Signum 5/2012

5/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2012

Vuxenutbildning - Hösten 2012 Kunskap på väg Trosfördjupning för vuxna

Avskaffa statskyrkosystemen

Nya kurser!

Religionsdialog, tro och vetande, Andra Vatikankonciliet och Kyrkan. I samarbete med S:ta Birgittas katolska folkhögskola erbjuder Katolska Pedagogiska Nämnden nya aktuella teman i vår serie ”Kunskap på väg” som du kan fördjupa dig i under en helg. Vårt mångsidiga program vandrar mellan fyra olika platser i stiftet. Varje kurshelg kommer alltså till varje region en gång.

Kostnad: Kurserna erbjuder vi till kraftigt subventionerat pris, 1 000 kr/helg. Kateketer betalar 600 kr och ungdomar (max 28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften kan sökas hos Folkhögskolans stödfond, kontakta KPN.

Är Gud en metafor?

Robert Paul ”Ber vi till samma Gud som judar och muslimer?” Hedvig Larsson Stockholm – Marielund 28–30 september

Hans Raun Iversen

Kyrka–statförhållandets utveckling i Danmark ”Kyrkan – Guds bästa gåva till människan?” f. Tomas Orylski Omberg – Heliga Hjärtas kloster 12–14 oktober

Ole Herman Fisknes

Den norska kyrkan och staten Thorkell Olason

Den religiösa situationen på Island

”Dialogen mellan tro och vetande” p. Ulf Jonsson Lund – Rögle kloster 26–28 oktober

Anders Lundberg

Att vara ung, invandrare och katolik i Landskrona

”Andra Vatikankonciliet, en avslutad händelse eller historisk rörelse?” sr Madeleine Fredell Göteborg – Johannesgården 16–18 november

Kerstin Hedberg Nyqvist

Personen som försvann – utvecklingen av svensk abortlagstiftning

KATOLSKA PEDAGOGISKA NÄMNDEN

www.signum.se

Välkommen med din anmälan redan idag!

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 55 76 60

Förhållandet mellan kyrka och stat i Finland

Jan-Olof Hellsten

Elisabet Hermodsson – poet och kunskapsteoretiker

Innehåll Signum nr 5/2012 årgång 38 Ledare

Idéhistoria

1 kjell blückert

36 fredrik heiding

Avskaffa statskyrkosystemen – Om nordiska värden, statsindividualism och sega strukturer.

3 sten hidal

Är Gud en metafor?

– Apropå en intervju med K G Hammar i Sydsvenska Dagbladet.

Aktuellt

4 olle brandt

Påvens butler inför rätta – Fler avslöjanden är förmodligen att vänta.

6 ulf jonsson

En unik utställning i Rom – Vatikanens hemliga arkiv 400 år.

Religion och samhälle

9 robert paul

Förhållandet mellan kyrka och stat i Finland – Inga större förändringar, tills vidare.

14 hans raun iversen

Kyrka–statförhållandets utveckling i Danmark – Bestående förmyndarskap med långsamma förändringar.

18 ole herman fisknes

Den norska kyrkan och staten – Dramatiska förändringar, men stabilitet.

23 thorkell olason

Den religiösa situationen på Island – Förändringar på väg.

Religionssociologi

26 anders lundberg

Att vara ung, invandrare och katolik i Landskrona – Från ett forskningsprojekt inom Linnéuniversitetet om identitet och tillhörighet.

Medicinsk etik

32 kerstin hedberg nyqvist

Personen som försvann – utvecklingen av svensk abortlagstiftning – Utifrån Anders Bylunds bok Person och politik, en kritik av den världsliga statens människosyn.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Dåraktig kristen humanism – Erasmus syntes av rationalitet och galenskap i kristen tro

Litteratur

41 jan-olof hellsten

Elisabet Hermodsson – poet och kunskapsteoretiker – En av Sveriges mest mångsidiga konstnärer fyller 85 i år.

Analyser och rapporter

47 thomas eggensperger

Mångfald, inte sekularisering – religiöst kyrkligt liv i USA – Den religiösa kyrkliga utvecklingen i USA skiljer sig från den i Europa.

Bokrevy

52 florence vilén

Gammalt vin i nya läglar – M ichael Triegel: Verwandlung der Götter.

54 joel halldorf

Liturgisk blombukett – Alf Härdelin: Symfoniska röster.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Anders Piltz, Astrid Söderbergh Widding,

58 erik åkerlund

1900-talets tänkande i revy – Svante Nordin: Filosoferna.

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Gunilla Maria Olsson, Johan Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

56 kaj engelhart

Kraus resebrev – Hans Åstrand: Joseph Martin Kraus.

Prenumeration 2012

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

60 susan sundback

Manlighet och religion – Yvonne Maria Werner (red.): Christian Masculinity.

63 kjell blückert

Akademisk rebell – Lars Gustafsson: Sven Stolpe, drottning Kristina och Uppsala.

65 sten hidal

Nytestamentlig aptitretare –Biörn Fjärstedt: Spåren efter Jesus.

66 sten hidal

Att läsa Abrahams barns texter – Olsson/Stenström (red.): Levande ord.

68 gert-ove fridlund

Ryska symbolister – Magnus Ljunggren: Poesi och psykiatri.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 19 oktober 2012.

Ledare

Avskaffa statskyrkosystemen – Om nordiska värden, statsindividualism och sega strukturer.

I

den kontinuerligt pågående sociologiska studien World Value Survey studeras värderingar och deras förändringar i förhållande till det sociala och politiska livet i de flesta av världens länder. Som med alla studier av detta slag finns det en stor diskussion om begreppsdefinitioner, kulturella skillnader, validitet, reliabilitet etc. Men studien engagerar några av de mest framstående sociologerna i världen och förtjänar därför att tas på allvar.

De resultat som studien lägger fram presenteras ofta med x- och y-axlar, där den ena axeln exempelvis kan indikera spannet mellan traditionella/religiösa värden och sekulära/rationella värden och den andra axeln den glidande skalan mellan överlevnadsvärden och värden som rör individens frihet.

Det visar sig undantagslöst att de nordiska länderna – särskilt de tre skandinaviska – ligger längst uppe till höger i alla diagram.

Dessa länder präglas av ett sekulärt, icke-religiöst, demokratiskt, individua­listiskt tänkande mer än några andra.

Det kan då tyckas mycket märkligt att det just i dessa länder förhåller sig så att man fortfarande har statskyrkor – eller som i Sveriges fall: en rest av en statskyrka. Som vi kan se av de fyra artiklar om de kyrkliga förhållandena i Danmark, Finland, Island och Norge som Signum publicerar i detta nummer, diskuteras och reformeras statskyrkorna men är alls inte på väg att avvecklas. I vissa fall snarare tvärtom. Borde inte dessa

modernitetens banerförare som har en så sekulariserad, icke-traditionell och individualistisk befolkning snarare vara de som skulle stå på barrikaderna för att avskaffa en så förlegad institution som statskyrkan?

I tre av dessa länder är statsskicket dessutom monarki och regenterna är förpliktade att vara medlemmar i respektive lutherska statskyrka.

Den katolska kyrkan – som på våra breddgrader sällan brukar anklagas för att vara icke-traditionell och individualistisk – har redan för femtio år sedan tagit definitivt farväl av statskyrkotänkandet. Den konstantinska eran är förbi. Det finns ingen återvändo. Våra samhällen präglas i dag av mångfald.

Vi nordbor kan känna igen oss i värderingsforskarnas beskrivning av de nordiska samhällena. Det finns emellertid en lång tradition av etatism i de nordiska länderna, som på ett paradoxalt sätt binder ihop och stöttar de värden som präglar det samtida folkhemmet. Inte för inte finns det en historisk och ideologisk parallell mellan begreppen folkhem och folkkyrka. De starka nordiska staterna har efter andra världskriget befordrat en mentalitet och en livsform som man numera kallar för statsindividualism – en sorts allians mellan staten och individen. Individen har för sin försörjning och personliga frihet sitt stöd i första hand av staten, inte

Signum 5/2012

1

Ledare

av familjen eller andra organisationer i civilsamhället såsom kyrkor och samfund. Tidigare hänvisades det i vänsterdebatten till klass och solidaritet. Dessa kategorier har nu kommit i skymundan för individen och hens rättigheter. Vi har ett socialt kontrakt mellan individen och staten. Det skall enligt detta kontrakt idealt inte finnas några som helst förmedlande länkar mellan dessa två parter.

I Signum har vi ofta påpekat det märkliga faktum att många i Sverige använder ordet ”samhälle” när man menar ”staten”. När man säger att samhället måste göra det ena eller andra, menar man i själva verket stat och kommun. Ett utrop som Gudrun Schymans ”Död åt familjen” måste ses i ljuset av detta kontrakt. Hon var helt konsekvent och satte med sin provokativa formulering fingret exakt på den nya överideologin. Vi kan dock se ett nyvaknat intresse för civilsamhället och dess olika gemenskaper som blir en motkraft till statsindividualismen.

Att de nordiska kyrkorna inte blivit självständiga från staten är förstås en maktfråga.

Få politiska partier har velat se en kraftfull konkurrent om att generera värderingar och välfärd. Det är lugnast om majoritetskyrkan är en del av den statliga sfären som producerar svenska/danska/norska/isländska/ finska värderingar och är en del av det offentligt styrda servicesamhället. Det talas ju numera i teologiska och religionssociologiska termer om den tjänsteproducerande kyrkan, som med sina varor och tjänster skall gå kunderna till mötes och serva dem utifrån deras egna behov.

I en rapport angående en nordisk kulturkanal på tv från Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet pekar man på att det finns en gemensam värdegrund som bygger på ”jämlikhet, tillit, låg maktdistans, inklusivitet, flexibilitet, respekt för naturen, protestantisk arbetsetik och estetik”. Historikern Jonas Harvard talar i uppsatsen ”Det nya Nor-

2

den – hårt eller mjukt?” om de skandinaviska länderna som ”normentreprenörer” som saluför en samhällsmodell med mjuka värden. Är det dessa värden som de nordiska protestantiska folkkyrkorna i första hand är till för att garantera? Är det därför som dessa kyrkor så följsamt accepterar olika (om-) svängningar i etiska frågor och omvandlar dem till ett kravlöst evangelium?

När forskarna beskriver den etablerade religionens tillbakagång, känner vi också igen oss. Det är inte bara så att folk här i Norden inte går i kyrkan, det är inte ett normalt socialt beteende att göra det. De offentliga institutionerna är mer eller mindre sekulära. Regelbundet som amen i kyrkan återkommer i Sverige dock frågan om skolavslutningar i kyrkorum, med präst, psalmsång och bön.

Den mediala eliten förespråkar som vanligt strikt religiös neutralitet och kan på sin höjd tänka sig att skolavslutningen får äga rum i kyrkan om alla uttryck för religiositet bannlyses. Mot detta finns ett folkligt motstånd, som försvarar en protestantisk form av civilreligion. Religion skall finnas i en lagom dos och vara ett stöd för det som ofta får benämningen svenska värderingar.

Om de nordiska samhällena är exponenter för den mest utrerade formen av modernitet, kan man ändå konstatera att det finns gamla strukturer och symboler som är synnerligen sega – statskyrkan och monarkin. Man skulle kunna säga att de i stället för att avskaffas har tömts på innehåll. När det i portalparagrafen till Lagen om Svenska kyrkan står att hon skall vara en, öppen, rikstäckande och demokratisk folkkyrka, är risken stor att de värden hotas som ligger i att hon främst bör vara en, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Statskyrkosystemet är inte en nödvändig förutsättning för sekulariseringen, men det tycks vara en kraftigt bidragande orsak.

Det är hög tid att avskaffa statskyrkorna och befria statscheferna från förpliktelsen till medlemskap i dessa. kjell blückert

Signum 5/2012

Ledare

Är Gud en metafor?

– Apropå en intervju med K G Hammar i Sydsvenska Dagbladet.

I

Sydsvenska Dagbladet stod den 12 augusti i år att läsa en tänkvärd intervju med ärkebiskop em. K G Hammar som Per Svensson hade gjort. Rubriken för den brett upplagda intervjun eller snarare samtalet är ”Gud som metafor”. Det är inte minst detta som Hammar har blivit känd för: viljan att tränga bakom de dogmatiska formuleringarna och att se utsagor om Gud som poetiska eller metaforiska. Att avsikten har varit en högst lovvärd vilja att få till stånd en dialog med kulturvärlden och att bryta dess beröringsskräck inför religion, är uppenbart. Mot detta syfte kan alls inga invändningar resas. Hammar är säkert den förste att erkänna att han inte är någon pion­jär på detta område. Förutom till mystikerna kan det hänvisas till att redan många av kyrkofäderna varnar för att läsa Bibeln bokstavligt (även om de inte använder metaforterminologin).

Inte minst förtjänar metaforens religiösa användning uppmärksamhet i ett land, där Tomas Tranströmer, metaforernas store mästare, nyligen har fått det litterära Nobelpriset. Och visst, stora fördelar finns i metaforen. Det metaforiska upprättar förbindelser mellan olika sidor av tillvaron och låter dem interagera som tolkningsverktyg.

Metaforen är till sin natur öppen, ”ett generöst parasoll spänt över en brokig värld” som det heter i intervjun. Vidare framhåller Hammar att själva poängen med metaforer är att varje individ står för den slutliga tolkningen. Metaforen är en spärr mot maktanspråk.

Mycket positivt kan alltså sägas om metaforer. Men kanske ändå bruket av dem är något mera komplicerat än så. När det gäller metaforer i en litterär kontext räcker det med

att hänvisa till den nästan oöverskådliga litteratur som finns inom området. De bibliografier som publiceras om forskning på metaforer visar tydligt på de problem som här finns. Om vi nu begränsar oss till metaforens användning inom det religiösa området, så vill jag peka på tre problem.

Det verkar som om metaforen Gud ofta saknar en hänvisning till något bakomliggande, den har – för att använda en teknisk term – ingen referentialitet. Om vi tar en tranströmersk metafor som ”stjärnbilderna trampar i sina spiltor” så hänvisar den till en bakomliggande verklighet, nämligen stjärnbilder (eller åtminstone stjärnor, eftersom stjärnbilderna endast är figurer som existerar i det mänskliga subjektet och har etablerats som konventioner). Och om nu sanningen ligger just i metaforen, inte i ”det bokstavliga”, så finns det heller inget behov av att söka något som finns bakom eller före metaforen.

Inte ens Kants övertygelse om att det finns något bakom kategorierna, men som vi inte kommer åt, verkar vara relevant här. Metaforen blir då Gud, och det är något oklart till vem eller vad som bönen och lovsången riktar sig.

Detta gäller då även om kristendomens heliga handlingar, sakramenten. Enligt intervjun menar Hammar att nattvarden inte är en magisk rit utan en metaforisk minnesmåltid. Om vi nu bortser från det notoriskt diffusa begreppet ”magi”, så är det något förvånande att här se sakramentet reducerat till en metaforisk minnesmåltid. Med Zwinglis lära kan detta nog förenas, men inte med Luthers eller de lutherska bekännelseskrifternas.

Signum 5/2012

3

Ledare

För det andra försvinner tron som försanthållande. Ingen kristen har väl någonsin hävdat att tron enbart eller ens huvudsakligen består av försanthållanden – i så fall skulle även demonerna ha den frälsande tron, (”också de onda andarna tror det”, dvs. att Gud är en, Jak 2:19) – men högst sällan har det förnekats att tron innehåller några försanthållanden. Möjligen kan sekler av katekesplugg i Sverige ha bidragit till att göra denna sida av tron missförstådd. Men det ligger också en märklig paradox i detta.

Man vill genom att framhålla det metaforiska i tron göra denna mera förståelig och acceptabel för kulturens företrädare, samtidigt tonar man drastiskt ner det intellektuella momentet i tron. Tron får inte bli ett försanthållande av att något skedde för tvåtusen år sedan, säger Hammar. ”Det har ju inget med tro att göra. Tro är tillit i dag, i nuet.” Tron är alltså endast tillit, förtröstan.

Men vad eller vem är det vi förtröstar på? En metafor? Tillvarons opersonliga urgrund?

Eller den Gud som har uppenbarat sig i Kristus? I det senare fallet är vi, vare sig vi vill eller inte, på historisk mark. Och historiska händelser kan antingen hållas för sanna eller förnekas. Därmed är ingalunda sagt att kristen tro endast består i försanthållande.

Det är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för tron.

Det tredje gäller martyriet. Till de allra äldsta inslagen i kyrkoåret hör martyrdagarna. Det katolska kyrkoåret är översållat av röda martyrdagar. Svenska kyrkan har behållit en stor och viktig sådan: den helige Stefanus dag eller annandag jul. I alla tider har kyrkan vördat martyrerna. De gav sitt liv inte för att de intill slutet höll fast vid en övertygelse, utan därför att de menade att troheten mot Kristus krävde detta. Ur en synpunkt kan martyriet sägas vara den yttersta konsekvensen av tron. Men om Gud är en metafor? Det hör till metaforens väsen att vara öppen. Kan då inte Jupiter fungera lika väl som en tillitsskapande metafor? Varför inte bränna några rökelsekorn inför Jupiter och sedan, när lugnet återställts, gå tillbaka till Kristus? Så resonerade gnostikerna, och vi känner inte till en enda gnostiker som blev martyr.

En metafor kan vi glädja oss åt. Den kan förmedla insikter som inte på annat sätt kan komma oss till del. Vi njuter av en välfunnen metafor i litteraturen och – varför inte – i liturgin. Men vem vill dö för en metafor? sten hidal

Aktuellt

Påvens butler inför rätta – F ler avslöjanden är förmodligen att vänta.

D

etta är bara början. Den 13 augusti meddelades att Vatikanens undersökningsdomare beslutat att påvens före detta butler, Paolo Gabriele, skall

4

ställas inför rätta åtalad för ”grov stöld” av konfidentiella dokument från påvens kontor. Men samtidigt påpekades också tydligt att förundersökningen fortsätter angående

Signum 5/2012

Aktuellt

åtta andra brottsmisstankar både mot Gabriele och mot andra personer. När Vatikandomstolen öppnar igen den 20 september efter sommaruppehållet kan man därför förvänta sig att nya överraskande perspektiv öppnas.

Paolo Gabriele greps av Vatikanens polis den 23 maj när det blev uppenbart att det bara var han som kunde ha lämnat ut vissa konfidentiella dokument från påvens kontor till journalisten Gianluigi Nuzzi, vars bok Sua Santità. Le carte segrete di Benedetto XVI (Hans helighet. Benedictus XVI:s hemliga papper) presenterades tre dagar tidigare, den 20 maj. Denna bok bygger på en rad fotokopierade dokument från påvens arbetsrum. Under husrannsakan i Gabrieles hem påträffades stora mängder dokument som bekräftade misstankarna.

Nuzzi har redan tidigare väckt en viss uppmärksamhet genom att publicera konfidentiella dokument och korrespondens angående Vatikanbanken IOR i boken Vaticano S.p.A (2009) och om en del av Vatikanstatens ekonomiska administration i ett tv-program i januari (se Signum 2/2012).

Ett nytt ljus kastas nu över hela denna historia genom att Vatikanen den 13 augusti offentliggjorde både allmänna åklagarens utförliga stämningsansökan mot Paolo Gabriele och undersökningsdomarens beslut i ett dokument på 35 sidor, som är tillgängligt på Vatikanens hemsida. Det är intressant läsning. Framför allt är det tydligt att åtalet för ”grov stöld” mot Gabriele bara är början. Undersökningsdomaren har accepterat åklagarens förslag att prioritera åtalet för grov stöld bland nio anklagelser mot Gabriele och andra. I det publicerade dokumentet har namnen på alla vittnen ersatts med bokstäver utom i fråga om påvens sekreterare Georg Gänswein. Både känsliga dokument och kopieringsutrustning har påträffats i Gabrieles hem. Dessutom ska man ha funnit en check på 100 000 euro utställd till påven, en guldklimp och en utgåva från 1500-talet av Vergilius verk Aeneiden.

En nyhet är att förutom Gabriele åtalas

också Claudio Sciarpelletti, IT-expert på Statssekretariatet, som haft flitiga kontakter med Gabriele, för medhjälp till brott. I en av hans byrålådor påträffades den 25 maj ett kuvert ”till Paolo Gabriele” med konfidentiella dokument som publicerats av Nuzzi. Sciarpelletti skall ha fått kuvertet av ”W” och andra liknande kuvert av ”X” för att vidarebefordra dem till Gabriele, eftersom Sciarpelletti och Gabriele var goda vänner. Minst två personer i Vatikanen använde sig alltså av Sciarpelletti för att sända dokument till Gabriele, men Sciarpelletti tycks inte ha något med Gabrieles initiativ att göra och kan knappast beskrivas som medbrottsling.

Så långt alltså huvuddragen i de nya fakta som offentliggjorts. Åtminstone tre viktiga frågetecken uppstår nu och gäller både fakta och tolkning.

För det första: vad gäller fakta frågar man sig vilka några av personerna är som nämns i de publicerade texterna. Det gäller huvudsakligen en präst som identifieras som ”B” och beskrivs som Gabrieles andlige rådgivare. I februari och mars skall han ha fått kopior av alla de dokument som Gabriele gett till Nuzzi. Prästen uppger att han förstört dem ”efter en tid” utan att vidta andra åtgärder. Än mer kanske man vill veta vilka ”X” och ”W” är, de bägge personer som sände dokument till Gabriele genom Sciarpelletti.

För det andra: vad gäller tolkningsfrågan kretsar förstås de största frågetecknen kring Gabrieles motiv. Han ger sin egen version: ”Jag ansåg att påven inte var korrekt informerad”; ”jag såg ondska och korruption överallt i kyrkan ... jag var säker på att en chock, också genom medierna, skulle hjälpa kyrkan att slå in på rätt väg igen ...

Jag menade att i kyrkan var det den helige Ande som hade denna uppgift, och jag kände mig som dess infiltratör.” Gabriele uppger att han valde att kontakta Nuzzi i november 2011 eftersom han var imponerad av Nuzzis bok Vaticano S.p.A. Olika kommentatorer gör skilda bedöm-

Signum 5/2012

5

Aktuellt

ningar av dessa motiv. Låt mig nämna två.

Luigi Accattoli tar fasta på att Gabriele ville imitera vad han sett i Nuzzis tidigare bok och att han ”såg ondska och korruption överallt i kyrkan”. Han kommenterar: ”Personligen är jag mycket intresserad av hur Paolo Gabrieles tanke beror av medierna. Han är övertygad om att det i kyrkan finns ondska och korruption överallt. Det är en utmärkt sammanfattning av den bild som en stor del av medierna ger av kyrkan varje dag.”

Det perspektiv som Accattoli bara antyder är skräckinjagande: den negativa mediebilden av kyrkan skulle alltså ha bidragit till att stimulera nya oegentligheter från självutnämnda frälsare: ett slags medial uppvigling, där medierna på något sätt skapar det de beskriver. Salvatore Izzo betonar i stället ekonomiska motiv. Han påminner om att man vet att Gabriele läckte information till andra journalister före Nuzzi, som på så sätt framför allt kunde publicera viktiga utnämningar en eller två dagar innan de blev offentliga. Detta har upphört sedan Gabriele greps. Det går inte heller att förneka att Gabriele faktiskt har stulit en check på 100 000 euro, även om det är oklart hur han skulle ha kunnat inkassera en check utställd till påven. Men i Vatikanen tycks man inte ta ekonomiska motiv på särskilt stort allvar.

För det tredje: vilka överraskningar kan man vänta sig i september? ”Grov stöld” var

bara ett av de brott som anmäldes i maj av Vatikanpolisen tillsammans med: ”brott mot staten”, ”brott mot statens institutioner”, ”smädelse av statens institutioner”, ”förtal”, ”ärekränkning”, ”flera personers samverkan i brott”, ”medverkan till brott” och ”avslöjande av statshemligheter”. Av åtminstone en av dessa åtalspunkter framgår tydligt att fler personer är inblandade, kanske inte bara Sciarpelletti. Att flera personer kan vara inblandade tycks bekräftas av att Gabriele beskriver sig själv som en ”syndabock” och att han lär ha sagt att han bara är en av ett tjugotal inblandade.

Under tiden pågår en annan utredning på ett annat, icke juridiskt plan. Påven har utsett en kommission av kardinaler ledda av kardinalen Julián Herranz som undersökt problemet med läckor av konfidentiella dokument och som den 26 juli överlämnade en rapport till påven. Rapporten har inte offentliggjorts, kanske för att inte påverka domstolens arbete. Därför gör heller inte påven några egna uttalanden i frågan. Men den som vill kan förstås läsa in påvens personliga reflektioner i hans funderingar om Judas vid angelusbönen 26 augusti: ”Judas kunde gett sig av, som många lärjungar redan hade gjort. Han borde kanske ha gett sig av om han hade varit uppriktig. I stället stannade han kvar hos Jesus. Han stannade inte kvar av tro, inte heller av kärlek, utan med en hemlig plan för att hämnas. Varför?” olle brandt

En unik utställning i Rom – Vatikanens hemliga arkiv 400 år.

I

samband med ett besök i Rom i början av augusti passade jag på att se utställningen Lux in Arcana (Ljus över hemligheterna) på det förnämliga historiska museet på Capitolium, en av Roms sju kullar. Jag hade hört att utställningen skulle vara sevärd och

6

den visade sig överträffa alla mina förväntningar. En verkligt enastående utställning med hundra dokument ur Vatikanens hemliga arkiv som nu för första gången i historien visas för allmänheten. Och det rör sig inte om vilka dokument som helst. En rad av

Signum 5/2012

Aktuellt

kyrkohistoriens mest avgörande och ödesmättade aktstycken möter här museibesökarna. Man bjuds på en spännande forskningsresa genom kyrkans långa och mångskiftande historia.

Genast när man kommer in i första utställningshallen möts man av ett av de mest anmärkningsvärda dokumenten, nämligen protokollet med inkvisitionens dom över Galileo Galilei. Protokollet är underskrivet av Galilei själv med egen hand den 22 juni 1633, dagen då han dömdes till livslång husarrest eftersom han hävdat den heliocentriska världsbilden. ”Jag Galileo Galilei avsvär mig”, står där svart på vitt – eller snarare numera svart på gult. En rysning går längs ryggraden när man ser detta beklämmande dokument från en tid då man ännu menade att också astronomiska teorier hörde hemma under kyrkans domvärjo. Att domen mot Galilei efter den tidens mått var mild och att den senare upphävts av kyrkan är en svag tröst i sammanhanget.

Men också andra rysliga dokument ur kyrkans historia möter den som besöker utställningen. Det är tydligt att utställarna inte har velat spara på krutet när det gäller just den sidan av historien. Inkvisitionens dokument om processen mot heretikern Giordano Bruno, som brändes på bål i Rom den 8 februari 1600, hör definitivt till den kategorin. Bruno var inte bara en fritänkande filosof utan också en virrpanna med de mest abstrusa idéer. Och kyrkans teologer resonerade som så, att sanningen har alla rättigheter på sin sida. Det var en dödlig kombination. Att sanningsanspråk ska övertyga av sin egen inneboende kraft och inte genom påtryckningar och våld hade redan Thomas av Aquino förklarat flera århundraden tidigare. Men det hjälpte inte Giordano Bruno när han vägrade att återkalla sina idéer.

Heretiker figurerar på flera håll i utställningsmontrarna. Efter att först ha beskådat Galilei-montern valde jag att söka upp Luther-montern. Där finner man påven Leo X:s

bulla Decet romanum pontificem från den 3 januari 1521 genom vilken den tyske reformatorn Martin Luther exkommunicerades.

Under ett par års tid hade framstående teologer som Thomas de Vio och Johannes Eck försökt att få Luther på andra tankar, men utan att lyckas. I och med exkommunikationen av Luther fick den framväxande splittringen av västkyrkan i en protestantisk och en katolsk del sin kyrkorättsliga kodifiering, en splittring vars konsekvenser dröjer sig kvar ännu i dag.

Men kyrkans historia består trots allt inte bara av splittringar och fördömanden. Strävan efter samförstånd och försoning finns också där. I en av montrarna finner man dokumentet Laetentur coeli från år 1439, där splittringen mellan den katolska kyrkan i väst och den ortodoxa kyrkan i öst förklaras vara övervunnen. Beslutet blev tyvärr inte bestående på längre sikt, men texten på det gulnade pergamentet i utställningsmontern är undertecknad av både påven i Rom, Eugenius IV, och av patriarken i Konstantinopel, Joseph II. Ett vackert vittnesbörd om att strävan efter kristen enhet har tagits på allvar också långt före vårt eget tidevarv.

En hel del av dokumenten är av mer allmänt kulturhistoriskt värde. Hit hör exempelvis utnämningen 1770 av Wolfgang Amadeus Mozart till medlem av den påvliga akademien Gyllene stjärnan, liksom den franske upplysningsfilosofen Voltaires brev den 10 oktober 1745 till den lärde påven Bene­ dictus XIV, där Voltaire uttrycker sin uppskattning av den höga kvaliteten på det latinska språket vid det påvliga hovet. Hit hör också renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam och hans brev den 9 oktober 1524 till påven, i vilket Erasmus förklarar sin egen kritik mot Luthers syn på den fria viljan, men samtidigt uppmanar påven att försöka uppnå en försoning med protestanterna.

Bland dokumenten av mer uppbygglig karaktär finner man brevet från Bernadet-

Signum 5/2012

7

Aktuellt

te Soubirous skrivet till påven Pius IX den 17 december 1876. I brevet beskriver hon hur jungfru Maria uppenbarat sig för henne och presenterat sig med orden ”Jag är den obefläckade avlelsen”. Skarorna av pilgrimer till den franska vallfartsorten Lourdes räknas numera i miljontals årligen, men när Bernadette skrev sitt brev till påven var Massabielle-grottan ännu en okänd avkrok av världen. Ett annat helgon som figurerar bland dokumenten är den spanska karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582) med ett brev om hur påfrestande det är att behöva skriva många brev. Utställningskatalogen kommenterar dock lite syrligt att Teresa verkar ha haft ett överdrivet behov av att kommunicera med andra, och att hennes många brev kan ses som ett utslag av ”grafomani” – skrivarsjuka.

Av särskilt intresse ur ett svenskt perspektiv är givetvis drottning Kristinas abdikationsakt, skriven på Uppsala slott i juni 1654 och försedd med inte mindre än 307 sigill (varav 129 fortfarande har kvar sina vaxstämplar). Dokumentet framställdes i två exemplar och uppenbarligen har Kristina tagit med sig ett av exemplaren till Rom, där hon senare i livet var bosatt och slutligen också blev begravd i Peterskyrkan. Det andra exemplaret finns på Riksarkivet i Stockholm, men det exemplaret har bara kvar ett enda av sigillen, nämligen Kristinas eget.

Det är en upplevelse av eget slag att se alla dessa anmärkningsvärda historiska dokument samlade på ett och samma ställe. Jag

kan här inte gå in på alltsammans, men vill nämna att förutom skrivelser av olika påvar finns här också dokument av exempelvis Napoleon, Michelangelo, Nicolaus Copernicus, Marie Antoinette, Mary Stuart, president Abraham Lincoln, liksom av kejsarna Otto I, Karl V och Hirohito, samt av kejsarinnan Helena av Kina, Ming-dynastins sista regent som konverterade till den katolska kyrkan.

Anledningen till att utställningen genomförs just nu är att det i år är 400 år sedan Vatikanens hemliga arkiv grundades. Särskilt ”hemligt” är arkivet dock egentligen inte.

Det är visserligen inte öppet för allmänheten, men däremot är dess innehåll tillgängligt för forskare.

När man går genom utställningshallarna kommer man osökt att tänka på den unika roll som Rom spelat under seklernas gång.

Dokumenten i utställningshallarna är en imponerande påminnelse om stadens betydelse på såväl det kyrkliga, kulturella och politiska planet, från antiken ända till i dag. Huvudstaden i det romerska imperiet fick en särställning redan tidigt i kristendomens historia genom närvaron av gravarna från de båda apostlafurstarna Petrus och Paulus. Och genom seklerna har Roms betydelse på det globala planet gått hand i hand med kyrkans mission och trons utbredning.

Talessättet Roma locuta, causa finita (Rom har talat, saken är avgjord) har sina mycket påtagliga historiska rötter. ulf jonsson

www.signum.se senaste nytt från den katolska världen

8

Signum 5/2012

Medicinsk etik

Personen som försvann Utvecklingen av svensk abortlagstiftning av kerstin hedberg nyqvist

F

örfattaren Anders Bylund har arbetat inom skola och studieförbund men är nu frilansande skribent med bland annat människovärdet som tema. I sin bok Person och politik, en kritik av den världsliga statens människosyn presenterar han utvecklingen av synen på fostret i svensk rätt och kompletterar sin framställning med etiska reflektioner utifrån ett kristet perspektiv. Hur kommer det sig att man i ett land med goda socioekonomiska förhållanden har kommit att uppfatta avbrytande av graviditet som enbart en fråga om reproduktiv hälsa och ett uttryck för jämställdhet? Hur kommer det sig att fostret inte längre uppfattas som skyddsvärt, vilket får till följd att över 40 000 graviditeter avbryts varje år? Och hur kommer det sig att flera kristna samfund följt med sekulariseringen och inte reagerar på denna utveckling?

Redan på 300-talet före Kristus utformades den Hippokratiska eden för läkaretiken, som innebär att läkare inte ska utföra åtgärder med avsikt att döda. Inom den kristna kyrkan kom denna inställning att knytas till uppfattningen om människolivets helgd, som beror på att människan är skapad till Guds avbild. Kyrkan hävdade från första början fostrets rätt till liv och barnets skyddsrätt. Detta är fortfarande grunden i kristenhetens mittfåra, de katols­ka och ortodoxa kyrkorna. I Svenska kyrkan var denna syn på människan också självklar tills helt nyligen.

32

Enligt den ursprungliga kristna uppfattningen är åtgärder som utförs med avsikt att döda inte tillåtna. Detta innefattar ”fosterfördrivning”. Uppsåtet att döda fostret bryter mot Guds lag, oavsett hur individen uppfattar omständigheterna. Anders Bylund citerar större delen av avsnittet om abort i den katolska katekesen, bland annat: ”Det mänskliga livet ska absolut respekteras och beskyddas från konceptionsögonblicket.

Från det första århundradet har kyrkan förklarat att varje framkallad abort är något moraliskt ont. Denna lära har inte förändrats. Den förblir oföränderlig … Eftersom fostret ska betraktas som person från och med konceptionen ska dess integritet försvaras, det ska omhändertas och vara föremål för medicinska åtgärder, i den mån detta är möjligt – liksom varje annan mänsklig varelse.” (Katolska kyrkans katekes 2010, Kap. II, art 2270–3371; 2274). Författaren påpekar att detta synsätt delades av alla svenska kristna samfund som deltog i remissomgången efter abortkommitténs förslag inför nuvarande lag.

I Sverige var fosterfördrivning tidigare belagt med dödsstraff, tills det ersattes med straffarbete 1864 och sedan med fängelse 1921. År 1938 tillkom en lag som medgav abort av arvsbiologiska, medicinska och humanitära skäl, efter intyg av två läkare (då graviditeten ansågs utgöra ett hot mot kvinnans liv eller ett allvarligt hot mot hennes hälsa) samt när kvinnan utsatts för våld-

Signum 5/2012

Medicinsk etik

täkt. Från 1946 tillkom en socialmedicinsk indikation: om graviditeten ansågs som ”oskäligt betungande”. Denna gav utrymme för flexibla och mer individuella tolkningar, praxis varierade, och antalet aborter ökade. 1963 tillkom ytterligare ett skäl: misstänkt fosterskada. Utifrån den subjektivitet som utvecklats i bedömningen av rätt till abort, och organiserade abortresor till Polen, tillsattes en abortkommitté 1965 som resulterade i betänkandet Rätten till abort (SOU 1971:58).

Den radikala förändringen skedde 1974 då nuvarande abortlag antogs. Den innebär att kvinnor har rätt till abort fram till graviditetsvecka 18. Därefter kan abort medges av Socialstyrelsen efter särskild utredning av synnerliga skäl fram till vecka 22, nuvarande gräns för fostrets viabilitet (förmåga till överlevnad). Om graviditeten innebär fara för kvinnans liv och hälsa kan tillstånd ges även efter vecka 22. Yttrandet från abortkommittén (SOU 1971:58) innebar ett nytt rättsfilosofiskt synsätt. Där står bland annat att ”kvinnan … inte är skyldig att finna sig i att hennes graviditet fortsätter”. I stället för konsensus om människolivets helgd och fostrets skyddsrätt hävdas nu att fostret saknar människovärde. I stället för att basera synen på fostret på naturrätten – en rätt som omfattar alla människor oberoende av stat och bekännelse – utgår man från att det inte existerar något som i sig är gott eller rätt, så kallad rättspositivism. Vad som är rätt eller fel avgörs av individer och är därmed föränderligt, det är bara nyttan som avgör vad som är rätt. Som abortkommittén uttryckte det har människor i allmänhet en ”dynamisk syn” på fostret. Dess människovärde definieras av den gravida kvinnans subjektiva uppfattning, som utvecklas och skiftar under graviditetens gång. Därmed löstes samtidigt mannen från sitt ansvar som förälder.

Författaren väljer att benämna förändringen som att ”en dödens kultur införs i Sverige”, ett begrepp som lanserades av på-

ven Johannes Paulus II. Med detta menas till exempel att en stat kan välja att använda sin makt till att döda människor när den anser detta befogat för sin säkerhet eller för att skydda välståndet. I och med att abort kom att ses som en bland flera andra komponenter i begreppet ”reproduktiv hälsa” förlorade den sin etiska laddning.

Införandet av fri abort blev en långvarig process. Den skedde framför allt i den offentliga debatten och präglades av att de etiska aspekterna underordnades opinionsbildningen. Genom att kvinnans rätt att besluta om fullföljande eller avbrytande av graviditeten definierades som förbättrad födelsekontroll, en fråga som drevs av både kulturradikaler och politiker, påverkades också läkarkåren under den tid som utredningen pågick. Antalet aborter ökade från 2 792 år 1960 till 30 636 år 1974, då riksdagen godkände den nya lagen. Detta uppfattades då som att lagen helt enkelt bekräftade praxis. Förändringen sågs som ett naturligt steg i samhällsutvecklingen, och männi­skans möjlighet att förändra sin tillvaro utifrån egna bedömningar betonades.

Abortkommittén menade också att ”en sekulariserad kristen trosåskådning” gjorde förändringen mer oproblematisk, till skillnad från en moral baserad på ”föråldrade kristna föreställningar”. Tanken på livets helgd byttes ut mot familjeplanering och födelsekontroll. Abortkommittén hävdade i sitt yttrande att alla bör ha rätt att tillfredsställa sitt behov av sexuell samvaro utan ”rädsla för barnalstring och med möjlighet att planera föräldraskap”. Abort presenteras som en metod, bland andra, för födelsekontroll. Eftersom abort är en pålitlig metod för födelsekontroll borde den vara tillåten.

Kommittén ansåg att jämställdheten mellan könen hindras av den traditionella uppfattningen att en gravid kvinna är skyldig att fortsätta en påbörjad graviditet och föda barn. Dess strategi för att befria kvinnor från en etisk förpliktelse att fullfölja graviditeten var att problematisera synen på fostret som ”ofött barn”, ett begrepp som förutsät-

Signum 5/2012

33

Medicinsk etik

ter att fostret kommer att födas. Argumentet var att fostret blir ett barn först när födelsen är säkerställd, vilket självfallet inte sker när graviditeten avbryts med en abort.

I abortlagens slutliga text förekommer ordet ”barn” bara en gång. I stället används begrepp som ”livmoderinnehåll” för att beskriva vad som avlägsnas. Avbrytande av graviditeten omnämns som att ”ett fortsatt förlopp hindras genom en jämförelsevis enkel operation” eller ”instrumentell utrymning”. Vad livmoderinnehållet utgörs av, eller vad som görs med det omnämns inte.

Det som måste betraktas som anmärkningsvärt är att läkare och präster inte fick spela någon avgörande roll som sakkunniga i utredningen. Sveriges Läkarförbund reagerade på att fostrets rättsskydd inte erkändes och menade att rättsskydd måste tillerkännas fostret när det har möjlighet att överleva utanför kvinnans kropp (med hjälp av medicinska insatser). Vecka 12 nämndes som en absolut gräns, om abort utan prövning ens skulle förekomma. De beskrev kommitténs förslag som inhumant och hävdade att det måste finnas en samvetsklausul för vårdpersonal. De kritiserade också att förslaget inte tog hänsyn till att en del foster överlever en abort, samt reagerade på att ordet ”foster” bara förekom på ett fåtal ställen i texten. Ordvalet i kommitténs yttrande hade helt tydligt som syfte att göra förslaget mindre kontroversiellt. Ord som ”barn, mor och far” – som förtydligar att det handlar om relationer – undveks. I stället användes ”foster, man, kvinna”. Svenska barnmorskeförbundet tog också avstånd från förslaget och ansåg att dåvarande lagstiftning som såg abort som undantag med fastställda abortindikationer borde behållas. De hävdade att det inte var någon ”förlegad teori utan vetenskapligt bevisat att fosterutvecklingen påbörjas omedelbart efter konceptionen … och att fostret bör tillförsäkras ett successivt växande rättsskydd”.

Kristna remissinstanser var också kritiska. Svenska kyrkans ärkebiskop poängtera-

34

de att det är samhällets primära uppgift att skydda fostrets rätt till liv. Svenska prästförbundet menade att abortkommitténs förslag var oförenligt med biologisk livssyn, kristen livsåskådning och den västerländska kulturuppfattningen om livets okränkbarhet. Katolska biskopsämbetet anslöt sig till Svenska kyrkans yttrande men gjorde ett tillägg där man kritiserade felaktiga uppgifter i utredningen om den katolska kyrkans uppfattning om preventiva åtgärder och abort.

Svenska Kyrkans Lekmannaförbund vände sig bland annat mot arvshygieniska indikationer och ”utsortering av undermåliga individer”. Dessutom framhöll de personalens svåra situation när ett aborterat foster överlever och krävde total samvetsfrihet för personalen.

Nu har det snart gått fyra decennier sedan abortlagen antogs. Författaren inleder sin reflexion över vad som hänt sedan dess med ett bistert konstaterande att ”segrarna skrivit vårt lands historia”. Flera kristna samfund har anslutit sig till den sekulariserade synen på foster och abort. Ändå finns det kvar lagar sedan tidigare som kolliderar med den ”värdegrund” som ligger bakom abortverksamheten. Utredningen Den gravida kvinnan och fostret – två individer (SOU 1989:51) definierade fostret som en egen individ, skild från sin mor, men utan att dra några slutsatser av detta, vilket indikerar en inkonsekvens inom rättssystemet. I Ärvdabalken definieras nämligen fostret som laglig arvinge utan inskränkningar under hela graviditeten. Ett foster med en far som dött har rätt att få sin arvsrätt bevakad; samtidigt får det emellertid avlivas enligt abortlagen.

Enligt författaren verkar det som om ovan nämnda utredning var avsiktligt inkonsekvent för att inte utgöra hinder för abortlagen.

Ett exempel är hur den behandlar männi­ skovärdet: ”Människovärdet … gäller alla personer. Däremot framstår fostrets värde inte som oinskränkt förrän det uppnått ett stadium då det börja kunna uppfattas som en mänsklig person.” (Hur den bedömning-

Signum 5/2012

Medicinsk etik

en ska göras framgår inte.) Också arbetsmiljölagen och lagen om vård av missbrukare tar hänsyn till foster, då de delar sin mors miljö och kan skyddas mot skador genom åtgärder riktade mot modern.

Jag håller med författaren om att en kristen syn på livet i stort har ersatts av en politisk syn. Den naturvetenskapliga världsbilden leder lätt till uppfattningen att människor så långt som möjligt själva ska ha kontroll över sin tillvaro. I stället för moral, rätt och fel, ses det själsliga som psykologiska, behandlingsbara processer. Inom medicin och vård ingår fri rätt till abort som en naturlig del i begreppet ”reproduktiv hälsa”, en uppfattning man vill sprida ut över världen som en ren rättvise- och jämställdhetsfråga. Detta blir övertydligt i kommentarer av svenska politiska företrädare om striktare abortlagstiftning i andra länder, också europeiska, vilket refereras som bristande rättvisa och jämställdhet. Omdömena präglas av avsaknad av förståelse för att man i andra kulturer fortfarande lägger etiska och religiösa aspekter på frågan.

I dag gör lätt tillgång till ”dagenefterpiller”, och medicinska aborter, som kvinnor själva får utföra i hemmet, det enklare att hantera det påstådda behovet av aborter.

Gravida tonåriga tjejer berättar att bemötandet av vårdens företrädare ofta genomsyras av en förväntan – ibland snarare övertalning – att de ska göra abort. Samma sak gäller när fosterdiagnostik i början av graviditeten visar risk för avvikelser hos fostret. Det tidigare undantaget har blivit en norm, en svår nödlösning har övergått till att bli en metod för födelsekontroll. I konsekvens med uppfattningen att det är kvinnan enbart som ska avgöra om graviditeten ska fullföljas eller inte, så verkar mannens perspektiv – när han medverkat till en graviditet – inte att uppmärksammas. Det skulle vara intressant att se vilka reaktioner den frågan skulle leda till – ifall den skulle få uppmärksamhet.

Abortutredningen undvek att ge fostret mänskliga drag. När det gäller uppfattningen om fostrets ”mänsklighet” har flerdimensionellt ultraljud tidigt under graviditeten nu gjort det möjligt att ”se” fostret – som en – om än liten – ändå helt mänsklig och aktiv varelse. Om detta kan skapa en ny förståelse för ”det ofödda barnet” återstår att se.

Presentation av sådana filmer på tv verkar emellertid inte ha väckt någon uppmärksamhet. Kanske är det helt enkelt så att man väljer att ”inte se”, när det som visas i verkligheten inte stämmer med styrande normer i samhället.

De dominerande filosofiska strömningarna i dagens Sverige präglas av en utilitarism, som inte ser abort som något problematiskt.

Intressant nog har professor Torbjörn Tännsjö bekräftat att den katolska kyrkans syn inte är orimlig, det vill säga att om mänskligt liv är heligt, så är det heligt från konceptionsögonblicket. Mer förvånande är att Svenska kyrkans kyrkomöte inte ansett att det behövs någon översyn av abortlagen, och att sådana förslag avslagits av Svenska kyrkans läronämnd. Även andra samfund, som till exempel Svenska Missionskyrkan, visar samma utveckling och menar att kyrkan inte ska lägga sig i politiska frågor; däri ingår abortfrågan. Det är inte lätt för kristna samfund att hävda traditionella etiska värderingar i en sekulariserad miljö. Men ändå är detta nödvändigt för att de ska behålla sin trovärdighet.

Vilka skulle man önska att de läste Anders Bylunds bok, så att de förstod den bakomliggande historien och insåg vidden av de etiska aspekterna när det gäller abort? – Studerande i utbildningar till läkare, sjuksköters­ kor, socialarbetare; präster och diakoner, företrädare och medlemmar i kristna samfund; politiker som engagerar sig i sociala och medicinska frågor; deltagare i kurser i medicinsk etik … Listan kan göras lång.

Anders Bylund: Person och politik, en kritik av den världsliga statens människosyn.

Atremi förlag 2011.

Signum 5/2012

35

Idéhistoria

Dåraktig kristen humanism Erasmus syntes av rationalitet och galenskap i kristen tro av fredrik heiding

U

ttrycket ”kristen humanism” låter i våra dagar som en självmotsägelse, då alternativen oftast framställs som ett val mellan irrationell religiös tro och förnuftig humanism. Motsägelsen är dock endast skenbar. Den kristna versionen av humanismen har existerat ända sedan renässansens gryning på 1300-talet då den kristna traditionen utvecklades i en pånyttfödelse (renaissance) som tog avstamp i de ursprungliga källorna (ad fontes). Det kristna idealet under renässansen var en bildad människa. En syntes av bibelkunskap och läsning av de antika klassikerna fick beteckningen ”lärd fromhet” (docta pietas). Kristen spiritualitet skulle formuleras med hjälp av ett välartikulerat språk, och renässanshumanisterna menade också att studierna hade en civiliserande effekt.

En förnuftig dialog i en akademisk miljö – gärna med andra än kristna – har de facto kännetecknat kristen reflexion ända sedan aposteln Paulus diskuterade med filosoferna på areopagen i Aten (Apostlagärningarna 17:16–34). Kyrkan och akademin kunde vara nära förbundna, särskilt från 1100-talet. Vi kan också erinra om att både Merton College och Balliol College, de två äldsta vid University of Oxford, grundades av katols­ ka biskopar på 1200-talet. Det är bara i undantagsfall som kristna har distanserat sig principiellt från universitetsvärlden. Ett sådant fall är Tertullianus (160–225) som ställde den retoriska frågan: ”Vad har Aten med

36

Jerusalem att göra eller akademin med kyrkan?”

Redan under det andra århundradet började kristna författare (t. ex. Justinus Martyren) att använda den antika filosofin och särskilt platonismen som ett redskap för att klargöra den kristna trons innebörd. Det gjorde det möjligt för dem att behandla tron intellektuellt och föra samtal med den omgivande världen. Klemens och Origenes i Alexandria utformade en kristen platonism som fick stor betydelse särskilt i östkyrkan.

I den senare nyplatonismens form kom den att påverka västerländska kristna tänkare som Ambrosius och Augustinus och fördes vidare till medeltidskyrkan. Platonismen kom under högmedeltiden att till en del ersättas av Aristoteles filosofi, framför allt genom Thomas av Aquino. Men detta tog sig inte uttryck i något allmänt intresse för antikens tankevärld. Filosofin var endast ett hjälpmedel vid utformningen av den skolastiska teologin. Det nya med renässanshumanisterna var att de hade en större textkritisk och historisk medvetenhet än medeltida tänkare. Med hjälp av studia humanitatis belystes samtiden utifrån kristna skrifter och antikens litteratur. I studia humanitatis ingick språken latin, hebreiska och grekiska och ämnena retorik, historia, poesi, diktning samt moralfilosofi. Stilen var också mer litterär och berättande jämfört med skolastikens systematiska och analytiska ansatser. Antika poeter och skönlitterära förfat-

Signum 5/2012

Idéhistoria

tare som Vergilius, Horatius, Cicero, Lukianos och Homeros fick ökad betydelse. Renässanshumanismen innebar ett brott med skolastikens metod, men inte ett totalt brott med medeltida kristen tradition överhuvud som det vanligtvis fördomsfullt hävdas.

I det följande ska jag visa hur renässanshumanisten Erasmus av Rotterdam (1466– 1536) förknippar kristen tro med antikens värld på ett sådant sätt, att själva jämförelsen skapar en djup förståelse av både kristendomen och antiken. En av teserna är att kunskap och förnuft är gränsöverskridande; visdom av det förnuftiga och begripliga slaget hör hela människosläktet till. Eras­ mus argumenterar för detta i synnerhet i verket Antibarbarorum liber (Bok mot barbarerna). I klassikern Dårskapens lov som nu har getts ut i ny svensk språkdräkt, med en utmärkt inledning och kommentar av Michael Nordberg (Artos, 2012), blandar Erasmus om korten. Till syvende och sist är kristen tro obegriplig och galen, ja dåraktig, särskilt i ett utifrån-perspektiv. Vishet kan paradoxalt nog inte bara uppfattas som utan även vara dårskap (i olika bemärkelser som vi ska se).

Erasmus grundtankar och läsekrets Erasmus var den mest produktive och mest läste av renässanshumanisterna. Att han var intellektuell och värnade om bildning märks redan på hans omfattande författarskap. Utgivningen av hans samlade verk i engelsk översättning (University of Toronto Press), ett företag som påbörjades 1974, är till dags dato uppe i 78 volymer. Skrifterna spänner över flera genrer: dialoger, ordspråkssamlingar, brev, undervisning i brevskrivning, satirer, utbildningstraktat, utläggningar om pedagogik och predikokonst, filosofiska texter, andlig litteratur, kommentarer till Bibelns böcker, och en kritisk utgåva av Nya testamentet på grekiska med egen latinsk översättning. Med tanke på att både Erasmus hälsa och ekonomi periodvis var vacklande, och att han saknade fast förankring vid en akademisk institu-

tion, är hans produktivitet beundransvärd.

Då den samtida humanisten Pirckheimer undrade varför Erasmus inte mindes vad han hade skrivit i ett visst brev, ursäktade sig Erasmus: ”Förutom böckerna skriver jag 40 brev om dagen.”

Ett genomgående tema i Erasmus skrifter är betoningen av en levande och personligt förankrad kristen tro. Gudstjänster och andakter kunde urarta i slentrian och tom tradition. Därför behövde var och en göra Kristi filosofi (philosophia Christi), det vill säga Kristi lära, sinnelag och attityd, till sin.

Vägen dit gick genom bön, studier och samtal; ett samtal i vilket alla kunde delta, också lekfolk, vilket framgår av Erasmus dialog Det religiösa gästabudet.

Målsättningen var att fostra sociala och solidariska människor. Det som den kristne ”är och har ska han inte tillskriva sig själv, utan tillägna Gud, upphovsmannen, och han ska betrakta all sin egendom som allas gemensamma”, heter det i Erasmus Handbok för en kristen soldat (1503). En av hans hjärteangelägenheter var också att kristna inte skulle vara rädda för att inta en avvikande ståndpunkt, det man kallar kritiskt tänkande. I Handbok för en kristen soldat går Erasmus så långt att han uppmanar den kristne att vara misstänksam mot konsensus, och till och med ”helt motsätta sig folkmassans agerande och åsikter, och hans andliga förebild ska vara Kristus och ingen annan”. En koppling till den ortodoxa traditionen med heliga dårar ligger nära till hands.

Det var inte bara den intellektuella eliten – till exempel vännerna och humanisterna Juan Luis Vives, John Colet och Thomas More – som kunde tillgodogöra sig Erasmus skrifter. Erasmus böcker fick en bred läsekrets, i synnerhet när texterna översattes från latin till olika folkspråk. Från 1520-talet och framåt spreds hans idéer i hela Spanien. I ett brev till Erasmus skrev den spans­ ke översättaren: ”Vid kejsarens hov, i städerna, i kyrkorna, i klostren, till och med i värdshusen och på gatorna, finns det ingen som inte har en kopia av Erasmus Handbok

Signum 5/2012

37

Idéhistoria

för en kristen soldat på spanska.” Vid Alcaláuniversitetet fick han också flera anhängare. Den franske historikern Marcel Bataillons banbrytande verk Érasme et l’Espagne (från 1937 med kompletteringar 1991) lyfter fram den nederländske renässanshumanistens bidrag till reformen och förnyelsen av katolsk spiritualitet på andra sidan Pyrenéerna, före och under den protestantiska reformationen. Erasmus iver för kunskap banade också väg för Jesuitordens satsning på skolor och universitet, i slutet av 1540-talet och framåt.

Att han med tiden blev illa ansedd både bland protestanter (Luther skrev indignerat i Om den trälbundna viljan att Erasmus underordnade sig den katolska kyrkans lära om den fria viljan) och bland katoliker (den teologiska fakulteten i Paris fördömde Erasmus ståndpunkter och påven Paulus IV satte upp alla hans verk på index över förbjudna böcker) är en annan historia. Erasmus var allt annat än intetsägande och fick vänner och ovänner tvärs över konfessionsgränserna.

Mot barbarerna Erasmus engagemang för utbildning hade sin upprinnelse i negativa erfarenheter från den egna skoltiden och från den period då han var munk i augustinorden.

På 1300- och 1400-talen fanns det en tendens till intellektuellt ointresse bland vissa munkar och i lekmannarörelsen devotio moderna kring augustinmunken Thomas a Kempis och diakonen Geert Groote. I Dårskapens lov (utgiven 1511) vänder sig Erasmus uttryckligen mot obildade munkar och – fast inte lika tydligt – mot lärdomsfientliga aspekter i devotio moderna. Redan år 1488 började Erasmus formulera denna kritik i boken Antibarbarorum liber (Bok mot barbarerna) som publicerades först år 1520.

Antibarbarorum liber är en plädoajé för klassisk litteratur, eller mer generellt bonae literae (god litteratur). Med god litteratur avses Platon, Homeros, Vergilius, Cicero, med flera. Dialogen Antibarbarorum liber utspe-

38

lar sig på landsbygden i Brabant, det före detta hertigdömet i nuvarande Nederländerna och Belgien. Här samtalar Erasmus med vännen Jacob Batt, som var skolrektor och stadssekreterare. De kommer fram till att tänkarna i det antika Grekland och Rom hade ett både klart och elegant språk, med vilket det kristna budskapet kommer till sin rätt. För att bättre förstå Bibeln och dess sammanhang behövs klassiska språk och antik litteratur, förklarar Erasmus i andra böcker. Studium av den förkristna världens skrifter medför dessutom att den kristne blir modest och ödmjuk. Ju mer man läser desto mer inser man hur lite man vet. Bortom den egna horisonten kan det finnas föreställningar som tvingar fram en omprövning.

I Antibarbarorum liber finns också tankeväckande teologiska perspektiv på förhållandet mellan den förkristna världen och kristen religion. Antikens värld ”angår Kristus” heter det. Erasmus ser de förkristna kulturerna som en förberedelse för Kristi ankomst – därigenom kunde kristen tro uttryckas på det mest vältaliga grekiska och latin. Han tar också fasta på Jesu ord om att han och Fadern drar alla till sig (Joh 6:44 och 12:32). Erasmus tolkar det som att även den förkristna världen dras till Gud, vilket kommer att visa sig tydligast vid tiden slut.

Men Gud har redan kommit till de antika tänkarna genom att ge dem förnuft; i sitt skrivande har de inspirerats av den helige Ande, poängterar Erasmus. I en artikel om Antibarbarorum liber har Brendan Bradshaw på ett övertygande sätt hävdat att huvudtesen i den boken just är att det mänskliga förnuftet är en gåva från Gud som både kristna och andra tar del av. (”The Christian Humanism of Erasmus”, The Journal of Theological Studies, 1982.) I dialogen Det religiösa gästabudet ser en av samtalspartnerna följdriktigt något gudomligt i Ciceros skrifter, och Sokrates framställs som ett helgon, vars förbön kan åkallas!

Likafullt menar Erasmus att det finns skillnader mellan kristna och dem som har en annan övertygelse. Det gäller därför att

Signum 5/2012

Idéhistoria

ha Kristi sinnelag och bedöma vad i den antika litteraturen som kan integreras i kristen tro. I boken Institutio principis christiani (Om en kristen furstes uppfostran) hänvisas visserligen till Platons Staten, men Erasmus markerar att det ändå måste vara någon skillnad mellan sättet på vilket en hednisk och en kristen furste agerar. En sådan prövande, urskiljande hållning till det som kan antas och det som ska förkastas, präglar också Dårskapens lov. Medan Antibarbarorum liber undersöker hur kristna kan läsa antik litteratur, ger sig i Dårskapens lov en grekisk gudinna i kast med att förstå sig på kristendomen.

Dårskapens lov Dårskapens lov är visserligen Erasmus mest populära verk, men inte helt representativt eller typiskt för hans författarskap. Här finns i och för sig prov på studia humanitatis med citat på grekiska i verket som i övrigt skrevs på latin, och antikens gestalter uppträder på snart sagt varje sida. Men boken saknar djupgående filologiska och utredande avsnitt som annars präglade både Erasmus och hans trogna. Det är fråga om ett spontant och intensivt utlopp av kreativ energi. Adrenalinet har runnit till när Erasmus på hästryggen återvänder från Italien till England. Verket skrevs under en vecka hemma hos vännen Thomas More i London.

Några tillägg gjordes dock i redigeringsstadiet.

Boken kan läsas som ren underhållning, även om en förståelse av de många subtila anspelningarna förutsätter viss kännedom om det galleri av antika gudar och gestalter och medeltida filosofer som förekommer i den ironiskt hållna texten. Det är en mångbottnad framställning, där författarjaget är en av Erasmus påhittad grekisk gudinna, Dårskapen. Hon driver med allt och alla, inklusive sig själv. Eftersom hon associeras med den grekiska mytologin och kulturen, bibehåller hon ändå sin auktoritet; man ska ta henne på (lagom stort) allvar.

Titeln Dårskapens lov speglar egentligen

bara halva innehållet. Förutom hyllningar av vissa former av dårskap (också kristen), innehåller boken skarp religionskritik, samhällskritik och kritik av vissa filosofiska skolor. Gudinnan Dårskap delar ut lika mycket beröm som kritik, till höger och vänster. För att kunna hänga med har läsaren nytta av Michael Nordbergs värdefulla kommentarer. En ingående och läsvärd analys av verket gör för övrigt den vid Binghamtonuniversitetet i USA verksamma litteraturvetaren Zoja Pavlovskis i The Praise of Folly: Structure and Irony (1983).

I denna satir vet läsaren inte alltid var man har Dårskapen/Erasmus, eftersom utläggningen hela tiden befinner sig på gränsen mellan rimligt och orimligt. Även själva beskrivningen av dårskapen är absurd och galen. Gudinnan kan exempelvis erkänna att det är fräckt att berömma sig själv och ändå i samma andetag självbelåtet hävda: ”att inga berömliga och uppseendeväckande handlingar begås utom på min tillskyndan, inga märkliga konster skulle uppfinnas eller uttänkas om inte jag låg bakom det.”

Boken har fyra huvuddelar. I den första delen (kapitel 1–10) presenterar sig gudinnan Dårskap (grekiska moría, latin stultitia). I den andra delen (kapitel 11–46) berättar hon om de frukter hon ger, varav lycka är en. Dårskapens vilda idéer, vällust, glädje och passion främjar skapande verksamhet, fortplantning och sysselsättningar av olika slag utan föregående beräkningar.

Denna attityd ställs i kontrast till snusförnuftiga och kyliga stoiska filosofer. Att stoikerna framträder i dålig dager illustrerar att Erasmus inte svalde allt från antiken med hull och hår. Vidare är dårskapen överseende och tolerant. Den blundar för vänners laster, betraktar till och med brister som dygder. Ett exempel på dåraktig kärlek är när ”fadern kallar sonens skelögdhet för älskvärt blinkande”.

I den tredje delen (kapitel 47–62) byter författarjaget spår och kommer med en attack mot vidskepelse och dekadent religion, och gör en polemisk vidräkning med såda-

Signum 5/2012

39

Idéhistoria

na som tror sig vara förnuftiga. Skolastikens filosofer, främst franciskanen Duns Scotus, får sig här en släng av sleven. Vidare vänder sig författarjaget mot obildade munkar och flärdfulla biskopar. Dessa avarter av kristet liv ska läsaren ta avstånd från innan äkta och eftersträvansvärd kristen dårskap berörs i den fjärde och sista delen (kapitel 63–68).

Narrar för Kristi skull Den grekiska gudinnan går nu, i den sista delen, något kaotiskt igenom den heliga Skrift och hänvisar till en serie ställen som berör vishet och dårskap. En viss typ av dårskap identifieras här paradoxalt nog med visdom. Gud är både vis och dåraktig, och de troende likaså, i den mån de är narrar för Kristi skull. Tankegångarna kommer huvudsakligen från Första och Andra Ko­ rinthierbrevet, där Paulus på olika sätt lovordar dårskapen, vilket den grekiska gudinnan inte kan dölja sin förtjusning över. Utgångspunkten är korset, det vill säga Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Att Gud i Jesus Kristus tar enorma risker och låter sig avrättas förefaller vara ren galenskap – sett utifrån. Erasmus låter därför gudinnan citera Paulus ord: ”Guds dårskap är visare än människorna.”

I ett kompakt påstående antyds att den förlösande galenskapen emanerar ur Guds vishet: ”Kristus själv, som hade sin faders visdom, tog ändå på sig en viss dårskap samtidigt som han antog mänsklig natur när han skulle bota dårskapen.” Av citatet framgår att det man behöver råda bot på är den illusoriska dårskap som tror sig vara förnuftig och klok. Kristus går aktivt och frivilligt in i en roll – dårens – för att befria. Dårskap handlar därför inte bara om att passivt acceptera hån, smälek och förlöjligande. Den kan alltså också vara en medveten strategi.

I vilken utsträckning citatet ovan vill anspela på hymnen i Filipperbrevet är oklart.

40

Men det är ändå fascinerande att i verserna Fil 2:6–7 (”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”) läsa in: ”han antog en dåres gestalt”.

En bro till Nils Ferlin Jag läser Dårskapens lov som Erasmus egen strävan att släppa greppet och ge upp kontrollen till och med över liv och död. Han behövde säkert också ett perspektiv för att kunna hantera omvärlden och sin egen tids bristfälliga kristendom. Det förefaller som om han kämpar med att inte ta sig själv på så stort allvar. Han vill bejaka det lekfulla och oförutsägbara. Måhända upplevde han risken att den gudomliga vishet, ur vilken galenskapen flödar, skulle förväxlas med den klokhet som Ferlin diktar i ”När skönheten kom till byn”. Har vi inte alla varit i den där byn där alla är så ”förklokade” att de förjagar själva skönheten?

Med Nils Ferlin krymper avståndet mellan den nederländske renässanshumanistens 1500-tal och svensk nutid också genom dikten ”Jokern”.

Du är vår lille joker, tvåtusen år ifrån.

Vår milde lille joker, Marias son.

För manna och för honung och för hjärtan i darr vi krönte dej till konung och narr.

Måste man vara irrationell och lite knäpp för att vara religiös? Javisst, svarar Erasmus (och Ferlin?) och pläderar med glimten i ögat för det dåraktiga i kristendomen. Samtidigt drar han med full intellektuell kraft en lans för den bildning som kännetecknar kristen humanism.

Signum 5/2012

Bokrevy

symbolismen som dekadent. Några år efter oktoberrevolutionen utvisades Iljin ur landet och ägnade sig i exil åt att försöka bekämpa sovjetmakten. Dessvärre gjorde han detta som nazistisk sympatisör, för att så småningom utvisas även ur Tyskland. Som maximalist hörde Ivan Iljin hemma i Ryssland – men säkert under en helt annan epok.

Inflytandet från Dostojevskij gör sig alltså överlag gällande hos de ryska symbolisterna, om än knappast hos alla. Samtidigt var det nog mer som skilde än förenade. Beträffande Solovjov finns kanske särskilda skäl att nedtona föreningen. ”Dostojevskij levde i källarhål, döda hus och i människosjälens tragiska avgrunder. Solovjov levde bland idéer, utopier och mystiska syner.” Så skriver K. Motjulskij i sin utmärkta biografi Vladimir Solovjov: liv och lära (Artos 1997).

Ljunggren följer alltså Andrej Belyj genom hela framställningen. Stort utrymme ges exempelvis de ekon som väcktes när denne så småningom anslöt sig till Rudolf Steiner. Denna omprövning upprörde stora delar av hans vänkrets, däribland Emilij Medtner, för vilken antroposofin var en ”gröt av halvreligioner”. Denne Medtner, filosof och musikskribent, gick för egen del i analys hos C. G. Jung, och de båda utveckla-

de ett livfullt umgänge som är fascinerande att läsa om. Freud och Jung figurerar flitigt i bokens avslutande texter – båda lockade till sig betydande symbolister.

Ungefär där avrundas Magnus Ljunggrens studie kring en vital men kortlivad rörelse, där liv och konst hörde mycket nära samman och där de filosofiska och konstnärliga uttrycken oftast föreföll personligt grundade. I symbolismen beblandade sig samtidigt alltså andra läror och strömningar. Ljunggrens slutord erbjuder en kärnfull sammanfattning: ”Det löper omisskännliga trådar mellan fantasternas utopiska utsvävningar och krascher och den instundande realsocialismens ryska olycka.”

Magnus Ljunggren ger en fyllig bild av den ryska symbolismens främsta representanter och den gränsöverskridande kultur inom vilken de verkade. Idéhistoriska nedslag varvas med vältecknade porträtt, och tidsatmosfären känns påtaglig i flertalet essäer. Författaren är visserligen sparsam med diktutdrag, men de berörda verken får en säker belysning. Ljunggrens bok fungerar som en utmärkt introduktion till flera av de representanter som här tas upp. Som läsare lockas man att gå vidare. gert-ove fridlund

Informationer

Kardinal Martini död Den tidigare ärkebiskopen av Milano, kardinal Carlo Maria Martini avled i en ålder av 85 år på fredagseftermiddagen den 31 augusti, efter att under en lång tid ha lidit av Parkinsons sjukdom. Jesuiten och den internationellt erkände bibelforskaren ledde Milanos ärkestift 1979–2002.

70

Martini var en av de mest inflytelserika personerna i den italienska och europeiska kyrkan. En tid ansågs han som den mest trolige påvekandidaten. I kontroverser om den katolska kyrkans lära och praxis uppträdde han alltid med tydliga uppfattningar.

Redan för två månader se-

Signum 5/2012

dan avslutade Martini sin verksamhet som gästskribent för dagstidningen Corriere della Sera. Han skrev då att hans sjukdom hade gett honom en ”tydlig signal” om att dra sig tillbaka från de världsliga angelägenheterna och förbereda sig för evigheten.

Martini blev ärkebiskop av

Informationer

Milano 1979. Han bodde efter sin pensionering omväxlande i Jerusalem och i Italien tills hans sjukdom 2008 tvingade honom att återvända till Italien för gott.

Carlo Maria Martini föddes den 15 februari 1927 i Tu­ rin och inträdde i Jesuitorden vid 17 års ålder. Han prästvigdes 1952 och disputerade 1958 i Rom på en avhandling om ”Uppståndelsens historiska problem”. Efter en kort tid som docent i norra Italien gick han vidare till Påvliga Bibelinstitutet i Rom, där han strax fick sitt vetenskapliga genombrott. Från 1969 var han dekan för den bibelvetenskapliga fakulteten, 1978 blev han rektor för Gregoriana-universitetet. Under denna tid skrev han åtskilliga böcker i bibliska ämnen, av vilka vissa än i dag är bästsäljare.

Vid 52 års ålder blev Martini i slutet av 1979 ärkebiskop av Milano. Påven Johannes Paulus II biskopsvigde honom den 6 januari 1980 i Peterskyrkan. Tre år senare blev han kardinal. I Milano engagerade han sig i de stora kyrkopolitiska frågorna liksom även i ungdomsarbetet och i det pastorala arbetet för invandrare.

Hans ställningstaganden i flera aktuella frågor, om ekumeniken och sekulariseringen, om korruptionsskandaler liksom mediernas betydelse gjorde den milanesiske kardinalen under 1980och 1990-talen till en kyrklig visionär i Italien. Många

såg i honom en bärare av hopp. Hans ställningstagande till islam väckte internationell uppmärksamhet eftersom han var den förste som krävde en ”ömsesidig rättvisa” mellan kristna och muslimer: de rättigheter som muslimer har i kristet präglade länder måste också kristna ha i muslimskt präglade länder.

Men det var i första hand själasörjare som Martini ville vara i Milano. Särskild uppmärksamhet väckte hans herdabrev och hans lectio divina-metod, som i Milanos domkyrka öppnade den heliga Skrift för människor i deras sökande efter meningen med livet.

Martini blev dessutom känd för en bredare allmänhet genom publiceringen av en brevväxling med Umberto Eco. Deras djuplodande diskussion om frågan ”På vad tror den som inte tror?” förde biskopen och författaren offentligt i den italienska tidskriften liberal. 1998 utgavs samtalet i bokform. På tröskeln till det nya årtusendet berörde Martini och Eco även etiska frågor i tiden som kvinnans roll i kyrkan, abort och genmanipulation.

Ibland betecknades Martini som hemlig motståndare till påven Johannes Paulus II, eftersom hans uppträdande stilmässigt skiljde sig från den romerska kurians. Martini bevarade alltid sin egen profil.

Påven Benedictus XVI reagerade ”med sorg” på den ti-

Signum 5/2012

digare Milanobiskopens död.

Han delar de anhörigas och de troendes smärta, skrev påven i ett telegram på fredagen till den nuvarande bis­kopen av Milano, kardinal An­gelo Scola. Den ”käre brodern” Martini har på ett ”storartat sätt tjänat evangeliet”.

Kardinal Martinis död har utlöst en mängd reaktioner i Italien. Italiens president, Giorgio Napolitano, betecknade kardinalens död som en ”smärtsam och stor förlust, inte bara för den katolska kyrkan utan för hela Italien”, som Martini ägnat en stor del av sitt engagemang och sin undervisning. Även under sina sista år, präglade av Parkinsons sjukdom, kommunicerade han ”som den store mästaren för det intellektuella och moraliska livet” med italienarna.

Premiärminister Mario Monti prisade Martini som en av ”de stora italienarna och européerna, vilka har format det religiösa tänkandet och samhällslivet i vår tid”. Han påminner i ett bidrag för den milanesiska dagstidningen Corriere della Sera om samtal med Martini om värdet av ett förenat Europa, om svåra tider för Italien och samhälleliga utmaningar. ”Få människor har påverkat min inriktning och mina beslut som Carlo Maria Martini”, skriver Monti.

kathpress 2012-09-01

Påvens Libanonresa Libanons katoliker ser med spänning fram emot påven

71

Informationer

Benedictus XVI:s besök i september. Det handlar om det andra besöket av en påve i Libanon, sedan Johannes Paulus II:s besök år 1997. Samtidigt är det – efter besöken i Turkiet, Israel och Cypern – Benedictus XVI:s fjärde resa till Mellanöstern.

Benedictus XVI flyger på förmiddagen fredagen den 14 september till Beirut. På kvällen kommer han att underteckna det postsynodala dokumentet i S:t Paulusbasilikan i Harissa, norr om storstaden Jounieh.

På lördag förmiddag avlägger påven ett artighetsbesök hos president Michel Sleiman

i dennes palats i Baabda, söder om Beirut. Där kommer även privata möten med regeringschefen Najib Mikati och parlamentets talman, Nabih Berri, att äga rum. På det följer möten med muslimer och i samband med detta ett tal inför politiker och diplomater.

I anslutning till det planeras en middag med patriarken för den med Rom unierade katolska kyrkan i landet hos den armenisk-katolske patriarken i Bzommar, i nordöstra Beirut. På kvällen vidtar ungdomsmötet i Bkerke, där 20 000 unga libanesiska katoliker kommer att delta.

På söndagen den 16 september firar Benedictus XVI en mässa vid ”vattenlinjen” i Beirut, och överlämnar i denna officiellt synoddokumentet. Upp till 350 000 katoliker väntas delta i mässan.

Ett ekumeniskt möte är planerat till söndagens eftermiddag hos det syrisk-katolska patriarkatet i Charfet. Efter detta flyger Benedictus XVI tillbaka till Rom, där han beräknas landa vid 22-tiden.

Påvebesöket har en officiell webbsida: www.lbpapalvisit. com som kommer att rapportera på arabiska, engelska, franska och italienska.

kathpress 2012-09-02

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Fil. dr i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. thomas eggensperger Dominikan, professor i socialetik vid den filosofisk-teologiska högskolan i Münster och direktor för Institut MDominique Chenu i Berlin. kaj engelhart Journalist och samordnare vid Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, KID. ole herman fisknes Cand.jur. expeditionschef vid norska Kirkedepartementet 1984–2008. Numera pensionär. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. joel halldorf Teol. dr i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. hans raun iversen Lektor i praktisk teologi samt ledare för Center for Kirkeforskning vid Köpenhamns universitet ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. anders lundberg Lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent. thorkell olason Bibliotekarie och sekreterare på Katolska biskopsämbetet i Reykjavik. robert paul Docent i internmedicin i Raisio, Finland. susan sundback Professor i sociologi vid Åbo Akademi. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet. erik åkerlund Fil. dr i filosofi vid Uppsala universitet.

Innehåll Signum nr 5/2012 årgång 38 Ledare

Idéhistoria

1 kjell blückert

36 fredrik heiding

Avskaffa statskyrkosystemen – Om nordiska värden, statsindividualism och sega strukturer.

3 sten hidal

Är Gud en metafor?

– Apropå en intervju med K G Hammar i Sydsvenska Dagbladet.

Aktuellt

4 olle brandt

Påvens butler inför rätta – Fler avslöjanden är förmodligen att vänta.

6 ulf jonsson

En unik utställning i Rom – Vatikanens hemliga arkiv 400 år.

Religion och samhälle

9 robert paul

Förhållandet mellan kyrka och stat i Finland – Inga större förändringar, tills vidare.

14 hans raun iversen

Kyrka–statförhållandets utveckling i Danmark – Bestående förmyndarskap med långsamma förändringar.

18 ole herman fisknes

Den norska kyrkan och staten – Dramatiska förändringar, men stabilitet.

23 thorkell olason

Den religiösa situationen på Island – Förändringar på väg.

Religionssociologi

26 anders lundberg

Att vara ung, invandrare och katolik i Landskrona – Från ett forskningsprojekt inom Linnéuniversitetet om identitet och tillhörighet.

Medicinsk etik

32 kerstin hedberg nyqvist

Personen som försvann – utvecklingen av svensk abortlagstiftning – Utifrån Anders Bylunds bok Person och politik, en kritik av den världsliga statens människosyn.

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

Dåraktig kristen humanism – Erasmus syntes av rationalitet och galenskap i kristen tro

Litteratur

41 jan-olof hellsten

Elisabet Hermodsson – poet och kunskapsteoretiker – En av Sveriges mest mångsidiga konstnärer fyller 85 i år.

Analyser och rapporter

47 thomas eggensperger

Mångfald, inte sekularisering – religiöst kyrkligt liv i USA – Den religiösa kyrkliga utvecklingen i USA skiljer sig från den i Europa.

Bokrevy

52 florence vilén

Gammalt vin i nya läglar – M ichael Triegel: Verwandlung der Götter.

54 joel halldorf

Liturgisk blombukett – Alf Härdelin: Symfoniska röster.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Anders Piltz, Astrid Söderbergh Widding,

58 erik åkerlund

1900-talets tänkande i revy – Svante Nordin: Filosoferna.

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Gunilla Maria Olsson, Johan Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

56 kaj engelhart

Kraus resebrev – Hans Åstrand: Joseph Martin Kraus.

Prenumeration 2012

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

60 susan sundback

Manlighet och religion – Yvonne Maria Werner (red.): Christian Masculinity.

63 kjell blückert

Akademisk rebell – Lars Gustafsson: Sven Stolpe, drottning Kristina och Uppsala.

65 sten hidal

Nytestamentlig aptitretare –Biörn Fjärstedt: Spåren efter Jesus.

66 sten hidal

Att läsa Abrahams barns texter – Olsson/Stenström (red.): Levande ord.

68 gert-ove fridlund

Ryska symbolister – Magnus Ljunggren: Poesi och psykiatri.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 19 oktober 2012.

5/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sverige porto betalt port payé

september

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2012

Vuxenutbildning - Hösten 2012 Kunskap på väg Trosfördjupning för vuxna

Avskaffa statskyrkosystemen

Nya kurser!

Religionsdialog, tro och vetande, Andra Vatikankonciliet och Kyrkan. I samarbete med S:ta Birgittas katolska folkhögskola erbjuder Katolska Pedagogiska Nämnden nya aktuella teman i vår serie ”Kunskap på väg” som du kan fördjupa dig i under en helg. Vårt mångsidiga program vandrar mellan fyra olika platser i stiftet. Varje kurshelg kommer alltså till varje region en gång.

Kostnad: Kurserna erbjuder vi till kraftigt subventionerat pris, 1 000 kr/helg. Kateketer betalar 600 kr och ungdomar (max 28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften kan sökas hos Folkhögskolans stödfond, kontakta KPN.

Är Gud en metafor?

Robert Paul ”Ber vi till samma Gud som judar och muslimer?” Hedvig Larsson Stockholm – Marielund 28–30 september

Hans Raun Iversen

Kyrka–statförhållandets utveckling i Danmark ”Kyrkan – Guds bästa gåva till människan?” f. Tomas Orylski Omberg – Heliga Hjärtas kloster 12–14 oktober

Ole Herman Fisknes

Den norska kyrkan och staten Thorkell Olason

Den religiösa situationen på Island

”Dialogen mellan tro och vetande” p. Ulf Jonsson Lund – Rögle kloster 26–28 oktober

Anders Lundberg

Att vara ung, invandrare och katolik i Landskrona

”Andra Vatikankonciliet, en avslutad händelse eller historisk rörelse?” sr Madeleine Fredell Göteborg – Johannesgården 16–18 november

Kerstin Hedberg Nyqvist

Personen som försvann – utvecklingen av svensk abortlagstiftning

KATOLSKA PEDAGOGISKA NÄMNDEN

www.signum.se

Välkommen med din anmälan redan idag!

Upplysning och anmälan till KPN kpn@katolskakyrkan.se tfn 08-50 55 76 60

Förhållandet mellan kyrka och stat i Finland

Jan-Olof Hellsten

Elisabet Hermodsson – poet och kunskapsteoretiker