Signum 8/2012 by Signum

sverige porto betalt port payé 8/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julläsning från Katolsk bokhandel

2012

Julhymn av Romanos Meloden

Vem äger de mänskliga rättigheterna?

I Romanos julhymn från 500-talets Bysans förenas ett mänskligt tilltal med en teologisk djupsinnighet. Julnattens mysterium uttrycks i koncentrerat poetiska formuleringar och genom hela hymnen ljuder lovsången till Guds människoblivande: »Ty oss är givet i denna dag ett nyfött barn, av evighet Gud.«

Den kristna affärsledarens kallelse

98:– inbunden, illustrerad i färg

Sten Hidal

Koncilier förr och nu

Det nya vinet av Wilfrid Stinissen Denna bok beskriver hur livet ser ut när Anden får frihet att blåsa vart den vill. Det kristna livet är inte i första hand ett arbete att göra utan en gåva att ta till sig. Vi har fått ett nytt liv att leva, ett nytt vin att dricka. I den här boken, som helt och hållet öser ur den kristna mystiken, möter vi ett tilltal som befriar.

Giovanni Sale

Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession

287:– inbunden

Jasmina Nedevska Törnqvist

Naturrätten enligt John Finnis

The Infancy Narratives av Benedictus XVI Den länge efterlängtade del tre i påven Benedictus XVI:s serie om Jesus från Nazaret handlar om Jesu födelse och barndom. En lämplig läsning för att fördjupa sig i julens mysterium. Finns på engelska och tyska.

Lovisa Bergdahl

210:– engelska • 275:– tyska, inbunden

Hur mycket mångfald orkar vi bära? Mickaëlle Cedergren

Strindberg går i kyrkan

De första jesuiterna av John W. O’Malley Jesuitordens historia är i stort sett obekant för svenska läsare. Här ges en insiktsfull och väldokumenterad redogörelse för ordens tillkomst, för de idéer som inspirerade den och för de människor som ledde dess första utveckling. Boken ger en levande bild av ordensgrundaren Ignatius av Loyola och hans närmaste följeslagare.

Helena Bodin

Lovprisande förnekelse – helig dårskap och apofatisk teologi i Lars Gyllenstens författarskap

John W. O’Malley är amerikansk jesuit och professor i kyrkohistoria vid Georgetown University, Washington.

Katolsk Bokhandel

Kungsträdgårdsgatan 12 Stockholm www.katolskbokhandel.com telefon 08-611 34 35

www.signum.se

Kampanjpris (t.o.m. 28 december): 276:– (ord.pris 305:–)

Gerd Stricker

Den rysk-ortodoxa kyrkan under Putin

Innehåll Signum nr 8/2012 årgång 38 Ledare

Litteratur

1 fredrik heiding

32 helena bodin

Vem äger de mänskliga rättigheterna? – Religion utesluter på intet sätt mänskliga rättigheter, lika litet som ateism självklart inkluderar dem.

Aktuellt

3 henrik alberius

Den kristna affärsledarens kallelse – Ett nytt dokument från Påvliga rådet för rättvisa och fred.

5 erik åkerlund

Paradigmatiska paradigm – Apropå två femtioåriga fenomen.

Andra Vatikankonciliet 50 år

7 sten hidal

Koncilier förr och nu – Hur skiljer sig dagordningarna åt?

11 giovanni sale

Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession – Om konciliets omedelbara förhistoria.

17 benedictus xvi

Ett koncilium med öppet uppdrag – Andra Vatikankonciliet skiljer sig från föregående koncilier.

Rättsfilosofi

20 jasmina nedevska törnqvist

Naturrätten enligt John Finnis – Det går inte att undvika de moraliska frågorna inom juridiken och politiken.

Integration

24 lovisa bergdahl

Hur mycket mångfald orkar vi bära? – Förlust av demokrati hör samman med oförmåga att förstå religion.

Litteratur

28 elisabeth stenborg

Inför Strindbergsårets slut – Några inledande kommentarer.

28 mickaëlle cedergren

Strindberg går i kyrkan – Apropå Strindbergs liturgiska upplevelser i Frankrike.

Lovprisande förnekelse – helig dårskap och apofatisk teologi i Lars Gyllenstens författarskap

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

37 tomas orylski

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding,

André Comte-Sponville – en andlig ateist – Om ett allvarligt försök till Gudlös ”religion”.

Analyser och rapporter

43 gerd stricker

Bifall och protester – den ryskortodoxa kyrkan under Putin

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Anders Piltz, Katrin Åmell.

Prenumeration 2013 Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Meditation

49 amadeus av lausanne

Den heliga natten och moderns närhet till sitt barn

Bokrevy

Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

51 magnus ringgren

Den fjärde vise mannen – Lotta Lotass: Konungarnas tillbedjan.

53 rolf nygren

Är de mänskliga rättigheterna historia eller berättelse? – Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

59 johan lundborg

Karriärplanering från vaggan till graven – Katarina Westerlund: Frihetens sammanhang.

62 anna maria hodacs

De mätbara tingens andedräkt – Magnus Ringgren: Mäta.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Glöm inte de förföljda! – R ita Breuer: Im Namen Allahs? Christenverfolgung im Islam.

En mångsidig kvinnlig teolog – Vivi-Ann Grönqvist (red.): Siri Dahlquist.

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 klaus misgeld

58 sten hidal

Tidskriften Signum startades 1975 som

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 februari 2013.

Ledare

Vem äger de mänskliga rättigheterna? – Religion utesluter på intet sätt mänskliga rättigheter, lika litet som ateism självklart inkluderar dem.

partheid rådde ännu i Sydafrika när makarna Desmond och Leah Tutu besökte England för första gången 1962. Vilsegångna på gatorna i London vän de de sig till en polis och frågade efter vä gen, varpå denne (vite) bobby artigt bemötte dem med ”madam, sir …”. Paret blev så över väldigat av att bli behandlade som männi skor, att de även fortsättningsvis bad poli serna om orientering – trots att de nu själva hittade. Det var så njutbart att få höra ”ma dam, sir …”. Desmond Tutu blev sedan som bekant anglikansk ärkebiskop och männi skorättsaktivist. Många andra djupt troende kristna indi vider och kristna organisationer engagerar sig för mänskliga rättigheter. Kvinnorörel sen Las Damas de Blanco på Kuba har en ka tolsk kärna men består också av medlemmar med annan trosinriktning. I sin framgångs rika kamp för att politiska fångar – kvinnor nas egna män eller fäder – ska släppas fria åberopar de mänskliga rättigheter. Ett annat exempel är det av Jesuitorden ledda centret för mänskliga rättigheter i Mexico City, Cen tro Prodh. Och varför inte också lyfta fram Dag Hammarskjöld? Sitt uppdrag som FN:s generalsekreterare förenade han med studi um av bland andra Johannes av Korset. Exemplen visar att kristen tro kan utgö ra en drivkraft bakom engagemanget för mänskliga rättigheter. Kristna filosofer och teologer har dessutom ofta motiverat värde ringarna i FN:s deklaration om de mänsk

liga rättigheterna utifrån en kristen män niskosyn. I sin bok Mänskliga rättigheter för Guds skull gör Elisabeth Gerle kopplingar till bland annat Bibeln och luthersk tradi tion. Att den typen av böcker alls behöver skrivas påminner oss samtidigt om att de mänskliga rättigheterna inte vilar på bara ett enda filosofiskt ramverk eller en enda världsåskådning. Man kan vara för FN:s de klaration från 1948 av olika skäl. Rättighe terna är just allmänmänskliga och kan för ankras i olika traditioner, däribland också den kristna. Tillkomsthistorien av FN:s deklaration är omdebatterad och inte helt lätt att kartlägga ur idéhistorisk synvinkel (se Hans Joas, Sig num 2/2011). Deklarationen utelämnar vis serligen ordet ”Gud”. Men den bör inte tol kas som principiellt ateistisk, eftersom den bygger på den amerikanska Virginia Bill of Rights från 1776, där ”vår Skapare” uttryck ligen nämns. Franska revolutionen och fransk upplysningsfilosofi däremot, som strävade efter frigörelse från kyrklig aukto ritet, utgör en annan bakgrund till deklara tionen. Upproret mot adelns och prästerska pets privilegier var för den skull inte full ständigt antireligiöst, även om det kunde tolkas så. Delvis på grund av denna ambi valens tog det femton år innan den katolska kyrkan 1963 ställde sig bakom FN:s dekla ration. Den på medeltiden utmejslade na turrätten utgör dock en viktig anknytnings punkt ur katolskt perspektiv. Redan den

Signum 8/2012

Ledare

katolske renässanshumanisten Pico della Mirandola talar i sin bok Om människans värdighet om att människan, när det gäller just värdighet och ära, bör tävla med keru ber och serafer; änglaväsen i Guds närhet. Pico använder inte uttrycket ”rättigheter”, men däremot ”värdighet” (dignitas), precis som FN gör. Trots detta har på sistone i den svenska debatten religion och mänskliga rättighe ter gång på gång ställts mot varandra, som om det fanns en principiell motsättning dem emellan. ”Religionen slår utan vidare ut de mänskliga rättigheterna”, påstod Maria Schottenius härförleden på DN Kultur. För fasad över religionens återkomst sedan mil lennieskiftet, menade hon att den ”sårbara demokratin” nu är hotad. Om Schottenius syftar på all religion över huvud taget får hennes generalisering betraktas som oseri ös, men om hon egentligen avser fundamen talistiska och våldsamma uttryck för religi on måste man självklart instämma. Nyanser och distinktioner välkomnas! Förbundet Humanisterna, i sin tur, utgår från ett givet konkurrensförhållande mel lan religion och mänskliga rättigheter, uti från en värdehierarki som behöver nagelfa ras. På deras hemsida heter det: ”Humanis terna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.” I debatten om poj kars omskärelse under det gångna året gick flera sekulära humanister längre än så. De mänskliga rättigheterna (FN:s barnkonven tion) sågs inte bara som överordnade reli gionen utan användes också som grund för att förorda ett förbud mot en i judendomen central religiös praxis. Min poäng är att en sådan värdehierarki är problematisk. Kon sekvensen blir att de mänskliga rättighe terna presenteras som ett sekularismens trumfkort, medan de religiöst troende sitter där med Svarte Petter. Men den som menar att de mänskliga rättigheterna ska vara en

allom överordnad princip får finna sig i att alla livsåskådningar underordnas dem. Det gäller då även när sekulära synsätt hotar att undergräva rätten till fri religionsutövning, inklusive föräldrars rätt att ge sina barn en religiös uppfostran. I stället för att annekte ra de mänskliga rättigheterna får de seku lära humanisterna försöka stödja dem uti från sina egna sekulära dogmer, normer och värderingar. Ett direkt motbjudande prov på hur mänskliga rättigheter används i svensk de batt fick vi under november i EU-parlamen tarikern Cecilia Wikströms (fp) utbrott mot Maltas föreslagne folkhälsokommissio när, Tonio Borg, som motsätter sig tanken att abort är en mänsklig rättighet. Enligt Wikström däremot är abort en odiskutabel mänsklig rättighet. Men är det verkligen så uppenbart? Artikel 3 i FN:s deklaration talar trots allt om rätten till liv; frågan är när detta liv börjar. Wikström tog i så det förslog och beskrev Borg som en mumie och dinosaurie. Förutom att vara ett tarvligt personangrepp, avslöjar denna urladdning två tvivelaktiga antaganden. Det ena är att nya värdering ar per definition alltid är bättre än gamla. Är det verkligen så givet? Det andra är att den uppfattning som (den upplevda) majo riteten just nu företräder står bortom varje ifrågasättande. Tänker man så riskerar man att landa i att även människovärdet är be roende av majoritetens för stunden rådande mening. Men det anser förhoppningsvis inte heller Wikström. De olika skäl och idéer som kan anföras för de mänskliga rättigheterna behöver for muleras med intellektuell skärpa. Argu menten behöver förmedlas så att också de som tänker annorlunda gör sig mödan att lyssna och – fast vi inte ger upp vår egen in bilskhet om den egna förträffligheten så lätt – erkänna den andres rätt till sin position. Då skulle vi kanske kunna skriva under det budskap som Leah framförde till Desmond Tutu på en anslagstavla i deras hem: ”Du har rätt till din felaktiga uppfattning!” fredrik heiding

Signum 8/2012

Aktuellt

Den kristna affärsledarens kallelse – Ett nytt dokument från Påvliga rådet för rättvisa och fred.

nom loppet av ett år har Påvliga rådet för rättvisa och fred, Justitia et Pax, publi cerat två stora dokument på det ekono miska området. Det första ”För en reform av de internationella finansiella och monetära systemen inom ramen för en global offent lig myndighet” (Towards Reforming the In ternational Financial and Monetary Systems in the Context of Global Public Authority) kom i november 2011 och väckte en stormig debatt både i och utanför Rom. När rådet i mars 2012 offentliggjorde ett nytt dokument med ekonomiska förtecken blev mottagan det ett annat. Det nya dokumentet heter (The Vocation of the Christian Business Leader). Visserli gen avstår Justitia et Pax inte heller den här gången från att kritisera en hel del i vår tids affärsliv, men samtidigt formulerar rådet här en positiv katolsk tanke kring vad som är denna verksamhets väsen och mål. Till skillnad från det första dokumentet undviker detta andra att dra långtgående slutsatser om förra seklets ekonomiska ut veckling. Det kan inte heller beskyllas för att placera kyrkan tillsammans med rörelser som Indignados (De indignerade) eller Oc cupy Wall Street. I stället är denna nya text en analys av vad det vill säga att vara affärs ledare, en analys som bygger på en grannla ga tillämpning av katolsk moralfilosofi och sociallära. Den för också in den naturliga la gen i sitt resonemang för att utveckla tankar kring vad påven Benedictus XVI kallar ”en

odelad mänsklig utveckling” (”integral hu man development”; jfr Caritas in veritate §§ 16, 17 och 78). När Justitia et Pax så placerar affärslivet i den kontext som utgörs av mänsklig utveck ling i stort, erkänner det också mångfalden i det nutida affärslivets former. Samtidigt har dokumentet fått ett uttalat personligt tilltal, vilket gör att det är lättillgängligt och inte behöver upplevas som ”regler” som tvingas på uppifrån. De snarast allmängiltiga och flexibla re kommendationerna i ”Den kristna affärsle darens kallelse” kan samlas kring sex bä rande tankar. Den första är att verksamheten inom af färslivet inte är ett nödvändigt ont, utan just en kallelse. Den är en sant mänsklig och kristen kallelse som kommer från Gud, där för att den erbjuder en chans att agera för att ge människan en möjlighet att växa och blomstra genom sitt arbete. Denna tanke är inte ny – den har framförts i flera påvliga encyklikor – men den uppgra deras här till en positiv potential för affärsle daren att bli instrumentell i förverkligandet av människans värdighet. Dokumentet kon staterar nämligen att affärslivet bidrar på ett verkligt sätt till mänsklighetens materiella och andliga välfärd genom att skapa möjlig heter för arbetet. Och de positiva omdömena slutar inte där. Affärslivet kan inte bara erbju da en möjlighet för människor att stilla sina

Signum 8/2012

Aktuellt

materiella behov och förverkliga sina befoga de strävanden. Det är också ett område inom vilket människan kan utveckla dygder. Den andra bärande tanken är att dagens le dare behöver möta en positiv uppskattning av de utmaningar som de står inför. Texten säger till exempel att det finns såväl positi va som negativa aspekter av den nuvarande utvecklingen som leder till att stora delar av ekonomin blir ”finansiella”. Det vill säga den utveckling som leder till att den finansiella sektorn inom ekonomin tenderar att alltmer dominera den industriella sektorn och jord bruket. Den, liksom annan utveckling i dag, leder till att affärsledare dagligen ställs in för stora etiska och ekonomiska utmaningar och att de val de tvingas göra är allt annat än enkla. Samtidigt som dokumentet gör klart att stater här har en uppgift att gå in och un derlätta dessa val, låter det bli att ge sig in i en diskussion om hur regeringar bör agera i dessa frågor. I stället konstaterar dokumen tet att det avgörande ansvaret i många fall ändå ligger hos ledarna själva. För det tredje påpekar Justitia et Pax:s do kument att den större delen av affärslivet utspelar sig på en ”mikronivå” inom ekono min. Därför undviker texten att lägga fram breda makroekonomiska förslag, vilka ändå skulle hamna långt utanför de flesta entre prenörers och affärsledares vardag. I stället lyfter det fram den klassiska Justitia et Paxmetoden att ”se, bedöma och agera” för att hjälpa ledarna i de val de ställs inför. Det vill säga att de bör se, acceptera och troget följa sin kallelse och använda de gåvor som just de har fått för att skapa möjligheter för andra människor att säkra det de behöver för sina behov. Och det ska de göra på ett sätt som är rättfärdigt och som leder till ökade möjlig heter för människor att växa. För det fjärde riktar dokumentet en klar uppmaning till affärsledarna att leva sina liv som en helhet. Vi har alla en tendens att dela upp våra liv mellan arbete och egen tid.

Och ofta är det inte samma trosprinciper och moraliska principer som vi tillämpar inom de två delarna. Denna frestelse är kanske än större för affärsledare. Därför målar Justitia et Pax upp en bild av hur ledarna utan att tveka kan föra in principerna om solidaritet och subsidiaritet i det dagliga livet inom så väl stora som små företag. För det femte lyfter dokumentet fram den relativism och utilitarism som förvränger klimatet i många av dagens företag och sam tidigt utgör ett uppenbart hot mot en sund förståelse av affärslivets kallelse. Orden ”kreativitet” och ”initiativ” uppre pas om och om igen i dokumentet och får sä gas vara en sjätte bärande tanke. Å ena si dan speglar det den klassiska kristna tan ken att det är vår kreativitet som skiljer oss från alla andra levande varelser. Å andra si dan är det ett erkännande av något som blir uppenbart när man börjar tala med verk lighetens affärsledare: att de motiveras av mycket mer än bara ekonomisk framgång, mer eller mindre upplyst egenintresse eller något slags abstrakt socialt kontrakt, som ofta lyfts fram i ekonomisk litteratur. Ännu en viktig tanke kan vaskas fram ur detta dokument, men på ett mer indirekt sätt. Det är ett erkännande av att katolska ledare inte alltid har tagit affärsvärlden på allvar. De har sett den som en källa att ösa ur för att bekosta olika projekt snarare än ett av de områden där människan kan växa, och genom vilket hon kan förverkliga sin värdighet. Justitia et Pax vidgår i sin text att affärsledare ibland måste konfrontera såväl världsliga som kyrkliga miljöer där entre prenörskap i någon av dess många former bemöts fientligt. Det är svårt att läsa det som något annat än en kritik av den i grunden nedlåtande syn på affärslivet som kan mär kas inom kyrkan. I det avseendet är detta dokument ett klart ställningstagande för att affärslivet och dess ledare har en viktig betydelse för

Signum 8/2012

Aktuellt

utvecklingen generellt och för att männi skan ska kunna leva och växa. Kyrkans sto ra uppskattning av arbetets roll för männi

skan att förverkliga sin värdighet får här en motsvarighet för dem som har till uppgift att erbjuda detta arbete. henrik alberius

Paradigmatiska paradigm – Apropå två femtioåriga fenomen.

et är i år 50 år sedan Andra Vatikan konciliet öppnades. Men år 1962 hän de fler saker som har kraftiga efter verkningar än i dag. En sådan är boken The Structure of Scientific Revolutions (sv. övers. De vetenskapliga revolutionernas struktur) skriven av den amerikanske fysikern och fi losofen Thomas Kuhn (1922–1996). Det var i denna bok som begreppet ”paradigm”, i dagens vida mening av ordet, tillkom. Vil ken betydelse gav då Kuhn begreppet ”pa radigm” i denna bok? Och vilken vidare sig nifikans har det fått sedan dess? Under 1900-talets första hälft hade ve tenskaplig utveckling ofta beskrivits på ett kumulativt sätt, som att den vetenskapliga kunskapen ökade i samma takt som mäng den av vetenskapliga data ökade. Karl Pop per (1902–1994) kritiserade detta synsätt vid århundradets mitt och menade att det i stäl let var i samband med omkullkastandet av gamla teorier som man kunde tala om veten skapliga framsteg. Det var nya teorier, sna rare än nya data, som gjorde att vetenska pen gick framåt. Entydigt framåt går ändå vetenskapen enligt Popper. Detta är en av de teser Kuhn vänder sig emot i sin bok. Enligt Kuhn finns inte några entydiga framsteg mellan de oli ka vetenskapliga teorier som funnits genom historien. De utgör i stället helheter som av löser varandra, helheter som inte på något enkelt sätt låter sig jämföras med varandra. En sådan helhet kallar Kuhn ett paradigm.

Ett paradigm är dock mycket bredare än så. Paradigmet bestämmer vilken typ av frå gor som kan eller får ställas inom vetenska pen, hur man ska gå till väga för att besvara frågorna, hur och rörande vilka frågor expe riment ska utföras, etc. Paradigmet ger helt enkelt en standard eller ett mått på hur god vetenskap ska genomföras. I tider då ett pa radigm är rådande bedrivs vad Kuhn kallar normalvetenskap. Skeenden där ett para digm håller på att ersättas av ett annat kal lar Kuhn paradigmskiften. När Kuhn inför paradigmbegreppet gör han det i betydelsen av en enskild, nydana de lösning på ett vetenskapligt problem som sedan får tjäna som exempel för den efter följande forskningen. Paradexemplen inne fattar bland andra Newton och Einstein och den betydelse som deras banbrytande insat ser hade för all fysikforskning som bedrevs efter dessa insatser. (Kuhn koncentrerar sig främst på fysik, och i viss mån kemi.) Kuhn inför paradigmbegreppet i anslutning till det begrepp som redan fanns inom gram matiken. Där kan, som han säger, bland an nat följden amo, amas, amat (jag älskar, du älskar, han/hon älskar) tjäna som ett para digm eller böjningsmönster för andra verb, till exempel laudo, laudas, laudat (jag pri sar, du prisar, han/hon prisar). Som han också säger är dock ett paradigm inom ve tenskapen betydligt mer flexibelt och fyller en betydligt mer komplex funktion än inom grammatiken.

Signum 8/2012

Aktuellt

När det gäller vetenskap använder Kuhn ordet ”paradigm” i två huvudsakliga bety delser, dels i betydelsen att utgöra ett ram verk (för naturvetenskaplig forskning), dels i betydelsen att vara ett mönster som kan tjäna som föredöme. Båda dessa betydelser förekommer i Kuhns bok från 1962. Enligt Margaret Masterman återfinns i själva ver ket hela 21 olika betydelser av ”paradigm” i boken, och även om man inte kan faststäl la något exakt antal på det sätt Masterman gjort så pekar det ändå på hur böjligt be greppet var redan vid dess uppkomst. Se dan Kuhn myntade begreppet har betydel sespektrumet dessutom formligen explode rat i bredd. Ordet ”paradigm” förekommer i dag i många sammanhang, inte minst i samman sättningen ”paradigmskifte”. Man talar till exempel i dag om programmeringspara digm inom datalogin, om paradigmskiften i modevärlden liksom om skiftande para digm vad gäller politisk retorik eller andra samhällsfenomen. Stiftelsen Forska Utan Djurförsök kan uppmana till ett paradigm skifte inom toxikologin genom att utveckla nya kemikalier utan att använda djurför sök, och inom området fysik kom tidigare i år boken Förenad materia: ett paradigmskif te i fysiken. Detta bara som ett litet axplock – exemplen kunde mångfaldigas. Då har inte ens något exempel tagits från vetenskapsfilosofin, begreppets ursprungli ga kontext. Inom detta område är Kuhn och hans paradigmbegrepp en integrerad del av

varje nybörjarkurs, och teorin och begrep pet genomtröskade i otaliga högre semina rier genom årtiondena. Man kunde till och med säga att begreppet och teorin blivit pa radigmatiska för många skolor inom fältet. Man kan reflektera över att det var just 1962 som begreppen ”paradigm” och det vidhängande ”paradigmskifte” myntades i dess moderna betydelse. Som så ofta sä ger begreppet minst lika mycket om den tid i vilken det tillkom som om den historia det används för att behandla. 1960-talet var en stor brytningstid, och då är det också natur ligt att urskilja brytningstider – och kon trasterande lugna mellanperioder – i histo rien. Begreppet tycks också ha fyllt en lucka då det omedelbart fick en så vid spridning. Som vi sett tycks begreppet hålla sina ställ ningar än i dag. Det är mot bakgrund av paradigmskiften som paradigm framträder. Om de inte byts ut märks de inte, och särskilt inte som para digm. Kanske ligger det därför också något djupare bakom det faktum att paradigmen och Andra Vatikankonciliet är årsbarn och i år båda fyller jämnt. Så ger ju också de förra, paradigmen, en ingång till den hetaste de batten rörande det senare, Andra Vatikan konciliet. Diskussionen om Andra Vatikan konciliet kretsar nämligen kring frågan om brott respektive kontinuitet i förhållande till den föregående traditionen. Frågan kunde omformuleras till: rör vi oss inom samma eller inom olika paradigm? erik åkerlund

www.signum.se senaste nytt från den katolska världen

Signum 8/2012

Andra Vatikankonciliet 50 år

Koncilier förr och nu av sten hidal Det har gått femtio år sedan det Andra Vatikankonciliet inleddes och med anledning därav har ett ”trons år” blivit utlyst. Att konciliet var den största händelsen i katolska kyrkan under 1900-talet kan inte betvivlas. Men i vilka hänseenden skilde sig detta koncilium från tidigare?

et hävdas ibland att om Vaticanum II hade förverkligats fullt ut, så skul le den katolska kyrkan inte kännas igen. Men detta koncilium är det tjugoförsta ekumeniska konciliet som erkänns av kyr kan, och i vilket förhållande står det till de föregående? Är det i alla avseenden så nytt och omvälvande som det ibland sägs? Denna fråga kan ställas till både innehål let och formen. Här skall inte innehållet fo kuseras – även om det inte går att helt bortse från det – utan formen. Att det är en skill nad i formen mellan det senaste konciliet och alla föregående, är tydligt. Men vari be står denna skillnad?

De första koncilierna De första koncilierna samlades för att skapa klarhet i lärorna om treenigheten och Kris ti naturer. Det gäller de flesta av de sju för sta, vilka är de enda som erkänns av de or todoxa kyrkorna. Det hittills sista blir då det andra i Nicaea 787, som behandlade frågan om vördnaden av ikoner. De mest kända är det första i Nicaea 325, Konstantinopel 381 och Kalcedon 451. Dessa koncilier delar ut gångspunkten med den händelse som be skrivs i Apostlagärningarnas femtonde ka pitel och som brukar kallas apostlakoncili et. Det samlades år 49 för att klargöra rela tionen mellan judekristna och hednakrist na i den äldsta kyrkan. Koncilierna samla des alltså för att lösa aktuella stridsfrågor.

Utan deras insatser hade kyrkan kunnat sli tas sönder. Flera av dem utlystes av kejsa ren, däribland Nicaea, och vid flera av dem fanns inga eller mycket få biskopar från den västliga delen av det romerska riket. Men de har ändå ansetts vara ekumeniska. Men det samlades även koncilier för att avgöra andra kontroverser än de kring tre enighetsläran och kristologin. Från Mindre Asien och Rom kan nämnas frågan om rätt datum för firandet av påsken och hur man skulle ställa sig till den montanistiska rörel sen. Från ett annat viktigt område i fornkyr kan, norra Afrika, kom den infekterade frå gan om giltigheten av dop som förrättats av heretiker att behandlas på ett flertal konci lier. I det följande står de ekumeniska konci lierna i blickpunkten. Det är naturligt att det – utöver de fornkyrkliga – är Tridenti num och de båda Vatikankoncilierna som särskilt uppmärksammas, men det är sam tidigt beklagligt att flera av de andra har rå kat i en mer eller mindre total glömska. Vem tänker numera på det femte Laterankonci liet, som var det artonde ekumeniska (1512– 1517)? Likväl är det här som det klaraste ut talandet om själens odödlighet finns. Alla kyrkliga sammankomster kom givet vis inte att räknas som koncilier, än mindre som ekumeniska sådana. Det räcker inte med att biskopar kommer samman. Det har alltid funnits provinsialsynoder och i mo

Signum 8/2012

Andra Vatikankonciliet 50 år

dern tid spelar biskopssynoderna i den ka tolska kyrkan en stor roll. För att ett konci lium skall räknas som ett koncilium i ordets kvalificerade mening krävs att det är utlyst på ett behörigt sätt. I den katolska kyrkan kan numera endast påven utlysa ett konci lium, men kyrkohistorien känner flera som samlats genom ett påbud från kejsaren. På vens ordförandeskap eller ens närvaro är inte nödvändig; ännu i Trident var påven frånvarande och representerades av lega ter. Det är biskopskollegiet som utövar sin myndighet i den universella kyrkan genom ett ekumeniskt koncilium, enligt den kano niska lagen (CIC 337:1). Vidare måste ett koncilium präglas av enighet, unanimitas. Det får inte söndersli tas av stridigheter. Diskussioner och oenig het är en annan sak, men Andens närvaro måste vara märkbar. ”Den heliga anden och vi har beslutat” (Apg 15:28). Därför är också receptionen viktig: beslut från ett (ekume niskt) koncilium måste förverkligas i kyr kans tro och liv. I den katolska kyrkan är det ett oeftergivligt krav att påven måste bekräf ta besluten. Platsen för ett koncilium som skulle ut tala sig för hela kyrkan valdes med omsorg. I fornkyrkan var det inget större problem. I den nyare tiden blev det känsligt i väst, ef tersom påven och kejsaren ofta hade mot satta intressen. Att det dröjde så länge med utlysandet av konciliet på 1500-talet berod de just på svårigheten att finna en lämplig plats. Till sist blev det Trident (nuvarande Trento), som låg i ett av kejsaren kontrolle rat område, men som kunde accepteras även av påven.

Dokumentationen Dokumentationen från de fornkyrkliga kon cilierna varierar till omfånget. Från vissa av dem har endast sammanfattande besluts punkter, så kallade canones, bevarats. Kal cedon är unikt genom att omfattande dis kussionsprotokoll har blivit bevarade. När det gäller sammanträdestekniken är det tydligt att den romerska senatens former

har varit den stora förebilden. Det innebar också att beslutsproceduren var i princip demokratisk; varje biskop hade en röst och majoriteten avgjorde. Lekmän var som regel med men saknade rösträtt. Under medel tiden röstade man ibland efter nationerna som var samlade. Kyrkohistorien har av naturliga skäl kom mit att fokusera de ledande teologerna och deras medverkan i koncilierna. Men man skall inte glömma den stora och anonyma skaran av konciliefäder. Ett försök att kom ma åt dessa ”backbenchers” gör den fram stående patristikern Ramsay MacMullen i sin bok Voting about God in early Church councils (2006). Särskilt klar blir kanske inte bilden, men det måste ha varit en säregen upplevelse för deltagarna i de första konci lierna med förföljelseåren i färskt minne att i lugn och ro få ägna sig åt kyrkans lära och detta under kejsarens beskydd. Lugn och ro har nu inte alltid utmärkt förhandlingarna. Ett av de mest intressanta kapitlen hos MacMullen heter talande nog ”The violent element”. Biskoparna var inte alltid så fridsamma och de var fullt medvet na om vilka i bokstavlig mening livsviktiga saker som behandlades. Ibland bröt rena slagsmål ut, och de hejarklackar som orga niserades på båda sidorna hade sin förebild från den antika cirkusen. I nedtrappad form fortsatte våldet långt fram i tiden, ännu på Tridentinska konciliet (1545–1563) gick det till handgripligheter vid några tillfällen. Vid senare koncilier har motsättningar na endast haft verbal form, ibland nog så skarp. Men – och detta är viktigt – man har alltid kommit till ett beslut med en stor ma joritet.

Påven och koncilierna Relationen mellan påven och ett koncilium har inte alltid varit problemfri. Påven och konciliet har varit två maktcentra i kyrkan, som ibland har levat i ett spänningsfyllt för hållande. Under medeltiden och långt fram i tiden fanns det konciliära rörelser som me nade att påven var underordnad ett konci

Signum 8/2012

Andra Vatikankonciliet 50 år

lium. Kända exempel på detta är koncilier na i Konstans (1414–1418) och Basel (1431– 1449), vilka räknas som de sextonde och sjuttonde ekumeniska. Samma inställning till frågan om förhållandet mellan påven och konciliet hade även den senare helgon förklarade Thomas More. Det hände att man vädjade mot ett påvligt beslut till ett konci lium, något som Pius II belade med exkom munikation i bullan Execrabilis (1460). Tan ken var att någon annan än påven, till exem pel kungen, skulle inkalla ett koncilium, om påven vägrade att göra det. Konciliarismen ingick ibland förening med andra rörelser inom kyrkan. Så skedde på 1700-talet när ett antal franska biskopar vädjade om ett konci lium mot påvens ogillande av jansenismen.

Lärostrider Lärostrider har i kyrkans historia varit den främsta anledningen till att koncilier inkal lats. ”Detta ledde till ständiga uppträden och diskussioner” (Apg 15:2) – de orden kan tjäna som motto för många koncilier. Det gäl ler om hela fornkyrkan och i viss mån också under medeltiden. Man har då kommit fram till att vissa lärouppfattningar måste undvi kas och i besluten finns ofta som samman fattningar listor på anathemata (sing. ana thema) under rubriken canones. Den vanli ga översättningen är ”förbannelse”, alltså den som lär så skall vara förbannad. Det är ett bryskt språkbruk, fjärran från de i dub bel mening koncilianta formuleringarna i Vaticanum II. Vi kan ogilla dessa listor, men två saker bör framhållas. Redan i Nya testamentet finns metoden. I Galaterbrevet går Paulus till våldsamt angrepp mot sina motståndare och här möter också redan i början det nyss citerade grekiska ordet: ”Men om någon, vore det jag själv eller en ängel från him len, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom!” (Gal 1:8). Och den ursprungli ga versionen av det credo som nu används i mässan, Nicenum, slutar med att fastslå att kyrkan avvisar dem som säger att det fanns

en tid då Kristus inte fanns. Detta föll bort då den tredje trosartikeln utvidgades i Kon stantinopel 381. Negativa formuleringar kan ibland vara till fördel när läsaren vill veta vad konflik ten djupast gäller. Vid den sjätte sessionen i Tridentinum antogs dekretet om rättfärdig görelsen, som kom att dra upp skiljelinjen mot reformationen. Det är inte alldeles lätt att orientera sig i detta djuptänkta teologis ka aktstycke där bibelcitaten avlöser var andra, men om vi går till den nionde av de följande canones blir det tydligt vad striden gäller. Människan rättfärdiggörs förvisso endast av Guds nåd och genom tron, men en förberedelse från hennes sida måste till ge nom en ändrad viljeinriktning och hon mås te samverka med nåden. Paradoxalt nog kan alltså denna koncisa och negativa formule ring medge ett större mått av lärofrihet än vad en aldrig så mångordig framställning skulle ha gjort. Dessa anathemata kan ses som en form av negativ teologi, alltså en av de klassiska vä garna till Gud. Redan kyrkofäderna visste att vi lär oss mycket om Gud när vi säger vad Gud inte är. Teologin består inte endast av dogmatiska satser. I all sin bistra omedgör lighet vill ”förbannelserna” visa på detta.

Teologin i centrum Teologin står alltså i centrum hos de äldre koncilierna. Läropunkterna om treenighe ten och Kristi naturer ansågs vara avkla rade genom de fornkyrkliga bestämning arna, men det fanns annat teologiskt att ta upp. Uttalar de sig om etik och kyrkans roll i världen, sker det i mycket allmänna formu leringar eller också för att avvisa världsliga maktanspråk mot kyrkan. Vissa koncilier kan tyckas vara upptagna av den kyrkliga organisationen och ämbetets uppdrag. Det är en anklagelse som ofta har riktats mot Va ticanum I (1869–1870). Frågan om påvens ofelbarhet var dock bara en av många frågor som togs upp på detta koncilium, och från början fanns ofelbarheten inte ens på dag ordningen. Den klart största delen av konci

Signum 8/2012

Andra Vatikankonciliet 50 år

liets beslut rör tron, uppenbarelsen och för hållandet tro–vetande. I koncilierna uttalade man sig alltså om vad man kände till. Det ligger både ett an språk och en insikt om den egna begräns ningen i detta. Teologer uttalade sig om teo logiska ting. Rättfärdiggörelsedekretet vid Tridentinum är kanske ett av de mest teo logiska dokument som kyrkohistorien kän ner till. Det är uppenbart skrivet av personer som kunde sitt Nya testamente utantill och som var djupt belästa i Augustinus och den latinska teologin (kanske mindre den gre kiska). Miljöförstöringen och relationen ar bete–kapital stod ännu inte på dagordning en, men osäkert är om man hade uttalat sig om detta i konciliet. Koncilierna ägnade sig enbart åt rent teologiska problem, men på ven uttalade sig däremot ofta i etiska eller dagsaktuella frågor redan på den tiden.

Vaticanum II När det gäller formen representerar Vatica num II ett radikalt brott med de gamla kon cilierna. Redan vid dess utlysande blev det tydligt. Det var ingen lärostrid som måste avgöras, det var inte heller något hot från den världsliga makten, utan det var fråga om kyrkans ”uppdatering” som Johannes XXIII uttryckte det. När besluten kom från konciliet blev detta ännu tydligare. Borta är canones med sina fördömanden, hela tonen är positiv och tillmötesgående. Likväl är konciliet angeläget om att markera sin sam hörighet med tidigare koncilier. Skillnaden i form berör alltså inte så mycket innehål let. Det går inte att finna en enda punkt där Vaticanum II motsäger en av sina föregång are. Däremot kan man säga att accenterna läggs olika. Men en skillnad finns till innehållet. Kon ciliet tar upp flera frågor som inte tidigare har stått på de konciliära dagordningarna. Religionsfriheten är ett tydligt exempel, för hållandet till andra religioner och särskilt judendomen ett annat. Frågor som gäller kyrkans liv tas upp i all sin bredd. Tydligast märks detta kanske i den dogmatiska kon

stitutionen om kyrkan, Lumen gentium, och den pastorala konstitutionen Gaudium et spes. Vill man se det nya i Vaticanum II bör man noga läsa dessa dokument, liksom själ va nerven i Tridentinum blir synlig i dekre ten om rättfärdiggörelsen och arvsynden.

Gaudium et spes Den tydligaste skillnaden mot föregåen de koncilier visar kanske Gaudium et spes. Här läggs något av ett helhetsperspektiv på historien och människans aktivitet i da gens samhälle. Det betonas att den mänsk liga personens värdighet innebär att hennes strävanden har ett egenvärde. Kyrkan skall i tro kunna urskilja ”vad som kan vara äkta tecken på Guds närvaro och avsikt”. Kyrkan har inte svaret på alla frågor, en samverkan måste komma till stånd där ”hjälp” (adiuto rium ) och dialog är nyckelord. I många stycken kan Gaudium et spes lä sas som raka motsatsen till den misstänk samma, ja, nästan paranoida syn på allt som inte är kyrka som präglar mycket av de påvliga uttalandena under 1800-talet. Pius IX:s encyklika Quanta cura (1864) med dess beryktade syllabus eller bilaga är kanske det bästa exemplet, men också i Vaticanum I kan man finna exempel. Men den positiva och öppna attityden i Vaticanum II har ock så en avigsida. Tonen kan vara nästan naivt optimistisk, och man ser inte mycket av in sikt i historiens tragedi och brustenhet. Där har inte det bibliska perspektivet varit be stämmande. Detta är märkligt och kan endast tillskri vas den eufori som tycks ha gripit många under det senaste konciliet. Nästan alla kon ciliefäderna hade erfarenhet av åtminstone ett, flera av två, världskrig med det ofattbara lidande som dessa medförde. Konciliet öpp nades endast arton år efter avslutandet av andra världskriget och mitt under den Ku bakris som hotade att kasta in mänsklighe ten i ett tredje. Ändå är tonen så ljus och op timistisk. Den stora skillnaden mellan Vaticanum II och de tidigare koncilierna ligger alltså i do

Signum 8/2012

Andra Vatikankonciliet 50 år

kumentens form och att man tog upp ett an tal frågor som tidigare inte funnits på agen dan. Annars infogar sig det senaste koncili et väl i den långa raden av företrädare. Oli ka skolor finns när det gäller tolkningen av texterna från Vaticanum II och denna arti kel tar inte ställning där. Men så mycket får anses vara klart, att det senaste konciliet på

ett mycket intressant och utmanade sätt har kunnat förena kontinuitet och nytänkande. För detta finns det ett högt föredöme: ”Var je skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge är alltså som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt” (Matt 13:52).

Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession av giovanni sale

en 25 januari 1959 berättade Johan nes XXIII att han avsåg att sam mankalla Andra Vatikankonciliet, bara tre månader efter det att han, den tidi gare patriarken av Venedig, Angelo Giusep pe Roncalli, valts till påve. Redan när han inledde sin Petrustjänst avsåg han att sam mankalla ett koncilium. Han sade själv se nare att det inte var för att definiera nya dog mer, formulera nya läror eller förkasta olika tendenser i modern teologi. Han menade att konciliet skulle kunna ge ny kraft och dy namik åt kyrkans själavård, andlighet och mission, så som skett efter konciliet i Trident (nuvarande Trento) på 1500-talet. Det skul le också underlätta försoningen med andra kristna, något som låg honom varmt om hjärtat på grund av tidigare erfarenheter. Under en audiens sade han till chefredak tören för tidskriften Civiltà Cattolica: ”Hur kan det komma sig att det två tusen år efter det att Guds son blev människa, är så få som känner honom, och att det finns så många splittringar bland de kristna?” Han hoppa des att konciliet skulle ge många ett tillfäl le ”att konvertera individuellt till katolicis men eller åtminstone att tänka om sina po

sitioner och utgångspunkter”. Men han till lade att också ”katolikerna måste erkänna sina misstag”, särskilt ”prästerskapets syn der”. Påven avslutade med att förtröstans fullt säga att ”var och en måste reformera sig själv för att förbereda mötet”. Konciliet sammankallades vid en sym boliskt viktig tidpunkt, nämligen vid av slutningen av böneveckan för kristen en het. Johannes XXIII firade mässan och de lade ut sin högtidliga välsignelse, varefter han höll ett ”konsistorium” med de 17 när varande kardinalerna i kapitelsalen vid ba silikan San Paolo fuori le mura. Bara några få av de närvarande kardinalerna visste vad påven skulle berätta. Några dagar tidigare hade påven, ”tvekande och osäker”, medde lat sitt beslut till sin statssekreterare, kardi nal Domenico Tardini, som tog emot det med entusiasm och sade att det var ett utmärkt och passande initiativ. Det var huvudsak ligen Johannes XXIII:s egen idé, men beslu tet mognade fram i påvens samtal med oli ka kyrkoledare, även om detta hölls hemligt ända till det officiella sammankallandet. I sitt tal den 25 januari sade påven: ”Vi darrar lätt av gripenhet men är samtidigt

Signum 8/2012

Meditation

Den heliga natten och moderns närhet till sitt barn av amadeus av lausanne Amadeus av Lausanne, död 1159, var cisterciensmunk och biskop, samtida med Bernhard av Clairvaux. Hans åtta predikningar om Maria är ett viktigt bidrag till tidens teologi och fromhet. Man ser hos honom ett exempel på högmedeltidens nya fokus på Kristi mänskliga natur, jordiska liv och familjeförhållanden, en tendens som också representeras två sekler senare av vår svenska Birgitta Birgersdotter. Man kan läsa denna predikan och samtidigt betrakta de första skulpturerna i vårt land av barnet Jesus, tronande som världsalltets konung i sin unga mors knä, med jordklotet i vänster hand och högerhanden höjd till välsignelse. Amadeus beskriver lyriskt inkarnationens kosmiska betydelse och dess paradox: att skaparen iklätt sig dödligt kött och blivit ett värnlöst barn.

änk dig att hela världsalltets ansik te skrattade och världen applåderade Herren, när hon, den havande, hade fött sitt barn! Tänk dig att himlen torkade sina moln och klädde sig i skönhet och att stjärnorna sade: Här är vi och att de strålade mot honom i jubel. Tänk dig att natten häll de ut ljus i mörkret och stod till tjänst med klarhet i stället för med dunkel. Den natten blev ljus före soluppgången, med ett ljus som genom överväldigande styrka förmör kar solen. Om den natten säger psalmisten: Natten är mitt ljus och min ljuvlighet. Och han vänder sig till Herren och säger: Mörkret är inte mörkt för dig, och natten skall bli ljus som dagen; dess mörker är som dess ljus. Luften blev stilla, behaglig och lysande. Allt andades frid och vittnade i tur och ord ning om att upphovet till ljuvligheten och friden hade kommit. Eller tror du inte att alla de ting som råkade i uppror vid hans död också kände frid vid hans födelse? Skulle de ha råkat i uppror när han dog men inte fått frid när han föddes? Skulle de ha märkt att han var döende men inte ha märkt att han höll på att födas?

Om nu allt gladdes åt hans födelse, hur gladde sig då inte hans mor? Om allting gladde sig, vilken glädje kände inte hon? Vad kände barnaföderskan, om nu hela världsalltet gladde sig? Tungan stammar, hjärtat klappar, känslan bävar inför tyng den av en sådan glädje. Hur kunde ett ännu bräckligt och dödligt lerkärl hålla inför en så våldsam glädje? Anden som hade över skuggat henne vid bebådelsen, överskugga de henne vid Kristi födelse. Anden lät henne uthärda glädjen, Anden som gavs utan att mäta. Hon som fylldes till outsägligt över mått av Majestätets härlighet, hon inneslöt inom sig Gudomens väldiga och förunder liga kraft. När hon hade fött den utlovade, när hon hade fött den som är Dag av Dag, in i vår dag, då vände hon sig till Gud av hela sitt hjärta och brast ut i tacksamhet och lovsång mot höjden. Hon frambar ett välbehagligt lovsångsoffer med sina läppar. Hon offrade jublets offer, hon frambar hjärtats fridsoffer, hon brände en rökelse av ljuvlig väldoft in för Herren. När hon tog emot den nyfödde Immanuel, då såg hon det ljus som är ojäm

Signum 8/2012

Meditation

förligt vackrare än solen. Hon kände den eld som vatten inte kan släcka. Hon tog emot den strålglans som upplyser allt, fast dold i köttets käril. I sin famn fick hon bära Ordet som bär alltet. Hon fylldes av kunskap om Herren. Hon blev utom sig, som när havet svämmar över. Hon rycktes med och stod orörlig i kontemp lation. Hon häpnade över att hon som var jungfru hade upphöjts till mor. Hon häpna de över att hon blivit Guds Moder. Hon insåg att löftena till patriarkerna, profeternas an tydningar, de gamla fädernas längtan upp fyllts i henne – dessa som hade förutsagt att Kristus skulle födas av en jungfru och som i alla sina böner såg fram emot hans födelse. Hon ser att Guds Son har anförtrotts hen ne, att världens räddning har lämnats i hen nes vård. Hon hör Herren Gud tala och säga till henne: ”Jag har utvalt dig bland alla dödliga och välsignat dig mer än alla andra kvinnor. Jag har anförtrott dig min Son, jag har överlämnat min Ende till dig. Var inte rädd för att ge di åt honom som du fött och fostra honom som du satt till världen. Inse att han är Herren, men inse också att han är din son. Han är min son, han är din son. Han är min son i sin gudom, han är din son i sin mänsklighet, som han antagit.” Med vilken gripenhet och iver, ödmjukhet och vördnad, kärlek och hängivelse utförde hon inte denna uppgift! Människor vet det inte, men Gud vet, han som rannsakar hjär tan och njurar. Gud vet, han som väger män niskornas tankar. Ofta, så tror vi, glömde hon att äta och dricka och tänka på kroppens behov. Hon tillbringade sömnlösa nätter för att tänka på Kristus, för att se honom i köttet. Hon brann av längtan efter honom, hon utgav sig helt för honom. Ofta gjorde hon som det heter i Höga visan: Jag sover, men mitt hjärta va kar. Hon sov i köttet, hon vakade i anden, hon drömde under nattens vila om honom som hon på dagarna mediterade över. När hon var vaken levde hon i honom, när hon

unnade kroppen vila lade hon sig ned och somnade i frid. Där hennes skatt var, där var också hennes hjärta. Där hennes stolthet var, där var ock så hennes tanke. Hon älskade sin Herre och son av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av alla krafter. Av hela sitt hjärta, det vill säga med all sin känsla. Av hela sin själ, det vill säga med allt sitt förstånd. Av alla krafter, det vill säga med hela sin uppmärksamhet och uppfyllelsen av alla bud. Med ögonen såg hon och med händerna rörde hon vid li vets Ord. Lycklig hon som fick vårda den som när och vårdar världen, bära honom som bär universum, ge di åt den som fyller brösten med mjölk, ge mat åt den som ger åt alla de ras föda och åt fåglarna deras mat! Faderns Vishet hängde vid hennes hals, och den som sätter alltet i rörelse bars på hennes axlar. Pojken Jesus stod i sin mors knä, och han som är heliga själars vila vila de i jungfruns famn. Ibland lutade han sitt huvud mot hennes vänstra eller högra arm och såg med outsägligt lugn på sin mor – han vars blick änglarna längtar att få blicka in i. Tyst och stilla kallade han henne mam ma – han som allt vad anda har åkallar i nö dens tid. Men hon var full av helig Ande, och hon kramade honom och lade hans ansikte mot sitt. Hon kysste ibland hans händer och ar mar, och med en moders rätt kysste hon med helig mun hans läppar. Hon blev inte mätt på att se honom, hon kunde inte höra honom nog, eftersom hon såg och hörde den som många kungar och profeter ville se men inte fick se, och höra den som de inte fick höra. Så växte hon alltmer i kärleken, hon brann och levde ständigt med fullkomlig uppmärk samhet inför hans gudomliga blickar. Ingen trötthet skydde hon, inga smärtor, inga fa ror, ingen fattigdom och nöd, ingen skräck och död, igen ondsint konungs vrede eller flykten till Egypten och återkomsten däri från, med tanke på sin kärlek till sin son. översättning och inledn.: anders piltz

Originaltexten utgiven av G. Bavaud i Sources chrétiennes, 72 (1960), homilia IV, 220–320.

Signum 8/2012

Bokrevy

är att hon studerar genomslaget av denna samhällsförändring under den mest form bara perioden i livet, barndomen. Den nor mala barn- och föräldrakulturen framstår som blodfattig och tom. Det är dystert, men det är bra att det blir tydligt sagt. Men vad är då receptet för att komma ur denna fälla? Westerlund ger vissa konkreta tips: medvetandegör att du inte är så fri som

normen säger, medge beroende, glöm dig själv så kommer du att finna dig själv, sänk dina prestationskrav. Allt detta är klokt, men löser knappast det grundläggande pro blemet i den profana kulturen allt sedan Nietzsches dagar: Hur får livet fasthet och mening i en kultur utan metafysik och fasta värden? johan lundborg

De mätbara tingens andedräkt Magnus Ringgren: Mäta. Bokförlaget edda 2012. Ramen till Magnus Ringgrens senaste bok Mäta verkar vara att städa upp i moderns dödsbo. Ett återtåg till barndomen. En in teriör som leder rakt tillbaka till 1950-talet, till ett hus som en gång var författarens hem och till en tid som känns väldigt avlägsen och väldigt nära. Den som är ett samtida barn erbjuds sällskap rakt in i den tiden och de aparta föremål som ligger där i lådor och skåp, och som en gång var viktiga bruksfö remål. Tingen målas upp med en knivskarp tydlighet. Man befinner sig alltså inte i vil ket sällskap som helst utan det är den skarp ögde poeten Ringgren som lånar ut sina ord. Beskrivningen av tingen i sig blir då till poe si. Det ska tilläggas att det rör sig om en gan ska gåtfull poesi. Men vad vore Mona Lisa utan sitt gåtfulla leende? Som läsare söker man hela tiden efter en nyckel vilket ju ger läsningen extra spänning. De återkommande mätinstrumenten, tumstocken, gradskivan, passaren, mikro meterskruven, skjutmåttet, decilitermåttet blir hjälpmedel åt metaforerna. De ”mäter tingens andedräkt” och skapar genom sin höga igenkänningsfaktor en dialog med det synbarligen triviala.

I ett stycke med rubriken Förord heter det: ”Förord sex bokstäver, vad blir det? Tredje bokstaven är O från PROLOG. Tack Herre för att du gett oss mindre saker att grubbla över så att vi inte alltid känner oss tvung na att syssla med de större. Tack Herre för våra gamla buckliga decilitermått i bleck plåt. Tack Herre för att vi räknar fel också på det enklaste.” En mindre blygsam poet skulle sannolikt ha använt ojämn högermarginal och radfall och bett förlaget att benämna boken ”dik ter”. Till exempel så här: Mätarlarven lärde jag känna lite senare, han som mätte upp sitt körsbärsblad och struntade i evigheten. Jag tyckte om honom, han blev en av mina låtsaskompisar. Eller så här: Borrarna ordnade efter sina mått som en panflöjt i sitt etui. Borrsvängen längtade efter dem. Men i stället väljer poeten Ringgren full

Signum 8/2012

Bokrevy

ständiga rader och rak högermarginal. Hu moristen förnekar sig dock inte. Av och till ryms överraskningseffekter: Blixtlåset kunde räkna till två, i oändlighet. Finner läsaren någon nyckel som öppnar texten? En kanske inte alltför djärv gissning vore att de synliga efterlämnade tingen bär på en betydelse utöver det mätbara. De låter sig inte avmytologiseras. Poetens roll är att låta tingen komma till tals om helheten i det

som en gång var, den helhet som inte går att mäta. Poeten visar att det finns en kraft som binder samman tiden just genom tingen. Magnus Ringgrens publikation Mäta, ut given på Bokförlaget edda, saknar genrebe teckning. Ingen känd sådan beteckning för mår heller beskriva de drygt hundra sidor som ryms mellan pärmarna. Jag skulle vil ja kalla den en pocketbok, i ordets egentliga mening, alltså en bok att ha i fickan, alterna tivt handväskan, till hands när tillfälle ges. Inte en tråkig stund väntar. anna maria hodacs

Informationer

Knappt anglikanskt nej till kvinnliga biskopar Den anglikanska kyrkan kommer även i fortsättning en inte att ha kvinnliga bis kopar. Den anglikanska kyr kans generalsynod i London avvisade med knapp margi nal förslaget på tisdagskväl len den 21 november. Därmed lades frågan på is under flera år framåt. För en ändring av kyrkola gen på denna punkt krävdes det att synodens alla tre de lar, biskopar, präster och lek folk, var och en hade godkänt förslaget med två tredjedels majoritet. Hos lekfolket sak nades det dock sex röster: 132 var för 74 emot. Majoriteten av biskoparna och prästerna röstade dock tydligt för. Omröstningen ansågs som ett prov för den nyligen utsed da framtida ärkebiskopen av Canterbury och Englands pri mas, Justin Welby. Han hade

strax före omröstningen utta lat sig för att ge kvinnor till träde till biskopsämbetet, vil ket även den avgående äm betsinnehavaren, ärkebiskop Rowan Williams gjort. Redan före omröstningen gick debattens vågor höga. Motståndare liksom föresprå kare undertecknade memo randum, gav intervjuer, väd jade om kyrkans enhet och varnade för inre spänningar. Att planerna gick i stöpet torde utgöra startskottet för en ny diskussionsvåg. Redan beslutet av Englands kyrka i början av 1990-talet att till låta kvinnliga präster förde den anglikanska gemenska pen till splittringens rand. Vid det beslutet avgjorde en mycket knapp majoritet av generalsynodens lekfolk. Om bara tre delegater hade röstat annorlunda skulle förslaget ha avvisats. Den av splittringstenden

Signum 8/2012

ser plågade anglikanska kyr kogemenskapen kommer där för att under flera år ha kvar en av sina viktigaste strids frågor. Den förhoppningsfulle Justin Welby har förlorat auk toritet redan innan han till trätt sitt uppdrag. Enligt uppgift har tradi tionsbundna präster, som av visar kvinnliga präster och biskopar, krävt att få själa vård från en manlig präst el ler biskop. Kvinnorna har därigenom fått en ”andra klassens vigning”, menar kritikerna. Men kyrkliga röster ser också något positivt med att utspelet misslyckades. I Lon don betonades dagen efter beslutet att det nu åtminsto ne blir det tid över till att ta itu med tillåtelser av undan tag och många andra oupp klarade frågor. I princip handlar det om hur man ska kunna få den

Informationer

kristna samexistensen att fungera långsiktigt, när för samlingar genom majoritets beslut kan uttala sig för eller emot kvinnliga präster eller homosexuella. Kompromiss formuleringar skulle till sist kunna tolkas som dubbel moral av de troende och leda till att trovärdigheten i andra centrala frågor går förlorad. Efter nejet gick den avgå ende primasen, ärkebisko pen av Canterbury, Rowan Williams, hårt tillrätta med generalsynoden. Englands kyrka ska därigenom ha ”för lorat en stor del av sin trovär dighet”, sade Williams dagen efter beslutet inför delagater na i London. Man skulle kun na tro att de är ”avsiktligt

blinda” för moderna behov och prioriteringar. Den inter na diskussionen är ”inte möj lig att förmedla till stora de lar av samhället”. Samtidigt varnade Williams för att det nu skulle komma till konflik ter från båda håll. En talesperson för premi ärminister David Cameron uttryckte samtidigt sin förvå ning över omröstningens re sultat. Cameron anser att det är rätt med kvinnliga biskop ar. Men det handlar emeller tid om kyrkans beslut. Jäm ställdhetsminister Maria Mil ler sade enligt BBC att om röstningens resultat visar att den anglikanska kyrkan ”lig ger efter i tiden”. En tredjedel av de angli

kanska prästerna i England är kvinnor. Den tillträdande ärkebis kopen av Canterbury, Justin Welby talade på Twitter om en ”mycket bitter dag”. Även den anglikanska hie rarkins andreman, ärkebis kopen av York, John Senta mu, uttryckte i samtal med BBC sin förvåning. Det kom mer dock ”redan i min livstid att finnas kvinnliga biskopar i Englands kyrka”, sade han. I princip godtas detta av sy nodens majoritet. Synoddel tagaren Christina Reed ci terades av BBC. Lekfolkets kammare har ”förrått Eng lands samlade kyrka”.

kathpress 2012-11-21

Medverkande i detta nummer amadeus av lausanne Cisterciensmunk och biskop, död 1159. henrik alberius Dominikanpater och generalsekrete rare för Justitia et Pax Europa. benedictus xvi Påve, teologisk rådgivare vid Andra Vatikankonciliet. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik vid Mälardalens högskola. helena bodin Fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. mickaëlle cedergren Fil. dr i franska vid Stockholms universitet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet.

johan lundborg Docent i tros- och livsåskådningsveten skap vid Uppsala universitet. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. rolf nygren Professor emeritus i rättshistoria vid Uppsala universitet. tomas orylski Teol. dr och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. giovanni sale Jesuitpater och historiker, redaktör vid tidskriften Civiltà Cattolica i Rom. gerd stricker Dr. phil., historiker och slavist. Chef redaktör för tidskriften G2W. Ökume nisches Forum für Glauben, Religion und Gesellschaft in Osteuropa i Zürich. jasmina nedevska törnqvist Doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet. erik åkerlund Fil. dr i filosofi vid Uppsala universitet.

Innehåll Signum nr 8/2012 årgång 38 Ledare

Litteratur

1 fredrik heiding

32 helena bodin

Vem äger de mänskliga rättigheterna? – Religion utesluter på intet sätt mänskliga rättigheter, lika litet som ateism självklart inkluderar dem.

Aktuellt

3 henrik alberius

Den kristna affärsledarens kallelse – Ett nytt dokument från Påvliga rådet för rättvisa och fred.

5 erik åkerlund

Paradigmatiska paradigm – Apropå två femtioåriga fenomen.

Andra Vatikankonciliet 50 år

7 sten hidal

Koncilier förr och nu – Hur skiljer sig dagordningarna åt?

11 giovanni sale

Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession – Om konciliets omedelbara förhistoria.

17 benedictus xvi

Ett koncilium med öppet uppdrag – Andra Vatikankonciliet skiljer sig från föregående koncilier.

Rättsfilosofi

20 jasmina nedevska törnqvist

Naturrätten enligt John Finnis – Det går inte att undvika de moraliska frågorna inom juridiken och politiken.

Integration

24 lovisa bergdahl

Hur mycket mångfald orkar vi bära? – Förlust av demokrati hör samman med oförmåga att förstå religion.

Litteratur

28 elisabeth stenborg

Inför Strindbergsårets slut – Några inledande kommentarer.

28 mickaëlle cedergren

Strindberg går i kyrkan – Apropå Strindbergs liturgiska upplevelser i Frankrike.

Lovprisande förnekelse – helig dårskap och apofatisk teologi i Lars Gyllenstens författarskap

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

37 tomas orylski

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding,

André Comte-Sponville – en andlig ateist – Om ett allvarligt försök till Gudlös ”religion”.

Analyser och rapporter

43 gerd stricker

Bifall och protester – den ryskortodoxa kyrkan under Putin

Meditation

49 amadeus av lausanne

Den heliga natten och moderns närhet till sitt barn

Bokrevy

Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

51 magnus ringgren

Den fjärde vise mannen – Lotta Lotass: Konungarnas tillbedjan.

53 rolf nygren

Är de mänskliga rättigheterna historia eller berättelse? – Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

59 johan lundborg

Karriärplanering från vaggan till graven – Katarina Westerlund: Frihetens sammanhang.

62 anna maria hodacs

De mätbara tingens andedräkt – Magnus Ringgren: Mäta.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Glöm inte de förföljda! – R ita Breuer: Im Namen Allahs? Christenverfolgung im Islam.

En mångsidig kvinnlig teolog – Vivi-Ann Grönqvist (red.): Siri Dahlquist.

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 klaus misgeld

58 sten hidal

Tidskriften Signum startades 1975 som

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 1 februari 2013.

sverige porto betalt port payé 8/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julläsning från Katolsk bokhandel

2012

Julhymn av Romanos Meloden

Vem äger de mänskliga rättigheterna?

Den kristna affärsledarens kallelse

98:– inbunden, illustrerad i färg

Sten Hidal

Koncilier förr och nu

Giovanni Sale

Andra Vatikankonciliet – från kungörelse till intågsprocession

287:– inbunden

Jasmina Nedevska Törnqvist

Naturrätten enligt John Finnis

Lovisa Bergdahl

210:– engelska • 275:– tyska, inbunden

Hur mycket mångfald orkar vi bära? Mickaëlle Cedergren

Strindberg går i kyrkan

Helena Bodin

Lovprisande förnekelse – helig dårskap och apofatisk teologi i Lars Gyllenstens författarskap

John W. O’Malley är amerikansk jesuit och professor i kyrkohistoria vid Georgetown University, Washington.

Katolsk Bokhandel

Kungsträdgårdsgatan 12 Stockholm www.katolskbokhandel.com telefon 08-611 34 35

www.signum.se

Kampanjpris (t.o.m. 28 december): 276:– (ord.pris 305:–)

Gerd Stricker

Den rysk-ortodoxa kyrkan under Putin