8 2017 signum

8/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Hårda paket från Artos & Norma …

2017

Nionde budet och #metoo Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

Suárezkonferens i Kataloniens skugga Clemens Poellinger

Vredens dag Lovisa Bergdahl

#metoo och moderlöshetens kultur 1. dionysios areopagita Paradoxernas Gud | Verk i urval

Antonius Almaleh och Ulf Jonsson

Dionysios texter räknas som klassiker.

Mjukt band med flikar 285 sidor. ErbjudANdE 264:-

Biskop i martyrernas kyrka

2. erasmus av rotterdam Om den fria viljan

Magnus Ringgren

Erasmus text har förblivande aktualitet.

Mjukt band med flikar 120 sidor. ErbjudANdE 185:-

”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva

3. ewa bigestans | Julkrubbans historia

Minna Salminen Karlsson

Julkrubbans historia berättar om hur krubban blivit en omistlig del av julfirandet i Sverige.

Här får läsaren för första gången stifta bekantskap med historien om det andliga konstverk en julkrubba är.

Inbunden 192 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg. ErbjudANdE 250:-

Den katolska kyrkan i det självständiga Finland Markus Schmidt

4. simo heininen Mikael Agricola | Hans liv och verk

Ortodoxin efter konciliet på Kreta 2016

Agricola gjorde banbrytande insatser för den finska litteraturen och kulturen.

Inbunden 395 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg & sv/v. ErbjudANdE 275:www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Thomas Bremer

Kyrkorna och oktoberrevolutionen Peter Schalk

Våld i buddhismen

Innehåll Signum nr 8/2017 årgång 43 Ledare

Filosofihistoria

1 minna salminen karlsson

37 erik åkerlund

Nionde budet och #metoo

Krönika

3 clemens poellinger Vredens dag

Barockskolastik

Buddhism

42 peter schalk

Våld i buddhismen

Bokrevy Aktuellt

4 magdalena dahlborg

Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

7 erik åkerlund

Suárezkonferens i Kataloniens skugga

Filosofi

8 lovisa bergdahl

#metoo och moderlöshetens kultur

Den kaldeiska kyrkan

11 antonius almaleh och ulf jonsson Biskop i martyrernas kyrka – intervju med biskop Saad Sirop Hanna

Regina Derieva

48 antonius almaleh

Ögonvittne om Iraks våldsamma förändring –Biskop Saad Sirop Hanna och Edward S. Aris: Abducted in Iraq.

50 magdalena slyk

Polsk kartläggning av svenska värderingar –Katarzyna Tubylewicz: Moralisci.

52 caroline krook

Att komma hem –John Sjögren: Återställelsens glädje.

54 torbjörn aronson

68-kyrkan – om den kristna vänstern före murens fall –Johan Sundeen: 68-kyrkan.

57 charlotta levay

Det förflutna som framtidsdröm och återvändsgränd –Zygmunt Bauman: Retrotopia.

16 magnus ringgren

59 gunilla maria olsson

18 anders arborelius

61 fredrik heiding

”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva Regina Derieva – mitt möte med en teo-poet

Finland 100 år

21 minna salminen karlsson Den katolska kyrkan i det självständiga Finland

Ortodoxa kyrkan

27 markus schmidt

Ortodoxin efter konciliet på Kreta 2016

Ryska revolutionen 100 år

32 thomas bremer

Hundra stormiga år – kyrkorna och oktoberrevolutionen

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Klämda barn i livspusslet –Per Kågeson: Jämställda.

Bibliotek som tillflyktsort i Syrien –Samar Yazbek: Hon som vandrar.

62 gert-ove fridlund

Platonovs motstridiga positioner –Revolution och existens.

64 andreas carlgren

Tolv millenniers klimat –Fredrik Charpentier Ljungqvist: Klimatet och människan under 12 000 år.

66 carl johan ljungberg

Birger Forell – en glömd hjälpare i krigets Berlin –Johan Sundeen: Att tjäna är människans storhet.

69 sven heilo

Mellan hammaren och städet –Serafim Seppälä: Öster om Ararat.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

Redaktion

Prenumeration 2018

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:–

Elisabeth Stenborg.

studerande & pensionär 245:– utom Europa 480:–

Redaktionskommitté

Lösnummer 60:–

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme,

Bg 5282-2046

Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Mikael Schink,

grundad 1963.

Magdalena Slyk, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund, Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Danagård LiTHO Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 31 januari 2018.

Ledare

Nionde budet och #metoo – Sexuella trakasserier handlar inte enbart om maktförhållanden på individnivå.

M

itt i de vanliga, lågintensiva diskussionerna om sådana jämställdhetsmål som lika löner för likvärdiga arbeten eller ökad andel kvinnor i bolagsstyrelser har vi sedan några veckor upplevt en skräll. Hittills har tusentals kvinnor världen runt och inte minst i Sverige utnyttjat interneterans barrikader, Facebook och Twitter, för att kräva något så självklart som rätten till kroppens integritet. #metoo-kampanjen har väckt västvärlden, som varit tvingad att se något som funnits där hela tiden, men som betraktats som så naturligt att det för det mesta inte varit värt att diskuteras: det sätt som framför allt pojkar och män använder sexualitet till att utöva makt över framför allt flickor och kvinnor. Det har kunnat ses i skolor, där pojkars närgångenhet gentemot flickor och intrång på flickors integritet alltför ofta har ursäktats med att det alltid varit så. Pojkar är omogna, eller de är bara för blyga för att visa sitt intresse och sin uppskattning på andra sätt. Och pojkar har vuxit och blivit män som kunnat bete sig på samma sätt på arbetsplatser utan att någon har reagerat. Ty när den utsatta kvinnan inte har reagerat själv, har det varit bekvämast att anta att hon ändå inte har tagit det hela så allvarligt. Och för egen del har hon ofta tvingats till tystnad, eftersom mannen som trakasserat vanligen haft en maktställning.

Fenomenet är alltså inte nytt. Om våra mormödrar och deras mödrar skulle kunna twittra från sin himmel, skulle de förmod-

ligen kunna bidra till kampanjen med liknande berättelser – åtminstone de som hört till de mindre bemedlade samhällsklasserna. Det har alltid funnits människor med ett maktövertag – om än aldrig så litet – som använt gränsöverskridande kroppsliga närmanden för att bekräfta sin makt, både inför sig själva och för att hålla den andra på plats.

Nionde budordet, enligt Katolska kyrkans katekes, lyder: ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru.” Det visar på två av de grundvalar i vårt samhälle som gör mäns trakasserier av kvinnor möjliga. Visst kan man säga att budet formulerades i ett helt annat samhälle och att relationerna mellan män och kvinnor har förändrats åtskilligt sedan dess. Men att trakasserier i dag är så vanliga och så självklara att de först nu lyfts upp till ytan visar att en hel del av det gamla fortlever.

För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp. För kvinnorna har detta inneburit att de internaliserat som sin plikt att underlätta för männen att hålla gränser genom att inte utmana med klädsel eller bete-

Signum 8/2017

1

Ledare

ende och att strategiskt navigera samspelet så att det skall bli möjligt att sätta en gräns, att säga ett nej som förhoppningsvis respekteras. Flera våldtäktsmål har uppmärksammats just därför att de haft denna plikt som utgångspunkt så att den våldtagna kvinnans beteende har nagelfarits, snarare än den förövande mannens.

För män har denna uppfattning om den manliga sexuella driften inneburit att de kunnat känna sig ha rätt att betrakta kvinnor som sexuella objekt, som potentiella tillfredsställare av sexuella begär. Detta innebär inte att alla män eller ens majoriteten av män har betraktat kvinnor så här. Även om de flesta kvinnor har blivit sexuellt trakasserade, så innebär det inte att de flesta män har ägnat sig åt att trakassera kvinnor.

Men för de män som av olika skäl har haft ett behov av att understryka sin makt har uppfattningen om den manliga sexualiteten erbjudit ett medel.

För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas. Vi tror officiellt inte längre på att individuella män kan äga individuella kvinnor. Men sexuella trakasserier handlar inte enbart om maktförhållanden på individnivå. De fall som #metoo-kampanjen har bragt i dagen har ofta handlat om trakasserier på arbetsplatser. De är förknippade med det faktum att män lättare ser andra män som kollegor och potentiella medarbetare, me­dan kvinnorna lätt förblir osynliga eller ses som assistenter. Då kan kvinnors inträde på det som männen lärt sig att betrakta som sina revirområden (i extremfallet kvinnors deltagande i alla slags sammanhang där formell eller informell makt utövas) vara ett hot. Kvinnor skall inte agera, särskilt inte med makt. Ett sätt är då att tydligt behandla kvinnor som kroppar. Den individuella kvinnan blir en del av kvinnosläktet som får ägas och ska hållas på plats.

2

På ytan kan #metoo-inläggen handla om en tv-profils eller filmstjärnas egendomliga sätt att visa uppskattning för sina kvinnliga medarbetare. Det kan handla om hans omättliga sexuella begär och hans oförståelse för att hans beteende verkligen inte välkomnas av dem det berör. Att växa upp i ett samhälle där alla människors lika värdighet visserligen hyllas men inte är en del av den moraliska kompassen och där virilitet fortfarande ses som ett av de avgörande tecknen på maskulinitet kan leda individer fel. Om #metoo får olika samhälleliga aktörer att reagera och fastslå att sexuella trakasserier är fel, så blir det kanske aningen lättare för andra individer att inte göra samma misstag.

Inläggen på #metoo avslutas ofta med konstaterandet att man aldrig berättat detta för någon. Möjligen har man pratat om detta med sina bästa väninnor. Många kvinnor har velat glömma. Många har skämts. Och om man berättar, särskilt om händelser i arbetslivet – då avslöjar man sig som just det som man blivit degraderad till, en kropp i stället för en likvärdig människa. Det som #metoo-kampanjen framför allt kan åstadkomma är att visa att det är en maktutövning som pågår. Genom att det är så många kvinnor som reagerar blir det tydligt att det som för en individ kan vara en hand innanför kläderna eller en ovälkommen kyss är ett samhällsfenomen. Den individuella erfarenheten är en del av något större – ett sätt att utöva och bevara makt.

För oss som kristna i dag räcker det inte att följa de tio budorden. Vi har också fått en vision, ett evangelium, om ett samhälle där alla människor, män såväl som kvinnor, ser varandra som likvärdiga och unika individer, skapade och älskade av Gud till både kropp och själ, och vi har ett uppdrag att arbeta för att förverkliga denna vision. #metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå. minna salminen karlsson

Signum 8/2017

Krönika

Vredens dag gästkrönikör: clemens poellinger

D

omsöndagen, som sällan känts så dömande som i dessa #metoo-tider, är kall men vacker över Stockholm.

Strax före klockan tre skymmer det redan, Norrbros spektakulära ljusutsmyckning inför jul kommer till sin fulla rätt. Och uppe i Storkyrkan fylls bänkarna till brädden av dem som kommer till den första av de två årliga uppförandena av Mozarts Requiem.

Kyrkklockorna slår, startsignalen går: Introitus, ett anslag med bassethorn och fagott i d-moll, samma tonart som i Schuberts Döden och flickan. Sopranen stiger fram, jag skymtar henne över alla vinterrockar, schalar och mest grånade hjässor från där jag sitter på lyssnarplats.

Blicken sveper i stället förbi pelarna till den rikt utsmyckade predikstolen och den kungliga logens magnifika gyllene krona.

Tankarna lyfter, veckans händelser passerar revy: En brydd kamrat ringer påverkad av #metoo-kampanjen i alla dess förgreningar. Han berättar att han tänker igenom sitt tidigare liv, med det menar han sina relationer med kvinnor. Förut på konstskolan, innan han gifte sig och fick barn, vill han betona. Han känner … ja skuld är det väl i någon form, och definitivt eftertankens kranka blekhet som likt ett töcken stiger upp ur minnet många år efteråt.

Jag hälsar på en i förtid döende vän på en avdelning för palliativ vård. Den är förvånansvärt ombonad och trivsam. Vi har inte setts på länge, mer än som hastigast. Vi är båda rörda av mötet, han gråter och blir generad. Väl ute på gatan, mitt i vardagslivet i all dess gråmulna novemberdysterhet känner jag kompostdoften av löv, hör bygg-

jobbarnas dialekter i gatubruset. Tar några snabba långa kliv av pur livsglädje – och känner skuld över min stora lättnad att lämna sjukhuset bakom mig.

En före detta kollega som kände sig utsatt för trakasserier och förbigången i karriären publicerar en text om 25 år gamla händelser och får i sociala medier uppleva sen bekräftelse och smaka revanschens sötma. Jag känner mig lika vagt som motvilligt skyldig till gamla underlåtelser trots att jag endast befinner mig i den yttersta periferin av hennes berättelse. ”… jag (anser) det … högst rimligt att säga att alla män faktiskt bär skuld i de fruktansvärda händelser som nu äntligen avslöjats.

Problemet är strukturellt, skulden således också kollektiv”, skriver Signums John Sjögren med flagellantisk ton i en av sina kolumner i Svenska Dagbladet apropå den mediala #metoo-lavinen.

Men vad tjänar ett så utspätt skuldbegrepp till? försvarar jag mig. Det framstår som en opåkallad devalvering av skuldvalutan, ett trixande med bokföringen i synda­ katalogen. Jag vill avvisa denna skuldbeläggning, envisas med att bjuda ruelsen motstånd.

Med ett ryck återkallas jag till Storkyrkan och den pågående konserten när kören brakar loss: Dies irae. Vredens dag är här och nu, med pukor och trombon. Sedan följer en särskilt effektfull passage där generalbasen ”darrar” mellan noterna giss och a i åttondelar och kören sjunger Quantus tremor est futurus.

Ja, du gode Mozart, vad vi kommer att darra inför domedagen.

Signum 8/2017

3

Aktuellt

Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

Två väldigt olika möten mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan har genomförts under de senaste veckorna: samtalsgrupper har redovisat sina samtal, och samtalsdagar har genomförts i Vadstena. Vad hände, och vad kan tänkas hända sedan?

V

ägens ekumenik, den gemensamma pilgrimsvandringen mot Kristus som är målet, handlar om att ta ett steg i taget och inte lösa problem förrän man nått fram till dem, och att efter varje steg stanna upp, reflektera över varifrån vi kommer, var vi står nu och vart vi är på väg.

Under det så kallade reformationsminnesåret har relationerna mellan katoliker (i meningen kristna i gemenskap med biskopen av Rom) och de västkristna som bröt med Rom under 1500-talet stått i centrum på många håll i världen. Från konflikt till gemenskap, rapporten från samtalen mellan Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet och Lutherska världsförbundet, har ett bitvis påtagligt tyskt perspektiv och undviker en del ömsesidiga övergrepp och kvarstående problem, men har ändå kunnat fungera som underlag för samtal även på svensk mark. Det finns en uttalad vilja från Stockholms katolska stift och från Svenska kyrkan på nationell nivå att nå djupare i relationerna och att göra upp med ömsesidiga fördomar, missförstånd och oförrätter. Dokumentet ser på den gemensamma historien, konstaterar var vi står i dag och pekar ut en fortsatt riktning. Riktningen sammanfattas i de fem imperativ som också på olika sätt uppmärksammats och även fått bredare ekumenisk spridning.

De samtalsgrupper som tillsatts på nationell nivå – en med disputerade akademiker, en med unga vuxna och en lokal grupp med

4

församlingsmedlemmar i Varberg – berättade om sina samtal vid ett seminarium i Uppsala den 28 oktober i år. Huvudsakligen tre spår kunde urskiljas: Det personliga mötet. Grundläggande för att kunna fördjupa förståelsen och våga lyfta fram och utmana fördomar är att man kommer förbi det representantskap som lätt uppstår i ekumeniska sammanhang och i stället är där som person stående i en viss tradition. Då är det också lättare att tala om hur tron levs, snarare än vad läran säger.

Särskilt gruppen med unga vuxna påpekade att man inte får någon djupare förståelse för den andres tradition genom att läsa Katols­ka kyrkans katekes eller Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det är i mötet, där konstigheter kan förklaras och fördomar ventileras, som det går att nå varandra.

Gemensam bön. Oavsett meningsskiljaktigheter, olika förståelse av vad kyrkan är och brist på sakramentsgemenskap kan vi alltid be tillsammans, och i bönen förvandlas vi. I gemensam bön når vi närmare varandra. Den grupp som bestod av lokalt aktiva i Varberg har firat en gemensam gudstjänst med förnyelse av doplöftena, ett konkret sätt att visa att vi har dopet gemensamt.

De har även haft för orten gemensamma böneämnen, så att församlingarna när de firat gudstjänst på olika håll ändå bett tillsammans.

Helgelse och fromhetsbruk. De tillfällen då vi i dag möts, som vanliga kristna, är på

Signum 8/2017

Aktuellt

reträtter och pilgrimsvandringar. Därför är det intressant att undersöka skillnader mellan traditionerna när det gäller varför man är där, vad man menar med de uttryck som används och hur de passar in i den levda tron. En och samma handling eller term förstås olika i olika traditioner, och när vi möts är det viktigt att minnas att vi uppfattar det som händer på olika sätt.

Samtalsdagar Just helgelse och fromhetsbruk stod i centrum för de samtalsdagar som hölls i mitten av november hos Birgittasystrarna i Vadstena med ett tjugotal närvarande. Dagarna riktade sig till anställda på stiftsnivå i olika svenskkyrkliga stift och ett litet antal aktiva i Stockholms katolska stift. De inbjudna handplockades med syftet att skapa närmare kontakter på regionala nivåer i våra traditioner, för att enklare hitta lösningar på lokala och regionala pastorala svårigheter, finna samarbetslösningar för att undvika kyrkligt dubbelarbete och helt enkelt för att ha en god kontakt i den andra traditionen när det är någonting man undrar över. Att känna varandra väl underlättar det pastorala arbetet och motverkar fördomar. Värdskapet för dagarna delades av biskop Anders Arborelius och biskop Martin Modéus, biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan.

Biskop Anders inledde samtalsdagarna med ”Detta är historiskt. Aldrig tidigare har våra traditioner mötts på det här sättet, åtminstone inte här i landet.” De båda biskoparna tackade under sin gemensamma inledning varandra för möjligheten att verka inom den andres geografiska stiftsgränser.

Temat för dagarna var ”pilgrimskap”, och föredrag hölls av docent Karin Johannesson, präst i Svenska kyrkan och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, och biskop Anders.

Johannesson gav en glimt av pilgrimsvandringens historia, från Bibelns berättelser om Guds folk som vandringsfolket via urkyrkans vallfärder till gravar och eremiter och Martin Luthers kritik mot vallfärdandet – han såg en risk för gärningsfromhet, att re-

sor endast var möjliga för välbeställda, och att vandringarna innebar att man under en period övergav den lokala församlingen – fram till dagens globala pilgrimsrörelse. Särskilt visade hon på dagens pilgrimsforskning och vikten av att inte fastna i dikotomier. Människor vandrar inte av antingen religiösa eller icke-religiösa skäl, ofta är det lite av varje som bärs i pilgrimens ryggsäck.

Många av dem som vandrar traditionella pilgrimsleder eller åker på reträtter betraktar sig inte som religiösa och ibland inte heller som särskilt andliga. Samtidigt finns där en längtan, och frågan är hur kyrkan svarar på denna. Biskop Anders talade om helgelsen och om livet som pilgrimsvandring. Biskopen påpekade också att det tidigare varit en skillnad mellan våra traditioner, att man inom den reformatoriska kristenheten talat om rättfärdiggörelse och inom den katolska om helgelse. I dag använder vi ofta samma terminologi. Vi behöver framöver undersöka vad vi egentligen menar när vi talar om helgelse, hur vi relaterar denna till mänsklig frihet och hur helgelsen hänger samman med Guds nåd.

Samtalsdagar är en ekumenisk metod som används av Svenska kyrkan i relation till de ortodoxa kyrkorna i Sverige. Den innebär att en lite större grupp, i bästa fall med god balans mellan de traditioner som möts, samlas kring ett tema men framför allt delar bön, måltid och samtal. Till skillnad mot mer en formell dialog, som ska bearbeta teologiska skiljefrågor och producera någon typ av rapport, handlar samtalsdagar om att bygga och fördjupa relationer mellan personer från de båda traditionerna. Utan sådana relationer har formella dialoger små möjligheter att få genomslag i praktiken. När deltagarna ber tillsammans och samtalar om hur tron levs skapas band som är av stor vikt för en levande ekumenisk dialog.

Just frågan om hur tron levs, och varför vi behöver undersöka också den aspekten hos varandra, blev särskilt tydlig under den rundvandring som gjordes i Vadstena klosterkyrka. Den komminister som höll i

Signum 8/2017

5

Aktuellt

visningen är svenskkyrklig tredjeordens­ franciskan, och vid ljusbäraren bads gemensamt ”Var hälsad, Maria”. Att 20 personer möts och kommer varandra närmare i bön och vänskap kan tyckas vara en droppe i havet, och därför ber vi nu vidare för ringar på vattnet där droppen fallit. Om inte annat kommer erfarenheterna från denna första omgång med största sannolikhet att leda till att det blir fler samtalsdagar.

Fortsättning Målet för ekumeniken är alltid enheten i Kristus, och håller vi kursen (och hjälper varandra att hålla kursen) mot Kristus kommer vi också närmare varandra. I grund och botten är ekumenik ett gemensamt sökande efter sanningen, där vi i varandras traditioner kan upptäcka aspekter av uppenbarelsen som vi inte riktigt satt ljuset på och dela med oss av de erfarenheter och insikter som finns i den egna traditionen.

Under de senaste två decennierna har ett fokus legat på rättfärdiggörelse. Samtidigt har vi sett en utveckling där vi tolkat forskning och samhällelig utveckling olika och som en följd av det glidit än mer ifrån varandra i frågor som rör mänsklig kroppslighet, och dragit olika slutsatser i moraliska och medicinsk-etiska frågor.

Att diskutera de frågor där vi står långt från varandra är som att diskutera hur man bäst korsar en flod som ligger flera dagsmarscher bort utan att veta vilka förutsättningar som finns för den som står på flodbanken. Det är viktigt att vara medveten om att floden kommer att behöva passeras, men inte så meningsfullt att försöka lösa problemet innan det är känt om det finns brovirke i närheten, eller rentav en båt. Vi behö-

6

ver fördjupa förståelsen för varandra i andra frågor innan vi kan ge oss på det som ligger längre bort.

En av de skillnader som kommit fram under samtalen de senaste åren är kyrko­ synen, inte bara mellan traditionerna utan också inom. Likaså finns det skillnader i hur man ser på fromhetsuttryck och handlingar, och hur dessa hänger samman med helgelse och nåd. Även relationen mellan person och gemenskap har nämnts som någonting att undersöka närmare, eftersom vi verkar i ett individualistiskt samhälle med stort fokus på individens frihet, och detta påverkar den kyrkliga gemenskapen.

Ett mer konkret problem som har diskuterats och som behöver hanteras är att den formella dialogen inte får vara frikopplad från den pastorala verkligheten. Därför önskas också fler gemensamma seminarier och andra mötesplatser parallellt med en formell dialog. Det ger möjlighet för dem som för ett formellt samtal att vara säkra på att det arbete som utförs har pastoral relevans.

Det finns stötestenar och skoskav i relationerna mellan katoliker och reformatoriska kristna, vilket innebär ett kontinuerligt behov av att mötas och stärka relationerna. Bara så kan fördomar, missförstånd och faktiska meningsskiljaktigheter hanteras. Samtidigt finns det också ett allt större intresse för gemensamma trosyttringar och närmanden i mer folkliga fromhetsuttryck.

Eftersom bönen – verbal eller fysisk – kommer före teologin, är dessa uttryck som vi i allt högre grad delar viktiga att undersöka och samtala om.

En kvalificerad gissning är att helgelse och fromhetsuttryck kommer att vara i ekumeniskt fokus ett tag framöver. magdalena dahlborg

Signum 8/2017

Aktuellt

Suárezkonferens i Kataloniens skugga

D

et är i år 400 år sedan Francisco Suárez (1548–1617) gick bort. Suárez räknas ofta som den främste filosofen och teologen inom Jesuitorden genom tiderna. Han hade ett enormt genomslag i såväl det katolska som det protestantiska Europa under 1600- och 1700-talet, och formade sin tids filosofiska och teologiska debatter.

Under detta minnesår anordnas en mängd olika konferenser om olika aspekter av Suárez tänkande. En av dessa gick nyss av stapeln vid Gregoriana, jesuiternas påvliga universitet i Rom. Suárez undervisade vid föregångaren till denna institution, Collegio Romano, mellan åren 1580 och 1585.

Temat för just denna konferens var ”Francisco Suárez och den politiska auktoritetens grundvalar” (Francisco Suárez e le fondamenta dell’autorità politica). Till saken hör att Suárez i dag kanske är mest känd som en av upphovsmännen till den internationella rätten, och därmed just som en politisk filosof.

Konferensen öppnade med en inspirerande presentation av Thomas Pink, från King’s College, University of Cambridge. Pink är känd i Sverige genom översättningen av hans bok om den fria viljan, men han är också filosofihistoriker med en specialisering på 1600-talet. I detta sammanhang talade Pink bland annat om den politiska auktoriteten som någonting som också undervisar om vad som är rätt och fel. En lag som uppställer konsekvenser för exempelvis stöld är inte bara rent instrumentell, och talar om vad som de facto sker vid vissa handlingar, utan också undervisande och signalerar att stöld är någonting felaktigt och förkastligt.

Efter denna öppning talade Jean-François Courtine, en av de främsta experterna på

Suárez i Frankrike. Courtine fick Franska akademiens stora pris i filosofi 2013 för sitt livsverk. På denna konferens spårade han utvecklingen av den naturliga lagen och dess förhållande till en annan typ av lag från Thomas av Aquino (1225–1274) till Suárez. Ett viktigt drag här är hur ”lägre” typer av lag har en delaktighet i ”högre” typer hos Thomas av Aquino – den ”positiva” (stiftade) lagen har en delaktighet i den naturliga lagen (lex naturalis), och den naturliga lagen har i sin tur en delaktighet i den eviga lagen (lex æterna). Hos Suárez bryts detta schema eller mönster upp, och lagarna på de olika nivåerna förstås som fristående från varandra.

Påföljande dag under denna tvådagarskonferens inleddes med ett animerat föredrag av jesuitpater João Vila-Chã, en av de mest framträdande filosoferna inom Jesuitorden i dag. Föredraget var inriktat på Suárez viktiga roll i hans samtid och blandades med anekdoter från Suárez liv. Det sägs bland annat att Suárez vid ett tillfälle anklagades för heresi men valde att inte försvara sig. När han tillfrågades om skälet till detta svarade han att om han försvarade sig skulle han i sin tur behöva anklaga sin anklagare för heresi, vilket han inte ville utsätta denne för.

Constantino Esposito från universitetet i Bari, en av de främsta kännarna av Martin Heidegger (1889–1976) i Italien, återkom sedan i sitt föredrag till frågan om förhållandet mellan olika typer av lag hos Suárez.

Han kopplade detta också till frågan om politisk auktoritet, och konstaterade att det är en öppen fråga hur människors och Guds handlande förhåller sig till varandra när det gäller att grunda politisk auktoritet.

Signum 8/2017

7

Aktuellt

Undertecknad fick sedan tillfälle att hålla ett föredrag som kopplade samman frågan om politisk auktoritet med Suárez metafysik. Suárez var en systematisk tänkare och lämpar sig väl för ämnesöverskridande studier. I sin politiska filosofi konstaterar han att den politiska gemenskapen skapas av människor genom fria viljeakter. Dessa människor bildar på så sätt en enhet, en gemenskap, som Suárez kallar ”en mystik kropp” (unum corpus mysticum). Föredraget försökte att ge en bakgrund i Suárez metafysik för att klargöra den ontologiska statusen hos en sådan ”mystik kropp”.

Det avslutande föredraget hölls så av Franco Todescan från universitet i Padua.

Todescans karriär spänner över fem decennier och inkluderar flera böcker om just politisk teori under 1600-talets skolastik. Med ålderns visdom höll Todescan en avslappnad presentation, kryddad med anekdoter från ett långt liv inom universitetsvärlden, men lyckades i detta på ett mycket klart sätt redogöra för Suárez ”voluntarism” inom

rättsteorin. ”Voluntarism” innebär här att en tvingande lag kräver en laggivare som ger lagen kraft genom en viljeakt. Detta är kanske klart när det gäller rent mänskliga förhållanden, men Suárez menar att detta också gäller den naturliga lagen och det vi generellt kan uppfatta som rätt och fel i relation till Gud som laggivare. Frågeställningen om förhållandet mellan rätt och fel, å ena sidan, och Guds vilja, å den andra, går tillbaka till åtminstone Platon (428–348 f. K r.).

Konferensen anordnades alltså på jesuiternas universitet i Rom, Gregoriana. Arrangören, tillika dekanen för filosofiska fakulteten vid Gregoriana, jesuitpater Louis Caruana, hade lyckats dra ihop akademiker från olika språksfärer och traditioner till denna konferens. Det fanns en känsla under konferensen – mot bakgrund av exempelvis skeenden i Katalonien och i delar av Italien – att frågor om just den politiska auktoritetens grundvalar, och om hur denna auktoritet legitimt kan utövas, är mer angelägna att reda ut än på mycket länge. erik åkerlund

Filosofi

#metoo och moderlöshetens kultur av lovisa bergdahl

S

om en kommentar till #metoo, i Dagens Nyheter den 19 november, konstaterar Björn Wiman att det finns ett nära samband mellan exploateringen av kvinnan och exploateringen av naturen.

En tystnadskultur har fått råda i båda fal-

8

len, skriver han. ”Liksom i frågan om kvinnors utsatthet handlar det om en stor grupp män(niskor) som har vetat om vad som pågår och sett det hända – men som på ett säreget sätt kommit överens om att inte göra någonting åt det.” Men nu bryts tystnadskultu-

Signum 8/2017

Filosofi

ren, i alla fall när det gäller exploateringen av kvinnan och det sexuella våldet, och det är ett hoppfullt tecken.

Sambandet mellan kvinnan och naturen är uråldrigt. I stora delar av den västerländs­ ka filosofi- och teologihistorien har kvinnan fått representera platsen, immanensen, materien och naturen, medan mannen har fått representera tiden, transcendensen, evigheten och idévärlden. Med Odysseus som mytologisk förebild har mannens roll varit att lämna hemmets trygga vrå och ge sig ut på upptäcktsresa. Han har erövrat världen och ritat kartorna. Hon har satt maten på bordet och fött barnen. Han har fått tänka de stora tankarna, hon har tagit hand om det vardagliga och jordnära. Kvinnan är, i detta perspektiv, mannens plats. Hon är den fasta punkt till vilken han återvänder efter sina resor. Det är ur henne han själv föds till världen och det är hos henne han söker skydd från offentlighetens ljus. I henne blir livet till och genom henne förs livet vidare. Enligt detta klassiska mönster, visar feministisk filosofi, har kvinnan representerat hemmet, reproduktionen och platsbundenheten medan mannen representerat produktionen och tidsbundenheten.

I Peter Halldorfs nyutkomna bok med den dystopiska titeln Alla himlens fåglar har flytt, är förlusten av platsen utmärkande för vår tid. Boken handlar om profeten Jeremias liv och gärning, men den handlar ännu mer om samtidsmänniskans sökande efter tillhörighet och hemmahörighet. Jeremia ser ut över Jerusalem, sinnebilden för det nya livet, och begråter att staden har blivit en platslös plats där inget längre kan leva. Att vara en platslös människa är, enligt Halldorf, sinnebilden för att ha förlorat sin själ, och i den stad som var tänkt att ge människan liv förgör livet sig självt. ”Alla himlens fåglar har flytt.” På liknande sätt, menar Halldorf, är nutidsmänniskan, som var tänkt att vara ett ”rede” där Gud kunde ta sin boning, i dag en platslös och rotlös varelse.

Om vi sammanför Halldorfs samtidsanalys med den feministfilosofiska läsningen

kan man förstå vår tids platslöshet som en förlust av kvinnan.

En filosof som tar sin utgångspunkt i just förlusten av kvinnan och vars arbete syftar till att återerövra henne, är den belgiskfödda psykoanalytikern och lingvisten Luce Irigaray. Irigaray har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige men är i dag en av Frankrikes mest originella tänkare. Hennes ärende är inget mindre än att omläsa den västerländska filosofihistoriens kanon i jakt på dess marginaliserade och bortträngda element, och det är därför omöjligt att på detta begränsade utrymme göra hennes arbete rättvisa. I det som följer tillåter jag mig dessutom, av utrymmesskäl, viss förenkling, med förhoppning om att den intresserade läsaren själv läser vidare.

I Irigarays tänkande är modermordet den västerländska civilisationens urmyt och grunden för dess kulturella och symboliska ordning. Modermordet är här en metafor för en kultur som nedvärderar och förskjuter kvinnan och femininiteten och, med henne, platsen, materialiteten och sinnligheten. Modermordet genererar i politisk och etisk mening en moderslös kultur, en kultur som genom att idealisera framgång, makt, inflytande, autonomi och konkurrens – och samtidigt devalvera sådant som värnandet om naturen, relationaliteten och samarbetet – har legitimerat exploateringen av både kvinnan och naturen.

Hur har det blivit så här? För att kunna besvara den frågan behöver vi, enligt Irigaray, vända oss till Freud, fader till västerlandets moderna sexualitetssyn.

För Freud står relationen mellan modern och sonen modell för den perfekta sexualiteten (flickans sexualitet är ointressant för Freud). Här är oidipuskomplexet centralt, något som i förenklade ordalag handlar om att pojken vill erövra sin mammas hela kärlek och för att få den försöker han undanröja både pappan och de andra syskonen. Detta gör fadermordet till vår kulturs undermedvetna matris – en rivalitet som i vuxen ålder resulterar i rivalitet med andra män om

Signum 8/2017

9

Filosofi

kvinnans kärlek och uppmärksamhet. Det sexuella våldet kan med Freuds teori förklaras som en konsekvens av mannens behov av att äga objektet för sitt begär (dvs. kvinnan). När pojken senare upptäcker sin olikhet med modern och att det är han och pappan som har de attribut som kvinnan och modern tycks begära, tar han avstånd ifrån modern och allierar sig med fadern.

Vad händer då med flickan i Freuds teori om pojkens sexualitet?

I sin omläsning av Freuds fadermord sätter Irigaray den bortglömda flickan i centrum. Både pojken och flickan föds av en moder, men för flickan behövs inget uppbrott och inget avståndstagande. Hon behöver inte, som pojken, bryta med sin mor för att upptäcka sitt kön. Hennes utveckling går ut på att återupprepa moderskapet. Hon behöver till skillnad från pojken vara kvar i relation till sitt kön, identifiera sig med sin mor – både som mor och som kvinna – för att förvärva sin subjektivitet och sin könsidentitet.

Problemet med vår samtid, menar Irigaray, är att vi i dag uppfostrar både pojkar och flickor efter pojkens och patriarkatets modell. Alltså, för att bli självständiga subjekt måste både pojken och flickan bryta med modern. För flickan är detta problematiskt eftersom hon är lik sin mor. Ändå är det just det som förväntas av henne så hon bryter relationen och söker faderns gunst. Pojken bryter också med modern, men för honom är detta oproblematiskt – det är vad han förväntas göra. Fadern blir hans allierade och modern/kvinnan blir den han åtrår. Flickan däremot, som inte kan bli till i mannens blick (annat än som objekt) lämnas utan förebild att identifiera sig med. Hennes möjlighet att bli ett subjekt går därmed förlorad.

Det här är dyster läsning men det som sker nu i #metoo är hoppfullt och tystnadskulturerna bryts, en efter en. Men frågan återstår – vad kan göras?

För Irigaray är det språkliga och det materiella omöjligt att skilja åt. Förändringen av samhället handlar därmed om att använda de bilder som finns tillgängliga för oss och

10

ladda dessa med ny innebörd. Moderskapet är en sådan bild. Låt oss därför avslutningsvis lyfta fram tre aspekter av hennes tänkande som skisserar vad det skulle kunna innebära att kultivera moderlighet som en etisk-politisk samhällsvision i en tid som vår, för både kvinnor och män.

Platsens och materiens heliggörande. Om vi återknyter till Wimans och Halldorfs resonemang har platsens betydelse för våra liv gått förlorad – både bildligt och bokstavligt – och vi hotas av förintelse. Att då få tillgång till en politisk och etisk vision som tar oss i en annan riktning, menar Irigaray, är vår enda chans att leva. Ett sätt att kultivera moderlighet är därför att heliggöra platsen och materien. Vi lever i en kultur som hyllar rörligheten och flexibiliteten. I en sådan kultur är det en viktig motstrategi att avskilja vissa platser så att de ger oss den kraft, förankring och vila vi behöver. Och i en slit och släng-kultur, där sakerna som vi konsumerar omåttligt tär på naturens och jordens resurser, är det nödvändigt att sätta gränser för konsumtionen och att inte marginalisera den förödande kraft som vår exploatering innebär. Tystnadskulturen kring miljöfrågans praktiska konsekvenser återstår att bryta. Återerövrandet av jungfruligheten. Platsens heliggörande har också med våra relationer till varandra att göra, som män och kvinnor. Om brottet, frigörelsen och självständigheten är vår kulturs relationella mönster, hur kan vi i stället kultivera en dialog mellan könen där vi med den feminina logiken som mönster förblir i relation, frågar Irigaray. Ett klassiskt men ibland undanskuffat katolskt begrepp som ofta återkommer i hennes filosofi är jungfruligheten.

Begreppet jungfrulighet har kommit att förknippas med patriarkatet och i den kontexten givits konnotationer till prydhet och sexualfientlighet. Ändå är det just till detta begrepp Irigaray vänder sig för att förklara vad det kan innebära att kultivera moderlighet.

Jungfruligheten, menar hon, är en förutsättning för moderskapet. Det är bara genom

Signum 8/2017

Filosofi

jungfruligheten som den mentala plats kan materialiseras som ger oss de resurser som behövs för att bevara vår integritet och våra gränser. Jungfrulighet i vidgad mening, som samhällsvision, handlar därför om möjligheten till återställelse. Den är sinnebilden för den kulturella och andliga restauration som är nödvändig om våra relationer ska helas och om mänskligheten, i förlängningen, ska ha någon framtid. Vi är inte dömda till att fortsätta reproducera ojämlikhet mellan könen. Människan föds jungfrulig och kan fortsätta att bli det genom att återvända till den jungfruliga plats eller urbild i relation till vilken hon har skapats.

Kvinnliga genealogier och förebilder. Enligt modermordets logik lider vår kultur av en avsaknad av kvinnliga förebilder. Om kvinnan ska kunna bli till som subjekt be-

höver bandet mellan mödrar och döttrar stärkas i stället för att brytas. Här finns mycket kvar att göra. Den västerländska konsten och kulturen är rik på den ikoniska kraft som ryms i bilden av modern och sonen, men den är i stor avsaknad av bilder av mödrar och döttrar. Att utgå från moderskapet som metafor och samhällsvision, menar Irigaray, innebär att börja återupptäcka de kvinnliga förebilderna och de kvinnliga genealogierna, baserade på berättelser om relationer mellan kvinnor och mellan mödrar och döttrar.

Moderskapet är förbehållet kvinnor men att mödra, som verb, och att kultivera moderlighet i en tid som vår är en andlig, biologisk och samhällelig uppgift som inkluderar både män och kvinnor. Det är den här uppgiften, visar oss Irigaray, som väntar oss nu.

Den kaldeiska kyrkan

Biskop i martyrernas kyrka Intervju med biskop Saad Sirop Hanna av antonius almaleh och ulf jonsson

S

aad Sirop Hanna föddes i Irak 1972, i en katolsk familj av kaldeisk rit. I mitten av 1990-talet började han sina teologiska studier i Bagdad för att bli präst. Efter vidare studier i Italien och USA doktorerade han i filosofi. Som kyrkoherde i Bagdad kidnappades han av islamistiska extremister som torterade honom under flera veckors tid. År 2014 vigdes han till biskop, och sedan i våras är han apostolisk visitator för de kaldeiska katolikerna runt om i Europa, med säte i Stockholm. Signum fick möjlighet

att göra denna intervju med biskop Hanna i Stockholm i början av november.

Biskop Hanna, vill du till att börja med berätta lite om din egen personliga bakgrund?

Visst, gärna. Jag föddes i en kaldeisk familj i Bagdad 1972 och jag tillbringade min barndom och ungdom i den staden. Jag gick på ett katolskt gymnasium där, och efter studenten fortsatte jag med ingenjörsstudier vid universitetet i Bagdad, där jag tog min första universitetsexamen 1994.

Signum 8/2017

11

Den kaldeiska kyrkan

Men därefter fick mitt liv en annan inriktning. Jag följde min inre kallelse och började studera till präst 1995. Egentligen hade jag haft den tanken redan tidigare.

Men min far ville inte att jag skulle bli präst, och han bad mig att åtminstone först göra klart mina ingenjörsstudier innan jag började på prästseminariet. Jag lydde hans råd på den punkten, och därefter var jag fri att bestämma själv.

Efter två års filosofistudier och ett års teologistudier i Bagdad skickades jag 1998 till Rom för att bedriva ytterligare studier där.

Det visade sig att det blev en lång studietid. Först tog jag en magisterexamen i filosofi, och efter vidare studier i teologi tog jag därefter också en doktorsexamen i filosofi i Rom, vilket inkluderade flera forskningsperioder vid Notre Dame University i Illinois, USA. Under dessa studieår vigdes jag också till präst. Det var år 2001 och det skedde faktiskt i Santa Maria degli angeli e dei martiri, kyrkan som nu är biskop Anders Arborelius kardinalskyrka i Rom. Hur var det att växa upp i Bagdad?

Jag växte upp i en stor familj, med fyra systrar och två bröder. Vi står varandra nära, och det är en stor glädje för mig att min mor plus en av mina systrar och en av mina bröder bor här i Sverige. De bor i Jönköping.

Mina andra syskon bor i Tyskland, England och USA. När jag växte upp under 1970- och 1980-talet var Bagdad en fredlig stad. Relationerna mellan kristna och muslimer var i allmänhet respektfulla. Visst fanns det problem i­bland, men i det stora hela fungerade det bra och jag hade många vänner även bland muslimerna. Situationen präglades dåförtiden inte alls av den fanatism eller fundamentalism som växte fram under 1990-talet.

Eländet började med Gulfkriget 1991 och de konflikter och krig som följde på det.

Jag tyckte om att gå i skolan och jag var dessutom mycket fotbollsintresserad – och

12

det är jag fortfarande! Åren efter min första kommunion levde jag ganska distanserad från tron och kyrkan. Tron hade ingen större betydelse för mig personligen under de åren. Men när jag var 18 år värvades jag som spelare till ett fotbollslag som vår församling hade. Jag gillade fotboll och jag var en rätt duktig spelare. I församlingen fanns en präst som var en helgjuten person och en förebildlig ledargestalt för oss ungdomar, och det var hans sätt att leva som fick mig tillbaka till den kristna tron. Han hade katekesundervisning för ungdomar på fredagar och jag började delta i de mötena. På den vägen väcktes också min längtan efter att själv bli präst. Det var ingenting plötsligt eller dramatiskt, men steg för steg förstod jag att jag hade en kallelse att bli präst.

Låt oss hoppa framåt i tiden. Du kom så småningom att bedriva forskarstudier. Vad var ämnet för din forskning?

Jag har min doktorsexamen i filosofi från Gregoriana, jesuiternas universitet i Rom. Min doktorsavhandling handlade om förhållandet mellan tro och förnuft hos den store medeltida muslimske filosofen Averroës. Jag översatte en av Averroës böcker från arabiska till italienska (Framställning av metodläran för religiösa läror) och gjorde en analys av hur Averroës i den boken framställer förhållandet mellan tron och förnuftet. Redan tidigare hade jag skrivit en masteruppsats i filosofi om en annan aspekt av Averroës tänkande, nämligen hur han försökte kombinera Aristoteles föreställning att världen alltid har funnits med föreställningen om Guds ständigt kontinuerliga skapande av världen, det som på latin brukar kallas för creatio continua.

Averroës var en mycket avancerad filosof med ingående kunskaper om både Platons och Aristoteles tänkande, som han använde sig av för att berika de muslimska teologernas reflektioner över Gud och världen. Averroës böcker ansågs vara mycket kontroversiella i hans egen samtid, men många av dem översattes till latin och fick stort inflytande

Signum 8/2017

Den kaldeiska kyrkan

också i det kristna västerlandet. Thomas av Aquino hänvisar exempelvis i sina verk ofta till Averroës och hans tolkningar av Aristoteles.

Berätta om den kaldeiska kyrkan, dess historia och rötter!

Den kaldeiska kyrkan utgör en del av en större kyrka som redan i antiken kallades för Österns kyrka – nämligen kyrkan på östra sidan om floden Eufrat. På västra sidan om Eufrat låg Romarriket och på den östra sidan låg Persien. Österns kyrka omfattade en rad olika folk – exempelvis kaldéer, syrier, perser och araber – och kyrkans rötter härleds till aposteln Thomas, som enligt traditionen spred evangeliet på den arabiska halvön och därefter också i Indien. Vi kaldéer vördar dessutom två lärjungar till aposteln Thomas, Mar Adai och Mar Mari (Mar betyder helig på kaldeiska), som grundargestalter för vår kyrka. Redan på 100-talet använde vi arameiska, Jesu eget språk, som undervisnings- och gudstjänstspråk i vår kyrka. Både syriskan och kaldeiskan har sitt ursprung i arameiskan. Österns kyrka vann stor spridning och bedrev mission ända bort i Kina och Mon­ goliet. Ännu i våra dagar finns det texter av kaldeiska missionärer bevarade i Kina.

Kyrkan vann periodvis en stor utbredning i dessa länder. Vid ett tillfälle valdes till och med en mongol till patriark, alltså till högsta ledare för Österns kyrka.

På 400-talet ledde teologiska strider tyvärr till en splittring mellan Österns kyrka och kyrkan i västerlandet. Splittringen bestod ända till år 1552, då vår patriark ingick en union med påven i Rom. Sedan dess är den kaldeiska kyrkan en del av den katols­ ka kyrkan och lever i kommunion med bis­ kopen av Rom. Själva beteckningen ”den kaldeiska kyrkan” uppkom dock först mot slutet av 1600-talet, alltså efter det att man ingått unionen med Rom. Dessförinnan använde man helt enkelt beteckningen Österns kyrka.

Den kaldeiska kyrkan kallas ibland för martyrernas kyrka. Inte minst under det senaste decenniet har de kristna utsatts för massiva förföljelser i Irak. Antalet kristna i Irak uppges ha sjunkit från 1,5 miljoner till cirka 300 000 på drygt tio år. Alla dessa förföljelser måste väl ha satt djupa spår i den kaldeiska kyrkans liv?

Förföljelserna mot de kristna i Irak går långt tillbaka i tiden. Ända sedan 300-talet har man talat om kyrkan i Irak som martyrernas kyrka. Vi har lidit under förföljelser under olika perioder, alltifrån den första stora vågen av förföljelser i mitten av 300-talet ända in i vår egen tid. Antalet martyrer i vår kyrka är mycket stort, och det återspeglas i vårt gudstjänstliv. Varje dag under året har vi en bön kallad martyrernas bön i vår liturgi.

En av de kaldéer som studerade tillsammans med mig i Rom och som prästvigdes tillsammans med mig 2001, Rahid Ganni, dödades i Mosul i Irak 2007 eftersom han var kristen. Han var också verksam här i Sverige under flera perioder, bland kaldéerna i Södertälje. Både han och jag kallades 2003 tillbaka till Irak av patriarken, för att vi skulle arbeta som präster i Irak. Fader Ganni var en duktig och mycket uppskattad präst, både här i Sverige och i Irak.

Förföljelserna har präglat vår kyrka djupt och de har bidragit till att stärka männi­ skornas identifikation med kyrkan och deras trohet till Kristi evangelium. Förföljelserna fyller oss förstås med stor sorg, men de har också blivit en livgivande källa av nåd för vår kyrka. De har bidragit till att hålla vår tro levande.

Du blev också själv kidnappad och torterad av en extremistgrupp i Irak. Det måste höra till ditt livs svåraste erfarenheter?

Ja, det var sommaren 2006, då jag arbetade som präst i Bagdad. Det rådde inbördeskrig i Irak på den tiden, efter Saddam Husseins fall

Signum 8/2017

13

Den kaldeiska kyrkan

2003, och de kristna blev offer för striderna mellan olika muslimska grupper. Jag var den sista församlingspräst som fanns kvar i Dora, en av stadsdelarna i Bagdad. Jag kidnappades av en islamistisk grupp som stod al-Qaida nära. Syftet med att kidnappa mig var att få de kristna som levde i Dora att fly.

Och så blev det också. De kristna vågade inte längre bo kvar i området efter det att deras präst hade blivit kidnappad. Många av dem flydde till den kurdiska delen av Irak och andra länder som Libanon och Turkiet.

Väldigt många andra kristna i Irak drabbades av liknande förföljelser som drabbade mig. Min egen erfarenhet har jag beskrivit i boken Abducted in Iraq.

Islamisterna höll mig fången i 28 dagar, från den 15 augusti till den 12 september. De torterade mig med piskrapp på ryggen varje dag och de hotade att de skulle döda mig.

De försökte också tvinga mig att avsvärja mig den kristna tron och att konvertera till islam. Om jag skulle bli muslim skulle de släppa mig och dessutom ge mig ett bra jobb – de kände mycket väl till vem jag var och de visste att jag var välutbildad. De var också särskilt intresserade av om jag fun­gerat som samarbetsman med USA, eftersom USA var deras värsta fiende. Så småningom förstod de att jag inte skulle komma att avsvärja mig min kristna tro, och de meddelade mig då att de planerade att avrätta mig. Samtidigt pressade de mina släktingar att betala en lösensumma för min frigivning. Efteråt förstod jag att de lyckats med det. Men lika plötsligt som jag kidnappats, lika plötsligt blev jag frisläppt på en motorväg i Bagdads utkanter. Det var som att vakna upp ur en mardröm. Ganska snart efter att jag frisläppts återvände jag till Rom för att få en tid för återhämtning från tiden i fångenskap hos islamisterna.

i Irak, nu finns det bara 300 000 kvar, varav 80 procent är kaldéer. Som situationen nu ser ut i Irak, med pågående konflikter och spänningar mellan olika politiska och religiösa grupper, är situationen mycket instabil och svår för de kristna, och man fortsätter därför att lämna landet. Man flyr till Jordan, Libanon, Turkiet eller Europa, USA, Kanada och Australien, och ännu fler kristna skulle lämna Irak om de hade möjlighet att göra det. Så antalet kristna i Irak kommer att fortsätta att sjunka. Stora delar av det irakiska samhället kontrolleras numera av fanatiska islamister, vilket gör situationen mycket pressad för de kristna. Detta drabbar förstås inte bara kyrkliga ledare som präster och biskopar, det drabbar i lika hög utsträckning vanliga kristna familjer som inte kan skapa trygga och normala förhållanden för sina barn att växa upp i.

Sedan får man heller inte glömma bort en annan mer sociologisk aspekt av saken. I dag lever 80 procent av alla kristna med irakiskt ursprung utanför Irak, medan bara 20 procent finns kvar i Irak. Det har alltså uppstått en geografisk klyvning av den kristna irakiska befolkningen. Det leder till att det skapas en dynamik som främjar att de kristna fortsätter att lämna Irak, eftersom de allra flesta av dem redan har gjort det. Om de flesta i ens familj eller ens släkt har lämnat landet, så ligger det nära till hands att man också själv gör likadant. Det finns alltså ytterligare en orsak till att de kristna lämnar Irak, förutom våldet och den instabila situationen i landet, nämligen att man önskar att leva tillsammans med alla de många släktingar och vänner som nu lever i andra länder. Om dina barn lever i ett annat land, så har du ett starkt skäl för att vilja flytta till samma land.

Hur ser du på de kristnas framtid i Irak?

Vilka följder får det för Irak att de kristna lämnar landet?

Jag försöker att se mycket realistiskt på saken. Man måste inse att två tredjedelar av de kristna i Irak redan har flytt från landet.

Tidigare fanns det cirka 1,5 miljoner kristna

De kristna har en mycket lång historia i Irak, så landets kulturella identitet kommer naturligtvis att påverkas av att de kristna försvinner. Nu riskerar det irakiska samhäl-

14

Signum 8/2017

Den kaldeiska kyrkan

let att alltmer komma att präglas av fundamentalistiska former av islam. De kristna har dessutom ryktet om sig att vara skickliga och pålitliga i sin yrkesverksamhet, så de kommer att saknas inom många samhällssektorer. Men på lång sikt kommer det inte minst att innebära en djupgående förändring av Iraks relationer till omvärlden, i synnerhet till västvärlden. Hittills har de kristna fungerat som brobyggare mellan Irak och västvärlden. Många kristna har varit välutbildade och har haft goda kontakter i andra länder. De kristnas flykt från Irak kommer att försvaga landets relationer till västvärlden. Av den anledningen är många av de moderata och toleranta muslimerna i Irak angelägna om att de kristna inte ska lämna landet, och man försöker att övertala de kristna att stanna.

Hur ser din nuvarande verksamhet som biskop ut?

Jag vigdes till biskop den 24 januari 2014, och jag är nu stationerad här i Sverige sedan ett knappt halvår tillbaka, i min egenskap av apostolisk visitator för Europas kaldéer.

Antalet kaldéer växer i Europa, eftersom många av dem kommer hit som migranter.

Det betyder för min del att jag behöver resa en hel del för att besöka kaldéerna runt om i Europa. Det finns i dag minst 75 000 kaldéer i Europa. Den största gruppen kaldéer i Europa finns numera i Sverige. Sammanlagt cirka 20 000 kaldéer bor i Sverige, främst i Stockholm, Södertälje, Eskilstuna, Norrköping, Linköping, Jönköping och Göteborg.

Ibland brukar vi säga att kaldéerna i Sverige är bosatta längs E4:an! Men också i England, Tyskland och Frankrike finns det större grupper med kaldéer.

När jag hade utnämnts till apostolisk vikarie valde jag att bosätta mig i Sverige, eftersom den kaldeiska gruppen är så stor här i landet. Men det berodde också på att jag har särskilda personliga band till Sverige. Jag har återkommande besökt Sverige ända sedan 2001 och bland annat haft föreläsningsverksamhet i de kaldeiska församlingarna.

Dessutom är både min mor och två av mina syskon bosatta här i landet. Så det fanns flera starka skäl för mig att bosätta mig just i Sverige. Till detta kommer också att kardinal Anders Arborelius hela tiden har varit mycket tillmötesgående och välkomnande gentemot oss. Han är ju biskop för alla katoliker här i Sverige, medan jag är apostolisk vikarie specifikt för de kaldeiska katolikerna. Vi diskuterar gemensamma frågor på ett kollegialt sätt, och vi har ett väldigt gott samarbete med varandra.

För närvarande har vi fem kaldeiska präster här i Sverige. En särskild glädje för mig är att vi nu också har två kaldeiska prästkandidater som studerar på stiftets prästseminarium i Uppsala. Tanken är att de ska prästvigas specifikt för att tjäna de kaldeiska kristna här i landet, men som en del av Stockholms katolska stift.

Hittills har vi egentligen inte några egna kaldeiska kyrkobyggnader här i landet. Vi lånar kyrkor på olika håll i landet, allt eftersom det är möjligt. I Eskilstuna har vi visserligen ett eget kapell, en gammal fabrikslokal som har byggts om. Men behovet av egna kyrkolokaler är en av våra viktigaste frågor.

Vår första verkligt egna kyrkobyggnad invigs nu den 8 december, Jungfru Maria kyrka i stadsdelen Hovsjö i Södertälje. Det blir en stor dag för oss kaldéer. Vi är mycket glada och stolta över att vi nu har kommit så långt med detta byggprojekt som varit på gång sedan 20 år tillbaka. Men det betyder inte att vi kan slå oss till ro med detta. Vi behöver ytterligare ett antal egna nya kyrkor på olika håll i landet. Vi har vårt eget språk, vi har vår egen liturgi och så vidare, och vi har dessutom så många personer som kommer till våra gudstjänster att vi behöver ett antal egna kyrkor.

De katolska kyrkorna av latinsk rit förmår helt enkelt inte att härbärgera oss, och jag vet att en del kaldéer av ren platsbrist söker sig till gudstjänster i andra kristna samfund.

Slutligen, biskop Hanna, vilka särskilda utmaningar ser du för den kaldeiska kyrkan här i Sverige?

Signum 8/2017

15

Den kaldeiska kyrkan

Det finns förstås utmaningar av olika slag, förutom detta med egna lokaler. En av de stora frågorna är hur vi kan bevara vår kristna identitet och vårt kulturella arv, inte minst vårt språk, och samtidigt växa in i det svenska samhället. Här gäller det att hitta en rätt avvägning, så att vi kan vara kaldéer och svenskar på en och samma gång. En annan viktig utmaning gäller den religiösa

bildningen. Vi behöver finna sätt att upprätthålla kunskapen om vår tro, dess liturgi, teologi, historia och så vidare. Min förhoppning är att vi framöver kommer att kunna utveckla vårt samarbete med studieförbundet Bilda och med lärosäten som de katolska folkhögskolorna och Newmaninstitutet för att säkerställa detta.

Regina Derieva

”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva av magnus ringgren

F

örfattarintervjun är en genre som uppfunnits i helvetet. Vad författaren menat med sin text skall framgå av verket; han eller hon skall inte tvingas eller tillåtas tolka det ytterligare en gång.

Ofta är den färdiga boken död för en författare och det som sägs i tv-sofforna är en förtäckt likpredikan. Det är läsarens uppgift att göra texten levande, inte författarens.

Därför är det fullt i sin ordning att jag nästan ingenting vet om Regina Derieva och vad hon tänkte om sin dikt. Mitt läsarjag får vara ifred. Och jag tycker mig få en meningsfrände hos Derieva själv, när hon vänder på fiktionens ordning och hävdar att Hamlet skapat Shakespeare och J. Alfred Prufrock skapat T. S. Eliot. Om inte dessa uppfinningar hade blivit gjorda, vad hade vi då, säger Derieva, vetat om ”överflödiga männi­skor”?

Och jag slipper höra om hon själv såg sig som en överflödig människa eller som en flykting och pilgrim. Jag tillåts se henne som ett näst intill anonymt vittne från en vistelse i det verkliga.

16

Jag har knappt en biografisk ståltrådsgalge att hänga upp Regina Derievas texter på, men det är snarare en fördel, eftersom de då lättare blir synliga i egen rätt, och som stämmor i en stor kör av rysk 1900-talspoesi. Hon var född i Odessa 1949, och hennes uppväxt i Kazakstan var sovjetmarxistisk. Trots miljön blev hon katolik och lämnade Sovjet för Israel. Hon förvägrades israeliskt medborgarskap för sin tros skull, och från millennieskiftet bodde hon i Sverige – i Märsta av landets alla oglamorösa orter – fram till sin död 2013.

I texterna finns det grundackord av uppbrott, hemlöshet och förlust som tycks vuxna ur linjerna i denna skissartade biografi: ”Min stjärnetimma förrann/och gav aldrig i hemlandet skörd.” Att se Ryssland i vitögat är att möta Medusa: ”Den som lyft Fosterlandets tunga ögonlock/har sett in i hennes stenpupiller.” En strof där översättaren försöker efterbilda bunden rysk vers talar om samma sak: I rosten finnes elden, vattnet, stenen.

I sorgen finnes busken, trädet, gräset.

Signum 8/2017

Bokrevy

stationen Radio Jerevan, som specialiserade sig på en vågad och humoristisk drift med sovjetsystemet. Ett exempel: ”Är det sant att man kan dömas till tio års fängelse om man kallar Brezjnev för idiot? I princip ja, för i så fall tillämpas paragrafen om ’avslöjande av statshemligheter’”.

I det sista stora slutkapitlet, ”Det självständiga Armenien”, erbjuder Seppälä en mycket bred exposé över utvecklingen efter Sovjetunionens sammanbrott och motsättningarna kring den armeniska enklaven Nagorno-Karabach, som är omsluten av Azerbajdzjan. Så olika ämnen som ekonomin, Armeniens minoriteter och relationerna med Turkiet behandlas, men även Eurovisionsschlagerfestvalen 2006 med en typisk finsk vinkling: ”Vad hände i skuggan av Lordi?”

De många massakrerna och fördrivningarna har lett till en stor armenisk diaspora, särskilt i USA. I Venedig upprättade mun-

ken Mekhitar (1676–1749) på ön San Lazzaro ett katolsk-armeniskt centrum år 1717.

Märkligt nog nämner Seppälä inte att de armeniska katolikerna 1811 också upprättade ett kloster i Wien, som fortfarande bedriver verksamhet med både kyrka och bibliotek. (I vårt land finns det uppskattningsvis 6 000 exilarmenier.) Kända exilarmenier som William Saroyan porträtteras.

På plussidan finns en tidslinje från 5 000 f. K r. till 2016, då påven Franciskus i juni besökte Jerevan, Etjmiadzin och Gyumri, som gör det lättare att orientera sig kronologiskt.

Mina mest kritiska synpunkter gäller emellertid två brister. Det hade väsentligt underlättat läsningen om det funnits åtminstone några överskådliga kartor så att man lättare kunde orientera sig bland alla ortnamn och se alla gränsförflyttningar. Vidare saknas ett alfabetiskt register, som hade gjort det lättare att hitta bland myllret av namn. sven heilo

Informationer

Påven och Burmas buddhister Påven Franciskus har uppmanat katoliker och buddhister i Burma till en gemensam insats för fred, respekt för människovärdet och rättvisa för män och kvinnor. Vid ett möte med buddhisternas högsta råd i Burma onsdagen den 28 november i Rangoon citerade Franciskus såväl religionsgrundaren Buddha som den helige Franciskus för att visa hur katoliker och buddhister kan samarbeta. Det är en ömsesidig plikt och fullt möjligt, betonade såväl påven som ordföranden för det buddhistis-

ka rådet Sangha Maha Nayaka i sitt uttalande. ”Övervinn vrede med kärlek, illvilja med god vilja; övervinn snålhet med frikostighet, lögnaren med sanning.” Dessa ord av Buddha är en vägvisare för alla, sade påven. Det gäller även för den bön som tillskrivs Franciskus av Assisi: ”Herre, gör mig till ett redskap för din fred. Låt mig bringa kärlek där hatet råder. Låt mig bringa förlåtelse där orätt har begåtts ...”

Den största utmaningen i dag ligger i ”att hjälpa människorna att öppna sig

Signum 8/2017

för transcendensen” och att bli i stånd att lära känna sig själva och så upptäcka den ömsesidiga samhörigheten bland alla människor”, sade Franciskus i Kaba Aye Centre – en av de mest berömda buddhistiska tempelanläggningarna i Sydostasien.

Om religionerna vill hålla samman, på det sätt som de har föresatt sig, så ”måste vi övervinna varje form av oförståelse, intolerans, fördomar och hat”, manade han. ”Inte bara i Burma utan i hela världen behöver människorna dessa gemensam-

71

Informationer

ma vittnesbörd från de religiösa ledarna”, sade påven vidare. ”I mina katolska bröders och systrars namn betygar jag er vår beredskap att tillsammans med er gå vidare och så fredens och helandets utsäde i detta land.”

Tämligen likartat yttrade sig det statliga sangha-rådets ordförande, Bhaddanta Kuma­rabhivamsa. När allt kommer omkring är det som förenar alla religioner att de

slår in på ”vägen till det gemensamma goda”. Han fördömde terrorism och religiös extremism som ”ondsinta tolkningar av varje religions ursprungliga läror” och uppmanade alla religiösa ledare att göra detsamma.

Sangha-rådets ledningsgrupp på 47 personer utses av staten. Rådet ska vaka över att buddhismen respekteras bland de 500 000 munkarna och noviserna i landet. Under

de senaste månaderna har det funnits enskilda ultranationalistiska buddhistiska extremister i Burma som har polemiserat och hetsat mot andra folk och religioner.

Totalt finns det enligt uppgifter från Vatikanradion en halv miljon buddhistiska munkar i Burma och 75 000 nunnor. Nästan 90 procent av befolkningen tillhör den buddhistiska theravada-­i n­ riktningen.

kathpress 2017-11-29

Medverkande i detta nummer antonius almaleh Utvecklingsansvarig på studieförbundet Bilda. anders arborelius Kardinal och biskop av Stockholms katolska stift. torbjörn aronson Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. thomas bremer Professor i ekumenik och fredsforskning vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Münster. andreas carlgren F.d. miljöminister, Stockholm. magdalena dahlborg Ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sven heilo Fil. kand. i historia vid Lunds universitet och översättare. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

72

minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet. caroline krook Tidigare biskop i Stockholms stift inom Svenska kyrkan. charlotta levay Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. carl johan ljungberg Stats- och litteraturvetare, Stockholm. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna i Tierp. clemens poellinger Konstkritiker på Svenska Dagbladet. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. peter schalk Professor emeritus i religionshistoria vid Uppsala universitet. markus schmidt Jesuitpater och biträdande professor i ekumenisk teologi vid universitetet i Innsbruck, Österrike. magdalena slyk Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. erik åkerlund Fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.

Signum 8/2017

Innehåll Signum nr 8/2017 årgång 43 Ledare

Filosofihistoria

1 minna salminen karlsson

37 erik åkerlund

Nionde budet och #metoo

Krönika

3 clemens poellinger Vredens dag

Barockskolastik

Buddhism

42 peter schalk

Våld i buddhismen

Bokrevy Aktuellt

4 magdalena dahlborg

Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

7 erik åkerlund

Suárezkonferens i Kataloniens skugga

Filosofi

8 lovisa bergdahl

#metoo och moderlöshetens kultur

Den kaldeiska kyrkan

11 antonius almaleh och ulf jonsson Biskop i martyrernas kyrka – intervju med biskop Saad Sirop Hanna

Regina Derieva

48 antonius almaleh

Ögonvittne om Iraks våldsamma förändring –Biskop Saad Sirop Hanna och Edward S. Aris: Abducted in Iraq.

50 magdalena slyk

Polsk kartläggning av svenska värderingar –Katarzyna Tubylewicz: Moralisci.

52 caroline krook

Att komma hem –John Sjögren: Återställelsens glädje.

54 torbjörn aronson

68-kyrkan – om den kristna vänstern före murens fall –Johan Sundeen: 68-kyrkan.

57 charlotta levay

Det förflutna som framtidsdröm och återvändsgränd –Zygmunt Bauman: Retrotopia.

16 magnus ringgren

59 gunilla maria olsson

18 anders arborelius

61 fredrik heiding

”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva Regina Derieva – mitt möte med en teo-poet

Finland 100 år

21 minna salminen karlsson Den katolska kyrkan i det självständiga Finland

Ortodoxa kyrkan

27 markus schmidt

Ortodoxin efter konciliet på Kreta 2016

Ryska revolutionen 100 år

32 thomas bremer

Hundra stormiga år – kyrkorna och oktoberrevolutionen

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Klämda barn i livspusslet –Per Kågeson: Jämställda.

Bibliotek som tillflyktsort i Syrien –Samar Yazbek: Hon som vandrar.

62 gert-ove fridlund

Platonovs motstridiga positioner –Revolution och existens.

64 andreas carlgren

Tolv millenniers klimat –Fredrik Charpentier Ljungqvist: Klimatet och människan under 12 000 år.

66 carl johan ljungberg

Birger Forell – en glömd hjälpare i krigets Berlin –Johan Sundeen: Att tjäna är människans storhet.

69 sven heilo

Mellan hammaren och städet –Serafim Seppälä: Öster om Ararat.

71 informationer 72 medverkande i detta nummer

Redaktion

Prenumeration 2018

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Helår (8 nummer)

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör),

inom Europa 400:–

Elisabeth Stenborg.

studerande & pensionär 245:– utom Europa 480:–

Redaktionskommitté

Lösnummer 60:–

Henrik Alberius, Gabriel Bar-Sawme,

Bg 5282-2046

Lovisa Bergdahl, Olle Brandt, Roberta Colonna Dahlman, Tord Fornberg,

Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Gösta Hallonsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Thomas Idergard, Britt Inger Johansson,

Tidskriften Signum startades 1975 som

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson,

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

Anders Piltz, John Sjögren, Mikael Schink,

grundad 1963.

Magdalena Slyk, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Heinz Werner Wessler,

Signum utges sedan 2001 av

Erik Åkerlund, Katrin Åmell.

Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Danagård LiTHO Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 31 januari 2018.

8/2017

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Hårda paket från Artos & Norma …

2017

Nionde budet och #metoo Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

Suárezkonferens i Kataloniens skugga Clemens Poellinger

Vredens dag Lovisa Bergdahl

#metoo och moderlöshetens kultur 1. dionysios areopagita Paradoxernas Gud | Verk i urval

Antonius Almaleh och Ulf Jonsson

Dionysios texter räknas som klassiker.

Mjukt band med flikar 285 sidor. ErbjudANdE 264:-

Biskop i martyrernas kyrka

2. erasmus av rotterdam Om den fria viljan

Magnus Ringgren

Erasmus text har förblivande aktualitet.

Mjukt band med flikar 120 sidor. ErbjudANdE 185:-

”Vi behöver ej tingen” – om Regina Derieva

3. ewa bigestans | Julkrubbans historia

Minna Salminen Karlsson

Julkrubbans historia berättar om hur krubban blivit en omistlig del av julfirandet i Sverige.

Här får läsaren för första gången stifta bekantskap med historien om det andliga konstverk en julkrubba är.

Inbunden 192 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg. ErbjudANdE 250:-

Den katolska kyrkan i det självständiga Finland Markus Schmidt

4. simo heininen Mikael Agricola | Hans liv och verk

Ortodoxin efter konciliet på Kreta 2016

Agricola gjorde banbrytande insatser för den finska litteraturen och kulturen.

Inbunden 395 sidor. Rikt illustrerad med bilder i färg & sv/v. ErbjudANdE 275:www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Thomas Bremer

Kyrkorna och oktoberrevolutionen Peter Schalk

Våld i buddhismen