Signum 3 2015 by Signum

sverige porto betalt port payé 3/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Relativismen ifrågasatt

Syster Sofie O.P. | Vilket himla liv Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter

Året var 2015

I den här boken delar syster Sofie erfarenheter från snart 25 år i kommunitetsliv. Utan att försköna lyfter hon fram såväl dess rikedom och möjligheter som dess bräcklighet och sårbarhet. Danskt band, 344, sidor, bildark i färg

ErbjudandE 224:-

2015

Fattigdomens många ansikten Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

(ord. pris 323:-)

Kjell Blückert

Ljus och skuggor över Nathan Söderblom Stig Olsson

Lars Ahlins värld Marcia Sá Cavalcante Schuback

ErbjudandE

235:-

Hur mycket utopi behöver människan för att leva?

ErbjudandE

210:-

ErbjudandE

145:-

Giovanni Arledler

Anton Bruckner – Guds musiker Som om Gud inte finns En bok om sekularisering magnus malm Inbunden 255 s.

Karl Rahner | Andliga texter Inledning och sammanställning av philip endean s.j. Danskt band 220 s.

Att bli människa Och leva ett rikt liv

Les voies de l’Orient

josef maureder s.j. Danskt band 97 s.

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Interreligiös dialog – en väg till inre förvandling Marc-Antoine Pérouse de Montclos

Nigeria – Boko Haram, de kristna och de andra

Innehåll Signum nr 3/2015 årgång 41 Ledare

Evolutionshistoria

1 ulf jonsson

34 stig olsson

Relativismen ifrågasatt – Det är dags att kritiskt skärskåda vår tids utbredda sanningsrelativism.

Krönika

3 carl otto werkelid Året var 2015

En motsägelsefull nihilism – Yuval Noah Harari: Sapiens.

Analyser och rapporter

38 marc-antoine pérouse de montclos Nigeria – Boko Haram, de kristna och de andra

Aktuellt

Omläsning

4 andreas bergmann

45 sten hidal

Fattigdomens många ansikten

5 andreas carlgren

Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

Kyrkohistoria

8 kjell blückert

Ljus och skuggor över Nathan Söderblom – 100 år efter Nathan Söderbloms utnämning till ärkebiskop.

Litteratur

15 stig olsson

Lars Ahlins värld – Om ett författarskap som valde att ”sjunga för de dömda”.

Filosofi

21 marcia sá cavalcante schuback Hur mycket utopi behöver människan för att leva? – Med anledning av Jayne Svenungssons bok Den gudomliga historien: profetism, messianism och andens utveckling.

Musik

24 giovanni arledler

Anton Bruckner – Guds musiker

Religionsdialog

30 les voies de l’orient

Interreligiös dialog – en väg till inre förvandling

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Då bokarna slog ut – naturen och nåden i Gunnar Rosendals glädjeböcker

Film

49 minna salminen karlsson

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare

Bokrevy

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

51 göran sundström

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

53 anders piltz

Bagarsonen från Linköping som satte Sverige på kartan – Elena Balzamo: Den osynlige ärkebiskopen. Essäer om Olaus Magnus.

55 per-arne bodin

”Det är dags att ruska om Kremls murar!” – V ladimir Sorokin: Tellurien.

57 jan-olof hellsten

Ett land på andra sidan Östersjön – Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan.

60 gunilla maria olsson

Samhällskritik med kristen fond – Patrik Hagman: Om sann gemenskap. Att leva i en kapitalistisk hederskultur.

62 sten hidal

Varför kristna är bättre än hedningar – för samhället – Justinus Martyren: Apologi för de kristna, Andra apologin samt Justinus martyrium.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Still Alice är inte Fortfarande Alice

Vetenskapliga helikopterperspektiv med glimten i ögat – Lars Melin: Faktiskt!

Prenumeration 2015

Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 juni.

Ledare

Relativismen ifrågasatt – Det är dags att kritiskt skärskåda vår tids utbredda sanningsrelativism.

år samtid har ett ansträngt förhål lande till sanningsbegreppet. Det krävs visserligen inte mycket efter tanke för att inse att det inte går att leva ett normalt liv om man struntar i sanningsfrå gor. Att exempelvis strunta i om broar som man kör över faktiskt håller eller inte är ing en bra idé. Livet straffar i längden den som ignorerar frågan. Men samtidigt känner vi oss obekväma när vi gör anspråk på sanning. Kan man verkli gen veta vad som är sant? Pilatus fråga till Jesus ”Vad är sanning?” (Joh 18:38) känns lika aktuell i dag som när den ursprungligen ställdes. Frågan kompliceras dessutom av den gnagande känslan av att varje sannings anspråk är uttryck för intolerans. Den som tror sig veta hur det faktiskt förhåller sig för modas ha svårt att tolerera andra uppfatt ningar. Det blir då frestande att fly till skep ticismen och att nöja sig med att var och en får vara sin egen sannings smed. Sanningsrelativisterna står dock inte oe motsagda på scenen. Då och då höjs röster som protesterar mot relativismen. I slutet av mars publicerade medicinprofessorn Mar tin Ingvar, filosofiprofessorn Åsa Wikforss och ordföranden i Förbundet Humanister na Christer Sturmark på DN Debatt ett upp rop ”mot den postmoderna sanningsrelati vismen inom akademien och den offentliga debatten”. Intellektuell lättja kombinerad med konstruktivistisk relativism riskerar att underminera förtroendet för vetenska

pen och för samhällets moraliska och juri diska grundvalar, varnar författarna. Uppropet på DN Debatt den 22 mars är ett på flera sätt välgörande och intressant ti dens tecken. Men på en punkt gör artikel författarna nog en missbedömning. De skri ver att pedagogiken är den mest relativis tiskt anfrätta disciplinen i den svenska aka demiska världen. Men frågan är om situatio nen inte är ännu värre hos teologerna. Man får naturligtvis inte dra alla teologer över en kam. Men det är svårt att värja sig mot intrycket att en betydande del av lan dets religionsvetare och teologer i sin aka demiska verksamhet är präglade av en re lativistisk hållning. Inom somliga deldisci pliner används sanningsbegreppet förvisso fortfarande. Men när det kommer till teo logins centrala teman och deras sannings halt – exempelvis ”Existerar Gud?”, ”Vilka egenskaper har Gud?”, ”Hur går Guds all makt och mänsklig frihet ihop?”, ”Vad är en uppenbarelse?”, ”Uppstod Jesus från de döda?” – så verkar dessa ha drunknat i en metodologisk agnosticism. De ofta besvär liga – men intressanta! – frågorna om den religiösa trons innehåll överlämnas åt det subjektiva tyckandets domäner. Var och en får bli salig på sina tankekonstruktioner. För en del år sedan var jag med i en offentlig teologisk debatt i Stockholm som kan illus trera fenomenet. Frågan gällde då Jesus från Nasaret och hans betydelse för den kristna

Signum 3/2015

Ledare

tron. En av debattörerna, en välkänd teolog inom Svenska kyrkan, argumenterade för att det inte spelar någon roll om Jesus fak tiskt har funnits. När jag invände att det är svårt att tro på att Jesus har dött för männi skornas frälsning om han aldrig har existe rat, så blev svaret: ”Men vi har ju berättel serna om Jesus, det räcker.” Erfarenheter som från den ovan nämnda debatten ger anledning till några enkla iakt tagelser. Det är människor, inte sanningar, som kan vara toleranta respektive intoleranta. Det är upp till oss människor att avgöra hur vi handskas med sanningar, inklusive reli giösa sådana. Visst kan man bete sig oför skämt och dunka sanningar i huvudet på folk. Men varför skulle man göra det? Ligger inte styrkan hos sanningar just i att de över tygar med sin egen kraft, inte genom tvång och översitteri? Sanningsrelativismen är heller ingen lösning. Även den kan företrä das med oförskämda metoder. Dessutom lig ger det i dess natur att den nedvärderar bety delsen av öppna debatter och sakargument. Varför skulle man bry sig om den andres ar gument om man menar att argument hur som helst inte leder någon vart? Men hur är det då med konstruktivismen? Visar ändå inte den att sanningarnas, in klusive de religiösa sanningarnas, tid är för bi? Knappast. Visst stämmer det att mycket av det som vi människor talar om i stor ut sträckning är våra egna konstruktioner. Det stämmer också att vi bara kan beskriva värl den utifrån våra egna förutsättningar. Men det betyder inte att vi människor är orsak till allt. Ljusets hastighet är oberoende av oss. Detsamma gäller för huruvida det är sant att det har funnits dinosaurier på jorden eller inte. I en mycket robust bemärkelse struntar världen högaktningsfullt i våra mänskliga tankekonstruktioner. När vi anpassar vårt tänkande till verkligheten kommer vi san ningen på spåren. Annars tar vi miste.

Det borde väl egentligen vara en hjärte angelägenhet för just teologerna att kriti sera den konstruktivistiska sanningsrelati vismen. Denna bottnar ju i en orimligt an tropomorf bild av tillvaron, där människan intar Guds plats och görs till alltings mått. De tre stora monoteistiska religionerna – ju dendom, kristendom och islam – är ense om att Gud är universums skapare. Gud är den utan vilken ingenting annat är. Gudstron är därmed konstruktivismens raka motsats. Vi människor upptäcker världen, vi ingriper i den och omgestaltar den på många sätt. Men utan Gud skulle världen och vi människor, inklusive våra tankekonstruktioner, inte finnas. Den konstruktivistiska föreställningen om människan som tillvarons egentliga skapa re har sin pendang i idén om att människan har skapat Gud till sin avbild. Att pröva ar gumenten för och emot sådana föreställ ningar är en eminent uppgift för teologer na. Men då behöver man själv först träda ut ur de konstruktivistiska dimridåerna. Man behöver dessutom sluta med att behandla sanningsfrågor och existentiella frågor som varandras motsatser. Varför skulle de vara det? Det duger heller inte att spela ut san ningssökande mot sanningsanspråk. Den som söker på allvar löper risken att finna. Man behöver slutligen också kritiskt reflek tera över om den konstruktivistiska teolo gins myckna tal om gudsbilder inte mest av allt är uttryck för en realitetsförlust, som i sin tur bidrar till en fortsatt sekularisering av vår antropocentriska kultur. Den av oss konstruerade guden kan vi nämligen gott klara oss utan. Teologins intellektuella utmaningar får inte fuskas bort i den konstruktivistiska sanningsrelativismens namn. Tron är verk lighetstolkning med sanningsanspråk. Där för duger det inte att undvika sanningsfrå gorna kring tron och anspråket från uppen barelsens Gud som säger ”Vet att jag är Gud, jag och ingen annan” (5 Mos 32:39). ulf jonsson

Signum 3/2015

Krönika

Året var 2015

m tio år: hur kommer det att te sig då, 2015? Ett uppvaknandets år? Året då disparata händelser kom att samver ka och leda till ett sätt att se på världen, mitt land och mig själv som jag inte riktigt kän de igen? Eller kommer det decennium som väntar att ha än värre händelser och upple velser i beredskap som, i lager på lager, gör huden tjockare och kapslar in ett förtunnat minne av det år då jag erfor att världen på ett kusligt sätt blivit dramatiskt annorlun da och att min egen position, jag själv, i den världen var en annan? Året var 2015. Semesterhavet blev ett dö dens hav. Människor på flykt drunknade där. Människor som i desperation hade köpt chansen till ett drägligt liv packades i över fulla, bristfälliga farkoster och övergavs se dan av cyniska människohandlare som för svann mot horisonten i snabbgående båtar. De desperata drunknade – människor som hoppades, hoppets människor. Tusentals gick under, förråddes, övergavs. Inte bara av horisontens skuggestalter utan också av oss; vi bröder och systrar i EU, vi gränser nas övervakare, vände och vred oss i obe hag och tänkte, skall nu också semesterha vet tas ifrån oss, detta ljuvligt vackra, salta, livgivande hav … Kan jag verkligen fortsätta bada där, kan jag, som så ofta genom åren, med bibehållen självrespekt låta min trötta kropp få vederkvickelse i detta hav där alla dessa dog och dör?

Det var det året då jag upptäckte att mitt hjärta hade blivit en sten. Efter nyår blev Stockholmsvintern svinkallt tråkig, blåsig, rå, ingen riktig vinter, hattade hit och dit mellan plus och noll. Ena dagen snö, nästa tö. På min vanliga väg från Slussen in mot centrum passerade jag de vanliga tiggarna och upptäckte att jag inte längre orkade tit ta på dem, inte orkade svara på deras anrop med ett tafatt god morgon, inte ens orkade nicka. Jag kände mig usel. Det hjälpte inte. Blev en av dessa som vänder sig bort. På nå got sätt blev jag fattigare än de som jag vän de mig bort ifrån. Upptäckte att jag började undvika mina invanda vägar genom city för att undvika dem, slippa dem.

Det var 2015. Semesterhavet mörknade. Av blod och blodspengar, av hopp som sjönk som stenar i djupen, av alla dessa monstru ösa tal, antal omkomna, som meddelades i nyhetssändningarna – för varje sändning allt längre ner i prioritet.

Det där året, 2015, kände jag plötsligt inte igen mitt land och inte mig själv i en värld jag visserligen aldrig känt igen, men som nu vi sade ett ansikte jag inte längre kunde fly från, inte ens genom ett dopp i semesterhavet. carl otto werkelid

Året då svenska judar började tala om att lämna sitt födelseland Sverige! 2015! Artik lar skrevs, om detta i sak ohyggligt allvarli ga, och mer allmänt om trakasserier och hot mot judiska skolor och daghem. Jag frågade judiska vänner: är det verkligen så illa? Var för har ni inget sagt? Och varför har jag inget märkt, inget anat? Var det så att attentaten i Paris och Köpenhamn lyfte på en tystnadens slöja som i Sverige, Malmö kanske undanta get, förhindrat att detta viktiga kom till ut tryck: det fanns judar, sedan många genera tioner rotade här, lika mycket svenskar som jag, som inte längre kände trygghet och akt ning nog för att stanna i landet? Sverige var inte längre ett hem.

Signum 3/2015

Aktuellt

Fattigdomens många ansikten

Signum nr 2/2015 finns en läsvärd arti kel om tiggeri (”Tidlöst om tiggare”) som slutar med en anmärkning om avstånds tagande reaktioner inför tiggare och tigge ri. Många människor undrar över hur man bör förhålla sig till tiggeriet, och frågan har hamnat högt upp på mediernas dagordning. Men varför framhävs just denna form av fat tigdom så starkt? Jag som skriver dessa rader är kyrkoherde i S:t Lars katolska församling i Uppsala, och jag vill gärna komplettera bil den med några iakttagelser. S:t Lars kyrka är belägen i centrala Uppsa la. Det händer nästan varje vecka i S:t Lars att det knackar på min dörr och någon ber om hjälp. Ärendena är lika olika som män niskorna. Och när jag lyssnar till deras be rättelser blir jag ibland chockad: att sådant kan hända i Sverige! Det kommer hemlösa för att be om mat, det kommer flyktingar som vill ha råd och hjälp, det är personer som desperat letar ef ter bostad för att inte hamna på gatan. Det kommer församlingsmedlemmar och det kommer människor från andra samfund och religioner. Det kommer ungdomar som har hamnat i bråk med familjen och som nu behöver en ny början någonstans. Och det kommer äldre som gärna vill resa till mam ma eller pappa som är döende utomlands, men de har inte råd att åka. Jag har inte räknat hur många sådana samtal jag har haft, men det är tydligt att antalet ökar. Sedan årets början har det re dan varit fyra personer från Bosnien som

ansökt om uppehållstillstånd och som tro ligen kommer att få avslag. De har kommit till mig för att få prata om sin utsatta situa tion. Fattigdomen har många ansikten ock så i vår tid men bara få av dem är synliga för de flesta av oss. Lika mångfaldiga som dessa människor och dessa ärenden är, lika mångfaldigt är också vår församlings engagemang för so ciala ändamål. Utöver alla donationer som tillägnas det området (2013 var det bara för alla stiftskollekter 120 000 kronor från vår församling) engagerar sig många försam lingsmedlemmar i olika sammanhang: från Saint Clairs vänner till Erikshjälpen, från medverkan på Crossroads till Mariatjänst, från familjer som öppnar sina hem för andra barn till studenter som tar sig tid att gå med en flykting till en myndighet etcetera. Det är en tung börda som vilar på många axlar. Nu möter oss allt oftare ytterligare ett an sikte hos fattigdomen, nämligen tiggeriet. På vems axlar ska denna börda läggas? Klart hittills är bara en sak: det krävs mer än bara enskilda människors beredskap att hjälpa till med pengar i enstaka situationer. Det krävs mer än bara välgörenhet. Och vem el ler vilka är kapabla och orkar med att ställa upp för det? Tiggeriet är nog den mest synliga formen av fattigdomen på Uppsalas gator numera. Men fattigdomen har som sagt många ansik ten och dessa rader är tillägnade de fattiga som inte syns och som det inte pratas om. andreas bergmann

Signum 3/2015

Aktuellt

Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

”M

änskligheten har trätt in i en ny era. Våra teknologiska framgångar har fört mänskligheten till ett väg skäl.” Så dramatiskt beskrevs vårt globala läge av några av världens mest prominenta och namnkunniga forskare och nobelpris tagare. De samlades för omkring ett år se dan på ett möte arrangerat av Påvliga veten skapsakademin i Rom, och sammanfattade sina slutsatser i ett upprop. Där beskrevs hur ”vi förändrat vår natur liga miljö i sådan grad att forskarna omdefi nierar vår nuvarande era som ’antropocen’, det vill säga en tid då mänskligt handlan de har en avgörande inverkan på hela pla neten”. Deras slutsats var att ”om utvecklingen fortsätter som nu kommer vi under detta år hundrade att bevittna klimatförändring och förstörelse av ekosystem utan tidigare mot stycke, vilket allvarligt påverkar oss alla”. Så långt var budskapet visserligen alar merande, men många kan tycka att de hört det förut. Det nya var kanske hur den sto ra gruppen vetenskapliga experter sam manfattade vägen framåt. De betonade inte främst miljöteknik, ekonomiska styrmedel och grön tillväxt, som annars brukar vara något av en standardlista. I stället lyfte de fram orättvisorna, marginaliseringen av de fattiga och samhällenas etiska grundvalar. ”Den kanske största utmaningen gäller de mänskliga värdena”, deklarerade de och fortsatte: ”Ojämlikhet, global orättvisa och korruption undergräver våra etiska värde ringar, personliga värdighet och mänskliga rättigheter. Vi behöver framför allt föränd ra våra övertygelser och förhållningssätt, och bekämpa globaliseringen av likgiltig heten med dess ’slit- och släng’-kultur och

avgudadyrkan av pengar. Vi behöver ett sär skilt ställningstagande för de fattiga; stärk ta familjer och gemenskaper samt hedra och skydda skapelsen som mänsklighetens ab solut viktigaste ansvar för kommande gene rationer. Vi har den innovativa och tekniska förmågan att vara goda förvaltare av skapel sen.” Sedan anknöt de till en tanke från påven Benedictus XVI, som i olika sammanhang talade om att det ”vid sidan av naturens eko logi, finns vad som kan kallas en mänsklig ekologi, vilken i sin tur kräver en social eko logi” (Världsfredsdagen 2007). På annat håll uttryckte han tanken så här: ”Skadorna på naturen hänger nära samman med kulturen som utformar människans samliv. Om ’hu manekologin’ respekteras i samhället, gag nar detta också naturens ekologi” (encykli kan Caritas in Veritate). Nu uttryckte forskarna som samlats hos Påvliga vetenskapsakademin denna tanke så här: ”En humanekologi som är hälsosam i fråga om etiska dygder bidrar till att uppnå hållbarhet och en miljö i balans. I dag behö ver vi en relation av ömsesidig nytta: sanna värden ska genomsyra ekonomin och res pekt för skapelsen främjar mänsklig värdig het och välbefinnande.” Detta stora vetenskapliga möte och det upprop som publicerades, är en del av den omfattande förberedelse som skett inför på ven Franciskus kommande encyklika om miljö och fattigdomsbekämpning. Den som kanske har bäst insikt i hur det faktiskt förhåller sig med encyklikan är kar dinalen från Ghana, Peter Turkson, ord föranden för Påvliga rådet för rättvisa och

Signum 3/2015

Aktuellt

fred, som det senaste året haft som huvud uppdrag att förbereda encyklikan. I början av mars höll han ett föredrag i ämnet på St Patrick’s University i Maynooth, Irland, un der rubriken ”Fullödig ekologi och hoppets horisont: Omsorg om de fattiga och för ska pelsen i påven Franciskus undervisning”. Inte oväntat väckte föredraget stort upp seende och har citerats och gett upphov till nya funderingar runt om i världen. Peter Turkson sammanfattade: ”Påven Francis kus lyfter fram fullödig ekologi som nyc keln till att ta itu med de besläktade frågor na mänsklig ekologi, utveckling och miljö.” Både detta och innehållet i hans tal i öv rigt kan också ses som ett kraftfullt svar på den utmaning som formulerades av det ve tenskapliga uppropet från Påvliga veten skapsakademins stora konferens. Den första principen är att ”kallelsen att vara beskyddare är fullödig och allomfat tande”. Turkson betonade att det gäller att skydda och vårda både skapelsen och den mänskliga personen. Dessa båda aspekter är ömsesidigt beroende av varandra och tillsammans bidrar de till äkta och hållbar mänsklig utveckling. Turkson underströk att fullödig ekologi ”inte handlar om att göra kyrkan grönare”. Ändå ligger den andra principen nära vad sekulära miljöaktivister skulle säga: ”Driv na av de vetenskapliga bevisen för klimat förändringarna”, sade Turkson, ”är vi kalla de att värna det mänskliga och att respek tera naturens grundläggande funktionssätt som dygder i sin egen rätt”. Det har rapporterats att Vatikanen just av omsorg om den vetenskapliga trovärdighe ten har arbetat mycket noggrant med att gå igenom det vetenskapliga läget i klimatfrå gan och andra miljöfrågor. Många exper ter har kallats in, och olika vetenskapliga aspekter har synats. Turkson ställde sig nu mycket klart bak om den vetenskapliga strömfåra som sam manfattats i FN:s klimatpanels rapport från 2014. Han talade om ”den övertygande kon

sensus som visats av klimatpanelens över 800 forskare”. Och han sammanfattade: ”För den som är kristen är det en plikt att vårda Guds på gående skapelseverk, oavsett orsakerna till klimatförändringarna. Att vårda skapelsen och att utveckla och leva fullödigt ekolo giskt är en grundläggande kristen plikt som lägger grund för utveckling och fred i värl den.” Han citerade också påven Franciskus, som i en predikan nyligen sade: ”En kristen som inte värnar skapelsen, som inte får den att blomstra, är en kristen som inte bryr sig om Guds verk, det verk som föddes ur Guds kärlek till oss.” När det gäller klimatfrågan har påven visat allt större engagemang och allt oftare uttalat sig i mycket kraftfulla ordalag. Som vanligt med stor slagkraft, men också med ett mycket stort allvar och djup oro. Det är uppenbart av kardinalens och andra Vati kanföreträdares framträdanden att påven ser miljöfrågorna, fattigdomen och klimatet som huvudfrågor för innevarande år. Turk son pekade på FN:s konferens för finansie ring av utvecklingsarbete i Addis Abeba i juli, FN:s generalförsamling i september, då påven Franciskus ska hålla tal och världen enas om globala mål för hållbar utveckling, och FN:s klimatkonferens i Paris i decem ber. Den amerikanska allmänhetens intres se för klimatfrågan har varit mycket ljumt eller snarare skeptiskt, men just nu rappor teras en vindkantring i opinionen, som ökat klimatintresset. Förväntningarna inför på vens kommande besök i USA är stora. Det spekuleras om att hans popularitet ska för må den amerikanska allmänheten att defi nitivt vända om till ett starkt och politiskt inflytelserikt klimatengagemang. Men i sitt tal var Peter Turkson dock mån om att tona ner den politiska aspekten. I stället lyfte han fram teologin, och mena de att rättvisa i detta sammanhang fram för allt handlar om relationer. Han beskrev ”den trefaldiga relation som var och en av oss är infogad i, och som är avgörande för

Signum 3/2015

Aktuellt

livet självt”, nämligen ”vårt förhållande till Skaparen, till medmänniskan, och till den naturliga miljö som vi lever i”. Han sam manfattade: ”En människa som är rättvis upprätthåller gemenskapen med Gud, med människan och jorden, och genom att göra så, skapar hon även fred!” När Franciskus säger att vi inte kan räd da miljön utan att också ta itu med de djupa orättvisorna i fördelningen av jordens resur ser, när han säger att denna ekonomi är ”en ekonomi som dödar”, så menade Turkson att han ”inte gör politiska kommentarer utan upprepar urgamla bibliska sanningar”. Och Turkson fortsatte: ”Att vara beskyddare av skapelsen, de fattiga och varje människas värdighet är en nödvändig förutsättning för att vara kristen, för att vara fullt mänsklig.” Den tredje principen gäller en moralisk om vändelse och en förändring av hjärtat. Turk son menar att ”bindande föreskrifter, rikt linjer och mål är nödvändiga verktyg för att ta itu med fattigdom och klimatförändring ar”, men han understryker också visdomen från påven Franciskus namne, nämligen den helige Franciskus av Assisi. ”Ett verkligt praktiskt och hållbart full lödigt förhållningssätt till ekologin mås te bygga på mer än vetenskap, materia och ekonomi, på mer än lagar och politik. När den helige Franciskus blickade mot himlen, när han studerade de underbara och vackra djuren, så svarade han inte med vetenska pens formler eller ekonomens utilitaristiska blick. Han svarade med vördnad, förundran och broderskap. Han sjöng om ’broder Sol’ och ’syster Måne’”. Alla som följt påven Franciskus nära har kunnat märka hur dialog och ”mötets kul

tur” genomsyrar hans undervisning. I den fjärde principen tillämpas ”mötet” på må let att uppnå ekologisk omvändelse. ”I cen trum för denna fullödiga ekologi står upp maningen till dialog och ny solidaritet, en förändring av människans hjärta där det goda i människan, och inte strävan efter vinst, är det avgörande värde som styr vårt sökande efter det globala, det universella gemensamma goda.” Även om påven Franciskus ofta har beskri vits som spontan och oförutsägbar, så vi sar Turksons tal just hur konsekventa hans främsta teman har varit under tiden som påve. Fröna till hans encyklika om ”fullödig ekologi” fanns redan i hans första predikan som påve: Omsorgen om de fattiga och om skapelsen, och ”hoppets horisont”. I ett av sina första tal beskrev påven hur han hade valt sitt namn. Han berättade att den brasilianske kardinalen Claudio Hum mes ”omfamnade mig och kysste mig och sade: ’Glöm inte de fattiga’, och jag tänkte omedelbart på den heliga Franciskus. Fran ciskus var en fredens man, fattig, en man som älskade och vårdade skapelsen”. Så är alltså den första ekologiska encykli kan på väg, utarbetad under ledning av per soner från länder som vanligen brukar an ses finnas i utkanten av Vatikanens mäkti gaste cirklar – länder som Ghana, Brasilien och Argentina. Från ställen där omsorgen om de fattiga och skapelsen självklart flä tas samman. Och en katolsk syn på fullödig ekologi är snart på väg att spridas ut över världen genom den globala kyrkan. andreas carlgren

Signum 3/2015

Informationer

efter ska Franciskus som för ste påve i historien tala in för medlemmarna i den ame rikanska kongressens båda kamrar. En annan av besö kets höjdpunkter blir en jät telik utomhusmässa i Phila

delphia den 27 september. Det blir tredje gången som Franciskus besöker den ame rikanska kontinenten sedan han valdes till påve. Somma ren 2013 besökte han Brasi lien i samband med Världs

ungdomsdagen i Rio de Ja neiro. Och före besöket i USA och Kuba i september, plane rar han att i början av juli be söka tre länder i Sydamerika, nämligen Ecuador, Bolivia och Paraguay.

kathpress 2015-04-22

Medverkande i detta nummer giovanni arledler Jesuitpater, författare och musikkriti ker, bosatt i jesuiternas kommunitet vid det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo söder om Rom. andreas bergmann Jesuitpater, kyrkoherde för Sankt Lars katolska församling i Uppsala. per-arne bodin Professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Rag nar Söderbergs stiftelse, Stockholm. marcia sá cavalcante schuback Professor i filosofi vid Södertörns högskola. andreas carlgren F.d. miljöminister, Stockholm. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala univer sitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhets specialist vid Uppsala universitet.

marc-antoine pérouse de montclos Professor verksam vid Institut Français de Géopolitique inom Université Paris. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskops vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. göran sundström Tekn. dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad. carl otto werkelid F.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagladet 2001–2008. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missions vetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 3/2015

Innehåll Signum nr 3/2015 årgång 41 Ledare

Evolutionshistoria

1 ulf jonsson

34 stig olsson

Relativismen ifrågasatt – Det är dags att kritiskt skärskåda vår tids utbredda sanningsrelativism.

Krönika

3 carl otto werkelid Året var 2015

En motsägelsefull nihilism – Yuval Noah Harari: Sapiens.

Analyser och rapporter

38 marc-antoine pérouse de montclos Nigeria – Boko Haram, de kristna och de andra

Aktuellt

Omläsning

4 andreas bergmann

45 sten hidal

Fattigdomens många ansikten

5 andreas carlgren

Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

Kyrkohistoria

8 kjell blückert

Ljus och skuggor över Nathan Söderblom – 100 år efter Nathan Söderbloms utnämning till ärkebiskop.

Litteratur

15 stig olsson

Lars Ahlins värld – Om ett författarskap som valde att ”sjunga för de dömda”.

Filosofi

21 marcia sá cavalcante schuback Hur mycket utopi behöver människan för att leva? – Med anledning av Jayne Svenungssons bok Den gudomliga historien: profetism, messianism och andens utveckling.

Musik

24 giovanni arledler

Anton Bruckner – Guds musiker

Religionsdialog

30 les voies de l’orient

Interreligiös dialog – en väg till inre förvandling

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Då bokarna slog ut – naturen och nåden i Gunnar Rosendals glädjeböcker

Film

49 minna salminen karlsson

Fasta medarbetare

Bokrevy

Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl,

51 göran sundström

Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay,

53 anders piltz

Bagarsonen från Linköping som satte Sverige på kartan – Elena Balzamo: Den osynlige ärkebiskopen. Essäer om Olaus Magnus.

55 per-arne bodin

”Det är dags att ruska om Kremls murar!” – V ladimir Sorokin: Tellurien.

57 jan-olof hellsten

Ett land på andra sidan Östersjön – Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand. Slutet för den röda människan.

60 gunilla maria olsson

Samhällskritik med kristen fond – Patrik Hagman: Om sann gemenskap. Att leva i en kapitalistisk hederskultur.

62 sten hidal

Varför kristna är bättre än hedningar – för samhället – Justinus Martyren: Apologi för de kristna, Andra apologin samt Justinus martyrium.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Still Alice är inte Fortfarande Alice

Vetenskapliga helikopterperspektiv med glimten i ögat – Lars Melin: Faktiskt!

Prenumeration 2015

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 juni.

sverige porto betalt port payé 3/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

maj

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Relativismen ifrågasatt

Syster Sofie O.P. | Vilket himla liv Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter

Året var 2015

ErbjudandE 224:-

2015

Fattigdomens många ansikten Påvens kommande encyklika: miljö och rättvisa hör samman

(ord. pris 323:-)

Kjell Blückert

Ljus och skuggor över Nathan Söderblom Stig Olsson

Lars Ahlins värld Marcia Sá Cavalcante Schuback

ErbjudandE

235:-

Hur mycket utopi behöver människan för att leva?

ErbjudandE

210:-

ErbjudandE

145:-

Giovanni Arledler

Anton Bruckner – Guds musiker Som om Gud inte finns En bok om sekularisering magnus malm Inbunden 255 s.

Karl Rahner | Andliga texter Inledning och sammanställning av philip endean s.j. Danskt band 220 s.

Att bli människa Och leva ett rikt liv

Les voies de l’Orient

josef maureder s.j. Danskt band 97 s.

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Interreligiös dialog – en väg till inre förvandling Marc-Antoine Pérouse de Montclos

Nigeria – Boko Haram, de kristna och de andra