8 2016 signum

sverige porto betalt port payé 8/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Glimrande Julgåvor

2016

Retorik och sanning Liberal intolerans

magnus malm | samtidigt…

Berättelsen om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra

Året då påven besökte Sverige

med sedvanlig skärpa tar magnus malm med oss på en resa genom samtidskulturen, psykologiska erfarenheter, kyrkans historia och de bibliska berättelserna. Det är inte helt uteslutet att läsaren på vägen finner ledtrådar till mysterier på betydligt närmare håll. Vad är det i vår kultur som löser upp människors självkänsla och identitet, samtidigt som vi kanske aldrig har sysslat så mycket med oss själva och hur vi mår? Är det säkert att andlighet är en hjälp för att hitta oss själva? Kan den inte lika gärna bli en flykt för den som av olika skäl inte står ut med sig själv?

Vad innebär egentligen den kristna bekännelsen att ”Jesus Kristus är sann gud och sann människa”?

Niklas Rådström

Gudsrikets makt och musikens Jayne Svenungsson

Religionens återkomst – religionens slut?

Elisabeth Stenborg

Danskt band 297 sidor (342:-)

Almqvist – alltjämt aktuell Catherine Pepinster

Erbjudande

Erbjudande

210:-

235:-

Den lyriska nådens poet

Erbjudande

210:-

Rolf Nygren

Svensk tryckfrihet 250 år Maria Klasson Sundin EVa CROnsIOE gud i verkligheten

Reformationen ur folkets perspektiv heiding s.j. & nyman (red.)

Danskt band 443 sidor

Danskt band 200 sidor

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Brev och anteckningar

Barnets religionsfrihet

johannes sandgren Danskt band 220 sidor

www.signum.se

Möte med K E Løgstrup, Emilia Fogelklou och Ignatius av Loyola

Doften av rykande vekar

Olle Brandt

S:t Olavs nya katolska domkyrka i Trondheim

Innehåll Signum nr 8/2016 årgång 42 Ledare

Kyrkoarkitektur

1 john sjögren

35 olle brandt

3 kjell blückert

Historia

Retorik och sanning – Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga?

Liberal intolerans – Förslaget om förbud mot religiösa friskolor leder helt fel.

Krönika

5 niklas rådström

Gudsrikets makt och musikens

Aktuellt

6 johan lindén

Året då påven besökte Sverige

Religionsfilosofi

8 jayne svenungsson

Religionens återkomst – religionens slut?

– Om filosofins komplexa förhållande till religionen.

Litteratur

15 elisabeth stenborg

Almqvist – alltjämt aktuell

19 catherine pepinster

Den lyriska nådens poet – Leonard Cohen var en nobel Nobelpriskandidat.

Rättshistoria

21 rolf nygren

Svensk tryckfrihet 250 år

Religionsfrihet

26 maria klasson sundin

Barnets religionsfrihet – Om en konflikt mellan föräldrars och barns rättigheter.

Essä

32 carl johan ljungberg

Den märkliga förvandlingen av Sound of Music

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

S:t Olavs nya katolska domkyrka i Trondheim

38 per höjeberg

Förintelsens sista kapitel – Raoul Wallenberg, Angelo Rotta och de ungerska judarna

Bokrevy

43 carl otto werkelid

Andlig loggbok – K ristian Lundberg: Gud är inte ett främmande namn.

45 karin johannesson

Upplysande luftfärd – Maria Küchen: Att flyga.

46 kurt villads jensen

Eklektiskt men fundamentalt spännande om reformationen – Doften av rykande vekar.

Reformationen ur folkets perspektiv.

49 ulf jonsson

Ratzingers sista samtal – Peter Seewald: Letzte Gespräche.

50 florence vilén

Vad är museer bra för?

– Älskade museum.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

54 gunilla maria olsson

Signum i sociala medier

57 sven heilo

En gyllene skål, full av skorpioner – Ingmar Karlsson: Roten till det onda.

Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016.

59 sten hidal

Välsignad erotik – Tryggve Mettinger: Sångernas sång.

60 kjell blückert

Musik för Guds skull – Svenskt Gudstjänstliv. Årg. 90 och 91.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Institutionernas avveckling – Inspärrad.

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

52 susanne olsson

Ilsken poet om religionen – Adonis: Våld och islam.

Bg 5282-2046

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 3 februari 2017.

Ledare

Retorik och sanning – Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga?

V

arje år utser Oxford Dictionaries årets engelska ord. Ett ord som på något sätt ska spegla året som gått.

2016 års ord ansåg man vara post-truth. Begreppet lär ha börjat cirkulera redan 1992, men under det gångna året ska användningen av ordet ha ökat med 2 000 procent, främst i samband med Brexit och den amerikanska presidentvalskampanjen. Man kan inte säga något annat än att det är ett väl valt ord, som på ett oroande sätt speglar tendenser i tiden. Vi tycks ju alltmer ha gått in i ett slags post-sanningens tidsålder. Faktaresistens är en åkomma som allt fler människor, inklusive makthavare, beskylls lida av. Och bland populistiska politiker råder en relativismens retorik. En retorik som kan handskas nästan hur vårdslöst som helst med sanningen, men ändå vinna sina åhörares förtroende. En retorik som nu, besynnerligt och osannolikt nog, tagit Donald Trump ända till Vita huset.

Sanningens förhållande till retoriken har alltid varit omdiskuterad. Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga?

Om man ser retoriken främst som en förförelseteknik, då är dess förhållande till sanning ovidkommande. Ja, då kan rent av lögnen vara en av de bästa troperna. Djävulen, det vet varje syndare, är en mästare i retorisk förförelse. Ingen ljuger så vältaligt som Satan. Men ser man retoriken i första hand som en argumentationsteknik, som ett sätt

att försöka övertyga, då blir förhållandet till sanning i stället ofrånkomligt. Ty att försöka övertyga är alltid att argumentera för något som man håller för sant. En meningsfull, ärlig och argumenterande retorik vilar alltid på någon form av sanningsanspråk.

Ett sätt att se på den populistiska retoriken är att se den som en vältalighet där sanningen förlorat markant i betydelse, en retorik där man snarare försöker förföra än övertyga. Och man gör det med en argumentationsteknik som i bästa fall kan beskrivas som haltande. Aristoteles menade att tre egenskaper krävs hos den argumenterande för att hon ska lyckas övertyga sin åhörare. För framgång krävs att den argumenterande besitter etos, logos och patos. Etos handlar om den argumenterandes karaktär, logos om sakskälen och patos om förmågan att visa och väcka känslor. Alla tre aspekterna är givetvis viktiga. Men man kan tycka att tyngdpunkten bör ligga på logos, själva sakargumenten.

Vad man kan se hos de populistiska retorikerna är en förskjutning av denna tyngdpunkt, från logos till etos och patos. Fast när man ser på utgången av det amerikans­ ka presidentvalet lockas man att tro att inte heller etos, som handlar om duglighet, dygd och god vilja, spelat någon större roll. Här tycks patos, förmågan att väcka känslor, helt och hållet ha fått styra. Populismens retorik är alltså inte bara en relativismens

Signum 8/2016

1

Ledare

retorik utan i lika hög utsträckning en känslornas retorik.

I en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Var och en sin egen sannings smed”, satte konstvetaren AnnaMaria Hällgren fingret på denna känslornas hegemoni. Hon skriver: ”Det är helt enkelt väldigt mycket som känns nuförtiden. Det känns som att situationen i Syrien har urartat sedan länge. Det känns som att skillnaden i inkomster har ökat. Det känns som att klimatförändringarna har blivit allt mer akuta. Varför envisas vi med att säga att saker och ting ’känns som att’ när det så uppenbart handlar om fakta?” (SvD, 11/11 2016) Att känslorna så kommit att ta överhanden i den populistiska retoriken har självfallet med sanningsbegreppets försvagande att göra. När det inte längre finns någon objektiv sanning finns endast de subjektiva känslorna kvar. Vad är det då som lett oss till denna situation? Någon skulle kanske vilja hävda att det är det postmoderna tänkandet, med dess ifrågasättande av all objektivitet, som lagt grunden för en värld där allting anses relativt. Någon annan skulle kanske hävda att det är ett kritiskt tänkande som tagits för långt och fått löpa amok.

Dessa är säkert delar av förklaringen, pusselbitar i en komplex process som lett oss fram till där vi befinner oss i dag. Men kanske är det trots allt den utbredda individualismen som är den största boven i dramat. En individualism som säger att sanningen inte kan komma någon annanstans ifrån än inifrån mig själv. En individualism som ständigt upprepar subjektivitetens stora credo: ”du har din sanning, jag har min”.

Kanske handlar det ytterst om det moderna jagets slutenhet kring sig självt, det som filosofen Charles Taylor kallar för the buffered self. Med detta begrepp åsyftade Taylor i första hand ett jag avskuret från det transcendenta. Men handlar inte allt verkligt sanningssökande om ett slags själv-transcen-

2

dens, om att söka en verklighet som är större än enbart det egna jaget? Och blir inte i förlängningen ett sådant slutet och avskuret jag också avstängt från alla djupare impulser utifrån? Ett jag instängt i sig självt kan till sist inte uppfatta någon annan verklighet än den hon själv skapar. Det jaget kan till slut inte tänka på något annat än det egna tänkandet. Det jaget är inte öppet för en verklighet utanför sig självt. Det jaget är fast i de egna känslornas snårskog. Det jagets sanning kan aldrig bli något annat än ”min sanning”.

Givetvis finns ingen fullständigt ren och objektiv sanning helt tillgänglig för människan. Allting filtreras genom våra begränsade subjekt. Det vi uppfattar som verkligheten är alltid vår tolkning av verkligheten.

Det är dock långt ifrån detsamma som att säga att det inte finns någon sanning, eller att det står var och en fritt att tolka verkligheten precis som hon vill. Det är ju därför vi argumenterar, mer eller mindre retoriskt framgångsrikt, för att utforska och försöka förstå vilka tolkningar som har bäring, som faktiskt har med verkligheten att göra. Och utan ett ärligt sökande efter sanning, där människan letar sig ut ur sig själv, mot en verklighet större än det egna jaget, blir allt seriöst tänkande till sist omöjligt.

Det sista samtidsmänniskan behöver är den populistiska retorikens relativism, som endast bekräftar den falska individualismens subjektivism. Vad samtidsmänniskan behöver är någonting som kan slå hål på det självcentrerade och slutna jaget så att en liten strimma ljus, verklighet och kanske rent av sanning kan lysa in. Måhända att en seriös retorik, en ärlig argumentationsteknik som söker sanning och tar verkligheten på allvar, skulle kunna vara ett medel för detta.

I vilket fall som helst är det hög tid att vi slutar betrakta sanning endast som någonting vi själva konstruerar. Sanning är inte något vi uppfinner, det är något vi upptäcker. john sjögren

Signum 8/2016

Ledare

Liberal intolerans – Förslaget om förbud mot religiösa friskolor leder helt fel.

L

iberalerna har den 11 november i år antagit ett integrationspolitiskt program. Utgångspunkten är att ”stärka individen och motverka parallellsamhällen”. Man vill verka ”för ett Sverige som håller ihop och där alla människor, oavsett bakgrund, ges samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter”. Den är en mycket god intention, men som bekant är vägen till helvetet stensatt med goda intentioner.

I en av de knappt 50 punkterna i programmet stadgas: ”Ett stopp för nya religiösa friskolor införs och befintliga konfessionella skolor bör inte ges tillstånd att utöka antalet elever.” Hur går detta ihop med den första tanken om att vi alla ska hålla ihop oavsett bakgrund? Vad rätt ni tänkt, fast det var fel, för att citera Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd.

I en debattartikel i Dagens Nyheter försvarar Liberalernas partiledare Jan Björklund och ett antal partikolleger detta förbud. Låt oss skärskåda argumenten. ”Skolan får aldrig bli en förlängning av föräldrarnas kulturella och religiösa uppfattningar. Den svenska skolan ska vara en fristad från just detta”, säger man. Detta innebär således att en sekulär, religionsbefriad hållning inte betraktas som en kulturell och livsåskådningsmässig uppfattning. Qué?

Björklund och hans partivänner lyfter vidare fram den svenska skolans värdegrund ”som vilar på värden som individens frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män”.

Här skulle man gärna vilja rada upp de ytterligare värden som åberopas i läroplanen: människolivets okränkbarhet, alla männi­ skors lika värde, solidaritet med de svaga och utsatta. Utifrån dessa värden ska det fostras till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande, stadgas det vidare. Hos Björklund et consortes underförstås att alla olika kyrkors och religioners uppfattningar skulle strida mot detta. Varifrån har man fått en så grov missuppfattning?

Har man inte läst vad som står i läroplanen om de värden som man åberopar? Där sägs att de är ”i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Förmodligen skulle många andra religionsföreträdare också kunna skriva under på detta.

Sedan hävdar de liberala debattörerna att ”principen om att alla barn har rätt till en allsidig kunskap baserad på vetenskaplig grund är viktig”. För de flesta kyrkor och samfund, ja förmodligen alla här i Sverige verkande, är detta en självklarhet. För en katolsk hållning skulle det vara en fullständig självmotsägelse att inte hålla med om detta.

Men i samma andetag säger man även att ”en liberal utgångspunkt är att skolan ska vara fri från religiös påverkan”. För det första tror jag inte att alla tänkande liberaler skulle hålla med om detta. En ropandes röst i den svenska liberala öknen är riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Hon påpekar i en klargörande replik på Björklunds artikel

Signum 8/2016

3

Ledare

det huvudlösa i att ”generalisera om skolor, oavsett om de är etniska, konfessionella eller för nationella minoriteter”. Och hon pekar med rätta på att den offentliga kontrollen av att skollag och läroplan följs i de religiösa friskolorna är viktigare och bör bli tuffare – och kunde man tillägga även i kommunala skolor. Ohlsson understryker skarpt att exempelvis en av Stockholms främsta skolor, den judiska Hillelskolan, inte kommer ”att kunna expandera och starta parallellklasser, inte ta in barn som står i kö och inte ges tillåtelse att starta en filial i exempelvis Malmö, staden som judar flyr ifrån på grund av en ökande antisemitism”. Och hon frågar sig med rätta varför denna skola ska straffas för att några andra inte sköter sig.

För det andra är det en speciell sorts liberalism som hävdar att ”skolan ska vara fri från religiös påverkan”. Men denna liberalism är endast en röst bland många i ett pluralistiskt samhälle. Och de som förespråkar denna röst borde kanske ha en viss tolerans för dem som hävdar att religiös påverkan är väl förenlig med de värden som skollag och läroplan ställer upp. Ja, kanske till och med mer förenlig än en inskränkt form av liberalism.

Ett annat argument som dessa liberaler tar upp är att de religiösa friskolorna skulle riskera ”att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället”. Vad vet man om religiösa friskolor? Förvisso är religionen ett sammanhållande kitt, men det behöver inte med nödvändighet betyda att den är exkluderande och isolerande, även om så också tyvärr kan vara fallet precis som den kommunala skolans a-religiösa miljöer kan vara ytterst exkluderande för barn med olika religiösa bakgrunder. Heterogeniteten i de religiösa friskolorna kan i andra avseenden vara mycket stor. En rad företrädare för kristna friskolor har påpekat att de kristna skolorna har en mycket starkt integrerande funktion och skapar en verklig förståelse för män-

4

niskor med olika bakgrunder. I dessa skolor kan det finnas barn från familjer med helt olika socioekonomisk ställning, från helt skilda bostadsområden och med en rad olika etniska bakgrunder. Flera religiösa friskolor är dessutom inte så religiöst homogena som man kan tro. Många kan betraktas som ekumeniska. Många föräldrar sätter sina barn i religiösa friskolor även om de inte är troende, eftersom dessa skolor helt enkelt är utmärkta lärmiljöer.

Det är helt klart att Liberalerna nu har målat in sig i ett hörn. Det har från många håll med rätta påpekats att detta förespråkade förbud enligt både Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter strider mot religionsfriheten. I en slutreplik från Liberalerna i DN-debatten slår man verkligen helt knut på logiken.

Man menar sig vara helt för Europakonventionen och dess stadga om att föräldrar ska tillförsäkras rätten till en undervisning av sina barn som står i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Men denna rätt ska enligt Liberalerna underordnas ”rätten till en objektiv utbildning”. Återigen hävdas således att religion och objektivitet inte skulle vara förenliga med varandra och att en sekulär hållning däremot skulle stå i självklar samklang med objektiviteten. Det är också intressant att notera den implicita sammankoppling mellan sekulär, icke-religiös hållning och svenskhet som genomsyrar argumentationen. Så var det bevänt med det mångkulturella samhället!

Birgitta Ohlsson citerar i sitt genmäle till sina partikolleger den engelske, katolske politikern och historikern lord Acton: The true measure of a democracy is the way it treats its minorities. Det är lätt att sedan stämma in i hennes därpå följande slutkläm, som givetvis kan vidgas till att gälla oss alla: ”Det är ett politiskt uppdrag liberaler bör ta på största möjliga allvar.” kjell blückert

Signum 8/2016

Krönika

Gudsrikets makt och musikens

I

en av adventstidens evangelietexter står det: ”Tiden är inne, Guds rike är nära.”

Gudsriket är på en gång åtrått och svårerövrat. Alla har hört orden hos Matteus att det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Att bli en del av Gudsriket kräver försakelse och uppoffring och samtidigt hängivenhet och vilja. I den bön som är central för kyrkan sägs att ”riket är ditt och makten och härligheten, i evighet”. Det tål att tänka länge på hur den där makten och härligheten egentligen ser ut och hur Gud utverkar makten i sitt rike och vad härligheten består av.

Det är en mycket vanlig föreställning, förfärande vanlig både bland troende och icketroende, att Gud utövar sin makt över världen som en envåldshärskare som sänder ut sina dekret, upphöjelser och bestraffningar, med hjälp av ett strängt rättsväsende och hemlig polis. Det är naturligtvis en besynnerlig föreställning, men som sagt förfärande vanlig.

Jag tänker snarare att om vi utgår från att det finns en Gud som utövar sin makt över oss, så sker det som med musiken. Liksom vi kan träda in i en pianokonsert av Mozart eller en kantat av Bach och där underkasta oss musikens makt, bli upplyfta och levande, plötsligt klarseende och del av en större skapelse än vi själva, kan vi träda in i Guds makt.

Det kräver mått av hängivenhet, öppenhet, nyfikenhet och även kanske kunskap hos oss, men när vi väl är där bärs vi av tonernas sammanhang och ingår som en del i dess rike. Ska tanken om Gudsriket vara meningsfull vill jag förstå den som att vi inte i allt bara ska se och se till oss själva, utan se och se till andra, de andra som vi själva är en del av.

Nu har idén om Guds rike i historien varit oändligt mycket mer problematisk än så.

Gudsriket åberopas gång på gång som ett slags ultranationalistiskt ideal där endast de av den rätta läran hör hemma och från vilket andra bör förvisas med all upptänklig stränghet. Hur ofta åberopas inte Guds rike av alla som driver ett slags trons och misstrons balkaniseringspolitik.

I vår samtid finns så många som är beredda att resa gränsposteringar kring sina Gudsriken, vare sig de menar att Gud finns där eller har abdikerat och vistas på hemlig ort. Där synas noga varje identitetshandling, samtidigt som kameler smiter genom nålsögon och förmögna kan röra sig hur de vill. Hur ska vi veta vilket Gudsrike som är det rätta, när alla med sådan visshet ser sin egen bild av det som den enda möjliga?

Den profane mystikern Gunnar Ekelöf menade att han inte trodde på ett liv efter detta, men att han trodde på detta livet. Han skriver: Jag talar till dig Jag talar om dig djupt inifrån mig själv Jag vet att du inte svarar Hur skulle du kunna så många som ropar till dig!

Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!

Ska Gudsriket ha en mening så är det inte en plats där vi som lydiga undersåtar underkastar oss en enväldig despot, hur upplyst denne än må vara. Den som där härskar ska vi inte bara vända oss till med bönens försonligt knäppta händer, utan även hota med knytnäven. Dess medborgarskap kräver av oss att vara ifrågasättande, skapande, öppna, tvivlande. Att finnas där som vi finns i musiken, i dess makt men helt oss själva. niklas rådström

Signum 8/2016

5

Aktuellt

Året då påven besökte Sverige – ”Påven skiljer sig från andra statschefer och presidenter. Du vet, padre, han är ju Petrus.”

J

ag hör till dem som aldrig firar nyår.

Missförstå mig inte, jag har inget emot fest, god mat och dryck. Tvärtom! Men vid sidan av min genuint övertygade och hoppfulla kristna natur som bejakar allt som är gott, vackert och sant, finns en dystopins advokat – eller kanske en åklagare – i mig. En karaktär som inte minst i november och december, då ljuset tvingas ge vika för mörkret, vaknar till liv för att göra sin kraxande röst hörd. I det sällskapet smakar det beska gravölet bättre på nyårsafton än den lättsinniga champagnen.

När ett år närmar sig sitt slut är det naturligt att ägna en smula tid åt tillbakablickar.

Vi vill summera och reflektera över det som varit. 2016 har varit ett händelserikt och omtumlande år. Det var de aldrig sinande flyktingströmmarnas år. Kriget i Syrien har varit och fortsätter att vara en plågsam följetong till synes utan slut. Storbritanniens ja till Brexit sände seismiska chockvågor i och utanför Europeiska unionen. Och, ödets ironi eller kanske Guds försyn: mer eller mindre samtidigt som Donald J. Trump korades till President elect i det amerikans­ka presidentvalet så avled artisten Leonard Cohen, vilket fick skådespelerskan Mia Farrow att citera Cohens sångtext: Everything has a crack in it, that’s how the light gets in. En fras som man kan meditera länge över.

I skuggan av allt annat så var också 2016 året då en påve för andra gången i historien besökte Sverige. Epicentret var Lund, som för första gången fick besök av Petri efterträdare.

6

Lund, staden i vilken jag gått i både lekskola och i gymnasium, staden i vilken jag började studera, staden med en tusenårig domkyrka i vars korstolar jag satt vid min fars prästvigning på 1970-talet, och staden som har en katolsk församling i vilken jag både upptagits i kyrkans fulla gemenskap, mottagit bekräftelsens sakrament, avlagt mina eviga löften som dominikan och mottagit prästvigningens sakrament. I Sankt Thomas av Aquinos katolska församling i Lund är jag kyrkoherde sedan sex år tillbaka.

Ett besök av påven låter sig inte improviseras utan kräver rigorös planering. Myc­ket sker, som sig bör, utanför rampljuset. Påven, Petri efterträdare, är Vatikanens statschef och den universella kyrkans synliga överhuvud och därtill en ”röst i öknen” som drar till sig uppmärksamhet från alla. För en troende katolik, vare sig man är progressiv eller mer traditionellt lagd, har påven som person, men självklart framför allt påvens ämbete, en tyngd och en betydelse som inte så enkelt låter sig förklaras för människor som inte är katoliker eller troende. När det väl stod klart att Franciskus verkligen skulle besöka Sverige och Lund så skedde en allmän mobilisering bland samhällets alla resurser och myndigheter: Polisen, Säkerhetspolisen, Länsstyrelsen, Trafikverket, Skånetrafiken, Malmö stad och Lunds kommun, Region Syd, Lunds universitet, Utrikesdepartementet, Svenska kyrkan, Stockholms katolska stift, hovet och Vatikanen.

Representanter från alla dessa organisatio-

Signum 8/2016

Aktuellt

ner kom att mötas regelbundet i olika samverkansmöten. Nyfikenhet blandades med förväntan och, ibland, frustration. Den stående frågan från alla involverade till oss var naturligtvis hur många människor som skulle kunna tänkas komma till Lund och Malmö. Mitt svar att det var omöjligt för oss att uppskatta deltagarantalet, men att den katolska kyrkan sin vana trogen skulle klara av osäkerhetsfaktorn, mottogs med skräckblandad förundran.

Att Franciskus Sverigebesök skulle generera medialt intresse stod snabbt klart. Ju närmare vi kom den sista oktober 2016, desto större skulle mediernas intresse bli. Att omgivningens fokus skulle riktas mot påven framför allt och inte mot åminnelsen av reformationen var inte heller oväntat, även om röster höjdes för att påminna om själva anledningen till varför påven kommit på besök. Just påvens besök i kombination med reformationsminnet blev ett utmärkt tillfälle att undervisa allmänheten och inte minst våra katoliker i elementär kyrkohistoria.

Föga förvånande var de svenska journalisterna de sista att få vittring av ett potentiellt scoop i Skåne, även om man sedan i sista stund fanns på plats i stora skaror.

Journalistkontakterna blev många och långa. Förutom önskemålet att tända och släcka levande ljus framför helgonbilder till leda, eller att förstrött bläddra fram och tillbaka i altarmissalet, för att tillfredsställa fotografernas önskemål om en ”naturlig bild av en katolsk präst”, så var det framför allt två frågor som alla journalister ställde till mig, oavsett nationalitet eller religiös tillhörighet: ”Påvens attraktionskraft – varför?”, och ”Varför konvertera till katolicismen?” Underförstått, en kyrka som huvudsakligen verkar ägna sig åt preventivmedel och sexualmoraliska frågor och som är en bakåtsträvande konservativ patriarkal bastion, varför finns hon överhuvudtaget i denna upplysta värld? Hennes blotta existens ter sig för många obegriplig och smått mirakulös. Självklart hade många av frågestäl-

larna, beroende på vars och ens personliga bakgrund, redan formulerat ett för dem tillfredsställande svar. ”I tider av ideologisk och politisk osäkerhet och rädsla så söker människan sin tillflykt till …”. ”Ett opium för folket” … När man ställs inför en mur av i förväg väl cementerade svar på alla frågor, så tjänar det oftast inte mycket till att ställa frågor som ”tänk om Gud blivit människa i Kristus? Tänk om en liten spricka av förundran och nyfikenhet plötsligt kunde öppnas i murverket och släppa in lite oväntat ljus!”

Låt oss återvända till en av de återkommande frågorna, nämligen varför en snart 80-årig argentinare som över en natt blir vald att bli den världsvida katolska kyrkans talesman, en man vars första offentliga ord är ”god kväll”, plötsligt, alldeles gratis, får det som så många längtar efter, kämpar och betalar dyrt för att få: massmedialt utrymme och människors uppmärksamhet?

Vad beror det på? Frågan ställdes till mig många gånger inte bara av journalister utan också av andra, och inte minst av polisen.

Förtänksamt nog hade lagens långa arm i studiesyfte redan i juli sträckts ut ända till Kraków och Världsungdomsdagarna för ett studiebesök på ort och ställe. Resenärernas intryck var positiva och samtidigt var de förundrade. Hur kunde det komma sig att denne vänlige och lätt halte farbror plötsligt får 47 kardinaler, 800 biskopar, 20 000 präster och 3 miljoner ungdomar att mötas? Samma fråga ställdes till mig 1997 då jag som ung dominikan deltog i planeringen och genomförandet av Världsungdomsdagarna i Paris: vad var det för särskilt med påven Johannes Paulus II, denne åldrige och lidande man, som fick honom att lyckas med att två år tidigare samla 5 miljoner ungdomar 1995 och nu över 1 miljon i Paris, en stad som just det året led under sommarhettan? Tjugo år senare, 2015, samlade vår nuvarande påve Franciskus 6 miljoner ungdomar i samband med Världsungdomsdagarna i Filippinerna.

Försök till förklaringar har sina för- och nackdelar. Den egna erfarenheten väger

Signum 8/2016

7

Aktuellt

trots allt oftast tyngre. Bland alla förberedande möten bidrog säkert det faktum att Vatikanens gendarmeri bjöd in svensk polis för ett möte på plats i Rom, vilket säkert hade sin betydelse för det goda samarbetet och slutresultatet. Likaså bjöd Franciskus under sitt korta besök i Sverige in samtliga av polisens insatschefer för att i sitt residens personligen tacka dessa. Rutin för påven som gör detta regelmässigt men unikt för svensk polis. En av de ansvariga för påvens säkerhet försäkrade mig, ”det är alltid samma sak när vi reser. Det tar tid innan den nationella polisen begriper att påven skiljer sig från andra statschefer och presidenter.

Du vet, padre, han är ju Petrus.”

Hösten 2016 har varit omtumlande med många illavarslande världspolitiska hän-

delser. Men i lika hög grad har min höst präglats av den positiva, glada och nyfikna atmosfär som präglat alla möten med dem som varit involverade i planeringen av Franciskus Sverigebesök.

Det är kanske just detta som näst efter reformationsåminnelsen blir det viktigaste med Franciskus besök i vårt land 2016. Påven utmanar och bidrar alltid till att mjuka upp förutfattade meningar hos dem som har öron att höra med. Han är en budbärare vars hoppfulla budskap lyser upp tillvaron också för den störste dystopikern. Jag tror att Franciskus besök orsakade en liten men viktig spricka i människornas och det svenska etablissemangets sätt att se på Kristus och den katolska kyrkan. En liten spricka som kan släppa in mycket ljus. johan lindén

Religionsfilosofi

Religionens återkomst – religionens slut? av jayne svenungsson – Om filosofins komplexa förhållande till religionen.

U

nder 1990-talet sista år satt jag i ett mörkt kontor på Teologen i Lund och skrev på en avhandling med arbetsnamnet Guds återkomst. Vid skrivbordet mitt emot satt en kollega i bibelvetenskap och skrev sin avhandling med arbetsnamnet The Return of YHWH. Våra avhandlingar handlade om helt skilda saker, men detta med titlarna var ändå ett lustigt sammanträffande som fångade något av vad

8

som låg i luften vid denna tid. Efter sekulariseringens stora århundrade hade pendeln till synes svängt under det avslutande årtiondet. Sociologer talade om sekulariseringstesens kris och i medierna utropades nittiotalet till ”andlighetens årtionde”. Till och med inom filosofin, en av de discipliner som mest konsekvent gett religionen på båten under 1900-talet, började man tala om ”religionens återkomst”.

Signum 8/2016

Informationer

tiska officersskolan i SaintCyr som en skum playboy.

När Charles 1880 blir förlagd till Algeriet, smugglar han med sig sin kära Mimi från Frankrike och presenterar henne som sin hustru, varför han blir utslängd från armén och hans soldatkarriär får ett snabbt slut.

Men begeistringen för Nordafrika hos Foucauld består. Han lär sig arabiska, läser Koranen och besöker i hemlighet regionen, som var förbjuden för kristna. För att dölja sitt franska ursprung klär han ut sig till rysk-judisk kringvandrande rabbin och besöker 1883 och 1884 på uppdrag av Société de Géographie sultanatet Marocko.

1885 korsar han den sydalgeriska öknen. I Frankrike vinner han berömmelse för sina forskningsrapporter och kartritningar och belönas med det franska geografiska sällskapets guldmedalj.

Den islamiska fromheten berör honom och väcker på nytt Gudsfrågan hos honom.

I Paris lär han känna abbé Huvelin, som omvänder honom. 1890, inträder han, 32 år gammal, efter en pilgrimsresa till Heliga landet i det syriska trappistklostret Akbes. Trots det stränga och på umbäranden rika livet anser han att fattigdomsidealet inte är tillräckligt förverkligat. Han menar att invånarna i de omkringliggande byarna lever ett ännu eländigare liv.

Efter sju år lämnar Foucauld orden och söker sig vidare på sin väg. Hos klarissorna i Na-

saret utför han drängsysslor och upptäcker sin prästkallelse. 1901 låter han prästviga sig i Viviers i Frankrike.

Därefter bistår han frans­ ka soldater vid den algeriska gränsen mot Marocko och kämpar mot slaveriet. I samband med detta slår han sig ned hos tuaregerna i oasen Tamanrasset vid Hoggar-bergen i Algeriet. Fram till sin död lever han elva år i en lerhydda, långt ifrån varje form av civilisation i fullständig avskildhet. Han studerar och talar tuaregernas språk och vinner deras förtroende. För honom är det viktigare att som kristen övertyga genom sitt exempel än genom att försöka förkunna tron genom ord. Hans ideal är en kyrka, som med fattiga medel förkunnar evangeliet för de fattiga. 1916 blir Foucauld skjuten av plundrare i Tamanrasset.

kathpress 2016-12-01

Kyrkan och försoningen på Sri Lanka Sri Lankas katolska kyrka stöder regeringens ”steg mot försoning”, som rör tiden efter inbördeskriget. Det meddelar ordföranden för den bis­ kopliga kommissionen för rättvisa, fred och mänsklig utveckling, biskop Harold Anthony Perera från Kurungela, enligt Vatikanradion onsdagen den 30 november.

Biskopen erinrar om att ”landet upplevde ett långt och bittert inbördeskrig”, som började 1983 och utkämpades mot bakgrund av et-

Signum 8/2016

niska spänningar mellan singaleser och den tamilska minoriteten i örikets nordöstliga del.

Efter mer än 25 år avslutades konflikten 2009, när regeringsstyrkor lyckades att ta tillbaka de sista områden som de tamilska rebellerna hade kontrollerat. Men ännu sju år efter konfliktens slut beskyller de inblandade parterna varandra för krigsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna, enligt Perera.

Den sedan 2015 sittande regeringen under Maithripala Sirisena ”har vidtagit samordnade åtgärder för att få till en försoning”, menar biskop Perera och betonar att denna process ”helt och hållet stöds av kyrkan”. ”Vi samarbetar med regeringen i denna försoningsprocess som syftar till det gemensamma goda”, förklarar biskop Perera.

Sri Lanka har 21,2 miljoner invånare. De stora flertalet (70 procent) är buddhister, men cirka sex procent är kristna. Till detta kommer hinduisiska och muslimska minoriteter.

Den katolska kyrkan är enligt biskopen ”dubbelt välsignad”, eftersom de döpta utgörs av såväl singaleser som tamiler. Med tanke på de singalesiska och tamilska troende kan den katolska kyrkan vara ”en katalysator för harmoni, fred och syskonkärlek i ett pluralistiskt samhälle”.

Den biskopliga kommissionen för rättvisa, fred och mänsklig utveckling har

63

Informationer

själv tagit många initiativ inom hälso- och utbildningsområdet, med freden som målsättning.

kathpress 2016-12-01

Kirill inviger ny ortodox katedral i Paris Moskvapatriarken Kirill inviger den 4 december den nya ortodoxa katedralen i Paris. Ceremonin skulle egentligen ha ägt rum i mitten av oktober enligt den franska tidningen La Croix. Men på grund av spänningar mellan Paris och Moskva sköt Ryss-

lands president Vladmir Putin och Kirill upp besöket.

Vid invigningen kommer kuriekardinal Kurt Koch att närvara. Kirill kommer under sitt tredagarsbesök i Paris även att träffa ärkebiskopen av Paris, André Vingt-Trois.

Katedralen är en del av ett nytt kulturellt och religiöst centrum vid Seinestranden, som har bekostats av Kreml.

Planeringen och bygget har tagit mer än ett år att genomföra. Den gyllene kupolen på Moskvapatriarkatets katedral, som Moskva enligt

medieuppgifter ska ha betalat 100 miljoner euro för, dominerar Quai Branly i närheten av Eiffeltornet.

Det finns redan flera ryskortodoxa kyrkor i Paris. Men ingen av dem tillhör Moskvapatriarkatet utan lyder under det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Den historiska bakgrunden är splittringen av den rysk-ortodoxa kyrkan efter oktoberrevolutionen 1917, då exilryssarna som flydde undan kommunisterna ställde sig under Konstantinopel.

kathpress 2016-12-012

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. sven heilo Fil. kand. i historia vid Lunds universitet och översättare. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. per höjeberg Fil. dr och universitetslektor i historiedidaktik vid Stockholms universitet. kurt villads jensen Professor i medeltidshistoria vid Stockholms universitet. karin johannesson Universitetslektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. johan lindén Dominikanpater och kyrkoherde för S:t Thomas av Aquinos församling i Lund. carl johan ljungberg Stats- och litteraturvetare, Stockholm. rolf nygren Professor i rättshistoria vid Uppsala universitet 1984–2012.

gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna i Uppsala. susanne olsson Professor i religionshistoria vid Stockholms universitet. catherine pepinster Redaktör för den katolska tidskriften The Tablet. niklas rådström Författare, poet och dramatiker, Stockholm. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. maria klasson sundin Teol. dr i religionsfilosofi, präst i Svenska kyrkan. jayne svenungsson Professor i tros- och livsåskådnings­ vetenskap vid Lunds universitet. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet. carl otto werkelid Kulturjournalist, tidigare kulturråd i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet.

Innehåll Signum nr 8/2016 årgång 42 Ledare

Kyrkoarkitektur

1 john sjögren

35 olle brandt

3 kjell blückert

Historia

Retorik och sanning – Är vältalighetens uppgift att förföra eller att övertyga?

Liberal intolerans – Förslaget om förbud mot religiösa friskolor leder helt fel.

Krönika

5 niklas rådström

Gudsrikets makt och musikens

Aktuellt

6 johan lindén

Året då påven besökte Sverige

Religionsfilosofi

8 jayne svenungsson

Religionens återkomst – religionens slut?

– Om filosofins komplexa förhållande till religionen.

Litteratur

15 elisabeth stenborg

Almqvist – alltjämt aktuell

19 catherine pepinster

Den lyriska nådens poet – Leonard Cohen var en nobel Nobelpriskandidat.

Rättshistoria

21 rolf nygren

Svensk tryckfrihet 250 år

Religionsfrihet

26 maria klasson sundin

Barnets religionsfrihet – Om en konflikt mellan föräldrars och barns rättigheter.

Essä

32 carl johan ljungberg

Den märkliga förvandlingen av Sound of Music

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

S:t Olavs nya katolska domkyrka i Trondheim

38 per höjeberg

Förintelsens sista kapitel – Raoul Wallenberg, Angelo Rotta och de ungerska judarna

Bokrevy

43 carl otto werkelid

Andlig loggbok – K ristian Lundberg: Gud är inte ett främmande namn.

45 karin johannesson

Upplysande luftfärd – Maria Küchen: Att flyga.

46 kurt villads jensen

Eklektiskt men fundamentalt spännande om reformationen – Doften av rykande vekar.

Reformationen ur folkets perspektiv.

49 ulf jonsson

Ratzingers sista samtal – Peter Seewald: Letzte Gespräche.

50 florence vilén

Vad är museer bra för?

– Älskade museum.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion

Prenumeration 2017

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:– studerande 245:–

Elisabeth Stenborg.

utom Europa 480:– Lösnummer 60:–

Redaktionskommitté Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme, Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Magdalena Slyk,

grundad 1963.

Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler, Erik Åkerlund,

Signum utges sedan 2001 av

Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

54 gunilla maria olsson

Signum i sociala medier

57 sven heilo

En gyllene skål, full av skorpioner – Ingmar Karlsson: Roten till det onda.

Uppdelningen av Mellanöstern 1916–2016.

59 sten hidal

Välsignad erotik – Tryggve Mettinger: Sångernas sång.

60 kjell blückert

Musik för Guds skull – Svenskt Gudstjänstliv. Årg. 90 och 91.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Institutionernas avveckling – Inspärrad.

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

52 susanne olsson

Ilsken poet om religionen – Adonis: Våld och islam.

Bg 5282-2046

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 3 februari 2017.

sverige porto betalt port payé 8/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Glimrande Julgåvor

2016

Retorik och sanning Liberal intolerans

magnus malm | samtidigt…

Berättelsen om hur Gud blev människa och vad det har med oss att göra

Året då påven besökte Sverige

med sedvanlig skärpa tar magnus malm med oss på en resa genom samtidskulturen, psykologiska erfarenheter, kyrkans historia och de bibliska berättelserna. Det är inte helt uteslutet att läsaren på vägen finner ledtrådar till mysterier på betydligt närmare håll. Vad är det i vår kultur som löser upp människors självkänsla och identitet, samtidigt som vi kanske aldrig har sysslat så mycket med oss själva och hur vi mår? Är det säkert att andlighet är en hjälp för att hitta oss själva? Kan den inte lika gärna bli en flykt för den som av olika skäl inte står ut med sig själv?

Vad innebär egentligen den kristna bekännelsen att ”Jesus Kristus är sann gud och sann människa”?

Niklas Rådström

Gudsrikets makt och musikens Jayne Svenungsson

Religionens återkomst – religionens slut?

Elisabeth Stenborg

Danskt band 297 sidor (342:-)

Almqvist – alltjämt aktuell Catherine Pepinster

Erbjudande

Erbjudande

210:-

235:-

Den lyriska nådens poet

Erbjudande

210:-

Rolf Nygren

Svensk tryckfrihet 250 år Maria Klasson Sundin EVa CROnsIOE gud i verkligheten

Reformationen ur folkets perspektiv heiding s.j. & nyman (red.)

Danskt band 443 sidor

Danskt band 200 sidor

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Brev och anteckningar

Barnets religionsfrihet

johannes sandgren Danskt band 220 sidor

www.signum.se

Möte med K E Løgstrup, Emilia Fogelklou och Ignatius av Loyola

Doften av rykande vekar

Olle Brandt

S:t Olavs nya katolska domkyrka i Trondheim