Signum 1/2013

1/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

februari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Sluta tala om ”religion”

<

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond

Utan rättvisa ingen fred

utlyser härmed stipendier avsedda för:

Anders Piltz

• studier vid Ecumenical Institute i Bossey, Schweiz • forskning och studier inom ekumenikens område • deltagande i internationella ekumeniska seminarier och konferenser, särskilt gällande fredsrelaterade frågor

Michael L. Fitzgerald

Romersk liturgi i ny svensk dräkt Icke-kristna religioner och Andra Vatikankonciliet

Ansökan ska vara fonden tillhanda senast den 28 februari 2013.

Michael Sievernich

460 år av mänskliga rättigheter Philip Geister

För mer info se www.skr.org

Karl Rahners mystika teologi Beate Beckmann-Zöller

Vad kan vi i dag lära oss av Edith Stein?

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond

Klaus Misgeld

Utopi – platsen som inte finns Alexander Filipovic

Se människan i de sociala nätverken www.signum.se

Innehåll Signum nr 1/2013 årgång 39 Ledare

Idéhistoria

1 philip geister

35 klaus misgeld

Sluta tala om ”religion” – Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de religionsfientliga debattörerna.

Aktuellt

3 anna maria hodacs

Utan rättvisa ingen fred – Påvens fredsbudskap för 2013.

Liturgi

5 anders piltz

Romersk liturgi i ny svensk dräkt – Med anledning av den nya Cecilia.

Andra Vatikankonciliet 50 år

13 michael l. fitzgerald

Icke-kristna religioner och Andra Vatikankonciliet – En av konciliets stora överraskningar.

Mänskliga rättigheter

16 michael sievernich

460 år av mänskliga rättigheter – De mänskliga rättigheterna är äldre än franska revolutionen men gällde då inte slavar, indianer och kvinnor.

Teologi

23 philip geister

Karl Rahners mystika teologi – Hur får människan kunskap om Gud?

Reliker

28 peter newsham

Helig relik eller historiskt föremål?

– Om äktheten av den heliga huvudduken i Cadouin.

Filosofi

30 beate beckmann-zöller

Vad kan vi i dag lära oss av Edith Stein?

– ”Den heliga filosofen” Edith Stein bjuder på motstånd både som person och som forskare.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Utopi – platsen som inte finns – Politisk modell eller återvändsgränd?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

42 alexander filipovic

Se människan i de sociala nätverken – Kyrkan måste stödja det autentiskt mänskliga i den virtuella verkligheten.

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Film

48 astrid söderbergh widding Palme x 3 – K ristina Lindström och Maud Nycander: Palme.

50 philip geister

π i 3D – Berättelsen om Pi, i regi av Ang Lee.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare

51 kjell sundberg

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

52 sune fahlgren

Ignatiansk spiritualitet i kyrkligt gränsland – Fredrik Heiding: Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers.

55 per beskow

Mycken katolsk historia ryms i arkiven – Lars Hallberg: Främlingar i förskingringen.

57 sten hidal

Kristen manlighet hos tre – Inger Littberger Caisou-Rousseau: Över alla gränser. Manlighet och kristen (o)tro hos Almqvist, Strindberg och Lagerlöf.

59 gert-ove fridlund

Klarsynt skeptiker – Ivan Turgenjev: Obruten mark.

60 klaus misgeld

Allt har sin tid – Birgitta Odén: Äldre genom tiderna. Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Bokrevy Klimatflyktingar – Shora Esmailian: Ur askan: om människor på flykt i en varmare värld.

Prenumeration 2013

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 mars 2013.

Ledare

Sluta tala om ”religion” – Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de debattörer som surfar på den negativa klang som ordet har.

F

ör bara några år sedan var det knappast någon som pratade om religion.

Nu gör alla det. I tidningarna har Gud flyttats från skämtavdelningen till ledarplats. Den engelska tidskriften The Economist (som inte främst är känd som kyrkotidning) bjöd sina läsare i sin julutgåva till och med på en Rough Guide to Hell – en solid genomgång av olika religioners lära om helvetet.

Denna utveckling är mycket glädjande.

Men en av de mer problematiska aspekterna av religionens nya popularitet är den onyanserade användningen av själva begreppet religion som täcker en så enorm bredd av läror, fenomen, övertygelser och praktiker att det i allt mindre utsträckning går att säga något meningsfullt överhuvudtaget. När det diskuteras om det är önskvärt med ”religiösa skolor” eller om ”religion är bra för samhället”, undrar man genast vad samtalet egentligen handlar om. ”Religion” finns inte. Religion är ett samlingsbegrepp liksom begreppet djur. Att tala om djur fungerar på avstånd, men när man väl har trätt in i den zoologiska trädgården blir det meningslöst. Då gäller det att skilja mellan krokodiler och elefanter.

Vem har då någon nytta av allt prat om religion? Begreppet religiös gör inte ens de så kallade religiösa glada om inte meningen förtydligas. I sin bok Introduktion till kristendomen beskriver Joseph Ratzinger hur re-

dan de första kristna var noga med att kristendomen inte skulle beskrivas som en mytologisk religion. Om man då var tvungen att välja kompisar så kände man sig mer hemma bland folk som vi i dag skulle kalla för vetenskapsmän eller filosofer. Trots allt förmedlade uppenbarelsen en kunskap som låg närmare kalla fakta än mytologins mångtydiga symbolik. Paulus beskriver den kristna tron som en sund lära som leder till socialt ansvarstagande och ansvarsfullt uppförande, alltså exakt det som man i dag allmänt anser att religiösa människor inte uppvisar.

Den kristna trons självbeskrivning går ut på att tron vill förmedla en form av kunskap.

På så sätt ligger den nära vetenskap men erbjuder ett ännu större perspektiv än vad vetenskap gör – utan att för den skull förneka vetenskapens värde – ungefär som en resebyrå inte bara erbjuder en semester på Mallorca och på Kanarieöarna utan också flyger sina kunder till Thailand.

Gnosticism, som var den dominerande livsåskådningen i de områden där kristendomen spred sig först, var en insider-religion.

Den avvisades av de stora kristna teologerna eftersom den var alltför spekulativ och världsfrånvänd. Den katolska kyrkans vägran ända fram till Andra Vatikankonciliet att erkänna att människor som tillhör andra religioner skulle kunna bli frälsta hade sin grund i övertygelsen att ”religion” kan vara någonting djupt problematiskt. Andra Va-

Signum 1/2013

1

Ledare

tikankonciliet gav upp detta generella fördömande till förmån för ett mer generöst erkännande av allt det goda som finns i olika religioner, men konciliet gav inte någon bruksanvisning för hur man ska kunna skilja mellan vad som är positivt och vad som är problematiskt i en religion. det är inte bara katolicismen som har varit angelägen om att noga skilja mellan äpplen och päron i religiösa frågor. En religion är en enhet av intellektuella, existentiella, kultiska och etiska moment. Dessa olika moment kan inte blandas ihop med varandra hur som helst. Varje religion med lite självrespekt håller begreppsmässigt ihop de olika momenten i sin lära och sitt liv. Det är detta underliggande sammanhang som ger en religion dess säregna karaktär. Den meta-religion som i den offentliga debatten så ofta förutsätts är en tankeabstraktion utan motsvarighet i verkligheten, ungefär som ett ”djur-i-sig”.

Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de debattörer som surfar på den negativa klang som ordet har.

Om religion är något som vi inte vill ha i Sverige, då kan vi lätt slänga det i slaskhinken, tillsammans med allt och alla som vi inte tycker om. Ett ospecifikt tal om religion skapar på så vis en i sak helt omotiverad rädsla för att ”de religiösa” har ett gemensamt och kanske organiserat intresse av att ge samhället en vetenskapsfientlig, fanatisk och odemokratisk prägel. Men en sådan gemen-

sam agenda finns lika lite som det finns ”religion”.

Att tala om ”religion” må i vissa vetenskapliga sammanhang ha sin plats och sitt berättigande. Men begreppet religion gör inte särskilt mycket nytta när det handlar om att uppskatta eller fördöma olika gruppers bidrag till att bygga samhället. Ur samhällets perspektiv borde det vara irrelevant om något är religiöst eller inte. För dess utveckling är det betydligt viktigare att veta vilka bidrag som en grupp lämnar för att göra samhället rättvisare och rikare. Varje grupp eller varje religiös aktör bör därför först och främst bedömas efter sin förmåga att konstruktivt möta tidens utmaningar på ett sätt som gagnar alla. Så borde till exempel frågan om en skola är bra eller dålig inte hänga på attributet ”religiös” utan på hur väl den lyckas att utbilda ansvarstagande och kunniga medborgare. Ett civilsamhälle behöver kraftfulla och kreativa institutionella aktörer och många religiöst inspirerade aktörer kan spela en viktig roll i utvecklingen av det allmänna bästa. Man får också räkna med att det finns grupper, rörelser och intresseföreningar med anknytning till någon religion som inte kommer att tillföra samhället särskilt mycket eller som till och med är till skada. Men det är gränsen mellan den verkliga nyttan eller skadan för samhället som bör uppmärksammas i den offentliga debatten – inte en imaginär gräns mellan ”religiös” och ”sekulär”. philip geister

www.signum.se senaste nytt från den katolska världen

2

Signum 1/2013

Aktuellt

Utan rättvisa ingen fred –Påven Benedictus XVI:s fredsbudskap för 2013.

E

n förhållandevis sen tradition i den katolska kyrkans historia är firandet av världsböndagen för fred på nyårsdagen. Påven Paulus VI var den förste som – mitt under det kalla kriget med den då rådande misstänksamheten och maktpolitiken – i december 1967 vände sig till de styrande i hela världen och förklarade årets förs­ta dag som världsfredens dag.

I Benedictus XVI:s fredsappell för år 2013 aktualiseras vad denne påve ser som vår tids stora hot mot freden: spänningar och konflikter på grund av en växande ojämlikhet mellan rika och fattiga; ett utbrett själviskt och individualistiskt synsätt som tar sig uttryck bland annat i en ”oreglerad finansiell kapitalism”, terrorism, internationell kriminalitet, en typ av fundamentalism och fanatism som förvanskar religionen.

I årets fredsbudskap erinras om två 50-års­ jubileer: Johannes XXIII:s fredsencyklika Pacem in terris och Andra Vatikankonciliets öppnande. Framför allt lyser pastoralkonstitutionen Gaudium et spes fram mellan raderna, det vill säga synen på de kristna som ”Guds folk som i nära samhörighet med hela den mänskliga gemenskapen är kallade att dela de glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor”. ”Hos varje person finns en djupgående längtan efter fred som i viss mån sammanfaller med önskan om ett innehållsrikt, lyckligt och framgångsrikt mänskligt liv. Med

andra ord motsvarar denna fredslängtan en grundläggande moralisk princip, nämligen plikten och rätten till en fullödig social och gemensam utveckling som är en del av Guds plan för mänskligheten. Människan är skapad för fred, som är en Guds gåva”, säger Benedictus XVI.

Freden – Guds gåva och människans möda Det ligger en för katolskt tänkande typisk paradox dold i sambandet mellan gåva och möda. Människan, alla männi­skor, äger en inneboende förmåga att lära känna det sanna och det goda och därmed ytterst att lära känna Gud själv. Förnekas detta hotas freden. Samtidigt är fredsskapande frukten av ett mänskligt arbete. Alla människor, alla gemenskaper av vare sig religiöst, civilt eller kulturellt slag är kallade att arbeta för fred, likaså människor på alla utbildningsnivåer. ”Fred handlar huvudsakligen om att uppnå samhällets allmänna bästa på dess olika nivåer, de grundläggande och mellanliggande, de nationella, internationella och globala.” Att kämpa för ”det allmänna bästa” är att sträva efter fred. Med det allmänna bästa menas ”summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning”, enligt den katolska katekesen som här citerar Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes.

Signum 1/2013

3

Aktuellt

Att respektera det mänskliga livet ur alla dess många aspekter, från konceptionen, genom fostrets utveckling, fram till dess födelse och fram till det naturliga slutet på människans liv, detta utmärker de sanna fredsstiftarna. Den som älskar fred kan inte acceptera angrepp på och brott mot livet. Den som stöder en liberalisering av abort kanske inte inser att man därigenom talar för en falsk fred. ”Varje angrepp på livet, särskilt på livet i dess begynnelse, orsakar oundvikligen ohjälpliga skador på utvecklingen, freden och miljön. På basen av en förminskad och relativistisk syn på männi­skan och ett skickligt användande av dubbeltydiga uttryck som syftar till att främja en förmodad rätt till abort och eutanasi är det inte heller korrekt att på ett dolt sätt införa falska rättigheter eller friheter i lagstiftningen som utgör ett hot mot den grundläggande rätten till liv.” Påven fastslår också här att ”äktenskapets naturliga struktur som en förening mellan en man och en kvinna” behöver erkännas. Dessa principer, säger påven, ”är inte några trossanningar och följer inte automatiskt på rätten till religionsfrihet. De är inpräglade i själva den mänskliga naturen, tillgängliga för förnuftet och således gemensamma för hela mänskligheten.” De är inte konfessionella. Kyrkan ska anstränga sig för att främja dem. Om dessa principer förnekas skadas rättvisan och freden eftersom detta är ett angrepp på sanningen om den mänskliga personen. Påven försvarar i detta sammanhang även principen om samvetsvägran när det gäller lagar eller beslut som kränker den mänskliga värdigheten som abort och eutanasi.

Den grundläggande rätten till religionsfrihet både vad det gäller frihet till något och från något är relaterad till internationell fred. I detta sammanhang skulle man kanske ha förväntat sig att påven hade nämnt något om de svåra förföljelser som kristna för närvarande utsätts för i många delar av världen. Men han konstaterar att ”i länder med lång kristen tradition är det sorgligt att

4

se att den religiösa intoleransen har ökat, särskilt i relation till kristendomen och mot dem som bara bär ett tecken på sin religiösa tillhörighet”. Den interreligiösa dialogen som ett medel som skulle kunna främja religionsfriheten nämns inte i sammanhanget. ”En av de sociala rättigheterna och plikterna som är mest hotad i dag är rätten till arbete”. Denna rätt hotas av den aktuella finansiella och ekonomiska krisen som i sin tur förorsakar allt större ojämlikheter. Påven efterlyser en ny ekonomisk modell. Han skriver: ”De senaste decenniernas förhärskande modell eftersträvade största möjliga vinst och konsumtion, på grundval av ett individualistiskt och själviskt synsätt, liksom att den betraktade individerna endast i termer av deras förmåga att möta konkurrensens krav. Konkret behövs det fredsstiftare i det ekonomiska livet som på ett kollegialt sätt upprättar band till sina medarbetare, kunder och konsumenter”, säger påven och fortsätter: sådana ”som engagerar sig i det ekonomiska livet för det allmänna bästas skull och inser att deras arbete är något som går utöver deras egenintresse till gagn både för nuvarande och framtida generationer”. I samband med beskrivningen av vår tids konsumtionskultur kunde man kanske ha förväntat sig en passus om förhållandet mellan vår hotade miljö och en ständigt ökande tillväxt.

Påven efterlyser också ”etiska strukturer för valutamarknader, finansiella och kommersiella marknader; dessa måste stabiliseras, samordnas och kontrolleras bättre så att de inte blir skadliga för de allra fattigaste”. Han vänder sig tydligt mot ”en oreglerad finansiell kapitalism”. Det viktigaste fokus ska ligga på matkrisen som bedöms som allvarligare än finanskrisen. En säker tillgång till mat hotas av plötsliga prissvängningar på råvaror inom jordbrukssektorn och av ekonomiska aktörers oansvariga beteende och även av brist på nationell och internationell kontroll. Det måste göras ”möjligt för bönder, i synnerhet för dem med små jord-

Signum 1/2013

Aktuellt

bruksegendomar, att utföra sitt arbete på ett värdigt och hållbart sätt ur en social, ekologisk och ekonomisk synvinkel”.

Att fostra fredsstiftare ”Familjen är ett av de oundgängliga sociala subjekten för att åstadkomma en fredens kultur.” Men också kulturinstitutioner, skolor och universitet har till uppgift att utbilda framtidens ledare till fredsstiftare. Deras bidrag till vetenskaplig reflektion kan skapa en antropologisk och etisk grund för ekonomiska och finansiella aktiviteter. Påven pläderar för en fredens pedagogik som ger människorna tillgång till legitima moraliska referenspunkter och påminner om att

fredsstiftande handlingar är sådana handlingar som gagnar det allmänna bästa. Att odla fred är mer än att vara tolerant. Av fredens pedagogik följer förlåtelsens pedagogik. Tankegången konkretiseras av ett citat ur ett tal som påven höll vid sitt besök i Libanon i september 2012: ”att säga nej till hämnd, att känna igen orättvisor, att acceptera förlåtelse utan att samtidigt söka den, och slutligen, att förlåta.” Det onda övervinns av det goda, och rättvisa måste eftersträvas genom att imitera Gud Fadern som älskar alla sina barn. anna maria hodacs Hela nyårsbudskapet finns i svensk övers. av sr Madeleine Fredell OP på www.katolskakyrkan.se.

Liturgi

Romersk liturgi i ny svensk dräkt av anders piltz År 2013 tar Stockholms katolska stift (och svensktalande katoliker i Finland) nya liturgiska böcker i bruk: en ny version av mässans ordning, samt fjärde upplagan av Cecilia. Katolsk gudstjänstbok. Syftet är att ytterligare förverkliga Andra Vatikankonciliets vision av en levande och livgivande liturgi.

A

ndra Vatikankonciliet var den viktigaste kyrkohistoriska händelsen under 1900-talet. Snart sagt alla aspekter av det kristna livet påverkades, inte bara inom katolska kyrkan. Dess beslut att reformera gudstjänstlivet har haft verkningar också i andra samfund, däribland Svenska kyrkan – jämför sättet att gestalta en luth-

ersk högmässa med nattvard säg 1950 och i dag.

Liturgikonstitutionen Sacrosanctum Concilium röstades igenom i december 1963 med 2 158 röster mot 19. Den var höjdpunkten i en utveckling initierad av Pius X i seklets början, med möjlighet till daglig kommunion, uppgradering av söndagsliturgin, lekmän-

Signum 1/2013

5

Liturgi

för Stilla veckan (genomförd 1955, med återställandet av påskvigilian som nattlig gudstjänst). Påven Pius XII tillsatte en kommission för fortsatt liturgireform, men saken kom i ett nytt läge när efterträdaren Johannes XXIII 1959 tillkännagav planerna på ett allmänt koncilium.

nens medvetna med-bedjande i den officiella liturgin, reform av kyrkosången. Den pastoralliturgiska rörelsen verkade samtidigt för att fullfölja programmet actuosa participatio och fick officiell sanktion i Pius XII:s encyklika Mediator Dei 1947. Nästa etapp påbörjades av denne påve med ordningen

Psaltarpsalmer

642

Psalm 62

  &  œ

Omkväde

œ

œ

1

- dar mig.

(1)

œ

Ba - ra

  &  œ œ 

Psalmton

œ

œ

œ

œ

hos Gud fin - ner

œ (œ)



Omkväde

2

b & b bb

Psalmton

œ

œ

œ

3

œ

Ba - ra hos Gud

b & b bb œ œ 

œ œ œ

œ

œœœœœœœœ

jag

ro.

œ œ œ œ

fin - ner min själ

œ (œ)



œ

sin



ro.

œ œ œ œ

2 Bara hos Gud finner min själ sin ró, * från honom kommer min hjälp.

3 Ja, han är min klippa och min hjälp, * min borg, jag skall inte váckla.

6 Bara i Gud må du ha din ró, min själ, * ty från honom kommer mitt hópp.

7 Ja, han är min klippa och min hjälp, * min borg, jag skall inte váckla.

8 Hos Gud är min frälsning och min ära, * min starka klippa, min tillflykt har jag i Gúd.

9 Förtrösta alltid på honom, du fólk, * utgjut för honom era hjärtan.

*

¤ (Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ánde, * nu och alltid och i evigheters evighet. Ámen.)

8 sönd. ”under året” årg. A: v. 2–3, 6–9b T Ps 62:2–3, 6–9b; omkväde 1 jfr v. 2, omkväde 2 v. 2 • M 1 Gregoriansk, bearb., 2 U. Samuelsson 2010

941

0900-0949 Psalteriet.indd 43

6

2012-11-14 17:31:13

Signum 1/2013

Liturgi

Vaticanum II uttalade sig generellt om den kristna gudstjänstens väsen och egenart, tankar av universell giltighet, och dekreterade att de latinska riterna skulle reformeras enligt dessa principer. Den romerska riten är den största av katolska kyrkans 21 riter. Den firas i stiftet Rom och är spridd över hela världen. (Av övriga latinska riter är den ambrosianska i ärkestiftet Milano den största.) De orientaliska riterna har utformats i kristenhetens gamla centra i Alexandria, Antiochia, Armenien, Syrien och Konstantinopel. Varje rit är formad av omgivande kultur och historiska tillfälligheter till ett arv av texter, sånger, gester, teologi, spiritualitet och disciplin. En rit är inte bara ett sätt att bete sig i gudstjänsten: den uttrycker och uppammar en mentalitet som man inte utan vidare kan byta som man byter kostym. Riten är en viktig faktor i den troendes världsbild.

Den romerska riten bygger på den gamla stadsromerska gudstjänsten (ända till slutet av 300-talet firad på grekiska) vidareutvecklad i den frankiska kyrkan i det karolingiska imperiet på 800-talet, tillsammans med den gregorianska sångskatten. Den nya enhetliga ordningen anammades på 1000-talet också i det konservativa Rom och utbreddes och utvecklades sedan i den medeltida västerländska kristenheten, inklusive i Norden.

Den medeltida mässan behöll en viss lokal kolorit, som efter reformationstidens turbulens ersattes med uniformitet, möjliggjord av boktryckarkonsten: det av tridentinska konciliet beslutade och 1570 utgivna Missale Romanum föreskrev likformighet i minsta detalj. Ordnar som kunde uppvisa en mer än tvåhundraårig egentradition (kartusianer, cistercienser, dominikaner) fick dock tillstånd att behålla den egna riten.

Nu exporterades romersk rit till stora delar av världen genom de europeiska missionärerna. Försöken att införa asiatiska inkulturerade gudstjänstordningar strandade efter ritstriden omkring 1700. Gudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan firades på latin, sin tids engelska, i den romanska värl-

den fortfarande någorlunda begripligt för menige man men på andra håll i världen bara för den bildade eliten. Medan prästen bad de föreskrivna bönerna, ofta tyst, höll folket sin andakt och sjöng eventuellt sånger på modersmålet, i parallella rituella flöden. Lekfolkets fokus blev den invigda hostian, brännpunkten för Guds närvaro i världen. Fördelen var likformigheten: en präst kunde var som helst i världen hålla mässa med samma språk och gester som hemma. Nackdelen var frestelsen till passivitet i kyrkbänken inför ett exotiskt skådespel.

Men genom 1800- och 1900-talens intensiva forskning om fornkyrkans liv och lära hade kunskapen om liturgin och spiritualitetens rötter vuxit drastiskt. Handskriftsfynd hade vidgat horisonterna: den latins­ ka liturgins historiska arv låg till stor del outnyttjat i arkiven. Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution säger att kristen liturgi består dels av oföränderliga delar av gudomlig instiftelse, dels av tidsbundna former och kulturellt betingade uttryck, som kan och bör modifieras med tidens gång och krav. Liturgireformen vill ta vara på arvet men ordna texter och handlingar så att den heliga symboliken blir genomskinligare och underlättar församlingens delaktighet i det heliga skeendet. Ingen privatperson får på eget bevåg ingripa i kyrkans officiella ordning genom ändringar, tillägg och strykningar. Liturgi är inget privat företag utan hela kyrkans handling. Kyrkan är enhetens sakrament och definieras som ”Guds folk, samlat och ordnat under biskoparna”, med ett uttryck lånat från Cyprianus (200-talet).

Det liturgiska skeendet får inte instrumentaliseras för sekundära (politiska eller ideologiska) syften. Gudstjänsten är inte prästernas experimentalfält. I mässan skall därför var och en göra allt det och endast det som tillkommer vederbörande aktör. För att underlätta folkets aktiva deltagande skall svar, acklamationer, psaltaromkväden, antifoner och psalmsång och lämpliga gester införas, men också den heliga tystnaden har sin givna plats i liturgin. Gudstjänsthand-

Signum 1/2013

7

Liturgi

lingarna skall generellt utmärkas av sublim enkelhet (nobilis simplicitas), vara korta, uttrycksfulla, utan onödiga upprepningar. En handling bör vara begriplig inom respektive kulturella kod och normalt inte behöva kommenteras och förklaras.

Det latinska språkets rangplats i den latinska riten fastslogs av konciliet. Dock medgavs utrymme för modersmålet i bibelläsningarna och den allmänna förbönen (oratio fidelium i ordets gudstjänst), ”i vissa böner och sånger”, samt i sakramenten, alltså en mycket försiktig öppning mot modersmålen. (Folkspråkens rättmätiga dominans i ett senare skede var varken förutsedd eller avsedd av konciliet.)

När det gäller sången uttalade sig konciliet på ett mer generellt plan: församlingens bön och sång är en form av Kristus-närvaro.

Gud talar i läsningar och symbolhandlingar, folket svarar med sin sång. Man skall sörja för att församlingen kan läsa och sjunga sina delar av mässordningen också på latin.

I varje stift skall det finnas en liturgisk kommission som genomför dessa intentioner på lokalplanet.

Efter konciliets avslutning utgav Heliga stolen en serie detaljanvisningar för implementeringen. Instruktionen om kyrkosången Musicam sacram (1967) är värd att noteras: ”De troende utför sin liturgiska tjänst genom totalt, medvetet och aktivt deltagande. Detta är både en rättighet och en skyldighet för det kristna folket, i kraft av dopet.

Detta deltagande sker främst på det inre planet, när man tar till sig det man säger och hör och medverkar med den himmelska nåden. Men det yttre måste också vara med, som uttryck för det inre: gester och kroppshållning, acklamationer, svar och sång. Det finns inget vackrare eller mer upplyftande än en gudstjänst där hela församlingen uttrycker sin tro och sin överlåtelse i sång.”

Och i den allmänna introduktionen till tidegärden (Liturgia horarum 1971) heter det: ”Sången skall inte betraktas som en yttre utsmyckning av bönen utan som ett flöde ur djupet av en människa som ber och lov-

8

prisar Gud. Den förtydligar och fullkomnar den kristna gudstjänstens väsen: att vara församlingens gemensamma handling.”

Det varnas för folkliga sånger av undermålig kvalitet, ovärdiga liturgiskt bruk.

Från beslut till handling Att genomföra reformen visade sig lättare sagt än gjort – om nu någon hade gjort sig några illusioner. Både präster och folk stod oförberedda inför strömmen av romerska anvisningar. Den inledande etappen kom att vara drygt 35 år (1965–2001), när de latinska originalversionerna publicerades. De viktigaste var, i tur och ordning: Graduale simplex (enklare latinska sånger för mässan), ämbetsvigningar, begravning, konfirmation, lektionarier med bibelläsningar, helgonkalender, vigsel, barndop, mässa, tidegärd, Graduale Romanum (den gregorianska repertoaren ordnad efter det nya kyrkoåret), sjuksmörjelse, vuxendop, bikt, kyrkoinvigning, välsignelsehandlingar och slutligen Martyrologium Romanum, den litterärt utformade presentationen av varje dags helgon i tidebönen, inbegripet elogiet, förkunnelsen av inkarnationen på julafton, numera inledning i den påvliga midnattsmässan.

En första påtaglig frukt av reformen var den drastiskt utökade bibelanvändningen.

I den medeltida mässan och i Missale Romanum av 1570 är det inte alltid lätt att genomskåda principerna för val av epistel och evangelium. 1969 infördes tre skriftläsningar i söndagsmässan (och med tre årgångar): en ur Gamla testamentet, svarande mot evangeliet, en ur de nytestamentliga breven och en evangelieperikop. Några väl valda verser ur en psaltarpsalm med responsorium sjungs eller läses efter första läsningen.

Synoptikerna läses var sitt år under den ordinära kyrkoårstiden, enligt principen lectio continua. Johannes-evangeliet reserveras för passions- och påsktiden, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken för påsktiden. På vardagarna läses en enda läsning med responsoriepsalm, enligt en cykel på två år (ett år i advent-jul och fastan-påskti-

Signum 1/2013

Liturgi

den), med evangeliet enligt en enda årscykel (i ordningen Markus, Matteus och Lukas; Johannes i påsktiden). Helgondagarna har speciella läsningar, som används obligatoriskt eller alternativt. Mässor ”för skilda angelägenheter” och votivmässor har ett stort urval tematiskt valda perikoper.

I mässans ordning eftersträvas överskådlighet och omhuldas dialogprincipen: inte bara ministranterna utan hela församlingen besvarar fortlöpande prästens tilltal. Den romerska kanonbönen, inklusive inskotten för de största högtidsdagarna, tillkommen på 300-talet, bibehölls ograverad på påven Paulus VI:s uttryckliga order men kompletterades med tre nya eukaristiböner. Den andra av dessa är formulerad efter mönster av Hippolytos ”Apostoliska tradition” från tidigt 200-tal. Den tredje är en nyskapelse på grundval av fornkyrklig tradition. Den fjärde, oföränderlig och längre än de andra, liknar i mycket den alexandrinska Basileios­ -liturgin, med en utförlig skapelseteologi och frälsningshistorisk rundmålning. Ut­ över de nio prefationerna i Missale Romanum 1570 (i tidigare tradition fanns hundratals prefationer) sammanställdes ytterligare 72, för att utnyttja ett västligt särdrag, att eukaristibönen varierar efter dag och kyrkoårstid. Överhuvud är den nya liturgin ojämförligt rikare än den tridentinska.

Hur trogna bör då översättningarna vara?

Strikt litteral återgivning krävs för de sakramentala formlerna. I andra textsorter får målspråkets stilistiska och idiomatiska krav bli vägledande, jämsides med troheten mot latinet. Mässans fasta delar måste vara mer ordagrant återgivna än de högstämda bönetexterna: prefationerna, eukaristibönerna, orationerna, de högtidliga välsignelserna.

Rom utfärdade 1969 en instruktion om liturgisk översättning (Comme le prévoit) om den krävande uppgiften att återge det som kyrkan vill kommunicera med bönen utan att man nödvändigtvis återger varje enskilt ord eller latinets syntax. Här lämnades utrymme för kreativa lösningar och frihet i trohet mot originalets substans.

Ett karakteristiskt särdrag i latinska riter är orationerna: kollektbönen, en sammanfattning av församlingens intentioner i en generell formulering som avslutar mässans inledning; vidare bönen över offergåvorna, som i fornkyrkan avslutade insamlingen av gåvor in natura för församlingens behov, inklusive det bröd och vin som reserverades för eukaristin; samt slutligen bönen efter kommunionen, om en god frukt av föreningen med Kristus i sakramentet. Dessa korta prosatexter har raffinerad satsbyggnad med konsekvent tankeföring (”Gud, du som … låt oss därför … så att …”) och ställer höga krav på översättaren. Man måste på ett språk med annan struktur, och helst i en enda mening, nå i höjd med den romerska prosans adelsmärke: koncentration, precision, abstraktion, syntaktisk finess, rytmiskt slut i satsleden, allt enligt principen less is more (i stark kontrast till den orientaliska, prunkande stilen). De klassiska orationerna formulerades av män utbildade i den retoriska traditionen. De skulle kantilleras i basilikornas stora folksamlingar, och de lyckligaste formlerna har överlevt seklernas nötning. Många tusen sådana orationer, ofta av hög teologisk och litterär klass, fanns i me­deltida manuskript i olika europeiska biblio­tek. Åtskilliga av dem har nu åter kommit till heders.

Ny mässbok, ny psalmbok i Sverige I Stockholms katolska stift framställde på 1970-talet den nyinrättade Katolska liturgiska nämnden (KLN), under ledning av jesuitpater Paul Schmidt och benediktinpater Andreas Rask, de första översättningarna av mässans fasta och varierande delar samt de viktigaste sakramenten i stencilerade provupplagor. Arbetet ledde fram till den första officiella upplagan av missalet (med Anders Ekenberg som huvudredaktör och upphov till recitationsmelodierna, och med Anders Piltz som huvudansvarig för orationerna).

Altarboken, Missale enligt påven Paulus VI:s apostoliska konstitution Missale Romanum av den 3 april 1969, approberades av Rom

Signum 1/2013

9

Liturgi

1987, och dess mässordning ingår i Cecilia.

Katolsk psalmbok, tredje, fullständigt omarbetade upplagan med ekumenisk psalmboksdel, utgiven samma år. Psalmboken ingick i det ekumeniska projektet Sampsalm.

De första 325 psalmerna (kyrkovisorna) är identiska i femton samfunds psalmböcker, däribland Den svenska psalmboken. En gemensam repertoar stampsalmer med samma numrering var ett symboliskt tec­ken på kristen enhet. KLN utgav 1989 en tämligen fullständig folkmässbok, Mässbok. Mässans ordning och böner samt läsningarna för sön- och helgdagar, som täckte de flesta behov och i nödfall kunde användas som altarbok.

Dessa upplagor av mässböckerna och Cecilia är sedan 1990-talet omöjliga att få tag i, inte ens antikvariskt. Församlingarna saknar psalmböcker. (Av den anledningen utkom 2008 ”Nöd-Cecilia”, ett provisoriskt urval av de mest brukade kyrkovisorna jämte några nyskrivna.) Samtidigt har det katols­ ka helgonåret berikats med åtskilliga nya firningsdagar. Två nya upplagor av Missale Romanum har utkommit, inklusive sex nya eukaristiböner, en rad nya orationer samt en ny, mer detaljerad introduktion.

Men framför allt: nya och striktare principer för liturgisk översättning utfärdades av den romerska Gudstjänstkongregationen 2001 i instruktionen Liturgiam authenticam, som syftar till att göra den romerska mässriten så likartad som möjligt på världens många språk. Katoliken skall känna igen sig överallt i världen. Man hade nu frångått Comme le prévoit och insisterade på större trohet mot latinet: inte bara substansen skulle återges, utan helst också enskilda begrepp och originalsyntax. Denna oväntade dagorder blev på många håll en kalldusch.

Den tyskspråkiga liturgikommissionen begärde sitt avsked. Efter stor turbulens togs ett engelskspråkigt missale i bruk i advent 2010, efter direkt ingripande från Rom. I detta nya läge visade det sig omöjligt att i Sverige trycka om de befintliga gudstjänstböckerna. KLN fick i uppdrag att framställa

10

ett nytt altarmissale och en fjärde upplaga av Cecilia, med underrubriken Katolsk gudstjänstbok. Den skulle innehålla också bibelläsningarna för kyrkoåret, kärntexterna i de övriga sakramenten samt en kortfattad bönbok för enskilt bruk. Ett så gott som tryckfärdigt manus förelåg 2005, då oanade komplikationer tillstötte, när Liturgiam authenticam skulle implementeras. Dessa problem måste först lösas.

Detta gällde även bibelöversättningen.

Instruktionen hade utkommit femton månader efter publiceringen av den svenska Bibel 2000, och kanoniska lagen förpliktar de liturgiska kommissionerna att rätta sig efter de romerska riktlinjerna. Dessa säger att bibeltexterna i liturgin hämtas ur en översättning gjord från Bibelns grundspråk enligt etablerade exegetiska principer och utifrån de vetenskapliga standardutgåvorna. Men där valet av läsart eller tolkning inte är självklart eller där grundtexten är korrupt (vilket är fallet på åtskilliga ställen, särskilt i GT) skall man konsultera den officiella latins­ ka översättningen av Bibeln, Nova vulgata bibliorum sacrorum editio, andra upplagan 1998 (andra tryckningen 2005). Denna latins­ka utgåva bygger på nutida exegetisk konsensus, respekterar bibellatinets syntaktiska egenheter (traditionen från Hieronymus) och är öppen för liturgins och förkunnelsens kristologiska tolkning av GT. Den nya Vulgata skall dock inte användas som grundtext utan betraktas som vetenskapligt och teologihistoriskt hjälpmedel.

Man behöver aldrig av konfessionella skäl välja andra översättningar än vad exegeterna normalt anser vara originalmeningen.

Där­emot skall man i möjligaste mån bibehålla bibliska idiom (av typ kött, själ, vandra, etc.), antropomorfa metaforer för Gud (arm, mun, ande, etc.), vara öppen för kristologisk läsning och slå vakt om kontinuiteten mellan NT och nutida kristet liv (grekiskans ekklesía skall återges kyrka, etc.). Det bör alltså heta ”Ordet blev kött” (Joh 1:14) och inget annat, enligt instruktionen. Det är förkunnarens, inte översättarens, sak att

Signum 1/2013

Liturgi

förklara vad ”kött” betyder i sammanhanget, enligt detta resonemang.

Det svenska missalet fick alltså i grunden omarbetas efter nya principer. I juni 2007 förhandlade KLN (Ekenberg, Piltz) i Rom med Gudstjänstkongregationen (Ward, Hünseler). Vi ålades att tillämpa Liturgiam authenticam strikt. Dock fick vi tillstånd att på nytt trycka de cirka 1 600 orationerna och de 81 prefationerna i samma version som 1987, alltså översatta enligt dittills rådande principer. Man ställde i Rom frågan om upphovsrätten till bibeltexten utgjorde en komplikation i Sverige, så som fallet varit på några andra ställen i världen (där man löst problemet genom en Catholic Version av en etablerad standardöversättning). Vi svarade att vi var medvetna om problemet men hoppades att det inte skulle visa sig oöverstigligt.

Efter åtskilliga turer och ett omfattande, bortkastat (men bildande!) merarbete visade det sig omöjligt att finna en lösning som tillfredsställer såväl Gudstjänstkongregationen som Svenska Bibelsällskapet, innehavaren av upphovsrätten till Bibel 2000.

Det är i nuläget orealistiskt att hoppas på acceptans för en genomarbetad katolsk version av Bibel 2000; Svenska Bibelsällskapet har tidigare sagt nej till en judisk bearbetning av GT. Till slut fick stiftet romersk dispens från instruktionen vad beträffar bibeltexterna ”tills en lösning nås”. Bibelläsningar tas därför inte med i nya Cecilia, endast uppgifter i sifferform med innehållsrubriker av typen ”Det kommande fridsriket”, ”Den förlorade sonen”, etc. Ingångsoch kommunionantifoner samt dagens tre orationer återges dock fullständigt.

En enkät bland landets katolska församlingar 2001–2002 visade att ungefär hälften av den ekumeniska psalmboksdelen användes men att sånger saknades för viktiga gudstjänsttillfällen: Herrens dop, förra hälften av fastetiden (som inte är en passionstid utan betonar dopets förpliktelser och trons kamp), Kristi kropps och blods högtid med dess andakter och processioner, Jesu hjär-

ta, de många Mariadagarna, Josef, Korsets upphöjelse, Alla själar, för att nämna de viktigaste. Den musikaliska svårighetsgraden i 1987 års Cecilia var ibland för hög. Vad sjunger man på Johannes döparens dag (och på hans martyrium 29 augusti), om man inte vill höra sommarpsalmerna än en gång? Det fanns för många osångbara melodier, menade man: utomordentliga texter har förblivit oanvända på grund av alltför motsträviga melodier.

Det andra stora bristområdet var responsoriepsalmer ur Psaltaren. Året har 52 söndagar med tre årgångar, förutom påbjudna helgdagar och andra viktiga fester. Om man, som mässboken förutser, sjunger responsoriepsalmen, hur hittar man då omkväden i rätt genre (lovsång, klagan, vishet, tröst; singularis/pluralis)?

KLN:s psalmkommitté har bestått av Anders Ekenberg, professor i teologi och kyrkomusiker, Maria Green, adjunkt i svenska, retorik och litterär gestaltning, musikdirektörerna och organisterna Elisabeth von Waldstein och Ulf Samuelsson (psalmbokens huvudredaktör), samt artikelförfattaren.

Vi har arbetat med målet att förbättra urvalet av kyrkovisor, komplettera repertoaren, hålla arvet vid liv, introducera nyskrivet, samt i största allmänhet avhjälpa bristerna och förse katolska kyrkan i Sverige med en adekvat gudstjänstbok. I nya Cecilia har 171 av de ekumeniska stampsalmerna bibehållits men naturligtvis fått ny numrering.

En symbolisk förlust, men svensk kristenhet har dock en repertoar av gemensamma sånger, även om de inte bär samma nummer överallt. Överskådligheten i nya Cecilia har nu blivit större.

Vilka urvalskriterier har tillämpats?

Sånger har bortfallit därför att de enligt enkäten aldrig användes. Sånger har fallit igenom därför att de inte bedömdes hålla måttet, teologiskt, poetiskt eller musikaliskt, eller enbart därför att man inte sett i vilken situation de skulle användas. Drygt 50 nydiktade psalmer har tillkommit för att täcka olika bristområden. I ett tiotal fall är såväl

Signum 1/2013

11

Liturgi

text som melodi nya, i övriga fall har en ny text lagts under en befintlig melodi. Cirka 200 nya omkväden till psaltarpsalmer och cantica har tillkommit, så att det totala antalet nu uppgår till drygt 400.

Musiken till mässans fasta delar (ordinariet: Kyrie, etc.) i nya Cecilia omfattar såväl den gregorianska repertoaren av klassiska och outslitliga melodier som gamla och nya kompositioner till den svenska texten. En tydligare variation efter kyrkoåret har eftersträvats: en viss ordinariemelodi kommer efterhand att associeras med en viss årstid.

Till nya Cecilia hör också en koralbok i fyra band (med orgelsatser och noter för försångare till responsoriepsalmerna) jämte en utförlig Psalmvalslista med rekommendationer om vilka sånger som passar vilka dagar och bibelläsningar.

Det är vår förhoppning att inte bara de traditionella kyrkovisorna utan också Psaltaren skall bli del av vanligt folks medvetande, så att gudstjänstboken blir ett andligt

husapotek. Om bibelordet blir insjunget och blir en del av de döptas allmänna medvetande, då skulle man nå det mål som uttrycktes av de stora kyrkofäderna: att de inspirerade böneorden finns tillhands i alla livets skiften och spontant infinner sig när man som bäst behöver dem.

Psalmböcker är i viss mån färskvara. Tiden får utvisa vad som var hållbart. Här kan man citera vad jesuitpater Edvard Wessel (d. 1933) skrev om första upplagan av Cecilia 1902: ”Självklart är att icke alla sånger i Cecilia äro av samma värde. Vid en ny upplaga, som snart skall bliva av behovet påkallad, böra mindervärdiga och sådana, som knappt någon gång sjungits, utelämnas och eventuellt ersättas av andra.”

Orden gäller alla psalmböcker i alla tider.

Förhoppningsvis kommer något av det nya i fjärde upplagan av Cecilia. Katolsk gudstjänstbok att uthärda tidens opartiska och obarmhärtiga prövning.

Källor Andra Vatikankonciliet: ”Konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium” i Det kristna livets källor. Katolsk dokumentation 1–2, 3:e uppl., Katolska Bokförlaget 1987.

Musiken i liturgin. Ritkongregationens instruktion Musicam sacram. Katolsk dokumentation 13, Katolska Bokförlaget 1980.

12

Allmän introduktion till det romerska missalet, http:// w w w.kln. se/wp-content/ uploads/2011/03/Introduktion.pdf.

Annibale Bugnini: Die Liturgiereform 1948–1975. Zeugnis und Testament. Herder 1988.

Signum 1/2013

Edvard Wessel: ”Hur sångboken Cecilia kom till”; i Lars Hallberg: Främlingar i förskingringen. Katolska levnadsöden i arkivens spegel.

Catholica 2012, s. 139–141.

Teologi

Karl Rahners mystika teologi av philip geister Om en osannolikt produktiv teolog. Artikeln bygger på ett föredrag hållet den 18 september 2012 vid S:t Thomas-akademin i Moskva i anslutning till en konferens arrangerad av S:t Thomasakademin, Newmaninstitutet och Orientale (Rom) om ämnet ”Ascetism and Mysticism – East and West”.

D

en tyske jesuiten Karl Rahner (1904– 1984) har kallats det tjugonde århundradets mest betydande katolske teolog. Han skrev artiklar, böcker och bidrag till uppslagsböcker i en omfattning som är svår att överblicka. Hans Sämtliche Werke, där nästan allt han har skrivit finns samlat, kommer att omfatta 32 volymer om 600 sidor vardera. Rahner skrev inom praktiskt taget alla teologins områden. Men vad var det som drev honom i hans teologiska författarskap? De som stod honom nära berättar att han tyckte mer om att förklara den kristna tron för små barn än att undervisa i en föreläsningssal. I grund och botten var Rahner en pastoralteolog. Han brann för att utlägga den kristna tron med enkla ord och att återigen göra den tillgänglig för moderna människor. Men alla som har läst Rahner kan intyga att stilistisk enkelhet inte alltid var ett utmärkande i drag i hans skrivande – i synnerhet inte om man läser honom på tyska. Men det är heller inte svårt att visa att hans språkliga kostigar alltid är ett medel i en strävan att finna teologiska genvägar för att visa att den kristna tron är enkel och intuitiv.

Rahner ville nå ut till moderna männi­ skor och han upplevde att han då var tvungen att använda sig av ett modernt, filosofiskt språkbruk. Det uppskattades inte av

alla. Utöver att vissa teologer uppfattade det som att Rahner avvek från den traditionella katolska läran i vissa doktrinära frågor, invände man även att hans försök att förklara trons mysterier inom den moderna filosofins ramar skedde på teologins bekostnad. Han anklagades för att göra filosofisk spekulation snarare än Bibeln till trons fundament.

Rahner oroades emellertid av att han fann att så många katolska teologer var ovilliga att träda i dialog med den idealistiska filosofin. Han befarade att om den katolska teologin endast ägnade sig åt skolastisk filosofi skulle avståndet mellan katolikers och moderna människors sätt att tänka öka än mer. Eftersom icke-motsättningen mellan tro och vetande utgör en grundsten inom katolsk teologi kände sig Rahner manad att anta den epistemologiska utmaning som den post-kantianska filosofin ställde teologin inför.

Detta möte resulterade i Rahners berömda transcendentala metod. I sin doktorsavhandling Geist in Welt (som aldrig antogs) tolkar han Thomas av Aquinos påstående i Summa theologica att all kunskap når intellektet via sinnena (conversio ad phantasma) på så vis att man aldrig kan erfara Gud direkt, utan endast icke-tematiskt, som en bieffekt av själva kunskapsakten. Varje kunskapsakt förutsätter en indirekt kunskap

Signum 1/2013

23

Teologi

om förutsättningarna för vetandet som sådant. Denna implicita kunskap är alltid närvarande när vi förstår något, men den kan inte erfaras direkt. Inom vår kunskapshorisont erfar vi på så vis den transcendente Guden, han som alltid är större, den ständigt öppna förutsättningen för möjligheten att veta.

Föreställningen om Gud som horisonten för vår kunskap, det absoluta mysteriet, den mystika grunden för all mänsklig existens har blivit kännetecknande för hur Rahner talar om Gud. Den allvarligaste och oftast framförda kritiken mot Rahners filosofiska teologi kretsar kring tre invändningar: (1) försöket att ringa in Guds närvaro i världen med hjälp av kunskapsakten är alltför vagt − och, som en följd av den invändningen, att Rahners Gud därför inte har någon användning av historien, (2) utgångspunkten för hans teologi är spekulativ snarare än biblisk och (3) att hans filosofiske Gud skulle vara oförmögen att inspirera någon till den hängivenhet som är avgörande för den kristna tron.

Vad vår undersökning beträffar är den sista invändningen den mest intressanta. Den har fått sin skarpaste formulering i Hans Urs von Balthasars bok Cordula oder der Ernstfall [Cordula eller eldprovet]. I boken påminner han sina läsare om legenden om de elva tusen jungfrur som under me­deltiden led martyrdöden i Köln. Cordula menade att hennes hängivelse för Gud bättre kom till uttryck i ett fromt liv än i en våldsam död och såg därför ingen mening med att dö för sin tro utan gömde sig i stället för att undkomma sina förföljare. Men hon insåg att hennes hängivelse för Gud även omfattade en villighet att dö för sin tro och sällade sig därför till sina systrar och delade deras martyrium. Med detta som utgångspunkt frågar von Balthasar om Karl Rahners teologi skulle kunna röra människor och få dem att ge sitt liv för tron. Han misstänker att den Gud som är implicit närvarande i varje kunskapsakt inte kan förmå någon att göra något extraordinärt. Föga förvånande kände sig Rahner

24

sårad av den hårda kritik som framfördes av hans före detta ordensbroder von Balthasar. Men vad värre var, upplevde han att von Balthasar inte förstod transcendentalteologins djupare syfte. Men hur skulle en så abstrakt och implicit teologi kunna förenas med de jordnära krav som ett liv i sällskap med Kristus präglas av?

Frågan kan besvaras på flera olika sätt.

En givande utgångspunkt vore Rahners livslånga gärning inom Jesuitorden, vilken han har reflekterat över i många olika sammanhang. Precis som vilken annan jesuit som helst influerades Rahner av den helige Ignatius andliga utveckling. Men den ignatianska andligheten utövade även ett stort inflytande på Rahners teologiska tänkande och man skulle utan överdrift kunna kalla Rahners hela projekt för ett försök att göra teologi av den ignatianska spiritualiteten.

Ett sätt att nå en riktig förståelse för hans teologiska tänkande blir därför att utgå från en av hans texter om ignatiansk spiritualitet. En av Rahners främsta texter inom det här området är enligt min mening Die ignatianische Mystik der Weltfreudigkeit [Ignatiansk mystik och världstillvändhet].

Efter att först ha gjort en kort sammanfattning av den helige Ignatius liv och andliga utveckling, ger Rahner en sammanfattning av Ignatius fromhet i två punkter: (1) den ignatianska fromheten kretsar kring korset − precis som all annan kristen fromhet; (2) den ignatianska fromhetens mål är Gud, som befinner sig bortom världen. Formuleringen ”bortom världen” riktar vår uppmärksamhet mot hans transcendentala metod, där Gud förstås som varande bortom vår erfarenhet, men som samtidigt erfars som själva förutsättningen för allt vårt vetande. Man skulle kunna tro att denne Gud ”bortom världen” på så vis uppenbaras i de kategoriska kunskapsakterna eftersom Gud är själva förutsättningen för dem. Men att komma till insikt om den horisont som utgör själva grunden för möjligheten att nå kunskap är för Rahner inte att erfara Gud

Signum 1/2013

Teologi

på samma sätt som när Han kommer oss till mötes i uppenbarelsen. Detta är en viktig poäng som verkar ha undgått Hans Urs von Balthasar och många andra av Rahners kritiker. Alla möjligheters horisont, vilken vi erfar implicit i varje kunskapsakt, pekar bara på den tystnad som är en förutsättning för Guds tilltal. Men denna tystnad får inte förväxlas med Guds tilltal. Längtan efter Gud är inte detsamma som mötet med Gud. Snarare är denna längtan en förutsättning för Guds uppenbarelse. Att bli medveten om denna tystnad är en förutsättning för att människan ska inse att uppenbarelsen är nödvändig, det vill säga sökandet efter ett ord som hjälper oss att förstå livet och meningen med vår värld.

Detta Guds ord har uttalats i Jesus Kristus och det visar oss att målet för och meningen med vårt liv befinner sig bortom det. Rahner menar att alla asketiska övningar inom den kristna traditionen grundar sig på denna insikt − att meningen med världen ligger bortom den och att det högsta målet för varje kristen därför är att lämna världen, en handling som symboliseras av dopet. Varje kristen är en munk. Inte i betydelsen av att leva på ett visst sätt, utan som en följd av en djup misstro mot världen, av en hemlöshet i den och en vilja att lämna den bakom sig. För en kristen är det enligt Rahner inte möjligt att oreflekterat acceptera världen, att älska skapelsens skönhet eller att hysa en naiv känsla av att allt är bra som det är. Den kristne leds vid världen, han har sitt hem hos Gud som är en Gud ”bortom världen” och som drar den kristne bort från världen mot Honom. Gud uppenbaras inte genom någon allmän religiös erfarenhet utan genom det ord som är Jesus Kristus. Här uttrycker Rahner en förvånansvärt skarp kritik mot alla försök att med filosofins hjälp närma sig Gud. Filosofins intresse rör alltid världen, även om det emellanåt inbegriper en negativ syn på det som världen har att erbjuda. Men den kristna tron är asketisk eftersom den kristne har upprättat en relation till Gud bortom världen och redan lever i den relationen.

Efter att ha lagt tyngdpunkten för det kristna livet så tydligt på en fuga saeculi [flykt från världen] kan man fråga sig var ”världstillvändheten” kommer in i bilden.

Hur ligger det till med accepterandet av världen? Eller med glädjen över att vara verksam i den? För Rahner är Weltfreudigkeit en frukt av kärleksrelationen mellan Gud som är bortom världen och den troende som har skickats in i den, på samma sätt som Gud sände sin Son in i världen. Det står klart att Rahners tolkning grundar sig på de andliga övningarnas logik, en väntan på Guds tilltal hos den som genomför en reträtt. Ställd inför Guds uppenbarelse, öppen och i kontakt med honom förnimmer den som gör en reträtt Guds tilltal, vilket är en uppmaning till handling. Det är viktigt att hålla i minnet att Rahner upprepade gånger kritiserar viljan att på ett naivt sätt omfamna världen.

Hos honom handlar det i stället om en dia­ lektisk process, där det är Guds vilja som omfamnas och inte i första hand världen som sådan. Att vi har skickats in i världen upphäver inte munkens strävan att lämna den. I stället träder denna strävan in i ett dia­lektiskt förhållande med viljan att acceptera världen. Den kristne är ”i världen men hör inte till den” eller är activus in contemplatione, vilket enligt Rahners förståelse betyder: verkande i världen, men med hjärtat bortom den, hos Gud. Om vi kort sammanfattar Rahners tolkning av den ignatianska spiritualiteten kan vi säga att den omfattar tre steg som leder till en kristen, eller snarare ignatiansk relation till världen. Det första steget karaktäriseras av naiv kärlek och godtagande, något som varje kristen borde lämna bakom sig. Det andra utgörs av en negativ hållning gentemot världen som leder till en insikt om dess förgänglighet och som gör den kristne benägen att vilja ”lämna världen”. Inom den ignatianska spiritualiteten finns emellertid ett tredje steg som består i dels insikten om världens fåfänglighet, dels vetskapen om att Gud har utvalt den som platsen för sin när-

Signum 1/2013

25

Teologi

varo och inträtt i den som människa. Därför är det inte möjligt för en kristen att helt lämna världen, utan vi är tvungna att återvända till den för att bidra till att den omformas i enlighet med Guds vilja.

Vi är nu redo att besvara frågan hur berättigad kritiken av Rahners transcendentala teologi är, om den är ett abstrakt, obibliskt, filosofiskt system som inte kan hjälpa människor att finna den levande guden. Enligt Rahner kan man bara nå Gud via hans son Jesus Kristus. Endast i honom bryts den transcendentala erfarenhetens tystnad. Endast genom Kristus förmedlar Gud sig själv och sin vilja. Den transcendentala metodens uppgift består inte i att ersätta uppenbarelsen utan i att peka på den existentiella förbindelselänk som finns i varje människa och som sporrar henne att söka Gud − en utgångspunkt som öppnar och förbereder varje människa på Guds uppenbarelses möjlighet. Den transcendentala metoden är på så vis inte en alternativ form av mystik. När vi lämnar den bullrande världen och träder in i tystnaden på jakt efter transcendens så är det inte fråga om en mystik erfarenhet i strikt mening. Snarare rör det sig om en förberedande övning, en fråga som ställs för att få ett svar. Och svaret som Gud ger oss genom sin Son måste förverkligas i ett kristet liv genom att vi lyssnar till och handlar i enlighet med Guds vilja.

I Ignatius andliga liv var höjdpunkterna inte de mystika erfarenheterna som fick honom att gråta under mässan. Ignatius uppnådde sin högsta andliga mognad under de år då han utförde sina plikter som generalföreståndare för Jesu sällskap. Han avstod då från mystika erfarenheter eftersom tårar skulle kunna skada hans ögon och ha en negativ inverkan på hans arbete. Om Gud vänder sig till oss måste vi följa hans vilja. Enligt Rahners läsning av den helige Ignatius består det mest mogna kristna livet i att göra Guds vilja, att vara utsänd i världen trots att vår främsta impuls som kristna är att lämna

26

världen bakom oss för att vara med Gud. Mot denna bakgrund kan vi nu undersöka vilken roll Rahners transcendentala metod har i hans teologi. Jag hävdade i början av artikeln att Rahners strävan att förena kristen teologi med modern filosofi i grund och botten drevs fram av pastorala omsorger. Den tänkta målgruppen för Rahner var de moderna läsare som alltmer hade börjat tvivla på den traditionella kristendomen och dess anspråk på att rätt kunna tolka Guds ord för moderna människor. Han var helt och fullt övertygad om att kyrkan snarare hade att göra med ett pastoralt eller pedagogiskt problem än ett teologiskt. Som en följd av att Rahner mötte alltfler männi­ skor som med mystikens hjälp sökte direktkontakt med Gud, ofta inom ramarna för de öster­ländska religionerna, återvände han till sin egen andliga tradition, den ignatianska. Men även många kristna uppvisade en ytlig förståelse av mystiken och mot denna ville Rahner ställa Ignatius övertygelse om att den som genomför de andliga övningarna verkligen möter Gud och på längre sikt kan förstå Guds vilja för det egna livet. Därmed menade han att det som för många framstår som målet för en religiös utvecklingsgång i själva verket är dess utgångspunkt. Det enda sättet att lära känna Gud är genom Hans uppenbarelse i Kristus. Den sanne mystikern söker inte bara efter ett möte med Gud utan är även beredd att acceptera och leva efter den vilja som Gud uppenbarar.

Hans Urs von Balthasar invändning mot Rahners transcendentala metod, att den inte är kapabel att sporra någon att ge sitt liv för Kristus eller att ta ställning för den kristna tron eller någon annan religion på ett sätt som inkluderar motstånd och lidande, denna invändning är helt riktig. Men Rahner påstod heller aldrig att den kunde åstadkomma något sådant. Den transcendentala metoden var tänkt som ett sätt att belysa att det i den mänskliga naturen finns en djup öppenhet mot Gud. I bästa fall skulle upptäckten av denna öppenhet kunna hjälpa människor att gå vidare och söka en djupa-

Signum 1/2013

Teologi

re kunskap om Gud i uppenbarelsen. Rahners välkända påpekande att den troende i framtiden kommer att vara en mystiker eller inte vara alls, misstolkas ofta som en uppmaning att överge den besvärligt konkreta kyrkan och dess dogmatiska teologi till förmån för ett mer andligt sätt att tolka och leva tron. Men detta var knappast Rahners intention. I en tid då kristendomens kulturella inflytande minskade alltmer var han övertygad om att endast människor som personligen hade tagit till sig tron och som levde den som en personlig kallelse skulle kunna hålla fast vid den. Och detta leder oss fram till Rahners förståelse av mystiken. En mystiker är en sansad person, men samtidigt en person som har mött Gud så som han uppenbarats i Jesus Kristus. En mystiker utmärks inte av de andliga upplevelsernas känslomässiga intensitet utan av ett uppriktigt svar på Guds kallelse. Detta svar innebär alltid lidande, ett lidande som påminner oss om att världen inte är Gud och att mystikerns hem befinner sig bortom världen. Därför är en mystiker både kosmios och hypokosmios, både i världen och bortom den, eftersom det är där han eller hon har sitt hem.

Mot Rahners tolkning av mystiken kan man förvisso rikta kritik, men av ett helt annorlunda slag än den som von Balthasar har framfört. Eftersom mystiken kretsar kring uppenbarelsen i Jesus Kristus är sann mys-

tik omöjlig inom den judiska traditionen.

Ett sant möte med Gud utgör en ännu större omöjlighet för dem som tillhör andra religioner eller som saknar tro. En sådan insikt verkar ironiskt nog gå stick i stäv med Rahners föreställning om de anonyma kristna.

Men denna föreställning var inte ett sätt för Rahner att överbrygga skillnaden mellan att tro och att inte tro på Kristus, utan ett teologiskt koncept i syfte att visa på vägar att förhålla sig till den bekymmersamma tanken att icke-kristna kan komma att uteslutas från frälsningen. När deras liv omdanas efter bilden av den lidande och ödmjuke Kristus kommer Gud att finna sätt att rädda dem som inte trodde på Honom. Men en sann gemenskap mellan Gud och individ är enligt Rahner möjlig endast inom den kristna trons ramar.

Den transcendentala metoden kommer inte att föra någon till tro. Men den är en kraftfull påminnelse om det enkla faktum att Gud är ”bortom” − Han är Deus semper major. Detta utgör ett fundament för religiös dialog som samtidigt påminner oss som troende om att inte reducera tron till ett system av religiösa övertygelser. Guds uppenbarelse i Kristus är en särskilt gynnsam utgångspunkt för ett personligt möte med Gud, för att bli kristen. Detta är det centrala budskapet − och utmaningen − i Karl Rahners mystika teologi. översättning: stefan jarl

Stöd Bankgiro: 5487-7907 Märk din gåva ”Signum” Tack på förhand !

Signum 1/2013

27

Film

Palme x 3 Kristina Lindström och Maud Nycander: Palme.

50 år har förflutit sedan en kritisk ledarskribent klagade: ”Ingen dag utan Olof Palme” med det då ännu tämligen nya tv-mediet för ögonen. I dag har Palme och hans eftermäle på nytt hamnat i mediernas rampljus. Dels genom den rad böcker om hans liv och gärning som utkommit under senare år, där Henrik Berggrens insiktsfulla biografi Underbara dagar framför oss intar en absolut särställning. Dels genom Kristina Lindströms och Maud Nycanders dubbla porträtt, som både biograffilm och tv-serie. Intressant nog var det för övrigt Henrik Berggren och Kristian Petri som först initierade det filmprojekt som Lindström och Nycander sedan fick ta över. Men intresset har också tagit sig uttryck i diverse fiktioner. Dit hör dramaserien En pilgrims död, om mordet på Palme, baserad på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall, i regi av Kristoffer Nyholm och Kristian Petri. Dit hör förstås också den omdiskuterade Call Girl, Mikael Marcimains film där en bara alltför tydligt antydd Palmegestalt utnyttjar barnprostituerade – ett lika smaklöst som spekulativt tilltag från filmens upphovsmän.

Klart är att Lindströms och Nycanders produktion skiljer ut sig från övriga filmer, inte bara på grund av att den som dokumentär kan ha större anspråk på trovärdighet utan främst därför att den rent kvalitativt står ut från mängden. Filmen tecknar inte bara bilden av politikern Olof Palme utan också av människan och privatpersonen, som ofta hamnat i skymundan. Genom att filmarna fått tillgång till familjens privata super 8-filmer inkluderas här ett helt nytt, unikt bildmaterial som visar andra sidor av Palme än den drivne politikern i mediernas strålkastarljus, såsom den busiga småbarnspappan

48

i sommarparadiset på Fårö. Genom familjens kommentarer till olika skeenden blir tilltalet också personligt.

Men allra först möter den unge Olof, den gediget borgerliga bakgrunden liksom moderns lettiska härkomst; filmen antyder både tillhörighet och utanförskap. Här berättas om sladdbarnet och underbarnet, om faderns tidiga bortgång och om internat­ åren i Sigtuna då Olof var ”på kant med allt och alla”. Framför allt skildras hans politiska uppvaknande under en studieresa till USA, då han för första gången på allvar mötte fattigdomen. Det var en ny Olof Palme som kom hem, med en växande politisk medvetenhet och ett engagemang i den internationella studentrörelsen.

Resten är historia. Hur han rekryterades av Erlander som hans högra hand. Hur han gjorde en politisk karriär utan motstycke under svenskt 1900-tal och satte Sverige på världskartan på ett helt nytt sätt. Hur han blev älskad – och hatad. Och så slutet, en kall februarikväll 1986.

Efter att ha sett biografversionen av Lindströms och Nycanders film skrev jag att den gav mersmak. Tre timmar på tv medger möjlighet att visa mer. Material finns ju i övermått, lika tacksamt som rikt och häpnadsväckande outnyttjat. I efterhand är jag inte så säker. Visst tillförs här en del enskildheter, som när kodordet ”ost” används för att beskriva sexköp i Geijeraffären, eller ett inslag där någon helt oförblommerat konstaterar att han tyckte det var bäst som skedde att Palme ”försvann”. De mörka sidorna av hans gärning, både egna kompromisser och tillkortakommanden och det hårdnande motstånd han mötte, breddas något i den längre versionen. Samtidigt är biografver-

Signum 1/2013

Film

sionen ännu en helhet; den gör trots allt försöket att ta ett helhetsgrepp över personen och politikern.

En etisk aspekt av Palmes politiska persona som ibland nämns är hans vassa tunga, hans arrogans mot meningsmotståndare.

Klart är också att han kunde väcka starka antipatier; det har till och med påståtts att han var orsak till det hårdare debattklimat som präglar dagens offentlighet. Men det är knappast rimligt att lasta en enda man för en långt bredare utveckling i samhället och i medierna, låt vara att han aktivt verkade där och i så måtto bidrog till utvecklingen.

Säkert är dock att i den mån han gjorde det fick han igen med råge. Palmehatet har tagit sig många uttryck under åren, både i form av nidbilder och andra uttryck för oresonlig hätskhet – och i dag exploderar det på nytt i kommentarfälten på nätet.

Någon fördjupad analys från filmarnas sida finns dock egentligen inte i den längre versionen. Det är i själva verket ett grundläggande förhållningssätt de valt, att visa fram snarare än att driva någon tes, även om det givetvis är oundvikligt att de också gör vissa tolkningar undervägs. En del kritiska röster har hävdat just att Lindström och Nycander analyserar för lite, och i stället i alltför hög grad förlitar sig på de stämningsskapande tidsbilderna: Volvo PV, miljonprogrammet, eller de tidstypiska låtar som sprängs in här och där jämte Benny Anderssons musik.

Men denna kritik bortser inte bara från vad Lindström och Nycander velat göra, utan också från vad filmmediet är och gör med historien. Historiker och statsvetare kan analysera Palmes gärning i skrift. Biografin eller debattboken lämpar sig för tolkning, analys och värdering av hans politiska arv. Men det filmen kan tillföra är just – bilder. För nya generationer, som aldrig upplevt Palme i hans samtid, ger det ett oerhört betydelsefullt ramverk med dessa konkreta inblickar i en tidsanda från en nära förfluten tid, men som ibland ändå kan synas oerhört långt borta.

När Palme lite gäckande ber kameramannen att sluta filma utanför dörren till radhuset hemma i Vällingby, för att ”inte visa var han brukar gömma husnyckeln”, ter sig denna lek med kamerans närvaro mest som ett historiskt kuriosum. Annorlunda är det med andra bilder, som Vietnamdemonstrationerna, mötet med de ilskna studenterna vid kårhusockupationen 1968 eller samtalet på plats med gisslan i Norrmalmstorgsdramat 1973. Här kastas åskådaren rakt in i skeendet, 40 år eller mer tillbaka i tiden.

Det ger ett oerhört spännande metaperspektiv på medieutvecklingen, och på det samspel mellan medier och politiker som ju ändrats i grunden under den period som filmen skildrar. Att hantera ”affärer” – politiska problem – på det sätt som Palme gjorde låter sig helt enkelt inte göras i dag. Vi kan alltså inte utan vidare betrakta Palmes gärning utifrån våra samtida föreställningar om varken medier eller politiker. I Lindströms och Nycanders film är perspektivet dubbelt: samtidigt som det är oundvikligt att deras angreppssätt formats av att deras film anlägger 2010-talets perspektiv ger själva materialet glimtvis insikt i skeendet där och då, och därmed möjligheter till historisk problematisering.

För min del är det mest bestående intrycket av filmen ändå den bild den tecknar av hur Palme formas och framträder som statsman, nationellt men inte minst internationellt. Till det bidrar dess mångstämmighet – ut­över det historiska materialet också de många människor som medverkar med kommentarer och hågkomster. Särskilt slående är hans internationella lyskraft – helt oberoende av de sakfrågor han tog sig an och de personer han samarbetade med – något som ofta sågs med oblida ögon och illa dold avundsjuka här hemmavid. Som vännen Olof Ruin formulerat det: ”Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen”. Här har historien också gett honom rätt. astrid söderbergh widding

Signum 1/2013

49

Bokrevy

förstår det riktar Birgitta Odén inte sitt huvudintresse mot denna och här finns ju också mycket skrivet. Jag vill därför lyfta fram några andra kapitel. Dessa tar upp relationerna mellan generationer, inte minst maktrelationer, och rättsliga aspekter. Redan under medeltiden fanns en lagstiftning som reglerade ansvarsförhållanden mellan unga och gamla, med fram till 1800-talet rätt tuffa regler till skydd för de gamla, om hur de skulle behandlas av nästa generation. Våld mellan generationer var ju ett problem som man tvingades att ta itu med, med andra ord ett annat våld inom familjen än det som vi nu oftast tänker på. När det gällde förhållandet mellan äldre och yngre ersattes på 1800-talet i Sverige en tradition orienterad mot den mosaiska lagen av en ”borgerlig familjeideologi” och av socialpolitiken. Ekonomiskt oberoende är en viktig förutsättning för att minimera konfliktytorna. En annan viktig observation som författaren låter oss ta del av handlar om maktfördelningen: ”Makten har under alla tider företrädesvis legat hos män i övre medelåldern.” Även om det sedan medeltiden har funnits påbud om ”gerontofili” (vördnad av de gamla), samtidigt med en viss och fortfarande existerande ”gerontofobi” (motviljan mot de gamla), så har den verkliga makten aldrig legat hos ”de äldsta”, även om de styrande ibland fick bära denna hedersbeteckning.

Birgitta Odén är en oerhörd beläst historiker. Hon citerar flitigt både ur filosofiska och teologiska, skönlitterära och historiska källor. När det gäller de förstnämnda, till exempel när hon skriver om föreställningen om livshjulet eller ålderstrappan, använder hon dock mest sekundärlitteratur. Just dessa skildringar inleder problematiserande resonemang kring utredningen Senior 2005 och om den uttalade ambitionen ”att riva ålderstrappan”. Det gäller att anpassa miljöer och arbetsuppgifter till en åldrande befolkning som aktivt bör kunna ta del i samhällslivet, även om ålderstrappans bistra verklighet inte får glömmas.

För att avsluta lite personligt: jag läste delar av boken medan jag samtidigt lyssnade på Requiem for my friend av den polske kompositören Zbigniew Preisner, mest känd för sin filmmusik (requiem komponerad efter regissören Krzystof Kieslowskis död 1996).

I detta mångspråkiga verk finns ett stycke (nr 13) hämtat ur Predikaren 3:1–8 med ett starkt berörande, återkommande rop (bland annat kvinnoröster, men även trumpeter) på grekiska: kaì kairós, syftande på första versens ”Allt har sin tid”. Birgitta Odén visar hur man i historien, särskilt i Sverige under de gångna århundradena, har värderat åldrandet, ”den långsamma döden”, och att detta åldrande ”har sin tid”, sin legitima tid – och sin rätt! klaus misgeld

Informationer

Påvens tal till diplomatiska kåren Måndagen den 7 januari träffade påven Benedictus XVI de ambassadörer som är ackrediterade vid Heliga stolen.

Påvens traditionella tal till

62

diplomatiska kåren strax efter nyår brukar anses som ett av hans viktigaste tal under hela året. Sammanlagt är det numera 179 länder som har fulla diplomatiska relationer med Vatikanen. Av dessa är

Signum 1/2013

det cirka 80 länder som har en fast stationerad ambassadör på plats i Rom, medan de övriga länderna låter relationerna till Vatikanen tas omhand av en ambassadör som är stationerad i något annat

Informationer

land, eller som i Sveriges fall, i det egna hemlandet.

Också i år gav påven i sitt tal en överblick över läget i olika delar av världen, i synnerhet de områden som plågas av djupgående konflikter.

När det gäller situationen i Syrien krävde påven i sitt tal, liksom tidigare, ett omedelbart vapenstillestånd. Syrien har blivit skådeplatsen för ett outsägligt lidande, och en fortsatt väpnad kamp kommer inte att få några vinnare, bara förlorare. Därför måste en konstruktiv dialog mellan de olika parterna komma igång snarast. Samtidigt underströk påven vikten av fortsatt humanitär hjälp från det internationella samfundet. Även konflikten mellan Israel och Palestina blev föremål för en kommentar i Benedictus XVI:s tal: ”I anslutning till att Palestina har fått observatörsstatus i FN, även om man inte är medlemsstat, vill jag upprepa min önskan att israeler och palestinier, med hjälp av internationellt stöd, engagerar sig för ömsesidig fredlig samverkan inom ramen för en lösning som innebär två suveräna stater, och som gör det möjligt att på ett rättvist sätt ge plats åt bägge folkens legitima strävanden.”

En rad olika länder i Afrika blev också föremål för påvens uppmärksamhet. Vid sidan om Egypten och Mali nämndes Kongo och Nigeria som särskilt plågade av våldsdåd: ”Jag tänker i synnerhet på Republiken Kongo, där vål-

det återigen har flammat upp och tvingat många männi­ skor på flykt från sina familjer och hem. Också ett annat land i Afrika måste jag särskilt nämna i detta sammanhang, nämligen Nigeria, som regelbundet är skådeplats för terrorattentat. Bland offren för terrorn finns många kristna, som mördats i samband med att de varit församlade till gudstjänst i kyrkor. Det är med stor sorg i hjärtat som jag har hört att också nu under den gångna julen kristna har blivit mördade på rent barbariskt sätt.”

Temat mänskliga rättigheter blev också föremål för kommentarer. Här konstaterade påven med glädje att Europarådet förra året i en resolution krävt att eutanasi ska förbjudas. Samtidigt kritiserade påven en överdrivet autonom och individualistisk syn på mänskliga rättigheter: ”Tyvärr finns det, framför allt i somliga länder i västvärlden, en del missförstånd vad gäller mänskliga rättigheter. Rättigheter motsvaras av skyldigheter, men rättigheter ses ofta ur ett överdrivet autonomt och självupptaget perspektiv, som sluter sig för mötet med Gud och med andra människor, och som bara handlar om att tillfredställa sina egna önskemål. De mänskliga rättigheterna behöver tvärtom ses och försvaras utifrån tanken på människan i alla hennes dimensioner, som en person och som en social varelse – först då blir det autentiskt.”

Signum 1/2013

Efter några kommentarer till finanskrisen inom EU kom Benedictus XVI in på temat religionsfrihet: ”Religionsfriheten hotas på sina håll genom en samhällelig marginalisering av religionen; på andra håll finns intolerans och till och med våld mot både enskilda troende personer och gentemot religiösa institutioner och deras symboler […] Till religionsfriheten hör också rätten att inte tvingas handla mot sitt samvete. Det rör sig här om en mycket viktig gräns av stor etisk och religiös betydelse, grundad i den mänskliga personens värdighet. Att i frihetens eller i pluralismens namn avvisa möjligheten för enskilda individer eller för institutioner att vägra utföra tjänster som strider mot den egna identiteten, leder på ett paradoxalt sätt till en ny intolerans och till en framtvingad likformighet.”

Benedictus XVI avslutade sitt tal genom att hänvisa till påven Johannes XXIII:s encyklika om fredsfrågan, Pacem in terris, som publicerades för 50 år sedan: ”Fred och rättvisa riskerar att förbli tomma ord om de inte bärs upp av kärleken till medmänniskan.”

ulf jonsson

Påven twittrar på latin Påven Benedictus XVI kommer i fortsättningen även att twittra på latin. Kontot https://twitter.com/Pontifex_ln öppnades torsdagen den 17 januari och erbjuder nu påv-

63

Informationer

liga twitter-nyheter på latin.

Kontot erbjuder sedan tidigare information på engelska, spanska, italienska, polska, franska, portugisiska, tyska och arabiska.

Tuus adventus in paginam publicam Summi Pontificalis Benedicti XVI lyder hälsningsbudskapet som möter besökaren på den nya påvliga twitter-sajten – det vill säga ”Du har kommit till den officiella sidan för påven Benedictus XVI”.

Att enbart det nya erbjudandet från den twittrande påven skulle leda till en ökning av antalet kontakter kan dock ifrågasättas: kontot hade 333 följare på torsdagen

den 17 januari vid 13.30-tiden. [Tisdagen den 22 januari hade kontot 9 698 följare och ett meddelande på latin från påven].

Av alla de 2,52 miljoner personer som för närvarande följer microbloggen utgör de engelskspråkiga kontakterna med sin 1,44 miljoner den största gruppen, följt av den spanska (601 455), den italienska (281 444), den portugiska (71 519), den franska (60 704), den tyska (49 415), den polska (28 556) och den arabiska (18 895).

Benedictus XVI sedan starten den 12 december hittills skickat ut 25 nyheter. Regelbundet sammanfattar han på

onsdagarna generalaudiensen i ett pregnant uttalande, dess­utom har det under juldagarna funnits speciella budskap. Dock har påven uppenbarligen övergett sin ursprungliga strategi att besvara frågor från användarna av tjänsten.

Digitala budskap på latin är dock inte något helt nytt – åtminstone inte i Vatikanen: Vatikanradion erbjuder sina lyssnare information varje vecka via sin tjänst Nuntii latini, som varje gång ger tre nyheter på det officiella kyrkospråket liksom även i översättning.

kathpress 2013-01-22

Medverkande i detta nummer beate beckmann-zöller Dr. phil. Religionsfilosof och docent vid Katholischen Stiftungsfachhochschule für Soziale Arbeit i München och styrelseledamot i Edith-Stein-Gesellschaft.

Hon har medverkat vid utgivningen av Edith Steins samlade verk. per beskow Docent i religionshistoria, Visby. sune fahlgren Teol. dr, lektor i praktisk teologi vid Teologiska Högskolan Stockholm. alexander filipovic Forskare vid Institut für Christliche Sozialwissenschaften vid Universität Münster, rådgivare till den tyska bis­ kopskonferensens publicistkommission samt medutgivare av tidskriften Communicatio Socialis. michael l. fitzgerald Tidigare ordförande i Påvliga rådet för interreligiös dialog och för närvarande påvlig nuntie i Egypten och delegat till Arabförbundet. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livs­ åskådningsvetenskap, rektor för Newmaninstitutet i Uppsala.

sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetar­ rörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. peter newsham Pensionerad lärare. anders piltz Präst i dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katols­ ka stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. michael sievernich Jesuitpater och professor emeritus i pastoralteologi vid Johannes Gutenberg-Universität Mainz. kjell sundberg Teol. kand., tidigare länsarbetsnämndsdirektör i Örebro, Falun. astrid söderbergh widding Professor i filmvetenskap och rektor för Stockholms universitet.

Innehåll Signum nr 1/2013 årgång 39 Ledare

Idéhistoria

1 philip geister

35 klaus misgeld

Sluta tala om ”religion” – Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de religionsfientliga debattörerna.

Aktuellt

3 anna maria hodacs

Utan rättvisa ingen fred – Påvens fredsbudskap för 2013.

Liturgi

5 anders piltz

Romersk liturgi i ny svensk dräkt – Med anledning av den nya Cecilia.

Andra Vatikankonciliet 50 år

13 michael l. fitzgerald

Icke-kristna religioner och Andra Vatikankonciliet – En av konciliets stora överraskningar.

Mänskliga rättigheter

16 michael sievernich

460 år av mänskliga rättigheter – De mänskliga rättigheterna är äldre än franska revolutionen men gällde då inte slavar, indianer och kvinnor.

Teologi

23 philip geister

Karl Rahners mystika teologi – Hur får människan kunskap om Gud?

Reliker

28 peter newsham

Helig relik eller historiskt föremål?

– Om äktheten av den heliga huvudduken i Cadouin.

Filosofi

30 beate beckmann-zöller

Vad kan vi i dag lära oss av Edith Stein?

– ”Den heliga filosofen” Edith Stein bjuder på motstånd både som person och som forskare.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Utopi – platsen som inte finns – Politisk modell eller återvändsgränd?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

42 alexander filipovic

Se människan i de sociala nätverken – Kyrkan måste stödja det autentiskt mänskliga i den virtuella verkligheten.

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Film

48 astrid söderbergh widding Palme x 3 – K ristina Lindström och Maud Nycander: Palme.

50 philip geister

π i 3D – Berättelsen om Pi, i regi av Ang Lee.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare

51 kjell sundberg

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

52 sune fahlgren

Ignatiansk spiritualitet i kyrkligt gränsland – Fredrik Heiding: Ignatian Spirituality at Ecclesial Frontiers.

55 per beskow

Mycken katolsk historia ryms i arkiven – Lars Hallberg: Främlingar i förskingringen.

57 sten hidal

Kristen manlighet hos tre – Inger Littberger Caisou-Rousseau: Över alla gränser. Manlighet och kristen (o)tro hos Almqvist, Strindberg och Lagerlöf.

59 gert-ove fridlund

Klarsynt skeptiker – Ivan Turgenjev: Obruten mark.

60 klaus misgeld

Allt har sin tid – Birgitta Odén: Äldre genom tiderna. Åldrande och äldrepolitik som en historiker ser det.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Bokrevy Klimatflyktingar – Shora Esmailian: Ur askan: om människor på flykt i en varmare värld.

Prenumeration 2013

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

@signumse på Twitter

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 mars 2013.

1/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

februari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Sluta tala om ”religion”

<

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond

Utan rättvisa ingen fred

utlyser härmed stipendier avsedda för:

Anders Piltz

• studier vid Ecumenical Institute i Bossey, Schweiz • forskning och studier inom ekumenikens område • deltagande i internationella ekumeniska seminarier och konferenser, särskilt gällande fredsrelaterade frågor

Michael L. Fitzgerald

Romersk liturgi i ny svensk dräkt Icke-kristna religioner och Andra Vatikankonciliet

Ansökan ska vara fonden tillhanda senast den 28 februari 2013.

Michael Sievernich

460 år av mänskliga rättigheter Philip Geister

För mer info se www.skr.org

Karl Rahners mystika teologi Beate Beckmann-Zöller

Vad kan vi i dag lära oss av Edith Stein?

Stiftelsen Nathan Söderbloms Minnesfond

Klaus Misgeld

Utopi – platsen som inte finns Alexander Filipovic

Se människan i de sociala nätverken www.signum.se