Signum 8/2013 by Signum

8/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julgåvor från Artos

2013

Evangeliet om familjen Synod i sikte Karen Kilby

Det andra könet? Olle Brandt

När kejsar Konstantin bestämde hur en kyrka skall se ut Efraim Syriern

Hymn till Herrens födelsedag Carl Otto Werkelid

u Prästmans dagbok / Georges Bernanos. Prästmans dagbok är utan tvivel Georges Bernanos

Gråt inte – analysera novellkonstens mästare

bästa roman, som på allvar gjort att han kan nämnas vid Dostojevskijs sida. Boken är en skildring av en enkel, vanlig och svag prästmans upplevelser som ledare för en förvildad och andligt förfallen fransk bondförsamling. Danskt band 356 s, 280:- Erbjudande 224:v Biskop Sarapion av Thmuis böner. Sarapion av Thmuis böner från 300-talets Egypten är en av de äldsta bevarade samlingarna med böner från den tidiga kyrkans gudstjänstliv. Dessa böner är en viktig källa till vår kunskap om den tidiga kyrkans gudstjänstliv och teologi. Danskt band 65 s, 97:- Erbjudande 77:- w Medeltidskyrkan i Uppland / Lotta Gustafsson. Den här boken berättar om hur kyrkorummen sakta förändrats genom århundraden med betoning på 1900-talet. Lotta Gustafsson är tekn. dr och arkitekt. Danskt band 210 s, 324:- Erbjudande 259:x Den heliga Birgitta berör – det är denna bok ett vittnesbörd om! Under drygt ett år har ikonografen Christina Lundströms ikontriptyk Amor Meus Crucifixus Est pilgrimsvandrat i församlingar runt om i Sverige. Inb. 146 s, 259:- Erbjudande 207:-

En fredens president Klaus Misgeld

Willy Brandt – en av seklets stora www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

James W. Douglass

Ulrike Kind

Brytning med det självklara – aktuella utmaningar för kyrkan i Polen

Innehåll Signum nr 8/2013 årgång 39 Ledare

Historia

1 gösta hallonsten

30 james w. douglass

Aktuellt

Mänskliga rättigheter

3 ulf jonsson

34 daniel legutke

Evangeliet om familjen – Att hålla fast vid grundläggande värderingar under starkt tryck.

Synod i sikte – Kontroverser och möjligheter i den synodala processen kring frågorna om familj och äktenskap.

Kvinnan i kyrkan

6 karen kilby

Det andra könet? – Hur skulle en ”teologi om kvinnan” kunna se ut?

Kyrkoarkitektur

9 olle brandt

När kejsar Konstantin bestämde hur en kyrka skall se ut – En diskussion om förebilder för kyrkor och baptisterier.

Julhymn

16 efraim syriern

Hymn till Herrens födelsedag – En översättning av Sten Hidal.

Adoption

19 timothy p. o’malley

En trinitarisk kärlek – adoptionens sakramentalitet – En appell till fördjupad katolsk reflexion kring adoption.

Litteratur

23 carl otto werkelid

Gråt inte – analysera novellkonstens mästare – Om årets Nobelpristagare i litteratur.

Reliker

26 olle brandt

Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker – Är det Petrus ben som vördas i Peterskyrkan?

En fredens president – De dödliga följderna av John F. Kennedys försök att nå försoning.

Religionsfrihet kontra åsiktsfrihet i FN:s råd för mänskliga rättigheter

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Medicinsk etik

39 glenn hægerstam

SMER på det sluttande planet – Apropå Statens medicinsk-etiska råds rapport 2013:1 om assisterad befruktning.

Historia

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Analyser och rapporter

48 ulrike kind

Brytning med det självklara – aktuella utmaningar för kyrkan i Polen

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

In memoriam

53 kjell blückert och lars hallberg

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Barbro Lindqvist in memoriam

Bokrevy

55 kerstin hedberg nyqvist

Franciskansk konflikthantering – Eloi Leclerc: Den fattiges visdom.

57 jan-olof hellsten

Härliga, heliga orter i Norden – Sibylle Hardegger: Weiter Himmel – stille Wege.

59 sten hidal

Ingvar Hector – ett liv i svensk kyrklig förnyelse – Christian Braw: Himmelrikets skrin.

60 gert-ove fridlund

Fynd i papperskorgen – Franz Kafka: Raderna som Kafka strök.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

42 klaus misgeld

Willy Brandt – en av seklets stora

Prenumeration 2014

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 31 januari 2014.

Ledare

Evangeliet om familjen – När kyrkan och den kristna traditionen sätter gränser för vårt handlande på fundamentala och känsliga områden är det för att möjliggöra och främja ett fullödigt mänskligt liv i gemenskap.

”E

vangeliet om familjen” är kanske inte något som människor i vårt land längtar efter att få höra. Även om kulturradikala paroller som ”krossa familjen” inte längre är så frekventa och en renässans för kärnfamiljen kan iakttas, betraktas samlevnad och familjebildning i första hand som en privatsak. Den som propagerar för en bestämd uppfattning i familje- och samlevnadsfrågor får därför snart kritik och därmed bevisas att dessa frågor just inte enbart är en privatsak. För den katolska kyrkan är familjen ett grundvärde, och detta till den grad att en skrivelse inför den extra biskopssynoden i Rom 2014 använder just formuleringen ”evangeliet om familjen”. Påven Franciskus har gjort sig känd som en kyrkoledare med en mjuk framtoning. Medan kyrkan under föregående påvar gärna inskärpt sin lära om familj och sexualetik, tycks Franciskus vilja lägga betoningen annorlunda. Utan att försöka ändra på kyrkans lära i dessa frågor vill han utöva barmhärtighet där människor misslyckats med att leva upp till den höga standarden, eller har svårt att acceptera kyrkans lära. Som ett led i denna pastorala strategi har påven sammankallat till den nämnda extra bis kopssynoden i Rom i oktober 2014. Den extra synoden skall främst ägnas åt en situa tionsbeskrivning, medan den följande ordinarie biskopssynoden i oktober 2015 skall utarbeta riktlinjer för det pastorala handlandet kring äktenskap och familj.

Biskopssynoderna i Rom är rent konsultativa organ som diskuterar ett av påven förelagt ämne. Diskussion och förslag följs sedan upp i en postsynodal påvlig skrivelse med samma tema. Som ett led i den väntade reformen av kurian vill påven Franciskus ge biskopssynoderna en större roll. Traditionellt sänder synodsekretariatet ut en förberedande skrivelse med ett bilagt frågeformulär till biskopskonferenserna runtom i världen. Det har väckt uppmärksamhet att biskoparna denna gång ombes att sprida frågeformuläret och att konsultera de troende. De brittiska biskoparna reagerade prompt och lade ut frågorna på sin hemsida, medan andra konferenser varit mindre angelägna. Frågeformuläret är som The Tablet skriver a mixed bag. Ett frågekomplex om ”äktenskapet och den naturliga lagen” förutsätter närmast teologisk utbildning. Andra frågor, som till exempel hur vanligt det är med skilda och omgifta par i församlingarna (i procent) är empiriskt-sociologiska. Ett klart problem, åtminstone i den västliga sfären, är hur kyrkan handskas med skilsmässa och omgifte. Synodskrivelsen pekar på problemet att ”många barn och unga aldrig får se sina föräldrar ta emot sakramenten”. Man syftar då på det faktum att borgerligt omgifta inte kan ta emot kommunionen, en pastoral situation som kräver särskild uppmärksamhet. Det sakramenta-

Signum 8/2013

Ledare

la äktenskapets oupplöslighet är dock inte en ordning som den katolska kyrkan förfogar över och kan ändra. Det görs ansträngningar att förbereda och undervisa blivande makar för det sakramentala äktenskapet. Men skilsmässor kommer ändå, och i realiteten är förutsättningarna för ett katolskt äktenskap inte särskilt gynnsamma om man utgår från samtidskulturens förståelse av ”kärlek”. För frånskilda katoliker återstår i regel endast en komplicerad intern kyrklig rättsprocess för att pröva om det tidigare äktenskapet kan förklaras ogiltigt. Många tvekar att underkasta sig denna prövning. Detta är bakgrunden till synodskrivelsens fråga: ”Skulle en förenkling av kanonisk (kyrkorättslig) praxis när det gäller ogiltigförklarande av äktenskap kunna bidra till att lösa problemen? I så fall hur?” Den nämnda frågan kan tolkas som ett försök från det nya pontifikatets sida att hitta pastorala lösningar på akuta problem utan att ändra på kyrkans grundläggande hållning i samlevnadsfrågor. Många katoliker menar naturligtvis att kyrkan också borde ”modernisera” och nytolka sin lära i dessa avseenden. Den mediala kritiken mot den katolska kyrkan i sexualetiska frågor motsvaras av ett starkt förändringstryck i samhället, som är mycket märkbart även bland praktiserande katoliker. Den snabba utveckling som pågår i många tidigare fattiga länder medför att också där den liberala västliga kulturen får insteg i synen på familj och samlevnad. Kyrkan måste härvidlag gå en besvärlig balansgång mellan troheten mot den kristna visionen om människan och den pastorala omsorgen om människor i en efterkristen kultur. Anpassningens väg är dock knappast den enda möjligheten, även om kyrkan allvarligt måste fråga hur de förändringar som skett i vår syn på familj, äktenskap och sexualliv bör påverka kyrkans lära. Förändringar har ju skett på andra punkter, till exempel när Andra Vatikankonciliet ställde sig bakom religionsfriheten och när kyrkan i dag be-

tonar jämställdheten mellan kvinnor och män och tar avstånd från den patriarkala familjemodellen. Dessa förändringar motiveras dock primärt teologiskt, det vill säga genom en (ny)tolkning av den egna traditionen, inte genom anpassning till sekulära idéer. Vad gäller familjen är det också lätt att konstatera att kyrkan aldrig försvurit sig åt att idealisera någon viss familjeform, så länge grunden är klar: troheten i ett äktenskap byggt på ömsesidighet, med öppenhet för att ge livet vidare. Celibatet kan uppfattas som ett korrektiv mot idealiseringen av kärnfamiljen. Firandet av Heliga familjens söndag kan ses i samma perspektiv, och många Jesusord gör äktenskap och familj till relativa värden i förhållande till de yttersta frågorna. Ofta beskylls den kristna traditionen för att vara kroppsfientlig. Det är starkt överdrivet, men visst innehåller den kristna traditionen olika linjer vad gäller synen på sexualiteten. Påven Johannes Paulus II gav med sin ”kroppens teologi” en starkt positiv roll åt sexualiteten, inom ramen för kyrkans lära. När kyrkan och den kristna traditionen sätter gränser för vårt handlande på dessa fundamentala och känsliga områden är det för att möjliggöra och främja ett fullödigt mänskligt liv i gemenskap. Påven Franciskus pastorala framtoning i dessa och andra frågor har sin bakgrund i att många människor upplever kyrkans krav som för höga och att man fortfarande i så stor utsträckning förknippar kristen etik med förbud. Uttalanden i intervjuer liksom inkallandet av den extra biskopssynoden om familjen är ett uttryck för hans ambitioner att ändra bilden av kyrkan och påverka attityderna. Tron kommer först och etiken sedan, vill påven säga. Den etiska visionen kan inte förstås utan det som föregår. Det är bara att hoppas att påvens initiativ skall leda till att ”evangeliet om familjen” kommer att uppfattas som en attraktiv vision om människan. En sådan behöver höras i vår kultur. gösta hallonsten

Signum 8/2013

Aktuellt

Synod i sikte –Kontroverser och möjligheter i den synodala processen kring frågorna om familj och äktenskap.

åven Franciskus fortsätter oförtrutet arbetet med sina kyrkliga reformplaner. Inte minst gäller det frågan om att utarbeta en ny organisationsstruktur för Vatikanen, för att säkerställa att kurian, kyrkans centrala ledning, framöver ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt (jfr artikeln ”Hur reformerar man Vatikanen?” i Signum nr 7/2013). I dessa och en rad andra viktiga frågor har påven uppenbarligen stor hjälp av den särskilda internationella rådgivningsgrupp bestående av åtta kardinaler från alla världens kontinenter som han inrättade bara någon månad efter sitt tillträde på Petri stol. Kardinalsrådet uppges redan i samband med sitt första plenarmöte i Vatikanen i början av oktober ha utarbetat de första preliminära skisserna för hur en tänkbar reform av Vatikanen skulle kunna se ut. Ytterligare en annan direkt frukt av kardinalsrådets överläggningar i oktober är den extrainkallade biskopssynod som ska äga rum i Vatikanen den 5–19 oktober nästa år. Temat för synoden lyder ”De pastorala utmaningarna för familjen inom ramen för evangelisering”. Temat kan vid första anblicken låta oskyldigt och måttligt intressant, men det rör sig om ett veritabelt getingbo. Frågorna om vad en familj är och hur den kan se ut, frågor om samboskap, skilsmässa, omgifte, preventivmedel, samkönade äktenskap och så vidare

hör i dag till de mest kontroversiella diskussionsämnena inom den katolska kyrkan globalt. Att det förhåller sig så är heller knappast förvånande; det rör sig om frågor med delvis mycket intrikata moralteologiska implikationer och det är frågor som berör och engagerar människor personligen på djupet. I synnerhet sedan Paulus VI publicerade sin encyklika Humanae vitae år 1968 har frågorna varit föremål för intensiva och ofta uppslitande meningsmotsättningar inom kyrkan. För att inte tala om reaktionerna från icke-katolskt håll. Men nu vill alltså Franciskus – uppmuntrad av sitt kardinalsråd – ta tjuren vid hornen och inbjuda till mycket omfattande överläggningar om hela detta paket av frågeställningar. Det är ingen tvekan om att påven har bestämt sig för att det hela ska göras grundligt. Processen är indelad i två etapper. Den första etappen har redan startat och består i att Vatikanen samlar in råd och synpunkter i dessa frågor från katolikerna världen över. Det insamlade materialet ska sedan diskuteras på den extrainkallade biskopssynoden i Vatikanen i oktober 2014. Därefter vidtar den andra etappen, då de katols ka biskoparna världen över får ytterligare ett år på sig att dryfta frågorna tillsammans sinsemellan och med katolikerna i sina stift runt om i världen. Det hela avrundas med den ordinarie biskopssynoden i Vatikanen i oktober 2015. Vid den synoden ska bisko-

Signum 8/2013

Aktuellt

parna försöka enas om nya globala riktlinjer för hur dessa frågor ska hanteras framöver inom den katolska kyrkan. Den första etappen i processen är alltså redan igång. Sekreteraren för biskopssynoden nästa år, den italienske ärkebiskopen Lorenzo Baldisseri, skickade den 18 oktober ut ett formulär med 39 frågor till de katolska biskoparna världen över. Biskopskonferenserna har ombetts att besvara frågorna och att skicka in sina svar till Vatikanen senast den 31 januari. Svaren ska bygga på de bedömningar som biskoparna gör utifrån sin kännedom om läget i sina egna stift. Men inte bara det. I Vatikanen hoppas man att också andra hör av sig med sina synpunkter. Församlingar, olika grupper av katoliker, ja även enskilda katoliker är välkomna att skicka in sina synpunkter på frågorna i formuläret. Det torde vara en rätt unik åtgärd i kyrkans historia, att man från Vatikanens sida vill inhämta råd från kyrkfolket på en sådan bred basis. Men ärkebiskop Baldisseri har i en intervju förklarat att det är fritt fram för katolikerna världen över att inkomma med sina synpunkter. (Det är inte utan att man undrar hur alla inkommande svar rent praktiskt ska hanteras, om folk från hela världen verkligen börjar höra av sig. Trots allt finns det runt 1,2 miljarder katoliker på vår jord.) Det utskickade frågeformuläret delar in de 39 frågorna i nio huvudavdelningar. I den första delen frågar man hur pass känd Bibelns och kyrkans lära om familjen är bland katolikerna, samt huruvida denna lära möts av acceptans bland katolikerna. Man frågar också hur omvärlden ser på kyrkans lära i dessa frågor. Den andra delen behandlar frågan om äktenskap och familj ur ett naturrättsligt perspektiv, medan den tredje delen ägnas åt hur tro och bön kan främjas inom familjen. De följande tre avdelningarna torde bli de som kommer att bli mest omdiskuterade. Här gäller det frågor om samboskap, skilsmässa, könsneutrala livsgemenskaper

och preventivmedel. Frågan handlar exempelvis om katoliker som är frånskilda och omgifta och om deras möjlighet att ta del av sakramenten. Man frågar om det pastorala handhavandet av situationer där barn adopterats av vuxna som lever i samkönade förhållanden. Man frågar också om kyrkans syn på preventivmedel accepteras av katolikerna i gemen. Och man frågar om surrogatmödraskap. Alla dessa hett omdebatterade frågor ska alltså komma upp på bordet i den nu inledda synodprocessen. Den åttonde avdelningen handlar om förhållandet mellan individ och familj. Den sista avdelningen av frågeformuläret är öppen – där kan man ta upp ytterligare relevanta frågeställningar som man själv kommer på. Frågeformuläret finns utlagt på många hemsidor på nätet, exempelvis på följande adress: www. surveymonkey.com/s.aspx?sm=28hu/J2JI4. Man behöver inte vara någon större profet för att förutspå att det lär bli liv i luckan och att diskussionens vågor kommer att gå höga fram till den avslutande biskopssynoden i oktober 2015. Som allmänt bekant finns det olika uppfattningar i dessa frågor också i kyrkans ledning, och de första tuppfäktningarna på hög nivå har redan ägt rum. Ärkebiskop Robert Zollitsch, ordförande för de katolska biskoparna i Tyskland, har i sitt eget stift Freiburg låtit ge ut reviderade riktlinjer för frånskilda omgifta katoliker som vill ta emot kommunionen. Numera gäller i hans stift regeln att dessa personer kan tilllåtas ta emot kommunionen ”i enskilda fall efter samtal med en präst”. Även om sådana lösningar i praktiken redan har varit accepterade på många håll inom kyrkan som en pastoral lösning av privat karaktär, har det hittills inte varit sanktionerat på ett så officiellt sätt. Prefekten för Troskongregationen i Vatikanen, ärkebiskop Gerhard Ludwig Müller, har reagerat på den uppkomna situationen i stiftet Freiburg och skrivit ett brev till ärkebiskop Zollitsch och begärt att han ska dra tillbaka de nya riktlinjerna. Men Zollitsch

Signum 8/2013

Aktuellt

står på sig och har förklarat att de nya reglerna ska fortsätta att gälla. Striden pågår inför öppen ridå och flera andra biskopar i Tyskland har gått ut och offentligt backat upp ärkebiskop Zollitschs beslut. Allra mest anmärkningsvärt är stödet från kardinal Reinhard Marx i München, som i en intervju förklarat sin solidaritet med Zollitsch och sagt att Troskongregationens prefekt inte har någon möjlighet att stoppa den pågående diskussionen. Tvärtom, påven har förklarat att han vill att frågorna ska diskuteras öppet, framhöll Marx. Just kardinal Marx ställningstagande är mycket anmärkningsvärt, eftersom han är en av de åtta medlemmarna i påven Franciskus nyinrättade kardinalsråd, och det är inte orimligt att anta att han har uppbackning från påven själv för sitt agerande. Men vad kommer den nu inledda synodala processen att leda fram till? Sannolikt leder den fram till nya riktlinjer på åtminstone några av de omstridda punkterna. Men man måste samtidigt varna för orealistiska förväntningar. Kyrkans grundläggande teologiska och moraliska principer kommer inte att revideras. Ända sedan kristendomens början har kyrkan ställt sig principiellt avvisande till skilsmässa och abort och dessutom hävdat att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Kyrkan ser sig på dessa punkter bunden av den kristna uppenbarelsens innehåll och det är inget som synoden 2015 kommer att ändra på. Men allt är inte hugget i sten när det gäller kyrkans syn på familjefrågorna. Fasthållandet vid de grundläggande principerna utesluter inte att det kan finnas rum för omprövning och vidareutveckling i flera avseenden. Det är på det här fältet inom ramen för de grundläggande principerna som de konstruktiva och för framtiden vägvisande diskussionerna kommer att äga rum. Ty det är en sak att upprätthålla de grundläggande principerna, en annan sak är hur de kan tillämpas klokt under hänsynstagande till

människors konkreta levnadsomständigheter. Läran om äktenskapets oupplöslighet står fast, men innebär det nödvändigtvis att någon som har blivit övergiven av sin äkta hälft måste leva i celibat resten av livet? Är det vidare så säkert att någon som har gift om sig handlar rätt genom att bryta upp ur sitt nya äktenskap om man har fått barn i det? Och, inte minst, bör det inte under vissa omständigheter finnas möjlighet att låta frånskilda och omgifta katoliker få tillgång till sakramenten efter något lämpligt slags pastoralt prövningsförfarande? Livet och regelboken matchar sällan varandra fullständigt, och kyrkan är en gemenskap inte bara för helgon utan också för syndare. Kardinal Walter Kasper sade i en intervju nyligen att han hoppas att synoden ska lyc kas formulera gemensamma kyrkliga riktlinjer när det gäller frågan om kommunion för frånskilda och borgerligt omgifta katoliker. Det är lätt att hålla med om det. Det är otillfredsställande att de troende i detta avseende behandlas efter skilda måttstockar beroende på i vilket stift eller i vilken församling de råkar bo. Samma slags godtycklighet finns i flera andra frågor, exempelvis hur man i själavården bedömer frågan om preventivmedel. Påven Franciskus har med sitt initiativ till en synodal process i två etapper om familjefrågorna väckt både förhoppningar och farhågor. Det är ett modigt och efterlängtat initiativ, men vad det hela till slut mynnar ut i är ingalunda givet. Kommer man att lyckas med den känsliga balansakten mellan kontinuitet och förnyelse? Det blir en grannlaga uppgift att utarbeta riktlinjer som gör rättvisa både åt kyrkans lärotradition och åt människors konkreta levnadsomständigheter i dag. Men låt oss hoppas att den process som nu har startat visar sig leda fram till de förlösande riktlinjer som den stora majoriteten av det katolska kyrkfolket världen över hoppas på. ulf jonsson

Signum 8/2013

Kvinnan i kyrkan

Det andra könet? av karen kilby Den katolska kyrkan har ändrat sin uppfattning om kvinnor från att bara betrakta dem som av naturen underlägsna män, men fortfarande kan de inte bli vigda till diakon eller präst, än mindre inneha högre ämbeten. Hur skulle då en ”teologi om kvinnan”, som påven Franciskus har efterlyst, kunna se ut?

tt uppmuntrande drag i intervjuerna med påven Franciskus är frånvaron av försvarsattityder och triumfalism. Han har inte svårt att inse att det finns problem i kyrkan eller att allt i hennes tänkande ännu inte är avslutat. Hans tanke att en mer fördjupad teologi om kvinnan är nödvändig – uttryckt vid mer än ett tillfälle, bland annat när han intervjuades av jesuitpater Antonio Spadaro – tycks mig bekräfta detta. Franciskus är medveten om att allt inte är som det borde vara, vare sig i kyrkans teori eller praktik. Det är bra att känna till. Om vi för den skull behöver en ny eller djupare eller bättre formulerad ”teologi om kvinnan” är däremot inte alldeles klart för mig. Den kristna traditionens förståelse av kvinnorna har inte alltid varit särskilt smickrande. Kvinnor har rutinmässigt antagits vara underlägsna, mindre rationella, underordnade till sin natur. Tidiga teologer beskrev inte sällan kvinnorna som att de kunde uppnå helighet endast om de lämnade sitt kön bakom sig. Fastän Thomas av Aquino på många vis är imponerande är han det inte ifråga om kvinnor: i Aristoteles efterföljd ansåg han att kvinnor blev till när vinden blåste åt fel håll, och att det enda syftet för en kvinna var reproduktion och fostran av barnen under deras första år. Ibland har kvinnorna associerats med Eva

och ansetts särskilt ansvariga för syndafallet eller särskilt svaga inför frestelser, eller som en särskild fara för män. (Det är visserligen litet deprimerande att berätta om allt detta, men då skall man komma ihåg att det aldrig har funnits några svårigheter med den teologiskt viktigaste punkten: det har aldrig funnits något tvivel om att kvinnorna är en del av den mänsklighet som Kristus antog vid sin inkarnation och följaktligen helade och frälste.) Under de senaste årtiondena har officiella kyrkliga dokument, påvliga uttalanden och de främsta teologiska skrifterna till synes varit betydligt vänligare och mer smickrande mot kvinnorna. Borta är alla antydningar om underlägsenhet, irrationalitet eller underordning eller några särskilda beskyllningar för syndafallet. Kvinnornas lika värde och värdighet betonas starkt, och det framhålls hur viktigt det är att försvara kvinnornas rättigheter. Ibland kan man se hur det tidigare mönstret har vänts till sin motsats, så att kvinnorna sägs vara överlägsna i dygd och att de har en större förmåga eller dragning till vissa aspekter i det kristna livets centrum. Påven Johannes Paulus II inleder sitt brev Mulieris dignitatem (1995) med att tacka kvinnorna i deras olika roller: mödrar, hustrur, döttrar och systrar, yrkesarbetande eller vigda till ett heligt liv.

Signum 8/2013

Kvinnan i kyrkan

Till slut tackar Johannes Paulus ”varje kvinna”: ”Genom den insikt som är en del av din kvinnlighet berikar du världens förståelse och bidrar till att göra mänskliga relationer ärligare och mer autentiska.” Han hänvisar ofta till ”kvinnans väsen” som han förbinder med tjänst, självutgivande, hjälp åt andra, förmågan att lyssna till andra. På andra ställen talar han om ”kvinnornas särskilda sensitivitet”. Det verkar litet oartigt att inte reagera positivt på en sådan ansträngning att visa vänlighet, men jag känner det svårt att undvika en viss känsla av obehag. Det tycks här finnas en tendens att låsa fast kvinnor i bestämda roller med tonvikt på moderskap och kvinnors särskilda relationer till män. Och det är något förbryllande att se kvinnorna som en avskild, distinkt grupp i kyrkan och samhället som kan tas fram och prisas för sina särskilda bidrag på samma sätt som man kan tala om poeter eller politiker. Feministiska tänkare kan uppdelas i essentialister och konstruktivister. Essentialisterna anser att det finns något universellt givet, någonting bestämt och medfött, som anger att det skall bli en kvinna, medan konstruktivisterna hävdar att alla betecknande skillnader mellan män och kvinnor är en produkt av sociala villkor, en social konstruktion. Om vi brukar denna terminologi står det klart att nyare uttalanden från kyrkan har varit starkt essentialistiska och faktiskt aktivt inställda på att motstå konstruktivismen. Män och kvinnor är jämlikt skapade till Guds avbild och har samma värde och värdighet, men de är också inbördes olika, inte bara fysiskt och psykologiskt utan också ontologiskt, till själva sitt väsen såsom Gud avsåg dem att vara. Kvinnor skall värderas inte för att de är likadana som män utan därför att kvinnor och män kompletterar varandra. Denna tanke på komplettering blir viktig genom att den förklarar varför kvinnor inte kan prästvigas. Traditionellt sett behövde detta naturligtvis inte någon förkla-

ring. Om man visste att kvinnor var mindre rationella och av naturen underordnade var det naturligt att bara män skulle vara präster. Men när vi antar att män och kvinnor är likställda, då fordras en ny förklaring. Detta har mest utförligt gjorts av Hans Urs von Balthasar, som sägs ha varit Johannes Paulus II:s favoritteolog och också har uppskattats av Benedictus XVI. I Balthasars tänkande associeras det maskulina med aktivitet, det feminina med receptivitet. Receptivitet är en god sak. Vi är alla kallade att som kristna i grunden bli marianska, receptiva gentemot Gud, och därför finns det en särskild mening i att kvinnor har ett försteg i det kristna livet. Men det var ingen tillfällighet att Kristus var man. I den mån han skulle representera Gud (den aktiva delen) gentemot världen (den receptiva delen) måste han vara man. Och eftersom en präst skall representera Kristus inför (den essentiellt feminina) kyrkan måste han också vara man. Balthasars framställning av könen har mött kritik från olika håll. Hur Franciskus ser på frågan är det ännu svårt att veta. Anser han att vi behöver något som är helt olikt den kvinnosyn som Johannes Paulus II och Balthasar utvecklade, eller menar han att dessa tankelinjer behöver uttryckas och spridas på ett bättre sätt? Som jag ser det tycks det finnas skäl att tveka inför tanken att kyrkan behöver en ny ”teologi om kvinnan”. Själva innebörden i en sådan teologi löper risken att se det kvinnliga könet som ett problem som behöver lösas, något ”annorlunda” som behöver förklaras. Det finns en fara att vad jag en gång hörde från en ung fysikstudent – ”Kvinnor är bra konstiga” – blir undertexten i varje sådan teologi. Sedan kommer frågan om vem som utformar och auktoriserar denna teologi. Det tycks mig som om de flesta kvinnor – åtminstone i västvärlden – föredrar att själva spekulera över vad det är att vara kvinna (och som omedelbar slutsats över vad det

Signum 8/2013

Kvinnan i kyrkan

är för fel på deras äkta män) snarare än att undervisas om detta av män med auktoritet, vare sig den är världslig eller kyrklig. Det må vara orättvist eller trångsynt, men det är en attityd som är förståelig av historiska skäl och svår att undkomma. Slutligen har vi frågan om prästvigning av kvinnor (eller ej). Påven Franciskus vill lyfta bort vigningsfrågan – det finns ju andra frågor för kvinnor än om de kan vara präster eller ej. Men det står klart att varje officiellt acceptabel teologi om kvinnor måste ta med detta problem i beräkningen, och man undrar hur resultatet kommer att bli. Det finns en fara för att en teologi om kvinnor frestas att för balansens skull ta fram något som kvinnor kan göra men inte män (som att föda barn) och placera detta helt i centrum för vad det är att vara kvinna. Det finns alltså skäl att tveka. Men om det ändå skall bli någon teologi om kvinnor skulle jag vilja föreslå några få omfattande principer som kan utgöra ramen för den. Den första principen har att göra med den mångfald av vägar på vilka man kan bli en flicka eller kvinna. Traditionen säger att den obegränsade skaparens enhet och enkelhet förhärligas av den begränsade skapelsens mångfald. Enligt min mening måste vi anta att olikheterna inom könen, inte bara skillnaderna mellan dem, spelar en roll i detta förhärligande. (Det gäller för den delen också dem som befinner sig mellan kö-

nen – dem som inte kan kategoriseras som vare sig män eller kvinnor.) Detta betyder inte att vi måste anlägga ett social-konstruktivistiskt perspektiv. Det kan mycket väl finnas olikheter mellan män och kvinnor som är givna av Gud, men det är ingen brådska med att fastställa dem. En lång erfarenhet visar att vi inte är så bra på det. Om vi är essentialister så bör vi kanske vara apofatiska essentialister och medge att vi som män och kvinnor förblir ett mysterium för oss själva. För det andra skulle det vara en god idé om vi antog att arvsynden är lika fördelad mellan män och kvinnor. Kanske män och kvinnor tenderar att bli frestade på olika sätt. Därför tycks det inte rätt och riktigt att påstå – vare sig det är en feminist eller en påve som säger det – att kvinnor har ett medfött försteg på vägen till godhet och helighet. Det tycks orättvist mot män, och är inte till hjälp för kvinnor. Slutligen gäller det frågan om moderskap. Kvinnor har så ofta blivit begränsade och definierade av modersrollen att feminister har en tendens att undvika eller minimalisera den. I nyare kyrkliga uttalanden tycks modersrollen tvärtom ses som början och centrum för allt tänkande om kvinnor. En teologi om kvinnor behöver en väg för att göra rättvisa åt den mäktiga upplevelsen att vara mor utan att reducera alla kvinnor till framgångsrika eller misslyckade – eller ens andliga – mödrar. Ingen enkel sak. översättning: per beskow

Artikeln ursprungligen publicerad i The Tablet den 9 november 2013 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Signum 8/2013

Litteratur

Gråt inte – analysera novellkonstens mästare av carl otto werkelid

en som till äventyrs hemfallit åt så kallad trendspaning i den svenska kulturoffentligheten kan ha lagt märke till ett fenomen som tycktes få sitt genombrott i samband med att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011: människor föll i gråt. Att hans mångåriga, hoppfulla läsare blev så rörda att de grät när det glada budskapet kom kan man förstå, men att kulturjournalister offentliggjorde dessa sina privata reaktioner var något helt annat och man kan undra över motiven. Veterligt uppträdde inte fenomenet i fjol; priset till kinesen Mo Yan hade en annan, mer blandad inverkan på kulturlivet vilket kunde avläsas i förvisso också ystra men inte tårfyllda kommentarer. I år var det dags igen; Alice Munros namn fick det att rinna till i tårkanalerna, flera kulturjournalister lät meddela att de grät, nästan började gråta, fick tårar i ögonen – och, som sagt, man kan undra över varför de i sin professionella utövning fann det lämpligt att meddela att man överflyglats av privata känslor. Var det ämnat att förstärka riktigheten i beslutet? Emotionell argumentationsteknik avsedd att försäkra publiken om hur insatt och beläst man var? Eller kanske ingenting annat än ytterligare ett utslag av trängseln på den jag-marknad som journalistiken alltmer gjort sig till en del av, den desperat högljudda jakten på uppmärksamhet?

Alice Munro är en mycket skicklig författare, så skicklig att hon under läsningen lätt kan förväxlas med en närstående – man tycker sig ofta ha henne hängande över axeln, en anhörig som vill avläsa reaktionerna på något hon säger om ens liv, på de ord hon nyttjat för att avslöja våra tankar, de minnen hon kommer dragande med, de sammanhang hon ser i våra fördolda handlingar och händelser. Ja, Munro är stundtals bokstavligen fruktansvärt skicklig, men det borde snarare ropa på klarsynta försök till analys än tåreflöden. Eller är det helt enkelt så att det ställer sig svårt, så nästan gåtfullt oåtkomligt, att förklara varför Munro är så bra, att ringa in hur, att beskriva tekniken, att alla sådana försök blir till hjälplöshet som får ge vika för känslor? Kanske kan vi se Svenska Akademiens själva motivering, den kortaste och mest avskalade i mannaminne, som ett tecken på detta när det torsdagen den 10 oktober meddelades att Nobelpriset i litteratur år 2013 tilldelas den kanadensiska författaren Alice Munro – ”den samtida novellkonstens mästare”. Bara så. Inget mer. Inför försöken att motivera varför och på vilket sätt vi här har att göra med en litterär mästare har alltså också De Aderton kapitulerat om än inte fallit i offentlig gråt. Alice Munro är född 1931 i den lilla staden Wingham i Ontario, Kanada, äldst av tre syskon. Föräldrarna kom båda från lantlig bak-

Signum 8/2013

Litteratur

grund med materiellt enkla förhållanden. Modern – till vilken hon hade ett komplicerat förhållande – utbildade sig till lärare, ett yrke hon kom att ägna sig åt under kort tid. I stället för att överta familjens bondgård satsade fadern på att i det tidiga 30-talet etablera sig som pälsdjursproducent; tillsammans försökte makarna Munro, inspirerade av det flärdfulla 20-talet, att bygga upp en farm för silverrävs- och minkavel, en miljö som ibland reflekteras eller bara skymtar i flera av Alice Munros berättelser. Beräkningarna slog emellertid fel, depression och det annalkande världskriget gjorde lyxkonsumtion som pälsverk till undgängliga, för de flesta omöjliga varor och familjen Munro fick bomma igen farmen och söka annan bärgning. Dear Life (2012), det som sannolikt blir Munros sista bok, eftersom hon själv sagt så, avslutas med fyra berättelser som ger oss bilder från hennes uppväxt men också ledtrådar till hemligheterna med hennes författarskap. Munro säger själv att det egentligen inte rör sig om berättelser utan om något som snarare är självbiografiskt i känsla om än inte alltid i fakta. Texterna är inte bara det första och det sista utan det mest närliggande hon skrivit om sitt eget liv, säger hon i den korthuggna introduktionen betitlad ”Finale”. De avskalade texterna är på en gång enkla och signifikant detaljrika där de fångar en materiellt kärv och provinsiellt småskuren uppväxtmiljö för flickan Alice som först så småningom tycks finna sig tillrätta i skolan, har få kamrater och gör sina föräldrar olyckliga med sitt uppstudsiga ifrågasättande. Bestraffningar tycks ha varit legio, exekverade med rem av fadern på moderns insisterande. Munro beskriver och berättar, inte sällan mest underförstått, men så gott som utan att döma eller klaga. Vi förstår att hon hade ett närmare förhållande till fadern än till modern; den senare hade sociala ambitioner som tog sig lätt löjeväckande uttryck och som kom att skilja ut henne från familj och social omgivning så att hon blev ensam.

När Alice var i tonåren drabbades modern av Parkinsons sjukdom som kom att ända hennes liv. På den sista textens sista rader säger Munro att hon inte åkte hem under moderns sista sjukdomstid eller till hennes begravning; hon hade då själv två små barn och såg inte hur hon skulle kunna komma loss eller ens ha råd med resan från Vancouver. Om somligt, konstaterar hon, säger vi att det är oförlåtligt, eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi – vi gör det oavlåtligen, tillägger hon. Det är med de orden Alice Munro ”stänger” dörren efter sitt författarskap. Texten, som heter Dear Life och alltså fått ge namn åt hela boken, är ytterst märklig inte minst i det att den lämnar kvar en tomhet som framstår som det den vill beskriva. I den starkaste av de fyra texterna, ”Night”, berättar Munro om en serie kusliga nätter då hon som barn överfölls av en impuls att – eller tanken på att hon skulle vara förmögen att – strypa sin lillasyster med vilken hon delar rum. I självbevarelsedrift smyger hon sig ut ur rummet och ut i trädgården där välbekanta träd och själva mörkret distraherar hennes skrämmande tankar. En natt träffar hon på fadern som, själv sömnlös av oro, snabbt och instinktivt avlockar flickan det skrämmande skälet till att hon är uppe, det hon i texten benämner demoner. Lågmält, nästan ofattbart samlat och klokt, samtalar han med flickan och försäkrar henne att den där typen av tankar kan människor ha ibland. Den så djupt ristade men med lätt hand återgivna bilden av de två, samtalande i gryningen om något mycket skrämmande och svårt, ger oss aningen om att det var faderns sätt att handskas med tillvaron, hans sätt att bära sitt öde, som i hög grad bidrog till att finslipa det som tycks ha varit en av Alice Munros mest utmärkande gåvor: den extraordinära iakttagelseförmågan. Hon studerade journalistik och engels ka på universitetet, men den akademiska banan avbröts av ett tidigt giftermål. Som 20-åring var hon gift och hade fått sitt första

Signum 8/2013

Litteratur

barn, tillsammans med sin man flyttade hon till Victoria i British Columbia där de öppnade bokhandel. Skrivit hade hon gjort sedan tonåren och så småningom fått noveller publicerade i tidskrifter, något hon fortsatt med långt efter den egentliga debuten 1968; The New Yorker, Atlantic Monthly och Paris Review är några av de publikationer som varit först med att erbjuda Munros med tiden alltmer lästa noveller. Hon är i dag översatt till tretton språk. Av det femtontal titlar som utgör hennes verk är det alltså tolv samlingar mellan åren 1968 och 2012 som gör henne till Kanadas första litterära Nobelpristagare med epitetet – snarare än motiveringen – ”den samtida novellkonstens mästare”. Om detta senare, att skriva noveller, har Munro för övrigt en liten ironisk vink i en novell som heter ”Fiction” i samlingen Too Much Happiness (2009). I berättelsen går en kvinna in i en bokhandel för att få tag på en bok som visar sig vara en novellsamling, inte en roman – vilket påpekas och som i sig beskrivs som en besvikelse, något som genast förminskar bokens värde och får författaren att framstå som en som bara klamrar sig fast vid Litteraturens grindar men inte är en riktig del av den. Sverige är inte ett påfallande novelläsande land – och våra förläggare synes inte överhövan sugna på genren även om den under senare år, lite till och från, ändå fått komma till tals. Att just det korta formatet ställer stora och speciella krav på utövaren är kanske det egentliga skälet till att novellen sällan beaktas i den litterära offentligheten eller uppmuntras av bokförlagen; ytterligt få

författare klarar av den på ett sådant sätt att det blir stor novellkonst, på nära håll har vi norrmannen Kjell Askildsen som ett lysande undantag, för övrigt, på flera sätt, besläktad med Munro. Att Munro från 1984 och framåt publicerats på svenska med åtta titlar talar sitt eget kvalitativa språk; långt innan Akademien fastslog saken var hon sedd som mästare. Det är främst Norstedts och Atlas som publicerat henne, sistnämnda förlag kom med berömvärd hastighet tidigare i år ut med hennes sista bok, den här i artikeln citerade Dear Life; i översättning av Rose-Marie Nielsen heter den Brinnande livet. Efter tillkännagivandet av Nobelpriset har samma förlag snabbt kommit med en ny utgåva av den bok med vilken Munro 1984 introducerades på svenska, Tiggarflickan, översatt av Karin Benecke. För den som ännu inte läst Munro väntar ett sant och stundom svårsmält äventyr – inte svårläst, inte alls, svårsmält därför att hon speglar delar av oss i våra mest ömtåliga belägenheter. Alltmedan berättelserna växer fram fladdrar bilder ur våra egna liv upp, snabbt och snabbt försvinnande, som skygga silverrävar, som viga minkar. I hennes konstlösa legering av detaljer och renskrapad, vattenklar prosa förs vi rakt in i vardaglighetens alla banaliteter, in i tillkortakommanden som kan vara våra egna, in i händelser och konflikter inför vilka både novellpersonerna och läsaren står handfallna … tills, ofta just under eller ovan själva textraden, förklaringen eller utvägen eller ljuset eller uppenbarelsen infinner sig.

senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se Signum 8/2013

Bokrevy

i Svenska kyrkan, och i denna bok kan utvecklingen följas i detalj. Man ville bygga på vad man uppfattade som det värdefulla i den svenskkyrkliga traditionen. Redan som gymnasist hade Ingvar Hector varit med om att bygga upp den förfallna medeltidskyrkan på Ven, och kyrkan i Gamla Hjelmseryd hade också byggts upp från att ha varit en ruin. Sådana punktinsatser hade framgång, men så småningom måste frågan ställas vad man skulle göra om den egna kyrkan som helhet tycktes färdas mot ett ruintillstånd. Ingvar Hector och kretsen kring honom omtalade sig gärna som katoliker i ordets vida mening men stod samtidigt fast förankrade i den äldre lutherska traditionen. Det försvårade i viss mån de ekumeniska kontakterna, vartill också det isolerade läget bidrog. Av den teologiska förnyelsen vid den tiden märks egentligen endast ett stort intresse för fornkyrklig teologi, något som Hector hade med sig från studieåren. Han kan, som Braw skriver, betraktas som en av Sveriges första patristiker.

Som person var Ingvar Hector dynamisk och medryckande, en värdefull egenskap i uppbyggnadsskedet. Han hade också ett koleriskt inslag, som ibland ledde till problem. En bruten (men upptagen) vänskapsrelation skildras utförligt i boken. Under senare år kom jag att känna Hector ganska väl och kan intyga att det porträtt som vi får i denna bok är mycket välgjort. Det ligger något av en tragedi över två sådana högkyrkliga ledargestalter som Ingvar Hector och Gunnar Rosendal (som också har blivit föremål för en omfattande levnadsteckning). Rosendals livsverk Gratia Dei i Kristianstad blev inte vad stiftaren hade avsett, Hjelmserydsstiftelsen blev det visserligen och lever vidare, men alltmer isolerat i en kyrka som avvisar den väg man där valt. Kanske det ändå behövs sådana insatser. Som det heter i det av författaren valda mottot för boken, några ord av en av dem som deltog i 20 juliattentatet mot Hitler: ”Icke framgångens glans men insatsens renhet avgör livets värde.” sten hidal

Fynd i papperskorgen Franz Kafka: Raderna som Kafka strök. Översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Bakhåll 2012. Förlaget Bakhåll har visat en beundransvärd ihärdighet med att ge ut Franz Kafkas samlade skrifter, stort och smått om vartannat. Resterande titlar i utgivningen (18 volymer totalt) dröjer ännu något till följd av upprepade förseningar med den tyskspråkiga textkritiska utgåvan. I avvaktan på dessa återstående titlar utger förlaget nu en liten volym med strukna rader ur Kafkas manu skript. Urvalet har hämtats från en tysk faksimilutgåva som påbörjades 1995 och, om planerna håller, ska utmynna i ett 40-tal band tids nog.

Att trycka samtliga strukna rader ur en författarens påträffande manuskript kan tyckas vara överflödigt. Det finns rimligen en mening med att raderna strukits. Trots det kan det nog finnas fog för uppgiften, åtminstone om den gäller Kafka – enligt många 1900-talets främste författare. I hans svårtolkade värld kan varje ny detalj öppna en betydelse som i sin tur leder vidare, också om det ibland krävts röntgen för att tyda den – detta fastän författaren ju själv före sin död bad om att hela hans produktion skulle brännas.

Signum 8/2013

Bokrevy

Raderna som Kafka strök erbjuder ett allsidigt och spännande smakprov av vad som hittills vaskats fram: skisser, dagboksutkast, suggestiva drömsekvenser, raderade utvikningar från noveller, skådespel, diktavsnitt och, inte minst, strukna partier ur en av Kafkas tre romaner, Slottet. Texterna i urvalet är grupperade kronologiskt – från författarens första berättelser fram till en av hans sista, den märkliga Boet. Det är fängs-

lande att ta del av dessa marginaler i skrivandet – vissa av sidosprången ger faktiskt en ny pusselbit till författarskapet. Men det handlar inte enbart om pusselbitar. Kafka är läsvärd i alla format; även fragmenten talar. Den hundrasidiga volymen rymmer alltså både underhållning och substans. Den är också försedd med fylliga kommentarer av den prisbelönade översättarduon. gert-ove fridlund

Informationer

Franciskus lägger fram ett program för missionsinriktad kyrkoreform Den missionsinriktade förändringen av kyrkan är hennes centrala uppgift och omfattar det kyrkliga livets alla områden. Det är, skriver påven Franciskus i sin apostoliska skrivelse Evangelii gaudium (Evangeliets glädje), en vägkarta för kyrkan i det 21:a århundradet. Samtidigt kungör han en ny inriktning av påveämbetet. Därtill står kraven på en rättvisare värld och på en kyrka i de fattigas tjänst i centrum för påven Franciskus första läroskrivelse, som bygger på resultaten från förra årets biskopssynod om evangeliseringen och som skrivits som en avslutning på trons år. Påven Franciskus hänvisar i sitt lärodokument till att redan Johannes Paulus II (1978–2005) tog upp sökandet

efter nya former för att utöva primatet, vilka ”visserligen inte på något sätt avstod från det väsentliga i dess sändning, men som öppnar sig för en ny situation”. ”I detta avseende har vi inte gjort några större framsteg”, konstaterar Franciskus. Även påvedömet och den universella kyrkans centrala strukturer måste följa uppropet till en pastoral omvändelse. Som biskop av Rom vill han vara öppen för förslag ”som är så inriktade att ett utövande av mitt ämbete blir mer troget mot den betydelse som Jesus Kristus vill ge det, och bättre motsvarar dagens nödvändiga evangelisering.” I läroskrivelsen brännmärker påven den globala finansiella och ekonomiska världsordningens överdrifter, och han utvecklar riktlinjer för såväl den tidsanpassade förkunnelsen av det kristna budskapet som reformen

Signum 8/2013

av kyrkliga strukturer. Sekularisering, en ideologisk individualism och ett hämningslöst konsumtionstänkande har många gånger lett till en ”andlig ökenutbredning”. Det är kyrkans uppgift att på nytt reagera på detta och förkunna det glada budskapet för människorna. Den främsta orsaken till allt socialt elände och våld är enligt påven Franciskus den orättvisa fördelningen av rikedomen i världen. Det nuvarande ekonomiska systemet är ”orättvist i grunden”. Denna ekonomi dödar, eftersom den enbart fungerar enligt de starkas principer och leder till en avfallskultur, där människor behandlas som skräp. ”Så länge som de fattigas problem inte i grunden löses i detta avseende, genom att man avstår från marknadens och den finansiella spekulationens autonomi och angriper de strukturella orsaker-

Informationer

na till den ojämna inkomstfördelningen, kommer världens problem inte att lösas och då kan i slutändan inget problem lösas över huvud taget”, skriver påven. Kyrkan däremot måste, enligt påven Franciskus egna ord, framför allt vara en ”fattig kyrka för de fattiga”, som går ut till samhällets utkanter. För honom är en bucklig och smutsig kyrka, som går ut på gatorna, kärare än den kyrka, som stänger in sig och bekvämt klamrar sig fast vid sin egen säkerhet. Till de behövande räknas också offren för de nya formerna av slaveri, de som exploateras i arbetslivet och i prostitution. Han nämner de ”nya formerna av fattigdom och skröplighet”: föräldralösa, drogberoende, flyktingar, ursprungsbefolkningar, de ensamma. De kyrkligt ansvariga och de döpta uppmanas att vara nära dessa människor och att erkänna ”den lidande Kristus” i dem. Denna närhet är ett krav, även om det ”inte leder till några påtagliga och omedelbara fördelar”. Påven kritiserar de olika slagen av medskyldighet till de utestängdas lidanden. Till dessa räknas även det bekväma tigandet. Beträffande nyevangeliseringen måste kyrkan utveckla ”nya vägar” och ”kreativa metoder”, heter det i det 184-sidiga dokumentet. Detta inbegriper en reform av de kyrkliga strukturerna. ”En överdriven centralisering komplicerar kyrkans liv

och dynamiken i hennes mission, i stället för att underlätta den.” Konkret nämner Franciskus en större roll för de nationella och regionala biskopskonferenserna. Dessutom talar han om en ”reform av påvedömet”, som mer motsvarar det nuvarande behovet av evangelisering. Lekfolket bör enligt Franciskus övertygelse ta ett större ansvar i kyrkan. Detta förhindras delvis av en ”urspårad klerikalism”. Kvinnorna måste också få ett större utrymme i kyrkan, framför allt där de viktiga besluten fattas. Detta ämne får ”inte behandlas ytligt”. Franciskus bekräftar dock att prästämbetet är förbehållet männen och att det inte är föremål för någon diskussion. Förutom detta varnar han för gruppbildningar i kyrkan av tillbakablickande troende, som är anhängare av en förgången katolsk stil. Vidare behandlar påven i sin skrivelse krisen för familjen, vars band hotas av en globaliserad individualism. Han bekräftar avvisandet av abort och bekänner sig till ytterligare ansträngningar för den kristna ekumeniken och dialogen med judar och muslimer. I sin skrivelse citerar påven ofta sina företrädare Johannes Paulus II (1978–2005) och Benedictus XVI (2005– 2013) liksom även konciliepåvarna Johannes XXIII (1958– 1963) och Paulus VI (1963– 1978), Vidare går han tillba-

Signum 8/2013

ka till konciliedokumenten Lumen gentium och Gaudium et spes. Påfallande ofta nämner han texten från de latinamerikanska biskoparnas möte i Aparecida från 2007, som han själv i stor utsträckning var delaktig i. Vidare hänvisas till texter från biskopskonferenserna i Brasilien, Frankrike, USA, Filippinerna liksom texter från kontinentala biskopssynoder.

kathpress 2013-11-26

Antidödsstraffsaktion i 1 700 städer Lördagen den 30 november arrangerades för elfte gången den världsvida aktionsdagen Cities of Life. Initiativtagare till aktionen mot dödsstraffet är den ekumeniska Sant’Egidiogemenskapen i Rom. Nästan 1 700 städer i 89 länder deltog [dock inga i Norden]. Den 30 november valdes som aktionsdag, därför att det var på denna dag år 1786 som en stat för första gången förklarade tortyr och dödsstraff för avskaffade, genom den habsburgske storhertigen Pietro Leopoldo i storhertigdömet Toscana. Sevärdheter som Colosseum i Rom, Rådhustornet i Berlin eller Victor Hugos hus i Paris belystes med strålkastare som ett tecken för protesterna mot dödsstraffet. De flesta avrättningar utförs av Folkrepubliken Kina, där det dock saknas exakta siffror. De vaga uppskattningarna som Amnesty Inter-

Informationer

national för närvarande helt avstår ifrån ligger på mellan 1 700 och 5 000 genomförda avrättningar per år. I Europa är det endast det auktoritärt styrda Vitryssland som har dödsstraff. Uppgifter om avrättade personer från Vitryssland är lika knapphändiga som från exempelvis Nordkorea, Singapore och Malaysia. I december 2007 röstade Förenta nationernas generalförsamling med stor majoritet för en resolution om ett universellt moratorium när det gäller dödsstraff. I december 2012 fick en liknande resolution ännu större majoritet (110 röster för och endast 39 mot). Kampanjen har under senare tid haft framgång. Tillsammans med Illinois år 2011, Connecticut i april 2012 och Maryland i maj 2013 har under tiden 18 delstater i USA avskaffat dödsstraffet. I januari förband sig Mon goliet via Förenta nationerna att inte längre tillämpa dödsstraff. Detsamma gjorde Benin i Afrika 2012. I oktober 2013 avskaffade Jemen avrättning av minderåriga. Även Kina kommer i framtiden inte längre att utdöma dödsstraff för ett stort antal brott. Landets högsta domstol har nyligen dessutom sagt att dödsstraff endast ska kunna genomföras tidigast två år efter det att dom avkunnats. Omedelbar avrättning är endast tillåten i extrema undantagsfall. För närvarande har 140

av världens stater avskaffat dödsstraffet helt och hållet eller använder det inte längre i praktiken. Endast en minoritet på 51 stater tillämpar fortfarande dödsstraff. Under det senaste året har hur som helst 21 stater genomfört dödsdomar. Sedan 15 år driver Sant’Egidiogemenskapen en särskild kampanj med en uppmaning till ett världsvitt moratorium, sedan dess har antalet länder som har dödsstraff och som inte har det bytt plats. På global nivå förefaller samtidigt tendensen mot ett avskaffande av dödsstraffet som omöjlig att hejda. Trots det finns det fortfarande oroande tendenser, som exempelvis återupptagandet av avrättningar i Japan, Indien och Pakistan, efter ett flerårigt moratorium. Sant’Egidiogemenskapen är en kristen lekmannarörelse med över 60 000 medlemmar, i över 70 länder över hela världen, som engagerar sig för fred och rättvisa. Man engagerar sig tillsammans med ett stort antal organisationer mot dödsstraffet (se http://nodeathpenalty.santegidio.org/en.aspx).

katpress

Utvidgad dödshjälp i Belgien Den belgiska senaten har tagit ett steg mot en utvidgning av aktiv dödshjälp för minderåriga. Senatskommissionen för sociala och juridiska frågor gav med 13 röster för och en emot grönt ljus

Signum 8/2013

för ett sådant lagförslag. Under de kommande månaderna ska det nu föreläggas de båda kamrarna i parlamentet för omröstning. Sedan mitten av februari har senaten diskuterat en utvidgning av aktiv dödshjälp för minderåriga och dementa. Företrädare för socialisterna, liberalerna, de gröna och de flamländska separatistiska Niew-Vlaamse Alliantie är positiva till detta, medan kristdemokraterna, som tillhör regeringskoalitionen avvisar förslaget. Religionsföreträdare avvisar förslaget. I ett gemensamt yttrande uttrycker de stora kristna kyrkorna, muslimerna och judarna sin ”djupa sorg över banaliseringen” av dödshjälp och skriver: ”Vi får inte göra utförandet av en gärning som leder till döden harmlöst.” Aktiv dödshjälp är under vissa bestämda villkor tilllåten i Belgien sedan 2002. Enligt den nuvarande lagen måste en vuxen patient, i full kontroll av sina själsliga förmågor, ”frivilligt, välövervägt och återkommande” ha uttryckt sin önskan att dö. Dessutom får det inte finnas något hopp om lindring, och sjukdomen måste göra ett fortsatt liv ”kroppsligt eller fysiskt outhärdligt” för patienten. År 2012 nåddes en topp med 1 432 fall där belgare tog aktiv dödshjälp i anspråk. Detta utgjorde två procent av alla anmälda dödsfall. Ordföranden för den bel-

Informationer

giska biskopskonferensen, André-Joseph Leonard, kritiserade nyligen den planerade utvidgningen av lagen och menade att den undergräver den ”livsviktiga solidariteten hos alla medborga-

re med lidande människor”. Det är ohållbart att minderåriga, som av civilrättsliga skäl varken kan gifta sig eller köpa hus, skulle kunna förväntas ha en motsvarande urskillningsförmåga vid

beslut om liv och död. I stället för att utvidga den aktiva dödshjälpen borde samhället fundera över hur svårt sjuka på ett bättre sätt skulle kunna tas emot av den offentliga sjukvården.

kathpress 2013-11-28

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. james w. douglass Författare av boken JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters och har skrivit flera böcker om icke-våld, Birmingham, Alabama, USA. efraim syriern Kyrkofader, död 373. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. lars hallberg Förste arkivarie vid Riksarkivet i Stockholm. gösta hallonsten Professor i systematisk teologi vid Lunds universitet. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. glenn hægerstam Med. dr., docent, medlem i Respekts råd och i styrelsen för Nordisk förening för katolska läkare.

ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. karen kilby Professor i teologi vid universitetet i Nottingham och tillträdande professor i katolsk teologi vid universitetet i Durham, England. ulrike kind Statsvetare och historiker, Berlin. daniel legutke Dr. Phil., ansvarig för mänskliga rättigheter vid den tyska kommissionen av Justitia et Pax. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. kerstin hedberg nyqvist Med. dr och docent, medlem av den franciskanska lekmannaorden. timothy p. o’malley Direktor för Notre Dame Center for Liturgy vid the University of Notre Dame i South Bend, Indiana, USA. carl otto werkelid F. d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London, tidigare (2001–2008) kulturchef på Svenska Dagbladet.

Signum 8/2013

Innehåll Signum nr 8/2013 årgång 39 Ledare

Historia

1 gösta hallonsten

30 james w. douglass

Aktuellt

Mänskliga rättigheter

3 ulf jonsson

34 daniel legutke

Evangeliet om familjen – Att hålla fast vid grundläggande värderingar under starkt tryck.

Synod i sikte – Kontroverser och möjligheter i den synodala processen kring frågorna om familj och äktenskap.

Kvinnan i kyrkan

6 karen kilby

Det andra könet? – Hur skulle en ”teologi om kvinnan” kunna se ut?

Kyrkoarkitektur

9 olle brandt

När kejsar Konstantin bestämde hur en kyrka skall se ut – En diskussion om förebilder för kyrkor och baptisterier.

Julhymn

16 efraim syriern

Hymn till Herrens födelsedag – En översättning av Sten Hidal.

Adoption

19 timothy p. o’malley

En trinitarisk kärlek – adoptionens sakramentalitet – En appell till fördjupad katolsk reflexion kring adoption.

Litteratur

23 carl otto werkelid

Gråt inte – analysera novellkonstens mästare – Om årets Nobelpristagare i litteratur.

Reliker

26 olle brandt

Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker – Är det Petrus ben som vördas i Peterskyrkan?

En fredens president – De dödliga följderna av John F. Kennedys försök att nå försoning.

Religionsfrihet kontra åsiktsfrihet i FN:s råd för mänskliga rättigheter

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Medicinsk etik

39 glenn hægerstam

SMER på det sluttande planet – Apropå Statens medicinsk-etiska råds rapport 2013:1 om assisterad befruktning.

Historia

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Analyser och rapporter

48 ulrike kind

Brytning med det självklara – aktuella utmaningar för kyrkan i Polen

In memoriam

53 kjell blückert och lars hallberg

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Barbro Lindqvist in memoriam

Bokrevy

55 kerstin hedberg nyqvist

Franciskansk konflikthantering – Eloi Leclerc: Den fattiges visdom.

57 jan-olof hellsten

Härliga, heliga orter i Norden – Sibylle Hardegger: Weiter Himmel – stille Wege.

59 sten hidal

Ingvar Hector – ett liv i svensk kyrklig förnyelse – Christian Braw: Himmelrikets skrin.

60 gert-ove fridlund

Fynd i papperskorgen – Franz Kafka: Raderna som Kafka strök.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

42 klaus misgeld

Willy Brandt – en av seklets stora

Prenumeration 2014

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 31 januari 2014.

8/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Julgåvor från Artos

2013

Evangeliet om familjen Synod i sikte Karen Kilby

Det andra könet? Olle Brandt

När kejsar Konstantin bestämde hur en kyrka skall se ut Efraim Syriern

Hymn till Herrens födelsedag Carl Otto Werkelid

u Prästmans dagbok / Georges Bernanos. Prästmans dagbok är utan tvivel Georges Bernanos

Gråt inte – analysera novellkonstens mästare

En fredens president Klaus Misgeld

Willy Brandt – en av seklets stora www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

James W. Douglass

Ulrike Kind

Brytning med det självklara – aktuella utmaningar för kyrkan i Polen