Signum 4/2012 by Signum

sverige porto betalt port payé 4/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Katolsk Bokhandel i Stockholm AB Det kontroversiella celibatet

söker

Kvalificerad bokhandelsassistent

Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs

Katolsk Bokhandel vid Kungsträdgården i Stockholm, ägs av jesuiterna i Sverige och har funnits sedan 1887.

Philippe Lécrivain

Två olika sorters präster inom den katolska kyrkan

Bokhandeln, som är en av Sveriges ledande specialboklådor för teologisk, andlig och filosofisk litteratur, befinner sig i ett intressant utvecklingsskede och söker en kvalificerad bokhandelsassistent.

Per Beskow

Sökanden skall i samverkan med övriga medarbetare och styrelsen utveckla bokhandelns verksamhet och profil.

Patristikens århundrade

Sökanden ska ha intresse och engagemang för bokhandelns utbud genom egna studier eller yrkeserfarenhet samt vilja och förmåga att ta sig an varierade arbetsuppgifter såsom försäljning, inköp, distribution och marknadsföring.

Magnus Ringgren

Ansökan med meritförteckning skickas senast den 30 juni 2012 till Katolsk Bokhandel i Stockholm AB c/o Christoph Hermann SJ Kungsträdgårdsgatan 12 111 47 Stockholm

Strindberg och religionen – en marginalanteckning

John Donnes många ansikten Eisabeth Stenborg

Sabine Demel

Varför det är trovärdigare att tillåta ett andra äktenskap

eller via e-post till: christoph.hermann@jesuiten.org

Anthony O’Mahony www.signum.se

Kopternas utmaningar efter Shenouda Georg Evers

Kyrkan och politiken i Burma

2012

Innehåll Signum nr 4/2012 årgång 38 Ledare

Kyrkorätt

1 philip geister & klaus misgeld

29 sabine demel

Det kontroversiella celibatet – Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten.

Aktuellt

3 phyllis zagano

Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs – Vatikanen försöker styra upp självständiga ordenssystrar i USA.

6 katrin åmell

Möte med syster Evelyn – Några kommentarer från det andliga verkstadsgolvet.

Kyrkohistoria

8 philippe lécrivain

Två olika sorters präster inom den katolska kyrkan – En historisk exposé över celibatets utveckling.

Varför det är trovärdigare att tillåta ett andra äktenskap – om problemet med de omgifta frånskilda – Tre förslag på hur den katolska kyrkan skulle kunna tillåta en andra vigsel.

Lyckoforskning Därför är religion bra för dig – En modern apologi.

Analyser och rapporter

42 anthony o’mahony

Kopternas utmaningar efter Shenouda – En reflektion över den avlidne påvens långa styre och framtiden.

45 georg evers

Hopp om förändring – kyrkan och politiken i Burma – Kyrkorna spelar en ovanligt aktiv roll i det nya Burma.

Bokrevy

14 per beskow

51 gert-ove fridlund

Litteratur

18 magnus ringgren

John Donnes många ansikten – Apropå Gunnar Hardings översättning av John Donnes Skabrösa elegier och heliga sonetter.

Filosofi

21 harald schöndorf

Robert Spaemann – filosof – Om en av Europas mest välrenommerade filosofer som just fyllt 85 år.

Litteratur

27 elisabeth stenborg

Strindberg och religionen – en marginalanteckning – Om författaren som ville vara ”karaktärslös”.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

39 mark vernon

Patristik Patristikens århundrade – Under 1900-talet fick patristiken en renässans.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Finlands två krig sedda ur hemmafrontens synvinkel – Brita von Troil: Bolsjevikerna kommer! Livet på en bruksort under andra världskriget.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

58 peter wiberg

Kroppens teologi – Syster Sofie O.P.: Till man och kvinna skapade han dem. En introduktion till kroppens teologi.

60 jan-olof hellsten

Religionsundervisningens ljusnande framtid? – Skolinspektionen: Mer än vad du kan tro.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 klaus misgeld

Två eller ett folks hemland? – Ingmar Karlsson: Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände?

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Ironiska noveller – Woody Allen: Rena anarkin.

53 carl johan ljungberg

Prenumeration 2012

Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 september 2012.

Ledare

Det kontroversiella celibatet – Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten.

rågan om prästcelibatets vara eller icke-vara har under senare tid åter blivit föremål för debatt, ja viss polemik. Frågan har aktualiserats främst i tysktalande länder genom flera upprop som, bland andra kyrkliga reformer, kräver det obligatoriska prästcelibatets avskaffande. Diskussionen är nödvändig. Men det stora engagemang som frågan väcker samt debattens emotionella ljudnivå förhindrar snarare ett sakligt samtal om celibatets pro et contra. När man följer debatten blir man förbluffad över hur motståndare till celibatet kan påstå att katolska kyrkans framtid hänger på att livsformen avskaffas, samtidigt som de inte förmår förklara på vilket sätt avskaffandet skulle hjälpa kyrkan att lösa sina nuvarande problem, något som även Hermann J. Pottmeyer kritiskt anmärker i sin artikel om de tyska teologernas memorandum (Signum 6/2011). På samma sätt hör man sällan riktigt övertygande argument från den andra sidan som förtydligar varför denna livsform skulle vara så viktig för kyrkan att man också i fortsättningen vill hålla fast vid att prästerna ska vara förpliktigade att vara ogifta och betala det höga pris som detta liv innebär för många. Trots att frågan är mycket konkret förs debatten för det mesta på en alltför hög abstraktionsnivå. Medan celibatets försvarare för det mesta nöjer sig med att kasta bibelcitat omkring sig består många celibatmotståndares insats i att predika obevisade an-

taganden som hårda fakta. Påståenden som att celibatets avskaffande skulle förhindra pedofili eller att prästbristen skulle upphöra och västvärldens andliga kris bemästras framstår som rena gissningar, föga överensstämmande med kända fakta – kända även för många av debattörerna. En hastig blick över de ekumeniska staketen in i våra kristna grannars trädgårdar kan räcka och leda till insikten att knappast något enda konkret problem skulle försvinna om celibatet gick i graven, men att det skulle tillkomma några inte alls oviktiga, beaktansvärda nya. Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten. I stället nöjer man sig antingen med dunkla antydningar av anekdotisk natur som ska bevisa att ingen präst faktiskt lever sitt celibat, eller så hävdar man att denna livsform är så oproblematisk att det överhuvudtaget inte finns något att diskutera. Men flera hundra års erfarenhet av en mer eller mindre konsekvent praktiserad livsform i den katolska kyrkan med drygt en miljard medlemmar, samt de ortodoxa och reformerta kyrkornas samlade erfarenhet av hur samfund som inte har denna livsform fungerar, borde duga som underlag för en analys, grundad på fakta i stället för på obevisade påståenden. Ett exempel på ett föga reflekterat men ofta upprepat påstående är att celibatära präster sägs vara olyckliga i sin påtvingade av-

Signum 4/2012

Ledare

hållsamhet och bara väntar på den dag då den förment människofientliga livsformen avskaffas. Varför inte fråga prästerna själva hur de mår? Av undersökningar som har gjorts i USA framgår att 92,4 procent av prästerna är lyckliga i sin kallelse och sitt arbete. Det vore intressant att göra liknande studier i Europa. Ett annat påstående som skulle må bra av djupare empiriska efterforskningar är att gifta präster visar bättre förståelse för gifta människors livssituation. Det innebär i förlängningen att gifta präster fungerar bättre som själasörjare för människor som lever i en parrelation än vad ogifta präster gör. Påståendet verkar övertygande men behöver inte vara sant. En person som har rest mycket är inte nödvändigtvis en bra guide och egna erfarenheter kan vara den mest effektiva blockeringen för en människa att ta till sig andras erfarenheter. En enkel undersökning bland par som tar själasörjande tjänster i anspråk skulle kunna ge upplysande svar, och vi skulle kunna slippa ideologiska låsningar. Men även den andra sidan – celibatets försvarare – skulle må bra av lite mer faktaunderlag och inte minst ärlighet gentemot de sanna motiven för sin hållning. För den katolska kyrkan är celibatet en ekonomiskt mycket gynnsam uppfinning. Varför inte medge detta? Katolska präster är billiga i drift och lätta att förflytta. Lojaliteten mot kyrkan är hög och utbildningen för det mesta lång och gedigen. Allt detta är en direkt eller indirekt följd av prästernas livsform. Tydligast blir det ogifta livets potential när man ser på de religiösa ordnarna. Deras manliga medlemmar utgör en tredjedel av den katolska kyrkans prästerskap. De har frivilligt avlagt ett kyskhetslöfte som gör att de de facto lever i celibat utan att de formellt faller under kyrkans celibatsförpliktelse för präster (ett enkelt faktum som på ett häpnadsväckande sätt förbises i debatten). Ta bort de manliga och kvinnliga ordnarnas insatser genom kyrkohistorien som missionärer, lärare, forskare etcetera, och det som

skulle bli kvar av den katolska kyrkan skulle vara ett ganska mediokert samfund med en spridning över ett antal Medelhavsländer. Men att kyskheten är en viktig ingrediens i kyrkans framgångsrecept gäller inte bara för ordnarna utan med viss modifikation också för det celibatära prästerskapet. Den katolska kyrkan i Sverige, till exempel, skulle knappast finnas utan celibatet. Även nu – då kyrkan ekonomiskt någorlunda står på egna ben – är det finansiella läget fortfarande ansträngt. Den lön som kyrkan kan betala sina präster ligger på mindre än en fjärdedel av de summor som de statsfinansierade teologer och präster som undertecknade de tyska och österrikiska memorandum tar in. Skulle lönen i stället ligga på den nivå som krävs för att substantiellt kunna bidra till en familjs försörjning så skulle det i Sverige inte finnas några katolska präster utanför storstäderna. En annan praktisk fördel med celibatet som kyrkans ledare ofta förtiger är alla de trovärdighetsproblem som de slipper. När prästerna inte behöver navigera i familjelivets och parrelationernas moraliskt av kyrkan så hårt reglerade farvatten blir också utövandet av kyrkligt ledarskap mycket enklare. Allt från preventivmedelsanvändning till skilsmässor förblir för präster ett problem hos ”de andra”. Den celibatära distansen här kan vara en fördel men den kan visserligen också, vilket bör sägas, leda till en känsla av överlägsenhet och en ”ledarstil präglad av klerikal paternalism” (Pottmeyer, ibid.). Problemet med celibatsdebatten är att den har blivit ”religiös” i ordets negativa, det vill säga i dess emotionella och realitetsfrånvända bemärkelse. Så länge celibatets motståndare behandlar frågan med större känslomässigt engagemang än frågan om Guds existens kommer debatten även i framtiden att leda till föga mer än pajkastning. Och så länge kyrkans företrädare är lika restriktiva som hittills med att tillåta undantag från celibatsregeln, undantag som ofta mycket väl

Signum 4/2012

Ledare

kunde motiveras även med den befintliga kyrkorätten, kommer intrycket att kvarstå att livsformen är viktigare än det prästerliga uppdraget i vars tjänst denna regel står.

Detta dödläge är skadligt för både kyrkan och de andliga värden hon vill förmedla. Kyrkan behöver en celibatsdebatt – men inte den som vi har nu. philip geister & klaus misgeld

Aktuellt

Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs I USA finns nästan 60 000 katolska ordenssystrar, och de flesta av dem är anslutna till organisationen Leadership Conference of Women Religious, LCWR. Ordenssystrarna åtnjuter stort förtroende och uppskattning bland katolikerna i allmänhet, men relationen mellan LCWR och kyrkans ledning har däremot inte alltid varit enkel. Troskongregationen i Rom publicerade i mitten av april ett dokument med skarp kritik mot LCWR och diskussionens vågor har sedan dess gått höga. Vatikanens agerande har väckt djupt obehag hos många katoliker, inte bara bland ordenssystrarna. Ärkebiskopen i Seattle, J. Peter Sartain, har fått i uppdrag att leda en dialogprocess med LCWR kring dokumentet, men kyrkoledningens förtroendekapital är hårt anfrätt inför starten av den processen.

är Vatikanen den 18 april offentligt tillkännagav slutsatserna från en av sina båda undersökningar av situationen bland kvinnliga ordnar i USA väckte man en sovande björn. Allmänhetens reaktion på dokumentet ”Läromässig bedömning av LCWR” (Doctrinal Assessment of the Leadership Conference of Women Religious) har i många fall varit: ”Skämtar de?” Ledarartiklar, namninsamlingar, liksom en kampanj på Twitter klandrar vad som uppfattas som en attack från Vatikanens sida. Det starka offentliga stödet för ordenssystrarna vittnar både om hur uppskattade systrar-

na är bland amerikanska katoliker och om den betydelsefulla roll som de har i katolska sammanhang i USA. Systrarna arbetar inom hälsovård, utbildning och sociala verksamheter, och de ger röst åt dem som har svårt att göra sig hörda. Den läromässiga bedömningen från Vatikanen utgår från och fördjupar de frågeställningar som Kongregationen för ordenslivet tog upp redan vid sin visitation av de kvinnliga ordensgemenskaperna i USA år 2009–2011. Texten koncentrerar sig på den största samarbetsorganisationen för katol-

Signum 4/2012

Aktuellt

ska ordenssystrar, Leadership Conference of Women Religious (LCWR) och dess befattningshavare, som varit föremål för Troskongregationens undersökning. I det stramt hållna dokumentet kritiserar Troskongregationen LCWR – som består av 1 500 medlemmar och som i sin tur representerar majoriteten av de 57 000 katolska ordenssystrar som finns i USA – och man ålägger LCWR att samarbeta med de tre av Vatikanen utsedda handläggarna av ärendet, under ledning av ärkebiskop J. Peter Sartain. Om så inte sker, förlorar LCWR sin officiella status som en kyrkorättsligt erkänd organisation. Det har nu gått fyra år sedan prefekten för Troskongregationen i Rom, den amerikanske kardinalen William Levada, första gången gick ut med att han var allvarligt bekymrad över LCWR. Det är uppenbart att de typiska ömtåliga frågorna i kyrkan – feminism, preventivmedel, abort, homosexualitet, kvinnliga präster, doktrinära meningsskiljaktigheter, auktoritet – har spelat en avgörande roll i samband med den tillrättavisning som nu riktats till ledarna för merparten av ordenssystrarna i USA. Undersökningen föranleddes ursprungligen av material från tre olika områden: innehållet i anföranden vid LCWR:s årsmöten, organisationens policy angående så kallad corporate dissent (kollektiva uttryck för en mot kyrkoledningen avvikande uppfattning), samt det som Troskongregationen kallar ”radikal feminism”. På dessa tre områden undersöktes de uppfattningar som LCWR förmodades ha om homosexualitet, kvinnliga präster, liksom även ”vissa radikala feministiska teman” och ”kommentarer om ’patriarkat’”. De reformer som Troskongregationen vill genomföra är exempelvis att omarbeta LCWR:s stadgar; att gå igenom organisationens planering och projekt; att skapa nya projekt; att granska och ge riktlinjer för liturgiska texter; att ompröva deras relatio-

ner till andra organisationer, i synnerhet till Network (en lobbygrupp för social rättvisa) och Resource Center for Religious Institutes (ett rådgivande organ i både civilrätt [civil law] och kyrkorätt). Enligt dokumentet från Vatikanen ska ordföranden i LCWR i april 2008 för första gången ha fått information om att en undersökning var på gång. Nästan ett år senare, i mars 2009, fick man ett brev som upplyste om att en ”läromässig bedömning” ledd av biskop Leonard Blair från stiftet Toledo, Ohio, skulle komma att genomföras. Strax därefter hade biskop Blair, och amerikanen monsignore Charles Brown från Troskongregationen, ett möte med representanter för LCWR. Ett av de dokument som granskades vid detta tillfälle var LCWR:s ”manual för handledning i ledarskap” –LCWR sponsrar ledarskaputbildning. – Dessutom gick man igenom en del information om Network och Resource Center for Religious Institutes. Vid ett möte mellan biskopar från Troskongregationen och kardinal William Levada i januari 2011 sades att ”den läromässiga och pastorala situationen i LCWR är oroväckande och en allvarlig angelägenhet”, i synnerhet med tanke på organisationens internationella inflytande. Man kom också fram till att Heliga stolen borde se till att LCWR reformerades, och att Troskongregationen borde överväga möjliga kyrkorättsliga åtgärder. Ett aktstycke som Troskongregationen betraktar som djupt problematiskt och som framhävs i dokumentet är ett anförande som dominikansystern Laurie Brink höll vid LCWR:s årsmöte 2007. I anförandet menade hon att somliga ordenssystrar ”rör sig bortom kyrkan” eller ”till och med bortom Jesus”. Troskongregationen har tagit detta uttalande ur dess sammanhang och hävdar att Brinks kommentar var ”orsak till en allvarlig skandal” och att den ”utmanar… väsentliga aspekter av katolsk tro… och är oförenlig med ordenslivet”. Men Brink sade i själva verket att just detta alternativ (ett av

Signum 4/2012

Aktuellt

fyra alternativ som hon tog upp) ”inte var uttryck för katolskt ordensliv”. I mars i år fick organisationens ledare reda på att de vid sitt årliga besök i Vatikanen i april månad skulle få ta del av resultatet av Troskongregationens bedömning. Under besöket fick tre styrelsemedlemmar i LCWR – Pat Farrell, Florence Deacon (båda franciskansystrar) och Mary Hughes (dominikansyster) – och den verkställande direktorn Janet Mock (Confraternity of St. James), dokumentet endast fem timmar innan den amerikanska katolska biskopskonferensen offentliggjorde rapporten. Biskopskonferensen hade utsett ärkebiskop J. Peter Sartain (Seattle, Washington) och biskop Thomas J. Paproki (Springfield, Illinois) och bis kop Blair som Vatikanens representanter för implementeringen av reformen av organisationen. Vatikanens ingripande ligger inom ramen för den katolska kyrkorättens bestämmelser, eftersom LCWR är en av två godkända grupper som representerar amerikanska ordenssystrar gentemot Vatikanen. Den andra och mer konservativa gruppen, Conference of Major Superiors of Women Religious (CMSWR) består av 168 medlemmar som representerar omkring 8 000 ordenssystrar. Några få ordnar tillhör både LCWR, som grundades på Vatikanens begäran 1956, och CMSWR, som godkändes 1995. Det är inte otänkbart att Vatikanen kommer att beordra att LCWR upplöses eller att man åtminstone upphäver dess officiella kyrkorättsliga status, om LCWR inte visar samarbetsvilja. Den uppenbara spänningen mellan Troskongregationen och LCWR återspeglar samtidigt en skillnad i det sätt på vilket män och kvinnor i den katolska kyrkan utför sin tjänst. Handläggarna – manliga präster som inte själva är medlemmar i någon religiös orden – hamnar på ett grundläggande plan på kollisionskurs med de kvinnliga ordensmedlemmarna. Kvinnorna klandras i dokumentet för att vara alltför engagerade i so-

cial verksamhet i stället för i sådana frågor som Troskongregationen särskilt ägnar sig åt – i synnerhet frågor om kvinnliga präster, homosexualitet och abort. Dokumentet påpekar exempelvis ”frånvaron av initiativ” bland LCWR:s medlemmar när det gäller att främja ett positivt mottagande av kyrkans lära ute i samhället. Man ger också en uttrycklig hänvisning till Johannes Paulus II:s apostoliska brev som avvisar vigning av kvinnor till präster. Men medlemmarna i LCWR har ett annat perspektiv på vad det innebär att vara katolsk ordenssyster. De svarar på en kallelse till tjänst som är annorlunda än prästers och biskopars. De senare förstår sitt arbete i mer läromässiga termer. Det hela kan tolkas som en krock mellan vad kyrkan säger och vad den gör. Apostoliska eller aktiva ordenssystrar kan sägas fortsätta det som man i den tidiga kyrkan kallade diakonatets tjänst, låt vara att de inte är präster. Några ordnar är engagerade i utbildning, andra är verksamma på sjukhus, åter andra är engagerade i socialt och pastoralt arbete. Alla lever dock sina liv hängivet för Guds Ord i Skriften, för liturgin, och för kärleken till nästan. Det arbete som de ägnar sig åt färgar av sig på deras gemensamma uttalanden, vilka ofta fokuserar de fattigas svåra situation. Precis som påven Benedictus XVI skriver i sin första encyklika, Deus caritas est, är en sådan tjänst mer än bara social verksamhet. Den förstås som en förlängning av Jesu tjänst i kyrkan. Ordenssystrarnas liv återspeglar därmed deras kallelse att leva evangeliet. Den nu aktuella konflikten handlar om att Troskongregationen och LCWR har olika uppfattningar om LCWR:s funktion och syfte. Organisationen grundades på Vatikanens uttryckliga önskan för att ”främja den andliga välfärden bland ordenssystrar i USA; säkerställa en ökad effektivitet i deras apostoliska verksamhet; främja en god systerlig och broderlig samverkan mellan ordenssystrar och ordensmän i USA, liksom med hierarkin, prästerna, och andra katols ka organisationer.”

Signum 4/2012

Aktuellt

Men Troskongregationens dokument gör gällande att ”LCWR också har ett uttryckligt ansvar att sprida tron”, något som dock utan tvekan primärt är biskoparnas ansvar. Detta kan i sin tur ge intrycket av att ordenssystrarna skulle vara ansvariga inför biskoparna i princip på samma sätt som präster och diakoner är det. Men kvinnliga ordnar är kyrkorättsligt sett officiellt godkända organisationer av lekkvinnor vigda till ett liv i evangeliets tjänst och enligt evangeliets värderingar. De kan inte predika annat än genom sitt arbete. LCWR talar ofta på dessa ordenssystrars vägnar. Det är visserligen inte en lobbygrupp men har på amerikansk nationell nivå gått in i samtal om frågor som migration, hälsovård och andra liknande frågor. LCWR gjorde, exempelvis, gemensam sak med Network när man bad om en revidering av Affordable Health Care for America Act i syfte att tematisera frågor om religionsfrihet mer generellt. LCWR anslöt sig däremot inte till de amerikanska biskoparna när dessa tryckte på för en mer omfattande omarbet-

ning av lagstiftningen. LCWR har inte engagerat sig i frågor om abort eller samkönade äktenskap utan överlåtit dessa diskussioner till enskilda biskopar och till den amerikanska katolska biskopskonferensen. Organisationen tycks inte heller ha ansett det vara nödvändigt att presentera den katolska läran i dessa frågor för sina medlemmar i ledande ställning. Allmänheten – såväl katoliker som andra kristna – kommer att betrakta Vatikanens senaste räd som ett försök från hierarkin, vars inflytande minskar, att tysta ner kvinnorna och att permanent utestänga dem från maktens korridorer. Den allmänna opinionen tar, på det hela taget, parti för ordenssystrarna, vilkas verksamhet är mera känd och i vida kretsar också mera uppskattad än vad uttalandena från hierarkin är, en hierarki som uppenbarligen är blind för de moraliska bristerna hos alltför många personer inom sina egna led. phyllis zagano översättning: fredrik heiding

Artikeln är hämtad från The Tablet den 28 april 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Möte med syster Evelyn – Några kommentarer från det andliga verkstadsgolvet.

början av maj månad befann jag mig vid ett större retreatcentrum i USA, som drivs av ett 60-tal apostoliska dominikansystrar. Liksom i allmänhet i västvärlden var systrarna till åren komna, mellan 70 och 102 år närmare bestämt, men de hade god hjälp av lekfolk utifrån för sitt arbete. På helgerna, då antalet gäster var som högst, var dock delar av personalen utifrån lediga och systrarna fick sköta det mesta själva. Syster Evelyn, som såg ut att vara i 80-års-

åldern, tog emot mig när jag anlände till retreatcentret, vilket tillika var systrarnas kloster. Hon visade mig vänligt och pedagogiskt runt i den jättelika anläggningen. Den byggdes en gång i tiden för att rymma 600 systrar och det var inte helt enkelt att orientera sig i alla långa korridorer. Syster Evelyn, som tidigare hade varit lärare vid systrarnas skola i närheten, visste dock hur man ska göra för att folk inte ska gå vilse i kloster. Efter visningen sade hon:

Signum 4/2012

Aktuellt

– Nu ska du visa mig vägen till kyrkan och matsalen! Den helg jag tillbringade vid centret fylldes det av åtminstone fem olika grupper, som ägnade sig åt olika aktiviteter alltifrån missionsadministration till yoga och Centering Prayer. Systrarna har en välförsedd boklåda, där även deras konstnärliga alster säljs och där gästerna tas emot och registreras vid ankomsten. Gissa vem som ensam tillbringade större delen av helgen i boklådan? – Syster Evelyn. Där fanns alltid folk. Klockan tio på kvällen stängde hon för dagen och gick och lade sig en trappa upp, där även jag sov, och vi delade bekvämlighetsinrättningar och duschar med cirka 20 andra kvinnor i korridoren, ungefär som på ett ungdomsläger. Klockan sju morgonen därpå var syster Evelyn åter på plats i boklådan, där morgonpigga gäster handlade eller bara samtalade med henne. Jag skämtade med henne och frågade om hon arbetade dygnet runt. – Å nej, svarade hon, jag sover på natten, men med öppen dörr, för någon kan ju komma och ringa på ytterdörren och då måste jag kunna höra det och gå ner och se vem det är. När jag uttryckte min beundran över hennes insatser, systrarnas arbete i allmänhet och den varma, öppna atmosfär de skapar, sade syster Evelyne: – Ja, vi tycker mycket om den här sortens apostolat och alla människor som söker sig

hit, men nu vill ju Vatikanen stoppa oss! Du har väl läst skrivelsen till LCWR? – Troskongregationen anklagar oss för att vi inte uttalar oss mot aborter, men det betyder ju inte att vi är för aborter. Vi är verkligen emot dem, men eftersom biskoparna och många andra talar så mycket om det, gör vi andra saker.

Reflektion Syster Evelyn är urtypen för apostoliska systrar i USA. Flertalet är 70–80 år gamla. Under ett långt liv har de arbetat hängivet och idogt nära människor – ofta bland de mest utsatta under primitiva villkor. Så långt de fysiska krafterna tillåter fortsätter de troget på samma vis. Det är inte förvånande att folk älskar dem och även uttrycker det. Är det sådana som syster Evelyn Vatikanen och vissa av biskoparna i USA uppfattar som ett så allvarligt hot att de måste stoppas med disciplinära medel?! I skrivande stund (18 maj) har LCWR ännu inte svarat på Troskongregationens skrivelse. Däremot har de meddelat att de vill ta god tid på sig för överläggningar och bön i den svåra situation som uppstått. Under min tid i USA har jag haft tillfälle att delta i samlingar av olika slag för ordenssystrar, där naturligtvis Vatikanens agerande varit ett ofrånkomligt samtalsämne. Överallt har man uppmanat varandra: ”Vi måste be för kyrkan.” – Som väl är har ännu ingen kunnat stoppa människors bön. katrin åmell

För det senaste varje vecka inom livsfrågor och bioetik: – prenumerera på Respekts nyhetsbrev på www.respektlivet.nu

Signum 4/2012

Kyrkorätt

Varför det är trovärdigare att tillåta ett andra äktenskap – om problemet med de omgifta frånskilda av sabine demel

”A

tt den katolska kyrkan är så obarmhärtig här” – denna utsaga är ett stående inslag i frågan om de så kallade omgifta frånskilda. Den kyrkorättsliga situationen för dessa människor och de pastorala konflikter som uppstår på grund av denna upplevs sedan länge inte bara av de berörda själva utan också i vidare kretsar inom kyrkan – inklusive somliga präster, kyrkoherdar och biskopar – som otillfredsställande och beklagansvärd. Detta faktum visar sig också i de många officiella kyrkliga ställningstagandena till, och de vetenskapliga undersökningarna av, frågan vad man ska göra med de omgifta frånskilda. Ställningstagandena och undersökningarna ger alla belägg för att det inte är läran om äktenskapets oupplöslighet, och att komma runt den, som är problemet för de ”normala” troende och kyrkliga ämbetsinnehavare; svårigheterna orsakas mer av de kyrkorättsliga följdverkningarna för var och en som – av någon orsak – trots de bästa avsikter och största ansträngning på grund av oupplösligheten [ändå] misslyckas med sitt äktenskap. Kyrkan befinner sig här i en konflikt. Biskoparna från Övre Rehn-området tydliggör denna konflikt när de skriver: ”Kyrkan kan inte förhandla bort Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet, men hon kan dock inte blunda för att många äktenskap misslyckas.” (Gemensamt herdabrev, nr 2).1

Man kan också uttrycka det så här: Svårigheten i det pastorala umgänget med omgifta frånskilda ligger i balansgången mellan att erbjuda barmhärtighet utan sanning och samtidigt litet av barmhärtighetens sanning … Ty äkta barmhärtighet (går) aldrig att skilja från sanningen.2

Men många troende upplever sedan länge att den katolska kyrkan även har offrat sanningens barmhärtighet, vilket anklagelsen om obarmhärtighet visar. En anklagelse som inte bara går att förnimma här och där utan överallt, tvärs igenom den kyrkliga gemenskapen, och inte bara tidvis utan ständigt. För sin egen trovärdighets skull måste kyrkan bemöta dessa anklagelser och försöka utröna om det finns bättre regler än de nuvarande. De följande övervägandena vill ta med dessa frågor i beräkningen.

Kyrkorätten i tjänst för själarnas frälsning – underlag för en nyordning En kyrka som uppfattar sig själv som frälsningens sakrament, som ett tecken på och ett verktyg för Guds kärlek och barmhärtighet – som den katolska kyrkan gör och ytterst tydligt uttryckt i och med Andra Vatikankonciliet i kyrkokonstitutionen Lumen gentium (1; 9; 48; 59) – behöver för att kunna förverkliga sina anspråk också en rättsuppfattning, en rättsordning och en rättstilllämpning, som stöder, garanterar och leder

Signum 4/2012

Kyrkorätt

dess frälsningsuppdrag i ordnade former. Mot denna bakgrund får slutorden i den kyrkliga lagboken från 1983 en paradigmatisk betydelse: … och ha själarnas frälsning för ögonen, vilket alltid måste vara den viktigaste lagen i Kyrkan (can. 1752).

Lag och rätt står – idealiskt – inte i motsats till själarnas frälsning utan i dess tjänst. De utgör grundvalen för själarnas frälsning men måste därför inte bli dess gräns. Ty själarnas frälsning står över lag och rätt, inte under dem, eftersom fullgörandet av själarnas frälsning är barmhärtigheten, som orienterar sig med hjälp av lag och rätt, men som också övergår dessa.3 Fritt efter Thomas av Aquino: rätt och rättfärdighet utan barmhärtighet är grymhet. Men även omvänt gäller: barmhärtighet utan rätt är anarki och godtycke!4 Det betyder att själarnas frälsning inte kan förverkligas med vare sig enbart lag och rätt eller uteslutande barmhärtighet utan endast i samspelet mellan dessa båda. Själarnas frälsning är det egentliga målet för lag och rätt i kyrkan. Som högsta lag i kyrkan och därmed som rättesnöre för allt kyrkligt handlande liksom även som ”proberstenen för kyrklig rätt”5 inbegriper den frälsningen av den enskilda/e, av den direkt berörda gemenskapen liksom även av hela Gudsfolket. Kanske fanns det en, till och med avgörande, orsak till varför den kyrkliga lagstiftaren inte formulerade maximen för den kyrkliga rätten som en isolerad normerande grundsats utan vävde in den i konkreta rättsliga handlingar, nämligen i förflyttandet av präster mot deras vilja (can. 1748–1752 Den kanoniska lagen, CIC/1983): I mål som gäller förflyttning skall föreskrifterna i canon 1747 tillämpas, varvid man alltid skall iaktta kanonisk rättvisa och ha själarnas frälsning för ögonen, något som alltid måste vare den främsta lagen i Kyrkan (can. 1752).

Här medvetandegörs tydligt att det rättsliga förfarandet måste ta hänsyn till inte endast den berörda prästens frälsning eller den berörda församlingens frälsning utan bådas. Men också frälsningen av den församling dit prästen i framtiden kommer att förflyttas, och Gudsfolkets frälsning i det (överordnade) stiftet och i hela kyrkan måste vägas in i bedömningen.

Nödvändigheten av rättsprinciperna dispens, kanonisk rättvisa och epikie Detta konkreta exempel med förflyttning av präster mot deras vilja pekar dock också på ett annat viktigt moment: För att kunna åberopa själens frälsning räcker det inte med att avkunna rättsligt korrekta domar. De olika intressen och omständigheter vilka måste tas i beaktande under aspekten av själarnas frälsning, kan endast bedömas och avvägas mot varandra om man i beaktandet av lagarna använder ytterligare överordnade gällande rättsliga institut. De berättigar, och kräver till och med, att man vid behov korrigerar en lag på grund av sann rättfärdighet.6 Själarnas frälsning är därmed ”framför allt en princip för rättstillämpning, som emellertid behöver ytterligare rättsliga institut för att rättsligt kunna tillämpa anspråket på att bidra till frälsningen”.7 Här bör framför allt de tre rättsprinciperna dispens, kanonisk rättvisa och epikie nämnas. Det gemensamma för alla tre rättsprinciperna består i att alla strävar mot ett och samma mål: att inte enbart handla efter bokstaven utan efter den djupare medvetenheten om lagarna och därigenom göra varje enskild människa rättvisa i hennes konkreta vardagliga livssituation. Dispens: Utifrån det latinska pendere (avväga), grundar sig det rättsliga institutet dispens på tanken om en våg, förmodligen gudinnan Justitias (rättvisans) våg, som avgör människans öde. I den gällande kyrkorätten finns det ett eget avsnitt om dispensen, vilket omfattar can. 85–93. Enligt detta innebär dispensprincipen att den ansvariga kyrkliga myndigheten (i regel stiftets

Signum 4/2012

Kyrkorätt

biskop och i undantagsfall påven respektive den apostoliska stolen) kan upphäva en lags förpliktande verkan (inte själva lagen) för en enskild person. Men för att dispensen inte ska leda till godtyckligt gynnande får den endast beviljas om den verkar vara nödvändig eller nyttig för den berörda personens andliga väl, respektive om innehållet i en särskild lag skulle tillfoga denna person orätt, skada eller en grov nackdel. Kanonisk rättvisa: För denna finns det inte något eget avsnitt i den kanoniska lagen (CIC), däremot krävs ”aequitas canonica” utan närmare förklaring på flera ställen (can. 19; 122; 221 § 2; 271 § 3; 686 § 3; 702 § 2; 1148 § 3; 1446 § 2; 1752). Kanonisk rättvisa medges om det vid dom och rättstillämpning inte enbart tas hänsyn till själva lagligheten utan även till de lokala, tidsmässiga och personliga omständigheterna för var och en av de berörda, för att därigenom förverkliga en högre rättfärdighet visavi lagens bokstav. På ett anmärkningsvärt sätt fastslås i canon 221 § 2 som en grundläggande rättighet för varje troende, att domstolsutslag i den katolska kyrkan inte endast måste beslutas utifrån rätt utan också utifrån rättvisa. Epikie: Egentligen är epikie (rättvisa, överseende) inte en rättslig utan en moralisk princip. Ty epikie är det självständiga samvetets dygd. Därför är det inte heller förvånande att detta begrepp inte förekommer i den kanoniska lagen. Trots det spelar epikien alltid en stor roll i rättstillämpningen. Här avser den nämligen kravet på de enskilda respektive den enskilde att fatta sakligt och situationsmässigt korrekta beslut, ibland även i strid med lagfästa rätten. Motivering: Om lagstiftaren hade känt till alla omständigheter i det aktuella fallet, skulle han ha undantagit honom från den konkreta förpliktelsen mot lagen. I det avseendet kan epikien också uppfattas som ”korrigeringen av en lag”. Men denna korrigering får verkligen inte ske utifrån vilka kriterier som helst utan måste följa laggivarens; lagen kommer alltså att förbättras i den konkreta situatio-

nen på samma sätt som lagstiftaren skulle ha gjort om han själv hade varit närvarande. Epikiens mål är därmed inte att handla mot lag och rätt utan att handla efter bästa förstånd och samvete, oberoende av lag och rätt respektive bortom den konkreta rättsliga bestämmelsen.8

Befrielse av det första äktenskapets rättsliga verkan som en nyordning för omgifte efter skilsmässa I den kyrkorättsliga litteraturen sedan slutet av 1990-talet står inte längre de teologiska och rättsliga grunderna och gränserna för att omgifta frånskilda, enligt canon 915 i den kanoniska lagen, ska kunna ta emot kommunionen i centrum, utan mer grundläggande överväganden. Det ställs helt nya frågor i samband med omgifte och skilsmässa och likaså ges ovanliga svar, som till exempel: ”Kan kyrkan kanske upplösa alla äktenskap, fastän hon ännu inte är medveten om det? … Jag är övertygad om det jakande svaret på denna fråga.”9 Eller innebär den kyrkliga upplösningen av ett äktenskap inte en tillåtelse till ett andra äktenskap?10 Svaret måste bli ”ja”, eftersom den katolska kyrkan annars själv inte skulle följa sin lära om äktenskapets oupplöslighet.11 För att kunna förstå och vidareutveckla de citerade frågeställningarna och de teser som hör ihop med dessa är följande bestämmelser i kyrkans lagbok avgörande: 1. Äktenskapet som en livsgemenskap mellan personer: Redan från början av de äktenskapsrättsliga bestämmelserna i kyrkans lagbok från 1983 slås fast: Genom äktenskapets förbund upprättar man och kvinna sinsemellan en gemenskap för hela livet. Denna är till sin natur ägnad till makarnas bästa och till att föda och fostra barn (can. 1055). Ett äktenskap kommer till stånd genom samtycke i laga form av personer med rättslig handlingsförmåga. […] Samtycke

Signum 4/2012

Kyrkorätt

till äktenskap är en viljehandling, genom vilken mannen och kvinnan i avsikt att ingå äktenskap ömsesidigt ger sig åt varandra och tar emot varandra genom ett oåterkalleligt förbund (can. 1057).

Äktenskapet – närmare bestämt varje äktenskap, kristet eller icke-kristet – uppfattas här som en livsgemenskap mellan personer, i vilken sexualiteten och avkomman inte längre har funktionen av ett fördragsändamål, som tidigare, utan ”är ett uttryck för den ömsesidiga kärleken och livsgemenskapens höjdpunkt”.12 2. Varje äktenskaps oupplöslighet som konsekvens: Äktenskap som livsgemenskap mellan personer är endast förhanden där parterna ger sig själva och tar emot varandra som personer utan förbehåll. Denna förbehållslösa totalitet i det ömsesidiga hängivandet och mottagandet är dock inget annat än äktenskapets oupplöslighet. Därmed står det klart att oupplösligheten är: ett uttryck för och en konsekvens av vad som menas med kärlek inom äktenskapet. […] Den som vid vigseln bekänner sin vilja att gifta sig och därigenom uttrycker att han/hon tar emot partnerns hela person och skänker sig själv till henne/honom, gör detta med tanke på den gemensamma framtiden, partnerns likaväl som sin egen. Det är inte möjligt för honom/henne att tidsbegränsa detta ja till en gemensam framtid, eftersom det skulle innebära en inskränkning av mottagandet av den andra partnerns person och på så sätt förringa hennes/ hans värde som Guds avbild.13

I enlighet med detta har också den kyrkliga lagstiftaren uttryckt det så: Äktenskapets väsentliga kännetecken är dess enhet och oupplöslighet, vilka i det kristna äktenskapet får en särskild fasthet på grund av sakramentet (can. 1056).

Här slås för det första entydigt fast att varje äktenskap, inte endast de kristna, av naturen äger oupplöslighet. För det andra kvalificeras denna oupplöslighet som ett väsentligt kännetecken. Men om oupplösligheten är ett väsentligt kännetecken för äktenskapet, då kan inget äktenskap vara möjligt att upplösa, inte heller de icke-sakramentala och icke fullbordade. 3. Fullbordande och sakrament som följdverkningar av (inte orsaker till) oupplösligheten: Driven till sin logiska spets innebär denna nya förståelse av äktenskapet att det sexuella fullbordandet och likaledes sakramentaliteten får en annan innebörd; åtminstone kan de genom det utbyte av äktenskaplig konsensus som åstadkommit äktenskapet inte tillföra någon ny kvalitet, i synnerhet inte vad beträffar dess karaktär av oupplöslighet. Snarare gäller det omvända, att det sexuella fullbordandet växer fram ur den äktenskapliga kärleken: Utan kärlek berövas det sitt eget värde och är inte längre steg i en process i vilken makarna alltmer blir ett och verkliga partner. Denna utvecklingsprocess är just den som Andra Vatikankonciliet försökte förtydliga när det talas om att makarnas ömsesidiga kärlek ska betygas, växa och mogna. Mot detta strider ytterst föreställningen att detta äktenskap, som en livslång gemenskap (och inte bara under bröllopsnatten!), genom ett enda samlag skulle bli det som äktenskapet representerar. Här föreligger en övervärdering av sexualakten, som inte gör rättvisa åt omständigheten att fortplantningen endast är en del av sexualiteten, som i sin tur egentligen endast utgör en del av sinnligheten, allt hänger ihop, men till en förverkligad sexualitet hör också fler uttryckssätt än bara fortplantning.14

Liknande kan konstateras beträffande sakramentaliteten. När det i can. 1056 slås fast

Signum 4/2012

Kyrkorätt

att äktenskapets väsentliga kännetecken ”i det kristna äktenskapet får en särskild fasthet på grund av sakramentet”, då borde därmed också menas: att den sakramentala nåden gör det möjligt för de kristna makarna att leva sin gemenskaps inneboende evighetsdimension – åtminstone i den mån som parterna tar emot Kristi nåd som en gåva och på allvar tar den som ett uppdrag. Man kommer däremot inte att kunna säga att den ”särskilda fasthet” som can. 1056 talar om, ska förstås som ett uttryck för en annan sorts oupplöslighet.15

I överensstämmelse med detta är den vanliga uppfattningen, att det kristna äktenskapet är oupplösligt eftersom det är ett sakrament, felaktig. Tvärtom, det kristna äktenskapet är ett sakrament eftersom det till sitt av Skaparen bestämda väsen är oupplösligt och därigenom ägnat att sakramentalt påminna om Kristi oåterkalleliga förbund med kyrkan. Äktenskapets oupplöslighet är en förutsättning för dess sakramentalitet, inte tvärtom.16

Upplösligheten i äktenskap som rättslig motsägelse Teologin, som säger att äktenskapet är en livsgemenskap mellan personer och därigenom oupplösligt, motsäger faktiskt den katolska kyrkans regel, att ett äktenskap under vissa bestämda villkor kan upplösas. Ty ”å ena sidan sägs att äktenskapet är oupplösligt; oupplösligheten betecknas till och med som äktenskapets väsentliga kännetecken, vilket är ett resultat av äktenskapets natur. Men å andra sidan fastslås att äktenskap, om än endast inom fastställda gränser, kan upplösas. I praktiken upplöses äktenskapen inom dessa gränser. Om oupplösligheten är ett för äktenskapet väsentligt kännetecken och en följd av äkten-

skapets natur, då kan det inte finnas någon upplösning av äktenskap. Om det dock finns upplösning av äktenskap, om än i begränsad omfattning, så kan inte oupplösligheten vara ett för äktenskapet väsentligt kännetecken, som tillkommer detta av naturen.”17 Men enligt den katolska kyrkans lagbok gäller: Ett äktenskap [mellan döpta] som är stadfäst och [sexuellt] fullbordat kan inte upplösas av någon mänsklig makt eller av annan orsak än döden (can. 1141).

Omvänt gäller av denna bestämmelse att det sexuellt icke-fullbordade äktenskapet och det icke-sakramentala äktenskapet kan upplösas och att oupplösligheten på så sätt slutligen endast gäller för de sakramentalt och sexuellt fullbordade äktenskapen. I enlighet därmed räknar den katolska kyrkan med upplösningsförfaranden för dessa båda fall: Ett icke fullbordat äktenskap kan – men måste inte! Det finns inga rättsanspråk! – upplösas av påven genom benådning. En förutsättning för detta är det i ett sådant särskilt förfarande går att bevisa att äktenskapet inte är fullbordat, men inte att inte sexuellt umgänge ägt rum. Ty föräktenskapligt sexuellt umgänge är kyrkorättsligt inte reglerat (se can. 1061 och 1142). Ett icke sakramentalt äktenskap mellan två odöpta kan därför enligt kyrklig rätt upplösas om en av dem låter döpa sig och den odöpta parten lämnar den döpta/e i och med att han eller hon inte är beredd att fortsätta äktenskapet med den döpta/e eller inte vill ge den döpta/e rätt att utöva sin tro (can. 1143–1150). Här upplöses äktenskapet till förmån för tron (ett s. k. paulinskt privilegium enligt 1 Kor 7:12–15): Tron har företräde framför de äktenskapliga banden. Därför kan den döpta/e göra rättsliga anspråk på att få sitt äktenskap upplöst under de nämnda förutsättningarna, vilka uppstår när den

Signum 4/2012

Kyrkorätt

döpta parten ingår ett nytt äktenskap. Utöver detta kan ett äktenskap mellan två odöpta upplösas utan att någon av dem döps, om detta bidrar till en tredje persons själsliga och andliga väl – när en katolskt döpt person vill gifta sig med en av de äkta makarna. Denna upplösning av äktenskapet görs av påven i kraft av en påvlig nådesakt (ett s.k. petrinskt privilegium). Men reglerna för hur detta går till ingår inte i den kyrkliga lagboken. Enligt denna uppfattning är inte det sakramentala och fullbordade äktenskapets oupplöslighet ett resultat av äktenskapets väsentliga egenskaper utan av can. 1141 i den kanoniska lagen.18 Med andra ord: det är institutionellt grundat respektive ställt under kyrkligt förfogande. Därigenom uppstår frågan hur denna kyrkliga lagstiftningsmakt är rättsligt grundad och hur långt den sträcker sig.

Kyrkans rättsliga fullmakt över sakramenten Den katolska kyrkan lär att sakramenten är ”instiftade av Herren Kristus och anförtrodda åt Kyrkan”, så att de samtidigt är ”Kristi handlingar och Kyrkans” (can. 840). Därför framhävs det i den kyrkliga lagboken uttryckligen att kyrkan, företrädd av den högsta kyrkliga myndigheten kan och måste fastställa de avgörande kriterierna för firandet av varje enskilt sakrament (can. 841), och det är noga juridiskt reglerat vem som bestämmer kriterierna för giltigheten av och rätten att fira sakramenten. För frågan om giltigheten ansvarar enligt can. 841 den högsta kyrkliga myndigheten, det vill säga påven och biskopskollegiet (can. 331 i jämförelse med can. 336); för frågan om rätten att fira [sakramenten] under den högsta kyrkliga myndigheten ansvarar biskopskonferensen och stiftsbiskopen inom sina ansvarsområden. Följaktligen har den högsta kyrkliga myndigheten att ständigt på nytt bedöma och fastställa vad som krävs för giltigheten i det enskilda sakramentet, naturligtvis utan att därmed för-

ändra sakramentets substans. Kriterierna för giltighet får således ”inte utformas godtyckligt”19 utan måste alltid beakta sakramentets väsen. Men för den skull måste det inte ”endast överlämnas i vördnadsfull trohet”.20 I så fall skulle can. 841 bli överspelad och den delvis stora förändring av kriterierna för giltighet, som går att iaktta inom flera sakrament, exempelvis bikten, de sjukas smörelse och äktenskapet, bli omöjlig att förklara teologiskt. Denna rättsliga fullmakt som principiellt tillkommer den katolska kyrkan har hon redan använt flitigt när det gäller äktenskapet. Tydliga uttryck för detta är de många rättsliga bestämmelserna om äktenskapshinder (can. 1073–1094) och om bristande konsensus (can. 1095–1107) liksom även reglerna för de ingående formaliteterna för att det äktenskapliga konsensusutbytet sker på ett giltigt sätt (can. 1108–1117).21 Ytterligare belägg för hur mycket den katolska kyrkan, representerad genom sin högsta kyrkliga myndighet (påven och biskopskollegiet) gör anspråk på den rättsliga utformningen av äktenskapet är så otvetydiga fastställande som: § 1 Endast Kyrkans högsta myndighet kan giltigt förklara när gudomlig lag förbjuder eller gör ett äktenskap ogiltigt. § 2 Likaledes har endast den högsta myndigheten rätt att uppställa andra hinder för dem som är döpta (can. 1075).

Denna rättsliga norm ”tydliggör den kyrkliga fullmaktens räckvidd på ett särskilt sätt”.22

Den rättsliga utvärderingen av en reform vid omgifte efter skilsmässa När, för det första, själarnas frälsning inte bara är ett mål utan det egentliga målet för lag och rätt inom kyrkan, och kyrkan, för det andra, i sitt förverkligande av detta mål använder lagar och till sitt förfogande har olika rättsliga instrument, och kyrkan, för det tredje, inte bara är ett sakrament i sig utan också blivit anförtrodd den rättsliga utform-

Signum 4/2012

Kyrkorätt

ningen, och kyrkan, för det fjärde, tidigare på många olika sätt har använt denna rättsliga kompetens att utforma äktenskapets sakrament, då finns det med tanke på den rättsliga situationen för omgifta frånskilda tre reformförslag att överväga, vilka, för det första, mer motsvarar själarnas frälsning och, för det andra, undanröjer kvarvarande hinder inom den kyrkliga äktenskapslagstiftningen.

Förslag 1: Utvidgad möjlighet att upplösa äktenskap Med tanke på östkyrkornas praxis, som trots samma lära om äktenskapets oupplöslighet efter skilsmässa tolererar ett andra äktenskap, lyder ett första förslag att utvidga möjligheten att upplösa äktenskap på så sätt att inte endast icke-sakramentala äktenskap eller icke fullbordade äktenskap kan upplösas utan, under särskilda omständigheter, även sakramentala och sexuellt fullborde äktenskap: Kyrkan skulle efter en grundlig prövning av det enskilda fallet i motsvarande förfarande kunna slå fast, att äktenskapet för den enskilda personen slutgiltigt har misslyckats, och samtidigt upphäva de hittills kvarvarande rättsliga följderna (eventuellt på vissa villkor) och tillåta en ny vigsel för den oskyldiga parten respektive för båda, efter vederbörlig bikt.23

Som argument kan detta förslag göra gällande att inskränkningen av äktenskapets oupplöslighet för det sakramentala och fullbordade äktenskapet uppenbart är en rent kyrkorättslig förordning, som går tillbaka till 1100-talet, när påven Alexander III [d. 1181] band samman germansk och romersk äktenskapsuppfattning respektive kopulaoch konsensusteorierna i en kompromiss.24 Utifrån detta kan man fråga sig varför nya kriterier för upplöslighet respektive oupplöslighet inte kan fastställas i dag.

Förslag 2: Att bortse från det första äktenskapets rättsliga verkan med hjälp av kanonisk rättvisa Ett mer omfattande förslag ser inte till kriterierna för möjligheten att upplösa äktenskapet utan kopplar samman grundtanken på ett misslyckat äktenskap med principen om kanonisk rättvisa – uppfattad som en ”tänjbar inställning”25 – och pläderar för att man inte ska se de rättsliga verkningarna av det bestående äktenskapet som ett äktenskapshinder (can. 1085 § 1). Två aspekter ska framhållas här: För det första ifrågasätts inte äktenskapets oupplöslighet, men det som däremot talar för uppfattningen är att den personliga bindningen mellan makarna kan spricka och dö så att den enbart är teoretisk: Men där äktenskapet inte är något annat än en ren abstraktion utan någon som helst personlig relation, endast ett band, där gäller det att ta det faktum, att ett sådant äktenskap har brutit samman och inte längre existerar, på allvar.26

För det andra bör befrielsen från äktenskapets rättsverkan ske med hjälp av det kyrkorättsliga instrumentet kanonisk rättvisa. Dess karakteristiska egenskaper blir synliga i det att det är den rådande kyrkliga myndighetens ansvar att sätta äktenskapets oupplöslighet i förbindelse med de konkreta omständigheterna och att, med de delaktigas frälsning för ögonen, hitta en lösning för det aktuella fallet, nämligen att bortse från det existerande äktenskapliga bandet och befria det aktuella paret från detta.27 Utifrån dessa båda grundvalar, frånvaron av personliga band mellan makarna och den kyrkliga myndighetens kanoniska rättvisa skulle enligt detta förslag i analogi med det ortodoxa förfarandet … kyrkan – det vill säga stiftets biskop eller i hans ställe officialen – ha uppdraget att, med hänsyn till det personliga förhållandets misslyckande, fastställa

Signum 4/2012

Kyrkorätt

att det inte längre föreligger någon förpliktelse gentemot det äktenskapliga bandet, eftersom förutsättningarna på grund av detta irreparabla äktenskapliga misslyckande inte längre går att återskapa, och att äktenskapet i detta avseende är ”dött”. […] Användandet av aequitas canonica i form av en tillåtelse av ett andra äktenskap skulle inte hota/ skada det grundläggande innehållet i äktenskapets oupplöslighet i bemärkelsen äktenskapets väsentliga egenskap som delaktighet i Gudsrikets nåd och i Kristi enhet med sin kyrka.28

Förslag 3: Befrielse av det första äktenskapets rättsverkan genom dispens I ett tredje förslag kopplas dessa båda aspekter, oupplösligheten i varje äktenskap och kyrkans rättsliga fullmakt över äktenskapet, samman med varandra och utmynnar i reformförslaget, vilket i framtiden skulle gälla varje äktenskap – alltså även de sakramentala och sexuellt fullbordade – att upphäva den första vigselns rättsverkan och tillåta en andra vigsel, om det första äktenskapet oåterkalleligen är förstört. Det första äktenskapet upphävs inte utan ”endast” det första äktenskapets rättsverkan – och för det första, inte i varje fall utan endast i undantagssituationer och för det andra, med hjälp av dispens.29 Utgångspunkten för detta förslag är den teologiska insikten om att äktenskapets oupplöslighet uppstår i den förbehållslösa hängivenhet med vilken makarna skänker sig själva och tar emot varandra. Ty utifrån denna insikt kan två slutsatser dras: 1. Den i den kyrkliga lagboken reglerade ”upplösningen” av icke-sakramentala äktenskap och/eller icke fullbordade äktenskap (can. 1142–1150 i den kanoniska lagen från 1983) är egentligen inte någon upplösning av äktenskapet utan endast en tillåtelse till en andra vigsel30 i det att man ger dispens från det första äktenskapets rättsverkan.

2. En sådan dispens från det första äktenskapets rättsverkan går också, under vissa bestämda förutsättningar, att tillämpa på, respektive utvidga till, de sakramentala och fullbordade äktenskapen. Den rättsliga fullmakt som kyrkan har över äktenskapet berättigar henne till detta, och det ökande antalet skilsmässor och den därmed förknippade själanöden hos omgifta frånskilda förpliktar till detta.31 Den avgörande teologisk-rättsliga grundvalen för en sådan dispens är distinktionen ”mellan å ena sidan (konkreta) äktenskaps oupplöslighet, som varken makarna eller kyrkan råder över eftersom den uppstått genom en konsensus, och möjligheten för kyrkan att avsluta makarnas rättsliga relation å den andra”.32 Denna rättsliga fullmakt som kyrkan har, att kunna upphäva ett äktenskaps rättsliga förpliktelser, är endast den logiska konsekvensen av hittillsvarande verklighet och praxis. Ty om det tillkommer kyrkan att fastställa kriterierna för hur ett äktenskaps rättsverkan kommer till stånd, då tillkommer det henne också att bestämma kriterierna för hur dessa avslutas. Och om kyrkan kan förklara att de rättsliga följdverkningarna av en vigsel inte har inträtt på grund av att vissa bestämda betingelser inte var för handen (=äktenskapets ogiltighet respektive ogiltighetsförklaring), då kan hon också förklara att ett äktenskaps rättsverkan upphävs, eftersom förutsättningarna under vilka den tillkom har förändrats i grunden. Dessa slutsatser ligger ganska nära det rättsliga faktum att kyrkan till och med kan tilldela ett ogiltigt äktenskap ett giltigt äktenskaps rättsverkan – och detta även med retroaktiv verkan (can. 1161–1165; Helande av rötterna [Giltighetsförklaring in radice]). Om kyrkan alltså kan bevilja ett ogiltigt äktenskap rättsverkan av giltigt äktenskap, då måste hon ”också kunna göra det omvända, nämligen att åter ’ta bort’ rättsverkan hos ett visst (giltigt) äktenskap, det vill säga upphäva den”.33 Framhävas bör, att det i båda fallen, alltså vid den tidigare ogiltighets-

Signum 4/2012

Kyrkorätt

förklaringen av äktenskapet liksom även vid ett framtida upphävande av dess rättsverkan, att ”kyrkans handlande/agerande i fråga om vigselns rättsverkan inte (beror) på parternas personliga samhörighet och livsgemenskap. Den sistnämnda existerar oberoende av om vigseln skulle medföra normal rättsverkan eller inte; omvänt kan denna livsgemenskap också åter förstöras för att därefter inte längre existera, även om vigseln hade motsvarande rättsverkan.”34 Ett oeftergivligt villkor för kyrkans rättsliga fullmakt att upphäva de rättsliga banden i ett existerande äktenskap (inte själva äktenskapet) är dock ”att äktenskapet är oåterkalleligt förstört, att det är ’dött’, och att det inte finns någon möjlighet att parterna hittar tillbaka till varandra”.35 Dessutom bör denna befrielse av rättsverkan från giltiga äktenskapliga band inte utgöra normalfallet utan vara ett undantagsfall för spruckna äktenskap. Annars löper kyrkan risken att ”undergräva oupplöslighetsläran och göra den omöjlig att förmedla”.36 I enlighet med detta finns det ingen möjlighet för parterna att göra rättsliga anspråk på denna befrielse, utan den är endast en rättslig möjlighet som det i undantagsfall går att ansöka om tillstånd för. Det rättsliga instrumentet för detta är dispensen (tillstånd i undantags-

fall); Förutsättningen för en sådan dispens är att det föreligger en rättslig grund (exempelvis mänsklig andlig skada),37 utifrån vilken det gifta paret eller en av de båda parterna fyller i en ansökan och den ansvariga kyrkliga myndigheten bedömer om en befrielse av det äktenskapliga bandets rättsverkan, med hänsyn till den oläkbara förstörelsen av detta äktenskap, bidrar till partnerns andliga väl eller inte.38 Om dispensen skulle beviljas är makarnas rättsliga bindning till varandra avslutad och en andra vigsel möjlig utan att äktenskapets väsentliga egenskap av enhet skadas – på samma sätt som vid ett andra äktenskap efter det att den första partnern avlidit.39 Modellen i förslag nr 3 övertygar framför allt genom hänvisningen till inkonsekvenserna i den katolska kyrkans gällande äktenskapsrätt och i utvecklandet av ett reformförslag i vilket dessa inkonsekvenser övervinns och en hållbar väg till lösning för skilsmässa och omgifte påbörjas – Den är en väg som också är pastoralt övertygande, eftersom den på ett mer trovärdigt sätt gestaltar spänningen mellan sanning och barmhärtighet än vad som är fallet i de hittillsvarande äktenskapsrättsliga bestämmelserna. översättning: per lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 6/2012.

Noter 1 H.-G. Gruber, ”Scheidung u. Wiederheirat. Zur innerkirchlichen Kontroverse um die wiederverheirateten geschiedenen Gläubigen”, i ThG 39 (1996) s. 2–17, 7. 2 ”... Das geknickte Rohr nicht brechen!” Orientierungshilfen für die Pastoral mit wiederverheiratetenGeschiedenen, utg. av Bischöfl. Ordinariat Eichstätt – Hauptab teilung Seelsorge, Referat Ehe u. Familie (o. J.) s. 3. 3 Jfr Th. Schüller, Die Barmherzigkeit als Prinzip der

Rechtsapplikation in der Kirche im Dienste der salus animarum. Ein kanonistischer Beitrag zu Methodenproblemen der Kirchenrechtstheorie (Würzburg 1993) s. 306. 4 Jfr Thomas av Aquino, Super Evangelium S. Matthaei Lectura, utg. av R. Cai (Rom 1951) 69 (till Mt 5:7). 5 K. Lüdicke, ”Salus animarum suprema lex”, i MKCIC nach 1752/1 (17. Erg.-Lfg., april 1992). 6 Jfr E. Corecco, ”Handlung ‘contra legem’ u. Rechtssi-

Signum 4/2012

cherheit im kanonischen Recht”, i K. Lüdike, Ordinatio Fidei. Schriften zum kanonischen Recht, utg. av L. Gerosa u. L. Müller (Paderborn 1994) s. 35–54; 41; 47; 51. 7 Schüller (se not 3) s. 319. 8 Jfr G. Virt, ”Die vergessene Tugend der Epikie”, i Geschieden – wiederverheiratet – abgewiesen? Antworten der Theologie, utg. av Th. Schneider (Freiburg 1995) s. 267–283; G. Virt, Epikie – verantwortlicher Umgang

Kyrkorätt

13 14 15

mit Normen. Eine historischsystematische Untersuchung zu Aristoteles, Thomas von Aquin u. Franz Suarez (Mainz 1983). R. Weigand, ”Die Kirche u. die wiederverheirateten Geschiedenen” i AnzSS 107 (1998), s. 433–439, 438. Samma fråga ställdes redan för 30 år sedan; jfr A. Gommenginger, ”Zur Unauflöslichkeit der Ehe” i Orientierung 33 (1969) s. 7–10, som avslutade sin framställning med frågan: ”Utesluter den heliga Skrift och ofelbara offentliggöranden från det kyrkliga läroämbetet utvidgningen att gälla alla äktenskap? Kan kanske kyrkan upplösa alla äktenskap, fastän hon ännu inte är medveten om det?” Jfr M. Kaiser, ”Können Ehen aufgelöst werden?” i DPMOnline 2 (1995) s. 39–67, 67. Jfr ibid. 59; M. Güttler, Die Ehe ist unauflöslich! Eine Untersuchung zur Konsistenz der kirchlichen Eherechtsordnung (Essen 2002) s. 210 f. K. Lüdicke, ”In der Sackgasse? Das kirchliche Lehramt u. die wieder verheirateten Geschiedenen” i Ius Canonicum Oriente et Occidente (FS C. G. Fürst), utg. av H. Zapp, A. Weiß och St. Korta (Frankfurt 2003) s. 695–718, 716. Güttler (se not 11) s. 109. Ibid. s. 113. Ibid. s. 115, i anslutning till Ch. Huber, ”Ehe”, I Ecclesia a sacramentis. Theologische Erwägungen zum Sakramentenrecht, utg. av R. Ahlers m.fl. (Paderborn 1992) s. 83– 102, 100 f.

16 Güttler (se not 11) s. 116. 17 Kaiser (se not 10) s. 58 f. 18 Lüdicke (se not 12) s. 715, not 82 19 J. Ratzinger, ”Grenzen kirchlicher Vollmacht. Das neue Dokument von Papst Johannes Paul II. Zur Frage der Frauenordination”, i IkaZ 23 (1994) s. 337–345, 338. 20 Ibid. 21 För en utförlig redogörelse se Güttler (not 11) s. 185–207. 22 Ibid. s. 206. 23 Weigand (se not 9) s. 438. 24 Jfr H. Jorissen, ”Die Entscheidung des Konzils von Trient zu Ehescheidung u. Wiederheirat u. ihr Hintergrund” i Geschieden … (se not 8) s. 112–126, 125 f. 25 A. Belliger, ”Die wiederverheirateten Geschiedenen. Versuch eines neuen kirchenrechtlichen Lösungsansatzes” i Intams review 7 (2001) s. 194–210, 203. 26 Ibid. s. 207; jfr liknande redan hos M. Kaiser, ”Ehescheidung u. Wiederheirat im Lichte des Eheverständnisses” i AnzSS 101 (1992) s. 525–532 och s. 592– 599. 27 Jfr A. Belliger, Die wiederverheirateten Geschiedenen. Eine ökumenische Studie im Blick auf die römisch-katholische u. griechisch-orthodoxe (Rechts-) Tradition der Unauflöslichkeit der Ehe (Essen 2000) s. 207 f. 28 Belliger (se not 27) s. 313– 315. 29 Güttler (se not 11). 30 Jfr Kaiser (se not 10) s. 59, som redan på 1990-talet övertygande drev denna tes. 31 Jfr Güttler (se not 11) s. 116. 32 Ibid. s. 216.

Signum 4/2012

33 Ibid. s. 219. 34 Ibid. s. 218. 35 Ibid. s. 219. 36 Ibid. s. 222. 37 Ibid. s. 221 f., där Güttler vidareutvecklar: ”Som konkreta orsaker skulle man också kunna tänka sig de tidigare nämnda ’grunderna för upplösning’ (av äktenskap), nämligen att makarnas förening inte har kunnat äga rum, exempelvis att den tidigare partnern inte varit döpt och den senare eftersträvar ett äktenskap ’i Herren’ som kristen.” 38 I denna samverkan mellan en troende och den kyrkliga myndigheten skiljer sig dispensen från den kanoniska rättvisan (jfr förslag 2) genom att befrielseakten endast grundar sig på den kyrkliga myndighetens bedömningsgrundade utslag och inte räknar med något deltagande av de berörda troende. 39 Jfr ibid. s. 219 f. I detta sammanhang föreslår Güttler: ”För att utåt tydliggöra befrielsens undantagskaraktär skulle det vara möjligt låta en viss botgöringstid förflyta innan befrielsen rättsligt träder i kraft, såsom är vanligt inom de ortodoxa kyrkorna; dessutom skulle man från ortodoxin också hämta förslaget att låta denna undantagskaraktär prägla den andra vigseln” (ibid. s. 222). – Observeras bör då att en andra vigsel mellan två kristna får en sakramental karaktär, eftersom varje giltigt äktenskap mellan döpta samtidigt är ett sakrament i enlighet med can. 1055 § 2 i den kanoniska lagen 1983.

Informationer

Ordenssystrar i USA försvarar sig Samarbetsorganisationen för kvinnliga ordnar i USA, LCWR (Leadership Conference of Women Religious), har återigen tillbakavisat den kritik som framförts av Vatikanen (se s. 3 i detta nr). I ett uttalande från LCWR:s ledning sägs att de förebråelser Troskongregationen riktat mot organisationen saknar ”substans” och att de snarast tycks vara ett resultat av ett mindre transparent undersökningsförfarande. LCWR, med säte i Silver Spring i Maryland, samlar omkring 80 procent av alla kvinnliga ordnar och kongregationer i Förenta staterna. I USA finns för närvarande cirka 57 000 ordenskvinnor. I sitt uttalande betecknar LCWR Vatikanens krav på reformer som ”proportionslösa”. Innehållet i den åttasidiga skrivelsen från Rom skulle hindra de kvinnliga ordnarna att ”uppfylla sin mission”. Man säger att den ovanligt skarpa kritiken har förorsakat smärta och lett till polarisering i USA, utan att man emellertid går in på enskildheter. Ordföranden för LCWR, franciskansystern Pat Farrell, sade till USA:s katolska nyhetsbyrå, CNS, att hon och Janet Mock, en annan ledande

syster, skall resa till Vatikanen i mitten av juni och träffa prefekten för Troskongregationen, kardinal William J. Levada. Vid dessa samtal deltar även ärkebiskop Peter Sartain, som av Rom anförtrotts att genomföra reformen.

kathpress 2012-06-03

Montenegro bekräftar konkordat Montenegros parlament har bekräftat konkordatet mellan regeringen och Vatikanen. Överenskommelsen, som kommer att undertecknas i slutet av juni, reglerar den katolska kyrkans rättsliga status i det sedan 2006 självständiga Montenegro. Överenskommelsen ersätter det hittillsvarande fördraget, som slöts 1886 med det dåvarande furstendömet Montenegro. I Montenegro bor ca 22 000 katoliker. Tre fjärdedelar av landets invånare tillhör den ortodoxa kyrkan. Den katols ka kyrkan i Montenegro är organiserad i två stift: ärkestiftet Bar och stiftet Kotor. Ärkestiftet Bar går tillbaka till 1000-talet. Något mer än hälften av katolikerna där är albansktalande. Den största delen av Kotors katoliker talar däremot sydslaviska (montenegrinska respektive kroatiska). Kyrkopolitiskt hör Kotor sedan lång tid till-

Signum 4/2012

baka till det kroatiska ärkestiftet Split-Makarska; Kotors biskop är därigenom även medlem av den kroatiska bis kopskonferensen.

kathpress 2012-05-31

Påven lider men kommer inte att avgå Framträdande kardinaler och ärkebiskopar inom kurian beklagar att påven Benedictus XVI på grund av det aktuella fallet med påvens butler får genomlida mycket och att offentligheten genom de senaste dagarnas utveckling får en snedvriden bild av Vatikanen. Men att påven skulle avgå till följd av Vatileaksaffären bedömer den romerske kardinalen Angelo Comastro som uteslutet. Benedictus lider av att ha blivit förrådd, men han väjer inte för svårigheterna och kommer ”aldrig att lämna sitt ämbete”, betonar Comastro i en intervju i dagstidningen Il Messaggero. Comastri, som är Peterskyrkans ärkepräst och Vatikanstatens generalvikarie, utesluter dessutom att en kardinal skulle kunna vara delaktig i offentliggörandet av de hemliga påvliga dokumenten. Röjande av hemligheter och spridande av förtroliga dokument har alltid förekommit i kyrkohistorien, betonar den tyske kardinalen

Informationer

Walter Brandmüller i intervju i La Stampa. Under Första Vatikankonciliet 1870–1871 återgavs hemliga dokument i tyska tidningar. Brandmüller, som är mångårig chef för Vatikanens historiker-kommitté, hänvisar också till den franske kungen Filip den sköne, som lät upphäva Tempelriddarorden och som lät tillverka en falsk påvlig bulla för att misskreditera Bonifatius VIII (1294– 1303). Även Vatikanens inrikesminister, ärkebiskop Angelo Becciu, avvisar påståenden om att ett offentliggörande av förtroliga påvliga dokument skulle kunna leda till reformer i kyrkan. Antydningar om att man därigenom skulle bidra till kyrkans rening betecknar han som ”felslut”. Det kan inte bli någon förnyelse, om moralen samtidigt ”blir nedtrampad”. Att stjäla eller ta emot annat tjuvgods är förkastligt: inget ändamål kan helga dessa medel. Becciu betonar att de offentliggjorda dokumenten inte vittnar om strider eller hämndaktioner. Tvärtom visar de att ”tankefrihet” råder, något som ”kyrkan enligt anklagelserna inte tilllåter”. ”Vi är inga mumier”, säger Becciu. Det är normalt att det förekommer olika åsikter inom kurian. Samtidigt beklagar ärkebiskop Becciu att offentligheten fått en snedvriden bild av Vatikanen. I många artiklar som behandlar innehållet i de förtroliga Vatikando-

kumenten ser han en ”grundläggande skenhelighet”. Först är man kritisk mot att den katolska kyrkan är monarkisk, sedan blir man upprörd när några av dess företrädare skriver till påven och nu ifrågasätter detta.

kathpress 2012-05-30

Bianca Jagger kräver att företag lämnar jättedammprojekt Med en energisk appell har Bianca Jagger offentligt vänt sig mot det omstridda brasilianska Belo Monte-projektet vid Xingufloden. ”Jag har besökt den aktuella regionen och sett de förskräckliga och fördärvliga effekter som Belo Monte har haft på männi skor och miljö, sade hon vid en presskonferens med företrädare för Världsnaturfonden, WWF. Jagger fick 2004 det alternativa Nobelpriset och har under nästan 30 år varit engagerad för mänskliga rättigheter och i miljöfrågor, och hon kritiserade särskilt det österrikiska företaget Andritz AG:s deltagande i projektet. För att jättedammen Belo Monte ska kunna byggas har 80 procent av Xingufloden fått ledas om, ett område på mer än 500 kvadratkilometer av Amazonas regnskog har lagts under vatten och minst 20 000 människor har förflyttats. Med en kapacitet på 11 gigawatt skulle Belo Monte bli det tredje största vattenkraftverket i världen. ”Jag är en stor vän av Öster rike och tillbringar mycket tid

Signum 4/2012

i Wien och Salzburg”, förklarade Jagger. Men hon blev bedrövad över att företaget till och med fick ta emot Österrikiska statens pris för miljö- och energiteknik 2010. ”Hur är det möjligt?”, frågade sig ambassadören för Council of Europe vid presskonferensen. ”Om jag träffade företrädare för Andritz AG skulle jag påminna dem om deras sociala ansvar”, sade Jagger, som inom ramen för sitt besök i Wien även träffade regeringsföreträdare. När Jagger besökte Brasilien i april för att delta i förberedelserna för FN:s Rio+20konferens träffade hon också den österrikiskättade biskopen av Altmira-Xingu, Erwin Kräutler. Kräutler, även han mottagare av det alternativa Nobelpriset, kämpar sedan flera år oerhört mycket för människorna i Amazonasområdet. Biskop Kräutler förklarade uttrycket so para ingles ver (for the English to see) för henne och att det går tillbaka till slavtiden och satte stopp för överslätning och skönmålning. De ansvariga skulle sälja jättedammen som ett ”grönt projekt”. ”Vad i Belo Monte är grönt? En gång i tiden var det grönt här”, sade Kräutler till henne. Grundaren av ”Bianca Jaggers stiftelse för mänskliga rättigheter” ansåg också såväl de övriga företagen som den brasilianska regeringen vara ansvariga. Att nu stoppa dammbygget skulle vara en ”näst intill omöjlig uppgift” enligt Jagger. Men så

Informationer

länge det inte är färdigt ”så är det inte omöjligt”, menade Jagger. Även Anna Hirtenfelder från den katolska hjälporganisationen Dreikönigsaktion upprepade sin kritik av Belo Monte och Andritz AG:s deltagande. Den katolska ungdomsorganisationens hjälporganisation har länge krävt ett stopp för byggandet av ”monsterdammen”. ”Vi menar att ett land som Österrike inte kan stödja företag och hedra dem som engagerar sig i sådana brott mot mänskliga rättigheter”, sade Hirtenfelder. Man borde kräva av And-

ritz AG och den brasilianska regeringen att inte ytterligare förstöra ”vår jords gröna lungor”. Det största problemet just nu är ”att den brasilianska regeringen följer en politik av fullbordat faktum och avser att slutföra bygget genom att ignorera internationella vädjanden och internationella folkrättsliga avtal och helt enkelt ställa människorna inför fullbordat faktum, och inte diskutera saken mer. Men som Bianca Jagger sade: man måste åtminstone försöka. Andritz AG måste ”dra sig ur förstörelseprojektet i

Amazonas”. Det krävde även WWF:s administrativa chef, Hildegard Aichberger, vid presskonferensen. Aichberger pekade framför allt på att det aktuella området ”är av stor betydelse för hela världen”. ”När vi talar om Amazonas regnskogar, då talar vi om världens största regnskog och den har även direkt påverkan på oss här”, sade Aichberger. Framför allt varnade hon för klimatförändringar och förändringar av grundvattennivån. Följderna av detta är oöverskådliga.

kathpress 2012-05-30

Medverkande i detta nummer per beskow Docent i religionshistoria, Visby. sabine demel Professor och innehavare av Lehrstuhl für Kirchenrecht vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Regensburg. georg evers Dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livs åskådningsvetenskap, rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. philippe lécrivain Jesuitpater, professor i kyrkohistoria vid Centre Sèvres, jesuiternas fakultet i Paris. carl johan ljungberg Stats- och litteraturvetare, Stockholm. klaus misgeld Professor, historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

anthony o’mahony Docent i kristendomens historia vid Heythrop College, University of London. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. harald schöndorf Jesuitpater, professor i kunskapsteori och filosofihistoria vid jesuiternas Hochschule für Philosophie i München. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. phyllis zagano Senior research associate-in-residence vid The Department of Religion vid Hofstra University, Hempstead, New York. mark vernon Journalist, Ph.D. i filosofi från Warwick University. peter wiberg Visualiseringsingenjör. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges Kristna Råd.

Signum 4/2012

Innehåll Signum nr 4/2012 årgång 38 Ledare

Kyrkorätt

1 philip geister & klaus misgeld

29 sabine demel

Det kontroversiella celibatet – Förvånansvärt få debattörer gör en seriös ansträngning att undersöka hur celibatet fungerar i verkligheten.

Aktuellt

3 phyllis zagano

Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs – Vatikanen försöker styra upp självständiga ordenssystrar i USA.

6 katrin åmell

Möte med syster Evelyn – Några kommentarer från det andliga verkstadsgolvet.

Kyrkohistoria

8 philippe lécrivain

Två olika sorters präster inom den katolska kyrkan – En historisk exposé över celibatets utveckling.

Varför det är trovärdigare att tillåta ett andra äktenskap – om problemet med de omgifta frånskilda – Tre förslag på hur den katolska kyrkan skulle kunna tillåta en andra vigsel.

Lyckoforskning Därför är religion bra för dig – En modern apologi.

Analyser och rapporter

42 anthony o’mahony

Kopternas utmaningar efter Shenouda – En reflektion över den avlidne påvens långa styre och framtiden.

45 georg evers

Hopp om förändring – kyrkan och politiken i Burma – Kyrkorna spelar en ovanligt aktiv roll i det nya Burma.

Bokrevy

14 per beskow

51 gert-ove fridlund

Litteratur

18 magnus ringgren

John Donnes många ansikten – Apropå Gunnar Hardings översättning av John Donnes Skabrösa elegier och heliga sonetter.

Filosofi

21 harald schöndorf

Robert Spaemann – filosof – Om en av Europas mest välrenommerade filosofer som just fyllt 85 år.

Litteratur

27 elisabeth stenborg

Strindberg och religionen – en marginalanteckning – Om författaren som ville vara ”karaktärslös”.

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

39 mark vernon

Patristik Patristikens århundrade – Under 1900-talet fick patristiken en renässans.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz,

Finlands två krig sedda ur hemmafrontens synvinkel – Brita von Troil: Bolsjevikerna kommer! Livet på en bruksort under andra världskriget.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

58 peter wiberg

Kroppens teologi – Syster Sofie O.P.: Till man och kvinna skapade han dem. En introduktion till kroppens teologi.

60 jan-olof hellsten

Religionsundervisningens ljusnande framtid? – Skolinspektionen: Mer än vad du kan tro.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 klaus misgeld

Två eller ett folks hemland? – Ingmar Karlsson: Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände?

Helår (8 nummer)

Astrid Söderbergh Widding, Katrin Åmell.

Ironiska noveller – Woody Allen: Rena anarkin.

53 carl johan ljungberg

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 september 2012.

sverige porto betalt port payé 4/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Katolsk Bokhandel i Stockholm AB Det kontroversiella celibatet

söker

Kvalificerad bokhandelsassistent

Troskongregationen och ordenssystrar på kollisionskurs

Katolsk Bokhandel vid Kungsträdgården i Stockholm, ägs av jesuiterna i Sverige och har funnits sedan 1887.

Philippe Lécrivain

Två olika sorters präster inom den katolska kyrkan

Per Beskow

Sökanden skall i samverkan med övriga medarbetare och styrelsen utveckla bokhandelns verksamhet och profil.

Patristikens århundrade

Magnus Ringgren

Ansökan med meritförteckning skickas senast den 30 juni 2012 till Katolsk Bokhandel i Stockholm AB c/o Christoph Hermann SJ Kungsträdgårdsgatan 12 111 47 Stockholm

Strindberg och religionen – en marginalanteckning

John Donnes många ansikten Eisabeth Stenborg

Sabine Demel

Varför det är trovärdigare att tillåta ett andra äktenskap

eller via e-post till: christoph.hermann@jesuiten.org

Anthony O’Mahony www.signum.se

Kopternas utmaningar efter Shenouda Georg Evers

Kyrkan och politiken i Burma

2012