Signum 7/2012 by Signum

sverige porto betalt port payé 7/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Pilgrims vintermöte

Medinflytande i kyrkan

Nya Slottet Bjärka-Säby & Stiftsgården Vårdnäs 25–27 januari 2013

Ett uppfordrande fredspris David Albert Jones

Den etiska cellen John W. O’Malley

Ett koncilium med ny röst

”Vilket djup av rikedom hos Gud”

Gunilla Maria Olsson

gästtalare

Äktenskapets omvandling under det gångna seklet

Metropoliten Kallistos Ware tillsammans med:

David Heith-Stade

Sr Anna OSB • Josef Bergdahl • Martin Lönnebo

Den ortodoxa kyrkans äktenskapsrätt

Susanne Carlsson • Ylva Eggehorn • Owe Wikström

Bengt Säfsten

Liselotte J Andersson • Samuel Rubenson

Ska det vara en pojke eller en flicka?

Per Åkerlund • Britta Hermansson • Jan Erixon Torsten Kälvemark • Johannes Pulkkanen

Ingrid Ydén Sandgren

Kardinal Stefan Wyszynskis kompromisslösa kamp

Jonas Jonson • Runar Eldebo • Marie Tonkin Reda Dan-Erik Sahlberg • Johannes Zeiler

Kostnad: 800 kr (inkl konferensavgift & varma måltider) Anmälan & program: www.tidskriftenpilgrim.se

www.signum.se

Bengt Pleijel • Peter Halldorf

Otmar Oehring

Kapitulation inför ödet? Trossamfundens rättsliga ställning i Turkiet

2012

Innehåll Signum nr 7/2012 årgång 38 Ledare

Teologi

1 sten hidal

35 gösta hallonsten

Medinflytande i kyrkan – Kyrkans organisation måste återspegla den egna självsynen.

Aktuellt

3 klaus misgeld

Ett uppfordrande fredspris – En fredsprisbelönad union med kristna rötter.

Nobelpris

5 david albert jones

Den etiska cellen – Nobelpriset i medicin väcker hopp om etiskt godtagbar stamcellsforskning.

Andra Vatikankonciliet 50 år

7 john w. o’malley

Ett koncilium med ny röst – Ett tydligt förändringsbudskap till samvetet i mjuk förpackning.

Vad står Svenska kyrkan för? – Ett trossamfund söker sin identitet.

40 tord fornberg

Hur formulerar man en asiatisk kristen teologi? Några tankar till Fides et ratio – Om behovet att finna en relevant terminologi för nya sammanhang.

11 gunilla maria olsson

Äktenskapets omvandling under det gångna seklet – Om behovet att välja en egen ståndpunkt i äktenskapsfrågan.

17 david heith-stade

Den ortodoxa kyrkans äktenskapsrätt – Den ortodoxa äktenskapspraxisen skiljer sig från den romersk-katolska.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Analyser och rapporter

47 otmar oehring

Kapitulation inför ödet? Trossamfundens rättsliga ställning i Turkiet

Läsarreaktion

51 lars melin

Kunskap i skolan! Varför inte lagom? – Apropå Jan-Olof Hellstens artikel i Signum nr 6/2012 samt ett svar.

Film

53 stig olsson Äktenskap

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Den obehagliga samtiden på vita duken –Margin Call i regi av J. C . Chander.

Bokrevy

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 kjell sundberg

Prenumeration 2012 Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

En kamp för rättvisa som måste fortsätta – Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

56 klaus misgeld Medicinsk etik

22 bengt säfsten

Ska det vara en pojke eller en flicka? – När födelsekontrollen kombineras med frågan om värdering av kön.

Polen

29 ingrid ydén sandgren

Kardinal Stefan Wyszynskis kompromisslösa kamp – Om ”Polens okrönte kung” och hans betydelse för kyrkans och hela Polens frihet.

Anpassning och motstånd – Christoph Kösters/Mark Edward Ruff: Die katholische Kirche im Dritten Reich.

60 fredrik heiding

Mänsklig bildning – Bengt Kristensson Uggla: Gränspassager – Bildning i tolkningens tid.

Opinion och iakttagelser

62 fredrik j wängström

Religionens roll i samhällsbygget – Apropå samtalskvällar i S:ta Eugenia.

64 medverkande i detta nummer

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 december 2012.

Ledare

Medinflytande i kyrkan – Kyrkans organisation måste återspegla den egna självsynen.

emlighetsmakeri och ett auktoritärt styrelsesätt har nästan alltid an setts vara något förkastligt i mera ci viliserade sammanhang. Ibland har de bli vit orsak till våldsamma omstörtningar. Det var efter publicerandet av den dittills hem ligstämplade statsbudgeten som den fran ska revolutionen bröt ut. Öppenhet kan ha sina risker. Transparens betyder ordagrant ”genom skinlighet”. Naturligtvis finns det sådant som av säkerhetsskäl och liknande inte be höver eller skall göras offentligt. En helt transparent diplomati har väl aldrig fun nits. Men att så mycket som möjligt skall of fentliggöras, får anses vara en god målsätt ning. Här har den katolska kyrkoledningen fortfarande en del att lära sig. Samtidigt är det tydligt, att det i en så stor och komplex organisation inte bara är ovilja som gör att transparensen har svårt att hävda sig. Det finns helt enkelt ingen tradition på områ det. Det kan också vara så, att den högsta ledningen gärna vill ha transparens, me dan diverse mellaninstanser vill förhindra att en större insyn etableras. Avvägningen mellan öppenhet och diskretion är inte all tid lätt att göra. Kyrkohistorien är till stor del en historia om maktkamper. Det har alltid varit och måste alltid vara en legitim uppgift att ver ka för kyrkans frihet gentemot en statsmakt som inte minst i modern tid visar absolutis tiska tendenser. Det finns dock en viss risk

att kyrkan i stridens hetta identifieras med klerus, vilket är en stor förenkling. Även en motsatt tendens kan observeras. Kyrkan har alltid tolererat ett mer eller mindre stort statligt inflytande i sina inre angelägenhe ter. Själva existensen av konkordaten vi sar att kyrkan har medgivit staten en viss kompetens inom den religiösa sfären – an nars skulle ju sådana överenskommelser, som till sin natur är kompromisser, ha va rit omöjliga. Historien visar också att denna acceptans från kyrkans håll ibland kunde gå mycket långt. Biskopsutnämningarna är ett bra ex empel. Vi tänker gärna att de i varje fall efter medeltiden var en rent påvlig angelägenhet. I verkligheten hade lekmän i kraft av kon kordaten ett stort inflytande långt fram i modern tid, men det var kanaliserat genom furstar och regeringar. Enligt Eamon Duffy var år 1829 exempelvis inte mindre än 535 av den katolska kyrkans 629 stiftsbiskopar utnämnda av staten. Påven utnämnde 70 biskopar i egenskap av Kyrkostatens regent, men som biskop av Rom utnämnde han en dast 24 (i Ryssland, Grekland och Albanien). Även en protestantisk furste som kungen av Preussen kunde utnämna katolska biskop ar. Givetvis måste den biskop som presen terades av respektive regering godkännas av påven före vigningen, men själva utnäm ningen låg i andra händer. Ingen vill väl ha tillbaka den tid då re geringar utnämnde biskopar och över hu

Signum 7/2012

Ledare

vud lade sig i kyrkans inre angelägenheter. Men det kan inte heller förnekas, att detta faktiskt var en form för lekmannainflytande som nu är helt borta. Barnet kastades ut med badvattnet. Vidare fanns det i flera stift – i Sverige i samtliga under medeltiden – dom kapitel som själva valde en biskop som pre senterades för påven. I dag finns det kvar några få domkapitel i Tyskland, Schweiz och Österrike. De andra sopades bort un der franska revolutionens följder, och Rom visade mycket litet intresse för att upprätta dem igen. Dessa kapitel deltog i stiftsförvalt ningen och garanterade dessutom präster na i stiftet ett visst formaliserat inflytande vid utnämningsprocessen, något som nu är helt borta. Det är inte i sig lekmän som till varje pris måste ha inflytande i kyrkan, utan det är hela Guds folk. Detta inflytande kan nu inte längre kanaliseras genom den civila mak ten, eftersom den blivit helt sekulariserad. Men i någon form måste det rimligen finnas, och det är en stor och angelägen uppgift att finna nya former för det. Den kanoniska la gen har många vackra ord att säga om Guds folk i anslutning till det senaste konciliet, men när det kommer till konkreta stadgan den finns det inte så mycket att hämta. Om vi tar just biskopsutnämningarna som exem pel, så läggs förberedelsen för dessa helt i händerna på de påvliga legaterna eller nun tierna. I den kanoniska lagen heter det vis serligen att legaten skall inhämta synpunk ter från olika håll i stiftet och den biskops konferens stiftet tillhör. Om han så finner lämpligt, kan även ”lekmän framstående i sin vishet” höras, CIC 377 § 3. De klerker som konsulteras behöver tydligen inte vara utrustade med vishet! Alla kyrkor har fått finna en relation till staten på de villkor som har gett den störs ta friheten att verka. Den katolska kyrkan är inget undantag. Det kan vara av intresse att se, hur andra kyrkor har löst frågan om lek folkets legitima inflytande. I vissa ortodoxa kyrkor (tydligast i den ryska) finns ett kano niskt reglerat lekmannainflytande, men in

tressant nog mest på högre nivåer i motsats till den katolska kyrkan. Den allryska synod som sammanträdde i Moskva 1917 hade en i det närmaste jämn fördelning mellan äm betsbärare och lekfolk. I Svenska kyrkan har det alltsedan refor mationen – om än med tydliga rötter i medel tiden – funnits en samverkan på olika nivåer mellan ämbetsbärare (med speciellt ansvar för lära och gudstjänst) och lekmän (med ansvar särskilt för ekonomi och organisa tion). Teorin om denna dubbla ansvarslinje har visserligen formulerats påfallande sent under 1900-talet men hade i stort sett fun gerat bra intill dess den avskaffades av den folkkyrka som är helt uppbyggd på demo kratisk bas. Frågan är om inte den katolska kyrkan har något att lära sig här. I församlingarna kan dessa ting ofta regleras genom församlings ordningar, svårare blir det på högre nivåer. Det räcker inte med att anställa lekmän i oli ka kyrkliga organ, ty de blir där tjänstemän och fattar inga beslut av större räckvidd. Att sitta i ”råd” som är diskussionsfora är ing et reellt inflytande. Varför inte återupprätta domkapitlen som redan finns i några euro peiska stift? Där finns en outnyttjad resurs i den kanoniska lagen. I domkapitlen skul le även lekmän med teologisk och juridisk kompetens kunna sitta. De skulle få ett in flytande vid biskopstillsättningar och de skulle tillföra kyrkan sina kunskaper och erfarenheter med den auktoritet som härrör både ur historien och ur aktuell kyrkorätt. Dessutom skulle kostnaden bli obetydlig. Att separera den andliga ledningsfunk tionen och det ekonomiska ansvaret är inte alldeles lätt. Redan i Nya testamentet och i fornkyrkans praxis ser vi hur de båda hålls samman. Kanske det ändå har blivit nå got lättare i den moderna tiden att skilja de båda åt. Hur än den känsliga avvägningen sker, så är själva saken angelägen. Kyrkan står inte och faller med en viss organisation, men organisationen måste återspegla den egna självsynen. sten hidal

Signum 7/2012

Aktuellt

Ett uppfordrande fredspris – En fredsprisbelönad union med kristna rötter.

tt den norska Nobelkommittén har tilldelat 2012 års fredspris till Euro peiska unionen har väckt kritik. EU som fredsbevarande sammanslutning står inte högt i kurs, dess migrations- och flyk tingpolitik kritiseras, och dess nuvarande ekonomiska och finansiella kris påstås visa att unionen inte lever upp till den nödvän diga solidariteten medlemsländerna emel lan. Även om det europeiska enhetsverket skulle vara värt Nobels fredspris, kom detta alldeles för sent, menar många. Det borde ha getts under årtiondet efter Andra världs kriget. Då var minnet av 1900-talets stora konflikter ännu färskt, bitterheten i tidigare ockuperade länder ännu påtaglig och grun darstaternas plan att förebygga framtida krig värd all uppmuntran. Invändningarna må vara berättigade, men den norska Nobelkommittén ville just med tanke på den pågående krisen under stryka EU:s viktiga roll och landvinningar, när det gäller fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter. Eller, som Nobel kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland uttryckte det, så har priset ”en viktig signal effekt”. Och när kritiken siktar in sig på att fredspriset 2012 går till en organisation som mest tycks ägna sig åt ekonomi, så glöm mer man den viktiga ursprungstanken. För att kunna bygga ett stabilt fundament för samarbetet och därmed för freden, behöv des en handfast politik. I början av 1950-ta let handlade denna politik om att bilda en union som band samman kol- och stålindu

strierna i Västeuropa, industrier som tidiga re betraktats som pådrivare av upprustning och krigshets. Det var detta som kunde ge nomföras och därifrån kunde det europeis ka enhetsverket utvecklas vidare, fortfaran de med ekonomin som kitt. Här skall inte diskuteras om EU är den mest lämpliga kandidaten eller ej för att ta emot Nobels fredspris 2012. Men det finns anled ning att påminna om några drag i kol- och stålgemenskapens och därmed EU:s till komsthistoria. Det var, vid sidan av euro peiska (inte nordiska) integrationsvänliga socialister och fackliga ledare, inte minst kristna grupper och personligheter som var pådrivande. Mellankrigstidens europeiska enhetssträvanden (som Jagland också på minde om) hade misslyckats. Det mest kän da exemplet är Briandplanen 1930, uppkal lad efter den franske politikern och mode rate socialisten Aristide Briand (1862–1932). Inte minst bland motståndsgrupper mot fascismen, nazismen och den tyska ocku pationsmakten fanns de som planerade för ett framtida europeiskt samarbete. Som den svenske diplomaten Ingemar Hägglöf for mulerade det (1987), var det tre drivkrafter som hade avgörande betydelse för den för sta efterkrigstidens europeiska enhetsverk: nöden, fruktan och skammen. Några av de mest centrala politikerna som såg detta, och som inte minst stod för en tysk-fransk för soning, var aktiva kristna och de förföljdes också under nazismen och fascismen och/

Signum 7/2012

Aktuellt

eller motarbetade dem. De mest kända är fransmännen Jean Monnet (1888–1979), Kol- och stålgemenskapens (Montanuni onens) ”arkitekt”, utrikesministern med mera Robert Schuman (1886–1963), den italienske regeringschefen Alcide de Gas peri (1881–1954) och Förbundsrepubliken Tysklands förste kansler Konrad Adenauer (1876–1967), alla katoliker, de tre sistnämn da mycket hängivna sådana. De drev fram kol- och stålgemenskapen (1951) enligt den så kallade Schumanplanen. Och sedan fort satte och utvidgades enhetsverket till Rom fördragen (1957), EEC/EG och slutligen da gens EU. Att man kan tala om EU:s kristna rötter kan väl knappast överraska med tanke på de stater som grundade unionen, ”de sex”: Bel gien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tysk land, Italien, Luxemburg och Nederländer na: deras historia, deras dåvarande befolk ningssammansättning och det faktum att det i flera av dessa länder var kristdemokra ter som hörde till de dominerande ”statsbä rande” partierna. Därifrån är det dock långt till att i Europafördraget nu skriva in en hän visning till Europas kristna arv. Lämplighe ten av en sådan formulering i en europeisk konstitution kan verkligen diskuteras. Ofta påminner man i detta sammanhang om att några av Europaentusiasterna var mycket konservativa, med greven Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi (1894–1972), grunda ren av Paneuropaunionen (1924), som ofta anfört exempel. Grevens sedan förkastade förslag till flagga för Paneuropaunionen var ett kors i en av stjärnor omgiven ring. Någon större betydelse för utvecklingen fick han inte. Tankegångar som liknande dem som Dag Hammarskjöld formulerade i en artikel i Svensk tidskrift (1951) om det gemensamma europeiska arvet som byggde på ”idealen Jerusalem, Rom och Aten” hör också mest högtidstalen till. Den svenska, av socialdemokratin domi nerade, inställningen till detta europeiska bygge var länge minst sagt skeptisk. Ett av

skälen var just att man betraktade det som ett katolsk-konservativt projekt. Den tyske SPD-ordföranden Kurt Schumachers for mulering i början av 1950-talet, att projek tet präglades av ”fyra k”: kapitalism, kleri kalism, konservatism och karteller, citera des gärna i Sverige (där man ibland bytte ut tvåan och fyran mot katolicism och kolonia lism). Men invändningen mot ”det katolska” i det tidiga EEC/EG-projektet var begriplig, med tanke på en del tidiga ”katolska” utta landen mot sekularisering och för en ”eu ropeisk moral”. Dessutom var ju befolk ningsmajoriteten i EEC/EG:s ”lilla Europa” fram till 1972 katolsk. Och, om man så vill, har den katolska socialläran och inte minst subsidiaritetsprincipen via ”grundarfäder na” varit en viktig byggsten. Samtidigt är det också viktigt att notera att den katolska kyrkan i regel ser positivt på internationel la sammanslutningar, just eftersom de bör kunna främja fred och samverkan. Att det gäller fred och samverkan, är fort farande aktuellt. Regionala konflikter som den på den irländska ön har förlorat en del av sin skärpa just genom att både Nordir land (via Storbritannien) och Republiken Eire ingår i EU. Gränsdragningar och na tionstillhörigheter kan avdramatiseras. Nå got liknande kan man hoppas på vad gäller utvecklingen på Balkan. Och om delar av länder kommer att bryta sig ut ur sin ”na tion”, som kanske Katalonien och Baskien ur Spanien, kan förhoppningsvis ändå en destruktiv utveckling undvikas – förutsatt och på grund av kvarstående medlemskap i EU. Här kan påminnas om att Spaniens och Portugals upptagning i EU har varit av stor betydelse för deras demokratiska utveck ling. Något liknande kan sägas om delar av Central- och Östeuropa. När nu Nobels fredspris har tilldelats det europeiska enhetsbygget, kan det alltså vara skäl att återigen påminna om att krist na européer har all anledning att engagera sig för detta. klaus misgeld

Signum 7/2012

Nobelpris

Den etiska cellen av david albert jones Den största delen av stamcellsforskningen i Storbritannien använder så kallade sparade mänskliga embryon, som blivit över vid fertilitetsbehandling. Nu har dock två forskare som fått Nobelpriset berett vägen för ett intressant – och etiskt – alternativ.

nder flera decennier har forska re, verksamma inom området fort plantningsmedicin, letat efter ett sätt att hitta snabb och omfattande tillgång till mänskliga stamceller i förhoppningen om att dessa skulle kunna användas för att behandla en rad degenerativa sjukdomar. Den 8 oktober belönades Cambridgefors karen Sir John Gurdon och professor Shin ya Yamanaka från Japan med Nobelpriset i medicin för att ha fört denna dröm närmare ett förverkligande. Fyrtio år före fåret Dolly klonade Sir John en groda med en liknan de kloningsteknik, och professor Yamanaka genomförde år 2005 experiment som visade att det var möjligt att omprogrammera en hudcell och förvandla den till en stamcell. Vad är stamceller? Alla (eller nästan alla) tiotals miljoner celler i den mänskliga krop pen liknar varandra i strukturen, genom att de har en kärna med samma DNA, som innehåller samma information som ger dig dina ärvda egenskaper och ger mig mina. Men blodceller utför inte samma arbete som nervceller, som i sin tur inte utför samma ar bete som muskelceller och så vidare. Alla celler i kroppen härstammar från ursprungscellen, det zygota eller encelliga mänskliga embryot, men över tid har celler na specialiserats för att fylla olika funktio ner i kroppen.

En stamcell, däremot, är en cell som för blir flexibel i fråga om vad den kan göra. Den kan både reproducera sig själv och ge upphov till olika slags specialiserade celler. Forskarna har under en längre tid hoppats att stamceller skulle kunna användas i me dicin genom att bidra med att ersätta eller reparera skadad vävnad. Stamceller finns i benmärgen, i hornhin nan och i blodet i bebisens navelsträng, och dessa har utvunnits för att användas i en mängd behandlingar. Men den mest kontro versiella och etiskt problematiska stamcells källan är det mänskliga embryot. År 1998 skapades en stamcellslinje genom att ett mänskligt embryo dödades, och sedan dess har flera hundra embryon dödats i olika för sök att skapa fler stamcellslinjer. För den som accepterar (eller rent av misstänker) att mänskligt liv börjar vid befruktningen, är det uppenbart oetiskt att döda en människa i fosterstadiet enbart för att ”skörda” hans eller hennes celler. Striden om destruktion av mänskliga em bryon för deras stamcellers skull utgör bak grunden för Yamanakas arbete i Japan och USA. Han lyckades ta vanliga adulta celler (inte adulta stamceller utan vanliga hudcel ler) och göra om dem till celler som uppträd de väldigt likt embryonala stamceller. Detta

Signum 7/2012

Nobelpris

är den biologiska motsvarigheten till att för vandla oädla metaller till guld. Genom att aktivera vissa gener i en van lig hudcell kunde Yamanaka skapa en stam cell. Denna cell tycks ha både den embry onala stamcellens fördelar (exempelvis att den lätt kan föröka sig) och den adulta stam cellens (eftersom den tas från en adult cell) etiska och praktiska fördelar. Hans experi ment var både vacker och etisk vetenskap. I en intervju i New York Times återgav Ya manaka en upplevelse som förändrade hans karriär – en titt i mikroskopet, vid en väns fertilitetsklinik, på ett av de lagrade embry ona. Han sade: ”När jag såg embryot, insåg jag plötsligt att det var en sådan liten skill nad mellan det och mina döttrar. Jag tänkte att vi inte kan döda embryon för vår forsk nings skull. Det måste finnas ett annat sätt.” Även om han inte motsatte sig varje form av forskning på embryon, så var Yamanaka motiverad, åtminstone delvis, av en öns kan att hitta ”ett annat sätt”, inte enbart på grund av politiska påtryckningar, som ex empelvis de restriktioner för finansiering av forskning på embryon som president George W. Bush införde. I Storbritannien har det aldrig funnits några restriktioner för finansiering av expe riment som innebär att embryon destrueras. Förvisso har regeringen, så snart nya och oe tiska former av experiment har föreslagits, haft väldigt bråttom att godkänna dem, in klusive skapandet av delvis mänskliga och delvis icke-mänskliga embryon, hybrider och även fantasifoster gjorda av nukleider från en människa och cytoplasma från en ko eller en kanin. Dessa experiment resultera de inte i någonting, förutom de överdrivna påståenden som gjordes om dem då. Yamanakas experiment, däremot, har lagt grunden för ett helt nytt forskningsom råde, med varken adulta eller embryonala stamceller utan med så kallade iPS-celler eller ”framkallade pluripotenta stamceller”. Dessa är stamceller som skapats från van liga adulta celler som till exempel hudcel

ler. Denna forskning får alltmer forsknings medel både i Storbritannien och utomlands. Det är en oerhört intressant vetenskaplig forskning. Finns det då trots allt några etiska problem med iPS-celler? Bör vi försiktigt avvakta innan vi välkomnar detta Nobelpris? Lik som varje teknologi, i synnerhet en som är potentiellt väldigt kraftfull, väcker iPS-cel lerna ändå etiska frågeställningar. De har redan använts för att klona möss och skapa konstgjord sperma och ägg för användning i in vitro-fertilisering på möss. Då kloning av människor och andra former av in vitroframställning av människor strider mot fort plantningens värdighet skulle det vara up penbart felaktigt att använda iPS-celler för sådana ändamål. Ett annat mer direkt etiskt problem med forskningen på iPS-celler är att många av forskarna som arbetar med iPS-celler sam tidigt arbetar med embryonala stamceller. Det kan finnas en viss tröghet hos forskar na, och en professionell och personlig benä genhet, att hålla fast vid tidigare arbetssätt, även om dessa är oetiska. Således skulle en starkt etisk ung forskare som önskar att arbeta med iPS-celler ham na i svårigheter då han eller hon ombeds att samarbeta med embryonal stamcellsforsk ning. Det är också sant att stamcellsforsk ningen fortfarande är en väldigt ung veten skap och vi bör inte överdriva utsikterna för omedelbar behandling. Adulta stamceller används redan med framgång i både etablerade och experimen tella behandlingar, men den revolution i be handlingen, som många hoppas på, ligger fortfarande ett stycke längre fram i tiden. Det är en bioetikers uppgift att kvalificera och peka på potentiella svårigheter, men ingen av dessa bör skymma det grundläg gande positiva bidraget i Yamanakas arbe te. Det här Nobelpriset erkänner ett stort vetenskapligt genombrott, men det är lika mycket en prestation av mycket stor etisk be

Signum 7/2012

Nobelpris

tydelse. Det erbjuder stamcellsforskningen ett nytt och lovande angreppssätt, som inte behöver inkludera destruktion av mänskli ga embryon. De tillfälliga konflikterna mellan natur vetenskapliga forskare och etiker, och an vändandet av oetiska tillämpningar i veten skapens namn, bör inte tillåtas att skymma

den vetenskapliga ansträngningens etiska karaktär och det positiva bidrag som religi onen har lämnat genom att stödja sökandet efter kunskap genom seklerna. Det här No belpriset lyfter fram vetenskapen som den kan vara när den är som bäst: både vacker och etisk. översättning: per lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 20 oktober 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Andra Vatikankonciliet 50 år

Ett koncilium med ny röst av john w. o’malley – Ett tydligt förändringsbudskap till samvetet i mjuk förpackning.

rofeter fördömer tidens ondska och kräver med befallande stämma att deras röst skall höras. Omvänd er! Ändra ert handlingssätt! Så vitt jag vet har ingen historiker någonsin beskrivit kyrkli ga koncilier som profetiska. De var väsent ligen lagstiftande församlingar som såg till att status quo bevarades och att ärevördiga institutioner fungerade på smidigaste sätt. De gick långsamt fram och bemödade sig om att tala på en avmätt prosa. De saknade profetens eld. En sådan analys av koncilier nas funktioner kan vara nog så riktig, men den saknar den vassa eggen hos en del av dem. Koncilierna sammanträdde för att ta itu med missbruk i läran eller disciplinen. De tog kraftigt ställning mot överträdarna och tvekade inte att klandra dem med star kast möjliga ord. Konciliet i Konstanz (1414– 1418) fördömde John Wycliffe som ”osalig i

åminnelse” för att han hade framfört läror som ”ledde till själens död”. Femte Lateran konciliet (1512–1517) hudflängde de kardina ler som hade sammankallat ett koncilium i Pisa för att ställa den regerande påven Ju lius II till svars, och det kallar dem ”fördö melsens söner”. Sådana utbrott är ovanliga, men ända fram till Andra Vatikankonciliet uttryckte sig koncilierna ständigt i en form som i sin kompromisslöshet och fördömande ton på minner om profeternas sätt att tala. Även om de brukade andra litterära former, där den främsta var trosbekännelser, var den van ligaste formen de ganska korta föreskrifter som kallas cánones (sing. cánon) och som ofta anger det straff som följer en förseelse. Canones kan behandla lära eller disciplin. Tridentinska konciliet utfärdade till exem pel 33 canones i sitt dekret om rättfärdiggö

Signum 7/2012

Medicinsk etik

Ska det vara en pojke eller en flicka? av bengt säfsten I flera decennier diskuterades befolkningsfrågorna med samma intensitet som i dag klimatfrågorna. Skälet var den begränsade tillgången till mat och hälsa för alla. Debatten kom att ändra fokus något då olika könsperspektiv betonades.

u väntar ditt första barn i ett fattigt land med en snabbt växande eko nomi. Du är en del av den växande medelklassen, lönen stiger. Du önskar en li ten familj. Samtidigt domineras du av tradi tionella värderingar som särskilt värdesät ter söner. Kanske kan man vänta sig hårt fy siskt arbete. Kanske kan enbart söner ärva. Kanske behöver flickor få en stor hemgift. En ultraljudsundersökning som avslöjar fostrets kön är möjlig att köpa för 90 kro nor, en utgift som du kan stå för. Du skulle förstås inte kunna döda flickan när hon väl är född. Men en abort uppfattas annorlun da. De förutsättningarna diskuterades i en ledare i The Economist 2010. Paret är inte en samt. För att få en känsla av frågornas om fattning kan man hänvisa till den provoce rande titeln på en bok som utkom i Indien re dan 1990, More than 100 million women are missing. Författaren belönades med Nobel priset 1998. Individens ställningstaganden är resultatet av den tidsanda som råder. Om man tittar närmare på bakgrunden så fin ner man att den är oerhört komplex, fylld av motsägelser och kontroverser. I flera decennier har nämligen befolk ningsfrågorna diskuterats med samma in tensitet som klimatfrågorna senare. Skälet är den begränsade tillgången till mat och

hälsa för alla. Debatten kom att ändra fokus något då olika könsperspektiv betonades. Den kom att kompliceras då den tangerade frågorna om en samtidig – men separat – legalisering av aborter och födelsekontroll, frågor som fortfarande är kontroversiella och väntar på ett avgörande i många länder. Frågorna har kommit i skymundan. Den naturliga fördelningen tycks vara 105 pojkar på 100 flickor. Detta brukar förklaras med naturens sätt att kompensera för mäns förväntade kortare livslängd. I flera länder har dock denna kvot förskjutits kraftig; som i Kina (omkring 113), Indien (112), Albanien (112), Armenien (mer än 112) och Georgien (111). Den förskjutningen är resultatet av oli ka åtgärder. I Skandinavien uppges de första köns selektiva aborterna ha skett redan 1955 i Danmark, en åtgärd som innebär att ett kön väljs, men också att ett kön väljs bort. Att fe nomenet kan väcka starka känslor är känt från hemmaplan, trots att antalet är blyg samt. Ett uppmärksammat fall i Eskilstu na 2009 är väl känt, där en kvinna vid två tillfällen begärt och fått abort när hon för stått att hon väntade flickor. Kvinnan, som sedan tidigare hade flera flickor, menade att hon var orolig för fostret och bad om ett fos tervattenprov. Samtidigt ville hon veta fost

Signum 7/2012

Medicinsk etik

rets kön. När könet inte var det önskade ville kvinnan ha abort. Detta kunde inte ifråga sättas utifrån gällande lagstiftning. Abor ten genomfördes. Sjukhuset valde sedan att vända sig till Socialstyrelsen för väg ledning. Man ställde frågan om det gick att neka blivande föräldrar att få veta fostrets kön. Myndigheten slog fast att det inte gick att neka en kvinna att göra abort på grund av fostrets kön.

Metoder för könsbestämning Många metoder för könsbestämning har ut vecklats med sikte på rent medicinska skäl. Det är ofta så att metoderna introducerats i ett syfte men efterhand kommit att få andra. De medger dock också selektion efter kön. Den teknik med fostervattensprov som utvecklades under 1970-talet ledde snabbt framåt, på samma gång som ultraljudstek niken blev mer allmänt förekommande och aborterna gjordes legala i många länder. Se nare utvecklades andra metoder, inte minst den preimplantatoriska genetiska diagnos tiken (PDG), där en bestämning av embryots kön blev möjlig. Dessa metoder används av en mängd rent medicinska skäl. De har se dan kommit att brukas med helt andra syf ten, indikationerna har fått glida fritt. Vid undersökningar för att utröna före komsten av ett icke-könsbundet medicinskt tillstånd får man också reda på barnets kön. Som en följd av nackuppklarningstest (NUPP) och ultraljudsundersökningar har förekomsten av Downs syndrom kraftigt minskat i länder där detta sker, till exempel i Danmark. Även så kallad preimplantato risk diagnostik (PDG) i kombination med in vitro-fertilisering (IVF) används i det sam manhanget. Denna screening av Downs syn drom har genom selektiva aborter snabbt lett till att få barn med syndromet föds, vil ket förklarar den plötsligt mycket låga frek vensen barn med Downs syndrom. Från att se barnet som en gåva, oavsett förmågor och funktionsnedsättningar (samt kön), så har metoderna således kommit att användas både för att eliminera de foster som upplevs

som en oönskad risk oavsett kön eller för att reglera antalet flickor och pojkar i en fa milj. Detta har dock upplevts som ett hot av många berörda. Downs syndrom kan drab ba såväl pojkar som flickor, men de metoder som används ger med automatik dessutom besked om könet. Flera andra vägar för att utröna och sedan ”välja” kön på barnet är tillgängliga. De ut vecklades också först för att välja bort sjuk domsanlag, och har använts främst i mer resursstarka miljöer. Vissa ärftliga sjukdo mar är könsberoende, andra inte. Tillgång en på olika metoder är helt oöverskådlig och oändlig, beroende inte minst på inter net. Det senaste tillskottet för könsbestäm ning utgörs av ett enkelt blodprov som kan tas från mamman från och med vecka 7 un der graviditeten, som så kallat cell-fritt fos ter-DNA (cffDNA) eller genom icke-invasiv prenatal diagnostik (NIPD). Dessa kan er sättas av bestämningar av hormonnivåer i mammans urin. Det väntade barnets kön blir också alltid känt. Redan före konceptionen kan dock könet på barnet manipuleras. Även den vägen kan man undvika vissa könsbundna och ärftli ga sjukdomsanlag. Tidigare användes lä kemedel för att styra ägglossning och där med barnets kön. Den nu enklaste tekniken utgörs av en sortering av spermierna (sper mierna har olika könskromosomer som styr barnets kön) med metoder som använder kolonner och flödescytometri. Denna sor tering sker innan man inseminerar kvin nan, alltså redan innan könscellerna smäl ter ihop (konceptionen). En annan teknik utgörs av preimplantatorisk genetisk teknik som i kombination med in vitro-fertilisering (IVF) efter konceptionen möjliggör att en bart barn av önskat kön återinsätts som em bryon i livmodern. Det är då inte aktuellt att framkalla abort för att nå syftet. Endast det embryo som har önskat kön förs in i livmo dern efter befruktningen. Embryon med ej önskat kön förstörs. Tillgången till dessa tekniker har ökat,

Signum 7/2012

Medicinsk etik

trots att enskilda länder i lagstiftning har för sökt att styra och begränsa användningen. Användningen har förskjutits från förhopp ningar i samband med svåra könsbundna sjukdomar till att primärt användas för att styra kön. Åtgärderna kan fås helt legalt; om de är förbjudna i hemlandet kan de utfö ras i länder som Colombia, Cooköarna, Cos ta Rica, Elfenbenskusten, Egypten, Mexiko och USA. Fertilitetskliniker i USA får på det sättet patienter från Storbritannien, Austra lien och Kanada. Man kan också helt legalt välja att få en åtgärd i ett land med viss lag stiftning, för att få nästa gjord i något annat land med annan lagstiftning för att undvi ka de lagliga begränsningar som finns i det första landet. Detta utnyttjas av kliniker på Cypern och Grekland som samarbetar med kliniker i Storbritannien. Marknadsföring en är förledande; ett av företagen erbjuder förutom könsbestämning också screening mot 400 ärftliga sjukdomar, utan att berätta att deras genetiska uttryck (genotyp) enbart i sällsynta fall ens leder till utvecklad sjuk dom. I själva verket bär vi alla på ett mycket stort antal sjukdomsanlag som aldrig kom mer att visa sig (oavsett kön), och att erbju da test innebär en ren spekulation i oro av någon som vill tjäna pengar. Men använd ningen kan också ha ett helt annat och be tydligt enklare syfte, nämligen att styra bar nets kön.

Historia Liknande fenomen sågs redan hos de gam la romarna. Det mest kända exemplet utgörs av ”sabinskornas bortrövande”, ett brudrov i stort format som skulle rätta till obalansen mellan könen i det gryende Rom där befolk ningen bestod mest av män. Därför rövades dessa kvinnor bort för att de romerska män nen skulle kunna gifta sig med dem. I Indien finns en imperialistisk historia från den brittiska kolonialismen som påver kat utvecklingen, nämligen i form av arvs regler som bland annat lett till ekonomisk orättvisa. Tidigare ledde detta till att nyföd da flickor sattes ut i naturen för att dö. Re

dan 1873 lagstiftades därför mot denna bru tala sedvänja. Trots detta har underström marna varit starka och fortgått i generatio ner, människovärdet har satts på undantag. Under Indira Ghandis regeringstid uppges att 59 procent av hälsoministeriets budget gick till familjeplanering. Att bekämpa ma laria eller tuberkulos fick däremot en un danskymd plats. Indira Ghandis son Sanjay Gandhi är mest känd för att ha drivit en kam panj för att sterilisera fattiga män. På ett år ska man ha lyckats sterilisera 6,2 miljoner indiska män (15 gånger så många som natio nalsocialisterna i Tyskland steriliserade un der andra världskriget). Vissa uppgifter gör gällande att ungefär 2 000 indiska män dog i samband med dessa steriliseringar som ut fördes periodvis under mycket primitiva för hållanden. Människovärdet uppfattas såle des helt relativt.

Skäl på familjenivå Drivkrafterna för en önskan om ett visst kön på det väntade barnet är flera. Familjen bör, åtminstone indirekt, påverkas av sin kultu rella och trosmässiga tillhörighet. Redan den babyloniska Talmud ger råd till de bli vande föräldrarna om hur man ska få barn av båda könen. Detta ska ha utvecklats i ju disk tradition enligt både Beit Shamai och Beit Hillel till att lagens mål för fortplant ning anses uppfyllda när man fått en son. Enligt islamskt (legalt) synsätt finns inga hinder för par som önskar påverka det vän tade barnets kön under dess fosterliv. Det ta står i konflikt mot den officiella katolska synen som innebär att könsselektion inte är tillåten och att samtliga metoder i sig är för kastliga. Ett protestantiskt synsätt är mer ambivalent och de helt sekulära åsikterna varierar. Hur dessa officiella synsätt om sätts i en familj är okänt. Den främsta drivkraften på familjenivå är troligen privatekonomisk. Som förälder vill man kunna styra/kontrollera sin familjs framtid. Det kan röra sig om att förväntning ar på hemgift inte kan uppfyllas om många flickor finns i familjen, eller regler som favo

Signum 7/2012

Medicinsk etik

riserar söner vid delning av arv. Bättre eko nomisk standard anses leda till mindre fa miljer och därmed större möjligheter, sär skilt om enbart barn med samma kön föds inom familjerna. Att särskilt söner föredras i vissa kulturer och av enskilda föräldrar har sin rot i gamla föreställningar och sedvän jor. Den andra tanken som väl alla blivande föräldrar brottas med är förhoppningarna om att få ett friskt barn. Särskilt om en svår könsbunden sjukdom redan finns i familjen vill man kunna planera för att detta inte ska upprepas. Socialpolitiska ingripanden har också spelat stor roll för den enskilda familjen, inte minst under den så kallade ett-barns politiken i Kina och liknande med hårdhän ta strategier också i andra länder. I samband med detta har den enskilda familjen givet vis insett effekterna av olika påtrycknings medel. För att på ett språkligt sätt legitime ra olika önskningar ser man numera ofta att systematisk könsselektion beskrivs mer positivt som termen family balancing (eng elska, svenskt uttryck saknas). Valen varie rar, det kan röra sig om antalet, en önskan om enbart pojkar eller om enbart flickor el ler en önskan om en balans däremellan, be tingat av de sociokulturella omständighe terna i olika länder.

Skäl och problem på samhällsnivå Drivkrafterna för att med socialpolitiska medel styra befolkningens sammansätt ning är starka men däremot inte alltid syn liga. Skäl att politiskt styra en befolknings utveckling utgår ofta från insikten om att re surserna är ändliga, men efterfrågan alltid större. Det kan gälla vatten, livsmedel eller sjukvård. Man kan också utgå från männis kovärdet som varierat beroende på tidsan dan. Vissa personer är mer önskade av sam hället, andra mindre. För att försöka se mönster i utvecklingen kan man urskilja tre parallella spår: utveck ling av politiska mål, utveckling av vad som anses acceptabelt och utvecklingen av den medicinska teknik som utgör medlet. Detta

har både setts som framsteg och som en po sitiv möjlighet, men också uppfattats som ett hot och betraktats med stor rädsla även ur ett sekulärt perspektiv. Bland medlen för att nå målet används påtryckningar och oli ka ekonomiska medel. Ibland är gränsen mellan mycket tveksam biologisk eugenik (rashygien) och laglig familjeplanering med goda avsikter hårfin, vilket det finns många exempel på. Enskilda aktivister har sett könsselektion som en aspekt på mäns våld mot kvinnor, vilket är ytterst förenklat och även fel. Den omvända situationen förekommer, nämli gen inte minst i USA där döttrar är mer öns kade än söner. Detta står dessutom i stark kontrast till den mer allmänna uppfattning en: att detta i huvudsak utgör problem i vis sa folkrika länder som Indien och Kina och främst berör flickor. Fenomenet tycks finnas överallt och vara smittsamt, men tar sig oli ka uttryck i olika kulturer. Människovärdet och särskilt kvinnors samt funktionsnedsattas situation har upp märksammats i debatten. Som en reaktion har önskemål om utvidgad lagstiftning och reglering för icke-medicinska ändamål höjts. Europarådet har därför bland annat i sin formulering av de mänskliga rättighe terna uttryckt att fertilitetsteknikerna inte är tillåtna för att styra det blivande barnets kön utom i de få fall då allvarliga könsbund na sjukdomar kan undvikas. Den nationella lagstiftningen har utvecklats i en rad länder för att försöka hindra sådan icke-medicinsk användning. Dock har inte detta skett över allt.

Vad har hänt och vad händer Dessa rubbade balanser får negativa följder för samhället. De som utför könsselektionen överlever inte länge nog för att till exempel se sina söner förbli ogifta. 2013 beräknas var tionde kinesisk man som önskar gifta sig med en kvinna förbli ogift då tillgång en på kvinnor minskat. Utvecklingen går snabbt – år 2020 beräknas var femte man förbli ogift. Man har samtidig sett att anta

Signum 7/2012

Medicinsk etik

let självmord ökat bland kvinnor i Kina – de uppges vara de högsta i världen. Orsaker na till detta är säkert flera; enskilda kvin nors plågsamma insikt om att man förtryckt sin egen avkomma och inte orkar leva med den insikten, kanske särskilt inte om barnet dessutom är av samma kön (sekulär lagstift ning har i den delen oftast utgångspunkten att ansvaret för en abort vilar helt på den enskilda kvinnan). Att män från Kina re ser till Vietnam för att importera fruar är väl känt, men samtidigt ett problem i sig efter som de vietnamesiska kvinnorna fått svårt att anpassa sig till ett land där de inte kan landets språk. Även på samhällsnivå finns stora problem. Den rapporterade kriminali teten i Kina har nästan fördubblats under 20 år. Till detta hör fenomen som bortrövande av brud, trafficking, våldtäkt och prostitu tion. I Indien har flergifte på landsbygden rapporterats bli allt vanligare. I Indien öka de våldtäkterna mellan 2003 och 2007 med över 30 procent, och bortrövandet av kvin nor med mer än 50 procent. Detta ska i vissa delstater ha resulterat i särskilda järnvägs vagnar reserverats enbart för kvinnor. Följ derna är således högst påtagliga och inte på något sätt begränsade till brott mot tradition eller religion. Då man sett dessa långsiktiga effekter i Kina förbjöds därför könsselektiva aborter där, först år 1989, sedan år 1995. Vid den se nare tidpunkten inleddes en kampanj som omhuldade värdet av flickor (Care for girls). I Indien lagstiftades 2004 mot preimplanta torisk könsselektion som tillägg till att man 1994 mer allmänt förbjudit könsselektiva aborter. 2004 ändrades också arvsreglerna i Indien, så att döttrar fick arvsrätt. Dess utom ges i vissa delstater numer ett visst ekonomiskt stöd till familjer som får flick or: skolböcker, skoluniform och en cykel (!) när flickan börjar i nionde klass. I Georgien är könsbestämning före födseln förbjuden, vilket är helt verkningslöst eftersom påföljd saknas. Från Albanien uppges förbud finnas att annonsera om läkemedel och andra pro

dukter som kan leda till abort. I USA saknas lagstiftning som förbjuder de metoder som används för könsselektion. I Europa skiljer länderna sig åt. Därför antog Europarådet så sent som 2011 en resolution och en rekommendation mot könsselektion (vilket tidigare rappor terats av Signum). De enda tillåtliga undan tagen utgörs när man på strikt medicinska grunder vill undvika en allvarlig, ärftlig sjukdom (till exempel Duchennes muskel dystrofi). Skälet till utvecklingen i Europa är att man utvecklat metoder för att kunna undvika vissa könsbundna och mycket svå ra sjukdomar – med detta avses inte Downs syndrom utan mer handikappande tillstånd där den förväntade överlevnaden är kort. Skälet till diskussionen på europeisk nivå är att centrala värdegrundsfrågor berörs – människovärdet, jämställdheten mellan könen, icke-diskriminering, skyddet av den enskilde och svagaste samt tillämpningen av medicinsk teknik. En koppling till köns relaterat våld är möjlig. Anledningen till Europarådets diskussion var nämligen att man uppmärksammat att könsselektion fö rekommer i Albanien, Armenien, Azerbajd zjan och Georgien. I Sverige har det aktuella uttalandet från Europarådet och andra beslut av rådgivan de karaktär enbart lett till förströdd upp märksamhet. Med juridikens och politikens hjälp tycks fenomenet inte vara särskilt nå bart. De flesta av dessa åtgärder verkar vara verkningslösa slag i luften, vilket är an märkningsvärt med tanke på de globala er farenheterna. Frågorna har sedan länge också intres serat överstatliga organisationer. FN har ett särkilt organ för befolkningsfrågor (UNF PA) och för utvecklingsfrågor (UNDP). Lika ledes sker en global diskussion inom Världs hälsoorganisation (WHO) och inom de oli ka berörda medicinska specialiteternas or ganisationer. Men att fenomenet inte enbart drabbar flickor har gjorts klart på den över statliga nivån och man talar nu hellre i köns neutrala termer till exempel om gendercide

Signum 7/2012

Medicinsk etik

(efter Warrens bok Gendercide: The Implications of Sex Selection). Det finns också ställningstaganden på kyrklig grund som rör de enskilda meto derna, men man finner egentligen inga mer kända ställningstaganden som ger en hel hetssyn. Och det finns tyvärr ingen anled ning att hoppas på att kyrkans etiska röst skulle ha mer än en marginell genomslag skraft. På det sättet har könsselektionen sto ra likheter med utvecklingen av dopingme del – som också alltid ligger hästlängder före samhällets kännedom och kontroll, trots att alla tycks vara överens om farorna.

Varför så tyst? Många har velat undvika dessa obekväma frågor. Man kan förvånat erinra sig att det ta var en stor sak på 1960-talet, vem minns inte boken Befolkningsexplosionen (The Population Bomb 1968) av Paul Ehrlich efter följd av Romklubbens rapport The Limits of Growth (1972). Men spåren av social ingen jörskonst är inte alltid klädsamma. Otrevli ga exempel sågs redan under andra världs kriget. Hur viktigt detta var för 50 år sedan illustreras av att Disney Productions i USA på tjugofyra språk producerade en film där Kalle Anka presenterar exempel på hur en familjefar kan ta sitt ansvar och bilda en li ten – inte en stor – familj. Den svenska diskussion tycks vara präg lad av en människosyn som tidigare tillåtit tvångssteriliseringar av utvecklingsstörda och resandefolk, som skapade ett rasbiolo giskt institut, som medgett makarna Myr dals kampanjer i samförstånd med andra ledande politiker och ekonomiskt stöd via Sida till projekt i Indien under befolknings frågans storhetstid. Det finns alltså många skäl till att frågorna om könsselektionen inte hamnat på den gemensamma agendan i Sverige. Den svenska staten är i detta samman hang inte lika rakryggad som när det gäl ler parkeringsböter. Det finns en oerhört ge nerande historia i form av de sterilisering ar som utfördes helt legalt i Sverige på fat

tiga och utsatta kvinnor mellan 1934 och 1975 i folkuppfostringens och folkhälsans namn. Offren för denna socialpolitik var de som upplevdes som icke önskvärda: vanar tiga barn, sedeslösa kvinnor, degenererade män och annat löst och ledigt folk. Inte hel ler här skedde dessa övergrepp i det fördol da, i ett idémässigt tomrum, utan i en tids anda byggd på samförstånd. I dag upplevs frågan avlägsen men samti digt hotande av olika särintressen. Riksför bundet för sexuell upplysning (RFSU) rea gerade till exempel med ryggmärgen på Europarådets resolution om könsselektiva aborter häromåret, genom att felaktigt och förenklat koppla ihop detta och påstå att rät ten till fri abort var hotad i stället för att dis kutera helhetsbilden. Frågan ansågs färdig diskuterad i och med legaliseringen av abor terna 1975 (en lagstiftning som medger fria aborter upp till vecka 18, och upp till 22 un der särskilda omständigheter och efter till stånd från Socialstyrelsen). Konsekvensen är att abort som led i könsselektion är helt legal i Sverige och inte kan ifrågasättas! Sve rige är unikt i det avseendet och därför mer isolerat än man skulle vilja tro. Hösten 2012 har medierna upprepade gånger rappor terat om att gravida danska kvinnor reser till Sverige för att göra abort när de är miss nöjda med fostrets kön. Orsaken är skillna der i lagstiftningen länderna emellan; den svenska lagen är mer liberal. Tre år tidigare ifrågasattes dock liknande uppgifter.

Utvecklingen Attityder låter sig inte påverkas så lätt. Trög heten blir tydlig bland vissa invandrargrup per från Indien eller Pakistan som flyttat till USA och Norge, men där obalansen mellan könen vid barnafödandet fortsätter trots att paren i de länderna lever i andra omständig heter och med en betydligt bättre ekonomisk standard. Samma obalans är känd från Eng land och Wales i familjer när modern kom mer från Asien. Att systematisk välja bort ofödda barn av ett visst kön har också bli

Signum 7/2012

Medicinsk etik

vit vanligt i Kanada, genom invandring från Asien. Attityderna tycks alltså finnas kvar trots att man lämnat sitt ursprung. Däremot är metoderna inte nödvändigtvis desamma som i parens ursprungsländer; i de nya hem länderna kan lika gärna PDG och andra tek niskt mer komplicerade och dyrbara meto der användas än den enklare och billigare ultraljudsundersökningen. Det finns andra märkliga konsekvenser som kan lyftas fram. En medicinsk enhet kan delta i könsselektion utan att ens veta om det. Respekten för patientens integritet hindrar ett ifrågasättande vilket kan vara grundat i den sekulära lagstiftning som ut vecklats. Detta kan leda till att den som ut för en ultraljudsundersökning och medde lar barnets kön faktiskt helt ovetande också meddelar en dödsdom. I många av de aktu ella länderna utförs dessutom de billiga ul traljudsundersökningarna av icke-medi cinskt skolad personal, inte av barnmorskor eller läkare. Hur en befolkning utvecklas är aldrig ett resultat av slumpen. Dessa skevheter beror på glidningar i attityder, tillgång på nya tek niker och på etiska skygglappar. Här finns många hundar begravna och frågan är långt mer komplicerad och sammansatt än frågan om en allmän legalisering av aborter. Oav sett religiös tillhörighet måste dessa frågor dock kunna diskuteras. Det finns en up penbar obalans mellan tillgången på mo dern medicinsk teknologi å ena sidan och lagstiftning och könsneutrala rättigheter å den andra. Det står också klart att den etiska diskussionen släpat efter även på så oväntat håll som i Vatikanen. Den andra huvudaspekten är att kvinno rörelsen inte kan ha kämpat för denna ut veckling, när den rätt aningslöst kämpade för fria aborter. Slutligen tar man enorma risker genom att döma ut en enskild grupp

eller enskilda individer, i synnerhet när or sakerna är så komplexa och varierade. En uppenbar kluvenhet finns inom den del av kvinnorörelsen som en gång arbetade för att aborterna skulle bli legaliserade. Samtidigt ser man på detta ur ett genusperspektiv, är det (oftast) just den egna gruppen som för lorar: både kvinnorna som mödrar och de ofödda barnen som i störst antal är flickor. Den tidigare retoriken som utgår från att kvinnans eget val för abort ska respekteras utan ifrågasättande spiller över på om be slutet drabbar den egna gruppen (flickor). Kvinnor väljer bort de ofödda flickorna i des sa fall. Som lagstiftningen ser ut så bär kvin nan ofta själv hela ansvaret för abortbeslu tet och har ofta dessutom lämnats rätt en sam i dessa svåra situationer. Försvaret kan bli att peka på den så kallade könsmaktord ningen och patriarkat vilket inte för saken framåt. Den andra konsekvensen är att rela tivt välställda västeuropeiska kvinnogrup per står mot medsystrar i betydligt mindre gynnade omständigheter – man skulle kun na tala om en kulturimperialism av enorma mått. Retoriska uppvisningar har kvävt var je ansats att seriöst närma sig detta mine rade område.

Dilemman Några av de frågor som måste diskuteras är var de etiska gränserna går mellan indivi den och mellan samhället; vilken position intar kyrkan till de nya tekniker där av sikten blivit en helt annan än vad som ur sprungligen varit tänkt och hur förs dessa åsikter fram för att få genomslag i samhälls debatten, vilken är synen på individens eget ansvar i ett alltmer gränslöst samhälle, och hur ska samhället hantera rent befolknings mässiga (demografiska) aspekter i en värld med begränsade tillgångar?

Signum 7/2012

Läsarreaktion

Kunskap i skolan! Varför inte lagom? Jan-Olof Hellsten bygger i sin artikel ”Kun skap i skolan! Hur mycket som helst?” (Signum nr 6/2012) upp en märklig bild av svensk skola. Problemet skulle vara kunskapstill växten. Som om det någonsin kunde vara ett problem! Kunskapstillväxt må vara ett faktum för dem som lever i en dynamisk profession el ler som via medier följer allt som händer i Cern och i vitbiologiska laboratorier, men på skolnivå händer faktiskt inte mycket alls. Och det bör inte heller göra det. Det är ett ofta förbisett faktum att över nittio procent av vad skolor lärde ut för ett halvsekel sedan fortfarande är aktuellt, och inte bara aktu ellt utan centralt. De oregelbundna verben böjs fortfarande på samma sätt, de hårda vo kalerna är lika hårda, multiplikationstabel len är helt oförändrad, det finns bara kos metiska ändringar i det periodiska systemet och så vidare. Man kan också vända på steken. Prak tiskt taget allt vad dagens elever lär sig lär de sig också deras farfar och mormor. Konti nenterna är desamma, och inte ens nations gränser har ändrats annat än marginellt. Vi har några (nästan) nya politiska konstella tioner, men regentlängden är densamma. Flora och fauna är densamma och fotosyn tesen bara rullar på. Den som tycker att allt ändras har snöat in på ganska ytliga feno men som antalet kammare i riksdagen eller att EEC numera heter EU och (enligt planer na) blivit större. Det som är nytt och riktigt viktigt i samhället, informationsteknologin till exempel, behöver skolan knappast bry

sig om när till och med småskolebarn har smartphones. I Jan-Olof Hellstens världsbild finns det däremot ny kunskap som inte får plats utan att gammal kunskap makar på sig, och det finns en trängsel av ny och gammal kun skap som skapar stress hos eleverna. Jag uppfattar också dessa påståenden som mycket tveksamma. Hellsten menar att matematik borde ge utrymme åt något nyt tigare, till exempel källkritik (för nätinfor mation), att naturvetenskap kunde lämna plats åt gruppdynamik och stresshantering och att historia i viss mån kunde ersättas med kommunikationssociologi. Må vara att oklara källor, stress och social samvaro kan innebära problem som det vore angenämt att lösa, men till vilket pris? För det allra första är det ämnen som ma tematik, fysik, kemi, biologi och i viss mån historia (alla överdimensionerade enligt Hellsten) som kan ge eleverna en grund att stå på. Dessa ämnen talar om hur världen fungerar, det vill säga presenterar en ko herent, modern och sann världsbild, och de ger samtidigt en modell för kunskapsin hämtning som är något vassare än Hellstens källkritik: Vår moderna kunskap bygger på data, modeller och experiment. Går vi från detta hamnar vi i flummet. För det andra erbjuder dessa ämnen en beprövad strukturering av vår verklighet (som teoretiskt skulle kunna didaktiseras annorlunda). Vi har alltså empiri, inte bara

Signum 7/2012

Läsarreaktion

för vad som lärs ut utan hur det lärs ut. Det är ju framför allt i ämnen av detta slag (till skillnad från SO-ämnen) som en robust pe dagogisk tradition från tiden före flumsko lan kunnat övervintra. Och vi har generatio ner av elever som lärt känna världen i denna struktur. För det tredje finns det knappast någon etablerad tradition för vad som är den pe dagogifierbara kärnan i de nya ämnen som Hellsten föreslår. Vi har knappast heller några begrepp om hur hållbara aktuella teo rier inom dessa områden är. Vi söker oss ju till dem därför att de ger en god bild av värl den utan av rent instrumentella skäl: vi hop pas få lösnigen på aktuella problem. Risken finns att de varken löser problemen eller för klarar världen. Slutligen, beror stressen i skolan på att för mycket stoff trängts in på för kort tid? Knappast. Tyvärr är det så att tolv år i sko lan i dag ger en mindre kunskapsvolym än vad femtio- och sextiotalets skola gav sina elever. Man brukar ofta säga att en gammal studentexamen var mer kunskapssubstani ell än en modern fil. kand. Sådant har under sökts noga för ämnen som svenska och ma tematik, och lärare i övriga ämnen som varit med länge brukar hålla med. Stressen har inte med ny kunskap att göra utan snarare

med skolans organisation: de sammanhåll na klasserna där eleverna likt galärslavar är hopkedjade i nio år, och gymnasiet som i praktiken blivit en obligatorisk och sam manhållen skolform. I en normalklass med normalt mycket att göra blir de svaga men ambitiösa eleverna stressade av att tempot anpassats för medel elevens prestationsnivå. De allra svagaste ger upp totalt, och de begåvade tråkas ut av en kravlös snigelpedagogik. Bara medel eleven med medelambitioner blir nöjd. Det svenska skolsystemet har premierat sam manhållning framför kunskapstillägnande och trivsel. Flumskolans lärofäder har för stås begärt och fått fram forskning som vi sar att detta kontraintuitiva sätt att behand la olika elever lika är det mest framgångsri ka. Men vi (jag, Hellsten och alla andra) ser dagligen sanningen: stressen, håglösheten, uppgivenheten. Hellsten slutar med att beklaga att sam funden inte lägger sig i denna debatt. Även det är tveksamt. Samfunden har knappast något klokt att säga om statliga läroplaner, men de borde i stället kräva att få öppna egna skolor (som de gör i praktiskt taget alla andra länder). Alldeles för få grubblar över vad fri i friskola betyder när det i praktiken handlar om statligt finansierad franchising av statliga lärplaner. lars melin

Svar:

Lagom vore utan tvekan bäst! Det är en imponerande skolerfarenhet vi står för tillsammans Lars Melin och jag. Över 80 år om vi räknar in elevtiden. Många skolreformer har vi upplevt/överlevt. Själv gick jag i den gamla realskolan och tog stu denten 1958. Sedan har jag som lärare, fort bildare och rektor varit aktivt involverad i varenda en av de reformer jag beskrev i ar tikeln utom den allra sista. Som skolledare skulle jag ha betraktat det som tjänstefel om

en gymnasielärares undervisning i exem pelvis svenska eller fysik år 1990 inte om fattade bra mycket mer än det som ingick i 1950-talets gymnasieläroböcker. Men min artikel handlade inte om mina åsikter och tyckanden utan om vad som konkret står skrivet i de läroplaner som har tagits fram vid de olika reformerna. Där kan man steg för steg följa hur kunskapsmassan oavbrutet växer. Jag vill ändå ge några ex

Signum 7/2012

Läsarreaktion

empel från min egen tid i skolan. Lars Me lin skriver att djur och växter är desamma och fotosyntesen rullar på. Visst är det sant. Men fotosyntesen ingick inte med många ra der i realskolans kursplan, inte heller sex ualkunskap, luft- och vattenföroreningar, ekologi med mera. Exkursioner och dissek tioner förekom inte heller. Går vi till gymna siets matematik (jag gick matematisk gren) så studerade vi varken statistik, vektorer och absolut inte differentialekvationer. Fraktal teorin var heller inte påtänkt. Men självklart behärskade vi både trigonometri och analy tisk geometri mycket bättre än de elever som i dag måste jäkta igenom de olika momen ten. Samma trend finns även i högskolan. När jag läste A-kurs i pedagogik (20 poäng) 1965 omfattade kurslitteraturen högst 2 000 sidor. När jag fyrtio år senare undervisade i samma ämne motsvarade detta knappt en tiopoängsmodul. Då skulle mina studenter dessutom skriva flera PM. Kunskapsexplo sionen har slagit igenom på alla nivåer. Min artikel handlade om att detta nästan aldrig diskuteras och analyseras.

För oss ”gamla” är det svårt att se den öka de stoffmängden. Eleverna kan ju inte det vi kunde. Kulturarvet har fått vika för arbets marknadsanpassade kunskaper och färdig heter, till exempel för det nya ämnet sam hällskunskap, som infördes på 1960-talet på både grundskolan och gymnasiet, eller tek nik, som kom 1980 i grundskolan. Littera turhistorien trängdes undan av textanalys, skisskrivning med mera. Svenska är i dag ett helt annat ämne än vad det var före 1964/66, liksom geografi och filosofi. Även skolämnet moderna språk har ändrat karaktär (men svenska elever är fortfarande i topp i värl den). Geometrisk bevisföring, som vi ägna de en timme i veckan i fem år får inte mycket plats i dagens matematik, och så vidare och så vidare. Konkurrensen mellan kulturarv och användbar kunskap är också det en sida av kunskapsexplosionen som sällan ägnas en seriös analys. Det är väl egentligen denna konkurrens som Lars Melins inlägg handlar om. Det är dock en annan fråga än proble met med den ständigt ökande mängden av lärostoff som jag tog upp i min artikel. jan-olof hellsten

Film

Den obehagliga samtiden på vita duken Margin Call i regi av J. C . Chander Tidigt i våras hade den amerikanska filmen Margin Call, skriven och regisserad av J. C . Chander, premiär i Sverige. Den fick strålan de recensioner i de stora dagstidningarna – och försvann i stort sett omgående från bio salongerna. Man kan undra varför. Det är en

bra, mycket bra, intelligent och upprörande film, som väcker många tankar och ger obe hagliga perspektiv på vår samtid. Handlingen är enkel och snart berättad. En nyfiken matematiker och riskanalytiker på en finansbank upptäcker en sen kväll att

Signum 7/2012

Opinion och iakttagelser

Religionens roll i samhällsbygget Under eftermiddagen den 25 oktober samlades för fjärde gången representanter från kyrka och samhälle för att diskutera religionens roll i samhällsbygget. Det är stu dieförbundet Bilda som i samarbete med en rad andra kyrkliga och akademiska in stitutioner och tidningar (bland andra Newmaninsti tutet, Sändaren, Centrum för forskning och samhälle, Upp sala universitet och Signum) arrangerat samtalen. Dessa har ägt rum under fyra till fällen i oktober och dagens evenemang hade samlat So fia Walan från Kristna freds rörelsen, Lars Trägårdh, his toriker och verksam vid Er sta Sköndal högskola, Ker stin Enlund, förbundsrektor för Studieförbundet Bilda och Charlotta Levay, lektor i före tagsekonomi och som just nu sitter med i Framtidskommis sionen samt är regelbunden skribent i Signum. Moderator var Anders Mellbourn, tidi gare chefredaktör på Dagens Nyheter, och nu på Sändaren. Under de gångna veckor na har frågan hur religioner na och samhället på olika sätt kan interagera och reli gionens roll i samhällsdebat ten varit i fokus under para plynamnet för evenemangen

”Religion – privat terapi eller samhällsaktör?” Civilsamhället och dess re lation till kyrkliga institutio ner och dess förhållande till varandra var under 1990-ta let mycket omdiskuterat och nyligen skrev Göran Grei der på Newsmill om att det är ”farligt” om kyrkan skall ta över det som välfärdssektorn bör sköta. Denna fråga togs upp i inledningsanförandet av Bengt Almstedt från Bilda. Vad skall då kyrkan eller andra religiösa samfund ta för plats i civilsamhället und rar jag i inledningen av efter middagen. Skall de överhu vudtaget vara en medaktör på marknaden eller bli vid sin läst och vandra fromt till kyrkan om söndagarna och vid särskilda högtider? Jag kan hålla med Greider om att kyrkan inte skall ta över civil samhällets ansvar, men kyr kan skall och bör vara en dri vande kraft för det mänskliga livets värdighet, en värdighet som inte går att pressa in i politiken och i lagens trånga paragrafer. Greider menar dock att religiös inblandning cementerar könsroller och att den demokratiska genomlys ningen av verksamheten blir svagare. Han avslutar med att utfärda en ”varning för kyrkan”. Kunde dagens sam tal reda ut detta?

Signum 7/2012

Så, vad har kyrkan då för roll i det offentliga? Och del tar kyrkan i samhällsbygget på samma villkor som andra aktörer?

lars trägårdh började skriva om civilsamhället på 90-talet och då kopplat till frigörelsen från statsmakten och dess apparater. Då fun gerade kyrkan, inte minst i Polen som en stark kraft, vilken i hög grad hjälpte till att störta diktaturen i lan det. Lars Trägårdh fokusera de i sitt inledande anförande frågan om vi kan hantera att leva tillsammans med männi skor som inte delar vår åsikt. I Sverige finns det försök att skapa ett slags gemensam värdegrund och det postna tionella Sverige har en själv bild av att vara väldigt öppet. I viss mån stämmer det enligt forskningen, men samtidigt anser 80 procent att invand rare har en skyldighet att an passa sig till svenska värde ringar, enligt samma forsk ning. Vad ger detta för bild av Sverige?

Sverigedemokraterna har nu seglat upp som Sveri ges tredje största parti. Det ta tycks bekräfta idén om svensken som en kluven in dividualist, vi vill vara öpp na och toleranta, men när

Opinion och iakttagelser

”den andre” kommer skall han eller hon bli som vi. Lars Trägårdh mena de även att svenskar tycks vara undflyende mot total öppenhet såsom den i prak tiken återfinns i USA. Vi ten derar att vara mer individu ella men omfamnar idén med mångfald. Vilka frå gor kan vi samlas runt och vad skiljer oss åt? Ofta blir det moralpanik kring frågor om religiösa friskolor men samförstånd kring mer ytli ga frågor. Viljan till tolerans finns, men i skarpa lägen blir det svårare och svensk ar visar sig vara mindre to leranta än självbilden låter påskina. kerstin enlund fokuserade i sitt anförande folk bildningens verklighet, där frågor om pluralism och för hållandet mellan folkbild ning och statsmakt stän digt är närvarande. Folkbild ningen som sådan är inte nå got som bara kyrkor sysslar med, på den arenan återfinns även fackförbunden och andra idéburna organisatio ner. Kerstin Enlund fråga de om religionen överhuvud taget tar plats i den offent liga debatten? Hon nämnde bland annat tidskriften Axess som nyligen gjorde ett te manummer om religion och samhälle som ett forum där dessa frågor tas upp utanför kyrkan eller samfunden. Ker stin Enlund ser i religionen ett korrektiv, en motvikt mot samhällets ram där folkbild ningen spelar en viktig roll i

att berätta om vad det inne bär att leva i en mångreligiös värld och i ett mångreligiöst samhälle.

charlotta levay utgick i sitt anförande utifrån start punkten att det inte finns nå gon motsats mellan tro och vetande, eftersom de båda i grunden är sanningssökan de. Statistiken kan förklara hur tendenser som ses som allmänna kan motbevisas. I Sverige är många med i flera olika organisationer och det civila engagemanget ligger i framkant enligt European Values Survey/World Values Survey från 1999. Trenden att de i rikare länder tenderar att vara mindre religiösa än de i fattiga visades genom ett di agram från Pew Global Attitudes Survey från 2007. USA är där ett undantag, där re ligiösa återfinns i stor skala i en ”rik” nation. En grund läggande slutsats är att man kan vara religiös och ha ett aktivt deltagande i civilsam hället. Religionen kan funge ra som oppositionen, som vi sar en väg ut ur den trånga identitet som människor fast nar i, i det sekulära Sverige. Den svenska identiteten mås te omprövas i ett pluralistiskt civilsamhälle.

eller krig inte främst har med religion att göra utan i stäl let med sakfrågor på statlig nivå. Dock kan man vara re ligiös och delta i konflikt. So fia Walan menar att religio nen har en stor potential som fredsmäklare. Medborgar rättsrörelsen i USA är ett ex empel på hur religiösa grup perade sig utan att vara en ”religiös” rörelse och åstad kom stora förändringar. Påminnas kan i samman hanget, utanför Sofia Wa lans anförande, om de freds möten som hållits i Assisi, se nast 2011, där representan ter från olika religioner sam lades för att manifestera sin vilja till en fredlig värld.

samtalet som följde rör de sig kring de frågor som ta gits upp i de inledande anfö randena. En synvinkel som lyftes fram var om hur plu ralism förhåller sig till jäm likhetsfrågorna. I panelen diskuterades jämlikhet som en vilja till oberoende. Den svenska modellen är base rad på jämlikhet och obero ende. Kärleksbudskapet är däremot baserat på det öm sesidiga beroendet. Jämlik hetens primat kan därmed tränga bort det individuella valet och är i därmed i viss mån ojämlikt.

sofia walan från Kristna fredsrörelsen (Kfr) berättade om bildandet av Kfr 1919 ut ifrån en längtan efter fred ef ter första världskrigets slut då man såg kyrkans passivi tet i det sammanhanget. Det faktum att de flesta konflikter

Signum 7/2012

sa mm a nfat t nings v is tycktes den allmänna me ningen i panelen luta åt att religionen har en viktig roll att spela i det civila samhäl let, både som institution och som korrektiv till statsmak

Opinion och iakttagelser

ten. Frågan är bara hur det ta i praktiken skall gå till. Det finns en fara i att religiö sa samfund håller sig på sin kant och endast agerar om man tvingas in i frågor av nå gon utifrån. För egen del skulle jag tvärt emot Göran Greider mena att kyrkan bör ta ett större an

svar i det civila samhället, såsom den historiskt sett har gjort, arm i arm med nykter hetsrörelsen, i framväxten av välfärdsstaten. Däremot borde stat och kyrka skiljas åt tydligare än i dag, men de kan komplettera varandra i den kontinuerliga framväx ten av det mångreligiösa Sve

rige som formas och omfor mas hela tiden. Staten och landet Sverige består nämli gen av människor, fria indi vider med förmågan att göra egna val och fatta mogna be slut med samvetet som rikt märke. Förhoppningsvis.

fredrik j wängström

Medverkande i detta nummer tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. gösta hallonsten Professor i systematisk teologi vid Lunds universitet. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. david heith-stade Doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. david albert jones Föreståndare för Anscombe Bioethics Centre, Oxford. john w. o’malley Jesuitpater och professor i kyrkohisto ria vid Georgetown University, Wash ington DC och aktuell med sin bok De första jesuiterna. Artos 2012. lars melin Docent i svenska med 35 års erfarenhet av lärarutbildning, läromedelsförfat tande och lärarfortbildning.

klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. otmar oehring Fr.o.m. 1 december 2012 utlandsmedar betare för Konrad Adenauer-stiftelsen i Amman, Jordanien. Sedan 2001 ledare för människorättsfrågor vid Missio i Aachen och under många år i bosatt i Turkiet. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. ingrid ydén sandgren Journalist och författare, Jönköping. kjell sundberg Teol. kand., tidigare länsarbetsnämnds direktör i Örebro, Falun. bengt säfsten Med. dr, överläkare, specialist i invär tesmedicin och gastroenterologi, Ersta diakoni, Stockholm. fredrik j wängström Fil. kand. och kommunikationsansva rig vid Newmaninstitutet i Uppsala.

Signum 7/2012

Innehåll Signum nr 7/2012 årgång 38 Ledare

Teologi

1 sten hidal

35 gösta hallonsten

Medinflytande i kyrkan – Kyrkans organisation måste återspegla den egna självsynen.

Aktuellt

3 klaus misgeld

Ett uppfordrande fredspris – En fredsprisbelönad union med kristna rötter.

Nobelpris

5 david albert jones

Den etiska cellen – Nobelpriset i medicin väcker hopp om etiskt godtagbar stamcellsforskning.

Andra Vatikankonciliet 50 år

7 john w. o’malley

Ett koncilium med ny röst – Ett tydligt förändringsbudskap till samvetet i mjuk förpackning.

Vad står Svenska kyrkan för? – Ett trossamfund söker sin identitet.

40 tord fornberg

Hur formulerar man en asiatisk kristen teologi? Några tankar till Fides et ratio – Om behovet att finna en relevant terminologi för nya sammanhang.

11 gunilla maria olsson

Äktenskapets omvandling under det gångna seklet – Om behovet att välja en egen ståndpunkt i äktenskapsfrågan.

17 david heith-stade

Den ortodoxa kyrkans äktenskapsrätt – Den ortodoxa äktenskapspraxisen skiljer sig från den romersk-katolska.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Analyser och rapporter

47 otmar oehring

Kapitulation inför ödet? Trossamfundens rättsliga ställning i Turkiet

Läsarreaktion

51 lars melin

Kunskap i skolan! Varför inte lagom? – Apropå Jan-Olof Hellstens artikel i Signum nr 6/2012 samt ett svar.

Film

53 stig olsson Äktenskap

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Den obehagliga samtiden på vita duken –Margin Call i regi av J. C . Chander.

Bokrevy

55 kjell sundberg

En kamp för rättvisa som måste fortsätta – Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

56 klaus misgeld Medicinsk etik

22 bengt säfsten

Ska det vara en pojke eller en flicka? – När födelsekontrollen kombineras med frågan om värdering av kön.

Polen

29 ingrid ydén sandgren

Kardinal Stefan Wyszynskis kompromisslösa kamp – Om ”Polens okrönte kung” och hans betydelse för kyrkans och hela Polens frihet.

Anpassning och motstånd – Christoph Kösters/Mark Edward Ruff: Die katholische Kirche im Dritten Reich.

60 fredrik heiding

Mänsklig bildning – Bengt Kristensson Uggla: Gränspassager – Bildning i tolkningens tid.

Opinion och iakttagelser

62 fredrik j wängström

Religionens roll i samhällsbygget – Apropå samtalskvällar i S:ta Eugenia.

64 medverkande i detta nummer

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 december 2012.

sverige porto betalt port payé 7/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Pilgrims vintermöte

Medinflytande i kyrkan

Nya Slottet Bjärka-Säby & Stiftsgården Vårdnäs 25–27 januari 2013

Ett uppfordrande fredspris David Albert Jones

Den etiska cellen John W. O’Malley

Ett koncilium med ny röst

”Vilket djup av rikedom hos Gud”

Gunilla Maria Olsson

gästtalare

Äktenskapets omvandling under det gångna seklet

Metropoliten Kallistos Ware tillsammans med:

David Heith-Stade

Sr Anna OSB • Josef Bergdahl • Martin Lönnebo

Den ortodoxa kyrkans äktenskapsrätt

Susanne Carlsson • Ylva Eggehorn • Owe Wikström

Bengt Säfsten

Liselotte J Andersson • Samuel Rubenson

Ska det vara en pojke eller en flicka?

Per Åkerlund • Britta Hermansson • Jan Erixon Torsten Kälvemark • Johannes Pulkkanen

Ingrid Ydén Sandgren

Kardinal Stefan Wyszynskis kompromisslösa kamp

Jonas Jonson • Runar Eldebo • Marie Tonkin Reda Dan-Erik Sahlberg • Johannes Zeiler

Kostnad: 800 kr (inkl konferensavgift & varma måltider) Anmälan & program: www.tidskriftenpilgrim.se

www.signum.se

Bengt Pleijel • Peter Halldorf

Otmar Oehring

Kapitulation inför ödet? Trossamfundens rättsliga ställning i Turkiet

2012