Signum 5/2013 by Signum

5/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Bekvämlighetens pris Gösta Hallonsten

Aggiornamento och ressourcement – Andra Vatikankonciliet i backspegeln Madeleine Fredell

Foto: Martin Svensson

Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket John Sjögren

Helighetens pris Ferdinand Oertel

Kyrkan i USA under det nya pontifikatet

Tryggare barn

Anders Piltz

Human, humaniora, humanism – att utbildas till människa

Mitt ibland oss finns många barn som har det svårt. Det kan handla om barn som lever med missbrukande föräldrar, har en familjemedlem i fängelse, eller barn som fått fly från sitt hemland.

Tord Fornberg

Erikshjälpen stöttar barn i Sverige och jobbar för att de ska få växa upp i trygghet. Vill du vara med och ge dem framtidshopp? Bli månadsgivare eller ge en gåva direkt via vår hemsida.

Jesus eller Asklepios – vem botade mannen vid Betesda?

Din gåva är betydelsefull! www.signum.se

www.erikshjalpen.se

Wolfgang Schonecke

Det andra Afrika – en kontinent i stark rörelse

Innehåll Signum nr 5/2013 årgång 39 Ledare

Liturgi

1 klaus misgeld

36 john f. baldovin

Bekvämlighetens pris – Om internets frestelser, lättsinniga överenskommelser och civil olydnad.

Andra Vatikankonciliet 50 år

3 gösta hallonsten

Aggiornamento och ressourcement – Andra Vatikankonciliet i backspegeln – Om tolkningarna av Andra Vatikankonciliets betydelse.

8 madeleine fredell

Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket – Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium.

Litteratur

13 john sjögren

Helighetens pris – Den mänskliga värdigheten och heligheten står i centrum i Torgny Lindgrens författarskap.

Kyrkan i världen

15 ferdinand oertel

Kyrkan i USA under det nya pontifikatet – Valet av påven Franciskus från Argentina ger kyrkan i USA nya impulser.

Humanism

21 anders piltz

Human, humaniora, humanism – att utbildas till människa – Då och då anklagas de humanistiska vetenskaperna och deras företrädare för att inte vara nyttiga. Men vad innebär det att vara nyttig?

Religionshistoria

31 tord fornberg

Jesus eller Asklepios – vem botade mannen vid Betesda? – Att Jesus besökte ett hedniskt tempel och utförde ett mirakel där, visade sig vara problematiskt för den tidiga kyrkan.

Ett aktivt deltagande – Andra Vatikankonciliets liturgiska vision femtio år senare

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

39 charlotta levay

Därför älskar jag den traditionella mässan –Ett personligt vittnesbörd.

Analyser och rapporter

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

42 wolfgang schonecke

Det andra Afrika – en kontinent i stark rörelse

Bokrevy

47 cristina grenholm

Att ta fundamentalismen på allvar – Gösta Hallonsten: Orden och erfarenheten.

49 susanne carlsson

Ignatius liv och teologi – Rainer Carls: Ignatius av Loyolas teologiska profil.

51 örjan ekman

Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet – Loris Francesco Capovilla: Ricordi dal concilio.

53 kjell sundberg

Migrationens fasor förmedlade av förklädd flykting – Fabrizio Gatti: Bilal – på slavrutten till Europa.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

56 yvonne maria werner

Senaste nytt från Piusfronten – Robert A. Ventresca: Soldier of Christ.

58 klaus misgeld

Om viljan och oviljan att förstå – Barbro Eberan: Hur kunde det ske?

60 carl johan ljungberg

Reformsinnad biskop knöt band till tsaren – Gustav Björkstrand: Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

55 anders piltz

Det fyrkantiga nyttobegreppet – Tomas Forser & Thomas Karlsohn (red.): Till vilken nytta?

Prenumeration 2013

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 oktober.

Ledare

Bekvämlighetens pris –Om internets frestelser, lättsinniga överenskommelser och civil olydnad.

et är väl få av oss som på nätet bokar biljetter eller laddar ner program, som inte snabbt också klickar i rutan för ”Jag har läst och godkänt […] regler”, just utan att ha läst de ofta krångliga och långa bestämmelser som döljer sig bakom formuleringen. Vi är helt enkelt för bekväma för att granska avtalen, och givetvis vet företagen om detta. Samma beteende visar vi troligen ofta även när vi undertecknar kontrakt på papper, till exempel när vi hyr en bil, men kanske inte lika lättsinnigt. Men internetbaserade kontrakt inbjuder särskilt till lättja. En stor del av vår framfart på nätet präglas av just detta, ett visst lättsinne och ett mått av bekvämlighet – dock naturligtvis inte bara det. Det handlar också om snabbhet, arbetslivets tvång och den nutida kommunikationens villkor. Men inte minst är det ju så praktiskt: praktiskt för att hålla kontakt, att visa upp sig för varandra, att beställa saker, att skicka iväg en text för läsning (som denna ledare), att ta in information och stilla sin nyfikenhet. Allt vi företar oss på internet hamnar på någon server och är därför i princip nåbart för alla, även om få har de resurser som krävs för att ta del av informationen. Men faktiskt vet vi inte vad som kan ”öppnas” och av vem. Vi vet inte vem som ”ser oss” när vi använder GPS. Vi räknar inte med att den amerikanska säkerhetstjänsten NSA (National Security Agency) kontrollerar vår elför-

brukning, men vi vet inte vem som kan ta del av de uppgifter som nuförtiden skickas iväg från våra elmätare som inte längre avläses av oss själva eller av därtill utskickade personer. Även på vår soptunna finns nu en digital avläsningsknapp, för vidarekoppling via sopbilen. Möjligheterna att använda dessa uppgifter är stora och svåra att kontrollera – det vet och accepterar vi. Vi vill gärna kunna kontrollera larmanordningar även när vi inte är hemma, liksom dörrlås, kylskåp och värmeaggregat. Allt detta lämnar digitala spår som någon kan följa. Och så finns allt som har med penningtransaktioner att göra: det osynliga kontraktet säger inte att vem som helst får ta del av allt detta, men det säger att all denna information skall finnas på en plats som i princip är tillgänglig även för icke-behöriga, eftersom det ligger i dess natur. Bekvämlighet, nytta, arbets- och personalbesparingar, men inte minst ett kommersiellt intresse – det finns många skäl till varför vi (implicit) ger ett carte blanche till andra att använda sig av den information vi lämnar på nätet. Livsmedelskedjan vet vad vi har köpt med vårt kort och anpassar sina utskickade erbjudanden efter detta, utan att ha frågat oss explicit – men med vår underförstådda acceptans när vi använde kortet. E-postleverantören vet vad som står i våra mejl och förser oss med skräddarsydd reklam som bygger på ord som finns i meddelanden. Snart kopplar vi upp oss till

Signum 5/2013

Ledare

hälsoinrättningar för att låta dem se hur det står till med vårt välbefinnande, även detta i princip öppet för ett mycket större forum. Som någon skrev, så finns det ju snart chipförsedda tandborstar som informerar tandvårdsstyrelsen om hur vi borstar våra tänder. Framtidens motionsstyrelse tar emot uppgifter från våra digitala puls- och stegmätare, och NSA/FRA kan givetvis också vara intresserade att få veta vart vi tar vägen. Vi lägger dessa våra data på nätet, och därmed har vi accepterat att det inte längre är bara vi som äger och kontrollerar dem, utan att de är öppna för det som kallas för data mining. Det är av egen fri vilja vi använder oss av digitala instrument och nätet, skriver sociologen Zygmunt Bauman, och vi kan inte längre annat än att låta andra ta del av våra data. Detta är den fria kommunikationens pris. Informationsteknikens snabba utveckling öppnar många nya möjligheter, men den ställer oss också inför nya svåra etiska överväganden. Ett talande exempel på denna nya typ av etiska utmaningar är den mycket svåra frågan hur vi skall bedöma whistleblowers, inte minst Edward Snowden som uppdagar hur omfattande missbruket är av det faktum att vi gör våra data tillgängliga. Det är inte lätt att ha en bestämd uppfattning om det är moraliskt rätt eller fel att göra som amerikanen har gjort, vilket också tydligt återspeglas i den svenska mediedebatten. Det handlar om två saker. Å ena sidan att avtal skall hållas, även anställningsavtal inklusive där ingående sekretessregler som man har skrivit under. Så långt är det lätt att säga att Snowden har betett sig klandervärt och får stå sitt kast. Om någon är medveten om detta så är det han själv. Men å andra sidan finns det en större fråga: handlar inte det som han har avslöjat, NSA:s övervakningsprogram, om oacceptabla brott och en rent kriminell verksamhet med myndigheternas goda minne? Mycket talar för att det rör sig bland annat om brott mot USA:s konstitution (det s. k. fjärde til-

lägget), enligt vilken den enskildes integritet skall vara skyddad, låt vara att innebörden av vad integritet är för något har varit olika under olika tider. Enligt katolsk morallära har den enskilda människan rätt, efter att noga ha prövat sitt samvete, att bryta mot lagar om man anser sig vara tvungen att göra det i en större, övergripande rätts namn, även om priset för den enskilde kan bli högt. Civil olydnad som en sista utväg kan vara en synnerligen rättfärdig moralisk gärning om det gäller att säkra högre värden, även om det krävs att man bryter mot enskilda lagar. Denna insikt – ”naturrättens” krav kontra den positiva lagstiftningen – formulerades redan av den grekiske dramatikern Sofokles (400-talet f. K r.) i tragedin Antigone, och den genomsyrar västerländskt tänkande och återfinns till exempel hos en av fäderna för USA:s konstitution, Thomas Jefferson. Vi är alla överens om att denna rätt gäller under förhållanden i diktaturstyrda länder. Men även i våra demokratier kan en sådan nödvärnsrätt behövas. Kan inte detta gälla även i fallet Snowden? Sedan bör vi heller inte bortse från att vi som kollektiv själva genom vår bekvämlighet och ett visst lättsinne öppnar dörrarna för sådana rättsövergrepp som NSA och andra underrättelseorganisationer gör sig skyldiga till. Det är naturligtvis meningslöst att tro att vi kommer att avstå från vår bekvämlighet, de praktiska fördelarna, de möjliga besparingarna, nätets onekligen stora fördelar och värden. Nyttan kommer även i framtiden att besegra visheten. Vi kommer också framdeles att läsa tidningar på nätet, även om vi vet att någon annan då också kan veta att vi läser och hur ofta och vad, och att den eller de kan dra sina slutsatser. Hur stor denna krets av ”storebröder som kan se oss” till slut kan bli är omöjligt att förutse, men denna okunnighet är inbyggd och godkänd av oss alla. Så även om vi klagar och bekymrar oss, skall vi inte glömma bort att det är vi själva som möjliggör missbruket. klaus misgeld

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

Aggiornamento och ressourcement Andra Vatikankonciliet i backspegeln av gösta hallonsten Andra Vatikankonciliets betydelse för den katolska kyrkans öppning mot den moderna världen kan inte överskattas. Men här börjar också problemen, och tolkningarna går isär. Öppningen mot världen har skett genom en återgång till källorna, till den stora traditionen. Artikeln bygger på en professorsföreläsning vid Newmaninstitutet.

höstas för femtio år sedan öppnades Andra Vatikankonciliet. Denna epokgörande händelse påverkar i hög grad den katolska kyrkan än i dag. Hur man ser på konciliet, dess syfte och efterverkningar är dock en fråga där andarna delar sig. Skall man karaktärisera Andra Vatikankonciliet får man därför vara försiktig med orden. Tolkningarna skiljer sig. Men att det finns ett före och ett efter konciliet kan knappast ifrågasättas. Om man som jag har upplevt 1950-talet är det inte svårt att se detta före och efter i ett tidshistoriskt perspektiv. Konciliets öppnande sammanföll med Kubakrisens höst. Vi befann oss mitt i det kalla kriget och samtidigt i den obrutna västerländska framstegsoptimismens tidevarv. Konciliet avslutades 1965 och redan då fanns förebuden om revolutionsåret 1968. Koncilieåren var i många avseenden en övergångstid. Å ena sidan ägde konciliet rum inom ramen för den framstegsoptimistiska, modernistiska efterkrigsperioden. Även den katolska kyrkan hade under denna period på många sätt konsoliderat sin ställning. Man glömmer lätt i dag att efterkrigstiden var ett slags revitalisering och konsolidering av kristendomens ställning i samhället, i varje fall på kontinenten. Samtidigt var tecknen på förändring redan tyd-

liga sedan länge, och många katoliker var trötta på att leva i den antimoderna fästning som kyrkan då utgjorde. Den andra sidan av saken är förstås den turbulens som uppstod åren efter konciliet i studentrevoltens spår. För min generation är det svårt att skilja konciliet från de förväntningar som väcktes. För många har besvikelsen över utvecklingen omöjliggjort en sansad bedömning av vad ett koncilium är och av dess möjliga plats i historien. Frågan är då vad vi kan säga i dag om Andra Vatikankonciliet. Josef Wohlmuth, pensionerad katolsk teologiprofessor från Bonn, berättade för mig nyligen om ett samtal han haft som ung professor kring 1970 med Hubert Jedin. Jedin har skrivit standardverket om konciliet i Trient i fem volymer och var en kännare av konciliernas historia. Apropå det nyligen avslutade konciliet anmärkte Jedin att om femtio år kanske vi einigermassen – åtminstone i någon mån – kan se i vilken riktning konciliet skall tolkas, eller vad dess bestående insats var. Detta är en hälsosam varning mot en alltför stor optimism när det gäller vår möjlighet att förstå och att tolka en relativt samtida händelse som Andra Vatikankonciliet. Den debatt eller kontrovers som pågår inom katolsk teologi om konciliets tolkning har sedan några år tillbaka präglats av på-

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

ven Benedictus XVI:s jultal till kurian den 22 december 2005. Han tar där upp frågan om hur konciliets dokument skall tolkas, och han skiljer på två olika former av konciliehermeneutik. Den ena kallar han ”brottets och diskontinuitetens hermeneutik” och den andra ”reformens hermeneutik”. ”Brottets och diskontinuitetens hermeneutik” utgår från de förändringar i kyrkan som konciliet innebar. Man fokuserar det nya i vad konciliet säger, men också det faktum att många dokument är kompromisser. Eftersom motsättningen mellan konservativa och progressiva konciliefäder resulterat i texter som innehåller motsägelser måste man, menar denna linje, tolka dokumenten i enlighet med ”konciliets anda”. Detta med konciliets ”anda” är ett ganska diffust begrepp. Det har dock en viss grund i påven Johannes XXIII:s olika tal före konciliet och vid dess öppnande. Påven ville att konciliet skulle bli en andlig händelse. Han betonade den helige Andes ledning och förväntade sig en förnyelse av kyrkan och rentav en ”ny pingst”. Påven ville också att det skulle vara ett ”pastoralt” koncilium, och att kyrkan skulle ”uppdateras”, det som han kallade aggiornamento. Tveklöst är också att det fanns en stämning av uppbrott och stor förväntan särskilt i början av konciliet. Men slutet av konciliet och tiden därefter innebar en kris där vägarna skildes mellan dem som ursprungligen delat samma förväntan. Den första efterkonciliära perioden radikaliserade talet om ”konciliets anda” och det fick i stor utsträckning innebörden av krav på fortsatta reformer och upplösning av koncilietexternas motsägelser till förmån för den mera ”progressiva” linjen. ”Konciliets anda” åberopas både av kunniga och mind re kunniga uttolkare. Den italienske historikern Giuseppe Alberigo har redigerat det som hittills är den utförligaste och bäst dokumenterade historien om Andra Vatikankonciliet, och i den åberopas ”konciliets anda” som tolkningsnyckel. Som kontrast till denna linje ställer dock Benedictus XVI fram ”reformens hermeneu-

tik”. Här är det kontinuiteten mellan Andra Vatikankonciliet och tidigare koncilier och lärouttalanden som betonas. Detta utesluter inte reella förändringar, till exempel ifråga om religionsfriheten och inställningen till andra religioner. Men de tolkas ändå i ett kontinuitetsperspektiv. I denna hermeneutik är det mera konciliets texter som står i centrum än konciliet som händelse eller dess anda. Man kan karaktärisera denna reformens hermeneutik med det franska ordet ressour cement. Det betyder då närmast att man går tillbaka till källorna och öser ur dem. Reformens hermeneutik vill därför anknyta till traditionen även när det är fråga om uppenbara förändringar. Förnyelsen sker genom en återgång och anknytning till den stora traditionen. Ressourcement var slagordet för den så kallade nouvelle théologie, representerad av franska teologer som Henri de Lubac, Yves Congar och Marie-Dominique Chenu. Det är ganska ironiskt att denna rörelse tillbaka till källorna och den äldre traditionen fick öknamnet ”den nya teologin”. I förhållande till den gällande ny-skolastiska handboksteologin som dominerade före konciliet kunde den uppfattas som ny. Men den representerade i själva verket mera av traditionen än de så kallade konservativa gjorde.

Brottets och reformens hermeneutik Detta visar hur svårt det kan vara att tolka historiska skeenden som endast ligger drygt 50 år tillbaka i tiden. Saker och ting kan förändras snabbt. Efter konciliet har de två orden aggiornamento och ressource ment blivit slagord för två olika hållningar, i stort sett motsvarande uppdelningen i ”brottets” och ”reformens hermeneutik”. Men så var det inte när konciliet började. De ledande koncilieteologerna var alla inspirerade av ressourcement – förutom fransmännen kan nämnas Karl Rahner, Joseph Ratzinger, Hans Küng och Edward Schillebeeckx. Samtidigt var de alla för Johannes XXIII:s tal om aggiornamento. De var helt

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

enkelt för aggiornamento genom ressource ment. Alla dessa teologer delade de stora förväntningarna om vad konciliet skulle innebära. Så sent som den 14 februari i år sade Benedictus XVI i sin tillbakablick på konciliet inför Roms präster: ”Det var en otrolig förväntan – vi hoppades att allt skulle förnyas, att en ny pingst skulle komma, en ny era för kyrkan.” Vad gäller Johannes XXIII var han väl bekant med den franska så kallade nya teologin och tänkte sig också säkert aggiornamento genom ressourcement. Men en granskning av Johannes XXIII:s tal och texter om konciliet ger ingen vidare ledning om hur han närmare tänkte sig detta. Det är dock helt klart, att den viktiga grupp koncilieteologer som jag nämnde, vid konciliets början i mycket var eniga om förnyelsen. Och ändå var det redan under konciliet tydligt att de skulle gå skilda vägar, något som kanske framför allt visade sig i diskussionen kring Gaudium et spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av i dag. Men det är faktiskt först i backspegeln som man kan se att aggiornamento och ressourcement så lätt kunde bli slagord för skilda uppfattningar om konciliets syfte och tolkning. I rubriken för denna föreläsning har jag valt att sätta ett ”och” mellan aggiornamen to och ressourcement. Det gör enligt min mening störst rättvisa åt Andra Vatikankonciliet. Låt mig ge några korta synpunkter på hur man kan tolka konciliet som en förnyelse med inspiration i traditionen. Först vill jag då varna för att tolka den förändring och förnyelse som konciliet innebar i termer av en plötslig förändring. Det är visserligen allmänt omvittnat att alla togs av överraskning när Johannes XXIII förkunnade att han tänkte sammankalla ett koncilium. Men vi blev också överraskade när muren föll 1989, för att inte tala om i februari 2013 när Benedictus XVI annonserade sin avgång. Alla tre händelserna är i själva verket väl förberedda. De flesta av oss kan inte tyda tecknen förrän efteråt, men de fanns där likväl. Vad gäller Andra Vatikankonciliet bör man påminna om att Första Vatikan-

konciliet på grund av det fransk-tyska kriget 1870 avbröts i förväg. Proklamationen av påvens primat och ofelbarhet skulle ha kompletterats med ett dekret om kyrkan. Andra Vatikankonciliet fick ta sig an uppgiften. Det fanns också i kurian på 30- och 40-talen förberedelser för ett nytt koncilium, låt vara att det då inte var fråga om aggiorna mento, utan om komplettering och bekräftelse av Vaticanum I. Viktigare är dock att se Andra Vatikankonciliet i ljuset av 1800- och 1900-talens kyrko- och teologihistoria. Som redan nämnts var den franska nouvelle théo logie och tanken på ressourcement en oerhört viktig vägberedare. Vi kan vidare tänka på den liturgiska rörelsen och bibelrörelsen. Trots att kyrkan fram till konciliet sade nej till ekumenik hade också viktiga och avgörande kontakter tagits mellan katolska teologer och teologer från andra kyrkor. När Johannes XXIII inrättade enhetssekretariatet fanns det något att bygga på.

Andra Vatikankonciliet i ett längre perspektiv Vad gäller teologin är det välkänt att Leo XIII 1879 upphöjde Thomas av Aquinos filosofi och teologi till norm för kyrklig undervisning. Det var en antimodern thomism riktad mot Kants kritik av metafysiken och med en stark betoning av förnuftets förmåga att nå säker kunskap om Guds existens och det övernaturliga. Filosofin och teologin blev ett väl definierat lärosystem med föga utrymme för historisk utveckling. Den historisk-kritiska bibeltolkningen avvisades. Under den så kallade moderniststriden under Pius X i början av 1900-talet inskärptes ytterligare det förpliktande i detta system gentemot alla avvikelser. Från 1917 och fram till 1967 måste alla präster, biskopar och teologiprofessorer avlägga den så kallade antimodernist-eden. Men tecknen på förnyelse fanns samtidigt. När katolska teologer läste Thomas upptäckte de skillnaden mellan nythomismens Thomas och den historiske Thomas. Här börjar la nouvelle théologie. En i dag föga känd teolog som Henri Rousselot

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

påbörjade liksom filosofen Joseph Maréchal mitt under antimoderniststriden vägen till förnyelsen. Ett annat namn som bör nämnas här är filosofen Maurice Blondel som också verkade vid förra sekelskiftet. Det är beklagligt att dessa saker är så föga kända här i landet. Det leder tyvärr ofta till en teckning i svart och vitt när det gäller Andra Vatikankonciliet och dess förhistoria. Det kan också nämnas i detta sammanhang att de dokument som nu är tillgängliga från antimodernismkrisen visar på ett starkt motstånd inom kurian mot Pius X:s aktivistiska antimodernism. Verkligheten är aldrig så entydig som schablonerna vill framställa den. Till konciliets förhistoria hör förvisso också John Henry Newman. Man kan väl lugnt säga att han fick vänta till Andra Vatikankonciliet innan hans idéer slog igenom. Det gäller också den katolska Tübingenskolan under första hälften av 1800-talet, med Johann Sebastian Drey och Johann Adam Möhler. Deras teologi var inspirerad av romantiken och visade ett sinne för historisk utveckling som är parallell med Newmans. Det är ganska märkligt att detta så snart kom att avlösas av den kyrkligt föreskrivna nythomismen med dess statiska inställning till både filosofi och teologi. Men som föregripande av mycket som skulle slå igenom i katolsk teologi i och med Andra Vatikankonciliet var Tübingenskolan tillsammans med Newman av stor betydelse. Vad jag just pekat på vill understryka att man bör se Andra Vatikankonciliet i ett längre perspektiv. Den franska mentalitetsforskningen betonar att mentaliteterna förändras långsamt, la longue durée. Detta är i hög grad tillämpligt på katolsk kyrko- och teologihistoria. Förändringarna är inte alls så plötsliga som det kan verka. Förändring tar tid, och måste få ta tid. Och det som är högsta sanning för dagen kan vara av gans ka kort varaktighet – antingen det nu är nyskolastikens stelbenthet eller en progressiv tolkning av ”konciliets anda”. En andra synpunkt är att Benedictus XVI nog ändå i huvudsak har rätt i att det är

konciliets texter som skall tolkas. Visserligen hade Andra Vatikankonciliet en särprägel jämfört med tidigare koncilier. Det var ett ”pastoralt” koncilium. Inga fördömanden gjordes. Mängden texter från konciliet och deras ibland disparata karaktär gör det jämförelsevis svårt att tolka. Vid texttolkning gäller ju också grundregeln att man skall läsa texten i dess ursprungliga sammanhang. Man måste därför beakta texternas förhistoria och debatterna under konciliet. Det är en mäktig uppgift. Allt finns dokumenterat, även förberedelsematerialet. Till detta kommer också alla dagböcker och minnen som nu publicerats av viktiga konciliefäder och teologer. Det är med andra ord en hel vetenskap. Men tolkningen av en text kan aldrig inskränkas till den historiska utforskningen av tillkomstsituationen. Detta gäller i synnerhet bibeltexter och texter ur kyrkans tradition, särskilt de som har en förpliktande ställning för kyrkans lära och liv. Andra Vatikankonciliets texter är, liksom alla andra förpliktande koncilietexter, en del av kyrkans levande tradition. När man i koncilie texterna kan konstatera motsägelser som går tillbaka på olika uppfattningar, måste man ändå gå in för att tolka texten som en helhet. Ett koncilium är inte en politisk församling som sluter en pragmatisk kompromiss. Det är ett organ för den levande kyrkan, under den helige Andes ledning. Och självfallet måste Andra Vatikankonciliets texter tolkas tillsammans med texterna från föregående koncilier. Man kan rentav säga att det är väldigt bra att koncilietexter inte alltid är så entydiga, att de inte alltid löst motsättningarna. Det öppnar för möjligheter. Detta skulle kunna exemplifieras med konciliet i Trient, där olika teologiska skolor stod mot varandra. Kompromisserna omöjliggör att skolbildningar får överhanden – vare sig de nu går i den ena eller andra riktningen. Sedan kompromissen är sluten är det vår uppgift att tolka koncilietexterna som de föreligger. Det är en process där konsensusbildningen i kyrkan hela tiden pågår. Det

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

kan vara bra, så här i efterdyningarna av ett nytt påveval, att understryka den roll som konsensus spelar i kyrkan. Det som gör att utomstående, särskilt journalister, så ofta har svårt att förstå den katolska kyrkan är just detta: man förstår inte den roll konsensusbildningen spelar, och allra minst då vilket tidsperspektiv man måste anlägga.

Kyrkans förhållande till moderniteten Låt mig som en tredje och sista sak ta upp vad jag tror var det avgörande problemet under konciliet och som fortfarande är det avgörande problemet i tolkningen av konciliet och som varit kyrkans problem allt sedan upplysningen. Det handlar om moderniteten. Hur skall kyrkan och teologin ställa sig till moderniteten? Kan den katolska kyrkan existera på moderna villkor? Kan teologin integrera ett modernt synsätt vad gäller filosofi och historia? Kanske väcker frågorna förvåning. Saken är väl klar. Andra Vatikankonciliet öppnade kyrkan mot världen och accepterade mycket som man tidigare avvisat som modernt avfall, till exempel religionsfriheten. I Joseph Ratzingers rapportbok från den tredje koncilieperioden ägnas ett särskilt avsnitt åt dekretet om religionsfriheten. Denna debatt kommer man i framtiden, skriver Ratzinger 1965, att anse som en av de viktigaste händelserna under konciliet. Debatten i Peterskyrkan, skriver han, var ”slutet på medeltiden, ja på den konstantinska eran. Ingenting har skadat kyrkan så mycket under de senaste hundrafemtio åren som det envisa fasthållandet vid föråldrade statskyrkliga former. Försöket att genom statlig protektion skydda den av den moderna vetenskapen hotade tron har urholkat tron inifrån och många gånger hindrat dess nödvändiga pånyttfödelse.” Erkännandet av religionsfriheten och det nya förhållandet till judendom, islam och andra religioner hör till de viktigaste inslagen i konciliets aggi ornamento. Det är ingen tillfällighet att avvisandet av denna förnyelse är en huvudsak för traditionalisterna. I det nämnda jultalet

till kurian återkommer Benedictus till dessa ting. Här säger han: ”Andra Vatikankonciliet har på ett nytt sätt definierat förhållandet mellan kyrkans tro och vissa av det moderna tänkandets grundelement. Därigenom har man på nytt tänkt över och korrigerat vissa i det förflutna fällda avgöranden. Men trots denna skenbara diskontinuitet har kyrkan bevarat sin sanna natur och identitet.” Detta kan tyckas vara att skyla över verkliga förändringar eller att använda det katolska tricket att framställa nyheter som något vi i själva verket alltid lärt och trott. Men detta trick är egentligen inget trick utan en hermeneutisk grundregel som vilar på en grundläggande tilltro till att Anden leder kyrkan i hennes förblivande trohet mot den apostoliska tron. Vad gäller religionsfriheten är det viktigt att påpeka att Dignitatis huma nae inte argumenterar utifrån en allmän toleranstanke, eller utifrån antagandet att vi inte kan få kunskap om den metafysiska verkligheten, varför alla tillnärmningssätt skulle vara likvärdiga. I stället talar man om människans förpliktelse att i frihet söka och finna sanningen. Vidare förankrar man samvetsfriheten i tanken på tron som en frivillig handling, vilket i själva verket förefaller ha ett starkare stöd i traditionen än enhetskulturens och statskyrklighetens kollektivanslutning till kyrkan. I jultalet säger Benedictus vidare: ”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet…” Här slår Benedictus an ett av sina favoritteman och säger senare i talet: ”Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.” Joseph Ratzinger/Benedictus XVI har i en lång rad skrifter och uttalanden pekat på den förblivande spänningen mellan det moderna

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

tänkandet, upplysningsförnuftet och kyrkans tro och tradition. Det är en spänning som inte utan vidare kan upplösas utan som måste göras fruktbar. Medan man kan hålla med den förre påven om att den hermeneutik som bör gälla för tolkningen av Andra Vatikankonciliets texter skall vara en reformens och kontinuitetens hermeneutik, måste man dock komplettera detta med att också ta upp den konstruktiva spänningen mellan moderniteten och traditionen, mellan det moderna förnuftet och tron. Aggiornamento och ressourcement eller om man så vill aggiornamento genom res sourcement är enligt min mening vad Andra Vatikankonciliet handlade om. Det måste också vara vägledande för den fortsatta tolkningen. Konciliets betydelse för kyrkans öppning mot den moderna världen kan inte överskattas. Men här börjar också pro-

blemen och tolkningarna gå isär. Moderniteten är en förblivande utmaning, samtidigt som själva moderniteten måste utmanas. Men öppningen mot världen har skett genom en återgång till källorna, till den stora traditionen, bortom den antimodernistiska periodens låsningar. Det är därför viktigt att se Andra Vatikankonciliet som en del av traditionen, och som en fortsättning av traditionen. Det långa perspektivet är viktigt, och kunskapen om både den närmaste förhistorien och den längre traditionen är av avgörande betydelse för att förstå konciliets texter. Till sist måste det dock sägas att 50 år är en ganska kort tid i kyrkans historia. Kanske vi einigermassen – på något sätt – nu kan urskilja vilken riktning receptionen av Andra Vatikankonciliet kommer att ta. Men det är ingalunda säkert.

Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket av madeleine fredell Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium. Om vi sammanför dessa båda grupper kan vi också tala om konciliet som lokalkyrkans koncilium.

samband med femtioårsjubileet under 2012 av Andra Vatikankonciliets öppnande den 11 oktober 1962 har en mångfald böcker och artiklar publicerats om konciliets betydelse och hur det kan tolkas i dag. Stundtals har det hettat till i debatten, framför allt om vem eller vilka som har ett tolkningsföreträde. Alla tvingas att ta ställning till konciliets betydelse. Själv har jag valt att göra omläsningen av konciliet uti-

från den så kallade Bolognaskolan med Giuseppe Alberigo och Joseph Komonchak som de två främsta företrädarna och med den amerikanske jesuiten John W. O’Malley som en av deras efterföljare. Med påven Franciskus instämmer jag också i att det till stora delar återstår att genomföra konciliet. I den här linjen tolkas konciliet som en historisk rörelse, eller som ett event i betydelsen att det har en lång förhistoria, en genomför-

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

andeprocess, en receptionsprocess och en framtidshistoria. Konciliet kan således inte begränsas till åren 1962–1965 eller till dess slutdokument, hur värdefulla dessa än är. Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium. Om vi sammanför dessa båda grupper kan vi också tala om konciliet som lokalkyrkans koncilium. Nu går det att vinkla tolkningen av konciliet från olika håll och med lite fantasi kan man bevisa det mesta som man själv önskar att konciliet skulle ha sagt. För att fokusera en teologi om lekfolket väljer jag här att utgå från några rader ur § 4 i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium: ”Anden bor i kyrkan och i de troendes hjärtan som i ett tempel (jfr 1 Kor 3:16, 6:19). I dem ber den och vittnar om att de har fått söners rätt (jfr Gal 4:6, Rom 8:15 f., 26). Den leder kyrkan in i hela sanningen (jfr Joh 16:13) och ger henne enhet i gemenskap och tjänst. Den utrustar och vägleder henne med olika hierarkiska och karismatiska gåvor och pryder henne med sina frukter (jfr Ef 4:11 f., 1 Kor 12:4, Gal 5:22). Genom evangeliets kraft föryngrar den kyrkan, förnyar henne ständigt och leder henne till den fullkomliga föreningen med hennes brudgum.” Om Anden bor i och talar genom alla troendes hjärtan så måste konkreta redskap ges för att också lekfolkets gåvor ska kunna blomstra till fullo. Konciliet i sin helhet blev jordmånen för att lekfolket skulle bli myndigförklarat och betraktat som fullvuxet i tron.

Bakgrund En lekfolkets teologi hade förberetts under lång tid före konciliet både på akademisk nivå och genom en rad olika företeelser i kyrkans liv. Redan på 1800-talet växte sociala lekmannarörelser fram i Europa och vi återfinner en teologisk reflektion om lekfolket hos kardinalen och den numera saligförklarade John Henry Newman (1801–1890) och hos den långt mindre kände men dynamiske teologen Johann Adam Möhler (1796– 1838). Dessa båda teologers tankegångar

plockades upp av dominikanen Yves Congar (1904–1995) som 1953 gav ut Jalons pour une théologie du laïcat och av jesuiten Henri de Lubac (1896–1991) som 1938 rönte stora framgångar med Catholicisme: les aspects sociaux du dogme. Två varandra näraliggande fenomen som gav näring åt konciliets tankar kring lekfolkets roll i kyrkan är även den franska arbetarpräströrelsen med dominikanen Marie-Dominique Chenus (1895– 1990) teologi och Pariskardinalen Emmanuel Suhards (1874–1949) grundande av Mission de France. En person som konkret levde och även i skrift vittnade om lekfolkets aktiva apostolat i kyrkan från 1930-talet och fram till konciliet var fransyskan Madeleine Delbrêl (1904–1964). Lekmannarörelser var också av stor vikt för kyrkan i Tyskland, men det var otvetydigt så att de franska teologernas förarbeten blev avgörande för konciliet. I relation till arbetarpräströrelsen be tonade Chenu en dynamisk syn på uppenbarelsen som lyfte fram lekfolkets, och då särskilt de yrkesverksammas, roll för att kyrkan rätt skulle kunna avläsa Guds hand lande med mänskligheten. Meningen var inte att prästerna som arbetade på fabrikerna eller dominikanstudenterna som gjorde praktik i gruvorna skulle utöva en pastoral verksamhet gentemot arbetarna utan snarare se hur Gud uppenbarade sig i det verkliga livet och utifrån detta göra teologi. En näraliggande rörelse var Jeunesse Ouvrière Chrétienne¸ JOC, (Unga kristna arbetare), som grundades 1924 i Belgien av prästen Joseph Cardijn (1882–1967). Tillsammans med den kristna studentrörelsen utvecklade Cardijn metodiken ”se – bedöma – handla” som under 1930-talet spreds till Latinamerika genom rörelsens egna missionärer. Medvetenheten om lekfolkets roll i kyrkan väcktes tidigt i Frankrike och fick stor genomslagskraft. Det var inte bara professionella teologer som bidrog till en förnyad syn på lekfolket, vilket Madeleine Delbrêl konkret vittnat om i sitt liv. Mycket av det hon skrev förebådade det som konciliet senare skulle slå fast om lekfolket, inte

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

minst i avsnittet om den allmänna kallelsen till helighet i Lumen gentium. Redan i slutet av 1920-talet skrev hon om kallelsen att leva som aktiv lekkvinna i världen och 1933 slog hon sig tillsammans med två väninnor ned i den kommuniststyrda Parisförorten Ivrysur-Seine. De betraktade sig som en ny typ av ordensliv och såg sitt uppdrag som att leva efter Evangeliet i den lokala församlingens tjänst. De kallade sig för ”missionärer utan båt”1, och konkretiserade i vardagen det som det allmänna prästadömet handlar om. Madeleine Delbrêl var inte någon akademisk teolog, ändå uttryckte hon långt före konciliet den syn som skulle bli tongivande när det gällde kyrkans väsen, missionen och lekfolkets roll. Det var däremot professionella teologer som lade den teoretiska grunden för konciliets uttalanden om lekfolket. Framför allt hos Chenu, Congar och Lubac ser vi tydligt hur en förnyad syn på pneumatologin ger upphov till såväl en ny antropologi som en ny ecklesiologi. Johann Adam Möhlers reflektion kring den helige Ande blev Congars främsta inspirationskälla till att formulera en förnyad syn på de hierarkiska liksom de karismatiska gåvorna och tjänsterna i kyrkan och på kyrkans mission i världen. I Möhlers anda menade Congar att det var Anden som strukturerade kyrkan genom olika gåvor, karismer, och som möjliggjorde den kyrkliga gemenskapen. Anden är aktören i all mission och därmed är kyrkan inte en gång för alla en färdig institution, utan en levande organism. Den helige Ande skapar enhet i den mångfald som kyrkan utgör. Möhler menade att kyrkan blev en levande organism när den omfattade olika meningsuppfattningar som ett resultat av varje medlems individualitet. Han beskrev kyrkans mångfaldiga katoli citet som att ”olika röster och instrument behövs för att uttrycka kristenhetens ärofulla harmoni”. Motsättningar var inte uttryck för splittring, tvärtom, utgjorde de ”en livskraft som driver den katolska traditionen till en högre form för enhet”.2

Det var med dessa och många andra tankar, bilder och skeenden som konciliefäderna uppdaterade kyrkans lära om lekfolket. Och även om det inte är möjligt att här gå in i detalj, så hänger denna lära intimt samman med konciliets förnyade syn på såväl en antropologi som ecklesiologi byggd på en pneumatologi färgad av både kyrkofäderna och av östkyrkans teologi.

Liturgireformen Det finns goda skäl att hävda att liturgireformen blev den nödvändiga utgångspunkten för en uppdaterad teologi om lekfolket. Det var det område som var bäst förberett före konciliet och det dokument, Sacrosanct um concilium, som först röstades igenom under andra sessionen hösten 1963. Liturgireformen gav lekfolket möjlighet att delta i liturgin på ett aktivt sätt. De inledande raderna anger karaktären för hela konciliet: ”Det heliga konciliet uppställde som sitt mål att alltmer fördjupa det kristna livet hos de troende, att till vår tids krav bättre anpassa de ordningar som är underkastade förändringar, att främja allt som kan leda till enhet mellan alla dem som tror på Kristus och att stärka allt som kan bidra till att kalla alla till kyrkans famn. Det är därför som konciliet anser det vara sin uppgift att även på ett särskilt sätt sörja för att liturgin förnyas och främjas.” Det troende lekfolket står i centrum och Johannes XXIII:s två intentioner med konciliet, ekumenisk öppenhet och ag giornamento, uppdatering, utgör grunden för den liturgiska förnyelsen. Reformen skulle bli ett redskap för de troende att delta i liturgin på ”ett medvetet, aktivt och fruktbärande sätt”.3 Detta blir viktigt för att konkretisera det allmänna prästadömet, att vi är döpta till präst, profet och kung, något konciliet återkommer till i flera dokument. I samma anda betonas mässans gemenskapskaraktär och det fastslås att den alltid har en ”offentlig och social karaktär”. 4 Det är också i konstitutio nen om liturgin som lokalkyrkorna myndigförklaras, då de uppmuntras att levande-

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

göra sin kulturella särart i just liturgin. Genom att lekfolket nu aktivt deltog i kyrkans liturgiska firande skulle också de troendes självsyn förändras. Som vi ber, så tror vi, lex orandi lex credendi. Likaväl som lekfolket aktivt firade sin tro så skulle det också börja formulera sin tro på ett förnyat sätt i samspel med läroämbetet. Liturgireformen satte en snöboll i rullning, inte bara inom sitt eget område, utan den skulle få konsekvenser för hela kyrkans struktur och förhållningssätt.

Den kyrkliga gemenskapen ledd av den helige Ande Konciliefäderna beskrev kyrkans väsen som trinitarisk, som en gemenskap präglad av ömsesidighet och delaktighet och som ett Guds folk på väg, ett pilgrimsfolk. I Lumen gentium betonade man det allmänna prästadömet och sensus fidelium, de troendes samförstånd, vilket förmedlade en naturlig auktoritet till de troende som helhet. Inspirerade av de östliga kyrkofäderna lät man teologin om kyrkans väsen vila på Treenigheten som gemenskap och lade därmed också grunden för kyrkan som en enhet i mångfald. Lu men gentium lyfter fram alla döpta som en gemenskap av präster, profeter och kungar. Som döpta och smorda av den heliga Anden är vi ”invigda till ett andligt hus och ett heligt prästerskap”.5 En trinitarisk gemenskap måste präglas av jämbördighet mellan personerna, ett skapande samspel där alla behövs med sina unika gåvor och roller. Det allmänna prästadömet utvecklas framför allt i Lumen gentiums särskilda kapitel om lekfolket. De är kallade att ”förrätta en andlig gudstjänst så att Gud blir förhärligad och människor räddade”.6 Hela vardagslivet, såsom familjebildande och yrkesliv, lyfts fram som ett slags andligt offer till Gud. Vardagen med dess rutiner leder oss till helighet, målet för allt kristet liv. Lekfolkets särskilda uppgift är att ”göra kyrkan närvarande och verksam på de orter och under de förhållanden där hon enbart genom dem kan vara jordens salt”.7 I kompendi-

et om kyrkans sociallära påpekas uttryckligen att helighet och frälsning kan sökas i rent världsliga aktiviteter som handel och ekonomi. Kompendiet kallar dessa områden för helighetens och frälsningens platser när vi ger uttryck åt kärlek och solidaritet i dessa verksamhetsfält.8 Även om man ibland kan få uppfattning en att konciliet åtskilde den institutionella kyrkan och klerus å ena sidan och världen och lekfolket å den andra, så är det inte fallet om vi tar hänsyn till samtliga dokument. Lekfolket är kallat till tjänster också inom den institutionella kyrkliga strukturen, inte minst när det gäller evangelisation och pastoralt arbete i vid bemärkelse.9 Om vi dess utom håller fast vid att Gud uppenbarar sig i det vanliga livet, så är det oumbärligt att lekfolket också tar del i det teologiska arbetet liksom i kyrkans direkta förkunnelse i ett fruktbart samspel med ämbetsbärarna. I dekretet Apostolicam actuositatem § 10 fastslår konciliefäderna att ”Inom de kyrkliga gemenskaperna är deras [lekfolkets] insats så väsentlig att om den saknas, kan prästerskapets apostolat i de flesta fall inte nå sin fulla verkan. Lekmän med apostoliskt sinne tar vid – i likhet med de kvinnor och män som hjälpte Paulus i hans mission (jfr Apg 18:18, 26; Rom 16:3) – där deras bröder inte räcker till och vederkvicker både her darna och de troende i deras ande (jfr 1 Kor 16:17–18).” Det är viktigt att påpeka att det inte bara finns ”rättigheter” i det allmänna prästadömet, utan att varje döpt person också har ett ansvar för hela kyrkan.

Myndigförklarade och på väg till helighet Mycket av ansvaret kommer till uttryck i det profetiska ämbetet och då särskilt genom det vi kallar sensus fidelium, de troendes samförstånd eller ”hela folkets övernaturliga trosmedvetande”, det vill säga hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet.10 Visserligen påpekas att Guds folk står under ledning av läroämbetet när det gäller trostolkningen, men uppdraget att ”rätt-

Signum 5/2013

Andra Vatikankonciliet 50 år

mätigt tolka Guds ord” är också villkorat enligt Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen. ”Detta läroämbete står dock inte över Guds ord utan tjänar det och lär inget annat än vad som traderats, detta därför att det, på Guds uppdrag och med den heliga Andens hjälp, samvetsgrant avlyssnar, i renhet bevarar och i trohet utlägger detta ord.”11 Att biskoparnas tolkning är trogen Guds ord är givetvis just en tolkningsfråga. Mottagandet av tolkningen avgörs av om biskopen ”samvetsgrant avlyssnat” Guds ord. Det är här samspelet mellan läroämbete och lekfolk blir väsentligt. Påven och biskoparna måste lyssna på den kristna gemenskapen i dess helhet, Kristi levande kropp här och nu, om deras förkunnelse ska bli meningsskapande och få auktoritet. Symbolen har vi i mässan där biskopen aldrig själv ska läsa evangelietexten utan i stället påtagligt visa att han lyssnar på Guds ord. Det är i sensus fidelium som lekfolkets myndigförklaring främst kommer till uttryck.

Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes understryker att vi som mänsklighet leds av Guds Ande och med trons ljus försöker avläsa Guds mening med skapelsen.12 Detta ska göra oss till missionärer i ordets grundläggande betydelse. Som myndigförklarade måste vi leva beroendet av gemenskapen, koinonia, tjänsten mot de fattiga, diakonia, och personligen vittna om ett framtidshopp, martyria. Det är allas vårt ansvar att bevara och uppmuntra kyrkans spännvidd och komplexitet, hennes katolicitet, men aldrig underminera hennes enhet. Det är här som det ömsesidiga samspelet mellan lekfolk och läroämbete får näring och mognar. Det är här båda parter går helighetens väg som fullvuxna lemmar i Kristi kropp. Det är inte något nytt i kyrkans historia, men konciliet innebar en påminnelse om och en uppdatering av att alla tjänster behövs och har samma värde.

Noter 1 Delbrêl, Madeleine ”Missionnaire sans bateaux”, texte inédit ; se vidare Delbrêl, Madeleine, Nous aut res, gens des rues. Testes missionnaires présentés par Jacques Loew, Seuil, Paris, 1966, s. 63. 2 Hinze, Bradford, E., ”The Holy Spirit and The Catholic Tradition, The Legacy of Johann Adam Möhler” i Didrich, D. J. och Himes, M., J. (red.), The Legacy of the Tü bingen School, Crossroad, 1997, s. 82.

3 Sacrosanctum concilium, § 11. 4 Sacrosanctum concilium, § 27. 5 Lumen gentium, § 10. 6 Lumen gentium, § 34. 7 Lumen gentium, § 33. 8 Pontifical Council for Justice and Peace, Compendi um of the Social Doctrine of the Church, Libreria Editrice Vaticana, 2004; § 326.

Signum 5/2013

9 Se exempelvis Lumen genti um, § 35, Andra Vatikankonciliets dekret Apostolicam actuositatem § 10 och pastoralkonstitutionen Gaudium et spes i dess helhet. 10 Lumen gentium, § 12. 11 Dei Verbum, § 10. 12 Gaudium et spes, § 11.

Bokrevy

som hindrat uppgörelser med den egna rollen. Här vill jag dock invända att det handlar om helt olika, knappast jämförbara storheter: anpassningen till DDR var knappast av den dignitet, hade inte sådana följder och betydde knappast lika mycket för Sveriges ekonomi, politik och kultur som den till Nazityskland. Det är svårt att ge en rättvis bild av en bok som denna, det vill säga att anmäla en bok som till allra största delen består just av anmälningar av böcker, alltså av en artikelsamling som presenterar andras verk vilka tillkommit främst inom historiska vetenskapsgrenar. De enskilda kapitlen i Eberans bok utgörs ju framför allt av omtryckta artiklar, tidigare publicerade i olika tidningar (främst då som understreckare i Svens ka Dagbladet), vilket leder till en viss brist på sammanhang i boken. Följden är dessutom många upprepningar, ända till enstaka, ständigt återkommande formuleringar som just ”sopade under mattan” eller ”Vi är inte färdiga med Hitler på länge än”, som en av Eberans tidigare böcker heter (2002). Sådant är tröttsamt. Samtidigt kan boken betecknas som ett viktigt folkbildande bidrag, just genom att den på ett lättfattligt sätt presenterar moderna forskningsresultat. Det rör sig då om böcker vars flertal är publicerade på tyska och engelska, men även en rad moderna svenska undersökningar som på grund av sitt omfång och ämnesval kanske inte riktigt har kunnat nå en bredare lä-

sekrets. Men det som saknas i denna bok är någon form av syntes, och dessutom mer av författarens egna reflexioner och kommentarer. Artiklar är för det mesta refererande och föga problematiserande. Det hänvisas ibland till att de diskuteras i forskarvärlden, inte minst då äldre ”sanningar” ifrågasattes (till exempel om att den tyska militären inte skulle ha deltagit i Förintelsen, eller relationen mellan nazismens och kommunismens brott), men innehållet i dessa diskussioner förblir relativt vagt. När det gäller förhållandet mellan Nazityskland och Sverige, så är det viktigt att stereotyper och även i Sverige undertryckta skam- och skuldkänslor dras fram. Men lika viktigt som att konstatera svensk undfallenhet och till och med visst medansvar, så kan det vara att förklara varför Sverige trots allt behöll distans till nazism och till en mer utbredd rasism, även om landet tjänade på både tysk upprustning och krigföring, liksom senare på tysk återuppbyggnad. Att diskutera alternativa strategier, det är något som också kan behövas, även om detta inte ryms i en artikelsamling som denna. Men, som nämnt: denna lättförståeliga, välskrivna boks värde ligger främst i det att den erbjuder en väg in i nyare forskning om ”tyskeuropeisk historia i nazismens skugga” och därmed öppnar för viss insikt i sådant som egentligen inte riktigt kan förstås, trots alla försök till ekonomiska, politiska, sociologiska och psykologiska förklaringar. klaus misgeld

Reformsinnad biskop knöt band till tsaren Gustav Björkstrand: Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkole dare och nationsbyggare. Svenska Litteratursällskapet i Finland, 2012, 558 s. Att Ryssland 1808 angrep vår dåvarande rikshälft Finland chockade dåtiden. Sverige miste i freden en tredjedel av sin landyta

och en fjärdedel av sin befolkning. En tid av sorg, bortträngning och anklagelser följde. Den politisk-militära sidan av ”riks-

Signum 5/2013

Bokrevy

sprängningen” är välkänd. Om den kyrkliga och teologiska sidan skriver nu Gustav Björkstrand i en fin biografi över en centralgestalt som blev Finlands förste ärkebiskop, Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkole dare och nationsbyggare. Som praktisk teolog, tidigare biskop i Borgå och kansler (rektor) vid Åbo akademi, därtill kultur- och vetenskapsminister med stort samhällsintresse, är Björkstrand väl skickad för uppgiften. Själv född i Tengströms hemstad Karleby känner han den österbottniska bakgrunden och täcker väl in den snillrike och aktive kyrkomannens livsverk. Jacob Tengström ville inte bara tolka Kristi lära. Han sökte med tidstypisk målmedvetenhet sprida den bland människorna. I Gustav III:s Finland hade mycket försummats varför uppgiften blev svår. Det krävdes en bättre pedagogik och en förnyad kunskap, såväl för blivande präster som inom skolväsendet. Tengström såg till att modernisera kyrkolagen och höja prästernas sociala villkor. Utifrån nya teologiska rön ville han införa en ljus gudsbild i sitt lands kristendomsundervisning och katekes, medan inslag om arvssynd och skuldmedvetande tonades ned. Fast Tengström var rotad i evan gelisk tradition sökte han förnya reformationens kristendomstolkning som ett värn mot de förstörelsekrafter som inte minst den religionsfientliga upplysningen och kejsar Napoleon – ”olycksdjuret från Korsika” – hade låtit drabba Europa. Den fattige, mångsidigt begåvade och tidigt faderlöse Tengström blev student vid den kungliga akademin i Åbo där han blev hjälpt av förstående mentorer och där hans personlighet kom att utvecklas. Tengström grep sig an med svåra teologiska ämnen – hans avhandling rör Kristi ställföreträdande lidande. För sitt levebröds skull var Tengström en tid informator, vilket lät honom möta det finska folkets liv och visade att landet behövde reformeras. Tengström hörde som Björkstrand betonar

först till den så kallade neologin, en upplysningsteologi där förnuftets roll framhävs. Han såg dock riskerna med att läran blir alltför rationell. Han tilltalades av pietisternas innerlighet och av de romantiker som ifrågasatt tidens förståndskult. Som äldre drogs dock Tengström åter till den evangeliska lärans grunder. Han ägde inte endast teologiskt skarpsinne. Han var, som det brukar heta, klok och omdömesgill. Att han skapat förtroendefulla, politiskt värdefulla relationer vid besök hos ledande gestalter i Sverige var en tillgång. Tengström tog sig som professor an akademiska reformuppgifter. Som präst, biskop och ärkebiskop kom han utom sitt pastorala uppdrag att utöva kyrko- och reformpolitik. Han sattes att leda otaliga kommittéer och blev snart en man som den kyrkliga och politiska ledningen måste lyssna på. Liksom sin avhållne morbror, den frihetssinnade prosten Anders Chydenius, förde Tengström in nya lösningar i hushållningen och samhällslivet. Hans insatser underlättades genom skickliga medarbetare liksom av stödet från hustrun Anna Christina. Att Tengström redan då 1808/09 års krig utbröt i brev sökte vinna den ryske tsaren Alexander I för sina idéer ansåg en del opassande. Tengström hade dock goda skäl. Han ansåg Sverige vara illa lett och efterblivet, dess försvar kunde inte skydda Finland. Samtidigt såg han i tsaren en begåvad och pålitlig man, villig att stödja Finlands utveckling. Att Alexander ledde Östersjöns nya stormakt borde man dra fördel av. Bättre än ett hopplöst och förödande krig var ett samarbete i fredens namn. Fast han först angripits av vissa landsmän, insåg de snart att Tengström bedömt läget rätt. Han fick ofta inför ryssarna företräda inte bara akademin utan prästeståndet och hela det Finland som införlivats med det ryska väldet. Björkstrand hävdar att Porthan och Tengström med sin hållning förebådade 1900-talets så kallade Paasikivi-Kekkonen-linje, med dess realistiska avvägning mot de ryska intressena.

Signum 5/2013

Bokrevy

När Finland 1808 intogs av Ryssland bekräftade detta Tengströms tanke att framtiden tillhörde denna makt. Åsikten var förberedd genom Tengströms mentor i Åbo, Henrik Gabriel Porthan, vilken ansett att Sverige var dömt att förlora mot Ryssland på grund av dess vida landområden och dess växande befolkning. Som tsarens förtrogne gav Tengström nu förslag till hur Finland borde styras och utvecklas. Inför tsaren hävdade Tengström att Finlands kyrka såsom nationens andliga grundval borde bilda en självständig kyrkoprovins. Att sambandet med Sverige därmed klipptes av var klart men det stämde med den ryska strategin. Tengström ville likväl ha fortsätt kontakt med de aktiva svenska teologerna. Som kyrkoman verkade Tengström för en bättre kyrklig organisation. Prästernas ställning kom att förbättras och ett nytt stift tillkom. Han insåg samtidigt att vården av kulturen och språket kunde stärka den finländska nationen – och avlägsna den från Sverige. Ännu i hög ålder samlade han därför yngre talanger kring sig, häribland Johan Ludvig Runeberg. I det tengströmska

hemmet luftades nya samhällsfrågor. Där ansåg man till exempel att kvinnor skulle ha rätt till kvalificerad utbildning. Släkten Tengström erbjöd med sina talanger en akademisk-kulturell miljö som satte spår i storfurstendömet Finland. De avsnitt hos Björkstrand som för vanliga läsare torde ge mest rör hur Tengström agerade mot tsaren och hans statssekreterare Speranskij. Det gällde att väga mellan starkt ryssvänliga aristokrater som Sprengtporten och antiryska finländare, särskilt bland bönderna. Att landet fick en särställning och behöll sina gamla lagar var i myc ket Tengströms förtjänst. Han blev trovärdig genom sin integritet och sitt omdöme. Fast han var medgörlig avstyrde han ofta okloka ryska förslag. Tengström bidrog även till att så långt det gick hålla kvar Finlands svenska arv. Gustaf Björkstrand lyckas med sin ljusa, tillgivna men inte okritiska skildring väl belysa Jacob Tengströms vitala insats i en tid då dagens Finland började formas. Boken tar även upp tidlösa frågor kring tro, kyrka och makt. carl johan ljungberg

Informationer

Kyrkorna motsätter sig militärt ingripande Inom den katolska kyrkan är den allmänna meningen nästan helt samstämmigt emot ett eventuellt militärt angrepp från USA mot Syrien. Inom den tyska biskopskonferensen (DBK) pläderade konferensens ansvarige för internationella konfliktteman, biskopen i Trier, Stephan Ackermann för nej-lin-

jen. Även den internationella katolska hjälporganisationen Missio och patriarken för de med Rom unierade melkiterna, patriark Gregorios III Laham, i Damaskus varnar för följderna av ett militärt angrepp från väst mot Bashar al-Assads regim. Den katolska kyrkan i Tyskland anser att ett militärt angrepp mot Syrien ”för närvarande inte går att försvara”.

Signum 5/2013

Framför allt måste man hitta dem som är ansvariga för användandet av kemvapen, menar ordföranden för den tyska kommissionen av Justitia et Pax, Stephan Ackermann, i en intervju med den katols ka nyhetsbyrån KNA: ”Först då kan man få visshet.” Den 26 augusti uttalade sig den kaldeisk-katolske biskopen av Aleppo, Antoine Audo, mot ett militärt an-

Informationer

Ny statssekreterare i Vatikanen Påven Franciskus har utsett en ny statssekreterare för Vatikanen. Statssekreterarens roll i Vatikanen kan jämföras med den som en statsminister har. Sedan 2006 har kardinal Tarcisio Bertone varit Vatikanens statssekreterare (eller ”kardinalstatssekreterare” som posten också kallas). Ny statssekreterare blir ärkebiskop Pietro Parolin, 58 år. I sitt senaste uppdrag har Pietro Parolin varit Heliga stolens nuntie [påvligt diplomatiskt sändebud] i Venezuela. Pietro Parolin föddes 1955

i staden Schiavon, Viacenza, i norra Italien. Han prästvigdes 1980 och ägnade sina doktorandstudier åt kyrkorätt och blev samtidigt även utbildad i Vatikanens diplomatskola. Han talar italiens ka, engelska, franska och spanska. Sedan 1986 har han varit verksam inom Heliga stolens diplomati. Han var först nuntie i Nigeria och sedan i Mexiko. År 2002 blev Parolin utnämnd till undersekreterare i sektionen för relationerna med andra stater i Vatikanens statssekretariat i Rom, en post som i praktiken motsvarar vice utrikesminister. I denna roll hade han

särskilt ansvar för Vatikanens relationer till Spanien, Andorra, Italien och San Marino. Sedan 2009 har ärkebiskop Parolin varit nuntie i Venezuela. Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundson kommenterar utnämningen så här: ”Ett utomordentligt bra val, ett otroligt bra val. Jag har träffat honom ett antal gånger, särskilt under de första månaderna av mitt uppdrag. Han är en ytterst kompetent, seriös och mycket erfaren diplomat. Han är orädd och öppen i samtalen, och mycket trevlig.”

red. signum 2013-08-31

Medverkande i detta nummer john f. baldovin Professor i liturgical and historical theology vid Boston College. Hans senaste bok har titeln Reforming the Liturgy: A Response to the Critics, Liturgical Press 2008. susanne carlsson Prästvigd för Svenska kyrkan och re treatledare i England och Sverige. örjan ekman Biståndssamordnare inom Individuell Människohjälp, IM, Stockholm. tord fornberg Docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. madeleine fredell Dominikansyster, M.A. i Contemporary Theology, generalsekreterare för Justitia et Pax. cristina grenholm Kyrkosekreterare, Svenska kyrkan och tidigare professor i tros- och livsåskådningsvetenskap. gösta hallonsten Professor i systematisk teologi vid Lunds universitet. charlotta levay Docent i företagsekonomi och verksam vid Lunds universitet.

carl johan ljungberg Stats- och litteraturvetare, Stockholm. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö relsens arkiv och bibliotek i Stockholm. ferdinand oertel Dr.phil., journalist, Leverkusen, Tyskland. Efter studier i St. Louis har han vistats mycket i USA. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. wolfgang schonecke Katolsk ordenspräst. Fram till 2007 ledare för Netzwerk Afrika Deutschland i Berlin. Under 20 år verksam i Uganda med ledande uppdrag inom sin orden för Afrikamissionärer, De vita fäderna. john sjögren Kulturskribent och kritiker. kjell sundberg Teol. kand., tidigare länsarbetsnämndsdirektör i Örebro, Falun. yvonne maria werner Professor i historia vid Lunds universitet.

Innehåll Signum nr 5/2013 årgång 39 Ledare

Liturgi

1 klaus misgeld

36 john f. baldovin

Bekvämlighetens pris – Om internets frestelser, lättsinniga överenskommelser och civil olydnad.

Andra Vatikankonciliet 50 år

3 gösta hallonsten

Aggiornamento och ressourcement – Andra Vatikankonciliet i backspegeln – Om tolkningarna av Andra Vatikankonciliets betydelse.

8 madeleine fredell

Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket – Andra Vatikankonciliet betecknas ofta som lekfolkets, stundtals även som biskoparnas koncilium.

Litteratur

13 john sjögren

Helighetens pris – Den mänskliga värdigheten och heligheten står i centrum i Torgny Lindgrens författarskap.

Kyrkan i världen

15 ferdinand oertel

Kyrkan i USA under det nya pontifikatet – Valet av påven Franciskus från Argentina ger kyrkan i USA nya impulser.

Humanism

21 anders piltz

Religionshistoria

31 tord fornberg

Jesus eller Asklepios – vem botade mannen vid Betesda? – Att Jesus besökte ett hedniskt tempel och utförde ett mirakel där, visade sig vara problematiskt för den tidiga kyrkan.

Ett aktivt deltagande – Andra Vatikankonciliets liturgiska vision femtio år senare

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

39 charlotta levay

Därför älskar jag den traditionella mässan –Ett personligt vittnesbörd.

Analyser och rapporter

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

42 wolfgang schonecke

Det andra Afrika – en kontinent i stark rörelse

Bokrevy

47 cristina grenholm

Att ta fundamentalismen på allvar – Gösta Hallonsten: Orden och erfarenheten.

49 susanne carlsson

Ignatius liv och teologi – Rainer Carls: Ignatius av Loyolas teologiska profil.

51 örjan ekman

Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet – Loris Francesco Capovilla: Ricordi dal concilio.

53 kjell sundberg

Migrationens fasor förmedlade av förklädd flykting – Fabrizio Gatti: Bilal – på slavrutten till Europa.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

56 yvonne maria werner

Senaste nytt från Piusfronten – Robert A. Ventresca: Soldier of Christ.

58 klaus misgeld

Om viljan och oviljan att förstå – Barbro Eberan: Hur kunde det ske?

60 carl johan ljungberg

Reformsinnad biskop knöt band till tsaren – Gustav Björkstrand: Jacob Tengström. Universitetsman, kyrkoledare och nationsbyggare.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

55 anders piltz

Det fyrkantiga nyttobegreppet – Tomas Forser & Thomas Karlsohn (red.): Till vilken nytta?

Prenumeration 2013

Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 oktober.

5/2013

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2013

Bekvämlighetens pris Gösta Hallonsten

Aggiornamento och ressourcement – Andra Vatikankonciliet i backspegeln Madeleine Fredell

Foto: Martin Svensson

Andra Vatikankonciliets betydelse för lekfolket John Sjögren

Helighetens pris Ferdinand Oertel

Kyrkan i USA under det nya pontifikatet

Tryggare barn

Anders Piltz

Human, humaniora, humanism – att utbildas till människa

Mitt ibland oss finns många barn som har det svårt. Det kan handla om barn som lever med missbrukande föräldrar, har en familjemedlem i fängelse, eller barn som fått fly från sitt hemland.

Tord Fornberg

Erikshjälpen stöttar barn i Sverige och jobbar för att de ska få växa upp i trygghet. Vill du vara med och ge dem framtidshopp? Bli månadsgivare eller ge en gåva direkt via vår hemsida.

Jesus eller Asklepios – vem botade mannen vid Betesda?

Din gåva är betydelsefull! www.signum.se

www.erikshjalpen.se

Wolfgang Schonecke

Det andra Afrika – en kontinent i stark rörelse