Signum 4 2015

sverige porto betalt port payé 4/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Synlig enhet

Teresa av Avila | Grethe Livbjerg

En syster för Sydafrikas frihet

Vänskapens mystiker Teresa av Avila (1515–1582) hör till en av kyrkans mest inflytelserika andliga lärare i Europa under de senaste femhundra åren. Hon var både kontemplativ och karismatisk, med stor kärlek till det fördolda livet och samtidigt driven av en kallelse att förnya kyrkan.

Hft, 222 sidor.

ErbjudandE 210:-

2015

Eukaristin – enhetens sakrament?

Luther dominerar reformationsminnet Ulf Jonsson

Ärkebiskop Antje Jackelén om ekumeniken

(ord. pris 304:-)

Charlotta Smeds

Kardinal Kurt Koch om ekumeniken Ingrid Lindström Leo

”Kyrkans spanska lärarinna” fyller 500 år ErbjudandE

210:-

Magdalena Wasilewska-Chmura ErbjudandE

155:-

Tystnaden och stillheten i Tomas Tranströmers diktning

ErbjudandE

224:-

Teologi för praktiskt bruk

torsten kälvemark Inbunden 108 sidor

Stuart J. Judge

Vilket himla liv Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter syster sofie o.p.

Hft, 344 sidor

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Är människan bara ett knippe neuroner? www.signum.se

Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala stina fallberg sundmark Hft, 243 sidor

Aldrig förstummas Arvo Pärt och musikens källor

Anna Colin Lebedev

Ukrainarna vid en vändpunkt i Europas historia

Innehåll Signum nr 4/2015 årgång 41 Ledare

Naturvetenskap och religion

1 kjell blückert, philip geister & fredrik heiding

37 stuart j. judge

Synlig enhet – Vad är det för mening med en ekumenik utan gemensamt mål?

Krönika

3 margaret gärding

En syster för Sydafrikas frihet

Aktuellt

4 helena bodin

Eukaristin – enhetens sakrament?

– Från en ekumenisk konferens.

6 fredrik heiding

Luther dominerar reformationsminnet – Rapport från ett internationellt möte.

Ekumenik

9 ulf jonsson

Ärkebiskop Antje Jackelén om ekumeniken

14 charlotta smeds

Kardinal Kurt Koch om ekumeniken

Dokumentation

17 franciskus

Tal till ärkebiskop Antje Jackelén

18 antje jackelén

Tal till påven Franciskus

Teresa av Ávila 500 år

21 ingrid lindström leo

”Kyrkans spanska lärarinna” fyller 500 år

Litteratur

28 magdalena wasilewska-chmura Tystnaden och stillheten i Tomas Tranströmers diktning

Oscar Romero

33 julian filochowski

”Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö”

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Är människan bara ett knippe neuroner?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

44 anna colin lebedev

Ukrainarna vid en vändpunkt i Europas historia

Omläsning

51 anna maria hodacs

En ung mans väg – om Thomas Mertons självbiografi

Bokrevy

54 marie-louise rodén

En kritisk sörmlännings reseskildring från 1600-talet – Lars Skytte: Den heliga pilgrimsfärden.

55 magnus lundberg

Svenska slavar i Afrika – Joachim Östlund: Saltets pris.

58 elisabeth stenborg

Att kämpa sig till ett eget liv – Agneta Pleijel: Spådomen.

59 elisabeth aldén

Slöjbruket i Sverige – Elisabeth Hallgren Sjöberg: Såsom en slöja – Den kristna slöjan i svensk kontext.

60 mikael schink

Uppenbarelse som trovärdigt vittnesbörd – Mats Wahlberg: Revelation as Testimony.

63 martin berntson

Vardagsteologi från Vaksala – Stina Fallberg Sundmark: Teologi för praktiskt bruk.

65 klaus misgeld

De betalade ett högt pris – Thomas Bremer & Burkhard Haneke (utgivare): Zeugen für Gott; Ingrid Ydén Sandgren: Martyrernas tid.

67 magnus ringgren

De inre bestiarierna – Åsa Maria Kraft: Randfenomen.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2015 Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 11 september.

Ledare

Synlig enhet – Ekumeniken behöver ett gemensamt mål.

E

tt inställt besök hos påven kan vara intressantare än ett som faktiskt ägt rum. När påven Johannes Paulus II avbokade ett inplanerat besök 1998 av Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop K G Hammar, efter att denne uttryckt sitt stöd för den omstridda Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka, skapade det rubriker. Någon nämnvärd medial uppmärksamhet fick däremot inte ärkebiskop Antje Jackeléns audiens hos påven Franciskus den 4 maj. Relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan rör sig i nuläget i lugnare vatten, jämfört med de ur ekumenisk synvinkel stormiga och turbulenta åren med K G Hammar. Frågan är om denna stiltje är ett önskvärt tillstånd.

En sak är säker: den för närvarande stillastående ekumeniska processen är inte ett tecken på verklig frid och enhet. Sättet på vilket påven titulerade Svenska kyrkans högsta ledare illustrerar detta. I stället för ”ärkebiskop Jackelén” blev hon ”doktor Jackelén”, något som väcker minnen från ekumeniskt bistrare tider i den katolska kyrkan när Pius XI vände sig till ”Herr Nathan Söderblom” i brevet som avböjer den katols­ ka kyrkans deltagande i den ekumeniska världskongressen. Det profana tilltalet indikerar hur mycket fart ekumeniken har tappat sedan år 1993 då ärkebiskop Werkström i full biskoplig ornat firade vespergudstjänst med Johannes Paulus II i Peterskyrkan.

De vänliga ord som de båda kyrkoledarna utbytte den 4 maj i år lyckades inte dölja att

de frågor som redan under Ecce Homo-debatten ledde till upprörda känslor fortfarande skiljer Svenska kyrkan från den katolska kyrkan. Den själavårdande hållning som Franciskus har uttryckt gentemot männi­ skor som har svårigheter med den katolska synen på äktenskap och sexualitet har inte lett till att samfunden kommit varandra närmare i själva sakfrågorna.

Men det grundläggande problemet i den svenskkyrklig–katolska ekumeniken ligger nog djupare än på protokoll- eller ens läronivå. Förutom divergenser i lärofrågor verkar det nu vara tydligare att man är oense om ekumenikens långsiktiga målsättning. De förhoppningar om en synlig – det vill säga även organisatorisk, institutionell och sakramental – enhet som spirade i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet verkar ha falnat.

Att detta försvårar de ekumeniska relationerna blir tydligt i de två intervjuer som vi publicerar i detta nummer av Signum. I vart fall sänder ledningen i Svenska kyrkan sedan en tid ut sådana signaler.

Att målet är en synlig enhet är inte en modern uppfinning. Timmarna före sin död bad Jesus sin Fader enträget om att hans lärjungar ”må bli ett” (Joh 17). Jesu bön har sin teologiska grund i att kyrkan bör avspegla den enhet i treenig mångfald som Gud är. Jesu bön om enhet är inte en bön om likformighet utan om en synlig enhet i en lika påtaglig mångfald. En sådan mångfasetterad enhet innefattar olikheter, men den är samtidigt

Signum 4/2015

1

Ledare

raka motsatsen till en organisatoriskt manifesterad uppsplittring i olika samfund. När Svenska kyrkan svävar på målet när det gäller frågan om de kristnas enhet är det med tanke på Joh 17 en djupt oroande utveckling.

Strävan efter en synlig enhet mellan kyrkorna, även om den skulle förverkligas först i en avlägsen framtid, har präglat det ekumeniska arbetet sedan många decennier. Åtminstone har man kunnat enas om en sak i ekumeniska sammanhang: uppsplittringen i olika samfund är en skandal. För den katolska kyrkan är strävan efter en konkret organisatorisk enhet fortfarande ledstjärnan för det ekumeniska engagemanget. Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Strävan efter de kristnas synliga enhet verkar inte finnas med på Svenska kyrkans officiella dagordning. Men, om inte annat, är ledningens ekumeniska vankelmod dålig tajming. På gräsrotsnivå går det ekumeniska arbetet sakta men säkert framåt. Katolsk litteratur läses i vida kretsar och pilgrimsvandringar, som förbjöds i samband med reformationen, är tillbaka även i Svenska kyrkan. Dessutom har Ignatius av Loyolas Andliga övningar fått stort genomslag bland tusentals lekmän och präster i Svenska kyrkan. Man har blivit förtrogen med tankevärlden hos Jesuitordens grundare, som förr karikerades som motreformationens värsta mörkerman. Svenskkyrkligt fromhetsliv, till exempel förmedlat genom skatten av psalmer, berikar samtidigt katolikerna i Sverige. Ett ömsesidigt givande och tagande är redan ett glädjande faktum. Dominikansystern och Uppsala universitets hedersdoktor Catharina Broomé påpekade en gång att lutherdomen mycket väl skulle ha

2

kunnat kvala in som en spiritualitet inom katolicismen. Reformationen har förändrat den katolska kyrkan till det bättre och myc­ ket av dess arv – från det reformatoriska patoset för samvetsfrihet till den personliga bibel­läsningens betydelse för det andliga livet – skulle vara ett berikande tillskott för den katolska mångfalden i en synlig enhet.

Ur strategisk synvinkel kan man förstå Svenska kyrkans tvekan när det gäller ekumenikens mål. Att närma sig den katolska kyrkan skulle knappast stärka Svenska kyrkans varumärke, och blotta tanken på att arbeta för en organisatorisk enhet med den katolska kyrkan måste av Svenska kyrkans beslutsfattare upplevas som att främja den egna avvecklingen. Det förestående högtidlighållandet av reformationen 2017 riskerar dessutom att förstärka detta dilemma via de överraskande insikter som inte sällan dyker upp i kölvattnet av djupdykningar i den egna historien. Jubileer har sina risker. När DDR förberedde sitt 40-årsjubileum anade ingen att det skulle förvandlas till en avskedsfest. När DDR:s medborgare uppmanades att fira sitt eget land förstärktes bara intrycket av att landet de levde i inte var något som de ville ha kvar.

Att reformationens 500-årsfest på ett liknande sätt skulle inleda Svenska kyrkans upplösning är väl osannolikt. Men man kan önska sig att jubileet blir anledning till en allvarlig teologisk debatt också om Svenska kyrkans ekumeniska positionering. Andra Vatikankonciliet inledde för femtio år sedan en för katoliker omtumlande tid som skakade kyrkans självbild i grunden. Konciliet förvandlade inte bara kyrkan internt utan också hennes relationer till omvärlden, till andra religioner och till andra kristna samfund. Reformationsminnet om två år blir förhoppningsvis en lika destabiliserande och förnyande erfarenhet för Svenska kyrkan som Andra Vatikankonciliet var för den katolska kyrkan. Kristenheten i Sverige skulle ha mycket att vinna på det. kjell blückert, philip geister och fredrik heiding

Signum 4/2015

Krönika

En syster för Sydafrikas frihet

D

et kom ett kort meddelande från min bror: ”Vi är så ledsna. Syster Stephanie är död. Hon rånades, våldtogs och ströps. De var tre. Hur kan man göra så mot en 87-årig nunna?”

Livet stannar upp. Hur är det möjligt? Jag har inte sett henne på 45 år. Jag kände den fnittriga lilla runda nunnan, hon var snäll och hade en oerhörd inre styrka. Det kändes naturligt att respektera henne. Hon var rättvis, hade inget behov av makt. Hon var dessutom en hejare på att spela bordtennis och badminton.

Syster Stephanie hade kommit från Österrike till Sydafrika som mycket ung. Hon var utbildad ekonom, och tillsammans med sina medsystrar startade hon en internatskola för svarta, Little Flower School, i en fattig del av den sydafrikanska landsbygden.

Jag lärde känna syster Stephanie när jag var 15 år. Jag föddes i en dal i Umgodi, där en långsam flod rinner genom dalen, och jag drömde om ett liv bortom kullarna. Jag kom in på Little Flower School. Detta var under den mörka apartheidtiden, och många svarta levde i en påtvingad fattigdom. Jag visste att mina studier innebar stora uppoffringar för min familj. Inför min sista tentamen på högstadiet berättade jag för en av nunnorna att jag inte skulle fortsätta på gymnasiet.

Hon sa: ”Nej, du måste fortsätta! Jag tror på dig.” Att lämna skolan var inte något alternativ. Nunnan som trodde på mig var syster Stephanie. Jag stannade kvar och fick fina betyg som öppnade många dörrar.

De tidigare eleverna vid Little Flower School sörjer syster Stephanie. Vi är tusentals spridda över hela världen. Många av oss är välutbildade och blev, liksom jag, aktiva apartheidmotståndare. Syster Stephanie och hennes medsystrar lyckades! Vi arbetar

nu hårt för att öka säkerheten i klostret.

Det som hände var att tre berusade fattiga unga män skulle stjäla virke i klostrets skog. Mitt i natten tog de vägen förbi klostret för att stjäla lite mat. Syster Stephanie hörde dem, lämnade sitt rum och sade att de skulle gå därifrån. Då drog de in henne i hennes rum.

Man fick tag på dem. De fick livstids fängelse. Åklagaren är en tidigare student vid Little Flower School.

Men den lättnad jag trodde skulle komma när rättvisa skipats uteblir. Syster Stephanie begravs på samma dag och tid som jag är inbjuden att fira Sydafrikas frihetsdag i Stockholm, den 27 april, till minnet av den dag 1994 då det första demokratiska valet hölls i Sydafrika. Jag deltar i firandet och jag tänker på syster Stephanie, på de många som torterades och dog i kampen mot apartheid, på den katolska kyrkans insats för det fria Sydafrika, på den unga demokratins brister – fruktansvärd fattigdom, arbetslöshet och våld – men också på dess styrkor, ett snabbväxande och starkt civilsamhälle. Jag tänker på de många sydafrikaner som gör allt för att drömmen om ett fritt och rättvist Sydafrika ska bli verklighet för alla.

Sorgen finns kvar, men för att hedra syster Stephanie och hennes minne vill jag göra allt jag kan för att bekämpa våld och drogmissbruk i det land där jag föddes, mitt älskade Sydafrika!

Nunnorna har bestämt sig. De vill inte barrikadera sig bakom trygga murar på grund av mordet. Vi har ändå lyckats övertyga dem om ett säkrare staket och säkerhetslarm. Själv skulle jag gärna lägga in lite självförsvar också – men det skulle nog inte passa Guds fredliga nunnor. margaret gärding

Signum 4/2015

3

Aktuellt

Eukaristin – enhetens sakrament?

– Från en ekumenisk konferens i Bjärka-Säby.

S

edan några år tillbaka bjuder Johannesakademin och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby under Peter Halldorfs ledning in till ekumeniska seminarier vid pingst. Tidigare har man belyst frågorna om ämbetet, helgonen och dopet, och nu var det dags att ta upp eukaristin.

Liksom tidigare år deltog biskop Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, tillsammans med forskare och företrädare för flera andra kyrkor, medan Svenska kyrkans företrädare blivit nödsakad att lämna hastigt återbud.

Ett femtiotal intresserade hade samlats för att lyssna till föredrag och samtal under rubriken ”Ett enda bröd – hur kan eukaristin vara enhetens sakrament i en värld där kyrkorna är många?”. Att denna svåra fråga nu skulle bli besvarad var nog inte väntat.

I stället kom frågorna snarast att förmeras under dagens gång, i takt med att de tidigkristna, ortodoxa, katolska respektive frikyrkliga synsätten på nattvarden behandlades.

Insikten om att eukaristin betyder och till sitt väsen är tacksägelse löpte ändå som en röd tråd genom hela programmet. Likaså betonades att det är frågan om delaktighet – men då inte bara i positiv och bekräftande mening, utan också delaktighet i smärtan att inte vara framme vid någon enhet. Den samlade lägesbeskrivningen gav vid handen att nattvarden håller på att bli alltmer central. Inom katolska kyrkan söker många

4

möjligheten att gå till mässan varje dag, och inom frikyrkan firar man nu i en del församlingar nattvard varje söndag.

Samuel Rubenson, professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet, präst i Svenska kyrkan och preses för Johannesakademin, inledde med att lyfta fram perspektiv från den tidiga kyrkan som en gemensam grund för dagen. Eukaristin är visserligen den handling som allra tydligast grundlägger den kristna kyrkan. Men redan Paulus behövde säga ifrån för att stävja sådana missbruk av nattvardsfirandet som hotade församlingens enhet, och med tiden kom så eukaristin att bli det viktigaste sättet att uttrycka oenighet kyrkorna emellan. Från att ha varit en måltidsgemenskap, kort sagt en bjudning eller bankett av antikt slag, tydligt färgad av sin tids kulturblandning, har nattvardsfirandet reducerats till att bli föremål för teologiska spetsfundigheter.

Men de kunskaper vi har om firandet av eukaristin under kyrkans tidigaste århundraden visar att det redan från början rör sig om en praxis som är stadd i förändring – olikheterna hör till ursprunget och är ofrånkomliga, betonade Rubenson. Måltiden är en aspekt av eukaristin, men eukaristin kan också förstås som ett offer – offertanken var mycket väl förankrad i samband med måltiden i antik och tidigkristen tid – och som medicin eller läkemedel.

Kanske var den förändring som efter ett

Signum 4/2015

Aktuellt

par hundra år skedde mot att den gemensamma kvällsmåltiden upphörde och i stället på ett rituellt sätt åmindes i morgongudstjänsten nödvändig, menade Rubenson.

Men detta åtskiljande kom inte desto mindre att innebära att måltidsgemenskapen sekulariserades och individualiserades, samtidigt som måltidsritualen inom ramen för gudstjänsten kom att tappa sin allmänmänsklighet och blev mer av ett instrument.

Thomas Arentzen, teologie doktor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och själv ortodoxt kristen, belyste eukaristin inom den ortodoxa kyrkan genom att berätta om poesin och liturgin i ortodox tradition. Här utgör eukaristin en del av kyrkans inre och hemlighetsfulla liv. Att det är jäst bröd och jäst druvsaft som används visar hur förvandlingen sker i det fördolda. Talar man om offer i samband med eukaristin är det viktigt att förstå att detta offer inte är av ett blidkande slag utan ofta synonymt med en gåva.

Språkbruket i de ortodoxa hymnerna kring eukaristins offer och gåva är tätt förbundet med hur man talar om kärlek och ofta identiskt med uttrycken för ett erotiskt begär.

Det handlar om att utväxla gåvor för att skapa och upprätthålla kärleksrelationen mellan Gud och människan. Östkyrkan har därför aldrig varit intresserad av att undersöka eukaristins natur – frågan om hur aktualiseras inte. Arentzen drog problemet till sin vardagliga spets: Om någon ger dig en gåva är det naturliga inte att fråga hur gåvan är möjlig, däremot vill man tacka och gärna ge en gåva tillbaka.

Från den katolska kyrkan talade Arborelius utifrån intrycket att ju mer den eukaristiska renässans som vi nu upplever sprider sig i kristenheten, desto mer sprider sig också saknaden av och den smärtfyllda längtan efter den fulla enheten runt altaret. Samtidigt fungerar det så, betonade han, att ju mer vi växer in i den eukaristiska grundhållningen av lovsång, tacksägelse och förhärligande, desto närmare kommer vi den-

na enhet. Den fulla enheten i eukaristin framstod här som det man längtar efter och ser fram emot men ännu inte har uppnått.

Pastor Lennart Thörn, teolog, tidigare vid Göteborgs universitet och Örebro teologiska högskola, och medlem i Saronförsamlingen i Göteborg, betonade att det inom frikyrkorna – i meningen de kyrkor som står vid sidan av såväl den Svenska kyrkan som den katols­ka och de ortodoxa – inte finns någon enhetlig nattvardssyn. Däremot finns en historia, och man kan jämföra de olika frikyrkornas syn med deras rötter, som är dels lu­ therska, dels reformerta med grund i Zwinglis respektive Calvins läror. Thörns tes var att det under de senaste årtiondena skett en förskjutning inom frikyrkan mot ett mer renodlat lutherskt synsätt på nattvarden.

Thörn tog till sist även upp frågan om vilken nattvardssyn som vägleder den ekumeniska kommuniteten under Peter Halldorfs ledning. Den karaktäriserades som förankrad i fornkyrklig tradition och mer närstående den ortodoxa än den lutherska synen.

Kristus är i bröd och vin men någon förklaring efterfrågas inte – något som Halldorf kunnat motivera utifrån Lewi Pethrus. Betoningen ligger här på mysteriet, Kristi reella närvaro och Andens betydelse, framhöll Thörn.

I det gemensamma avslutande samtalet återkom sedan flera av de frågor som tidigare berörts. Ännu en gång fick Rubenson understryka att det inte går att säga hur det var ”från början” när det gäller det tidigkristna nattvardsfirandet, annat än att det i så fall fanns olika bruk redan från början.

Vad innebär den mer instrumentella funktion som eukaristin kommit att få i och med att den tappat sin uppgift som gemenskapsmåltid? Att nattvardsfirandet fun­ gerar avskiljande genom att vissa får lov att delta och andra inte, att det fått en tolkande funktion genom att knytas samman med lärofrågor, att det reglerar frekvensen och intensiteten i församlingens möten, och att

Signum 4/2015

5

Aktuellt

man går till nattvarden för att bli delaktig – inget av dessa syften som nattvarden tjänar behöver vara något ont, betonade Rubenson. Men risken är att vi tappat bort själva saken, alltså den gemensamma måltiden, för att främst ägna oss åt de olika syftena med eukaristin. Kunde inte dess karaktär i sig av måltid vara tillräcklig?

Inom frikyrkan var tidigare omvändelsen och helgelsen det som betonades mest, och nattvardsfirandena var glesa. I dag kan frikyrkan sägas mer och mer bortse från detta tidigare så viktiga första möte med Jesus, men i eukaristin har man funnit ett nytt möte, menade Thörn.

I en bred idéhistorisk översikt gav Rubenson uttryck för tanken att det är vår västliga strävan efter filosofiska och logiska helhetsförklaringar, en inriktning som saknas inom östkyrkan, som leder till de många försöken till att förklara hur bröd och vin i eukaristin blir Kristi kropp och blod. De olika förklaringarna leder i sin tur till de många finfördelade skillnaderna i nattvardssyn, men dessa utgår då främst från intellektuella övningar och filosofiska överväganden och har egentligen inget att göra med skillnader i fromhet. Ett ortodoxt perspektiv visar den intressanta möjligheten att hitta lösningar som gäller i just en viss situation, en viss stund, men lösningar av det slaget behöver sedan aldrig upphöjas till regel.

Avslutningsvis påminde Arborelius om Andra Vatikankonciliets starka inriktning

på dialog och betonade viljan att övervinna de gränser som finns. I ett postprotestantiskt Sverige upplever man nu frustration över att behöva stå stilla ett tag innan man går vidare, reflekterade han, men redan finns i vår tid många bevis för att behovet av gemenskap är större än behovet att avgränsa sig.

Inom Svenska kyrkan verkar reformationen inte längre ha samma identitetsskapande funktion som tidigare, utan här finns i dag många som tydligare betonar kontinuiteten med medeltiden än med reformationen.

Kanske kan seminariet på Bjärka-Säby hjälpligt sammanfattas av Arborelius lägesbeskrivning: Det finns en längtan och strävan efter att eukaristin ska vara ett enhetens sakrament, även om man inte vet hur det ska gå till. Samma längtan, men mer personligt formulerad, gav Lennart Thörn uttryck för, då han berättade om nattvardsfirandet vid det senaste ekumeniska präst- och pastorsmötet på Nya Slottet Bjärka-Säby. Där kunde biskop Anders Arborelius knäböja och få förbön men inte ta emot bröd och vin av Svenska kyrkans biskop i Linköping.

Det synliggjorde var vi står i dag, menade Thörn, och tillfogade med stort allvar: ”Jag längtar verkligen efter förändringen.”

Som gensvar på dagens många samtal dröjer sig i mina tankar kvar titeln på Ylva Eggehorns diktsamling från 1970: Ska vi dela? Den frågan framstår fortfarande som mycket giltig och kanske avgörande när det gäller eukaristin som enhetens sakrament. helena bodin

Luther dominerar reformationsminnet – Rapport från en internationell konferens.

F

örberedelserna inför reformationsminnet 2017 är i full gång. Det märks både i form av bokutgivning, evenemang och seminarier på olika håll. Den evangeliska kyrkan i Tyskland satte igång

6

med förberedelser redan 2008 i det så kal�lade Luther-decenniet, med ett tema för varje år fram till 2017. Här i Sverige ger förlaget Verbum ut inte mindre än sju böcker om Martin Luther och luthersk ortodoxi inom

Signum 4/2015

Aktuellt

ramen för projektet ”Luthersk teologi och etik – i ett efterkristet samhälle”. Andra förlag publicerar också böcker på löpande band om reformatorns liv och bilden av honom.

Men även på katolskt håll arrangeras seminarier och andra evenemang inför 2017.

En konferens anordnades till exempel 15–17 maj i år vid St Patrick’s College i Maynooth utanför Dublin. St Patrick’s College är ett katolskt prästseminarium som sedan 1795 har utbildat över 11 000 män fram till prästvigning. Det är mer än något annat katolskt prästseminarium i hela världen. Sedan en tid tillbaka erbjuder institutet utbildning i filosofi och teologi också för lekfolk. Fem arrangörer låg bakom konferensen: Scholastic Trust, St Patrick’s College, Maynooth; tidskriften Irish Theological Quarterly; Society of Mary in Ireland; lutherska kyrkan i Irland samt tyska ambassaden i Dublin.

Temat för denna internationella konferens var ”Martin Luther and Catholic Theology – Remembering the Reformation: What have we learned? What have we yet to learn?”. Arrangörerna hade bjudit in föredragshållare inte bara från brittiska lärosäten utan även från universitet i USA, Belgien, Frankrike, Österrike och Finland. Två talare från Tyskland var dessutom inplanerade men fick förhinder att delta. Här fanns både yngre doktorander och etablerade professorer som Peter Marshall från University of Warwick, England, och Philip Cary verksam vid Eastern University, Pennsylvania.

Den förre har gett ut ett antal böcker om reformationen i England (senast i år: The Oxford Illustrated History of the Reformation) och den senare har Augustinus av Hippos tänkande som sitt specialområde.

De flesta föredragen under konferensen behandlade olika frågor inom systematisk teologi. Martin Luther jämfördes med kyrkofadern Augustinus men även med me­deltida filosofer och teologer som Thomas av Aquino och William Ockham. Jämförelser gjordes dessutom med vår egen tids teologer såsom Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och

Joseph Ratzinger. Allra tydligast blev skillnaden mellan nämnda tänkare och Luther i fråga om kyrkosyn. Det är dessutom allmänt känt att Luther var skeptisk till filosofisk reflektion, i synnerhet skolastisk filosofi, medan filosofin är självklar och uppskattad i katolsk tradition. Flera föredragshållare försökte förklara skillnaderna i termer av olika stil, temperament och personlighet snarare än riktigt innehållsmässiga differenser. En genomgående tendens i anförandena var ändå att betona likheter.

Två föredrag återgav bilden av Luther från katolskt håll, en bild som har förändrats genom århundradena fram till vår egen tid.

David Bagchi, vid University of Hull, ställde frågan huruvida Martin Luther skulle kunna betraktas som en katolsk teolog. Bagchi redogjorde för hela bredden av uppfattningar alltifrån dem som menat att reformatorn inte kan beskrivas på annat sätt än som heretiker (en ståndpunkt som var vanlig fram till 1960-talet) ända till uppfattningen att reformatorn aldrig upphörde att vara katolik.

I den efterföljande frågestunden konstaterades att reformatorn efterhand upphörde att vara katolik om man ser till hans successivt utvecklade sammansättning av olika föreställningar (constellation of ideas), men tydligast blev ändå hans offentliga brytning med den katolska kyrkan i samband med att han brände påvens banbulla i vilken exkommunikationen formulerades.

Peter Marshalls föredrag avvek från den allmänna linjen under konferensen och förmodligen från stämningsläget i stort i ekumeniska sammanhang. Arrangörerna inledde konferensen med att poängtera hur katoliker och lutheraner har gått från polemik till dialog, eller ”från konflikt till gemenskap” för att låna en formulering från ett nyligen utgivet dokument. Strävan att förstå reformatorn och se gemensamma drag hos honom och katolsk tradition väckte under konferensen så småningom helhetsintrycket av att ett retuscherat Lutherporträtt tog form.

Signum 4/2015

7

Aktuellt

Marshall däremot ägnade i princip hela sitt föredrag med titeln ”Luther Among Catholics, 1520–2015” åt att presentera starkt negativa bilder av Luther genom århundradena. I karikatyrer, dikter, predikningar och böcker har katoliker demoniserat reformatorn. Djävulen har förknippats med honom – ibland till och med redan från hans födelse – inte bara i ett utan i åtskilliga fall.

Katolsk propaganda har dock, enligt Marshall, aldrig utnyttjat Luthers antisemitiska attityd som med grovt språkbruk framställer judar på ett högst ofördelaktigt sätt.

Här har reformatorn tydligen överskridit en känslig gräns som aldrig blivit föremål för katolsk satir.

Marshall motiverade mängden exempel i sin presentation med att en historiker inte kan bortse från sekler av polemik utan måste försöka förstå de bakomliggande sociala och politiska spänningar som har funnits i samhällen där kyrkosplittringen upplevts mycket konkret. Marshall höll sig strikt till en historisk framställning, men kommenterade också situationen i dag med att varna för att det kan vara alldeles för lätt både att glömma och att be om ursäkt.

Under en öppen samtalsrunda i slutet av konferensen initierade jag en diskussion om den ensidiga fokuseringen, för att inte säga fixeringen, på personen Luther. Förutom denna konferens är det påfallande hur

mycket energi som även i andra förberedelser inför reformationsåret 2017 läggs ner på att undersöka en enda gestalt i den komplexa epoken av olika reformationer i Europa. Det är ju ett märkligt fenomen att viktiga personligheter som exempelvis den tyske renässanshumanisten Johannes Reuchlin (1455–1522) får så litet uppmärksamhet, för att inte tala om Philipp Melanchthon som – om man bortser från någon enstaka bok om honom på senare tid – sällan lyfts fram. Vad beror det på att de historiska sammanhangen runt reformatorn och konsekvenserna av reformationerna för vanligt folk på 1500-talet nästan helt ignoreras?

Enligt några konferensdeltagare är en förklaring att konfessionell identitet och känsla av tillhörighet fortfarande är så starkt kopplade till Luthers person och verk. En symbolisk laddning finns kring honom. En av föredragshållarna, Charlotte Methuen, kyrkohistoriker vid University of Glasgow, påpekade att man också från anglikanskt håll efterlyser ett bredare perspektiv, det vill säga att man utöver att minnas Luther bör minnas reformationernas händelseutveckling i stort. Hon erinrade om att tyska kyrkohistoriker (Hamm, Moeller, Wendebourg) redan i mitten av 1990-talet började reflektera över möjligheten att åstadkomma en historieskrivning av reformationen utan att Martin Luther dominerar fullständigt. fredrik heiding

Ekumenik

Ärkebiskop Antje Jackelén om ekumeniken av ulf jonsson En intervju med Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén efter hennes möte med påven Franciskus i Rom.

D

en 4 maj var Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén i Rom, där hon träffade påven Franciskus och flera andra ledande företrädare för den katolska kyrkan, däribland kardinal Kurt Koch, prefekt för Påvliga rådet för de kristnas enhet.

Den 21 maj fick Signum tillfälle att göra denna intervju med Antje Jackelén i Uppsala. Ärkebiskop Antje, låt mig börja med att gratulera dig till hedersdoktoratet i teologi som du mottog häromdagen vid Lutheran School of Theology i Chicago!

Ja, det var förstås en mycket glädjande händelse. Jag fick hålla talet vid deras commencement ceremony, som deras examenshögtid kallas. Den är en kombination av examensfirande och gudstjänst, så det blev en blandning av ett examenstal och en predikan. Och därefter skedde utdelandet av examina, och det var också då som jag fick motta min hedersdoktorsvärdighet.

Vilka år var du var verksam vid Lutheran School of Theology?

Det var 2001 till 2007. Mina arbetsuppgifter var de som man brukar ha som professor; det var undervisning på masternivå och doktorandnivå plus en del forskning. Mellan 2003–2007 var jag dessutom direktor för Zy-

gon Center for Religion and Science. Det var väldigt intressant. De sysslar ju med undervisning och forskning kring religion och naturvetenskap. Under min tid där utvecklade jag ett nytt utbildningsprogram med tyngdpunkt på naturvetenskap och religion, och det var ett par, tre studenter som fick sina examina från just det utbildningsprogrammet vid årets commencement ceremony. Det var ju lite kul att se att någonting som började under min tid där också fortsätter i dag.

Den 4 maj var du på besök i Rom och mottogs i audiens av påven Franciskus. Kan du nämna något om vilka frågor som stod i centrum för ert möte?

Ja, de frågor som jag tog upp var de som finns med i talet som jag höll. Man kan säga att det fanns tre tyngdpunkter. Det första gällde ju ekumeniken. Och där uttryckte jag min uppskattning för dokumentet Från konflikt till gemenskap som har getts ut gemensamt av den katolska kyrkan och av Lu­therska världsförbundet, och som visar på betydelsen av det ekumeniska arbetet mellan lu­ theraner och katoliker.

Den andra tyngdpunkten gällde olika utmaningar som vi som kyrkoledare gemensamt står inför, som flyktingsituationen och minskningen av den kristna närvaron i Mellanöstern, och att barn och kvinnor

Signum 4/2015

9

Ekumenik

ofta drabbas särskilt hårt i flyktingsituationer, samtidigt som nyckeln till lösningarna av många av dessa problem ligger hos kvinnorna. Jag uttryckte samtidigt min uppskattning för den insats som påven har gjort genom att tala högt om sådana frågor som fattigdom, marginalisering och ojämlikhet.

Det var ju faktiskt bara några dagar före mitt besök som påven tog upp det skandalösa i att kvinnor inte får samma lön som män för samma arbete. Det är något som jag ofta hör och som människor säger till mig: ”Jag tycker det är hoppfullt att påven Franciskus tar de här frågorna.” Inte minst när jag var i Chicago, där hade de väldigt bra kläm på att jag just hade varit hos påven och de var nyfikna på hur det hade varit.

Den tredje tyngdpunkten var klimatfrågan, både med anledning av att vi i Svenska kyrkan har jobbat mycket med klimatet – förra året kom ju biskopsbrevet om klimatfrågan – men också med anledning av att påven inom kort kommer att ge ut en encyklika om dessa frågor.

Ditt besök hos påven skedde relativt snart efter ditt tillträde som ärkebiskop i Svenska kyrkan. Vilken vikt tillmäter du själv ett sådant besök? Kan besöket också ha någon betydelse för relationerna mellan katoliker och lutheraner här i Sverige?

Jag har sett många positiva reaktioner på besöket hos påven. Det verkar vara så att också människor som inte känner sig så nära kyrkan uppfattar det som någonting gott och positivt att kyrkoledare från olika traditioner möts.

Besöket hos påven är förstås speciellt och samtidigt ett i raden av de kyrkoledarbesök som jag har gjort, och fortfarande håller på att göra, och det följer ett mönster som också fanns hos mina företrädare. Jag har besökt kyrkoledarna i Norden i en första runda, och nu är det planerat ett besök hos ärkebiskopen av Canterbury i juli.

Om det har någon betydelse för relationerna mellan lutheraner och katoliker här i

10

Sverige? Ja, det kan det nog ha. Jag har ju berättat för biskop Anders om mitt besök hos påven, det tyckte jag var självklart. Och i sociala medier har det spridits ganska mycket om besöket, och det verkar ha fått en övervägande positiv genklang. De bilder som kom ut från mötet utstrålar ju en ömsesidig hållning av respekt och glädje över att träffas, och det motsvarar också det intryck som jag hade av mötet med påven.

I ditt tal till påven framförde du ett tacksamhetens ord från hbtq-gemenskapen i Sverige. Påven Franciskus å sin sida varnade för att det finns en fara för att nya konfessionella splittringar cementeras i vår tid när det gäller synen på det mänskliga livets värdighet, familjen, äktenskapet och sexualiteten. Hur ser du på de farhågor som påven gav uttryck för, och vilka förhoppningar har du på den familjesynodala process som påven Franciskus har initierat?

Jag tror det är viktigt att lägga märke till att påven började med att betona betydelsen av ekumeniken när han sade att ’de från oss åtskilda bröderna och systrarna inte bör uppfattas som motståndare eller konkurrenter, utan verkligen ska ses som bröder och systrar i tron’. Han betonade i sitt tal vikten av dokumentet Från konflikt till gemenskap. Han lyfte också fram vår gemensamma förpliktelse till engagemang för de människor som lider under fattigdom och våld. Där behöver vi växa i gemensamt handlande. Sedan gick han in på det mänskliga livets värdighet och därefter, på tredje plats, tog han upp detta med familj, äktenskap och sexualitet.

Jag vet inte om påven uttryckte några farhågor kring dessa frågor, det är faktiskt en tolkningsfråga. Han säger: ”Dessa frågor får inte tystas ner eller ignoreras av rädsla för att äventyra den ekumeniska konsensus som hittills har uppnåtts.” Alltså, man kan inte sopa frågorna under mattan av rädsla för att förstöra någonting vi redan har, och det håller jag helt med om. Det är inte bra att bygga konsensus på att man blundar för saker och

Signum 4/2015

Ekumenik

ting. Det är bättre med en överlappande konsensus, där man säger: ”Om vissa saker är vi faktiskt helt överens, men om andra saker skiljer vi oss åt.” Sedan säger han ”Det vore en synd om nya konfessionella splittringar skulle cementeras inom dessa viktiga frågor.” Man kan tolka det som att han säger: ”Aja baja, nu får ni sköta er!” Men man kan också tolka det som att han säger: ”Vi får lov att se upp hur vi hanterar våra skillnader.”

Jag tolkar det mera på det senare sättet. När det gäller de etiska frågorna så går ju skillnaderna inte bara mellan kyrkorna utan de går lika mycket rakt igenom kyrkorna, och det är lika mycket fallet inom den katolska kyrkan som inom andra kyrkor, inklusive inom den lutherska kyrkogemenskapen. Jag tror inte att man ska tolka påvens ord som en farhåga i första hand, utan som ett konstaterande att här har vi skillnader och vi får försöka hantera dem på ett värdigt sätt, både mellan våra olika traditioner och inom våra olika traditioner.

Hur är det med den familjesynodala processen? Påven har ju bjudit in till en syndodal process för reflexion över den kristna familjen. Har du några specifika förhoppningar om vad den processen skulle kunna leda fram till?

Nej, jag har inte några specifika förväntningar på resultatet av processen. Men där­ emot hoppas jag att man hittar ett bra sätt att faktiskt låta kvinnors röster komma fram i sammanhanget. Det är ett problem att ha ett enkönat biskopskollegium när man ska tala om ett tema som familjen, som ju berör både män och kvinnor. Det blir en svårighet om det bara är män som kommer till tals. Det är viktigt att man inte bara talar om och för kvinnor, utan också med kvinnor.

När du var i Rom besökte du även kardinal Kurt Koch, som är prefekt för Påvliga rådet för de kristnas enhet. Hur skulle du beskriva relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan i dag?

Mitt intryck är att relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan i det stora hela är rätt så avspänd i dag. Vi hade ju i och för sig den här diskussionen om den kyrkliga historieskrivningen i samband med Uppsala ärkestifts 850-årsjubileum. Men jag har inte uppfattat det som någon särskilt bitter diskussion. Och jag tycker att det är positivt att lutheraner och katoliker för första gången på 500 år faktiskt nu har lyckats enas om en gemensam historieskrivning. Jag tänker då på det som sägs i dokumentet Från konflikt till gemenskap. Man skriver där förstås även om vilka skillnader som finns. Men man säger också: ’Eftersom lutheranerna tror att de är del av Kristi enda kropp, betonar de att deras kyrka inte uppstod i och med reformationen eller att den började existera först för 500 år sedan. De är tvärtom övertygade om att de lutherska kyrkorna har sitt upphov i pingstens gåva och i apostlarnas förkunnelse.’ Eftersom det givetvis är på det sättet som vi ser på saken så kan man ju bli lite putt om någon säger att vi inte får räkna våra ärkebiskopar ända från den förreformatoriska kyrkan. Fast det kan ju också fungera som en nyttig påminnelse om att vi faktiskt har delat historien också i det här landet och att det kan vara bra att samtala om vad det betyder.

När det sedan gäller min egen syn på relationen mellan lutheraner och katoliker, så är den förstås färgad av min uppväxthistoria. Det är en rätt så fantastisk utveckling som har skett. Jag är uppväxt i en småstad i Tyskland och under hela min barndom satte jag aldrig min fot i stadens katolska kyrka.

Och jag tror att mina katolska klasskamrater aldrig satte sin fot i stadens evangeliska kyrka. Man hade inte något emot de andra, men det var bara så det var. Man märkte att under en viss helg så var det fullt av bilar på gatan därför att katolikerna besökte gravarna på kyrkogården den helgen, medan under en annan helg så var det fullt av bilar därför att det då i stället var lutheranerna som besökte kyrkogården. Så var det i min hemstad under min barndomstid. Men sedan dess har

Signum 4/2015

11

Ekumenik

det hänt så mycket. Min egen mor, som är så evangelisk som man bara kan bli, började sjunga i den lokala kyrkokören, som är ekumenisk och gemensam för både den katols­ ka och den evangeliska församlingen. Det är för mig en bild för vad som har hänt. Sådant skulle tidigare ha varit otänkbart.

Jag minns också ett fall där en ung man förbjöds av sina föräldrar att gifta sig med en ung kvinna därför att hon tillhörde ”fel” konfession. Min bror är gift med en katolsk kvinna och deras barn är katolskt döpta, och jag minns att vi funderade kring om det skulle bli problematiskt på något sätt när de gifte sig. Men när sedan min brorsdotter, som alltså är katolik, gifte sig med en evangelisk man så fanns det inte några funderingar av det slaget. I dag uppfattar unga människor inte sådana saker som något problem. Det har hänt väldigt mycket under dessa år när det gäller dessa frågor.

Kardinal Koch besökte Uppsala i oktober 2013 och han höll då en föreläsning om ekumenikens utveckling efter Andra Vatikankonciliet (se Signum 7/2013).

Han betonade då särskilt att målet för ekumeniken måste vara uppnåendet av en konkret, synlig enhet i tro, sakramentalt liv och ämbetsstruktur. Finns det i dag från Svenska kyrkans sida denna strävan efter en synlig, organisatorisk enhet mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan?

Eller måste man konstatera att vi inte längre är ense om målet för den ekumeniska processen?

Jag kommer då att tänka på det tredje imperativet i slutet av dokumentet Från konflikt till gemenskap som formulerats gemensamt från lutherskt och katolskt håll: ”Katoliker och lutheraner ska anta uppdraget att sträva efter synlig enhet och gemensamt utröna vad detta innebär av konkreta steg och sträva efter detta mål.” Den katolska förståelsen är ju att detta inkluderar tron, det sakramentala livet och ämbetsstrukturerna.

Men när kardinal Koch var med och pre-

12

senterade detta dokument vid Lutherska världsförbundets rådsmöte år 2013 så sade han: ”Vi katoliker får inte tvinga på er påvedömet, liksom ni inte får tvinga på oss en nattvardsgemenskap som vi ännu inte anser vara möjlig.”

Jag tror inte att ens kardinal Koch tolkar den synliga enheten som en organisatorisk enhet. Synlig enhet är något som vi klart vill sträva efter, både utifrån Jesu egen bön, men också utifrån att vi i vår tid påverkas av att samhället blir alltmer pluralistiskt.

Folk känner inte längre till skillnaderna mellan de olika kristna riktningarna, och vi behöver kunna uppträda tillsammans med en gemensam kristen röst i samhället. Detta märks ju inte minst genom att Sveriges kristna råd fått en viktigare roll i vår tid. Fast samtidigt kan man fortfarande här i landet möta märkliga formuleringar som: ”Katoliker – är de kristna?” Som om man kunde säga: ”Det finns kristna och det finns katoliker”! Men ändå, värdet av att lyfta fram skillnaderna mellan olika kristna traditioner minskar i vår tid. Och utifrån Jesu uppdrag är det klart att vår primära uppgift är att vittna om evangeliet. Som det heter i det femte imperativet i Från konflikt till gemenskap: ”Katoliker och lutheraner ska tillsammans vittna om Guds nåd i förkunnelse och i tjänst för världen.”

Vi är kallade att bära ett gemensamt vittnesbörd för världen. Och tar vi det på allvar så skapas det en synlig enhet. Och när det gäller frågan om strukturer: det är väl lättare på katolskt håll att känna närhet till en kyrka som har en så utpräglat episkopal struktur som Svenska kyrkan har, jämfört med en kyrka som är mer renodlat synodal.

Det har ju också sin betydelse att vi här i Sverige ändå är liturgiskt så pass lika. Det är en följd av hur reformationen genomfördes här.

Den kom ovanifrån, kollektivt, vilket innebar att man inte hade något profileringsbehov gentemot andra konfessioner på samma sätt som i Tyskland. Men man ska heller inte glömma att det finns en rätt stor spännvidd inom Lutherska världsförbundet, och att

Signum 4/2015

Ekumenik

man kan ha ganska olika uppfattningar om vad för slags synlig enhet som utgör målet för det ekumeniska arbetet.

Betydde mötet på Enhetsrådet något med tanke på högtidlighållandet av reformationsminnet år 2017?

Ja, det tror jag. Det innebar ett befästande av viljan att genomföra denna commemoration gemensamt. Det blev tydligt för mig att det fanns en villighet att göra detta gemensamt som ett uttryck av tacksamhet för evangeliet, men med beredskapen att också kännas vid de negativa konsekvenser och det lidande, de missförstånd och till och med ibland det hat som splittringen har gett upphov till.

Sedan kunde jag på Enhetsrådet knyta an till kardinal Kochs besök i Lund på våren 2014, då jag fortfarande var biskop i Lund.

Jag hade då glädjen att få vara värd för den ekumeniska vesper som hölls i Lund med anledning av 25-årsjubileet av påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige. Det blev väldigt fint, tycker jag. Vespern föregicks av ett offentligt samtal i domkyrkan mellan kardinal Koch och mig om kyrkans roll i samhället. Jag tror att vi fick ihop till femton mitror i den gudstjänsten. Och det var rikligt med rökelse. Det var ju fint. Men rökelsen utlöste brandlarmet och brandkåren kom med sina brandbilar. Vi behövde inte utrymma kyrkan, men jag kommer nog aldrig att glömma brandmännens blickar när de såg oss komma ut ur kyrkan i denna långa procession med alla dessa mitror. Brandsoldaterna stod där med sina hjälmar i händerna och man såg att de tänkte: ”Var i hela friden har vi nu hamnat!?” Deras ansiktsuttryck var obetalbara, så förvånade som de såg ut. Men samtidigt utstrålade de respekt, de kände att här var det något särskilt på gång. Och jag tänkte att det här måste vara den helige Laurentius verk, han är ju domkyrkans skydds­ patron. När det ska vara extra fint i domkyrkan så brukar han skämta och se till att någonting går snett så att man får skratta lite.

Det var nog Laurentius som tryckte på larmknappen den dagen!

Hur långt har man i Svenska kyrkan kommit med förberedelserna inför firandet av reformationsminnet år 2017? Och vilka möjligheter finns det att delar av det kan gestaltas gemensamt av Svenska kyrkan och den katolska kyrkan?

Det sker saker både på lokal nivå och på stiftsnivå inom Svenska kyrkan. Från Kyrkostyrelsen har vi utgått från vad man sagt från Lutherska världsförbundet om att vi ska högtidlighålla det här jubileet som ett globalt fenomen, med ekumeniskt ansvar, och med hållningen att reformationen är någonting pågående, alltså att det inte bara blir tillbakablickande utan också framåtblickande. Det övergripande temat är ”Befriade av Guds nåd” och sedan finns det tre underteman: Frälsning är inte till salu, Männi­skor är inte till salu och skapelsen är inte till salu.

Att frälsningen inte är till salu är alltid aktuellt, och i vår tid kan man relatera det till både new age och framgångsteologier. Att människor inte är till salu relaterar exempelvis till trafficking, människohandel och flyktingfrågan. Och att skapelsen inte är till salu relaterar inte minst till miljö- och klimatfrågan, men också till frågan om hur antropocentriska vi får lov att vara – världen tillhör ju inte bara oss människor.

Sedan har vi planerat att det ska finnas samtalsgrupper med deltagare från Svenska kyrkan och den katolska kyrkan, som ska samtala utifrån dokumentet Från konflikt till gemenskap. Tanken är att det ska vara människor med olika bakgrund: lekmän, teologistudenter, präster och så vidare. Det ska inte behöva resultera i ett dokument, det viktiga är möjligheten att lyssna till varand­ ra och att fördjupa tron tillsammans. Och kanske kan vi dessutom gemensamt återupptäcka i hur hög grad det svenska samhället är skapat ur den kristna traditionen.

På så sätt kan vi göra en gemensam kulturgärning.

Signum 4/2015

13

Ekumenik

Vi har också tänkt på att det inte ska bli någon form av triumfalism eller någon idea­ lisering eller skönmålning av reformationen och dess portalgestalt, Martin Luther.

Vi hoppas på en nyansering av bilden, på gott och ont. Dels gäller det att motverka den svenska bilden av ”Luther på axeln”, som är en historiskt felaktig bild av honom.

Men vi ska heller inte glömma bort den antisemitism som finns hos Luther, särskilt i hans sena skrifter, där den förekommer på ett brutalt sätt.

Det är nu ett par veckor sedan ditt besök i Rom. Får jag avslutningsvis fråga om

det finns något särskilt önskemål eller någon särskild förhoppning som du skulle vilja framföra med tanke på de framtida relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan?

Jag tror ju på värdet av att vi gemensamt som kyrkor visar på möjliga förhållningssätt till de stora utmaningar som vårt samhälle står inför, som till exempel klimatfrågan. Här ser jag stora möjligheter för ännu mer samverkan i framtiden. Och jag hoppas givetvis också att de positiva signaler som kom från påven i samband med besöket ska få prägla det ekumeniska samtalet framöver.

Kardinal Kurt Koch om ekumeniken av charlotta smeds En intervju med kuriekardinal Kurt Koch. Som prefekt för Påvliga rådet för de kristnas enhet är han, näst påven, den högste ansvarige för den katolska kyrkans relationer till andra kristna samfund.

I början av maj var Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på besök här i Rom, och hon träffade då först påven Franciskus och sedan dig, herr kardinal. Vilka frågor stod i centrum under mötet mellan dig och ärkebiskop Jackelén?

Det var första gången som jag hade tillfälle att möta Svenska kyrkans ärkebiskop såsom ärkebiskop. Fast vi hade ju träffats redan tidigare, i samband med att jag besökte Lund under våren förra året. Vid vårt möte nu diskuterade vi situationen i Svenska kyrkan, våra ekumeniska relationer och den ekumeniska situationen i Sverige, och vilka som är de största utmaningarna för det svenska

14

samhället i dag. Och så diskuterade vi förberedelserna inför uppmärksammandet av reformationsminnet år 2017.

Betydde ert gemensamma möte något för utformningen av det förestående reformationsminnet år 2017?

På Enhetsrådet gör vi våra förberedelser inför reformationsminnet år 2017 i samverkan med Lutherska världsförbundet; vi för alltid våra dialoger på den universella nivån. Men det är intressant för mig att lära känna hur kyrkorna på lokal nivå, i det här fallet i Sverige, uppmärksammar reformationsminnet eftersom situationen ser så olika ut i olika

Signum 4/2015

Ekumenik

länder. I Tyskland, till exempel, var reformationen en folklig rörelse, medan reformationen i Sverige genomfördes på grund av den politiska ledningens beslut. Det rör sig om väldigt olika historiska utvecklingar, och det är viktigt för mig att beakta sådana ting i samband med förberedelserna inför reformationsminnet.

Vilka är de viktigaste utmaningarna för ekumeniken mellan den katolska kyrkan och de reformatoriska kyrkogemenskaperna i dag?

Det finns flera olika utmaningar som vi behöver möta. För det första måste man konstatera att det i dag finns en tendens till ökad splittring bland de reformatoriska samfunden sins­ emellan. Protestanterna blir inte mera eniga sinsemellan utan de blir tvärtom alltmera splittrade, och den tendensen verkar vara global. Protestantismen håller på att grundligt fragmenteras och det skapas hela tiden nya samfund. Utvecklingen går i motsatt riktning till ekumenikens strävanden, som ju handlar om att återvinna enheten.

Den andra stora utmaningen i relation till de reformatoriska samfunden är, måste jag tyvärr säga, att vi inte har en gemensam uppfattning om själva målet för ekumeniken. Detta är ett mycket allvarligt problem. Om vi inte har en gemensam vision att sträva mot blir det svårt att se vilken väg som ekumeniken ska slå in på framöver. Det finns många olika uppfattningar om målet.

Den katolska visionen är att återvinna enheten i tron, sakramenten och ämbetena. Men bland de protestantiska kyrkorna möter jag andra visioner. De talar om att man ömsesidigt ska erkänna alla olika slags ecklesiologiska gemenskaper som finns som ”kyrkor”, som ett slags extra typ av ecklesiologiska verkligheter utöver Kristi ena kyrka. Ur katolsk synvinkel är det en mycket svårsmält uppfattning. Jag tror att vi behöver finna en gemensam målsättning för det ekumeniska arbetet, för att kunna lösa dessa frågor.

Och så finns det en tredje utmaning. Den

består i att det har dykt upp nya problem och spänningar på det etiska området. Det är en ny situation. På 80- och 90-talet brukade man inom den ekumeniska rörelsen säga att ”tro åtskiljer, men handlingar förenar”.

Men i dag har vi nästan det motsatta läget.

På somliga punkter har vi lyckats komma närmare varandra genom att fördjupa samtalen om trons innehåll, men på det etiska området har det tvärtom uppstått nya problem och motsättningar. Det innebär en väldig utmaning. När de olika kyrkorna i dag inte kan ge ett gemensamt vittnesbörd i det sekulära samhället om vår tids avgörande etiska frågeställningar rörande det mänskliga livets värdighet, så blir den kristna rösten allt svagare i samhället. Därför behöver vi försöka uppnå konsensus också i de etiska frågorna.

I samband med Johannes Paulus II:s besök i Sverige 1989 fanns det förhoppningar om att Svenska kyrkan och den katolska kyrkan skulle närma sig varandra och kanske till och med nå en enhet med varandra inom ganska kort tid. I dag verkar sådana förhoppningar mera orealistiska. Stämmer detta intryck och vad är i så fall orsaken till denna förändring av situationen?

Jag har hört både kyrkfolk och kyrkoledare i Sverige och Norge berätta om att de har mycket positiva minnen från påven Johannes Paulus II:s besök. Jag är mycket glad och tacksam för det. Men jag tror att situationen har förändrats litet under de senaste åren.

Det hänger nog ihop med det som jag nämnde om bristen på ett gemensamt mål för ekumeniken. Om alla kristna verkligen strävar efter enhet, så borde reformationsminnet kunna bidra till att återvinna enheten. Reformationens centrala gestalt, Martin Lu­ ther, ville inte skapa en ny kyrka, han ville förnya den katolska kyrkan, även om det då inte lyckades. Men om man vill bygga vidare utifrån Luthers intentioner så måste man sträva efter kyrkans enhet, och jag hoppas att reformationsminnet kan bidra till att vi

Signum 4/2015

15

Ekumenik

kan ta några steg som hjälper oss att i framtiden återvinna enheten.

Du har besökt Sverige vid två tillfällen under de senaste två åren. I samband med ditt besök i Uppsala i oktober 2013 höll du föreläsningen ”Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet” som publicerades i Signum nr 7/2013. I den föreläsningen sade du att målet för de ekumeniska strävandena måste vara uppnåendet av en konkret, synlig kyrklig enhet i tro, sakramentalt liv och ämbetsstruktur. Men finns det i dag en allvarligt menad strävan efter en konkret, synlig enhet mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan, eller är de förhoppningarna i praktiken lagda på is?

Det är väldigt viktigt att vi diskuterar vad som krävs för att vi ska kunna uppnå enhet.

Den katolska – och jag tror också den ortodoxa – visionen är att återvinna enheten i tron, eftersom vi är trosgemenskaper. Vi behöver likaså återvinna enheten när det gäller sak­ramenten och ämbetsstrukturerna.

Och därför har jag föreslagit att vi framöver ska föra dialog kring sambanden mellan dessa tre element: tro, sakrament, ämbete.

Vi behöver fördjupa de frågor som lämnades öppna i den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran från år 1999 mellan Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan. Och de viktigaste av dessa ännu öppna frågor är av ecklesiologiskt slag: Vad är kyrkan? Var finns kyrkan?

Hur ska man förstå relationen mellan kyrkan och eukaristin? Och vilken betydelse har ämbetet i den kontexten? Jag är mycket tacksam för den lokala dialog som nu förs i Finland mellan lutheraner och katoliker om dessa frågor, och jag ser fram emot att läsa den gemensamma rapport som de vill skriva om sina samtal om dessa mycket viktiga frågor.

Kan de kristnas synliga enhet förverkligas utan att det sker institutionellt, i form av en gemensam kyrklig organisation?

16

Nej, det beror på att kyrkan har både en karismatisk och en institutionell dimension.

Det är på det sättet som kyrkan är en synlig realitet. Nya testamentet talar om kyrkan som Kristi kropp, och detta förverkligas genom att kyrkan är synlig och institutionell.

Det är klart att ekumeniken tar sig många olika uttryck; vi samverkar på det kulturella planet, vi tar ställning tillsammans när det gäller olika utmaningar som samhället står inför och så vidare. Men vi måste också återvinna kyrkans enhet på det institutionella planet, det är viktigt. Även bland lutheraner har det uttryckts förhoppningar om möjligheten att upprätta så kallade ”ordinariat”, efter den modell som infördes för anglikanska kristna under påven Benedictus XVI. Kan man betrakta ordinariaten som en ny form av ”unierade” kristna, och hur förhåller sig ordinariaten till de ekumeniska strävandena?

Nej, ordinariaten är inte en ny form av unierade kristna. De är snarare påvens svar på en förfrågan från medlemmar i den anglikanska gemenskapen som ville bli upptagna i den katolska kyrkan, och påven var beredd att tillmötesgå deras önskan. Om lu­ theraner har samma önskan att leva i den katolska kyrkan, så får vi lov att överväga hur vi kan svara på det. Men här i den romerska kurian har vi delat upp det så att det är Troskongregationen som har ansvaret för frågorna om ordinariaten. Vår uppgift däremot är att fortsätta den ekumeniska dialogen. Det beror på att vi inte betraktar frågorna kring ordinariaten som en ny form av ekumenik. Påven Benedictus tog emot dem med ett öppet hjärta när han sade att de kunde ta med sig sina liturgiska traditioner och fromhetstraditioner, att de inte behövde lämna dessa bakom sig när de upptogs i den katolska gemenskapen. Men sådant är faktiskt möjligt bara efter en lång tid av ekumenisk dialog. Så i den bemärkelsen kan man betrakta ordinariaten som en frukt av det ekumeniska arbetet.

Signum 4/2015

Ekumenik

I sitt tal till ärkebiskop Jackelén den 4 maj varnade påven Franciskus för att det finns en fara för att nya konfessionella splittringar cementeras i vår tid när det gäller synen på det mänskliga livets värdighet, familj, äktenskap och sexualitet.

I föreläsningen i Uppsala varnade även du för sådana problem. Hur stor bedömer du att risken är för uppkomsten av nya konfessionella splittringar av sådana skäl?

Som jag redan antydde, tror jag att vi här står inför en mycket stor utmaning. Vi har skilda uppfattningar i bioetiska frågor, och inte minst när det gäller synen på äktenskap, familj, sexualitet och genusfrågor.

Det har lett till splittringar inom flera samfund och även skadat den ekumeniska dialogen. I sitt tal nämnde påven dessa saker, och han sade att han hoppas att de skillnader i synsätt som vi har i dessa frågor inte ska bli till skada och förhindra ett fördjupande av de öppna frågor som ännu återstår att lösa mellan den lutherska och den katols­ka kyrkan. Det är viktigt att vi också diskuterar dessa etiska frågor och försöker finna vägar att svara gemensamt på de ut-

maningar som dessa frågor ställer samhället inför.

Det är snart en månad sedan Antje Jackelén var på besök här i Rom. Finns det något särskilt önskemål eller någon särskild förhoppning som du skulle vilja framföra med tanke på de framtida relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan?

Alla dialoger som vi för är på den universella nivån, och det innebär att det primärt är Lutherska världsförbundet som i detta sammanhang är vår dialogpartner. Vi för inte bilaterala dialoger med olika kyrkor i olika länder. Men naturligtvis har vi vänskapsrelationer med många olika kyrkor och vi får många besök. Exempelvis kommer det varje år en ekumenisk pilgrimsgrupp från Finland till Rom på den helige Henriks festdag.

När det gäller Svenska kyrkan finns det ingen motsvarande tradition, och vi har alltså ingen organiserad form av dialog med Svenska kyrkan. Men Svenska kyrkan ingår ju i Lutherska världsförbundet, och det gör att vi träffas ibland och då har vi möjlighet att fördjupa våra gemensamma frågor. översättning: ulf jonsson

Dokumentation

Tal till ärkebiskop Antje Jackelén av franciskus Bästa doktor Jackelén, bästa syster, kära vänner!

J

ag hälsar er hjärtligt och tackar för de vänliga ord som ni riktat till mig. Med tacksamhet mot Gud firade vi förra året 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik, Unitatis redintegratio, som förblir den viktigaste referenspunkten

för den katolska kyrkans ekumeniska engagemang. Genom detta dokument har det blivit tydligt att ekumeniken inte får ignoreras.

Det inbjuder alla troende katoliker att tolka och känna igen tidens tecken och vägen till enhet genom att övervinna splittringen

Signum 4/2015

17

Dokumentation

bland de kristna, som inte bara uppenbart strider mot Kristi vilja utan också är en skandal för världen och ett hinder för den viktigaste uppgiften: att förkunna evangeliet för hela skapelsen.

När dekretet talar om Kristi sårade kropp (§ 13) uttrycker det en djup respekt och uppskattning för de (från oss) åtskilda bröderna och systrarna, vilkas existens till vardags riskerar att beaktas alltför litet. Det är verkligen så att de inte bör uppfattas som motståndare eller konkurrenter, utan ses som bröder och systrar i tron. Katoliker och lu­theraner är skyldiga att främja enhet i stiften, i församlingarna och i sina gemenskaper världen över. Fastän det ännu finns mycket att göra på det sakramentala och kyrkliga planet, för att uppnå en full och synlig enhet i tron, kan vi vara säkra på att den helige Ande underlättar och styrker den andliga ekumeniken och den teologiska dialogen.

Med glädje tänker jag också på det nyare dokumentet Från konflikt till gemenskap.

Den luthersk–katolska gemensamma åminnelsen av reformationen under 2017, som den luthersk-katolska kommissionen för enhet har gett ut. Jag hoppas innerligt att detta ini­tiativ, med Guds hjälp och med vår ömsesidiga inbördes hjälp, ska bli en hjälp att ta ytterligare steg på väg mot enheten.

Kallelsen till enhet i Jesu Kristi efterföljd innefattar också en stark uppmaning att ta på oss gemensamma förpliktelser på det karitativa planet, för att bistå människor som lider av alla olika slags former av misär och

våld och som på ett särskilt sätt är i behov av vår barmhärtighet, i synnerhet de av våra bröder och systrar som förföljs för sin tros skull och som är i behov av vår uppmärksamhet och som driver oss att växa i broderlig gemenskap.

Det finns också andra frågor av brådskande aktualitet – frågan om det mänskliga livets värdighet, att livet alltid måste respekteras, liksom frågor som är relaterade till synen på familj, äktenskap och sexualitet.

Dessa frågor får inte tystas ner eller ignoreras av rädsla för att äventyra den ekumeniska konsensus som hittills har uppnåtts. Det vore en synd om nya konfessionella splittringar skulle cementeras inom dessa viktiga frågor.

Kära vänner, återigen tack för ert besök.

Med förhoppningen om ett ökat samarbete mellan lutheraner och katoliker ber jag Herren att rikligen välsigna var och en av er och era gemenskaper.

Jag vill dessutom uttrycka min tacksamhet för ytterligare två saker. För det första vill jag tacka den svenska lutherska kyrkan för mottagandet av många sydamerikans­ ka invandrare under diktaturernas tid – det har varit ett broderligt mottagande som fått den mänskliga familjen att växa. Och för det andra vill jag tacka dig, kära syster, för utnämningen av min gode vän Anders Ruuth, som undervisade tillsammans med mig i andlig teologi och som hjälpt mig så mycket i det andliga livet.

Tal till påven Franciskus av antje jackelén Ers Helighet, Era Eminenser och Excellenser!

D

et är en ära och glädje för mig att få framföra hälsningar från Svenska kyrkan.

18

Vatikanen och Svenska kyrkan har haft många kontakter sedan andra Vatikankonciliet. Förra våren hade vi den särskilda äran

Signum 4/2015

Dokumentation

att få stå som värd för en ekumenisk vesper i Lunds domkyrka till minne av 25-årsdagen av påven Johannes Paulus II:s besök i Sverige och i andra nordiska länder. I min tidigare roll som biskop i Lund hade jag också nöjet att träffa prästen och teologie doktorn Anders Ruuth och höra om hans erfarenheter i Argentina.

Ers Helighet, det var med stor glädje som jag, som medlem i Lutherska världsförbundets råd, fick vara med vid presentationen av dokumentet Från konflikt till gemenskap (From Conflict to Communion, FCTC) för två år sedan – resultatet av nästan fem decenniers dialog mellan katoliker och lutheraner. För första gången sedan 1500-talet har vi nu en gemensam syn på reformationens historia och också gemensamma åtaganden inför framtiden.

Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran (The Joint Declaration on the Doctrine of Justification, JDDJ) från 1999 och Från konflikt till gemenskap från 2013 visar att den ekumeniska utvecklingen mellan katoliker och lutheraner har gjort stora framsteg. Dessa kanske inte alltid väcker entusiasm hos alla experter, men de inspirerar påtagligt hopp och drömmar hos människor på församlingsnivå, särskilt hos de familjer som längtar efter att gå till Herrens bord tillsammans. Vi delar erfarenheter av ömsesidiga fördömanden, splittring och hat, men också av livgivande försoning och av engagemang från lekmän och gräsrötter som ivrigt föregriper de resultat som ännu återstår att bekräfta i officiell dialog.

Koinonia, gemenskap, handlar om att ”lära genom att göra” genom att möta behoven i världen. Vi har lärt oss – ibland den hårda vägen – att det handlar om att dela rikedomen i traditionerna i stället för att bygga stängsel runt det egna reviret, att det handlar om bemyndigande, snarare än om makt.

Det gläder mig också att Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan gemensamt ska stå som värdar för ett ekumeniskt evenemang hösten 2016 inför reformatio-

nens 500-årsjubileum 2017. Liksom våra medkyrkor inom LVF har Svenska kyrkan ett starkt engagemang för ekumeniskt ansvarstagande och globala perspektiv. Vi vill gärna bidra till ett högtidlighållande i gemensam tacksägelse för evangeliet och ånger över den smärta som har orsakats av konflikt och splittring, samt ett åtagande om gemensamt vittnesbörd. Som det femte imperativet i From Conflict to Communion uppmanar oss: katoliker och lutheraner ska tillsammans vittna om Guds barmhärtighet i förkunnelse och tjänst för världen (FCTC 243).

Och världen ropar verkligen efter trovärdiga ord om hopp och efter de kärlekens gärningar som evangeliet om Jesus Kristus ålägger oss att utföra tillsammans med människor av god vilja från många traditioner. I dessa dagar är förväntningarna på att kyrkan ska kunna verka för fred och rättvisa både höga och fordrande.

Ers Helighet har skapat en våg av hopp världen över genom att tala högt om frågor som fattigdom, marginalisering och jämlikhet – nu senast om den skandalösa klyftan mellan löner för kvinnor och män. Jag har uppmuntrats av människor i Sverige att till Ers Helighet framföra ett tacksamhetens ord från hbtq-gemenskapen: En del av det Ni har sagt har låtit ana lite av försoning och en gryende acceptans.

Barn och kvinnor är de som drabbas hårdast av orättvisor, livsmedels- och vattenbrist, våld, människohandel och klimatförändringar. Men erfarenheterna visar också att det är just kvinnor som åstadkommer många av de förändringar som krävs, när de får rätt till utbildning och självbestämmande. Det är nödvändigt att inte bara tala om och för kvinnor utan också att tala med dem och att ge dem möjlighet att ta vara på sin ledarförmåga för att bidra till en blomstrande kyrka och ett blomstrande samhälle.

Religions- och trosfrihet, social rättvisa, skydd för visselblåsare och för minoriteter

Signum 4/2015

19

Dokumentation

– listan över utmaningarna för kyrkoledare är lång, precis som den är för det internationella samfundet. Vi sörjer och vredgas över den tragiska minskningen av kristen närvaro i Mellanöstern. Behovet av humanitärt bistånd till offren för krig och katastrofer kvarstår.

Dessutom utmanas vi av den andliga fattigdom som i övrigt välmående samhällen ställs inför. Sekulariseringen ger upphov till blandade känslor. Å ena sidan är den ett resultat av framgångarna med evangeliet om Jesus Kristus, eftersom när ”världen” utmanar oss att vara djärvare i vår bekräftelse av mänsklig frihet och värdighet, utmanar den oss med frukten av vår egen predikan – vilket är bra. Å andra sidan har sekulariseringen undergrävt kunskapen om och utövandet av tron, vilket framför allt lämnar unga människor utan tillgång till de andliga resurser som kyrkan erbjuder. Ensamhet, den gnagande känslan av att aldrig vara accepterad fullt ut och bristen på mod att fullt ut möta livets med- och motgångar hotar därmed den andliga hälsan i hela generationer.

Osäkerheten skapar en gynnsam grogrund för främlingsfientlighet och intolerans, ett växande problem i Europa. Osäkerheten hindrar oss också från att ta itu med det överhängande behovet av att göra två saker samtidigt, till exempel att delta i dialogen mellan religioner för att stärka den socia­ la sammanhållningen i städer som präglas av mångfald och samtidigt stå emot våld i religionens namn.

Tragedierna vid tröskeln till Europa fortsätter. Tusentals människor dör i Mare nostrum, vårt Medelhav: En skam för Europa! Migration och miljontals flyktingar kommer även fortsättningsvis att ställa våra värderingar och vår förmåga att agera på svåra prov.

20

Er kommande encyklika om klimatet kom­ mer att välkomnas av religiösa ledare, ickestatliga organisationer och beslutsfattare världen över. Klimatförändringen är sannolikt mänsklighetens största gemensamma utmaning någonsin. Nu är det dags för vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är ett uttryck för mänsklig värdighet – att samarbeta. Klimatet handlar om vetenskap och tro, om rättvisa och livsstil, välfärd och ömsesidigt beroende, synd och försoning, om människor som ”skapade medskapare”, om att ompröva antropocentriska världsåskådningar och om hopp.

Världen har förväntningar på religiösa ledare eftersom religioner har en kulturell integritet, ett andligt djup och en moralisk kraft som ofta saknas i rent sekulära perspektiv.

För ett år sedan skrev Svenska kyrkans bis­kopar ett så kallat biskopsbrev om klimatet. I höstas slutförde Svenska kyrkan sin avyttringsprocess och har nu en investeringsportfölj som är helt fri från bolag som handlar med fossila bränslen. Vi hoppas att många andra kommer att följa efter.

Dagens utmaningar definieras inte längre av nationella eller lokala gränser. De är glokala – både globala och lokala. Gränser är inte längre vad de var. Detta borde inte skrämma oss. Ty i centrum för kristendomen finns det en Gud som överskrider den mest dramatiska gränsen av alla: den mellan gudomligt och mänskligt. Gränsöverskridande innebär alltid beröringsskräck, rädslan för att beröra och bli berörd av det som är annorlunda, främmande, det andra. Som människor av tro kan vi leva med dessa rädslor, vara trogna evangeliet om den inkarnerade Kristus och samtidigt öppna, väldigt öppna, för världen. Och därför säger vi med tillförsikt, förenade i bön för Guds skapelse och Jesu Kristi kyrka: Veni Creator Spiritus, Kom, Skaparande.

Signum 4/2015

Bokrevy

ter och drakar finns en väldig fiendskap som leder till de båda stridandes död efter ritualiserade slagsmål. Hos Åsa Maria Kraft är förloppet långt mer förbluffande än hos någon av de reliefer William av Baskerville utlägger i Ecos Rosens namn. Den heliga Margareta och pantern förenas som sagt först i samma kropp. Hon beger sig senare in i drakens buk för att med en särskilt utformad tång frigöra det ackumulerade ljus som samlats i drakens huvud (det ger honom migrän) i form av stenar. Tången är egentligen avsedd för att klippa navelsträngar (navelsträngar som i spiralform liknar enhörningens horn …), och Margareta får därigenom ett systerhelgon i S:ta Apollonia, hon som också avbildas med en tång och är tandläkarnas – eller hellre tandutdragarnas – skyddshelgon.

Allt detta låter som rena absurditeter. Psykoanalysen är mycket långt borta liksom religionen. Möjligen kan man ana en feministisk tanketråd i det hela, men jag är inte säker på att ens den är avsedd från författarens sida. Texten har helt enkelt inga diskursiva avsikter. Den berättar inte, den beskriver inte, den ger inga råd. Den vill i stället visa upp hur disparat litterärt material kan brukas för att bygga nya former. Texten är en maskin som smälter annan text i sin mage och därvid utvecklar en förbluffande mängd energi. Läsarens roll blir det konstfullas beundrare, inte dess begripare.

Läsaren bör således försöka motarbeta sin inlärda förväntan på vad en litterär text är.

Vi kan kalla Åsa Maria Krafts sätt att skriva för konceptualism om vi så vill. Möjligen underskattar författaren skrivsättets underhållande och komiska potential en aning; avantgardet tar sig självt ganska ofta på lite för stort allvar.

I bokens två följande delar återser vi introduktionens snabbt övergivna Kybele.

Den tredje delen tycks på sf-manér handla om hur alla bin dör i vår nära framtid, men det är inte säkert att vi läser en allvarlig varning för att bidrottningen Kybele skall dö för alltid. Det bär denna sorts litteratur emot att ha budskap, ekologiska eller andra. Den väver i stället vidare på myternas trådar. ”Spår och rester, spridda i Kybele-damm, över världen.” Dessa rester finns hos de oidentifierade helgonen, de med de mest allmänna attributen. Binas närvaro har varit självklar och ymnig genom historien och i myterna: ”Bin är de minsta av fåglar, födda ur oxars kroppar.” Bivargarna har haft gott om föda.

Vi bevittnar kanske snart det sista ”verkliga” biets död. Det förvandlas till symbol och blir stort som skalbaggen i Kafkas Förvandlingen. Biet blir ett memento mori också för människan. Och så vidare. Berättelsen ringlar sig som en drake mot bokens sista sida.

När vi tagit död på alla bin tycks nya konstgjorda uppstå, föregångna av de metalliska drönare som vi redan nu ser i aktion runt om i världen, kring Bromma flygplats och över Mellanösterns slagfält.

Detta är en dystopi, men har den någon politisk effekt? Jag tror inte det. Åsa Maria Krafts koncept är vackra och fascinerande men verkningslösa utanför sina textsammanhang, uteslutande estetiska. Med deras hjälp kan man inte bygga om jordbruket i Kalifornien där mandelträden pollineras av bisamhällen som fraktas runt på jättelika långtradare. Monokulturerna har förött binas naturliga livsmiljö. Politik och fantasi i den verkliga världen krävs för att återställa naturen (och regn efter fyra års torka), inte konceptkonst. Därmed inte sagt att den senare bör avskaffas eller ifrågasättas. Dess rum är ett annat – språkets, mytens, emblemens. Det finns en ekologi också för drakar, helgon och gudomliga bidrottningar. magnus ringgren

Signum 4/2015

69

Informationer

Tyskar önskar mindre kyrkligt inflytande Knappt hälften av tyskarna önskar ett mindre kyrkligt inflytande. Kyrkorna bör ha mindre inflytande inom politiken och samhället, svarade 48 procent av de tillfrågade i en undersökning som genomförts av opinionsinstitutet Infratest Dimap på uppdrag av ARD-”Tagesthemen” och Berliner Morgenpost. Vid en jämförbar opinionsundersökning 2011 önskade sig 39 procent ett mindre kyrkligt inflytande, enligt Infratest Dimap.

I den aktuella undersökningen ansåg 37 procent att kyrkornas inflytande redan är tillräckligt. 2011 var denna andel 44 procent. Denna gång ansåg 11 procent att kyrkorna borde ha ett större inflytande, mot 13 procent 2011. Den konkreta frågan löd: ”Vad anser ni, bör kyrkorna i Tyskland i framtiden ha större eller mindre inflytande på politik och samhälle, eller är det inflytande som de har för närvarande redan tillräckligt?”

På frågan vilket förtroende som medborgarna har för olika institutioner klarar sig den evangeliska kyrkan med 41 procent bättre än de politiska partierna med 21 procent och den katolska kyrkan med 20 procent. Högst förtro-

70

ende får här Polisen med 79 procent, domstolarna 69 procent, förbundsregeringen 52 procent och förbundsdagen 46 procent. I den så kallade Tysklandstrenden tillfrågades under perioden 1–2 juni 1 003 röstberättigade medborgare från 18 år och uppåt.

kathpress 2015-06-04

Politiken och samhället behöver kyrkorna ”mer än någonsin” ”Kyrkodagarna är en motivationshöjare för alla som inte vill bortse från nutidens stora problem”, med dessa ord uttryckte den tyske förbundspresidenten Joachim Gauck sin uppskattning av de tyska evangeliska kyrkodagarna (Deutscher Evan­ gelischer Kirchentag, DEKT) som inleddes i Stuttgart den 3 juni. Det fyra dagar långa jättearrangemanget är ett viktigt samhälleligt dialogforum: inför den världsvida fattigdomen, ofreden och miljöförstöringen vill många inte bara förbli åskådare, menar den tidigare evangelisklutherske pastorn Gauck i sitt öppningstal. Det politiska Tyskland ser därför ”med respekt och glädje” på kyrkodagen.

Den 35:e upplagan av de evangeliska kyrkodagarna inleddes med tre gudstjänster under bar himmel. I strå-

Signum 4/2015

lande solsken befann sig tio­ tusentals på centrala platser i Stuttgarts innerstad. Dagen avslutades med en gatufest som dominerades av olika kulturella och kulinariska teman. Den stillsamma slutpunkten för mötet blir när kyrkodagarnas deltagare med 100 000 tända ljus deltar i en nattlig bön. Programmet för det kristna mötet med 100 000 deltagare från hela Tyskland rymmer 2 500 olika evenemang. Mottot utgörs av ett bibelcitat ”då vinner vårt hjärta vishet” (Ps 90:12).

Delstaten Baden-Württembergs regeringschef, katoliken Winfried Kretschmann – som den ende politikern från De Gröna i denna funktion – sade att samhället och politiken behöver kyrkorna och de religiösa gemenskaperna ”mer än någonsin tidigare”. Samhället behöver människor som hämtar sina värderingar och ideal från moraliska källor. Den evangeliske biskopen Frank Otfried July, som är värd, sade att syftet med de evangeliska kyrkodagarna är att nå fram till ”hjärtats vishet”. Det handlar om ”att hitta vishetsregler som gör att vi bättre kan leva tillsammans”. Detta gäller för långtidsarbetslösa såväl som för handikappade och flyktingar. Stuttgarts katolske bis­kop, Gebhard Fürst, be-

Informationer

tonade att kyrkodagarna kan skicka signaler om tillförsikt till hela samhället.

Kyrkodagarnas innehållsliga arbete började med många diskussionsgrupper och panelsamtal med teman som flyktingpolitik, vägar till ett solidariskt samhälle och miljöskydd. Den evan­geliska teologen Margot Kässman uppmanade de kristna att bryta igenom ”logiken inom Mammons och marknadens värld”. Då skulle något överraskande nytt utvecklas, sade talespersonen för rådet för de evangeliska kyrkorna i Tyskland (EKD). I den bibliska liknelsen om den oärlige förvaltaren har denna ”systemlogik” genombrutits, genom att han lät gäldenärerna skriva ner en del av skulderna. ”Det skulle väl kunna vara en vision för Grekland!”, menade den tidigare evangeliska biskopen.

Förbundspresident Gauck vände sig i ett föredrag mot en allmän kulturpessimism.

Inför flera tusen åhörare uppmanade under kyrkodagarna till att ta framtiden i egna händer. Aldrig tidigare har det i Tyskland funnits ett så stort mått av frihet som i dag, betonade Gauck. Detta gäller det att utnyttja. Ansvarstagande bör inte endast delegeras till politikerna.

Den 75-årige förbundspresidenten uppvisade litet pessimism inför sina egna trossyskon. Hans uppfattning, att tyskar känner sig särskilt väl till mods när de lider, tycks ha bitit sig fast i pro-

testantiska miljöer. ”Ibland tackar jag min skapare för att han har skapat katolikerna.

Dessa verkar snarare kunna glädja sig över det man har uppnått.” Även förbundskansler An­ gela Merkel kommer att visa sig under kyrkodagarna, då hon kommer att delta i en diskussionsrunda om digitalisering.

kathpress 2015-06-04

Parolin varnar för humanioras skugga Kardinalstatssekreterare Pietor Parolin är kritisk till den ökande ensidigheten inom utbildningsväsendet. Humaniora kommer alltmer i skymundan, eftersom det anses vara ekonomiskt olönsamt, skriver Parolin i ett bidrag till Vatikantidningen Osservatore Romano den 3 juni. Parolin vänder sig emot en ”robotisering” av utbildningen. Anledningen till artikeln är att det gått 70 år sedan FN:s utbildningsorganisation Unesco bildades.

Enligt Parolin är humaniora på intet sätt överflödigt, utan det främjar kreativitet och förmåga till empati, emotionell intelligens, komplext tänkande och samarbete mellan människor. ”I dag riskerar vi att i namn av ett standardiserat teknik-medvetande ställas åt sidan”, menar Parolin. ”Uppfostran till skönhet”, genom konst, musik och poesi, betecknar Vatikanens regeringschef som omistlig för mänskligheten. Bildning krä-

Signum 4/2015

ver en ”ny humanism, som återupplivar andan av broderskap mellan männi­ skor och nationer”. Den katolska kyrkan bör som världsvid huvudman för utbildning här kunna spela en viktig roll.

kathpress 2015-06-04

Biskop kräver militärt ingripande Den melkitiske ärkebiskopen av Aleppo, Jean-Clement Jeanbart, riktar via den katolska hjälporganisationen Kirche in Not, en brådskande appell till väst: ett omfattande ingripande i Syrien och i Irak är av nöden, omedelbart, ”för att stoppa dessa förfärligheter”. ”Vad är det väst väntar på, efter alla angrepp på Maloula, Mosul, Idlib och Palmyra, innan de till sist ingriper?

Aleppo har redan under de senaste åren varit en skådeplats för de värsta striderna i det syriska inbördeskriget.

Nu terroriserar gruppen IS de kristna i Aleppo och tvingar dem att fly. ”Deras antal har under de senaste månaderna sjunkit från 250 000 till under 100 000, enligt grekiskkatolske ärkebiskopen.

Våldet har under de senaste veckorna intensifierats, rapporterar biskopen i en dyster bild av läget på plats. Först besköts hans bis­ kopssäte, som redan 20 gånger träffats av granater, på nytt. Mer än tolv melkitiska kyrkor i staden har under de senaste två veckorna förstörts. De ständiga angreppen gör människorna uttröt-

71

Informationer

tade. ”Osäkerheten trycker ned dem och ökar deras ångest från dag till dag”, säger Jeanbart.

Tusentals familjer kan inte ens ge sina barn det nödvändigaste för att kunna ge dem en värdig och hälsosam upp-

växt. Jeanbart varnade redan för en månad sedan inom ramen för ett USA-besök för att hans kyrkan hotas av utrotning.

Kirche in Not stöder kristna och andra troende i Syrien, i Irak, i Libanon och an-

dra områden i främre Orienten med akuthjälp. Sedan slutet av 2014 har den internationella hjälporganisationen understött kyrkan i Syrien och i Irak med hittills över 12 miljoner euro.

kathpress 2015-06-03

Medverkande i detta nummer elisabeth aldén Benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster vid Omberg. martin berntson Docent och universitetslektor i kristendomens historia, Göteborgs universitet. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. julian filoschowski Tidigare ledare för Caford och ordförande för Archbishop Romero Trust. franciskus Påve philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livs­ åskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. margaret gärding Doktorand vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och aktiv inom Feministiskt initiativ. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor vid Newman­ institutet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. antje jackelén Teol. dr och ärkebiskop i Svenska kyrkan.

72

ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. stuart j. judge Docent i fysiologi vid University of Oxford och forskare i neurovetenskap. anna colin lebedev Forskare knuten till Centre d’études des mondes russe, caucasien et centreeuropéen (EHESS). ingrid lindström leo Fil. dr i spanska, verksam vid Mitt­ universitetet, Sundsvall. magnus lundberg Universitetslektor och docent i missions­ vetenskap vid Uppsala universitet. klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. marie-louise rodén Professor i historia vid Högskolan Kristianstad. mikael schink Jesuitskolastiker i Uppsala. charlotta smeds Chef för Vatikanradions skandinaviska avdelning. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. magdalena wasilewska-chmura Docent i litteraturvetenskap vid Jagellonska universitetet i Kraków och översättare av svensk litteratur.

Signum 4/2015

Innehåll Signum nr 4/2015 årgång 41 Ledare

Naturvetenskap och religion

1 kjell blückert, philip geister & fredrik heiding

37 stuart j. judge

Synlig enhet – Vad är det för mening med en ekumenik utan gemensamt mål?

Krönika

3 margaret gärding

En syster för Sydafrikas frihet

Aktuellt

4 helena bodin

Eukaristin – enhetens sakrament?

– Från en ekumenisk konferens.

6 fredrik heiding

Luther dominerar reformationsminnet – Rapport från ett internationellt möte.

Ekumenik

9 ulf jonsson

Ärkebiskop Antje Jackelén om ekumeniken

14 charlotta smeds

Kardinal Kurt Koch om ekumeniken

Dokumentation

17 franciskus

Tal till ärkebiskop Antje Jackelén

18 antje jackelén

Tal till påven Franciskus

Teresa av Ávila 500 år

21 ingrid lindström leo

”Kyrkans spanska lärarinna” fyller 500 år

Litteratur

28 magdalena wasilewska-chmura Tystnaden och stillheten i Tomas Tranströmers diktning

Oscar Romero

33 julian filochowski

”Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö”

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Är människan bara ett knippe neuroner?

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

44 anna colin lebedev

Ukrainarna vid en vändpunkt i Europas historia

Omläsning

51 anna maria hodacs

En ung mans väg – om Thomas Mertons självbiografi

Bokrevy

54 marie-louise rodén

En kritisk sörmlännings reseskildring från 1600-talet – Lars Skytte: Den heliga pilgrimsfärden.

55 magnus lundberg

Svenska slavar i Afrika – Joachim Östlund: Saltets pris.

58 elisabeth stenborg

Att kämpa sig till ett eget liv – Agneta Pleijel: Spådomen.

59 elisabeth aldén

Slöjbruket i Sverige – Elisabeth Hallgren Sjöberg: Såsom en slöja – Den kristna slöjan i svensk kontext.

60 mikael schink

Uppenbarelse som trovärdigt vittnesbörd – Mats Wahlberg: Revelation as Testimony.

63 martin berntson

Vardagsteologi från Vaksala – Stina Fallberg Sundmark: Teologi för praktiskt bruk.

65 klaus misgeld

De betalade ett högt pris – Thomas Bremer & Burkhard Haneke (utgivare): Zeugen für Gott; Ingrid Ydén Sandgren: Martyrernas tid.

67 magnus ringgren

De inre bestiarierna – Åsa Maria Kraft: Randfenomen.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2015 Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 11 september.

sverige porto betalt port payé 4/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

juni

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos …

Synlig enhet

Teresa av Avila | Grethe Livbjerg

En syster för Sydafrikas frihet

Vänskapens mystiker Teresa av Avila (1515–1582) hör till en av kyrkans mest inflytelserika andliga lärare i Europa under de senaste femhundra åren. Hon var både kontemplativ och karismatisk, med stor kärlek till det fördolda livet och samtidigt driven av en kallelse att förnya kyrkan.

Hft, 222 sidor.

ErbjudandE 210:-

2015

Eukaristin – enhetens sakrament?

Luther dominerar reformationsminnet Ulf Jonsson

Ärkebiskop Antje Jackelén om ekumeniken

(ord. pris 304:-)

Charlotta Smeds

Kardinal Kurt Koch om ekumeniken Ingrid Lindström Leo

”Kyrkans spanska lärarinna” fyller 500 år ErbjudandE

210:-

Magdalena Wasilewska-Chmura ErbjudandE

155:-

Tystnaden och stillheten i Tomas Tranströmers diktning

ErbjudandE

224:-

Teologi för praktiskt bruk

torsten kälvemark Inbunden 108 sidor

Stuart J. Judge

Vilket himla liv Om gemenskap, kloster och nya kommuniteter syster sofie o.p.

Hft, 344 sidor

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Är människan bara ett knippe neuroner? www.signum.se

Frälsningshistoriska perspektiv på Summula av Laurentius av Vaksala stina fallberg sundmark Hft, 243 sidor

Aldrig förstummas Arvo Pärt och musikens källor

Anna Colin Lebedev

Ukrainarna vid en vändpunkt i Europas historia