Signum 5 2015 by Signum

sverige porto betalt port payé 5/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

VUXENUTBILDNING HÖSTEN 2015

Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna

mer att upptäcka i trons outtömliga skattkammare. Katolska Pedagogiska Nämnden och Sankta Birgittas folkhögskola arbetar för att skapa växtplatser runt om i landet för katolsk lärdom och kultur. Tillsammans står vi för en kursform, där vår tros rikedomar

Diakon Staffan Gerdmar

Pater Philip Geister SJ

”Personen Kristus och jag – om hur vi blir de vi är ämnade att vara”

”Död, uppståndelse och evigt liv”

Stockholm – Marielund den 18–20 september

Göteborg – Åh Stiftsgård, Ljungskile den 2–4 oktober

förmedlas genom undervisning och

Vi behöver en fullödig miljöpolitik ”Världen är en ...” Öppningar mot väst inom den grekiskortodoxa kyrkan? Påvligt kontinuum Andreas Carlgren

Klagoskri och jubelsång för vårt gemensamma hem Torsten Kälvemark

Vi är glada att kunna presentera

Arvo Pärt och tonernas teologi

ett mångsidigt program, som vandrar mellan fyra olika platser i stiftet. Varje kurshelg kommer alltså till varje region en gång. Kostnad: Kurserna erbjuder vi till kraftigt subventionerat pris, 1 000 kr/helg. Kateketer betalar 600 kr och ungdomar (max 28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften kan sökas hos Folkhögskolans stödfond, kontakta KPN. Anmälan: kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 557 660

Sr Sofie OP och Peter och Cecilia Wiberg

Michelle Mope Andersson

”Till man och kvinna skapade han dem – en introduktion till Kroppens teologi”

”Andlighet: Inkarnationen och den levande erfarenheten av kristen tro”

Omberg – Heliga hjärtas kloster den 23–25 oktober

Nils Ekedahl

Åter till Brideshead Katharina Klöcker

Sårbarhet som livets förtecken – om problematiken kring postnatal gendiagnostik

Lund – Rögle kloster den 6–8 november

Johannes Sandgren www.signum.se

Välkommen med din anmälan!

2015

Bangladesh – mellan nationalism och religion Gunilla Maria Olsson

Vargen som vägvisare

Innehåll Signum nr 5/2015 årgång 41 Ledare

Medicinsk etik

1 henrik alberius

30 katharina klöcker

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

Redaktion

36 johannes sandgren

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Vi behöver en fullödig miljöpolitik – Apropå påvens miljöencyklika.

Krönika

3 agneta pleijel

”Världen är en ...”

Aktuellt

4 helena bodin

Öppningar mot väst inom den grekiskortodoxa kyrkan? – Det finns tecken på en ökad öppenhet mot västerländska landvinningar inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Sårbarhet som livets förtecken – om problematiken kring postnatal gendiagnostik

Bangladesh – mellan nationalism och religion

Omläsning

41 gunilla maria olsson

Vargen som vägvisare – Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna.

6 olle brandt

Påvligt kontinuum – Påven Franciskus är mer beroende av sina föregångare än vad mediebilden visar.

Miljö

9 andreas carlgren

Klagoskri och jubelsång för vårt gemensamma hem – En personlig läsning av Laudato si.

Musik

14 torsten kälvemark

Arvo Pärt och tonernas teologi

Kyrkoarkitektur

19 michael e. desanctis

Gammalt och nytt i amerikansk kyrkoarkitektur

Litteratur

21 nils ekedahl

Åter till Brideshead – Om att förstå Evelyn Waughs roman.

Medicin

27 johan stenberg

Intervju med professor Erna Möller – svensk ledamot av Påvliga vetenskapsakademien

Bokrevy

Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

46 roland spjuth

En krävande vägledning – Karl Rahner: Andliga texter.

49 klaus misgeld

Vinnare och förlorare – Wolfgang Hansson: Den döende kommunismen.

51 gert-ove fridlund

Kafka kontinuerligt – Franz Kafkas samlade skrifter: Som att säga spädgris när man menar fet sugga & Man hör varandra bättre i mörker.

54 kjell blückert

Att slå rot – Henrik Chetan Aspengren: En dag i Delhi.

56 pär-yngve andersson

Alla förklädda till varandra – Lars Andersson: De våra.

59 bengt säfsten

Från pest till ebola – Per-Erik Åbom: Farsoter och epidemier.

61 per rönnegård

En vägledning till (nästan) allt – James Martin: Söka och finna Gud i allt.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

44 susanne wigorts yngvesson

Kvinnan som ammade Gud – Jonna Bornemark: Kroppslighetens mystik.

Prenumeration 2015

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 oktober.

Ledare

Vi behöver en fullödig miljöpolitik – Påvens personliga röst är tydlig i hans miljöencyklika.

”D

är sitter du och räddar världen.” Budskapet finner man på en reklamtext på SJ:s snabbtåg och det är ett finurligt sätt att formulera vad påven Franciskus vill säga med sin nyutkomna miljöencyklika Laudato si (”Lovad vare”). För vad denna slogan implicit säger är att med det individuella val som man har gjort genom att ta tåget i stället för bilen eller flyget ansluter man sig till en kollektiv ansträngning att minska nedsmutsningen av naturen och utnyttja våra begränsade resurser bättre. Båda dessa är i förlängningen delar av det enda sätt på vilket vi kan rädda vår miljö och vår jord. Laudato si offentliggjordes i början av sommaren, och eftersom det är en text av påven i en avgörande fråga för mänskligheten fick den snabbt stort genomslag. Det rör sig om en lång text som inte kan uttryckas i ett par enkla slagord. Men en av de centrala tankarna är att rättvisefrågor och miljöfrågan hänger ihop, och att det nu behövs en gemensam global vision om vi ska kunna lösa problemen. Visionen är tänkt att inspirera människors handlande från individnivå ända upp till den globala nivån. Påven kal�lar det för en vision om ”en fullödig ekologi”. Den globala aspekten har säkert bidragit till tajmingen av encyklikans publicering, lagom inför höstens tre viktiga FN-konferenser – i augusti i Addis Abeba om finansiering för utveckling, i september i New York om de nya hållbara utvecklingsmålen

efter 2015 och i december i Paris om miljön. Därför kan encyklikan bidra till de förberedande diskussionerna och förse Heliga stolen med klara riktlinjer för sin diplomati under dessa möten. Addis Abeba-mötet är redan avslutat och det ledde fram till ett dokument som lyckades integrera behovet av utveckling med behovet av att skydda miljön, vilket är helt i linje med tankarna i Laudato si. Det ger ett gott avstamp inför konferensen i New York. Det ger dessutom råg i ryggen åt påven Franciskus inför hans tal till FN:s generalförsamling i New York den 25 september. Påvens nya encyklika är primärt en teolo gisk reflexion. Den uttrycker en kristen vision av hur vi människor kan svara på Guds kallelse att förvalta världen på ett ansvarsfullt sätt. Men den är också en politisk appell underbyggd av noggranna vetenskapliga studier. Det betyder inte att påven vill bedriva partipolitik eller ideologisera miljödebatten. Han skriver uttryckligen i encyk likans paragraf 188 att det inte är kyrkans sak att ta över politikernas uppgifter. Men encyklikan är politisk i bemärkelsen att den vill lämna ett bidrag till det offentliga samtalet om dessa mänsklighetens ödesfrågor och därigenom inspirera människor att ta ansvar för det gemensamma goda i de olika sammanhang som de är engagerade i, inklusive de politiska. Inte heller betyder det att påven vill sätta sig till doms över de olika

Signum 5/2015

Ledare

vetenskapliga teorier som diskuteras i samband med miljöfrågorna. Däremot är han angelägen om att ta hänsyn till den kunskap som forskare världen över har samlat om frågorna. Han följer entydigt den stora majoritet av forskare som avvisar klimatskeptikernas uppfattning att människors handlingar inte påverkar klimatet. Mottagandet av encyklikan har varierat kraftigt. De negativa omdömena har främst kommit från marknadsliberalt håll, medan bifallet i första hand kommit från miljörörelsen och från vetenskapligt håll. Två av världens mest ansedda naturvetenskapliga facktidskrifter, Nature och Science, har på ledarplats uttryckt sin uppskattning för encyklikan. Mest positivt tycks mottagandet ha varit i Latinamerika, medan de mest kritiska rösterna kommit från USA. I det semestrande Sommarsverige blev mottagandet jämförelsevis sparsamt och reserverat, även om det fanns undantag som Peter Loewes och Björn Wimans artiklar i Dagens Nyheter. Vi får hoppas att encyklikan blir mer läst på våra breddgrader när den snart kommer ut på svenska, under titeln Om vården av vårt gemensamma hem. Vari ligger då det unika i Laudato si? Det nya ligger inte i att Franciskus skulle vara den förste påve som uttalar sig i miljöfrågor. Redan Franciskus föregångare, Benedictus XVI, vann epitetet ”den gröne påven” för sitt engagemang i miljöfrågorna. Men Franciskus sätter sina egna accenter, inte minst i det utpräglat holistiska perspektiv som han lägger på frågorna. När han talar om ”miljön” så tänker han på hela det samband som finns mellan naturen och det samhälle som vi lever i. För att förstå varför en viss del av naturen är förorenad krävs att man studerar hur samhället och dess ekonomi fungerar, och hur människor lever och förstår sin verklighet. Det är inte två kriser som vi står inför, en miljökris och en social kris, utan snarare är det en komplex kris som förenar

det sociala och miljön. Därför krävs av de strategier som ska lösa krisen att de är integrerade tillvägagångssätt som på samma gång bekämpar fattigdom, ger de exkluderade i samhället deras värdighet åter och samtidigt skyddar naturen, skriver påven. Eftersom krisen är så komplex krävs det att politikerna kan möta den med en sammanhållen politik som tacklar alla delar av problemen långsiktigt. Det räcker inte med enbart kortsiktiga åtgärder, eftersom det tar tid att uppnå resultat och lagda kurser kan inte bytas ut efter varje val. Påven menar att det behöver inrättas en ny internationell auktoritet som väljs gemensamt av världens länder för att koordinera de olika ländernas miljöpolitiska åtaganden och att denna auktoritet ska ha rätt att utdela sanktioner om dess beslut inte genomförs. Men det nya med Laudato si ligger inte minst i påvens personliga tilltal. Texten är förstås utarbetad i samverkan med rådgivare och experter, men Franciskus personliga röst märks tydligt. Han talar i lika hög grad till den enskilda individen såsom del av civilsamhället som till världens stora organisationer. I synnerhet är det de fattigas behov han ställer i centrum och inskärper i läsarens samvete, eftersom dessa drabbas värst av miljöförstöringen. Vad han vädjar om är framväxten av det som han kallar en ”ful�lödig ekologi”, en ekologi som är ett nytt paradigm för global rättvisa. Den komplexa kris som vi står inför är allvarlig, men Franciskus låter ändå en strimma av hopp lysa fram i encyklikan. Människan är kapabel till det värsta, men hon har även förmågan att överträffa sig själv, att välja det goda och att börja om, skriver han. Påvens vision av mänskligheten som en global gemenskap som med insikt och ansvar förvaltar världen som Guds skapelse är både uppfordrande och uppmuntrande. Det är en sådan framtidsvision som mänskligheten i dag behöver. henrik alberius

Signum 5/2015

Krönika

”Världen är en ...”

ur formas mentaliteter? frågar jag när jag kommit hem och svarar: av minnen och erfarenhet. Vi anländer till staden Rzeszow i östra Polen. Härifrån går direktflyg till Chicago, dit utfattiga utvandrarströmmar gick en gång; än håller man kontakt. Inte många utländska turister syns men en hel del polska. Att vandra i bergen i östra Karpaterna är ett familjeäventyr. Ett höglänt skogslandskap med floder och ett rikt djurliv. Vår resa går genom europeisk historia och samtid. Vägen följer tätt inpå de slovakiska och ukrainska gränserna. Vid gränsövergångarna till Ukraina förkunnas att här slutar EU. Ett sönderrostat järnvägsspår ledde förr till L’viv (Lwow, Lemberg, efter skiftande politiska epoker). Ukrainska bilar avyttrar cigaretter och vodka. Galicien var en gång del av det kejserliga och konungsliga Österrike-Ungern. Ett par slitna trappsteg och vi står på en krigskyrkogård från 1915. Stenar över döda i de kejserliga trupperna men också många över namnlös ”ryss”. Fiende – men aktningsfullt jordad. Andra världskriget krossade en rik judisk kultur här. Judar fanns sedan medeltiden överallt, ofta hälften av befolkningen. En begravningsplats i en by: fallna stenar med vittrande hebreiska inskriptioner i risiga buskage. I samma by berättar en sten om Hitlertruppernas anonyma avrättning 1943 av de kvarvarande judarna – ”offer för fascismen” (en ny sten från 1989 uppger sanningsenligt att de var judar och romer). De grekisk-ortodoxa ukrainarna är borta – de sista deporterades av staten 1948, byarna brändes. Spår av stenar vid osynliga husgrunder visar att ättlingar vill hålla minnet vid liv. De märkliga grekisk-ortodoxa kyr-

korna är renoverade men nu romersk-katolska. Mässor: mest unga människor med hängivna ansikten. På detta begränsade område har oräkneliga människor levt, fördrivits och dödats. Vad tillåter egentligen Gud, frågar jag mig. Men resan genom detta serena landskap inger samtidigt kraft och hopp. Den ger otaliga bevis på samlevnadens och kulturernas rikedomar där gränser har mötts. Det kan leda till våld, men nog så ofta till motsatsen. En diktrad från Tomas Tranströmer ringer envist i mitt huvud: ”Världen är en.” Med bilder av människoöden i obeskrivliga omkastningar är hemkomsten – som så ofta – något av en chock. Det är att hamna i en bubbla, i en abstraktion. Tidningarna är fulla av inlägg om de romska tiggarna – för vissa ett stort problem. Borde man inte kunna säga att de är en gåva – en nödvändig påminnelse om att vi alla hör till världen? Jag läser om klimathotet, döden på Medelhavet och FN-rapporten om de kommande flyktingmiljonerna som hotar. Det är inte svårt att skapa framtidspanik. Som om historien skulle kunna skrivas i förväg. De globala problemen är ofantliga. Men världen är mer än någonsin en enda. Man behöver inte resa långt för att påminnas om det. Och hämta styrka för att försöka bidra till den mentaliteten: att världen är en och beroende av var och en av oss. Det är svårt att gå genom väggar men det är nödvändigt, skriver Tranströmer. Att gå genom väggar betyder att göra den andre synlig, medmänniskan. agneta pleijel

Signum 5/2015

Aktuellt

Öppningar mot väst inom den grekisk-ortodoxa kyrkan? – Det finns röster inom den grekisk-ortodoxa kyrkan som pläderar för en öppning mot västerländska framsteg och mot Europa.

är detta skrivs är det slutet av augusti, och det står klart att det kommer att bli nyval i Grekland den 20 september. Den gångna sommaren har inneburit många och långa kriser för den grekiska ekonomin liksom för relationen mellan Grekland och EU, och i förlängningen gäller konflikten inte bara valutaunionen utan också Europatanken. Turerna har ofta varit överraskande och frågorna utmanande: Skulle Grekland vilja ställa sig utanför Europa? Är ett Europa utan Grekland tänkbart? Var går gränserna för Europas öppenhet och solidaritet? Och var går gränsen för Greklands stolthet? När det gäller frågan om den grekiska nationen har den grekisk-ortodoxa kyrkan länge och med rätta förknippats med hårdfört nationalistiska strömningar, men nu syns tecken på andra vägval och nya teologiska strömningar. En intressant röst, som säger något nytt om den grekisk-ortodoxa kyrkans uppgift och roll inom den universella kyrkan, är teologen Pantelis Kalaitzidis, direktor för den teologiska akademin i hamnstaden Volos på Greklands östkust (Volos Academy for Theological Studies). Allt fler av Kalaitzidis skrifter har på sistone publicerats i engelsk översättning, till exempel den lättillgängliga Orthodoxy and Political Theology (Dora & Praxis, 2012), utgiven av Kyrkornas världsråd. Förutom kyrkofäderna citerar han också gärna en av sina grekiska kollegor, John Zizioulas, och

han stöder sitt resonemang på teologer som varit verksamma i väst, bland andra Georgij Florovskij, John Meyendorff och Jürgen Moltmann. Kalaitzidis framhåller uttryckligen betydelsen av den ortodoxa teologi som uppstått i diasporan. Han är också noga med att understryka sin önskan att kyrkan ska ta till vara de västerländska moderna landvinningarna för att kunna möta det mångkulturella samhället och globaliseringen, allt grundat i en eskatologiskt inriktad teologi med eukaristin i centrum. Som en dansk forskare, Trine Stauning Willert, verksam vid CEMES (Centre for Modern European Studies) vid Köpenhamns universitet, nyligen framhållit, är det för Kalaitzidis inte frågan om ortodoxi eller väst, ortodoxi eller Europa, utan om ortodoxi och väst, ortodoxi och Europa. Under sommaren, närmare bestämt den 10 juli, mellan euro- och EU-toppmötena om Greklandskrisen, var Kalaitzidis en bland de arton grekiska akademiker, främst teologer, som undertecknade ett upprop riktat till ekumeniska samarbetspartner och ”systrar och bröder i Kristus” i Europa med rubriken ”En kristen maning i en tid av kris i Europa” (A Christian Call in a Time of Crisis in Europe). Man skapade också en Facebook-grupp med rubriken Pray for Greece – Pray for Europe. I uppropet framställdes den grekiska krisen som en europeisk kris. Undertecknarna ville uppmuntra både den grekiska rege ringen och regeringarna för medlemslän-

Signum 5/2015

Aktuellt

derna i EU att uttömma varje möjlighet till dialog för att nå en omedelbar överenskommelse, som skulle försäkra Grekland likvärdigt deltagande i valutaunionen och leda till ekonomisk återhämtning för landet. Man visade sig samtidigt vara beredd till självrannsakan: ”Vi inser att vi varken som medborgare eller ortodoxa kristna har varit situationen vuxna eller åstadkommit den självreflektion som krävs. I dag är vi redo att erkänna brister i vårt politiska och ekonomiska system och vi tar ansvar för våra misslyckanden med att övervinna dessa ohållbara situationer.” Vidare sades i uppropet att man, trots sina inbördes olika politiska tillhörigheter, var ense om att Greklands plats bör förbli inom den europeiska familjen. Man hänvisade tacksamt till solidaritetsyttringar från bland andra påven Franciskus, Europeiska kyrkokonferensen, KEK och Rowan Williams, tidigare ärkebiskop av Canterbury. Till sist vände man sig till alla kristna i Europa, ”i en anda av bön och profetiskt vittnesbörd (martyria)”. Efter att ha beskrivit den grekiska upplevelsen av en olycklig uppdelning och intensiv polarisering av Europa, avslutades uppropet: ”Mitt i denna mörka verklighet är det vår fasta övertygelse att Europas kyrkor måste – och kan – bli broar för samarbete och dialog, såsom efterkrigshistorien har visat. Vi delar ett gemensamt andligt och kulturellt arv och delar följaktligen ansvaret för vår gemensamma framtid.” De grekiska teologernas maning togs väl upp av bland annat det italienska klostret i Bose där abboten, Enzo Bianchi, i sin tur skrev en appell, ”Grekland måste stanna i Europa”, som publicerades i dagstidningen La Stampa. Bianchi inleder här med ett i sammanhanget mycket meningsfullt citat ur en dikt av den nygrekiske poeten Konstantin Kavafis från 1901, där denne citerar en rad ur Dantes Inferno på italienska: Che fece … il gran rifiuto (”som blankt vägrade”). Dikten handlar om det svåra valet, om att säga ja eller nej: ”En dag skall några

tvingas öppet säga antingen / sitt stora Ja, eller sitt stora Nej.” Den avslutas ur nej-sägarens perspektiv: ”Och ändå tynger detta honom, / så länge som han lever, detta Nej – det rätta.” Snabbt gensvar på det grekiska uppropet kom också från den ekumeniska organisationen Kairos Europa, med säte i Heidelberg, som hänvisade till bland annat påven Franciskus apostoliska brev Evangelii gaudium och encyklikan Laudato si som en möjlig grund för en förändrad hållning hos de europeiska kyrkorna. Den som önskar se de här frågorna i ett längre perspektiv har god hjälp av Trine Stauning Willerts forskning vid CEMES vid Köpenhamns universitet. Under de senaste åren har hon följt den teologiska debatten i Grekland, något som resulterat i flera artiklar och boken New Voices in Greek Orthodox Thought: Untying the Bond Between Nation and Religion (Ashgate, 2014). Willert beskriver hur 1990-talets omvälvningar, då situationen på Balkan förändrades på grund av att Jugoslavien upplöstes och att Grekland gick med i EU, ledde till nationalistiska demonstrationer, understödda av kyrkan. Kampen gällde inte bara konflikten med Jugoslavien om rätten till namnet Makedonien, utan här fanns också farhågor om att Greklands ortodoxa tradition var oförenlig med den katolska och de protestantiska kyrkornas traditioner i Västeuropa. ”Därför föll ärkebiskop Christodoulos nationalistiska budskap om att det grekiska folkets identitet beror av den ortodoxa kyrkan i god jord hos en stor del av befolkningen”, sammanfattar Willert. Men som en ödets ironi kom biskopssätet i Volos, det som Christodoulos lämnat för att bli ärkebiskop, att övertas av en biskop med en annan, mindre nationalistisk profil. 2001 grundade biskop Ignatius tillsammans med teologen Pantelis Kalaitzidis den teologiska akademin i Volos. Dess uppgift skulle vara att fungera som ett öppet forum för tänkande och dialog mellan den ortodoxa kyrkan och intellektuella runt om i världen, samt att gynna tvärvetenskaplighet och interre-

Signum 5/2015

Aktuellt

ligiös förståelse. Det var från denna akademiska miljö som det började framföras kritik mot kyrkans förståelse av sig själv som nationens väktare, förklarar Willert. En ny tradition inom den grekisk-ortodoxa teologin uppstod. När ärkebiskop Christodoulos 2008 avlöstes av Hieronymos drabbades Grekland kort därefter av sin värsta ekonomiska kris på sextio år, berättar Willert vidare, med många humanitära problem som följd. Ärkebiskop Hieronymus valde då en annan väg än sin föregångare. Han avstod från nationalistisk och främlingsfientlig retorik och framhöll att kyrkan var förpliktigad till välgörenhet gentemot alla dem som blivit offer för krisen, oavsett om de var greker eller utlänningar, troende eller ej. I den andan har man exempelvis inrättat soppkök. Den nya teologiska linjen inbegriper också en mångkulturell teologi som fått betydelse för religionsundervisningen i de grekiska skolorna. Även om inte alla elever är ortodoxa kan teologer nu undervisa i religionsämnet. Enligt dem som representerar den nya grekisk-ortodoxa teologin är det inte kyrkans uppgift att vara nationens förlängda arm, konstaterar Willert, utan de menar att kyrkan bör koncentrera sig på det kristna budskapet. Med Bibeln som gemensam referensram vill man öppna för dialog med västkyrkliga traditioner. Man önskar också att den grekisk-ortodoxa kyrkan fortsättningsvis ska anknyta snarare till de universella principer som företräds av den ekume-

niske patriarken i Konstantinopel (Istanbul) än till de senaste tvåhundra årens synsätt där kyrkan representerat den nationella gemenskapen. Men även om förändringar redan kunnat skönjas är det för tidigt att säga hur detta kommer att gå, påpekar Willert. Kalaitzidis gör denna ståndpunkt mycket klar, då han inskärper att den grekisk-ortodoxa kyrkan måste överge varje tanke på att återgå till en bysantinsk teokrati, eller till något annat slags romantisk, antimodern idé om ett kristet samhälle, såsom exempelvis det heliga Ryssland eller de sakraliserade monarkierna på Balkan. Enligt Kalaitzidis finns ingen återvändo för kyrkan till någon tidigare tradition eller till något idealiserat så kallat kristet samhälle eller imperium. Vägen kan bara leda framåt mot den förväntade nya värld från vilken den närvarande hämtar sin identitet, sin betydelse och sitt syfte, menar han. Till och med kyrkan i sig ser han som en resa, en resa mot eschaton – det yttersta målet vid tidens slut. Men dessförinnan är det Europas kyrkors delade ansvar för vår gemensamma framtid det gäller, såsom de grekiska teologerna framhöll i sitt upprop i somras. Och så blir det nyval i Grekland. helena bodin Kavafis dikt är citerad i Gottfried Grunewalds översättning i Poeten i Alexandria (Nelson & Nelson 2007). Se även artikeln om mångkultur och mångspråkighet i den ortodoxt kristna diasporan i Signum nr 7/2014, s. 37–44.

Påvligt kontinuum – Påven Franciskus är mer beroende av sina föregångare än vad mediebilden visar.

åven Franciskus får ganska stort utrymme i världens medier, och deras bild av honom är oftast positiv. Till det positiva hos honom hör att han förvän-

tas förändra mycket i Vatikanen och i den katolska kyrkan. Men bara en bråkdel av världsmediernas rapportering om påven bygger på grundlig sakkunskap.

Signum 5/2015

Aktuellt

Den nordamerikanske journalisten John L. Allen, som arbetar för CNN, Boston Globe och Crux, är en av världens mest kända och respekterade Vatikanreportrar. Han anses särskilt välunderrättad, och hans kunskaper bygger bland annat på en lång rad djupgående intervjuer med höjdare i Vatikanen och världskyrkan. Det är alltid intressant att ta del av vad han skriver, inte för att det nödvändigtvis måste vara rätt – Allen begår ibland mer eller mindre allvarliga sakfel som alla journalister – utan just därför att han är så respekterad. Det betyder att vad Allen skriver i stor utsträckning är vad en ”rätt tänkande” nordamerikansk katolik förväntas tänka. Han är alltså ett slags barometer. Hans nya bok The Francis Miracle. Inside the Transformation of the Pope and the Church (Time Books 2015) anger så tonen för vad man förväntas tänka om påven Franciskus. Tonen anslås redan i baksidestexten: påven ”försöker föra kyrkan tillbaka från höger till mitten”. Boken anlägger alltså det klassiska politiska höger–vänsterperspektivet. Dess utgångspunkt, som enligt författaren tydligen inte behöver argumenteras för, är att den katolska kyrkan under de senaste två påvarna (1978–2013) har varit högervriden, medan den nuvarande påven försöker återföra den till mitten. ”Franciskus’ uppdrag är att föra kyrkan till den politiska mitten, till världens utkanter och till evan geliets hjärta”, sammanfattar Allen sin syn på den nuvarande påven. Den mest intressanta frågan att reflektera över med anledning av John Allens bok är den om kontinuitet och diskontinuitet. Allen beskriver tydligt hur valet av Franciskus var ett uttryck för missnöje med ”etablissemanget”. De sista åren före Benedictus XVI:s avgång hade medierna ofta framställt Vatikanen som en dåligt fungerande administration. Vatikanbanken fick allt sämre press, och läckorna från påvens skrivbord förvärrade bilden av tillståndet i kurian. Problemen med sexuella övergrepp på många håll i världskyrkan bidrog till en

negativ bild av kyrkan i pressen. I det läget valde kardinalerna Jorge Mario Bergoglio till påve. Han valdes som en missnöjespåve. Allen skriver att ”han vill vara en som förändrar, en historisk reformator som ger den katolska kyrkan en ny inriktning”. Han fortsätter: ”Om kontinuitet var det viktiga i påvevalet 2005, var det diskontinuitet åtta år senare. De 115 kardinalerna som samlades i det sixtinska kapellet i mars 2013 ville ha ett klart brott. Det blev ett påveval mot etablissemanget mer än någon gång under de senaste 100 åren.” Den mesta rapporteringen om den nuvarande påven handlar just också om hur han förändrar, eller försöker förändra, den katolska kyrkan. Det är här det blir intressant. Vatikanen är nämligen en administration som är van att arbeta på lång sikt. En påve inleder något som hans efterträdare fortsätter och en tredje påve fullbordar. Franciskus positiva bild i medierna handlar i stället mest om att han är på väg att förändra kyrkan. Allens bok börjar med att skildra hans engagemang för dialog och fred, för de fattiga och för reform av Vatikanbanken och Vatikanens övriga ekonomiska administration. I alla dessa frågor visar Allen att Franciskus bygger på sina föregångare men tillför ett nytt och annorlunda engagemang, som gör att hans pontifikat ger ett positivt bidrag. Det är i bokens andra halva som författaren också anlägger några kritiska perspektiv och visar att det i vissa fall har varit tur för Franciskus att hans föregångare inlett ett långsiktigt arbete med svåra frågor som han kan fortsätta med. Det gäller särskilt Allens kapitel om hur den katolska kyrkan handskas med sex övergrepp från präster. Det var dåvarande kardinal Joseph Ratzinger som 2001 och 2002 gick igenom en hög rapporter om sex övergrepp i kyrkan i hela världen vilket ledde till att han förmådde Johannes Paulus II att anta de nordamerikanska biskoparnas nolltoleranspolitik. Här hade Vatikanen kommit långt i sitt arbete innan Franciskus tillträdde. Allen beskriver Bergog-

Signum 5/2015

Aktuellt

lio som helt oförberedd i frågan. Han skall rentav som ärkebiskop i Buenos Aires ha sagt till pressen att ”sådant har aldrig hänt i mitt stift” samtidigt som flera fall faktiskt redan hade inträffat och höll på att utredas. Allen hävdar att ärkebiskop Bergoglio gav sitt stöd åt präster som anklagades för sexövergrepp och vägrade möta offren. Detta är för Allen ett exempel på en fråga där Bergoglio har ändrat inställning helt och hållet sedan han blivit påve. Det är också helt naturligt. Han har helt enkelt kunnat fortsätta och intensifiera ett redan påbörjat arbete. Kontinuiteten har här varit Franciskus’ räddning. En fråga där Allen markerar ett stort frågetecken är vad Franciskus egentligen kommer att göra för kvinnor. Han har själv markerat att han menar att något måste göras: han vill se ”en större roll” för kvinnor i den katolska kyrkan, och det behövs en ”djupare teologi” om kvinnans plats i troslivet. Allen kommenterar att under sina två första år som påve har Franciskus inte inrättat några nyskapande roller för kvinnor och inte heller gett i uppdrag att göra någon ny teologisk studie. Han kommenterar: ”Franciskus har inte gjort mycket för att förverkliga sin vision [...]. Om det fortsätter att finnas en avgrund mellan påvens retorik om kvinnor och hans gärning, kan den allmänna opinionens förälskelse gå över. Franciskus

skulle då bara kunna skylla sig själv, ty i det här fältet är det han själv som skapat höga förväntningar.” Vad det är för mirakel som bokens titel anspelar på framgår inte. John Allen medger i slutet av boken att Franciskus överväldigande popularitet i medierna inte har lett till att fler människor går i mässan eller biktar sig. Här kanske återigen frågan om förändringarnas påve spelar in. Om det positiva i bilden av påven är att han skall förändra kyrkan, innebär ju det att bilden av kyrkan i sig är negativ. Många uppskattar därför påven utan att för den skull vilja bli katoliker. Det är inte heller automatiskt så att uppskattning av påvens person leder till att männi skor finner en kristen tro och blir katoliker. I det sammanhanget kan man fråga sig om kanske inte en av de stora utmaningarna för den katolska kyrkan i dag är att handskas med arvet efter Johannes Paulus II. Det var han som under sitt långa och överraskande pontifikat (1978–2005) sydde en gigantisk påvekostym, som tio år efter hans död fortsätter att åtnjuta världsmediernas uppmärksamhet. Men kostymen är så stor att det är oerhört svårt för hans efterträdare att fylla den. Utmaningen för den katolska kyrkan är att inse att det inte är påvens personlighet som förmår att omvända världen. olle brandt

Senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se

Signum 5/2015

Bokrevy

För att sammanfatta: Det här är en utmärkt bok, förmodligen den allra bästa på svenska för den som för första gången vill bekanta sig med Ignatius, hans andliga övningar och vilken betydelse de kan ha i dag.

Den rekommenderas varmt även för den som redan gjort en sådan bekantskap, inte minst för att författaren har så många insiktsfulla och engagerande personliga berättelser. per rönnegård

Informationer

Sant’Egidio: krig är den verkliga krisen, inte flyktingar Den katolska andliga rörelsen Sant’Egidio har i förberedelserna inför sitt internationella fredsmöte i Tirana uppmanat till fred och ökad solidaritet med flyktingar. Det är inte flyktingarna utan kriget som är dagens verkliga kris, heter det i ett aktuellt meddelande från gemenskapen. Sedan flera år härjar krigen, ”som ingen uppenbarligen har tillräcklig kraft eller vilja att få slut på”. Ändå är freden möjlig, det är rörelsen, som är engagerad i den interreligiösa fredsdialogen, övertygad om. Krig som det i Syrien skördar nya offer varje dag och spär på civilbefolkningens förtvivlan, som ”inom en inte alltför lång tid leder till en konfrontation i en kontext av samexisterande etniska och religiösa gemenskaper”, varnar Sant’Egidio. Om det internationella samfundet inte lyckas genomdriva en vapenvila, kommer endast en mobilisering av befolkningen att vara ett sätt att undvika en extremt riskfylld emigra-

tion till Europa – något som många hittills sett som den enda lösningen. Dessa tankar ägnar sig Sant’Egidios 29:e fredsmöte åt den 6–8 september i Tirana. Det kommer att hållas tillsammans med den katols ka kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i Albanien med temat ”Freden är alltid möjlig – religioner och kulturer i dialog”. I början av mötet väntas ett budskap från påven Franciskus, som redan har besökt landet med den största muslimska befolkningsandelen i Europa. Sant’Egidios fredsmöte har sitt ursprung i den helige Franciskus stad Assisi, där en interreligiös böndag för freden ägde rum 1986 på påven Johannes Paulus önskan. I år handlar det framför allt om frågan hur religionerna som konkreta fredskrafter ska kunna stå emot våldet och terrorismen i konflikter, som de i Syrien och Irak. Teman som kommer att tas upp är bland annat asylfrågan, miljöproblemen och den sociala ojämlikheten i Afrika och Latinamerika. Flera hundra experter inom kyrka, politik

Signum 5/2015

och samhälle väntas delta. På sociala medier kan mötet följas via hashtaggen #peaceispossible.

kathpress 2015-08-25

Koch: påven satsar på personlig ekumenik Enligt kardinal Kurt Koch följer påven Franciskus inom ekumeniken en annan ansats än sina föregångare genom att kraftigare betona personliga relationer. Han lägger en större vikt vid gemensam bön, gemensamma aktioner och möten, säger ordföranden för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet i en intervju med nättidningen katolisch.de i Bonn. Bakom detta ligger också den ”realistiska bedömningen att vi inom ekumeniken inte kan komma vidare med endast teologisk dialog”. Vänskapliga relationer utgör förutsättningen för att överhuvudtaget kunna ta sig an de svåra teologiska frågorna. För påven handlar det om en missionsinriktad kyrka, som bär ut evangeliet i världen, tillägger Koch. ”Och påven skulle vilja att vi alla redan nu gemensamt gör det

Informationer

som man kan göra gemensamt.” Med tanke på de protestantiska kyrkorna säger Vatikanens ekumenikminister att huvudproblemet är att det inom världsprotestantismen i dag ”finns en oerhörd fragmentering”. ”Det uppstår hela tiden nya kyrkor.” Därtill kommer växande nya evangelikala och pingstkyrkliga rörelser. ”Pentekostalismen utgör i dag den näst största realiteten inom kristendomen efter den romersk-katolska kyrkan”, säger Koch. ”Man måste kanske därför tala om en fjärde form av att vara kyrka: katolsk, ortodox, protestantisk och pentekostal.” Inom dessa rörel-

ser finns det avsevärda förbehåll gentemot påven och den katolska kyrkan. Påven Franciskus satsar även här på personliga möten. Inom dialogen med lutheranerna har Koch som målsättning att utarbeta en gemensam uppfattning om eukaristi och kyrka. ”Jag hoppas, att det även ska komma till stånd en gemensam förklaring på världsnivå mellan Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan.” Det skulle var ett nytt och ganska stort steg efter den gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelseläran 1999. Beträffande den ortodoxa kyrkan ser Koch problem

med ”de inomortodoxa spänningarna, som delvis blockerar den ekumeniska dialogen”. Han hoppas att den panortodoxa synod som är planerad att äga rum under pingsten 2016 ska kunna hjälpa till att fördjupa enheten med de ortodoxa. Den katolska kyrkans förhållande till judendomen betecknar påvens ekumenikminister som ”så stabilt att det är möjligt att gemensamt ta sig an och lösa de utmaningar och problem som uppstår”. Det finns även bland judiska rabbiner en starkare önskan om att inte bara tala om politiska och historiska frågor utan även att behandla teologiska problem.

kathpress 2015-08-25 Medverkande i detta nummer henrik alberius Dominikanpater, ordförande för Caritas Sverige, Lund. pär-yngve andersson Docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. olle brandt Professor i arkeologi vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. andreas carlgren F.d. miljöminister, Stockholm. michael e. desanctis Liturgisk designkonsult, verksam vid Gannon University, Erie, Pennsylvania. nils ekedahl Docent i retorik och prorektor vid Södertörns högskola. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. katharina klöcker Dr. Theol. i moralteologi vid KatholischTheologische Fakultät Münster. torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje.

gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. klaus misgeld Prof., historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. agneta pleijel Författare, professor emerita i dramatik vid Dramatiska Institutet, Stockholm. per rönnegård Teol. dr i exegetik och präst i Svenska kyrkan. johannes sandgren Taizébroder, verksam i Bangladesh. roland spjuth Docent i systematisk teologi vid Lunds universitet och lektor vid Örebro teologiska högskola. johan a. stenberg Docent i biologi vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, Alnarp. bengt säfsten Med. dr, överläkare, specialist i invärtes medicin och gastroenterologi, Ersta diakoni, Stockholm. susanne wigorts yngvesson Docent i etik, Teologiska högskolan i Stockholm.

Innehåll Signum nr 5/2015 årgång 41 Ledare

Medicinsk etik

1 henrik alberius

30 katharina klöcker

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

Redaktion

36 johannes sandgren

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister,

Vi behöver en fullödig miljöpolitik – Apropå påvens miljöencyklika.

Krönika

3 agneta pleijel

”Världen är en ...”

Aktuellt

4 helena bodin

Öppningar mot väst inom den grekiskortodoxa kyrkan? – Det finns tecken på en ökad öppenhet mot västerländska landvinningar inom den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Sårbarhet som livets förtecken – om problematiken kring postnatal gendiagnostik

Bangladesh – mellan nationalism och religion

Omläsning

41 gunilla maria olsson

Vargen som vägvisare – Clarissa Pinkola Estés: Kvinnor som slår följe med vargarna.

6 olle brandt

Påvligt kontinuum – Påven Franciskus är mer beroende av sina föregångare än vad mediebilden visar.

Miljö

9 andreas carlgren

Klagoskri och jubelsång för vårt gemensamma hem – En personlig läsning av Laudato si.

Musik

14 torsten kälvemark

Arvo Pärt och tonernas teologi

Kyrkoarkitektur

19 michael e. desanctis

Gammalt och nytt i amerikansk kyrkoarkitektur

Litteratur

21 nils ekedahl

Åter till Brideshead – Om att förstå Evelyn Waughs roman.

Medicin

27 johan stenberg

Intervju med professor Erna Möller – svensk ledamot av Påvliga vetenskapsakademien

Bokrevy

46 roland spjuth

En krävande vägledning – Karl Rahner: Andliga texter.

49 klaus misgeld

Vinnare och förlorare – Wolfgang Hansson: Den döende kommunismen.

51 gert-ove fridlund

Kafka kontinuerligt – Franz Kafkas samlade skrifter: Som att säga spädgris när man menar fet sugga & Man hör varandra bättre i mörker.

54 kjell blückert

Att slå rot – Henrik Chetan Aspengren: En dag i Delhi.

56 pär-yngve andersson

Alla förklädda till varandra – Lars Andersson: De våra.

59 bengt säfsten

Från pest till ebola – Per-Erik Åbom: Farsoter och epidemier.

61 per rönnegård

En vägledning till (nästan) allt – James Martin: Söka och finna Gud i allt.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

44 susanne wigorts yngvesson

Kvinnan som ammade Gud – Jonna Bornemark: Kroppslighetens mystik.

Prenumeration 2015

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 oktober.

sverige porto betalt port payé 5/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

VUXENUTBILDNING HÖSTEN 2015

Kunskap på väg – Trosfördjupning för vuxna

Diakon Staffan Gerdmar

Pater Philip Geister SJ

”Personen Kristus och jag – om hur vi blir de vi är ämnade att vara”

”Död, uppståndelse och evigt liv”

Stockholm – Marielund den 18–20 september

Göteborg – Åh Stiftsgård, Ljungskile den 2–4 oktober

förmedlas genom undervisning och

Vi behöver en fullödig miljöpolitik ”Världen är en ...” Öppningar mot väst inom den grekiskortodoxa kyrkan? Påvligt kontinuum Andreas Carlgren

Klagoskri och jubelsång för vårt gemensamma hem Torsten Kälvemark

Vi är glada att kunna presentera

Arvo Pärt och tonernas teologi

Sr Sofie OP och Peter och Cecilia Wiberg

Michelle Mope Andersson

”Till man och kvinna skapade han dem – en introduktion till Kroppens teologi”

”Andlighet: Inkarnationen och den levande erfarenheten av kristen tro”

Omberg – Heliga hjärtas kloster den 23–25 oktober

Nils Ekedahl

Åter till Brideshead Katharina Klöcker

Sårbarhet som livets förtecken – om problematiken kring postnatal gendiagnostik

Lund – Rögle kloster den 6–8 november

Johannes Sandgren www.signum.se

Välkommen med din anmälan!

2015

Bangladesh – mellan nationalism och religion Gunilla Maria Olsson

Vargen som vägvisare