Signum 1 2015 by Signum

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 1/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

januari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2015

VUXENUTBILDNING VÅREN2015 Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna Är fosterdiagnostik rashygien? Pater Philip Geister SJ

Inte längre slavar utan bröder och systrar

Sr Sofie OP

Skrivande skapelse Ulrika Knutson

”Död, uppståndelse och evigt liv”

Stockholm – Marielund den 6–8 februari

Michelle Mope Andersson

”Till man och kvinna skapade han dem – en introduktion till Kroppens teologi”

Folkbildning även för folkvalda

Göteborg – Åh stiftsgård, Ljungskile den 20–22 februari

Kerstin Hedberg Nyqvist

Fosterdiagnostik på gott och ont Annika Windahl Pontén

Diakon Staffan Gerdmar

Sahlins väska och Swedbergs skägg Soﬁe Hamring

”Andlighet: Inkarnation och den levande erfarenheten av kristen tro”

”Personen Kristus och jag – om hur vi blir de vi är ämnade att vara”

Omberg – Heliga hjärtas kloster den 24–26 april

Lund – Rögle kloster den 8–10 maj

Jean Vaniers ark Lovisa Bergdahl

Med kvinnor blir det annorlunda – ett samtal med Tina Beattie

Kostnad: Kurserna erbjuder vi till kraftigt subventionerat pris, 1 000 kr/helg. Kateketer betalar 600 kr och ungdomar (max 28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften kan sökas hos Folkhögskolans stödfond, kontakta KPN www.signum.se

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 557 660

Daniel Pedersen

Patrick Modiano – platsens minne och minnets plats Martin Gehlen

Härdsmälta i Mellanöstern

Innehåll Signum nr 1/2015 årgång 41 Ledare

Filosofi

1 kerstin hedberg nyqvist

36 tomas orylski

Är fosterdiagnostik rashygien? – Alla medicinska framsteg är inte självklart av godo.

Krönika

3 ulrika knutson

Folkbildning även för folkvalda

Aktuellt

4 thomas idergard

Inte längre slavar utan bröder och systrar – Påvens fredsbudskap.

6 andreas carlgren

Living Planet – Vilken rätt har vissa att förbruka mycket mer än de flesta andra?

Medicinsk etik

9 kerstin hedberg nyqvist

Fosterdiagnostik på gott och ont – Fosterdiagnostikens inverkan på det blivande föräldraskapet.

Idéhistoria

13 annika windahl pontén

Sahlins väska och Swedbergs skägg – Debatten om lyx och mode i ett historiskt perspektiv.

Spiritualitet

18 sofie hamring

Jean Vaniers ark – Om en gemenskap som är öppen för alla oavsett förmåga.

Feministteologi

24 lovisa bergdahl

Med kvinnor blir det annorlunda – ett samtal med Tina Beattie

Litteratur

30 daniel pedersen

Patrick Modiano – platsens minne och minnets plats

Kärleken utan Gud – Filosofen André Comte-Sponvilles materialistiska reflektioner om människan och tillvaron.

Omläsning

41 klaus misgeld

En obekväm författare om ondska och tillit – Georges Bernanos: Prästmans dagbok.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté

Analyser och rapporter

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

45 martin gehlen

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Härdsmälta i Mellanöstern – Mellanösterns mångtusenåriga kulturella och religiösa traditioner hotas av våld och terror. Islam, dess teologi och religiösa ledare, har mycket svårt att bemöta IS:s barbariska ideologisering av den egna religionen.

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

51 mattias piltz

Bibelläsning med 3D-glasögon – Exodus: Gods and Kings i regi av Ridley Scott.

Teater

53 birgit ahlberg-hyse

Skrivande skapelse – Stockholms stadsteater: Bibeln; Niklas Rådström: Boken.

Bokrevy

Fasta medarbetare Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

58 klaus misgeld

En räddare i det tysta – Nello Scavo: Bergoglios Liste.

61 erik åkerlund

Hjärnkoll på skolan – Martin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på skolan.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

56 sten hidal

Sven Stolpe i helbild – Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament.

Helår (8 nummer)

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

Film

Prenumeration 2015

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 20 mars.

Ledare

Är fosterdiagnostik rashygien? – Alla framsteg inom fosterdiagnostiken är inte självklart av godo.

Socialstyrelsens rapport Fosterskador och kromosomavvikelser (2012), konstateras att antalet födda barn med Downs syndrom är konstant, men att antalet aborter på grund av kromosomavvikelser ökar. I Sverige erbjuder alla landsting ultraljudsundersökning runt graviditetsvecka 18 för att datera graviditeten, se hur fostret växer, om det finns fler än ett foster, och om fostret ligger i livmodern (inte utanför denna, vilket är ett livshotande tillstånd). Man kan också identifiera mjuka markörer, tecken på eventuella avvikelser. Flera landsting erbjuder ultraljud under graviditetsveckorna 11–14 för undersökning av nackuppklarning samt ett blodprov som visar graviditetshormoner. Denna kombination av kemisk analys och ultraljud (KUB-test) syftar till att identifiera foster med Downs syndrom och vissa andra syndrom. Testet ger emellertid bara information om sannolikhet, det vill säga risk för avvikelser. Säker information kräver prov på fostervattnet och moderkakan – provtagningsmetoder med viss risk för missfall. Fosterdiagnostik är till stor hjälp för att ge adekvat vård till mor och barn inför en förlossning, men den kan också ge upphov till etiska problem. Ett sådant etiskt problem är huruvida ett ökat antal aborter efter besked om provsvar efter fosterdiagnostik kan ses som uttryck för rashygien. Denna utmanande fråga ställs i en artikel skriven av två

franska forskare, filosofen Marie Gaille och genetikern Géraldine Viot, ”Prenatal diagnosis as a tool and support for eugenics: myth or reality in contemporary French society?” (Medicine, Health Care and Philoso phy 2013;16: 83–91). De utgår från den engelske biologen Francis Galtons klassiska definition av rashygien, som baserades på en oro för att människan som art skulle degenereras; därför borde par som saknade förutsättningar att få dugliga barn förbjudas att bli föräldrar. Denna princip kom sedan att tilllämpas rutinmässigt på djur, men – som historien sedan utvisat – också för nazisternas ohyggliga utrotningsprogram. Även i Sverige tillämpades från mitten av 1930-talet och några årtionden framåt steriliseringsprogram med syfte att hindra ”undermåliga” personer från att få barn. Forskarna Marie Gaille och Géraldine Viot hävdar emellertid att dagens program för fosterdiagnostik inte ska förväxlas med rashygien. De menar att skillnaden ligger i att fosterdiagnostik syftar till att ge information om risk för sjukdomar som kan drabba fostret, för att kunna ge mamman, fostret och det nyfödda barnet bättre vård. Detta är självfallet värdefullt. De anger som ett ytterligare mål att ge svar så snart som möjligt för att möjliggöra mammans/parets beslut om eventuell abort inom rimlig tid under graviditeten. Gaille och Viot anser att frågan om huruvida fosterdiagnostik kan ses som ett ut-

Signum 1/2015

Ledare

tryck för rashygien är ny, då det som debatten hittills fokuserat är sambandet med ökat antal aborter. De betonar att fortplantning i dag ses som något som individen själv har rätt att fatta beslut om. Samtidigt framhåller de att förutsättningen för att man inte ska tolka fosterdiagnostik som ett uttryck för rashygien är att individer uppfattar valet att genomgå fosterdiagnostik som helt fritt från tvång från samhällets sida och att de inte känner något socialt tryck att abortera ett foster med avvikelser. Det är emellertid just denna fråga som gett anledning farhågor om hur synen på fosterdiagnostik kan komma att förskjutas. Vad händer om en överväldigande majoritet av befolkningen väljer fosterdiagnostik – även om många inte är förberedda på att de kan hamna i en svår valsituation om provresultat visar att fostret har risk för avvikelser? Det kan leda till en kollektiv uppfattning att individer med vissa avvikelser inte kan få ett gott och meningsfullt liv, vilket kan resultera i en kollektiv uppfattning att det är naturligt att sådana foster aborteras. Detta innebär en hårfin skillnad mellan rashygien och en skiftning i den allmänna opinionen om hur avvikelser som konstaterats av fosterdiagnostik bör hanteras. I ett förslag till lösning på denna problematik utgår Gaille och Viot från sin studie av samtal, då läkare gav den gravida kvinnan och hennes partner besked om konstaterad avvikelse hos fostret. I dessa samtal om en eventuell abort betonades konsekvenserna för paret, som individer och familj, av att ta hand om ett barn med särskilda behov – inte några rashygieniska principer. Men frågan kvarstår: Hur stor är egentligen skillnaden mellan dessa två tolkningar? Forskarna Gaille och Viot presenterar en provocerande ståndpunkt: Om det individuella valet att avbryta graviditeten utifrån

kriterier för ”normalitet” hos fostret utvecklas till en nationell trend, så upphör fosterdiagnostik att vara ett neutralt diagnostiskt instrument. Det som kommer att avgöra fosterdiagnostikens framtida roll är alltså befolkningens moraliska förmåga att stå emot en utveckling mot minskad acceptans för avvikelser från idealbilden av ”det normala barnet”. En annan utgångspunkt för kritik av fosterdiagnostisk verksamhet är argumentet att den stärker kvinnans möjlighet till självbestämmande genom att hon kan göra ett informerat val; i och med detta befrias hon från det patriarkala samhällets makt över hennes kropp. Men en motsatt tolkning är att utvecklingen leder till en förskjutning av makten att bestämma från kvinnan till vården, som en aspekt av den politiska makten. Vården kan utöva makt för att begränsa kvinnors möjlighet att välja olika förhållningssätt till fostret när det har en avvikelse. Ett etiskt dilemma är att föräldrar skulle kunna hävda att de ”har rätt till ett normalt barn”. Vad är då ett normalt barn? Detta hör förstås ihop med hur samhället ser på och tar hand om människor med särskilda behov. Religiös övertygelse, etiska och moraliska ställningstaganden på olika grunder, och oron för risk med vissa diagnostiska metoder kommer förhoppningsvis att utgöra hälsosamma motvikter till uppkomsten av en dominerande åsikt som i grund och botten liknar den som kännetecknar begreppet rashygien. Att sårbarheten, lidandet och även till sist döden är en del av livet, det är ett ofrånkomligt faktum som vi måste lära oss att acceptera samtidigt som vi kämpar för att allt liv ska främjas efter sina unika förutsättningar, även det svaga livet. kerstin hedberg nyqvist

Signum 1/2015

Krönika

Folkbildning även för folkvalda

olkbildning är ett begrepp med stark och positiv laddning i Skandinavien. Den danske lärdomsgiganten Grundt vig (1783–1872) diktade psalmer och grundade folkhögskolor med nit och fermitet. I skuggan av alla förlorade krig skulle folkbildningen bygga nationen på nytt. Grundt vig inspirerade det förra sekelskiftets folkrörelser bland arbetare, frikyrkor och nykterhetskämpar i hela Norden. Ur mörkret marscherade massorna mot ljuset, i folkbildningens fackelsken. I Sverige är det länge sedan folkbildningen bars av något parti- eller samfundsskiljande patos. På sextiotalet ifrågasattes visserligen överhetens bildningsideal och folkbildningens patriarkala rötter. Men folkbildning har fortfarande en vacker klang, oavsett i vems regi den bedrivs. Att bena upp innehållet i svensk folkbildning leder långt. Där samsas kristet, nationellt och universellt kulturgods, estetiska och demokratiska ideal, mänskliga rättigheter, ”stamlitteratur”, främmande språkundervisning och porslinsmålning. Folkbildningen ger oss både gemensamma normer och meningsfullt fritidsinnehåll. Även våra folkvalda värderar folkbildningen högt och stödjer den via statskassan med miljardbelopp. Men att våra folkvalda och deras assistenter värderar folkbildningen högt behöver inte betyda att de omfattar folkbildningen i praktiken. Kort sagt, det är inte alltid de vet vad folkbildningen sysslar med. Just hösten 2014 öppnades våra ögon i detta ämne. Både den rödgröna regeringen och alliansen föreslog i sin respektive budget neddragningar på kulturens område. Förslagen berörde de så kallade Medelhavsinstituten i Rom, Aten och Istanbul samt stödet till de svenska lektorerna i utlandet. Alliansen ville kraftigt banta anslagen till kulturtidskrifter. Alltsammans verksamhe-

ter med bäring inom både akademins och folkbildningens fält. I samtliga fall handlade det också om ganska små penningposter, men om viktigt symboliskt kapital på bildningens område. Förslagen var inte förberedda, alla intressenter togs på sängen. Det visade sig också att berörda ministrar och riksdagsmän hade högst dimmiga begrepp om verksamheternas innehåll. Förslagen väckte starka protester och har nu dragits tillbaka. Då borde väl allt vara gott och väl? Men frågan kvarstår varför de alls väcktes? Misstanken att varken folkvalda eller handläggare begrep sig på vilken sorts materia de sysslar med dröjer kvar. Det finns ett kraftigt bildningsunderskott hos den beslutsfattande eliten. Kanske är det rentav eliten som behöver folkbildas? Denna höst har också Sverigedemokraterna i en motion lagt fram en egen syn på folkbildning, som radikalt skiljer sig från alla andra riksdagspartiers. SD kräver att all folkbildning som uppbär statliga anslag ska ha som uttalat syfte att stärka den nationella gemenskapen. Stöd till ”mångkulturalism” bör dras in. Detta är att tolka Grundtvig som F-n läser bibeln! Varken Dansk Folkeparti eller SD bör få stå oemotsagda här. Grundtvig hyllade också friheten, det personliga ansvaret och det kristna kärleksbudet, i både lärande och medborgaranda. Sverigedemokraternas ideologiska offensiv på kulturpolitikens område är något nytt, som kräver en skärpning av alla partier som säger sig verka för en demokratisk kulturpolitik. Den vaghet, okunnighet och vårdslöshet som präglat de kulturpolitiska utspelen i höst bådar inte gott. Om andra partier vill ge Sverigedemokraternas kultursyn det kritiska motstånd som behövs, måste de fortbilda och folkbilda sig grundligt. ulrika knutson

Signum 1/2015

Aktuellt

Inte längre slavar utan bröder och systrar –Påvens fredsbudskap.

sitt budskap för den årliga Världsdagen för fred den 1 januari koncentrerar sig påven Franciskus i år på ett tema som han ofta har återkommit till under senare tid, nämligen den kriminella, männi skoförnedrande och djupt omoraliska verksamhet som går under namnet trafficking. Bara i Storbritannien, där jag bor, beräknas just nu nära 3 000 personer, varav 600 barn, vara offer för trafficking. Hur hänger då detta samman med fred och vad menar den helige fadern kan göras för att motverka och bekämpa denna utbredda ondska? Påven inleder sitt budskap med att påminna oss om att människans kallelse att samarbeta med Gud är en kallelse att eftersträva fred i världen. I en återkoppling till sitt fredsbudskap för 2014 framhåller påven att människans längtan efter ett fullvärdigt liv inkluderar en naturlig vilja att se medmänni skor som bröder och systrar att acceptera och omfamna. I det mänskliga förnuftet finns en strävan efter rättvisa och kärlek eftersom dessa värden är avgörande för utvecklingen av människans värdighet och frihet. Med hänvisning till aposteln Paulus brev till Filemon, där aposteln ber sin medarbetare att välkomna slaven Onesimus som kristen och därmed som broder, slår Franciskus fast vad som blir det fortsatta resonemangets utgångspunkt: genom Kristus och tron på honom är vi människor ”inte längre slavar, utan bröder och systrar”.

Efter denna inledning går texten över till att beskriva Guds plan för människan i skapelsen. Människans vara, som man och kvinna, och uppmaningen till Adam och Eva att vara fruktsamma och föröka sig, gav upphov till det första kända broderskapet, det mellan Kain och Abel. Påven fastslår att broderskap – och systerskap – bygger på ett gemensamt mänskligt ursprung och en därmed delad natur och värdighet som Guds avbild. I den mänskliga familjen kan mångfalden sedan blomstra och utvecklas, men alltid uitfrån ett gemensamt ursprung. Syskonskap präglar därmed naturligt de relationer som människan bygger för att leva som Guds avbild. Men, framhåller Franciskus, syndens ”negativa realitet” bryter detta naturliga syskonskap och förvrider konstant ”skönheten och upphöjdheten i att vara bröder och systrar i den enda mänskliga familjen”. Det började med att Kain avfärdade kallelsen till broderskap genom mörda sin bror och har sedan fortsatt genom den mänskliga historien. Kedjan av synder, där en leder till en annan, har skapat en ojämlikhet mellan personer av samma ursprung, vilken ytterst är en vägran också till sann gemenskap med Gud, upphovet till vår gemensamma natur. Därmed etableras en ”förslavandets kultur” där avfärdandet av den andre ger upphov till våld och andra kränkningar av mänsklig värdighet – först i det lilla och sedan vidare i det stora.

Signum 1/2015

Aktuellt

I Jesus Kristus har Gud emellertid erbjudit oss en möjlighet att göra bruk av vår personliga frihet till frivillig omvändelse tillbaka till gemenskapen med vårt ursprung och därmed med varandra. De första kristnas sätt att uttryckligen leva denna nya gemenskap, där skillnader i ”ursprung och social status inte förminskade någons värdighet eller uteslöt någon från tillhörigheten till Guds folk” kom att levandegöra evan geliets förkunnelse om återlösning också av mänskliga relationsband. Här återfinns därmed förebilden för organiserandet av alla mellanmänskliga förehavanden, tycks påven mena. Han fortsätter sedan med att analysera fenomenet mänsklig underordning, där en historiskt växande insikt har fått oss att betrakta slaveri i ordagrann mening, det vill säga att en människa äger en annan, som ett brott mot mänskligheten. Men ändå lever miljontals människor i dag i en situation med liten eller ingen frihet och under omständigheter som liknar slaveri, vilket till exempel yttrar sig i ovärdiga arbetsförhållanden, situationen för många flyktingar, prostitution, organhandel, tvångsrekrytering till arméer, tiggeri och terrorhandlingar av olika slag. Både den klassiska formen och dessa nyare former av slaveri eller slavliknande förhållanden bygger på en människosyn som tillåter oss att behandla andra människor som objekt, som medel för att nå egna mål. Handlingar som ytterst bekräftar en sådan syn kan, menar den helige fadern, främjas av omständigheter som fattigdom, underutveckling, korruption och långvariga väpnade konflikter. Härifrån går påven Franciskus sedan specifikt in på frågan om mänsklig trafficking, till vilken han också räknar människosmuggling som en särskild form av modernt slaveri som vuxit fram i globaliseringens kölvatten. I synnerhet exploateringen för sexuella syften representerar ett slags absolut nollpunkt i objektifieringen av andra. Här upprepar påven sitt ofta gjorda påståen-

de att sådant tycks pågå i sammanhang där ingen bryr sig. Men, framhåller han, när detta är sagt måste också alla de insatser som görs för att motverka och vända utvecklingen nämnas: framför allt arbetet från olika religiösa, inte minst kvinnliga, kongregationers sida för att bryta ”de osynliga kedjor som binder offer till exploaterare”, genom konkret hjälp till offer, psykologisk rehabilitering och återintegrering av dem i deras hemmiljöer. Men kyrkan och alla frivilliga krafter kan inte ensam bemästra den mänskliga exploateringens gissel, framhåller påven, utan situationen kräver också ett mer kraftfullt institutionellt åtagande, nationellt och internationellt inom framför allt tre områden: prevention, skydd av offer och lagsökning av ansvariga. Det globala perspektivet är särskilt angeläget, eftersom de kriminella organisationerna arbetar genom globala nätverk. Enskilda stater måste se till att lagstiftningen respekterar den mänskliga personens värdighet på alla områden, det gäller till exempel regler för arbete, migration och adoption, för att stärka det allmänna skyddet av mänskliga rättigheter. Med bevarad respekt för subsidiariteten måste mellanstatliga organisationer bättre samordna arbetet mellan rättsvårdande myndigheter. Företag, inte minst multinationella, är skyldiga att säkra värdiga arbetsförhållanden i alla produktionsled och vara vaksamma på att ”former av underordning eller mänsklig trafficking inte finner sina vägar in i distributionskedjan”. Men också konsumenternas ansvar måste uppmärksammas, påpekar Franciskus, och citerar sin företrädare: ”att köpa är alltid en moralisk – och inte enbart en ekonomisk – handling”. Civilsamhällets organisationer har, utöver de fältinsatser som görs på en nivå dit till exempel myndigheter har svårare att nå, en viktig uppgift i att bilda opinion mot ”förslavandets kultur”. Påven framhåller här Heliga stolens stöd till och samordning av kyrkliga kongregatio-

Signum 1/2015

Aktuellt

ners och gruppers arbete och uppmärksammande av frågan i olika internationella sammanhang, som ett konkret exempel. Möjligen skulle påven före uppräkningen av olika insatsområden ha kunnat göra bruk av sin goda och vitt uppskattade förmåga att tala klartext genom att lite närmare beskriva var eller på vilket sätt de institutionella insatser som redan görs är otillräckliga eller har för ringa omfattning. Nu lämnas läsaren i okunnighet om huruvida påven menar att de saker som görs är otillräckliga i sig eller att det behövs ytterligare kraftsamling, till exempel genom prioritering och resurser, som en mer uttalad ambition utgör. Hans tal om likgiltighet får mig att luta åt att han menar det senare, och då kanske främst från det institutionella samhällets sida. Det hade han i så fall gärna kunnat säga tydligare. Fredsbudskapet avslutas med en appell för en globalisering av broder- och systerskapet som motmedel mot slaveri och likgiltighet. Kyrkans uppgift, att kalla alla till omvändelse i synen på vår nästa genom att ständigt vittna om människans inneboende värdighet i sanning och frihet, beskrivs genom den heliga Josephina Bakhitas livsberättelse. Hon var en före detta kidnappad slavinna som, tack vare tron, som bar henne genom alla smärtsamma upplevelser, kom att kallas till ett liv som ordenssyster i hoppets tjänst åt andra. Påven uppmanar var och en av oss att,

som enskilda personer och i våra olika gemenskaper och se vårt vardagsliv i ljuset av kampen mot trafficking på alla plan; att försöka urskilja om våra vägar korsas av människor som kan vara offer och att noga välja produkter och tjänster vi köper utifrån de arbetsförhållanden som kan ligga bakom. Även om ekonomiska förutsättningar och dagliga omständigheter kan göra att vi inte ser, så måste vi med förebild från dem som aktivt engagerar sig inse att också det lilla – som ett vänligt ord till en okänd människa – kan ha stor betydelse. Så kan våra bidrag att förändra andras livsvillkor också förändra oss själva. Under inga omständigheter får vi i likgiltighet vända oss från våra också okända medmänniskors lidande. För ytterst handlar det om dem som Jesus Kristus kallar ”dessa minsta”. Påven Franciskus avslutar sitt fredsbudskap med att påpeka att vi redan ”vet vad Gud kommer att fråga var och en av oss: Vad gjorde du för din broder?” (jämför 1 Mos 4:9–10). Det kräver att vi deltar i utvecklingen av en ”ny världsomspännande solidaritet och ett globalt broderskap” som kan ge de mest utsatta i världen hopp. Med andra ord – arbetet för fred rör inte bara motståndet mot krig utan blir uthålligt framgångsrikt först när vi i insikt och insats förstår vad vårt gemensamma ursprung kräver av oss för att värna den andres mänskliga värdighet, vem hon än är och var hon än är. thomas idergard

Living Planet – Vilken rätt har vissa att förbruka mycket mer än de flesta andra? Nyligen presenterade Världsnaturfonden WWF sin rapport Living Planet. Den är avsedd att beskriva läget för planeten framför allt ur miljösynpunkt. Man presenterar en rad siffror, statistik

och fakta för att visa den oroande utvecklingen, och sammanfattar med orden ”vi missbrukar planeten, vårt enda hem”. En av de tendenser som man slår larm om är att populationsstorleken hos ryggrads-

Signum 1/2015

Aktuellt

djur sjunkit med hälften på 40 år. Detta visas med hjälp av ett särskilt index, Living Planet Index (LPI), som mäter mer än 10 000 representativa populationer av däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur och fiskar. Detta index har minskat med hela 52 procent sedan 1970. I sina resonemang konstaterar Världsnaturfonden att det är ekosystemen som skapar grunden för mänsklighetens försörjning och ekonomin, inte omvänt. Men trots att människan är en produkt av naturen, har hon blivit den starkast omdanande kraften i de ekologiska och biofysiska systemen. Det är detta som forskare brukar sammanfatta med att vi nu är på väg in i en ny geologisk tidsålder, antropocen. Man pekar också på att vi enligt den säkraste kunskap vi har, lever nära eller över gränsen för jordens kapacitet till återhämtning. Världen måste nu utvecklas inom planetens hållbara gränser, som definierar de säkra nivåerna av utnyttjande som mänskligheten inte ska överskrida. Om vi håller oss inom dessa vetenskapligt definierade planetära gränser har vi en mycket god chans att fortsätta uppnå mänskligt välstånd på ett sätt som är hållbart och som inte hotar planetens motståndskraft mot miljöförstöring (som brukar kallas resiliens). En grupp internationella forskare med vetenskaplig bredd har under ledning av Johan Rockström, då på Stockholm Environment Institute (SEI), identifierat nio sådana planetära gränser. Särskilda risker förknippas med förlusten av biologisk mångfald och påverkan på kvävecykeln. Mest akut kan klimatet sägas vara. Det kan komma att få allvarliga följder för mänsklighetens välfärd och försörjning när det gäller livsmedel, vatten och energi. Låginkomstländerna har det minsta fotavtrycket, men de drabbas snabbast av förluster i ekosystemen. De flesta höginkomstländer har fotavtryck som är högre än det egna landets biologiska kapacitet, och så har det

varit i mer än ett halvt århundrade. Dessa länder är beroende av att utnyttja biokapacitet i andra länder. I medelinkomstländer och låginkomstländer har det förhållandevis lilla fotavtrycket vuxit långsamt under det senaste halvseklet. Däremot är det ofta fattiga länder som drabbas hårdast. Som så ofta när det gäller miljö och rättvisa visar det sig att de som har minst skuld blir de värst utsatta offren. Jag vet själv hur lätt politiken börjar i fel ände: ekonomi, teknik, politiska beslut. Och så hinner man inte till de avgörande aspekterna om etiska förhållningssätt, rättvisa och vilka värderingar och ideal som ska få styra utvecklingen. Orsakerna bakom miljöförstöring och rovdrift måste avlägsnas i nationer och i världssamfundet – men också i människan. Därför uppmanade påven Johannes Paulus II till ”ekologisk omvändelse” på alla plan. Det innebär att ifrågasätta de världsvida orättvisorna och den globala ekonomiska ordning, som ger upphov till utarmning av miljö och människor. Det innebär att även den egna livsstilen behöver granskas med hjälp av de konkreta frågorna om: Bostaden: Hur vi bor är fortfarande en av de viktigaste miljöfrågorna. Hur mycket energi förbrukar din bostad? Hur värmer du upp den? Bilen: Bensindrivna bilar är kanske den främsta utsläppsboven i Sverige. Hur reser du? Och vilket drivmedel använder du om du kör bil? Biffen: Globalt är livsmedelsproduktionen den enskilt största utsläppskällan av klimatgaser. Vad äter du? Mindre rött kött, mer bönor och närodlade vegetabiliska produkter betyder mer än det mesta. En del tänkare har utvecklat det till en större helhet och menar att förändringarna inte bara kan vara individuella eller gälla enskilda samhällen, utan behöver omfatta hela civilisationen. En av dem var jesuiten Ignacio Ellacuría i El Salvador, som en tid

Signum 1/2015

Aktuellt

blev en tongivande röst inom befrielseteologin både i Latinamerika och internationellt, innan han mördades av grupper som stod den el salvadoranska militärregimen nära. Han myntade det medvetet provocerande begreppet ”en fattigdomens civilisation”. Han valde att göra så, just för att väcka frågor, ifrågasättanden och eftertanke. Tanken var att fattigdomen inte skulle gälla brist på det väsentliga, inte en fattigdom som orsakas av sociala gruppers, klassers, nationers eller nationsgruppers agerande under historiens lopp. Det skulle tvärtom gälla en universell situation, där de grundläggande behoven, friheten att göra personliga val och utrymme för personlig och gemensam kreativitet garanteras. Ett sådant tillstånd skulle möjliggöra uppkomsten av nya former av liv och kultur, nya relationer med naturen, med en själv och med Gud. Jesuiten Jon Sobrino vidareutvecklade denna tanke med orden ”en civilisation av delad förnöjsamhet”. Med det uttrycktes å ena sidan att resurser och rikedomar måste

fördelas mer rättvist, och å andra sidan att detta oundvikligen innebär begränsningar när det gäller de rika ländernas resursutnyttjande. Det är ett synsätt som strider mot rådande tänkesätt i världen. Kungstanken är i stället att ekonomin ska växa så mycket att klyftorna mellan rika och fattiga kan minska. Man tänker sig att det ska vara som när ett glas vatten fortsätter att fyllas även efter att brädden är nådd: då svämmar det över och till sist ska vattnet även rinna ner till de fattiga. Påven Franciskus anmärkte för något år sedan syrligt att ”vad som i stället händer är att när glaset är fullt, så blir det på något magiskt sätt större, och ingenting når någonsin ut till de fattiga”. Allt detta ställer till sist den oundvikliga frågan vilken rätt vissa har att förbruka mycket mer än de flesta andra? Vilken rätt har jag till ett mycket rikare liv än tiggaren jag möter på gatan? Vilken rätt till ett mycket rikare liv har vi som bor i nord i jämförelse med bröder och systrar som lever i syd? andreas carlgren

http://www.wwf.se/vrt-arbete/ekologiska-fotavtryck/ living-planet-report-2014/1580088-living-planet-report-2014-s-mr-planeten-jorden.

Den perfekta presenten gåvoprenumeration på

Signum 2015 Specialpris för nya prenumeranter: 310 kr för 8 nummer ! Se erbjudandet på vår hemsida www.signum.se eller ring 018-580 07 10 för mer info.

Signum 1/2015

Feministteologi

Med kvinnor blir det annorlunda Ett samtal med Tina Beattie av lovisa bergdahl

slutet av november inbjöd dominikansystrarna i Stockholm teologen Tina Beattie, professor i katolska studier vid University of Roehampton, London, till föreläsningar och samtal. Beattie är även director för Digby Stuart Research Centre for Religion, Society and Human Flourishing, och hon är en flitigt anlitad krönikör och talare i Storbritannien, i både radio och tv, i frågor som rör religionens roll i samtiden, den katolska kyrkan, feminismen och den nya ateismen. I Stockholm talade Beattie vid det ena tillfället om kvinnans roll i frälsningshistorien – ”Woman in the Story of Salvation: What can we learn from medieval art and devotion?” – och vid det andra om vilken skillnad kvinnor skulle kunna göra för vår förståelse av vad det innebär att vara människa: ”What difference do women make? A reflection on theologies by and about women, and their significance for our understanding of what it means to be human.” Beatties akademiska arbete sammanför katolsk teologi med lacansk psykoanalys och fransk feministisk teori, främst företrädd av Luce Irigaray. Senast gav hon ut Theology After Postmodernity: Divining the Void – A Lacanian Reading of Thomas Aqui nas (2014), men hennes flesta publikationer finns inom det feministteologiska fältet med titlar som New Catholic Feminism: Theology and Theory (2006), Woman (2003), God’s

Mother, Eve’s Advocate: A Marian Narrative of Women’s Salvation (2002), och Eve’s Pilgri mage: A Woman’s Quest for the City of God (2002). Beattie växte upp i Zambia, men bodde också i Kenya och Zimbabwe som dotter till skotska presbyterianer, hon konverterade till den katolska kyrkan i 30-årsåldern, och är i dag mor till fyra vuxna barn. Signum fick tillfälle att intervjua henne mellan de två föreläsningarna hon höll i Stockholm under sitt Sverigebesök. I intervjun som följer ger hon sin syn på den katols ka kyrkans brister när det gäller kvinnornas situation och vad som behöver förändras, men hon lyfter också fram möjligheten som kyrkan erbjuder både män och kvinnor – att se att livet är större än vi själva. Tina, du konverterade till den katolska tron som vuxen kvinna. Vad attraherade dig i den katolska kyrkan och hur kom det sig att du blev katolik? Det är komplext. När jag var barn och presbyterian i Zambia och det blev dags att börja i högstadiet var det enda alternativet en skola som drevs av dominikansystrar. Jag var elva år när jag började i skolan hos systrarna, femton när jag slutade, och jag tog väldiga intryck av dessa starka intellektuella kvinnor. Jag hade inga sådana i min bakgrund. Några av dem var ganska galna

Signum 1/2015

Feministteologi

men där fanns också de som var fantastiska förebilder. Där började en allvarlig dragning för mig till det katolska. Men eftersom vi befann oss i Zambia kom vi också i kontakt med många andra, både katolska missionärer och katolska präster, som alla gjorde ett fint arbete och som alla gjorde intryck på mig som barn. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det inom mig fortfarande bor en presbyterian som ibland säger till mig – ”Jag kan inte fatta att du sitter här med ett radband framför en staty och tänder ljus!” Hur länge har du varit katolik? Jag konverterade 1986, så det är snart 30 år. Vilka är de största förändringar du har bevittnat inom den katolska kyrkan under de här dryga två och ett halvt decennierna? Min egen utveckling har inte alltid gått hand i hand med förändringarna i kyrkan. Att komma från en församling i Zimbabwe, som inkulturerats till att vara en väldigt afrikansk kyrka, till Storbritannien som under den här tiden dominerades av Margaret Thatchers politik, det var en stor omställning. Jag var nybliven katolik och började på allvar att ifrågasätta vissa saker inom den katolska tron, men jag gick med i en liten lokal församling och fann där en väldigt välkomnande och varm gemenskap. När jag sedan började mina doktorandstudier om mariologi och fransk feministisk teori blev jag mer och mer medveten om rikedomarna i den katolska traditionen. Men detta var också tiden då Johannes Paulus II blev mer och mer rigid i sin syn på feminismen. Initialt var han väldigt öppen till feministiska frågor och tittar man på hans tidiga språkbruk så var han välorienterad när det gällde att förstå feministernas krav på rättvisa för kvinnor. Vad han emellertid inte kunde förstå var varför den katolska kyrkans syn på sexualitet och reproduktion sågs på med oblida ögon. Jag tror att han kände sig för-

rådd av feministerna. Jag tror att han tyckte att han sträckte ut en hand till dem, men i stället för att ta emot den bet de honom. När sedan Benedictus XVI tog över gick vi in i en bisarr tid, en tid när vi försökte leva ett slags katolsk fantasi. Detta var för mig personligen en väldigt jobbig tid och många av mina vänner lämnade då den katolska kyrkan – antingen uttryckligen, och gick till den anglikanska kyrkan, eller mer subtilt genom att dra sig undan. Det var relativt få av oss som uppskattade åren under Benedictus XVI. Jag måste tillägga att Benedictus är en man med stor integritet och helighet, men för kvinnor i kyrkan var hans pontifikat en svår tid. Nu med påven Franciskus känner jag förstås, och många med mig, att det öppnar sig nya möjligheter. Det var min nästa fråga – vad anser du om Franciskus? Ska vi se hans popularitet som en stilfråga eller kommer hans pontifikat även att medföra innehållsmässiga förändringar för kyrkan? Jag tänker då särskilt på förändringar som rör kvinnors situation. Jag tror inte att han har något program för förändring på gång, och jag har studerat honom noga med den frågan i bakhuvudet. Jag tror dock att han verkligen är en gudsman som vet att det är Guds kyrka och inte hans kyrka och jag tror att han gladeligen leder den bakifrån. Han är medveten om att något har gått snett när det gäller prästerskapet och auktoritetsfrågan – det har han upprepat gång på gång – och detta måste han reparera. Till exempel inledde han familjesynoden med att betona vikten av att tala fritt, men självklart inser alla att det är ett skämt att 183 celibatära män ska föra familjernas talan. Han kunde ha bjudit in många fler kvinnor till synoden, men det gjorde han inte. Så han har sina blinda fläckar. Men jag tror också att han hyser tilltro till själva processen, och utmaningen för oss kvinnor är att få honom att inse att frågorna om kvinnans situation inte är något han kan skju-

Signum 1/2015

Feministteologi

ta på framtiden. Det som är avgörande nu är vad som händer mellan den synod som har varit och nästa. Vissa öppningar har ägt rum och inget är avgjort, så för kvinnor i kyrkan är detta en viktig tid. Vi måste göra våra röster hörda. Vad behöver göras menar du? Jag tror vi måste insistera på att dagordningen hålls öppen. Vi måste fortsätta ställa frågorna – Var är kvinnornas röster? Ta upp frågan om mödradödlighet, kvinnors roll i kyrkan och så vidare. Vi måste verkligen yrka på att fler kvinnor närvarar vid nästa synod! Och då inte bara som fruar och mödrar utan som kvinnor som kan tala fritt, precis det som påven ville att biskoparna skulle göra. Kvinnor från hela spektrat behöver närvara, från olika kulturer. Det finns inget som hindrar att det vid nästa synod är lika många kvinnor närvarande som biskopar. Varför är det inte så? Varför är det inte ens en tredjedel, inte ens en tiondel? Var är de? Om biskoparna vill att vi ska acceptera att ”det står inte i vår makt att prästviga kvinnor” då måste de visa att de är seriösa genom att ge kvinnor full representation i varje annan möjlig roll. I slutet av gårdagens föreläsning ställdes en fråga som handlade om kyrkans moderskap eller kyrkan som mor. Både du själv och personen som frågade tycktes överens om att det är problematiskt att tala om kyrkan som mor. Kan du utveckla detta? Jag kanske inte besvarade frågan tillräckligt utförligt i går. Jag tror att vi måste tala om kyrkan i termer av moderskap och jag använder alltid ”hon” när jag talar om kyrkan. Men det är samtidigt viktigt att vi inte idealiserar dessa föreställningar. Kyrkan är inte en fantasimor, och vi vet att relationer till mödrar är komplicerade. Kyrkan, som jag ser henne, är modern som är närvarande i dem som tar hand om ebola-epidemins offer och som själva riskerar att bli smitta-

de; i dem som går till kvinnorna som gjort aborter utan att döma eller fördöma dessa och vårdar dem tillbaka till livet; i dem som förstår hur det är att ställas inför omöjliga val … Jag säger inte att jag vill att kyrkan ska ställa sig positiv till abort, men jag tror att en god mor – ja, som vilken mor som helst! – skulle visa solidaritet, stöd och förståelse i första hand. Vi behöver symboliska världar som gestaltar godhet utan att förneka det svåra, och jag tror att kyrkan behöver gestalta Guds moderliga ansikte. Cyprianus skriver – ”ingen kan ha Gud till far som inte har kyrkan till mor” och det behöver inte vara en hierarkisk relation utan kan vara en relation av ömsesidig kärlek. Du har skrivit en hel del om Eva och Maria och deras betydelse som förebilder för dagens kvinnor. För många feminister och feministteologer i Sverige skulle Maria ses som hopplöst förlegad, kanske till och med som en farlig förebild för kvinnor. Vad har Maria och Eva att säga till oss i dag? Jag tror att de är livsnödvändiga, men vi behöver inte nöja oss med vad kyrkan officiellt säger att vi ska tänka om dem. Det här är ett område där vardaglig hängivenhet spelar stor roll. Om vi tittar på platser där katolicismen sammanvävts med kulturen, så ja, visst, där kan Maria framstå som problematisk, men hon är också en hoppets ikon för väldigt många kvinnor. Jag har sett prostituerade som arbetar i skjul och som har en bild på Maria på väggen ovanför sängen. Och det är där hon borde vara! Jag tror att vi behöver ta de här kvinnorna som figurerar runt Jesus – Maria, Eva, Maria Magdalena – och fråga oss: Vad betyder de för oss? För mig representerar jungfru Maria det vi hoppas på. I en värld där en kvarts miljon kvinnor årligen dör i barnsäng utgör idén om att Maria föder barn utan smärta ett eskatologiskt hopp som vittnar om möjligheten att föda barn utan att själv mista livet. Sedan har vi Eva som representerar varje

Signum 1/2015

Feministteologi

kvinna i historien som föder barn med stor smärta och som lider under mannens dominans, men vi måste se Evas berättelse som deskriptiv och inte föreskrivande. Hos Maria är allt detta förvandlat. Vi behöver berättelser att leva av. Alla behöver berättelser, även ateister. Problemet, särskilt för kvinnor i kyrkan, är att vissa berättelser har kommit att fungera föreskrivande. De har kommit att skapa förväntningar kring hurdana kvinnor borde vara, och detta har begränsat deras liv i stället för att, som det är tänkt, ge hopp och hjälpa dem att hantera och leva livets olika realiteter. Som exempel – eftersom relationen mellan Kristus och kyrkan är som en vacker äktenskaplig relation så tänker kyrkan att varje äktenskap ska vara sådant. Men så är det ju inte! Vissa äktenskap är bättre än andra men inget äktenskap är som relationen mellan Kristus och kyrkan. Så i stället för att det blir en börda som läggs på oss – ”äktenskapet borde vara så här” – så skulle vi säga: Du kämpar, du kanske är separerad eller frånskild, ditt äktenskap kanske går på tomgång, men du håller fast vid din make eller maka trots allt – eller, så är det dags att ge sig av – men det finns tröst och hopp! Vi vet alla vad det goda borde vara, men i stället för att kyrkan straffar oss borde den säga, ja, sådan är människans kamp och människans villkor. Vi syndar, vi strular till det och ibland gör vi sådant som är irreparabelt i det här livet, men vi behöver alla ibland en moders skydd – erfarenheten av att Gud lägger en moderlig arm runt oss och skyddar oss. Men vi ska inte titta på våra egna mödrar för detta, eftersom mödrar är vanliga människor som misslyckas och får saker om bakfoten. Kyrkan lägger en stor börda på kvinnor om den romantiserar moderskapet i stället för att erbjuda oss pastoral hjälp som erkänner och respekterar komplexiteten i kvinnors liv.

katolska kyrkan i dag, i alla fall i Sverige, är just kvinnor mellan trettiofem och fyrtio år. Varför är det så tror du? Därför att gapet mellan vad det sekulära samhället i all sin bristfällighet erbjuder kvinnor och vad kyrkan erbjuder är så stort. Kvinnor kan inte ifrågasätta den katolska kyrkan och samtidigt bli tagna på allvar. Om jag exempelvis inte får lika lön för lika arbete eller om jag inte beviljas föräldraledigt då har jag en juridisk instans till vilken jag kan gå för att överklaga, men i kyrkan har kvinnor fortfarande inga rättigheter och är inte representerade. Det finns ett stort antal upplysta, inkännande präster som bemöter kvinnor väl, men det finns fortfarande också ett stort antal som verkligen inte gör det. Dessutom förväntas vi vara något vi inte är, det vill säga män. Varför ska vi sitta i mässan vecka efter vecka och tilltalas som bröder, som män, och få höra att vi är inkluderade trots att vi inte är det? När det kommer till att celebrera mässan eller att läsa evangeliet så får vi höra att bara männen kan göra detta. Varför fortsätter vi att spela detta spel? När språket i gudstjänsterna är ensidigt, förvrängs så småningom vår relation till Gud. För mig personligen har det inte gått så långt, men detta beror delvis på att jag tränat mig själv att inte höra vissa saker som sägs och det har haft ett högt pris. Men vi måste komma ihåg att många kvinnor som har lämnat kyrkan inte har lämnat tron, och det finns ett stort sug efter reträtter, bönegrupper, samtalsgrupper och så vidare. Så det är absolut inte så att kvinnorna håller på att bli ateister. De hittar bara andra sätt att uttrycka tron på. En ytterligare sak är att kyrkan inte ger flickor och kvinnor andlig utbildning och vägledning. Den hjälper inte män med detta heller. Den hjälper oss inte att bli verkliga. Och hur kan kyrkan göra det?

Du själv kom till den katolska kyrkan som 30-åring och jag som 40-åring. Samtidigt vet vi att den största grupp som lämnar den

Genom att lyssna – och lära. Genom att låta oss tala och inte alltid tilltala oss på ett mäs-

Signum 1/2015

Feministteologi

trande sätt. Jag tror Franciskus inser detta. Han har publicerat ”Tio sätt att bli lycklig”, tror jag att boken heter, och ett av sätten lyder just: lyssna alltid innan du talar. Gå inte omkring och tala om saker för människor utan lyssna på vad de vill säga och ställ frågor. Jag tror att andlig utbildning och vägledning bör handla mer om pastoral uppmärksamhet och lyssnande än om predikan och undervisning, särskilt när kyrkans auktoriteter har så mycket att lära av och om kvinnor. Den katolska kyrkan är inte främst känd för sina feministiska insatser. Jag menar, få är väl de som vänder sig till den katolska kyrkan för att hitta nycklar till kvinnors frigörelse. Men vad anser du – har den katolska kyrkan något att erbjuda kvinnor i dag? Ja, det tror jag att den har. Jag skulle inte vara kvar i den katolska kyrkan om jag inte trodde det. Men vi måste också ställa frågan: Vad är frigörelse? Vad är frihet? Det sekulära samhället erbjuder kvinnor många olika slags frihet, men jag tror att dessa friheter i ökande grad håller på att ätas upp av ett odisciplinerat och förvridet begär som objektifierar kvinnors kroppar. En del unga flickor rakar av sig könshåret för att deras pojkvänner bara har sett kvinnokroppar genom pornografi, och när de ser en verklig kropp förväntar de sig att den ska se likadan ut. Många unga kvinnor – liksom många unga män för den delen – saknar självkänsla och självrespekt i dag. Något har gått rejält snett med det sekulära samhället och det finns ingen vits med lika löner och rättigheter om männi skans värdighet eroderar. Roten till problemet ligger i en konsumistisk mentalitet och ideologi, en materialism som är stängd för frågan om Gud, och detta har resulterat i en förvridning av våra begär vilket, bland annat, angriper vår sexualitet. Den katolska kyrkan har många brister, men i praktiken – om än inte alltid i teologin – så är den den mest mångfaldiga och

inkluderande gemenskap jag känner till, och det är delvis vad som håller mig kvar. När mina homosexuella vänner, mina frånskilda vänner eller de som är ensamstående föräldrar säger att den katolska kyrkan inte är en plats för dem, då kanske jag ställer mig frågan om jag också ska lämna. Men att vara katolik innefattar så mycket mer än sexualiteten. Den sakramentala traditionen erbjuder ett sätt att lära sig se skapelsen som benådad av Gud, som i grunden god, och att upptäcka hur vi själva är en del av detta. Ibland tänker jag att det som det sekulära samhället saknar är ett dialektiskt tänkande. Jag brukar föredra dialog framför dialektik, men det är en livssanning att inget föds utan kamp. Det sekulära samhället bedövar oss och utrustar oss inte för att hantera det som är svårt i livet. I kyrkan, å andra sidan, kanske vi inte alltid gör något åt lidandet och smärtan, men vi låter den föra oss in i en närkamp med livet och med verkligheten som är större än vi själva. Och vi påminns om att vi kanske inte är så hjälplösa som vi ibland vill tro att vi är. Återigen, vi kan titta på en del av kyrkans lära och bli väldigt frustrerade, men vi kan också titta på alla de människor – jag tänker inte minst på alla jag mötte i Afrika – som gör Kristus närvarande på så många praktiska sätt – genom utbildning, sjukvård eller genom att bara finnas där, för och med andra. Hurdan vore världen utan kyrkan? I våra moderna demokratier tycks vi ha hamnat i en situation där ekonomiska system och orättfärdiga lagar privilegierar de redan mäktiga och sviker de svaga. Hur har vi lyckats rösta fram ett sådant system? Ja, vi talar om mänskliga rättigheter, men i själva verket blir vi mer och mer toleranta mot orättvisor. När vi tittar tillbaka på vår tid kommer vi att kunna säga att vissa kvinnor hade rättigheter, men vi kommer också att behöva se de tusentals flyktingar som dog i Medelhavet och att tiggeriet bredde ut sig längs våra gator. Vi firar våra rättigheter, men vi misslyckas med att se alla de konkreta människor som lever i vår mitt och

Signum 1/2015

Feministteologi

som inga rättigheter har! Den katolska kyrkan insisterar på att vi ser dessa människor, att vi tar ställning för människans värdighet trots att kyrkan ofta själv förnekar kvinnors värdighet. Vi behöver balansera rättigheter och ansvar. Det är komplicerat. Och jag säger verkligen inte att allt är fel med den sekulära liberalismen. Men något är fel och vad är det? Det grundläggande problemet är dess antropologi. Är människan bara ett djur bland andra, dömt till att kämpa och dö, eller har vi en antropologi som säger att människan är bärare av en evig värdighet? Olika religioner ger olika svar, men här har vi, menar jag, ett avgörande vägval att göra. Om en kvinna har tillgång till den typen av berättelse – om hon vet att hon är skapad till Guds avbild – då får hon en värdighet som inte kan tas ifrån henne. Inom det sekulära tänkandet saknas ibland det här perspektivet och en kvinna förtjänar bara så mycket respekt som de rättigheter hon lyckas hävda. Har hon många rättigheter, vilket du och jag har, så har hon det bra, men jag bekymrar mig över dem som inga rättigheter har. Sedan undrar jag slutligen – vad kommer du att tala om på föreläsningen i kväll?

I kväll kommer jag tala om den feministiska teologins uppkomst. Jag tar min utgångspunkt i påven Franciskus ord om att ”kyrkan saknar en teologi för kvinnan” och visar att kvinnor alltid, från evangelierna och framåt, har varit en del av kyrkan och gjort teologi. Jag kommer också att tala om universitetens uppkomst och hur det skapades en institutionell splittring mellan manliga intellektuella och alla andra, vilket i sin tur kom att utesluta kvinnorna. Under 1900-talet fick ett stort antal kvinnor sedan tillgång till teologisk utbildning, kvinnorörelserna tog form och feminismen växte fram. Därefter tittar jag på hur Johannes Paulus II reagerade på detta, vilken typ av teologi han utvecklade och de reaktioner som uppstod. Slutligen vill jag diskutera vad vi menar när vi talar om ”kvinnan” och hur vi kan veta vilken påverkan kvinnan skulle kunna ha. Min poäng kommer vara att vi inte kan veta vilken påverkan kvinnor har. Vi måste ge kvinnor plats utan att på förhand veta vad detta kommer att resultera i. Om vi återgår till familjesynoden så är poängen den här: vi kan inte veta hur det hade blivit om lika många kvinnor som biskopar hade varit närvarande, men vi vet att det skulle ha varit en annan synod. Med kvinnor blir det annorlunda, men vi kan inte på förhand veta hur.

Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har genom Andliga övningar lämnat en rik källa till andlig utveckling. Jesuiterna i Sverige ger ignatianska reträtter i olika former: introduktioner, veckoslutsreträtter, i vardagen, samt 6–8 dagars reträtter. Utbudet uppdateras kontinuerligt på vår hemsida

www.jesuiterna.se

Signum 1/2015

Bokrevy

Och det är det han gör, och detta utan någon som helst hjälp från Vatikanen. Det handlar om en frihet, menar författaren, som påven gör anspråk på och som han önskar för alla andra. Ty fortfarande är det också så att

många av de omedelbart drabbade har svårt att kunna tala. Sin rätt till anonymitet skall de få behålla – och det sista denne påve vill, det är att ”göra sig märkvärdig”, särskilt inte på andras bekostnad. klaus misgeld

Hjärnkoll på skolan Martin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på skolan. Natur & Kultur 2014, 176 s. Hur fungerar det psykologiskt när barn lär sig? Och vad kan vi med neurofysiologins hjälp säga om vad som är lämpliga respektive mindre lämpliga undervisningsmetoder? Detta kan man tycka är helt självklara frågor att ta upp inom ramen för lärarutbildningar. Så ser dock inte verkligheten ut i dag. Undervisning inom dessa områden är starkt eftersatt eller helt obefintlig inom de flesta lärarutbildningarna i landet. Detta faktum konstateras i boken Hjärnkoll på skolan, skriven av hjärnforskaren Martin Ingvar och vetenskapsjournalisten Gunilla Eldh. Det är också denna lucka i lärarnas utbildning som boken bland annat är tänkt att åtminstone något fylla igen. Grundperspektivet i boken, som genomsyrar den från första till sista sidan, är det så kallade pedagogiska kontraktet som läraren ska upprätta med sina elever: ”Jag tror att du kan lära dig detta och det är viktigt för mig att du lyckas.” Detta menar författarna, med stöd i forskning, är den viktigaste faktorn för framgångsrik undervisning för lärare. Till detta måste också komma en ständig utvärdering av den egna undervisningen, och en förbättring för att leva upp till sin del av kontraktet.

Med utgångspunkt i ett integrativt angreppssätt – arv och miljö formar männi skan – tar boken förutom rent hjärnvetenskapliga perspektiv också upp vetenskapliga rön från andra håll. Den viktigaste rösten här är John Hattie (f. 1950) och dennes forskning, som rönt enorm uppmärksamhet och fått stort genomslag i bland annat Sverige. Hattie och hans forskningsgrupp har genomfört stora metastudier där man har försökt att komma fram till ”framgångsfaktorer” inom undervisning. Det pedagogiska kontraktet är exempelvis en sådan faktor som Hattie lyfter fram. En tanke som hör till detta kontrakt är tanken på en ”proximal utvecklingszon”, alltså det stoff eller de färdigheter som ligger precis bortanför det jag redan kan. Begreppet kommer från den rysk-sovjetiske pedagogen Lev Vygotskij (1896–1934), men används i boken i en lite annan betydelse än den ursprungliga. Begreppet används här helt enkelt för att peka ut det område, eller den zon, som undervisningen ska röra sig inom. Det får inte ligga för långt bort, så att det upplevs som eller är övermäktigt, men ska inte heller bara röra sig inom känt område, även om man också behöver befästa vissa kunskaper och färdigheter. Eleven ska,

Signum 1/2015

Bokrevy

konstateras det, i undervisningen tillåtas pendla mellan utmaning och tröst. Detta pendlande mellan utmaning och tröst, mellan att röra sig på okänt respektive känt vatten, måste också gälla lärarens egen utveckling. Detta är ju egentligen alltsammans självklarheter, men när ideologi tillåts ersätta vetenskaplighet och beprövad erfarenhet kan det ibland få oss att glömma bort dem. Denna, och en mängd andra, framgångsfaktorer tas upp i boken. Det konstateras att denna typ av faktorer enligt studierna har betydligt större positiv effekt på undervisningen och dess resultat än exempelvis minskade klasstorlekar. I boken tar man också upp vissa punkter som kanske kan förklara varför dagens fors-

kare och utbildare i pedagogik ofta tycks vara negativa till psykologi och hjärnforskning. Författarna konstaterar bland annat att härmning utgör grunden för all undervisning, och att normer är viktiga för att skapa säkerhet och trygghet i undervisningssituationen (även om reflektion kring normer också ingår i den personliga mognadsprocessen). Detta påpekande går rakt emot dagens ideal inom mycket av lärarutbildningarna, där man understryker värdet av att tänka helt nytt och att bryta normer. Det skulle behövas betydligt mer undervisning i utvecklingspsykologi och neurofysiologi i lärarutbildningen. I väntan på att detta ska bli verklighet kan dock Ingvars och Eldhs bok fungera som ett utmärkt smakprov inom området. erik åkerlund

Informationer

Påven helgonförklarade Sri Lanka-missionär Påven Franciskus helgonförklarade den 14 januari Sri Lanka-missionären Joseph Vaz (1651–1711) och uppmanade samtidigt till religionsfrihet. Varje människa måste få möjlighet att söka sanningen och ge uttryck för sin religiösa övertygelse, sade påven vid mässan i Sri Lankas huvudstad Colombo. Helgonförklaringen – som var den första i det till största delen buddhistiska Sri Lanka – utgjorde höjdpunkten vid påvens Sri Lanka-besök, som inleddes den 13 januari. Hundratusentals människor

hade samlats till firande på Colombos strandpromenad. På samma plats hade Johannes Paulus II redan för 20 år sedan saligförklarat Vaz. Franciskus betonade att den katolska kyrkan med skolor, sjukhus och andra allmänna inrättningar ”gärna och med stort hjärta” tjänar samhället och då inte tar någon hänsyn till ras, etnicitet eller religion utan endast kräver ”rätten att få fullgöra sitt uppdrag”. Religionsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Sri Lankas katoliker, som utgör en minoritet på sju procent av befolkningen, vördar

Signum 1/2015

ordensprästen Vaz, som kom från den indiska regionen Goa, som ”Ceylons apostel”. Franciskus sade att Vaz’ liv lär oss att äkta Gudsfruktan inte resulterar i diskriminering, hat och våld. Den leder till respekt för livet, till medmänniskors värde och frihet och till insatser för det gemensamma goda. Vaz är förebild för lösningen av religiösa motsättningar. Den nu helgonförklarade Vaz levde i en tid, som på många sätt liknar vår, ”med snabba och genomgripande förändringar”, menade påven. Under hans livstid var de kristna som minoritet ofta

Informationer

splittrad inbördes. Dessutom förekom det enstaka fientligheter utifrån. Joseph Vaz står därför för att man antar utmaningarna, tar tag i motståndet och går ut till periferin. Vaz klädde ut sig till tiggare och verkade som präst i hemlighet. Vaz reste 1686 till Ceylon, som då förvaltades av det kalvinistiska Nederländerna, för att arbeta som katolsk präst. Inför hot om repressalier flydde han till det buddhistiska kungariket Kandy i de centrala högländerna. Efter en tid i fångenskap vann han under en smittkoppsepidemi ett sådant anseende att han fick missionera där. Vaz översatte tillsammans med en medbroder inom Oratorian orden delar av Bibeln till singalesiska.

kathpress 2015-01-14

Kyrkan borde uppskatta en vegetarisk livsstil Moralteologen Michael Rosenberger önskar att kyrkan skulle uppskatta och engagera sig mer för en etiskt ansvarsfull köttkonsumtion och ett vegetariskt levnadssätt. En vegetarisk livsstil har exempelvis bland ordensfolk tidigare setts som ett föregripande av paradiset och fram till Andra Vatikankonciliet (1962–1965) var det förbjudet att äta kött på fredagar inom den katolska kyrkan, säger Rosenberger, som är talesperson i miljöfrågor för stiftet Linz. Rosenberger har just gett ut boken Im Brot der Erde den Himmel schmecken.

Framför allt inom djurskyddsområdet ser Rosenberger ett behov hos kyrkan att lära sig mer. Inom det ekologiska området uppskattar han att de kyrkliga inrättningarnas ansträngningar ligger ”över genomsnittet”, även om det ”finns mer att göra”. Bakom den styvmoderliga behandlingen av djurskyddet ligger, enligt Rosenbergers förmodan, den rationalistiska utvecklingen under 1600-talet, med kända filosofer som exempelvis René Descartes, som drog en oöverstiglig gräns mellan den förnuftiga människan och det oförnuftiga djuret. Kyrkan avsåg visserligen inte göra denna strikta åtskillnad, men hon har inte heller uttalat sig emot den. Därigenom kunde detta synsätt få genomslag i det kristna västerlandet och utöva inflytande ända in i våra dagar. En titt i Bibeln visar tydligt att varken Jesu undervisning eller Bibeln själv ger stöd för en sådan uppfattning, betonar Rosenberger. Redan Jesu undervisning, där huvudfrågan om rättfärdighet och rätt står i centrum, får långtgående etiska följder för inställningen till mat och livsmedelsproduktion. Där rättvisefrågan blir avgörande finns det inte längre plats för en gigantisk djurhållning och rovdrift av naturen, säger Rosenberger med eftertryck. Enligt Rosenberger finns det regler för mat och dryck inom alla religioner, även kristendomen. Inom den ka-

Signum 1/2015

tolska kyrkan blev dock föreskrifterna för detta uppluckrade i och med Andra Vatikankonciliet. Detta för att ge människor ett större eget ansvar. Bland annat ändrades påbudet om att avstå från kött på fredagar till att själv välja något att avstå ifrån. ”Om detta var så klokt är jag inte riktigt säker på”, säger Rosenberger. Fredagsoffrets totala valfrihet har lett till att människor helt har glömt bort det. Att på nytt införa ett strikt förbud mot kött på fredagar skulle dock inte ge så myc ket. Den köttfria fredagen borde dock åtminstone formuleras som ett ”inomkyrkligt råd”. Därigenom skulle nya perspektiv kunna öppna sig och få människor att våga lyfta blicken över kanten på den egna tallriken. Men värderingsarbetet och engagemanget inom området för ett etiskt näringsintag måste ta sig konkreta uttryck. Rosenberger skulle vilja att kyrkliga utbildningsanstalter skriver om sina menyer. Högst upp borde de vegetariska alternativen stå, inte kötträtterna, menar han. För närvarande är det framför allt de kontemplativa ordnarna, som trappisterna och karmelitsystrarna i Linz som lever vegetariskt. Men deras påverkan är liten på grund av deras tillbakadragna livsstil. ”De större ordnarna skulle ha större betydelse”, eftersom fler av deras hus är öppna för gäster och därigenom påverkar mer

Informationer

genom sitt föredöme. Michael Rosenberger är stiftspräst i Würzburg och professor i moralteologi vid det katolska teologiska privatuniversitetet i Linz. Hans forskning rör frågor inom miljö och djuretik.

kathpress 2015-01-15

Kardinalsrådets ledare vill ha fler experter i kurian Samordnaren av kardinalsrådets arbete med kuriereformen, kardinal Oscar Rodriguez Maradiaga, säger sig vara för fler experter på de ledande posterna inom kurian. ”Är det verkligen nödvändigt att det finns så många kardinaler och biskopar där?”, frågade Maradiaga i Würzburg i Tyskland, dit han inbjudits till ett stiftsmöte. Exempelvis

kan han tänka sig att rådet för migranter leds av en ämneskunnig ordensperson eller av en läkare inom hälsoområdet. Totalt handlar det om att krympa kurian, som hittills har haft mer än 30 kongregationer och råd. Detta önskemål uttryckte kardinalerna redan i de föreberedande mötena inför konklaven. Målet är en storlek, som skulle möjliggöra överläggningar i en sorts kabinett. Detta kräver mer kommunikation. Inom den närmaste tiden kommer påven Franciskus’ rådgivningsgrupp att ta sig an de omfattande och viktiga frågorna om rättvisa och fred samt om lekfolket och familjelivet. Denna process är dock tidskrävande, påpekade kardinalsrådets ord-

förande: ”Påven Franciskus är angelägen om att tillfråga många människor.” Den förra reformen av kurian under Johannes Paulus II (1978–2005) behövde åtta år. Men Maradiaga hoppas att det nu inte kommer att ta lika lång tid. Han hänvisade till de första resultaten inom företags- och finansområdet där man på kort tid lyckats skapa en centralbank, vilket är ”en extremt viktig reform”. Vatikanbanken har inte fungerat tillfredsställande. Ty egentligen är den en stiftelse som ska sörja för ordnarnas ekonomi, menar Maradiaga. Under årens lopp har dock många människor som varit intresserade av denna bank inte haft något att göra med ordnarna eller med Vatikanen.

kathpress 2015-01-15

Medverkande i detta nummer birgit ahlberg-hyse Journalist och kulturkritiker, Västerås. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. andreas carlgren F.d. miljöminister, Stockholm. martin gehlen Dr i teologi, Mellanösternkorrespondent för ett flertal tyska, österrikiska och schweiziska tidningar, bosatt i Kairo. sofie hamring Dominikansyster i Sankt Dominikus kloster i Rögle utanför Lund. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. thomas idergard Jesuit och teologie studerande, London. ulrika knutson Frilansjournalist, och tidigare ordförande för Publicistklubben.

klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent vid Uppsala universitet. tomas orylski Docent i teologi vid Lunds universitet, lektor i teologi vid Newmaninstitutet. daniel pedersen Doktorand i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet och medlem av kulturtidskriften Aiolos redaktion. mattias piltz Filmare och lärare inom filmlinjen vid Skurups folkhögskola. annika windahl pontén Doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.

Innehåll Signum nr 1/2015 årgång 41 Ledare

Filosofi

1 kerstin hedberg nyqvist

36 tomas orylski

Är fosterdiagnostik rashygien? – Alla medicinska framsteg är inte självklart av godo.

Krönika

3 ulrika knutson

Folkbildning även för folkvalda

Aktuellt

4 thomas idergard

Inte längre slavar utan bröder och systrar – Påvens fredsbudskap.

6 andreas carlgren

Living Planet – Vilken rätt har vissa att förbruka mycket mer än de flesta andra?

Medicinsk etik

9 kerstin hedberg nyqvist

Fosterdiagnostik på gott och ont – Fosterdiagnostikens inverkan på det blivande föräldraskapet.

Idéhistoria

13 annika windahl pontén

Sahlins väska och Swedbergs skägg – Debatten om lyx och mode i ett historiskt perspektiv.

Spiritualitet

18 sofie hamring

Jean Vaniers ark – Om en gemenskap som är öppen för alla oavsett förmåga.

Feministteologi

24 lovisa bergdahl

Med kvinnor blir det annorlunda – ett samtal med Tina Beattie

Litteratur

30 daniel pedersen

Patrick Modiano – platsens minne och minnets plats

Kärleken utan Gud – Filosofen André Comte-Sponvilles materialistiska reflektioner om människan och tillvaron.

Omläsning

41 klaus misgeld

En obekväm författare om ondska och tillit – Georges Bernanos: Prästmans dagbok.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté

Analyser och rapporter

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

45 martin gehlen

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

51 mattias piltz

Bibelläsning med 3D-glasögon – Exodus: Gods and Kings i regi av Ridley Scott.

Teater

53 birgit ahlberg-hyse

Skrivande skapelse – Stockholms stadsteater: Bibeln; Niklas Rådström: Boken.

Bokrevy

58 klaus misgeld

En räddare i det tysta – Nello Scavo: Bergoglios Liste.

61 erik åkerlund

Hjärnkoll på skolan – Martin Ingvar och Gunilla Eldh: Hjärnkoll på skolan.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

56 sten hidal

Sven Stolpe i helbild – Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament.

Helår (8 nummer)

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

Film

Prenumeration 2015

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 20 mars.

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 1/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

januari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2015

VUXENUTBILDNING VÅREN2015 Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna Är fosterdiagnostik rashygien? Pater Philip Geister SJ

Inte längre slavar utan bröder och systrar

Sr Sofie OP

Skrivande skapelse Ulrika Knutson

”Död, uppståndelse och evigt liv”

Stockholm – Marielund den 6–8 februari

Michelle Mope Andersson

”Till man och kvinna skapade han dem – en introduktion till Kroppens teologi”

Folkbildning även för folkvalda

Göteborg – Åh stiftsgård, Ljungskile den 20–22 februari

Kerstin Hedberg Nyqvist

Fosterdiagnostik på gott och ont Annika Windahl Pontén

Diakon Staffan Gerdmar

Sahlins väska och Swedbergs skägg Soﬁe Hamring

”Andlighet: Inkarnation och den levande erfarenheten av kristen tro”

”Personen Kristus och jag – om hur vi blir de vi är ämnade att vara”

Omberg – Heliga hjärtas kloster den 24–26 april

Lund – Rögle kloster den 8–10 maj

Jean Vaniers ark Lovisa Bergdahl

Med kvinnor blir det annorlunda – ett samtal med Tina Beattie

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 557 660

Daniel Pedersen

Patrick Modiano – platsens minne och minnets plats Martin Gehlen

Härdsmälta i Mellanöstern