandt Docent i thoraxkirurgi vid Lunds universitet. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livså skådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. gösta hallonsten Professor i teologi vid Newmaninstitutet. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid Univer sity of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhets specialist vid Uppsala universitet.

lotta lundberg Författare, Berlin. mikaela luthman Läkare i invärtesmedicin och hemato logi, verksam inom palliativ vård på Stockholms sjukhem. margareta murray-nyman Journalist, tidigare chefredaktör för Katolskt magasin, Uppsala. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent vid Uppsala universitet samt nationell föreståndare för den katolska francis kanska sekularorden i Sverige. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. wolfgang thönissen Professor i ekumenisk teologi vid Paderborns teologiska fakultet och rektor för Johann Adam Möhlerinstitutet för ekumenik. håkan ulfgard Professor i bibelvetenskap vid Linköpings universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missions vetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Innehåll Signum nr 7/2016 årgång 42 Ledare

Medicin

1 philip geister

46 carl-magnus edenbrandt

Vad får vi hoppas? – Kanske blir insikten om vår oförmåga att av egen kraft skapa kristen enhet den bestående frukten av reformationsminnet.

Krönika

3 lotta lundberg

Flickorna – Om SS-fruar och jihadistbrudar.

Aktuellt

4 mikaela luthman

Dö ska vi alla – men när?

7 fredrik heiding

Newmaninstitutet fyller moppe

Tema: reformationen

10 ulf jonsson

Låt oss vandra framåt tillsammans! – En intervju med påven Franciskus inför hans besök i det svenska ekumeniska landskapet.

18 gösta hallonsten

Reformationen – är det något att fira? – Reformationsminnet och den luthersk-katolska dialogen.

23 tord fornberg

Från konflikt till gemenskap – Om det gemensamma luthersk-katolska dokumentet om högtidlighållandet av reformationsminnet 2017.

28 katrin åmell

Den otåliga ekumeniken – Om olika sätt att hantera det faktum att de kristnas enhet dröjer.

31 tord fornberg

Reformationsminnet speglat i nordiska frimärken

36 wolfgang thönissen

Katolsk Lutherforskning

Litteratur

41 margareta murray-nyman

Den dramatiska Dorothy Sayers

Palliativ medicin – en ny medicinsk specialitet med nya utmaningar

Exegetik

51 håkan ulfgard

Magister Mathias som exeget – Uppenbarelseboken i svensk 1300-talstolkning: en tidlöst otidsenlig kommentar av Magister Mathias av Linköping.

Bokrevy

56 lovisa bergdahl

Rådströms Madonna – Niklas Rådström: En Marialegend.

58 minna salminen karlsson

Varifrån kommer du, egentligen? – Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria. Red. av Lejla Hastor & Nivin Yosef.

60 john sjögren

Ett litterärt kaninhål – K ristoffer Leandoer: De försvunna böckernas bibliotek: 13 episoder i fiktionernas liv.

62 gösta hallonsten

En påve för en sekulariserad värld – K ristina Kappelin: Påven som kom ner på jorden.

64 sten hidal

Varumärket Luther – Andrew Pettegree: Brand Luther. 1517, Printing, and the Making of the Reformation.

66 kerstin hedberg nyqvist

En politiskt korrekt bild av Franciskus – Gunnar Granberg: Den helige Franciskus av Assisi. Sökare, poet, revolutionär.

68 fredrik heiding

Stjärnan på boktryckarkonstens himmel – Nina Burton: Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté

Bg 5282-2046

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 december 2016.

sverige porto betalt port payé 7/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2016

Vad får vi hoppas? Dö ska vi alla – men när? Newmaninstitutet fyller moppe

Biträdande rektor

Lotta Lundberg

Arbetsbeskrivning

Flickorna

Ulf Jonsson

Påven Franciskus i det svenska ekumeniska landskapet

Kvalifikationer

tema reformationen

• Lärarlegitimation. • Pågående eller genomförd rektorsutbildning och att du delar skolans kristna värderingar är meriterande.

Förskolechef Arbetsbeskrivning

• Lärarlegitimation som förskollärare. • Meriterande om du delar skolans kristna värderingar.

Personliga egenskaper

Reformationen – är det något att fira? Tord Fornberg

Från konflikt till gemenskap Katrin Åmell

Den otåliga ekumeniken Tord Fornberg

Reformationsminnet speglat i nordiska frimärken Wolfgang Thönissen

www.signum.se

Gösta Hallonsten

Katolsk Lutherforskning Margareta Murray-Nyman

Den dramatiska Dorothy Sayers