Signum 2 2016

sverige porto betalt port payé 2/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Forskningens förväntade värde och oväntade nytta Vem säger ni att jag är?

Den brinnande busken | Lev Gillet joseph halldorf (övers.)

Prästmunken Lev Gillet, också känd under pseudonymen En munk från östkyrkan, hade en ovanlig förmåga att med sin närvaro skapa försoning och hopp i svåra och till synes tröstlösa omständigheter. I denna bok finner vi hans två klassiska texter Den brinnande busken och Herden. Med sin klarsynta blick utlägger han ett par av de mest välkända bibeltexterna och låter oss upptäcka skatter som vi tidigare gått förbi. Danskt band 121 sidor.

ErbjudandE 158:-

2016

Periferin i centrum – påvens besök i Mexiko Vilken människotyp behöver världen nu?

Mikaela Luthman

Vår sista tid är nu Ulf Jonsson

(ord. pris 228:-)

Akademisk forskning och utbildning i förändring Stephan Borgehammar ErbjudandE

ErbjudandE

Inhemska helgon förr och nu

ErbjudandE

158:-

185:-

210:-

Elisabeth Stenborg

Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna Matthias Vogt Återspeglingar längs marken

Såsom den läses under första veckan i Stora Fastan andreas av kreta Danskt band 129 sidor

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern?

Mot heresierna

irenaeus Danskt band 250 sidor

Carl Otto Werkelid www.signum.se

Sju läsningar i Nya testamentet biörn fjärstedt Danskt band 164 sidor

Stora Kanon

Gunnel Vallquists långa räckvidd

Innehåll Signum nr 2/2016 årgång 42 Ledare

Litteratur

1 kjell blückert

29 elisabeth stenborg

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

Redaktion

35 matthias vogt

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Forskningens förväntade värde och oväntade nytta – Höga förväntningar bör alltid ställas på forskningens kvalitet men inte på dess omedelbara nytta.

Krönika

3 ola björlin

Vem säger ni att jag är?

Aktuellt

4 fredrik heiding

Periferin i centrum – påvens besök i Mexiko

6 lovisa bergdahl

Vilken människotyp behöver världen nu?

– Ny priorinna i Heliga Hjärtas Kloster.

Palliativ vård

9 mikaela luthman

Vår sista tid är nu – Vi människor lever och dör olika.

Universitet

12 ulf jonsson

Akademisk forskning och utbildning i förändring – Ett samtal mellan Kjell Blückert, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet och Philip Geister, rektor för Newmaninstitutet, om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle.

Bibel

20 tord fornberg

Vem tror ni att ni är? Om Bibelns tolkning av Guds folk –Finns det en biblisk universalism?

Kyrkohistoria

25 stephan borgehammar

Inhemska helgon förr och nu ­– Avhandlingar om nordisk medeltid.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna – 125 år sedan Pär Lagerkvist föddes.

Slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern?

Omläsning

40 katrin åmell

Mera Merabs skönhet

In memoriam

43 carl otto werkelid

Gunnel Vallquists långa räckvidd

Bokrevy

46 benedikta lagervret

Barmhärtighetens revolution – Walter Kasper: Påven Franciskus.

47 magnus nyman

De okända gifta prästerna – Paul Sullins: Keeping the Vow.

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

53 anders piltz

Den europeiska avkristningen – ett undantag – Hans Joas: Tro som alternativ.

56 gert-ove fridlund

En drömsk resa till landet – Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag.

57 sten hidal

Storverk av den svenska patristikens ålderman – Irenaeus: Mot heresierna.

59 lars kleberg

Vid gränsen – Borders and the Changing Boundaries of Knowledge.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

50 kjell blückert

Mellan rummen i folkhemmet – Alexander Mahmoud: Mellan rummen.

– Andreas Johansson Heinö: Farväl till folkhemmet.

Prenumeration 2016

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 april 2016.

Ledare

Forskningens förväntade värde och oväntade nytta Satsning på forskning bör göras med förtroende för forskarsamhällets egna prioriteringar. Höga förväntningar bör alltid ställas på forskningens kvalitet men inte på dess omedelbara nytta.

N

y kunskap kan skapas på många olika sätt. Den kunskapsproduktion som betraktas som mest sofistikerad och i olika bemärkelser mest sann kallar vi forskning. Och när vi talar ospecificerat om forskning menas oftast grundforskning.

Forskning börjar med nyfikna frågor eller förflugna idéer; dessa uppstår ”när forskaren upptäcker en spricka i rådande förklaringsmodeller eller ett behov som ännu inte fyllts”, skriver Sveriges unga akademi i sitt inspel till den forskningspolitiska proposition som regeringen förväntas presentera under innevarande år.

Vad är forskning till skillnad från andra kunskapsaktiviteter? I näringslivet talas det ofta om FoU, forskning och utveckling. På så sätt anges att det finns andra dimensioner av kunskapsproduktion som inte behöver ha samma strikta krav på sig eller samma mål, exempelvis produktutveckling och utredning.

Forskning identifieras genom de rigorösa och vedertagna tillvägagångssätt som brukas. Det handlar om strukturerat tänkande, metodisk faktainsamling och prövbarhet.

Det handlar sällan om enbart magkänsla eller tillfälligheter, ty, som den franske naturvetenskapsmannen och hängivne katoliken Louis Pasteur en gång påpekade: dans les champs de l’observation le hasard ne favorise que les esprits préparés (vid vetenskapliga observationer gynnar tillfälligheten bara det förberedda sinnet).

Det som ytterligare karakteriserar forsk-

ning med hög kvalitet är originalitet, nydanande och oförutsägbarhet. Vi skattebetalare och företrädare för civilsamhället ska givetvis ha en hög förväntan på det värde som våra forskningsresurser skapar. Men om vi vill ha forskning av hög kvalitet, så måste vi tillåta hög risk och oförutsägbarhet och inte fika efter den omedelbara nyttan. Begreppen nyfikenhetsforskning och blue sky research indikerar riktningen.

Louis Pasteur lyfte vid ett annat tillfälle fram en anekdot om Benjamin Franklin, som en gång ska ha närvarat vid en förevisning av ett mycket teoretiskt grundforskningsexperiment och fått frågan: Och vad ska det här tjäna till? Han lär då ha svarat: Vad tjänar ett nyfött barn till? Precis som barnet har de vetenskapliga experimenten sitt eget existensberättigande utan hänvisning till någon nytta. Precis som barnen kan de väcka hopp och det är allt, lär Franklin enligt Pasteur ha sagt. Men om man fostrar barnet, låter det växa, så ska man få se att det kan bli till något helt oväntat.

Om det enkelt uttryckt är denna sorts kunskapssökande som vi avser med forskning, så borde de åtgärder som statliga och privata forskningsfinansiärer vidtar kalibreras mot denna beskrivning. Det svenska forskarsamhället samlar sig just nu för att förse politikerna med underlag inför vad som förväntas bli en forskningspolitisk proposition med ett tioårigt perspektiv. Många viktiga inspel görs. Från Vetenskapsrådet har grundliga förberedelser gjorts genom

Signum 2/2016

1

Ledare

ett flertal stora kunskapsöversikter, vilka resulterat i den digra syntesrapporten Vägval för framtidens forskningssystem. Målbild och rekommendationer. Utifrån ett gediget empiriskt underlag rekommenderas regeringen att satsa på mer av allt: fria projektbidrag, ökade basanslag till lärosätena, stöd till särskilt excellenta forskningsmiljöer, förutsättningar för tydliga karriärsystem särskilt för unga forskare, för samverkan med det omgivande samhället och nyttiggörande av forskning.

Allt detta är gott och väl, men frågan är vad som hänt och händer i praktiken när statsmakterna (och andra aktörer) tillfört forskningsmedel. En antydan om det ges i förbifarten i Vetenskapsrådets nyligen publicerade dokument Forskningskvalitet för framtiden. Där gör man ett viktigt konstaterande: ”I stor utsträckning har de nya me­del som tillförts systemet använts till omfattande nyrekryteringar, vilket inneburit att resurserna per forskare har minskat. Det är viktigt att bryta den trenden; anställda forskare måste få stabila och goda villkor genom att lärosätena i högre utsträckning finansierar forskningstid, stödpersonal och lokal infrastruktur.” Med andra ord anställer lärosätena fler och fler (gärna på visstidsanställningar) och med sämre och sämre infrastruktur. Det finns för många forskare med för dåliga förutsättningar för att åstadkomma originell och banbrytande forskning i det svenska forskningssystemet.

Inom de infrastrukturtunga forskningsoch utbildningsområdena finns det för många forskare med för litet resurser. Här behövs i första hand inte fler forskargrupper, utan långsiktiga satsningar på färre grupper. Inom de undervisningstunga områdena behövs det tvärtom fler forskande lärare, som i sina anställningar har ett rejält garanterat forskningsutrymme. Då skulle bättre förutsättningar kunna ges så att det riktigt oväntade kunde skapas.

I de dokument som nu produceras på olika håll som inspel till forskningspropositionen

2

kan man finna publikfriande (läs: politikerfriande) resonemang som fokuserar samhällsutmaningar och nytta.

Visst är klimatfrågan och migrationen viktiga att beforska. Men det är på lång sikt som forskningen kan ha viktiga bidrag att komma med; den ger oftast inte omedelbara resultat via quick fixes. Vill vi ha sådana – och det är ju helt legitimt – får vi vända oss till andra aktörer, som kan åstadkomma produktutveckling och förse oss med utredningar och åtgärdsplaner. De forskningsansökningar som har skisser på de färdiga resultaten redan innan forskningen påbörjats kommer förmodligen inte från de miljöer där det finns förutsättningar för skapande av något banbrytande.

Visst behöver de svenska företagen få fram det som förr benämndes snilleindustri och som nu kallas innovationer. Men de in­ novationer som verkligen blir nyskapande kommer troligen inte till stånd genom regionalpolitik eller förtäckt industristöd i forskningsprogram med innovationsknorr. För att åstadkomma det nydanande är det viktigt med forskningsmiljöer, som av tålmodiga finansiärer utan dikterande pekpinnar ges frihet att vara prövande och sökande.

Den tillämpade forskningen hittar oftast sina finansiärer genom myndigheter, organisationer, företag, riskkapital och de utmärkta organen för stöd till nyetablering av företag. Det är forskningen som inte direkt har medicinska, tekniska eller sociala uppfinningar inom räckhåll som mest behöver finansiering från aktörer – staten och forskningsstiftelserna – som bara förväntar sig forskning av hög kvalitet. ”Min bästa forskning har varit överraskande”, sa den svenske Nobelpristagaren Tomas Lindahl nyligen i en intervju. Att skapa förutsättningar för sådan forskning är det som behövs. Härvidlag är behoven desamma inom såväl human- som naturvetenskaperna – och de goda resultaten kan i båda fall bli till oväntad nytta. kjell blückert

Signum 2/2016

Krönika

Vem säger ni att jag är?

J

ag läser några böcker om 1500-talets reformationsdramatik. Det är lätt att se hur historieskrivningens urval och accenter blir beroende av skribentens egen utkiksplats. Livsvärlden, där min bild av vägarna från då till nu är en väsentlig beståndsdel, är en inifrån skapad verklighetsbild, dock med utgångspunkt i den sinnevärld jag erfar och den tankevärld som är min förförståelse. En ambition att beskriva historiska händelser och samhällsprocesser sakligt och mångsidigt är självklart värdefull men måste kompletteras med insikten om att den egna utgångspunkten ”färgar in” ens egen verklighetsbeskrivning: ingen ontologi utan kunskapsteoretiska implikationer.

Om jag som lärare i religionskunskap eller historia ger mig i kast med att beskriva reformationen i Sverige och den evangelisk-lutherska kyrkans uppkomst, så står jag alltså med delvis olika historieskrivningar om vad som hände och hur den nya kyrkoformationen ska beskrivas. Om vi förenklar två uppfattningar: Reformationen kan framstå som en katastrof för den katolska kyrkan där det under hundra år sker en utrensning av det katolska medeltida arvet och där katoliker förföljs, landsförvisas och till och med avrättas på grund av sin religiösa tro. Klostren stängs och förblir förbjudna ända fram till 1950-talet. Ur evangelisk-lutherskt perspektiv kan reformationen framstå som en förnyelse och utveckling av den medeltida kyrkan; den nya kyrkan är i kontinuitet med den gamla. Brottet med Rom och skapandet av en evangelisk-luthersk nationalkyrka är en viktig del av den nationella identiteten i kamp mot den katolska kyrkan och dess intressen och inflytande i Europa.

Om vi håller fast vid att det är värdefullt med den icke-konfessionella undervisningen med krav på opartiskhet och saklighet, så måste det handla om att utforma det som skrivs och sägs i klassrummet med en ”bifocal vision”, ett inifrån-/utifrånperspektiv; att kunna beskriva den svenska kyrkohistorien utifrån ett faktaperspektiv så att åtminstone de flesta kan godta beskrivningen om än inte accenterna i denna. Samtidigt måste detta ”utifrånperspektiv” kompletteras med ett ”inifrånperspektiv”; hur ser den troende katoliken på sin egen tro och på and­ras? Hur ser den praktiserande lutheranen på sig själv och på de andras livssyn?

Metodiken har som mål att vi lär oss att leva med, och stå ut med, att vi är både lika och olika; att både det som är gemensamt och det som skiljer oss åt får komma till sin rätt.

Någonstans i G. K. Chestertons textmassor finns ett ställe där han vill motivera varför han är demokrat. Om jag minns rätt uttrycker han det så, att det som är gemensamt och lika för oss människor väger tyngre än det som skiljer oss åt. I de ekumeniska och interreligiösa samtalen borde detta vara en god utgångspunkt om vi ska undvika den sekterism som bygger på att vi överdriver skillnaderna mellan oss och de andra eller, vilket är den andra ytterligheten, att vi låtsas som att skillnaderna är oväsentliga.

Reformationen i Sverige för 500 år sedan kastar långa skuggor in i vår samtid. ”Reformationsåret 2017”, till minne av Luthers teser, som nu förbereds för fullt, kommer kanske att leda till ännu mer fokusering på hur historien spelat roll för bilden av ”den andre”. Kan vi hoppas på en öppenhet och lyhördhet när vi ställer frågan till de andra: ”Vem säger ni att jag är?” ola björlin

Signum 2/2016

3

Aktuellt

Periferin i centrum – påvens

besök i Mexiko

E

fter Brasilien är Mexiko det land i världen som har störst katolsk befolkning. Omkring 101 miljoner (83 procent) av landets cirka 122 miljoner invånare är katoliker. Befolkningen är mångkulturell såtillvida att det utöver majoriteten som är av blandad härkomst (sp. mestizos) finns cirka 60 inhemska folkgrupper med var sitt språk och egen kulturella särart. Många invånare som tillhör urbefolkningen (sp. indígenas) är tvåspråkiga och graden av identifikation med den egna folkgruppen kan variera. Urbefolkningen består av sammanlagt 15 miljoner invånare, det vill säga ungefär 12 procent av folkmängden.

Mexiko är ett kontrasternas land på många sätt, inte bara vad avser klimatzoner och ojämn fördelning av naturresurser utan också när det gäller den socioekonomiska situationen. Totalt sett är Mexiko en relativt stark nation ekonomiskt, men klyftan mellan rika och fattiga är enorm. Av egen erfarenhet av landet kan jag säga att intrycket av det beror på i vilka kretsar, stadskvarter och miljöer man rör sig. Här finns både miljöer som påminner om välmående europeiska förhållanden, men också platser som kräver lokalkännedom och försiktighet.

Vid påven Franciskus besök i Mexiko den 12–17 februari hade arrangörerna medvetet sett till att han främst fick träffa marginaliserade grupper och besöka områden med olika sociala problem. Påven hade sin bas i Mexico City där vistelsen också började med

4

ett skarpt anförande till biskoparna följt av en gudstjänst i basilikan Vår Fru av Guadalupe, som är världens största Mariavallfartsort vad gäller antal besökare. Under en dag besökte påven ett fattigt och våldshärjat kvarter i Mexico City, en annan dag deltog han i ett stort ungdomsmöte i staden Morelia i delstaten Michoacán.

Ett sätt att sammanfatta det digra och varierade programmet under påvens besök är att se det som en tillämpning av encyklikan Lovad vare du. I mediebevakningen lyftes med rätta sociala och ekonomiska frågor fram, men miljöfrågor var egentligen också en central utgångspunkt. Det märks när man tar del av kommunikéer från männi­ skorättsorganisationen Centro Frayba som har sitt säte i den sydliga delstaten Chiapas. Under två dagar omedelbart före den av påven ledda gudstjänsten med omkring 100 000 troende i staden San Cristóbal de las Casas i Chiapas hade medlemmar av urbefolkningen från 17 latinamerikanska länder samlats för en kongress vars tema säger en hel del: ”Latinamerikanskt möte: med encyk­likan Lovad vare du försvarar vi rätten till moder jord, landområden och skogar.”

Urbefolkningen vänder sig mot ohämmad exploatering av naturresurser och mot socia­la orättvisor. Man kräver frihet och rätt till jordegendom i en konflikt som går tillbaka till kolonisationen på 1500-talet. I sin predikan (och i talet till biskoparna) erkände påven Franciskus urbefolkningens rättig-

Signum 2/2016

Aktuellt

heter och manade till stöd för folkgrupperna. Men han vände också på perspektivet – omvärlden ska inte bara skydda de inhemska folkgrupperna utan har också anledning att se dem som lärare i ekologiska frågor. Påven citerade valda delar av encyklikan Lovad vare du med dess budskap om att betrakta skapelsen som en gåva och förhålla sig till naturen som ”vårt gemensamma hem”. I sin predikan markerade han sedan: ”I detta har ni mycket att lära oss, ni undervisar mänskligheten. Era folkgrupper – vilket de latinamerikanska biskoparna har erkänt – vet hur man på ett harmoniskt sätt förhåller sig till naturen, den natur som ni respekterar som ’näringskälla, gemensamt hem och altare för fördelning mellan människor’” (från bis­kopskonferensen i Aparecida 2007).

För att förstå påven Franciskus symboliska gester vid gudstjänsten i Chiapas behöver man gå tillbaka minst 50 år. Vid gudstjänsten erkändes det inhemska språket nahuatl, som talas i olika delar av landet som officiellt liturgiskt språk. Dels uttrycks här uppskattning för många års arbete med att få fram de liturgiska texterna, dels höjs folkgruppens status. Detsamma gäller maya­språken tzotzil och tseltal. Vid slutet av gudstjänsten överlämnade två jesuiter och deras medarbetare till påven en översättning av hela Bibeln till tseltal från år 2005. Det tog flera decennier under tämligen svåra omständigheter att få fram översättningen. Trots insatser som dessa är det inte ovanligt att medlemmar av mayafolken överger sin folkgrupp och flyttar till mer ekonomiskt välbärgade regioner i Mexiko eller migrerar till USA. Avslutningen på påvens vistelse i Mexiko var säkert den mest utmanande. Den nordliga staden Ciudad Juárez är sedan länge ett näste för drogkarteller och utbredd kriminalitet. Staden ligger alldeles vid gränsen till USA, med ”tvillingstaden” El Paso i Texas på andra sidan tullen och taggtrådsstängslet. Här och längs hela den långa gränsen mot USA är migrationsfrågan dess-

utom brännande. Besöket är signifikant. Påvens budskap till ungdomarna i Morelia, Michoácan, om att hålla sig borta från narkotika kan få effekt också i Ciudad Juárez. Samtidigt måste påvens möjligheter att påverka situationen lokalt få rimliga proportioner.

Vatikanens tales­person, jesuitpater Federico Lombardi, har försökt hålla förväntningarna under besöket på en rimlig nivå. Han suckade under en genomgång för reportrar i Morelia när han ”för 20:e gången” fick frågan varför påven inte mötte familjer till 43 studenter som försvann under oklara omständigheter för två år sedan. Det finns inte tid för allt och påven kan inte göra en ”encyklopedi över alla problem”.

Av reaktioner förmedlade genom mexikanska dagstidningar att döma var påven Franciskus besök i Mexiko på det stora hela mycket välkommet inom landet. Lika populärt var det dock inte i vissa kretsar i USA, i alla fall inte om man lyssnar till presidentkandidaten Donald Trump. I en intervju hävdade han att: ”Påven är en mycket politisk person. Jag tror att han inte förstår de problem som vårt land har. Och jag tror inte att han förstår faran med den öppna gränsen vi har med Mexiko. Jag tror att Mexiko fick honom att göra detta därför att Mexiko vill bevara gränsen precis som den är eftersom de gör sig en förmögenhet, medan vi förlorar.”

Under en mellanlandning i Kubas huvudstad Havanna på vägen till sitt besök i Mexiko mötte påven Franciskus den ryskortodoxe patriarken Kirill i vad som betecknades som ett historiskt genombrott. Visserligen stämmer det, men man ska komma ihåg att Vatikanen och olika ortodoxa representanter har samarbetat på många sätt och fört dialog under de senaste decennierna. Förhållandet mellan just den rysk-­ ortodoxa och den katolska kyrkan har dock varit spänt. Det är annorlunda nu, mycket tack vare ett mödosamt och målmedvetet arbete av prefekten för Påvliga rådet för de kristnas enhet, kardinal Kurt Koch och den rysk-­ortodoxa kyrkans utrikeschef, metropolit Hilarion Alfejev.

Signum 2/2016

5

Aktuellt

Påven Franciskus och Moskvapatriarken Kirill förde ett två timmar långt förtroligt samtal och skrev sedan vid en presskonferens under ett gemensamt dokument bestående av 30 paragrafer rörande olika frågeställningar. En viktig sådan, som också har bidragit till att föra samman kyrkorna, är förföljelsen av kristna i länder i Mellanöstern och Nordafrika där ”våra bröder och systrar i Kristus helt håller på att utplånas”.

I dokumentet säger man också att man vill återuppta ömsesidiga kyrkliga relationer mellan Rom och Moskva, och ha ett nära samarbete med varandra.

Efter att ha sagt detta är de båda bekymrade över att kristna i många länder möter ”ökade restriktioner mot religionsfriheten” och mot att leva i enlighet med sin tro. I synnerhet noterar påven och patriarken den långt drivna sekulariseringen i många länder, vilken skapar ett främlingskap inför

”Gud och hans sanning” och utgör ett ”allvarligt hot mot religionsfriheten”. De oroas särskilt över att ”bestämda politiska krafter, styrda av en väldigt aggressiv sekularistisk ideologi”, försöker tränga ut samhällets kristna röster i ”marginalen av det offentliga livet”.

Situationen i Ukraina nämns därefter uttryckligen i dokumentet, där fiendskapen mellan olika kyrkor sägs ha bidragit till ”en djup ekonomisk och humanitär kris”. I stället inbjuder Franciskus och Kirill sina respektive troende i Ukraina att övervinna schismen med respekt för ”existerande kyrkorättsliga normer”, för att kunna leva i ”fred och harmoni” så att ”det kristna brödraskapet” kan framstå tydligt.

Det gemensamma dokumentet har i ukrainska kyrkliga kretsar mottagits positivt och betraktas som ett steg i rätt riktning. fredrik heiding

Vilken människotyp behöver världen nu?

– Ny priorinna i Heliga Hjärtas Kloster.

D

et har skrivits historia i ytterligare ett kloster i Sverige. Syster Katarina Rask OSB har blivit ny priorinna i Heliga Hjärtas Kloster vid Omberg. På Kyndelsmässodagen välsignades hon i mässan av biskop Anders inför sina medsystrar och en mängd inbjudna gäster. Moder Katarina är Mariadöttrarnas tredje priorinna.

Att klostret är väletablerat, trots sina unga år, kunde bevittnas den här dagen. Katolska ordenssystrar och ordensbröder från olika länder, från olika delar av Sverige och från olika traditioner var närvarade, liksom representanter från andra delar av den krist-

6

na kyrkofamiljen, grannar från trakten, och vänner och släktingar från hela landet. Särskilt påtaglig var också klostrets ekumeniska bakgrund och systrarnas vision att gå ”den evangeliska Mariavägen till enhet”.

Detta ska strax förklaras närmare.

Heliga Hjärtas Kloster är naturskönt beläget strax norr om Gränna längs E4 mellan Stockholm och Helsingborg. Bara den uppmärksamme resenären märker att vi i höjd med Ödeshög befinner oss på gammal klostermark. Den som där svänger norrut på riksväg 50 mot Örebro passerar gans­ ka snart den vackra klosterruinen Alvastra från 1100-talet och kort därefter syns Heliga

Signum 2/2016

Aktuellt

Hjärtas Kloster. Där, på de mjuka sluttningarna vid Ombergets östra sida med milsvid utsikt över sjön Tåkern, ruvar Sankta Maria klosterkyrka.

Heliga Hjärtas Kloster är något så ovanligt som ett katolskt nunnekloster med rötter i såväl modern svensk kvinnorörelse som i urgammal benediktinsk klostertradition.

Att systrarna kallar sig Mariadöttrar har med det förstnämnda att göra och det faktum att Paulina Mariadotter år 1949, efter andra världskrigets slut, får en vision om ett särskilt möte mellan Jesus och moder Maria som kom att tolkas som ett uppdrag att bilda en andlig gemenskap. Paulina Maria­dotter kom att förvalta denna vision under resten av sitt liv – ett liv som börjar med etablerandet av en lanthushållsskola för ensamstående mödrar, men som efter mottagandet av visionen alltmer övergår till att bli ett liv i bön och avskildhet som ledare för Mariadöttrarnas gemenskap. Men nu går vi händelserna i förväg.

Paulina Mariadotter föddes som Gunvor Norrman 1903 i Karlskrona. Hon växte upp i ett borgerligt hem där fadern var kapten och modern en kvinna med starkt engagemang för kvinnors frigörelse. Gunvor Norrman kom att överta moderns sociala engagemang men gav det en teologisk och andlig riktning i stället för moderns politiska. I en tid som präglades av den lutherska kallelselärans ensidiga betonande av äktenskapet och det biologiska moderskapet ställde Gunvor Norrman nya och djärva frågor: Hur kan det ogifta ståndet uppvärderas, och hur kan kvinnor finna en annan kallelse än den att vara maka och mor? Gunvor Norrman avvisade tidigt Luthers kritik av celibatet som en autentisk livsväg, och hon såg kvinnans kallelse som direkt relaterad till Gud och inte något som behövde gå genom mannen.

I kretsarna runt Gunvor Norrman fanns kontakter med Fogelstadgruppen och den sekulära svenska kvinnorörelsen, men dessa rörelser var, enligt Norrman, alltför koncentrerade på männen och allt för oin-

tresserade av gudsfrågan. Själv ville hon skapa ett alternativ till manssamhället och med hjälp av en teologisk grund för kvinnligheten strävade hon efter båda könens upprättelse inför Gud. Den rörelse som etablerades runt Gunvor Norrman rymmer alltså i viss mening en kristen vision för den kvinnorörelse som växte fram i Sverige under mitten av 1900-talet. Elin Wägners bok Väckarklocka kom ut 1941 och gjorde ett starkt intryck på Norrman. Så starkt att hon, inspirerad av Wägner, skrev Väckarklockan har ringt, men när hon skickat sitt manus till Wägner bröts kontakten.

Den karismatiska och lågkyrkliga Oxfordgrupprörelsen med sin betoning på omvändelse och personliga gudserfarenheter blev en betydelsefull inspirationskälla för Gunvor Norrman. Det var den som gav hennes socialt engagerade livsgärning en andlig riktning, och den fråga som ställdes vid rörelsens riksmöte i Gränna 1940 – mitt under brinnande krig – kom att bli startskottet för hennes profetiska gärning: ”Vilken människotyp behöver världen nu?”

Världen behöver moderlighet och moderskap, blev svaret. Världen behöver männi­ skor som värnar och skyddar livet och som bygger ett samhälle på kristen grund. Moderskapet ska alltså inte bara förstås i biologisk mening utan i utvidgad symbolisk, kroppslig och andlig mening och utövas med Jesu moder Maria som förebild.

Eftersom Maria ända sedan reformationen haft en undanskymd ställning i Svenska kyrkan är det profetiskt att Paulina Mariadotter igenkände Maria som en pastoral förebild i den ovan nämnda visionen och att hon bevarade och förvaltade denna vision ända till sin död 1985. Det är även fascinerande att betänka att den spiritualitet som följde i dess spår blev vägledande även för grundandet av Heliga Hjärtas Kloster, nästan 50 år efter visionens mottagande.

Det var med syster Birgittas ankomst till gemenskapen (numera Moder Birgitta, klost­rets första priorinna) som tanken på att

Signum 2/2016

7

Aktuellt

konvertera till den romersk-katolska kyrkan föddes och växte. Syster Birgitta bar på en tydlig kallelse till katolskt ordensliv, något som uppmuntrades av Paulina Mariadotter, men som tog många år att realisera. Mariadöttrarna OSB upptogs i sin benediktinska form i den romersk-katolska kyrkan 1988 och Mariadöttrarna i Vallby utanför Enköping erkändes i sin evangelisk-lutherska form som ett uttryck för Svenska kyrkans ecklesialitet av biskopsmötet år 1990. Båda grenarna delar fortfarande samma vision: att gå den Evangeliska Mariavägen till enhet. Detta sammanfattar Mariadöttrarnas uppdrag och syftar på att aktualisera inkarnationen, något som inte kan förstås utan Jungfru Maria.

Att de lutherska och katolska Mariadöttrarna fortfarande står varandra nära blev tydligt efter priorinnevälsignelsen i Heliga Hjärtas Kloster den 2 februari. När alla gäster kommit ut ur klosterkyrkan för att hälsa på moder Katarina var det Mariadöttrarna från Vallby i sina blå dräkter som först gratulerade. Detta hade förstås en viktig symbolisk betydelse och bekräftade deras gemensamma historia, men det blev också ett vackert tecken på den synliga enhetens väg som Mariadöttrarna, i dag på lite olika sätt, fortfarande vandrar.

Sankta Maria kyrka var näst intill överfull vid dagen för priorinnevälsignelsen. Gudstjänsten inleddes med att biskop Anders Arborelius och hans assistenter vid klockringningen gick till klausurporten där klostrets systrar väntade. Tillsammans gick de sedan alla i procession in i kyrkan.

Dagen för gudstjänsten sammanföll med avslutningen av Det gudsvigda livets år, något som biskop Anders särskilt tog fasta på i sin predikan. ”Det gudsvigda livet är dock inte något som bara gäller vissa”, påminde han. ”Det gäller oss alla och omfattar hela livet, hela kyrkan och hela världen – vi är alla kallade att likt moder Katarina och Mariadöttrarna ge våra liv helt till Kristus.”

Att leva ett gudsvigt liv är emellertid varken riskfritt eller friktionsfritt. Det gudsvig-

8

da livet kan väcka strid, påminde biskopen, och som exempel tog han klostret i Mosul i Irak som för inte så längesedan jämnades med marken. Men trots detta kommer det alltid att finnas de som ställer sig frågan: ”Pekar inte det gudsvigda livet på den Gud som offrat sig för oss?”

Här vände han sig till systrarna och moder Katarina och talade om den lovsång som systrarna på ett särskilt sätt leder inför Gud och som enligt biskopen är ”ett inre uppbyggnadsarbete av kyrkan”. Till moder Katarina riktade han därför orden: ”Du har blivit dirigent för en lovsångsorkester.” Och slutligen, åter till oss alla: ”Vare sig ni lever ett gudsvigt liv eller ej är ni kallade att bli kvar i lovsången och likt Jungfru Maria ställa er i Kristi tjänst, för andras skull.” Här knöt han an till det ledord från Johannes­ evangeliet som systrarna valt för gudstjänsten: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Bli kvar i min kärlek.”

Efter predikan fördes moder Katarina, ledsagad av två medsystrar, fram till biskopen för att besvara frågor om den djupare trohet och överlåtelse till klostergemenskapen som livet som priorinna kräver. Moder Katarina sjöng Suscipe me, Domine ensam inför altaret, åtföljd av systrarnas bifall och tillfogande av Gloria. Biskop Anders avslutade akten med en välsignelsebön och överlämnade Den helige Benedictus regel till henne. Därefter vidtog eukaristins liturgi.

I dag lever systrarna i Heliga Hjärtas Kloster ett monastiskt liv enligt den helige Benedictus regel, i bön och arbete, med Jungfru Maria som Moder och förebild. Förutom bönen och arbetet är gästfriheten det benediktins­ ka signalementet framför andra. Varje gäst tas emot som Kristus själv och under stora delar av året är gästhuset fullbelagt.

Att Ellen Keys Strand ligger bara några kilometer bort kan man se som ett slags gudomlig humor. Key är känd för myntandet av begreppet samhällsmodern, som syftade på att kvinnan har ett särskilt samhälleligt ansvar. I dagens sekulära kvinnorörelse

Signum 2/2016

Aktuellt

är detta begrepp inte särskilt aktuellt men några kilometer bort, i Heliga Hjärtas Kloster, har det fått en högst levande betydelse. Det moderskap som Mariadöttrarna förkroppsligar är ett slags andlig motsvarighet till samhällsmoderligheten: ett moderskap i tjänst för världen och kyrkan att förvalta mitt under brinnande krig. Krigen må vara andra i dag, men vikten av att värna och skydda livet och att ta upp kampen för sanningens, kärlekens och godhetens seger är kanske större än någonsin – och här är Ma-

riadöttrarna vid Omberg levande förebilder.

Otaliga är de kvinnor som under årens lopp knackat på hos Mariadöttrarna i Heliga Hjärtas Kloster och fått boken Kvinna, vad vill Gud? i sin hand. Vi har utmanats till att ta kallelsen till andligt moderskap på allvar och att förvalta denna kallelse, på olika sätt, i ljuset av inkarnationens mysterium. Moder Katarina leder nu Mariadöttrarnas gemenskap ”så att Gud blir förhärligad i allt”. Åk dit den som vågar. Det inte så ofarligt som man kan tro. lovisa bergdahl

Palliativ vård

Vår sista tid är nu av mikaela luthman – Vi människor är så olika! Vi lever och dör olika, oftast dör vi som vi levat.

I

den underbara boken Berättelsen om Pi av Yanne Martel (2001) befinner sig pojken Pi i en livbåt i Stilla havet, skeppsbruten, med en bengalisk tiger som enda sällskap. Stor nytta har han av en handbok i konsten att överleva som han hittar i livbåten tillsammans med nödproviant och diverse nyttiga föremål. Han får viktiga kunskaper som att inte dricka havsvatten eller sin urin, inte äta maneter, hålla fötterna högt minst 5 minuter varje dag, att hålla modet uppe genom sällskapslekar – svårt när sällskapet är en bengalisk tiger! – och, viktigast av allt: förlora aldrig hoppet!

Jag tänker att den som fått beskedet spridd cancer, grav hjärtsvikt eller ALS befinner sig i samma situation som Pi, ensam i sin båt, med den människoätande tigern, den dödliga sjukdomen, som enda följeslagare. För

så tror jag de allra flesta reagerar när de fått veta det värsta. Man är ensam i sin båt med den dödliga sjukdomen som enda sällskap.

Hur gör man då för att inte förlora hoppet?

Vi människor är så olika! Vi lever och dör olika, oftast dör vi som vi levat. Och olikheterna är inte alls, som många kanske tänker sig, störst mellan olika kulturer eller religioner utan mellan individer.

För många år sedan gick en äldre kvinna, som kände sig alldeles frisk, till husläkaren på våren. Husläkarsystemet var nytt, och hon tänkte att hon skulle dra nytta av det genom en hälsokontroll inför golfsäsongen.

Tyvärr upptäckte husläkaren en hög sänka, skyhög till och med, och hon remitterades till medicinkliniken där jag fick hand om henne och efter utredning fick ge beskedet

Signum 2/2016

9

Palliativ vård

om den elakartade blodsjukdomen mye­ lom. Hon fick behandling som hon svarade bra på, och fysiskt mådde hon bra i flera år. Själsligt var det värre. Hon hämtade sig aldrig från detta att hon till synes helt frisk hade drabbats av cancer, och hur bra hon än mådde hängde oron för försämring och dödsångesten som ett damoklessvärd över henne.

En annan kvinna jag hade förmånen att få ta hand om var en före detta rökare som fått hosta, gått ner i vikt och kondition och som när hon kom till läkaren efter röntgen och cellprov fick veta att det var som hon befarat, lungcancer. På vägen hem från sjukhuset sade hon till sin son som var med vid besöket: ”nu behöver vi två saker; sopsäckar och champagne!” Och så levde hon den sista tiden. Hon städade bort bråte, gav bort sådant hon inte behövde, och drack ett glas champagne varje dag tills hon blev så sjuk att den inte längre smakade. Hon lyckades på ett fantastiskt sätt fortsätta att verkligen leva, här och nu, trots cancerdiagnosen.

Vi reagerar så olika, vi tacklar också det svåraste så olika. Men alla behöver vi det som aposteln Paulus så vackert beskriver i Första Korinthierbrevet, texten som läses vid de flesta kyrkliga vigslar: tro, hopp och kärlek. När vi får besked om svår sjukdom behöver vi få tro på sjukvården, på sjukvårdspersonalens kompetens och kunskap, på medmänniskors goda vilja. Vi behöver hopp om bättring när bot inte finns, om smärtlindring när sjukdomen bara fortskrider, om mirakel när allt ser nattsvart ut. Och vi behöver naturligtvis kärlek! Kärlek från våra närmaste, familj och vänner, men också ett kärleksfullt bemötande – det vi kallar empati – från professionella vårdare. Och jag försäkrar, efter alla år jag arbetat i sjukvården, att ute på sjukhusen, på mottagningarna, på äldreboendena, i hemsjukvården, där finns naturligtvis lata, okunniga, slarviga, ointresserade och i värsta fall elaka personer som det finns på alla andra platser i samhället.

10

Men de allra flesta genomsyras av god vilja och medmänsklighet och gör sitt arbete med kunskap, omsorg och respekt.

Pi var nära att tappa hoppet ensam i sin båt, med tigern som sällskap och hot. Hur lätt är det för den sjuke att behålla hoppet?

Och vilket hopp? Vi läkare säger ofta lite klämkäckt (jag överdriver lite, medges) – om det inte finns hopp om bot finns det alltid ett annat hopp, ett hopp om god vård, god symptomlindring, smärtfrihet, en lugn sista tid. Och vad är det för ett jäkla hopp? Det är väl inte vad du vill ha när du hotas av döden!

Du ska lämna dina barn! Komma dragande med hopp om god symptomlindring när du inte vill att någon förbannad symptomlindring ska behövas! Det är ganska lätt att förstå den upprördheten, eller hur?

Jag skrev in en man i hemsjukvården ungefär två år efter det att han fått diagnosen ALS. Han kunde stå på benen och klara sig själv i och ur rullstol, men inte gå. Han kunde inte äta, näring fick han genom en slang in i magsäcken genom bukväggen. Hans armar var obrukbara, men hans intellekt kristallklart och hans integritet hög. Vi hade med oss ett frågeformulär som vi ofta använder i palliativ vård, där patienten får skatta diverse symptom, till exempel smärta, andnöd, illamående, på en skala från 1 till 10. Han svarade snällt tills vi kom till ”Välbefinnande”. ”Välbefinnande”, sade han irriterat, ”välbefinnande finns inte när man fått ALS”. Självklart känns det precis så, ofta, ofta när du har en sjukdom som obönhörligt bryter ner din kropp, när du sakta förlorar förmåga efter förmåga i väntan på det oundvikliga slutet; det är ju gräsligt! Ofattbart svårt för oss friska att sätta oss in i.

Så – finns det hopp i en sådan gräslig situation? Kan jag som läkare ge hopp? Kan anhöriga, präster? Kan kvacksalvare och andra falska profeter? ”Så länge det finns liv finns det hopp” lyder ett gammalt slitet talesätt, och faktiskt känner många sjuka det så. Jag tror, och min erfarenhet säger, att få personer ger upp

Signum 2/2016

Palliativ vård

hoppet förrän väldigt nära slutet. Min fantastiska patient med sopsäckar och champagne visste alldeles säkert att inget hopp om bot fanns, men hon hoppades ändå på förlängt liv och tog emot cellgifter och strålning för att få leva lite längre. Även de som har sjukdomar som hittills aldrig botats har hopp om nya mediciner som forskas fram – och nya mediciner kommer! Någonstans långt inne har också de flesta ett hopp om mirakel. Inför dödshot är man inte så kaxig – kanske är jag en av dem som botas av att dricka vattnet från grottan i Lourdes där den unga Bernadette år 1858 såg Jungfru Maria i en uppenbarelse. Kanske har kristallterapin i Brasilien en annan styrka än cellgifterna.

Kanske är alternativmedicinen i själva verket bättre än skolmedicinen. De som inte tror på vare sig Gud, en ”Högre makt” lite ospecificerat, okänd andlig kraft eller vad vet jag, och absolut inte vill sätta sitt hopp till underverk har ofta någon annan försvarsmekanism för att klara detta obegripligt svåra. ”I USA har man kommit mycket längre, kan jag åka dit och få hjälp?” ”Den nya fantastiska medicinen man prövar i Tyskland kanske kan hjälpa mig.” Det har vi alla som arbetar med de allra svårast sjuka hört. Tro på vetenskapen ersätter ofta religiös tro. Och många behöver den tron, den har vi inte rätt att ta bort. Däremot att från sjukvården lova mer än vi kan hålla, att ge falska förhoppningar genom att frisera undersökningsresultat, ibland kanske för att man har alltför svårt att berätta sanningen, det är grymt och omoraliskt. Alla patienter vill inte veta, det måste man respektera, men man får aldrig ljuga, aldrig lova mer än man kan hålla, aldrig ge falskt hopp. Som de berömda ord lyder som tillskrivits den gamle greken Hippokrates, ca 400 f. K r., läkekonstens fader: vi kan ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta – men vi får aldrig skada”.

Bland det svåraste jag vet är det falska hopp charlataner av olika slag försöker ge våra patienter, ibland av missriktad välvilja, ofta för att tjäna pengar på det. Alla dessa böcker jag sett på sängborden på den pal-

liativa avdelningen med titlar som Tänk dig frisk, Jag botade min cancer med positivt tänkande, Hur du kan bota cancer med rätt kost, och så vidare! Förr kunde sjuka människor uteslutas ur samhällsgemenskapen eftersom deras sjukdom betraktades som Guds straff; i dag skuldbeläggs sjuka för att inte vara positiva, starka och glada.

Nej, jag tror inte att sjukdom är ett straff, vare sig för synder vi begått, eller för att vi inte levt tillräckligt sunt eller positivt. Undantag finns såklart. Visst kan vi genom ett rejält missbruk av droger, mat, cigarretter eller alkohol dra på oss sjukdom; men titta på Churchill! Lika tjock som de cigarrer han kedjerökte, drickande whisky som vi andra dricker vatten, blev han över 90 år; medan renlevnadsmänniskor har dött i hjärtinfarkt vid 40. Och hoppet att vi när vi blir svårt sjuka, dödligt sjuka, kan bli friska bara genom att lägga om kosten, är grymt att förmedla.

Det fungerar ju faktiskt inte. Vore det så lätt att bota skulle inte de palliativa avdelningarna behöva fler platser eller cancerkliniker, neurologkliniker, hjärtkliniker pengar för alla nya dyra mediciner. Är jag bara pessimistisk? Alls inte! Jag vet att det finns hopp även för de allra svårast sjuka! Tyvärr är ju det hoppet oftast det som jag tidigare raljerade om – hoppet om smärtfrihet och att slippa ångest, andnöd och illa­mående, hoppet om medmänniskor som inte försvinner hur förändrad din kropp än blir, hoppet om bibehållen integritet i det längsta, hopp om att sitta en vårdag i solen med en filt över benen, hoppet om god vård och empatiskt och professionellt bemötande i livets absolut sista tid. Och naturligtvis finns mirakel! Och naturligtvis har vi människor med vår begränsade kunskap ingen aning om vem som ska förlänas ett mirakel.

I sjukvården, framför allt i den palliativa vården måste vi ”utgå från det vanliga, vara beredda på katastrofer precis när som helst, men aldrig sluta tro och hoppas på mirakel”.

Mannen med ALS som ogillade vår fråga om välbefinnande blev förstås sämre. Det

Signum 2/2016

11

Palliativ vård

blir man så småningom, obönhörligen, av ALS, sakta eller snabbt. Men på alla möjliga sätt fick han ett bättre välbefinnande.

Med bra tekniska hjälpmedel, med bra personliga assistenter som visste när de skulle finnas till hands men också hade förstånd att dra sig undan för att ge så mycket privatliv som det var möjligt, med läkemedel som lindrade smärta och ångest, minskade slemmet, underlättade andningen, med makalöst stöd av en kärleksfull hustru, fick han ett bättre välbefinnande. Hans liv ger mig hopp om att man kan uthärda ALS. Många, många andra patienters sista tid ger

mig hoppet att döden inte är så farlig. Kanske det är därför jag tycker att jag har världens bästa jobb?

Förhoppningsvis utan att förstöra upplevelsen av en underbar bok – läs den! – avslöjar jag att Pi klarade resan över Stilla havet.

Han lyckades behålla hoppet. Låt oss alla, vi som är friska, i sjukvården liksom i vardagslivet, i vänkretsen, med politiska beslut, hjälpa de svårt sjuka att behålla sitt hopp. I sjukvården kan vi med mediciner, operationer, tekniska hjälpmedel göra mycket, men viktigast av allt är det som vi alla kan göra – bara vara, bara finnas där.

Universitet

Akademisk forskning och utbildning i förändring av ulf jonsson Kjell Blückert (kb), vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding (asw), rektor för Stockholms universitet och Philip Geister (pg), rektor för Newmaninstitutet, samtalar om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle och hur akademisk utbildning och forskning bör bedrivas i vår tid. Samtalet ägde rum på Stockholms universitet den 3 februari 2016.

Det talas i dag mycket om behovet av tvärvetenskap, men också om både möjligheterna och riskerna med tvärvetenskaplig verksamhet. Skulle ni vilja börja med att nysta i den frågan? asw: I ett antal olika sammanhang den senaste tiden, alltifrån regeringens lansering av Agenda 2030 till mer universitetsinterna sammanhang, har jag mött missnöje med universiteten utifrån uppfattningen att de

12

är stelbenta strukturer, med de olika disciplinerna som ett slags instängande stuprör som försvårar för forskarna att mötas över disciplingränserna. Jag tror att det är sant att dagens forskare ofta behöver arbeta tillsammans över disciplingränserna för att kunna besvara vår tids frågor. Samtidigt tror jag för egen del att vi inte kan undvara disciplinerna. Jag tror heller inte att vi behöver i grunden omorganisera våra universitet. Man behöver det djup i kunskaperna

Signum 2/2016

Bokrevy

ning av Ibn Khaldun, som bara tagit sin början, kommer att kunna frigöra potentialen i den store universalistens verk. Den läsningen förutsätter en nyöversättning som enligt

Brandell kommer att göra uppenbart varför Ibn Khaldun förtjänar att nämnas bredvid Aristoteles, Platon och Machiavelli. lars kleberg

informationer

Polisspärrar i Dublin förhindrar påskfirande I Dublins centrala delar blir det i år inga gudstjänster i påsk – detta på grund av minnet av påskupproret 1916.

Polisen har bett den anglikanska katedralen Christ Church att hålla sina portar stängda på grund av en parad som kommer att hållas på påskdagens morgon, rapporterar tidningen Irish Times.

Ytterligare sex andra kyrkor omfattas av säkerhetsåtgärderna. Vid påsktid 1916 gjorde irländska republikanerna ett resultatlöst försök att tvinga fram en frigörelse från Storbritannien.

Irlands anglikanska kyrka meddelar enligt tidningen att polisens beslut att spärra av centrum helt och hållet skedde utan samråd. Kyrkoledningen uttrycker i ett uttalande sin förvåning. Den viktigaste uppgiften är dock nu att hitta en lösning för firandet av ”den viktigaste dagen i den kristna kalendern”. Även den katolske ärkebiskopen av Dublin har enligt Irish Times uttryckt sin oro med tanke på påskens gudstjänster. Trafikbegränsning-

arna kring jubileumsparaden påverkar också tillgängligheten till bis­ kopskyrkan St Mary’s. För närvarande utgår man dock ifrån att mäs�san på påskdagen ska kunna äga rum som planerat, sade en talesperson för ärkebiskop Diarmuid Martin.

Den anglikanske ärkebiskopen, Michael Jackson, har föreslagit att de avstängda innerstadsförsamlingar­n a borde gå samman med församlingarna utanför det avspärrade området. Men de troende är hur som helst ”naturligtvis förargade” över att inte kunna fira påsksöndagen i sina församlingskyrkor”.

I början av 1900-talet nådde kampen i Irland mot den engelska monarkin sin höjdpunkt. Efter påskupproret i Dublin följde ett gerillakrig och till sist i slutet av 1921 uppnåddes den efterlängtade självständigheten. Men provinsen Ulster förblev liksom tidigare en del av det förenade kungariket, vilket vid påsktid har lett till – stundtals inte helt våldsfria – protester.

kathpress 2016-02-16

Signum 2/2016

Moskvas patriark öppen för fler möten med påven Den rysk-ortodoxe patriarken Kirill och påven Franciskus talade vid sitt möte på Kuba fredagen den 12 februari enligt Kirill inte om möjligheten av att träffas igen. Men i en intervju med den ryska internationella radiostationen Russia Today sade patriarken: ”Eftersom det blev ett första möte, kan det också bli ett andra och ett tredje möte.”

Samtidigt välkomnar flera företrädare för det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel mötet mellan Kirill och Franciskus. ”Det är i vilket fall av avgörande betydelse för att rädda de kristna i Orienten”, sade ärkeprästen Georgios Tsetsis, Konstantinopels mångårige företrädare vid Kyrkornas världsråd i Genève, i en intervju med den tyska katolska nyhetsbyrån KNA. Mycket viktigt ska också ha varit Kirills erkännande av den grekisk-katolska kyrkans existensberättigande på sitt eget ”kanoniska territorium”, vad gäller i synnerhet Ryssland, Vitryssland,

61

Informationer

men framför allt Ukraina.

Dessa avsteg från sina all­ anspråk på jurisdiktion över hela den forna Sovjetunionen från Moskvas patriark skulle också kunna underlätta en lösning för de ukrains­ ka ortodoxa kyrkor som förklarade sig självständiga efter Sovjetunionens fall, menar Tsetsis. Ärkeprästen kritiserade att det framställts som att det rört sig om det första mötet mellan en påve och ett östslaviskt kyrkoöverhuvud. Det första ägde rum redan 1438/39 vid konciliet i Ferrara/Florens mellan påven Eugenius IV och metropoliten Isidor av Kiev. Denne var då överherde för ukrainare, vitryssar och ryssar. Det separata Moskvapatriarkatet inrättades först 150 år senare, 1589.

Särskilt symbolmättad anser det ekumeniska patriarkatet att den helige faderns gåva till den ryske patriarken är: en relik från den i Rom avlidne Kyrillos, slavernas apostel. Denna gåva från hans namnes grav borde påminna patriarken Kirill om att slavernas apostlar Kyrillos och Metodios var utsända av det ekumeniska patriarkatet, sade Tsetsis. Detta visar också vilken som är den ryska ortodoxa kyrkans moderkyrka, ”även om man i dag ofta vill glömma bort det”.

kathpress 2016-02-16

Inte alla flyktingar kan stanna Kardinal Reinhard Marx i München pläderar för en

62

realistisk syn på flyktingströmmarna. Samtidigt är ett mänskligt värdigt mottagande oundgängligt, sade han i bayersk tv. ”Det skulle vara ett misslyckande för den europeiska politiken, om vi inom en än så länge kristet präglad kontinent inte skulle vara i stånd att hantera detta på ett människovärdigt sätt.”

Det behövs en ”internationell och omfattande” lösning som håller under lång tid. Varenda en kan inte stanna kvar i Tyskland, men vi behöver ”tillförlitliga asylprocesser i stället för stängda gränser”.

Var och en måste få sin asylrätt noggrant prövad, krävde ordföranden för den tyska bis­kopskonferensen.

kathpress 2016-02-15

Från påvens ”flygande presskonferens” Påvens läroskrivelse om äktenskap och familj kommer förmodligen att offentliggöras före påsk, och den kommer att innehålla ett kapitel om ”skadade familjer”.

Detta antydde påven Franciskus under sin ”flygande presskonferens” på väg hem till Rom från Mexiko. Ledordet kommer att vara integrationen av de berörda paren och familjerna i kyrkans liv, förklarade Franciskus för de medföljande journalisterna.

Dessa aspekter betonades redan av familjesynoden i oktober 2015.

På frågan om det även kommer att bli tillåtet för omgifta frånskilda att ta emot kommunionen förklarade

Signum 2/2016

Franciskus att detta möjligen skulle kunna utgöra en slutpunkt i integrationsprocessen för dessa par. Men det finns också andra former av kommunion, enligt påven, som här hänvisade till ett exempel på ett sådant omgift par, som vid ett möte med familjer i mexikanska Tuxtla Gutierrez hade berättat om hur de hade hanterat sin utvecklingsprocess. Franciskus berömde hur de inkluderats i den kyrkliga själavården, vilket dock inte är liktydigt med att få tillgång till sakramenten.

Det omgifta paret Humberto och Claudia hade i sitt vittnesmål berättat om hur de lidit strax efter sin exkommunikation. Senare hade de båda dock närmat sig kyrkan på nytt och börjat att engagera sig för socialt utslagna. På så sätt, förklarade de, hade de i mötet med och tjänandet av de förfördelade ”tagit del av kommunionen”.

För biskopar som döljer prästers sexuella övergrepp väntar avsked, förklarade påven. Varje biskop som bara omplacerar en gärningsman i en annan församling visar att han inte har någon aning om vad det handlar om. Övergreppen är en ”monstruös förbrytelse”.

Påven berömde uttryckligen den dåvarande kardinalen Joseph Ratzingers arbete med att klara upp och bestraffa några av de värsta övergreppen i den katolska kyrkan. Ratzinger såg under sin tid som ansvarig för Tros-

Informationer

kongregationen och senare som påve till att ordensgrundaren Marcial Maciel (1920– 2008), som gjort sig skyldig till en rad sexuella övergrepp, under sina sista levnadsår tvingades dra sig tillbaka utan någon kyrklig värdighet i ett kloster.

Att använda preventivmedel inför hotet från zika-viruset betecknade påven som i princip moraliskt ansvarigt.

I denna fråga råder det en avgörande skillnad gentemot abort, därför att denna är alltid något ”absolut ont”, förklarade Franciskus. Preventivmedel kan däremot tillåtas i undantagsfall.

Franciskus påminde i detta sammanhang om ett beslut av Paulus VI under 1960-talet. Han tillät ordenssystrar i det dåvarande belgiska Kongo att använda preventivmedel för att skydda sig mot oönskade graviditeter som kunde bli resultatet av hotande övergrepp från soldater som deltog i Kongokriget.

Enligt katolsk uppfattning är det en synd att förhindra graviditeter med hjälp av preventivmedel. Det slog Paulus VI fast i encyklikan Humanae vitae 1968.

Franciskus uttryckte förståelse för den ukrainsk-­ortodoxa kyrkans kritik av hans gemensamma förklaring med den rysk-ortodoxe patriarken Kirill. Kritiken från Kievs storärkebiskop, Sviatoslav Shevchuk mot texten bör ses mot bakgrund av kriget i Ukraina och kan accepteras eftersom det inte rör sig

om ett dogmatiskt dokument utan om en resonerande text om aktuella frågor. Men dokumentet talar om att kriget i Ukraina måste upphöra och att det är nödvändigt med ett avtal. Själv har påven alltid uppmanat till fred.

Vid det historiska mötet på Kuba fredagen den 12 februari skrev de båda kyrkliga överhuvudena från Rom respektive Moskva under ett omfattande dokument med 30 punkter, som bland annat handlade om steg för att få slut på striderna i Ukraina.

På frågan, om påven under det två timmar långa samtalet i Havanna fick en inbjudan att besöka Moskva, svarade påven undvikande. Man hade kommit överens om att förutom viss allmän information inte avslöja innehållet i samtalet, förklarade Franciskus. Men han kunde dock avslöja att både han och Kirill hade varit glada efter samtalet.

Påven skulle visserligen gärna själv resa till det panortodoxa konciliet, som äger rum på Kreta i juni, men han vill också respektera det ortodoxa kyrkomötet som sådant. Det skulle för honom vara ett ”gott brobygge” att även katolska observatörer, enligt vad som hittills framkommit, kommer att inbjudas till mötet.

kathpress 2016-02-18

De kristnas exodus och EU:s öppna gränser Flera biskopar från Mellanöstern kritiserar EU:s politik

Signum 2/2016

med öppna gränser. Unionen borde i stället engagera sig mer för ”stabila politiska lösningar” i krisområdet, så att människor kan bo kvar med sin egen kultur och religion, sade den kaldeisk-katolske patriarken av Bagdad, Louis Raphael I Sako i München fredagen den 19 februari.

Den kaldeiske biskopen av Aleppo i Syrien, Antoine Audo, sade att förlusten av den kristna närvaron i Mellanöstern är ”ett drama för kyrkan och för hela världen”.

Med all respekt för förbundskansler Angela Merkel, så är utvandringen till Europa ändå ett stort hot mot hans kyrka, därför att det rör sig om ”liv eller död”.

De båda biskoparna hade tidigare deltagit i ett möte med flyktingbiskoparna i Heiligenkreuz (Österrike) och uttalade sig i samband med en presentation av en ny upplaga av rapporten Christen in grosser Bedrängnis (kristna i svårt trångmål), som sedan 2008 ges ut vart tredje år av den internationella katolska biståndsorganisationen Kirche in Not. Sako kräver på nytt att USA sätter in marktrupper mot terrororganisationen Islamiska staten. De islamistiska extremisterna måste drivas ut ur de kristna och yezidiska byarna i Irak, så att de fördrivna kan återvända.

IS:s ideologi är ”som en cancersvulst” och utgör en ”global risk”, betonade patriark Sako. Muslimska auktoriteter måste därför ännu

63

Informationer

starkare än hittills förklara att de fördömer angreppen på de kristna. Annars kommer fundamentalismen att växa. Biskop Audo sade att det inte finns någon militär lösning på kriget i Syrien.

Syrien måste respekteras av andra stater ”som en legitim rättstat” och dess befolkning måste tillerkännas rätten till självbestämmande.

Den nigerianske biskopen Oliver Dashe Doeme sade att IS och den nigerianska ter-

rorgruppen Boko Haram har ett gemensamt mål, ”att förgifta hela världen”. Hans land behöver mer militärt, ekonomiskt och andligt stöd från västvärlden. Biskopen yttrade sig positivt om den nya nigerianska regeringen under president Muhammadu Buhari. Denna bekämpar beslutsamt Boko Haram, och korruptionen utan vilken sekten helt enkelt inte skulle finnas.

Rapporten Christen in gros-

ser Bedrängnis beskriver den senaste utvecklingen i 16 länder. Den kommer fram till att förföljelsen av kristna och andra religiösa gemenskaper under de två senaste åren i många länder ”ännu en gång har vuxit dramatiskt”. Källorna utgörs av kyrkliga nyhetsbyråer, människorättsorganisationer, USA:s regering och hjälporganisationens egna kontakter i krisområdena.

Boken vänder sig till den stora allmänheten och är gratis.

kathpress 2016-02-19

Medverkande i detta nummer lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. ola björlin Pensionerad lärare i religion, svenska och filosofi, lärarutbildare, Västerås. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. stephan borgehammar Professor i praktisk teologi vid Lunds universitet. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. lars kleberg Professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola.

64

benedikta lagervret Teol. kand., Stockholm. mikaela luthman Överläkare inom avancerad sjukvård i hemmet vid Stockholms Sjukhem, specialist invärtes medcin, hematologi och diplomerad inom palliativ medicin. magnus nyman Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, verksam vid Newmaninstitutet och katolsk präst. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. matthias vogt Islamolog och Mellanösternexpert.

Chef för den internationella katolska missionsorganisationen Missios arbete i Mellanöstern och Nordafrika. carl otto werkelid F. d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 2/2016

Innehåll Signum nr 2/2016 årgång 42 Ledare

Litteratur

1 kjell blückert

29 elisabeth stenborg

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

Redaktion

35 matthias vogt

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Forskningens förväntade värde och oväntade nytta – Höga förväntningar bör alltid ställas på forskningens kvalitet men inte på dess omedelbara nytta.

Krönika

3 ola björlin

Vem säger ni att jag är?

Aktuellt

4 fredrik heiding

Periferin i centrum – påvens besök i Mexiko

6 lovisa bergdahl

Vilken människotyp behöver världen nu?

– Ny priorinna i Heliga Hjärtas Kloster.

Palliativ vård

9 mikaela luthman

Vår sista tid är nu – Vi människor lever och dör olika.

Universitet

12 ulf jonsson

Akademisk forskning och utbildning i förändring – Ett samtal mellan Kjell Blückert, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet och Philip Geister, rektor för Newmaninstitutet, om universitetens och högskolornas roll i dagens samhälle.

Bibel

20 tord fornberg

Vem tror ni att ni är? Om Bibelns tolkning av Guds folk –Finns det en biblisk universalism?

Kyrkohistoria

25 stephan borgehammar

Inhemska helgon förr och nu ­– Avhandlingar om nordisk medeltid.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna – 125 år sedan Pär Lagerkvist föddes.

Slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern?

Omläsning

40 katrin åmell

Mera Merabs skönhet

In memoriam

43 carl otto werkelid

Gunnel Vallquists långa räckvidd

Bokrevy

46 benedikta lagervret

Barmhärtighetens revolution – Walter Kasper: Påven Franciskus.

47 magnus nyman

De okända gifta prästerna – Paul Sullins: Keeping the Vow.

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

53 anders piltz

Den europeiska avkristningen – ett undantag – Hans Joas: Tro som alternativ.

56 gert-ove fridlund

En drömsk resa till landet – Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag.

57 sten hidal

Storverk av den svenska patristikens ålderman – Irenaeus: Mot heresierna.

59 lars kleberg

Vid gränsen – Borders and the Changing Boundaries of Knowledge.

61 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

50 kjell blückert

Mellan rummen i folkhemmet – Alexander Mahmoud: Mellan rummen.

– Andreas Johansson Heinö: Farväl till folkhemmet.

Prenumeration 2016

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 15 april 2016.

sverige porto betalt port payé 2/2016

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Forskningens förväntade värde och oväntade nytta Vem säger ni att jag är?

Den brinnande busken | Lev Gillet joseph halldorf (övers.)

Prästmunken Lev Gillet, också känd under pseudonymen En munk från östkyrkan, hade en ovanlig förmåga att med sin närvaro skapa försoning och hopp i svåra och till synes tröstlösa omständigheter. I denna bok finner vi hans två klassiska texter Den brinnande busken och Herden. Med sin klarsynta blick utlägger han ett par av de mest välkända bibeltexterna och låter oss upptäcka skatter som vi tidigare gått förbi. Danskt band 121 sidor.

ErbjudandE 158:-

2016

Periferin i centrum – påvens besök i Mexiko Vilken människotyp behöver världen nu?

Mikaela Luthman

Vår sista tid är nu Ulf Jonsson

(ord. pris 228:-)

Akademisk forskning och utbildning i förändring Stephan Borgehammar ErbjudandE

ErbjudandE

Inhemska helgon förr och nu

ErbjudandE

158:-

185:-

210:-

Elisabeth Stenborg

Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna Matthias Vogt Återspeglingar längs marken

Såsom den läses under första veckan i Stora Fastan andreas av kreta Danskt band 129 sidor

www.artos.se | info@artos.se Tel: 076 779 35 03

Slutet för den religiösa mångfalden i Mellanöstern?

Mot heresierna

irenaeus Danskt band 250 sidor

Carl Otto Werkelid www.signum.se

Sju läsningar i Nya testamentet biörn fjärstedt Danskt band 164 sidor

Stora Kanon

Gunnel Vallquists långa räckvidd