Signum 6/2012 by Signum

sverige porto betalt port payé 6/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Boxningshandskar och silkesvantar

Urval av kUrser vårterminen 2013

Vad menar EU och FN med ”respekt för religion”?

Happiness

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Brian Palmer

Påven i Libanon

Kyrkan och kyrkans liv – ecklesiologi med mariologi

Mirja Kutzer

Kursen ges i Vadstena. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Tomas Orylski

Hildegard som projektionsyta

Klassiker i tyskspråkig 1900-talslitteratur

Hildegard av Bingen

Kursen ges i Stockholm. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Elisabeth Stenborg

Litteraturvetenskap för teologer Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Helena Bodin

Teologisk antropologi

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Gösta Hallonsten

2012

Kristi bröllopsgåvor till Bruden Jan-Olof Hellsten

Vårterminen 2013 ges även Utbildningsprogrammet i teologi och A-kursen: Halvfart, Uppsala och distans.

Kunskap i skolan! Hur mycket som helst? Mikaela Luthman

Gud i palliativ vård? HansPeter Schmitt

Vadå kristen humanism?

Kursen ges i Uppsala och på distans. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Anders Piltz och Fredrik Heiding

Gränsdragningar i livets slutskede

Kunskapens vägar – En kurs i kunskapsteori

Linnea Lindblad

Chrysostomosliturgin nu på svenska

Kursen ges i Uppsala och på distans. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Erik Åkerlund

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Magnus Nyman

www.newman.se

www.signum.se

Omvärderad reformationstid

Heiner Bielefeldt

Hotad, trängd eller förföljd – kränkningar av kristna minoriteters religionsfrihet

Innehåll Signum nr 6/2012 årgång 38 Ledare

Liturgi

1 ulf jonsson

37 linnea lindblad

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Aktuellt

Dialogen med de icke-troende

Redaktion

Boxningshandskar och silkesvantar – Ateisten Dawkins och kardinal Ravasi i Stockholm.

3 klaus misgeld

Vad menar EU och FN med ”respekt för religion”? – Om yttrande- och religionsfriheten.

5 per lindqvist

Ett hoppets tecken som väcker strid – påven i Libanon – Maningar, förmaningar och uppmuntran.

9 rättelser 5/2012 Spiritualiltet

9 mirja kutzer

Hildegard som projektionsyta – Hildegard av Bingen är en lysande personlighet i vars strålglans många vill spegla sina tankar.

15 hildegard av bingen

Kristi bröllopsgåvor till Bruden – Förkortad översättning av den sjätte visionen i den andra boken av Scivias.

Skola

17 jan-olof hellsten

Kunskap i skolan! Hur mycket som helst? – Fakta och funderingar kring en sällan nämnd kunskapsexplosion.

Medicinsk etik

24 mikaela luthman

Gud i palliativ vård? – Religionen löser inte lidandets problem men ger hjälp att hantera existensen.

30 hanspeter schmitt

Gränsdragningar i livets slutskede – Om etiskt godtagbara förhållningssätt i dödens närhet.

Chrysostomosliturgin nu på svenska – Om översättningsarbetet med den gudomliga liturgin.

44 ulf jonsson

Att möta dem som inte tror – intervju med kardinal Gianfranco Ravasi – Med anledning av att Hedningarnas förgård arrangerats i Stockholm.

Analyser och rapporter

50 heiner bielefeldt

Hotad, trängd eller förföljd – kränkningar av kristna minoriteters religionsfrihet – Begreppet ”förföljelse av kristna” har använts flitigare under de senaste åren men förblir dock omstritt.

Bokrevy

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

55 magnus nyman

Mot undergången – Erik Petersson och Annika Sandén: Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid.

56 fredrik heiding

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

De stora humanisterna – Jonathan Arnold: The Great Humanists: An Introduction.

60 tord fornberg

Livfullt om Jerusalem – Simon Sebag Montefiore: Jerusalem. Biografin.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolskt högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

59 johan a. stenberg

Konsumentgenetik – en genteknisk utopi? – Lone Frank: Mina vackra gener.

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 november 2012.

Ledare

Boxningshandskar och silkesvantar – Ateisten Dawkins och kardinal Ravasi i Stockholm.

edan ett drygt decennium tillbaka är religionens återkomst i det offentli ga rummet på tapeten. Det räcker att nämna tänkare som Jürgen Habermas och Peter L. Berger, liksom böcker som God Is Back och God’s Century som påminnelse om fenomenet. Och inget tyder på att intresset håller på att avmattas. Tvärtom, under sep tember månad stod frågan i ovanligt hög grad i fokus för den svenska debatten. An ledningen var två prominenta besök i Stock holm, dels av den brittiske ateistiske biolo gen Richard Dawkins, dels av kardinal Gi anfranco Ravasi från Påvliga kulturrådet i Vatikanen. Bägge herrarna framhöll vid sina framträdanden att Sverige är ett osed vanligt sekulariserat land, och att just detta bidragit till att de gärna ville komma hit. Så här efter deras besök kan det vara värt att fundera på vad de sade och på hur de fram förde sina synpunkter. Jämförelsen utfaller inte till Dawkins fördel. Richard Dawkins är den internationellt mest kände företrädaren för den våg av reli gionskritik som ofta kallas ”nyateism”, även om många föredrar termen ”sekulär huma nism”. Gemensamt för rörelsens anhäng are är väl främst övertygelsen att naturve tenskapen är vår enda pålitliga väg till kun skap. Dawkins själv är en tydlig förespråka re av den uppfattningen. I synnerhet är det den biologiska evolutionsteorin som han ser som mänsklighetens avgörande moder na kunskapsmässiga landvinning. Och det

kan man ju på goda grunder anse. Men Daw kins nöjer sig inte med det. Han menar dess utom att evolutionsteorin undergräver tron på Gud och att naturvetenskap och religion är oförenliga storheter. Ett irriterande problem för Dawkins är att personer med religiös tro också återfinns bland forskare med spjutspetskompetens inom evolutionsbiologins område. Men det avgörande problemet med hans synsätt lig ger på annat håll. Huvudproblemet är scien tismen, alltså uppfattningen att naturveten skapen är den enda vägen till kunskap om tillvaron i alla dess aspekter. Det rör sig om en självmotsägande uppfattning som inte kan bevisas med vare sig naturvetenskap liga eller några andra intellektuellt redliga metoder. Scientismens övertro på naturve tenskapen är grundligt vederlagd, exempel vis i den svenske religionsfilosofen Mikael Stenmarks utmärkta bok Scientism – Science, Ethics and Religion. På denna punkt talar Dawkins antingen i nattmössan eller mot bättre vetande. Men Dawkins förhållningssätt till religi on är problematiskt även i ett annat avseen de, vilket vi fick prov på också under hans Stockholmsbesök. Hans framträdande på Hotel Rival den 5 september skulle vara en hyllning till upplysningens ideal men på minde mer om ett väckelsemöte med stäm ningen på topp. Efter att ha äntrat scenen under publikens jubel presenterade Daw kins valda delar ur sin senaste populärve tenskapliga bok, Verklighetens magi. Av

Signum 6/2012

Ledare

någon anledning strödde han då och då in nedlåtande kommentarer om religiösa män niskor och deras tro, som när han uttryck te sin förvåning över att förnuftiga männi skor som själva klarar av att knyta sina sko snören ändå tror på Gud. Någon dag senare lyckades han i en pratshow i tv på motsva rande sätt vara oförskämd mot en musiker eftersom denne var mormon. Men varför detta behov att vara hånfull och nedlåtan de? På Svenska Dagbladets ledarsida kon staterade man följdriktigt att det inte skulle skada med lite ödmjukhet hos Dawkins och hans anhängare. Veckan därefter var det så dags för kardinal Gianfranco Ravasi att komma till Stockholm för konferensen ”Hedningarnas förgård”, en serie möten mellan troende och icke-tro ende som Påvliga kulturrådet tagit initiativ till i en rad olika europeiska städer. Denna gång fick både troende och ateister komma till tals och samtalen fördes i ett respektfullt tonläge, såväl på Kungliga Vetenskapsaka demien (KVA) som på Fryshuset, trots stora åsiktsskillnader mellan deltagarna. I syn nerhet samtalet på KVA var anmärknings värt. Här deltog några av Sveriges främsta naturvetare, filosofer, teologer och författa re tillsammans med kardinalen i ett seriöst samtal om den religiösa trons intellektuella och kulturella betingelser i dag. Samtalet på KVA torde vara en av de mest kvalificerade offentliga debatter om tro och vetande som har ägt rum i detta land på länge. Den som ännu inte sett debatten kan rekommenderas att se den på SVT Play. För oss som hade Dawkins Stockholmsbe sök i färskt minne var det en skillnad som natt och dag mellan Dawkins raljanta upp läxningar av sina meningsmotståndare och de seriösa samtalen på KVA och Fryshuset. Visst är möten för att peppa de egna anhäng arna en legitim genre. Men övertygande blir de i längden bara om man även i sådana sammanhang håller en viss nivå.

Själva titeln ”Hedningarnas förgård” väckte en del debatt. Ulla Gudmundson, Sve riges ambassadör vid Heliga stolen och kon ferensens primus motor, förklarade att man valt den översättningen av italienskans öpp nare formulering Cortile dei gentili för att be hålla den bibliska kopplingen till templet i Jerusalem, där även icke-judar fick komma in på en förgård kallad just ”hedningarnas förgård”. Den viktigaste erfarenheten från konfe rensen med kardinal Ravasi var just att den visade att det verkligen är möjligt att mötas över trosgränserna och att uttrycka skilda ståndpunkter på ett både tydligt och res pektfullt sätt. Deciderade ateister som P C Jersild och Georg Klein gjorde det mycket tydligt för kardinalen att de inte delade kar dinalens religiösa tro och inte heller Vatika nens policy i medicinetiska frågor. Den res pektfulla tonen kom samtidigt till uttryck när Georg Klein förklarade att han var helt enig med Dawkins i sak, men att han inte ställer upp på Dawkins sätt att uttrycka sig. Från ett katolskt perspektiv är det ingen tvekan om att Hedningarnas förgård var ett välkommet tecken i tiden. Nu i oktober är det 50 år sedan Andra Vatikankonciliet bör jade, det koncilium som öppnade den ka tolska kyrkan för en aktiv dialog inte bara med de troende i andra kristna samfund utan också med anhängarna till andra reli gioner och med agnostiker och ateister. Av skaffandet av statskyrkosystemen, värnan det om alla människors religionsfrihet och accepterandet av det öppna, mångreligiösa samhället hör till konciliets viktigaste fruk ter. Att ledningen för den katolska kyrkan i dag, och inte minst påven Benedictus XVI själv, nu aktivt söker dialogen med de icketroende på högsta intellektuella nivå borde rimligen välkomnas av alla seriösa parter. I bästa fall kan det också bli en tankeställare för fundamentalister och aggressiva provo katörer, oavsett vilka övertygelser de är an hängare av. ulf jonsson

Signum 6/2012

Aktuellt

Vad menar EU och FN med ”respekt för religion”? – Om yttrande- och religionsfriheten.

en i USA producerade filmen The Innocence of Muslims och de nya Mu hammedkarikatyrerna i den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo har använts som skäl för både våldsamma och fredliga protester, och även gett anledning till diskussioner om yttrandefrihetens grän ser och villkor. Förståelse för (fredliga) pro tester har inte bara uttalats från muslimskt håll. Samtidigt har ledande muslimska re presentanter och debattörer fördömt de våldsamma aktioner som ägt rum i länder från Nordafrika till Asien. Frågan handlar om mer än Muhammed. Den handlar bland annat om vilken respekt man kan förvänta sig att omgivningen visar för ens tro eller övertygelse. Den som har en viss politisk övertygelse har alltid fått finna sig i att bli föremål för häcklande, som då inte bara handlar om själva övertygelsen utan även om personer som representerar den. Samma sak gäller till en del för många religioner. Otrons religion, ateismen, har väl förskonats i högre grad än till exempel judar, kristna och muslimer – om vi håller oss till våra breddgrader. När det gäller den judiska tron, så har Förintelsen gjort saken mycket mer ömtålig och det finns all anled ning till stor återhållsamhet. Men vi kristna har sedan länge fått vänja oss vid att bli fö remål för allehanda karikatyrer, satirer och även nidporträtt. Den franska tidningen kan här också tas som exempel (den inne

håller för övrigt även karikatyrer av judar). Hur som helst tror jag att de flesta kristna har blivit ganska hårdhudade och tål det mesta. De hanterar smädelserna litet som gåsen vattnet. Men det kan finnas anledning att lyfta blicken och titta lite på en annan internatio nell arena än protesternas. En är Förenta na tionerna. En annan är Europeiska unionen. Under många år har muslimska stater, inte minst Pakistan, i FN:s Human Rights Coun cil (HRC/UNHRC) försökt att bannlysa reli gionskritik och ”förtal av religion” (defamation of religion), som ett brott mot mänskliga rättigheter. Resolutionerna har gått igenom i rådet, dock med knapp majoritet om man ser till antalet röstberättigade länder. Kri tikerna, inte minst i Europa och Latiname rika, har sett resolutionerna som försök att strypa yttrandefriheten och att införa blas femilagar (som i just Pakistan). En sådan re solution antogs i mars 2009 (10/22), en an nan – åter med knapp majoritet – i mars 2010 (13/16; ”Combating the defamation of religions”). Dessa och tidigare resolutioner (sedan 2006) antogs även av FN:s general församling, med allt mindre marginaler och som icke-bindande. Eftersom det blev allt svårare att få en majoritet för dessa uttalan den, lade Organization of the Islamic Confe rence (OIC) genom Pakistan i mars 2011 (och åter 2012) fram ett nytt resolutionsförslag. Nu skiftade man från skyddet för religionen till skyddet för de troende. Man krävde bland

Signum 6/2012

Aktuellt

annat åtgärder mot bristande tolerans, mot diskriminering och våld ”based on religion or belief” (2011: 16/18). Detta förslag väckte inte längre samma motstånd som de tidiga re försöken, eftersom det nu handlade mer om skyddet för individer med viss tro än för religioner. Mot bakgrund av detta kan man fråga sig vad syftet är med ett gemensamt ställnings tagande av The European Union High Re presentative for Foreign Affairs and Securi ty Policy, Catherine Ashton, och generalse kreterarna för OIC, Arab League och ordfö randen för Commission of the African Union (20 september 2012; A 412/12). Där betonas respekten för alla religioner liksom religi onsfrihet och tolerans. Samtidigt som man understryker betydelsen av yttrandefrihe ten, säger man sig tro på ”vikten av att res pektera alla profeter, oavsett vilka religio ner de tillhör”. Alla budskap av hat och in tolerans fördöms. Sedan tar man upp de se naste händelserna och under åberopande av ovan nämnda resolution UNHCR 16/18 sä ger man, att ”vi upprepar vårt starka enga gemang att vidta ytterligare åtgärder och ar beta för internationellt samförstånd i fråga om tolerans och full respekt för religion”. Det mesta i denna resolution kan betrak tas som rätt självklart och givet, även om det tyvärr måste sägas. Men ett visst ordval kan ge anledning till en fundering: vad menas med ”respekt för alla profeter”? Var slutar respekten, när det gäller kritiken? Vad me nas med ”fullständig [full] respekt för reli gion” (med tanke på resolutionerna och ut vecklingen inom FN:s råd för mänskliga rät tigheter/UNHCR, där man från skyddet för religionen gick till skyddet för de troende)? Får religioner fortfarande kritiseras? Och slutligen: ”ytterligare åtgärder”: vilka är de? I ett nyligen publicerat dokument av Svens ka Missionsrådet (SMR) riktat till EU påpe kas också risken att skyddet för religion som kollektiv institution kan spelas ut mot den enskildes (till exempel kvinnors) rättighet (Input to the drafting process of EU guideli-

nes on the Freedom of Religion or Belief, Swe dish Mission Council, september 2012). Intressant nog finns opinionsinlägg som går längre i detta sammanhang. Så skriver ordföranden för I.O.P. (International Pro gress Organization), som har sin bas i Wien, filosofiprofessorn i Innsbruck Hans Köchler, den 14 september (P/RE/23477c-is), att värl dens politiska ledare bör motarbeta det till tagande användandet av våld och ökan de främlingskap mellan religionerna. Så långt finns det bara skäl att hålla med, och även när han skriver att FN bör arbeta för att främja en interkulturell och interreligi ös dialog. Men han säger också bland annat att FN i sin generalförsamling nu bör ta upp frågan hur man i medlemsländerna kunde komma fram ”till ett tydligt och otvetydigt fördömande av alla former av antireligiös propaganda”. Är det verkligen detta vi vill? Vad blir följden? Att det finns även katolska biskopar som vill att ”blasfemi” kriminali seras, gör inte saken bättre. Enligt Vatikanradion och den katolska in formationstjänsten Fides har muslimska, kristna och hinduiska religiösa ledare den 26 september 2012, i samband med ett semi narium i Lahore/Pakistan, krävt att Fören ta nationerna i en resolution skulle fördöma ”förtal och ringaktning av religioner” (defamation and contempt against religions). De vill också att Pakistans regering och ickeregeringsorganisationer via FN verkar för att distributionen av filmen The Innocence of Muslims skulle förbjudas. Bakgrunden är allvarlig, bland annat att en anglikansk kyr ka i staden Mardan har förstörts av radika la element. Men de flesta av de närvarande religiösa ledarna talade främst för fredliga demonstrationer och fortsatt dialog. Och det är väl det som behövs, inte förbud som kan leda till okontrollerbara åtgärder från di verse regeringar. Extremister låter sig knap past lugnas genom en sådan resolution utan skulle tvärtom kunna använda den för för nyade attacker. Resolutionen kan fungera kontraproduktivt. OIC har sedan tagit ytter

Signum 6/2012

Aktuellt

ligare ett initiativ mot ”islamofoba aktivite ter” och för skydd av religioner, ett initiativ som dock egentligen syftar till förbud mot ”hädelser” och även riskerar att kunna an vändas mot yttrandefriheten. Det är visserligen uppenbart att yttran defriheten missbrukas. Den används som frihet för att såra andra, deras känslor och övertygelser. Yttrandefriheten kan rentav leda till något slags tvångsmässig föreställ ning att det krävs extrema tilltag för att be kämpa religiösa övertygelser som man inte gillar. Följden blir en ny ofrihet hos både ”förövaren” och offret. Och som katolik blir man naturligtvis inte glad när ens tro häck las, eller över huvud taget, när religiösa

övertygelser och religioner förlöjligas. Men jag vill inte att staten skall fördöma ”alla for mer av antireligiös propaganda”. Ty: var går gränsen, till exempel när en viss religions representanter gör anspråk på att hela sam hällslivet bör genomsyras av just deras lära? ”Propaganda” för en viss religion (en offent lig predikan, till exempel) kan också betrak tas som riktad mot en annan religion, eller mot ateismens religion. För att inte tala om yttrandefrihetens princip. Den är omistlig! Vilket inte betyder att inte respekt bör visas för vars och ens övertygelse, och smaklösa och sårande tilltag skall kritiseras – men inte förbjudas. klaus misgeld

Ett hoppets tecken som väcker strid – påven i Libanon – Maningar, förmaningar och uppmuntran.

en 14–16 september besökte påven Benedictus XVI Libanon. Han bod de under sin vistelse i landet hos nuntiaturen i Harissa. Småstaden Harissa, som ligger 20 kilometer norr om Beirut, är en av de viktigaste Mariavallfartsorterna i hela Mellanöstern. Hit kommer inte bara kristna utan även många muslimer för att bedjande bestiga de cirka 100 trappstegen upp till den åtta och en halv meter höga vita Mariastatyn. I den grekisk-katolska (melkitiska) Sankt Paulus-katedralen i Harissa, omgiven av Mellanösterns biskopar, företrädare för ickekatolska kyrkor, muslimska och drusiska fö reträdare undertecknade påven Benedictus XVI den apostoliska skrivelsen Ecclesia in Medio Oriente. Det så kallade postsynoda la dokumentet utgör Vatikanens läse- och meditationsfrukter från Mellanösternsyno

den hösten 2010 och innehåller riktlinjer, förmaningar och framför allt uppmuntran inför framtiden för katolikerna och för de med Rom unierade kyrkorna i Mellanöstern. Påven själv har betecknat den som en ”kyrk lig vägkarta för Mellanöstern”. Den tar bland annat upp bristen på religionsfrihet, förhål landet till islam, fundamentalismen och de kristnas massuttåg från regionen. Enligt Be nedictus vill dokumentet också lämna ett bi drag till den interreligiösa dialogen. I det tal på franska som påven höll i sam band med undertecknandet berörde han de marginaliserades existentiella svårigheter; på många ställen står den kristna minorite ten bokstavligen med ryggen mot väggen. Han uppmanade dem att ”inte vara räd da” och hänvisade till symboliken i dagens kyrkliga firningsämne, Heliga korsets upp höjelse.

Signum 6/2012

Aktuellt

Det kristna budskapet om korset, ”kor sets dårskap”, har styrkan att ”förvandla våra lidanden i ett kärlekens rop till Gud till ett medlidande med vår nästa”. Han påmin de om att festen Heliga korsets upphöjelse, som infördes av kejsar Konstantin, är starkt förknippad med att förföljelsen av de krist na i Romarriket upphörde. Festen påminner om att det finns ”ett oupplösligt band mellan kors och uppståndelse”. De kristna i Mellanöstern var de första som ”tog emot Guds människoblivne son”. Det är ”ert mod i tron” som Gud tackar er för, sade påven. Under fredagen den 14 september utbröt våldsamma protester mot den video, The Innocence of Muslims, som lagts ut på You Tube. Enligt medieuppgifter genomfördes efter fredagsbönen i Al-Mansouri-moskén en demonstration med 1 000 deltagare som ropade slagord mot USA och påven. En de monstrant dödades och 15 poliser skadades. Den maronitiske patriarken, Beshara Bout ros Rai, försökte gjuta olja på vågorna ge nom att framhålla att en sådan film inte bara förolämpar islam utan ”oss alla”.

Ecclesia in Medio Oriente Religionsfriheten får stort utrymme i det postsynodala dokumentet. ”Religionsfrihe ten är navet i alla andra friheter. Det är en helig och oförytterlig rättighet” (§ 26). Doku mentet konstaterar visserligen att det finns en viss tolerans mot andra religioner i vissa länder i Mellanöstern men menar att det nu är dags att gå från ”tolerans till frihet”. Sam tidigt slås det fast att ingen sanning existe rar utan Gud. Men ingen äger sanningen, den är en gåva (§ 27). I paragraf 29 talas det om två motstridi ga tendenser inom Mellanöstern: sekulari tet och våldsam fundamentalism. Här vill påven tala om en ”hälsosam sekularitet” till skillnad från sekularism. Den ”hälso samma sekulariteten” kännetecknas av att religionen står fri från den politiska sfären men samtidigt på ett positivt sätt påverkar denna. ”Inget samhälle kan utvecklas häl

sosamt utan att integrera en anda av ömsesi dig respekt mellan politik och religion.” Se kularismen, däremot, förvisar den religiösa praktiken till det privata och tillåter inte re ligionens positiva bidrag i samhällslivet. Grunden för den hälsosamma sekularite ten är den mänskliga naturen, med en sund människosyn, och med full respekt för de mänskliga rättigheterna. Både den religiösa och den politiska sfären är skyldiga att ar beta för det gemensamma bästa.

Varning för fundamentalism ”Politisk och ekonomisk instabilitet och vil jan att manipulera andra tillsammans med en felaktig uppfattning av religion öppnar dörren för religiös fundamentalism. Detta fenomen påverkar alla religiösa gemenska per och förnekar deras långa tradition av samexistens. Det vill ta makten, ibland med våld, över enskilda samveten, och över reli gionen själv, av politiska skäl. Jag uppma nar enträget alla judiska, kristna och mus limska religionsföreträdare i regionen att sträva efter att genom ert exempel och er förkunnelse göra allt för att rensa bort detta hot som urskillningslöst och fatalt angriper alla religioner. ’Att använda det uppenbara de ordet, den heliga Skrift eller Guds namn för att rättfärdiga våra intressen, vår bekvä ma eller anpassliga politik eller vårt våld, är ett mycket allvarligt felsteg’” (§ 30). Påven kommenterade också de kristnas uttåg: ett Mellanöstern utan kristna, eller med endast några få kristna, är inte längre Mellanöstern. Han framhöll de politiska och religiösa ledarnas ansvar för att Mellanös tern inte blir ”enfärgat” och krävde konkre ta åtgärder för att stoppa detta uttåg. När det gäller ekumeniken påpekade på ven att ekumenisk enhet inte innebär nå gon likriktning av traditioner och liturgiska bruk. Men en gemensam översättning av Fa der vår för de olika lokala språken (§ 17) vore bra. Han rekommenderade också gemen samma bibelstudier (§ 18) och för den reli giösa dialogen önskade han att dialogen ska leda till ett ”vackert vittnesbörd om allvaret

Signum 6/2012

Aktuellt

och samsynen hos Abrahams barn”. En stor del av dokumentet utgörs av natur liga skäl av uppmuntran. De lokala kyrkliga ledarna uppmanas att predika hopp för de troende, vilka i sin tur uppmanas att prakti sera detta hopp för sina misströstande tros fränder.

Reaktion från International Union of Muslims Scholars Den inflytelserike islamiske rättslärde shejk Yusuf Abdallah al-Qaradawi anklagade på ven Benedictus XVI för att vilja starta uppror bland kristna och muslimer. Mellanöstern synodens slutdokument innehåller ”farli ga budskap och uppfattningar”, förklarade shejken, som undervisar i Qatar, enligt den qatariska tidningen The Peninsula. Påven ska genom sin varning för en isla misering av samhället skapa rädsla bland de kristna i regionen för en politisk islam. ”Det är märkvärdigt att påven varnar för en politisk islam samtidigt som han själv prak tiserar en politisk kristendom i stor omfatt ning”, sade al-Qaradawi när synoddoku mentet publicerades på fredagen. Al-Qaradawi krävde också en ursäkt av påven för dennes tal i Regensburg. I detta citerade Benedictus XVI ett islamkritiskt ut talande av den bysantinske kejsaren Manu el II Palaiologos (1350–1425), vilket utlöste blodiga protester i den islamiska världen. Al-Qaradawi krävde att Vatikanen måste be muslimerna om ursäkt, ”på samma sätt som man har bett judarna om ursäkt”.

Libanesiska pressröster om påvebesöket De libanesiska tidningarna tog i sin rappor tering från påvens tvådagarsbesök fasta på enheten mellan religioner och samhälls grupper. Den franskspråkiga tidningen L’Orient le Jour skrev söndagen den 16 september att det krävdes ett påvebesök för att Libanon skul le återupptäcka sig själv. Tidningen citerade stormuftin för Libanons sunniter, Moham med Rashid Kabbanis budskap vid ett möte

med Benedictus XVI: ”Våra privilegierade relationer utgör ett budskap för världen.” Landets största arabiskspråkiga tidning, An-Nahar hade rubriken ”Påven enar Liba non”. Benedictus XVI ska i presidentpalat set i Baabda ha sammanfört de ledande li banesiska ledargestalterna från hela det politiska, religiösa och kulturella spektrat. Tidningen framhöll också påvens möte med de libanesiska ungdomarna på lördagskväl len. Han hade prisat dem för deras mod och uttryckt sin sorg över deras problem. Hans ”hjärtliga och imponerande hälsning” till unga syriska kristna i Bkerke gällde även Syrien, menade An-Nahar. Den likaledes arabiskspråkiga tidningen Ad-Diyar rapporterade om påvens möte med landets politiska ledning. Benedictus XVI varnade för en eskalering av våldet i Syrien. Om konflikten där sprider sig till grannlan det kommer inget land i världen att skicka trupper för att rädda Libanon från ett inbör deskrig, citerar tidningen påven från mötet, med hänvisning till en icke namngiven ma ronitisk biskop. Benedictus XVI ska ha ma nat politikerna att noga betänka den kom mande utvecklingen.

Palestinafrågan Patriarken Gregorios III Lahams hälsnings anförande i S:t Paulusbasilikan på fredagen den 14 september avvek från den version som redan före besöket funnits tillgänglig på den officiella internetsajten för påvebe söket. I den först publicerade versionen före slog han att Heliga stolen skulle erkänna Pa lestina. Detta skulle vara ”ett modigt utslag av rättfärdighet och sanning”, som skulle göra Vatikanen till en ”pionjär för interna tionell rättvisa” och uppmuntra andra euro peiska stater att vidta liknande åtgärder. I det slutgiltiga talet hette det att ett erkän nande av en palestinsk stat skulle vara det mest värdefulla som de kristna och musli merna i den arabiska världen skulle kunna uppnå. På så sätt skulle utvandringen av kristna från Mellanöstern hejdas och vägen öppnas för en ”varaktig arabisk vår”.

Signum 6/2012

Aktuellt

Vatikanens hållning i den israelisk-pales tinska konflikten kallade Laham för ett ”mo digt agerande för jämlikhet, rättvisa och sanning” i en värld av politisk ojämlikhet. Vatikanens diplomati förordar allmänt en tvåstatslösning i Mellanösternkonflikten. Men man vill ändå här ansluta sig till det in ternationella samfundet och inte gå före. Vid ceremonin i den melkitiska kyrko byggnaden deltog även muslimer och krist na från andra trossamfund.

Libanon ska vara en förebild I mötet med politiker och religiösa företrä dare i Beirut krävde Benedictus XVI en ”ny förbrödringsmodell” för samexistensen mellan religioner, kulturer och folkgrupper. ”Det verbala och psykiska våldet måste få ett synbart slut”, sade påven på lördagen. Grundvalen för en sådan ”fredskultur” mås te vara ”det oförbehållslösa erkännandet av varje människas värde”. Våld innebär alltid ett angrepp på människovärdet ”för såväl offer som gärningsman”. Inför cirka 500 politiker, religionsföreträ dare och diplomater i presidentpalatset upp manade påven till dialog: ”Libanon uppma nas mer än någonsin att vara en förebild.” Troende från båda religionerna som umgås fredligt med varandra är redan en del av var dagen i vissa familjer. Detta måste vara möj ligt även på det samhälleliga planet, mena de påven. Dialogen mellan religioner och kulturer måste genomföras utan nedlåtenhet och i en atmosfär av ömsesidig uppskattning, fastslog påven i sitt tal. Detta är endast möj ligt i en medvetenhet om att det finns värden som är gemensamma för alla stora kulturer, eftersom de har sitt ursprung i människans natur. Religionerna lämnar ett ”avgörande bidrag” till ett ”bekräftande av existensen” av dessa värden, menade påven. Religions friheten rymmer en ”nödvändig samhälle lig och politisk dimension för freden”. Den underlättar en fredlig samexistens och ett harmoniskt sätt att leva tillsammans ge nom ”den gemensamma insatsen i tjänan

det i ädla uppgifter och i sökandet efter san ningen”. Förlust eller inskränkning av den grundläggande rätten till religionsfrihet be rövar däremot människan ”den heliga rät ten till ett helgjutet liv på det andliga pla net”, framhöll påven. En fredskultur förutsätter möjligheten att fatta beslut som ”går emot utbredda åsikter, handlingssätt, politiska och religiösa ideo logier”. Detta kräver en fredsfostran, som måste börja redan i familjen. Om fredshand lingar och deras effekter för det gemensam ma goda ”uppvärderas” väcker detta också intresset för fred. Men freden hotas också av profithunger. Arbetslöshet, fattigdom och korruption ut gör också angrepp på människors välmå ende och liv, menade Benedictus XVI: även utsugning, kommersialism i alla former lik som terrorism hotar freden. Påven vände sig särskilt mot ett ensidigt profitinriktat sätt att tänka. ”Näringslivs- och finanslogiken vill oupphörligen tvinga på oss sitt ok och ge tillgodohavandet företräde framför existen sen.” Det gäller att gå emot denna utveck ling genom en ”äkta solidaritet”. En sådan måste stödja alla politiska åtgärder och ini tiativ som arbetar för att förena alla folk ”på ett ärligt och rättfärdigt sätt”.

Söndagens mässa Under den stora mässan med mer än 300 000 deltagare i Beirut uppmanade på ven de kristna i Mellanöstern att engagera sig för fred och försoning. De måste verka som ”fredens och försoningens tjänare” i sin närmaste omgivning och utifrån sin po sition i samhället, sade påven. Detta blir ett ”väsentligt vittnesbörd” som det gäller att få till stånd tillsammans med alla människor av god vilja. Samtidigt uppmuntrade han de trängda kristna i Mellanöstern. Deras kroppsliga och själsliga lidanden är ”inte meningslösa”. I sin predikan framhöll påven att lidandet är en del av det kristna livet. Jesus själv var ingen ”allsmäktig politisk befriare” utan en ”lidande Messias”. Den som efterföljer ho

Signum 6/2012

Aktuellt

nom måste bereda sig på en besvärlig väg, ”som inte är maktens eller den världsliga berömmelsen väg”. Kristi efterföljelse leder ”med nödvändighet till försakelse”. Den be står i att ge sitt liv för Kristus och för hans budskap. I slutet av mässan överlämnade påven Mellanösternsynodens slutdokument till den katolske patriarken i regionen, liksom

till företrädare för Turkiets och Irans bis kopskonferenser. Mässan, i vilken bland andra även Libanons president, Michel Su leiman deltog, utgjorde kulmen på påvens besök i Libanon. per lindqvist

Källor

Kathpress och www.vatican.va

Rättelser I Signum nr 5/2012 publicerade vi fel för namn på författaren till artikeln ”Att vara ung, invandrare och katolik i Landskro na”. Rätt namn skall vara Anders Lundberg. Dessutom fick författaren till boken Person

och politik, en kritik av den världsliga statens människosyn fel namn. Rätt namn är Anders Bylander. I årsregistret och artikelarkivet kommer dock de rätta namnen att publice ras. Signum beklagar felaktigheterna.

Spiritualiltet

Hildegard som projektionsyta av mirja kutzer Hildegard av Bingen är en lysande personlighet. Några ser i henne den gudsnära mystikern vars exempel kan lindra plågorna från ett sekulariserat samhälle och från en förnuftstyngd teologi. För andra är hon en kleruskritisk kyrkoreformator, en tidig feministteolog eller en holistisk läkare. Det är på tiden att man också uppmärksammar henne som sin tids systematiska teolog.

oktober kommer Hildegard av Bingen att utnämnas till kyrkolärare. Andrea Tor nelli, Vatikanexpert, offentliggjorde ny heten i den italienska tidningen La Stampa i december förra året och processen är långt framskriden. Hildegard av Bingen kommer att bli den fjärde kvinnan som föräras titeln kyrkolärare. Den tionde maj upptog Bene dictus XVI Hildegard av Bingen i listan över

heliga och det liturgiska firandet av denna benediktinnunna, som tidigare begränsat sig till det tyskspråkiga området, står där med öppet för hela kyrkan. Om man får tro en omröstning gjord i tv hör Hildegard av Bingen till de ”främsta tys karna”, vilkas betydelse inte begränsas till deras samtid. Och faktum är att man stöter på gestalten Hildegard av Bingen inom en

Signum 6/2012

Skola

Kunskap i skolan! Hur mycket som helst? av jan-olof hellsten – Fakta och funderingar kring en sällan nämnd kunskapsexplosion.

början av 2012 kom ett förslag från ut bildningsministern som innebär att ton åringar som ”saknar förutsättningar” att ta sig igenom gymnasieskolans yrkes program skall kunna välja en kortare ut bildning. I första hand tänkte han sig att de skall kunna välja bort de akademiskt teore tiska ämnena. I september har förslaget ta git fastare form och ingår i regeringens bud get. Man inför en kortare gymnasieutbild ning om ett till två år som består av ett urval kurser från ett treårigt yrkesprogram. Stu dietrötta ungdomar får på så sätt chansen att fullborda en gymnasial utbildning. Utbildningsministerns förslag är en ak tuell formulering av en fråga som har varit aktuell så länge det har funnits formell skol utbildning och som handlar om innehållet i utbildningen: dels om vilka ämnesområden som skall täckas, dels om hur stoffet skall avgränsas. Under långa tider skedde all utbildning i hemmen eller som lärlingspraktik på arbets platser. Skolorna i Europa byggdes upp kring katedralerna och hade till uppgift att utbil da präster vilket givetvis präglade innehål let. När samhälle och yrkesliv blev alltmer komplext uppstod behov av formell utbild ning även på andra områden. Utan att be kymra oss om den exakta kronologin kan vi se hur skolutbildning skapas kring moderna språk, statskunskap och ekonomi, ofta med

staten som huvudman. Så småningom kom mer även naturvetenskapliga ämnen, så kal lade realia, in i den offentliga utbildningen – inte utan protester från sådana som mena de att kunskaper i dessa ”låga” ämnen inte behövde samhällets sanktion. Så långt är formell skolgång något för ett fåtal privilegierade, men under sjuttonhund ratalet väcks idéer om en allmän grund utbildning för alla. Sverige får 1842 sin lag om obligatorisk folkskola – inte utan protes ter från bönder och föräldrar som förlorade billig/gratis arbetskraft. Under det följan de århundradet vande man sig vid obliga toriet. Allt fler sökte sig också till den högre utbildningen vid läroverken. Vid mitten av förra seklet fanns två skolsystem. Den sex-/ sjuåriga folkskolan var obligatorisk men ett fåtal lämnade den tidigare och sökte sig till realskolan för att efter fyra eller fem år av lägga realexamen varefter man kunde gå vidare till gymnasiet och studentexamen. Statistiken är osäker men kring 1940 var det cirka 7–8 procent av årskullen som gick i re alskolan och kanske 4 procent i gymnasiet. De ämnen man läste i folkskolan och real skolan var utvalda för att ge en grund för att hantera vardagen samt insikt i det som då betraktades som allmänbildning. På gym nasiet fanns dels latin-linjen med klassiska språk, dels real-linjen med undervisning i fysik, kemi och biologi. Ämnesstoffet var be gränsat och det fanns, inom samtliga skol

Signum 6/2012

Skola

former, gott om tid att både befästa kunska perna och att fördjupa förståelsen. Men inte länge till.

Kunskapen växer ur kostymen Nu gjordes nämligen en upptäckt som i hög grad skulle påverka skolsystemets utform ning i framtiden: att det i världen ständigt skapades ny kunskap i ett oerhört tempo. Detta, som kom att kallas ”kunskapsexplo sionen”, omfattade både fältet av ämnesom råden och mängden kunskap inom respek tive område. Fenomenet i sig fick inget stort genomslag i det offentliga samtalet om sko lan. Begreppet ”kunskapsexplosion” nämns sällan i utredningsbetänkanden och pro memorior, där man hellre hänvisar till ideo logiska ställningstaganden. Trots det kan man nog säga att samtliga följande skolre former i grunden har varit försök att hantera det snabbt växande kunskapsfältet. Den första kommer 1962 för grundskolan och 1965 för gymnasiet. Grundskolerefor men innebär att alla ungdomar samlas i en gemensam nioårig skola. De tre fjärdedelar av ungdomsgruppen som tidigare lämnat skolan efter sex/sju år skall i fortsättningen gå kvar några år till. Den ideologiska moti veringen handlar om jämlikhet och rättvisa villkor. Denna effekt kunde lika väl ha upp nåtts med till exempel en sjuårig (obligato risk och gemensam) grundskola och ett fem årigt gymnasium. Skolpliktens ökade längd är snarast föranledd av att den kunskaps grund som ansågs nödvändig breddats vä sentligt. Insikten om det vidgade kunskapsfältet avspeglar sig tydligt i den skola som kon struerades som påbyggnad på grundsko lan. Nya ämnesfält får stor plats i struktu ren; gymnasiet får fem linjer, några med fle ra varianter. För att tillgodose ett ökat kun skapsbehov för olika branscher skapas en helt ny skolform: den tvååriga fackskolan med tre linjer. En åtgärd som får stort utrymme i debat ten är att studentexamen avskaffas. Den har egentligen redan spelat ut sin roll eftersom

man sedan länge har tillämpat en kontinu erlig utvärdering av elevernas prestationer, men den hade stort symbolvärde framför allt som markering av grupptillhörighet. Detta symbolvärde ligger bakom de ideologiska skäl som får motivera avskaffandet. En lika viktig orsak torde det vara att studentexa men som examinationsform kräver ett ge mensamt kunskapsinnehåll i hela landet. Så länge man höll sig inom de traditionella gymnasiernas begränsade kursbeskrivning var det inga stora problem. När man däre mot ställs inför en rymd av nya ämnesområ den och en oöverskådlig ny kunskap inom de traditionella ämnena som skall pressas in i, visserligen utökade men ändå, snäva tidsramar kommer saken i ett helt annat läge. Det sätt man väljer för att hantera kun skapsmassan gör det också omöjligt att be vara en rikslikare för innehållet.

Vägval Egentligen är det en icke-väg som väljs för både grundskolan och gymnasieskolan. Några ställningstaganden till kunskaps explosionen görs knappast. I stället fylls ämnesbeskrivningarna med allt mera stoff. Nya kunskapsområden formuleras inom ämnena och nya ämnen skapas. Nästan ingenting tas bort. Allt skall in. Den ökande kunskapsmängden osynliggörs dels genom att man inte explicit nämner den och inte heller de problem den medför, dels genom att de nya ämnena inte ges en synlig plats på schemat och inte heller kallas ämnen utan ”speciella moment” som skall behandlas i olika ämnen och i samverkan mellan ämnen utöver det direkta ämnesstoffet. Ekonomisk fostran och konsumentkunskap är exempel på sådana icke-ämnen. Trots osynliggörandet kvarstår problemen i det praktiska skolarbetet: det går inte att hinna med allt det här. Lösningen är lika ge nial som enkel. De enskilda ämnenas späck ade kursplaner är indelade i huvudmoment och det är endast dessa som är obligatoris ka. Varje huvudmoment skall behandlas men det finns inga centrala direktiv om vil

Signum 6/2012

Skola

ket stoff eller hur mycket som skall tas med i respektive moment. I till exempel filosofi på gymnasiet kan man välja att lägga två tim mar på logik och trettio på etik. Eller tvärt om. (Givetvis omöjliggörs studentskrivning ar när principen tillämpas på latin eller fy sik.) Trots detta blir det i praktiken så att de enskilda lärarna försöker hinna med nästan allt av det som kursplanerna beskriver. Men eftersom den utmätta tiden är densamma som förut blir resultatet en ytligare kunskap och en krävande tidspress. Det är nu stres sen blir ett omfattande problem för lärare och elever i alla skolformer. För elevernas del förvärras den av det relativa betygssys temet. Tidigare betyg relaterade till ganska konkreta kunskapskrav. Dessa var stabila under lång tid. En gymnasist kunde till ex empel förbereda sig för studentskrivningar i fysik genom att öva på tio år gamla prov. I det nya skall varje elev jämföras med pre stationerna hos samtliga elever i landet som samma år läser samma kurs. I praktiken blir det oftast klasskamraterna man jämförs, med men effekten är densamma: det fanns ingen övre gräns, ingen A-nivå som begrän sar studiearbetet. Man kan vara hur duktig som helst, om det finns några som var duk tigare får man ändå inte det högsta betyget. Betygssystemet tjänar också till att dölja kunskapsexplosionen. Betygen säger ju nu ingenting om vad man lärt sig, hur mycket eller hur väl. De visar bara hur den enskil da elevens prestationer förhåller sig till de andras. I läroplanerna från 1960-talet tar resone mang kring pedagogik och metodik en stor plats – ett utslag av tron på social ingenjörs konst som var på modet vid denna tid. Här introduceras till exempel den pedagogiska princip som får namnet MAKIS (motivation, aktivitet, konkretion, individualisering, samarbete). Tanken är att man med en för bättrad undervisningsmetodik skall effekti visera undervisningen. Att effektivisering en nödvändiggörs av kravet på alltmer kun skap blir aldrig explicit utsagt. Senare skolreformer har alla präglats av

samma icke-väg. Frågan om den svällande kunskapsmassan har sällan blivit explicit belyst och definitivt inte seriöst analyserad. Det är ändå lätt att se hur den har styrt de nya läroplanerna.

Skolreformen 1969–1970 1970 omstruktureras både gymnasiet och grundskolan. Förändringarna i grundsko lan är stora: högstadiets yrkespraktiska lin jer tas bort och samtliga elever motas in i den akademiska lärdomstraditionen. An talet huvudmoment ökar i de enskilda äm nenas kursplaner och fylls med mera stoff. Lågstadiet får ett nytt ämne då engelskun dervisningen inleds redan i årskurs tre. Nya speciella moment tillkommer på samtliga stadier: det är nu som könsrollsfrågor, sex ual- och samlevnadsfrågor, internationella frågor och miljövårdsfrågor gör sitt inträde i skolan. Dessa får bara en begränsad egen plats i kursplanerna. I huvudsak skall de be handlas ”ämnesövergripande”. Det är stora stoffmängder som här baxas in bakvägen. När det gäller gymnasiet är den stora för ändringen att den samlar upp (nästan) all utbildning efter grundskolan. I den nya gymnasieskolan ingår det som tidigare ut gjorde gymnasiet och fackskolans linjer. Även yrkesutbildningen integreras och får en liknande struktur som de övriga tvååri ga linjerna. I form av obligatorisk svenska och tre veckotimmars tillvalsämnen inleds även den akademisering av yrkesutbild ningen som kulminerar 1994. Kursplanerna för gymnasiet genomgår en liknande förändring som kursplanerna för grundskolan, men inte i samma omfattning. Nytt skall in, inget skall bort. Det nya studieoch yrkesorienteringsprogrammet skall ock så hinnas med vid sidan av de traditionella ämnena. Den ökade stoffmängden diskute ras inte, men nya pedagogiska grepp prövas för att hantera den. Ett som blir mycket om diskuterat är de så kallade temastudierna i historia som innebär att eleverna inte be driver ett traditionellt kronologiskt studium utan väljer teman att studera: en epok, ett

Signum 6/2012

Skola

specifikt historiskt problemområde eller dy likt. Eftersom de har cirka 300 lektionstim mar kronologiskt historiestudium i bagaget från grundskolan borde metoden ha kunnat utnyttjas till att tränga in i historisk arbets metodik och problemformulering. De lärare som skall leda arbetet är emellertid inte ut bildade för sådant och får heller ingen rele vant fortbildning. I praktiken blir därför te mastudierna oftast bara ett sätt att ”hinna med mer”. I grundskolan introduceras inga nya pe dagogiska grepp, men de ”effektiviserande” metoder som lyftes fram 1962 används i allt större utsträckning, ofta i förvrängda for mer. Individualisering och aktivitet blir till ett arbete med stereotypa ifyllnadsuppgif ter (stencilraseriet), en arbetsform som bre der ut sig nästan lavinartat. På så sätt kan en stor mängd stoff behandlas på bekostnad av den fördjupning som lärargenomgång och grupparbete kunnat ge. Även grupparbete na får för övrigt ofta en sorglig utformning i form av illa planerade uppgifter med enda syfte att hinna med ett utökat stoff. I stället för fördjupning får grupper av elever söka fakta inom olika delmoment och när de se dan redovisar sitt arbete tänks alla elever få del av allt. Förklaringen ligger delvis i en strävan att ”hinna med kursen” men också i att mycket få lärare har fått utbildning/fort bildning i grupparbetsmetodik.

1980 års grundskolereform Det här är en intressant skolreform, eftersom den så tydligt visar att centrala beslut bara är ett i raden av de faktorer som förändrar sko lan. 1980 är året då grundskolan skall orga niseras i arbetsenheter med sammanhållna lärarlag. Reformen möter stort motstånd och får genomslag först efter en tioårsperiod. Det är också meningen att de enskilda samhälls vetenskapliga ämnena skall försvinna och ersättas av ett sammanslaget samhällsori enterat ämne. En likande sammanslagning skall ske med de naturorienterande ämnena. Ett betyg skall ges i No respektive So. De be tygsblanketter som fastställs används emel

lertid mycket sparsamt. I stället fortsätter lä rarna, ofta med skolledningarnas godkän nande, att sätta betyg i de tidigare ämnena. Efter ett år får de centrala myndigheterna backa och godkänna status quo både i fråga om undervisning och om betygsättning. När det gäller kunskapsstoffet följs sam ma modell som tidigare. Nytt bakas in, men nästan ingenting tas bort. Nya ämnesöver gripande moment introduceras, de får ofta en egen plats i kursplanen för No eller So men skall också få utrymme inom övriga ämnen. Ett helt nytt ämne, teknik, införs. I de enskilda kursplanerna fortsätter ökning en av lärostoff. På högstadiet bereds delvis ny plats genom att huvudmoment flyttas ner till lägre stadier. Matematik är ett tyd ligt exempel på en sådan fortlöpande trend. Datalära, som nämndes 1969 och som inte alls fanns med 1962, får nu (naturligtvis) en tung plats. Statistik, som inte alls studera des 1962 men som dök upp redan på mellan stadiet 1969, återfinns nu i lågstadiets kurs plan. Koordinatsystemet som 1962 bara stu derades i högstadiets särskilda (avancerade) matematikkurs återfinns nu på mellanstadi et. 1962 började man med geometri på mel lanstadiet, 1980 studerar lågstadiets elever geometriska grundbegrepp. Den stora för ändringen när det gäller matematik är ändå att man tidigare kunde välja mellan allmän och särskild kurs. 1980 upphör den möjlig heten. Alla elever skall nu läsa samma ma tematikkurs som i huvudsak blir densamma som den avancerade men med vissa tillägg. Eftersom engelskan på samma sätt begrän sas till en enda (avancerad) kurs innebär 1980-års skolreform en mycket stor utvidg ning av lärostoffet för c:a hälften av grund skolans elever. I likhet med skeendet vid tidigare refor mer sägs det inte mycket om den ökande stoffmängden, men ett sätt att hantera den presenteras genom ett officiellt återinföran de av läxor. De två föregående läroplanerna hade framhållit att huvuddelen av skolarbe tet skall ske i skolan. 1980 hävdas att ” hem uppgifter för eleverna utgör en del av sko

Signum 6/2012

Skola

lans arbetssätt”. Läxornas uppgift är emel lertid förändrad. Medan de i den äldre sko lan var ett sätt att bearbeta, fördjupa och be fästa kunskaper blir de nu ett sätt att utöka kunskapsinnehållet. Hemläxorna blir ett nödvändigt verktyg för att hinna med kur sen.

Skolreformerna 1994 I början av 1990-talet förändras villkoren för skolverksamheten. Det är å ena sidan en ekonomisk reform: tidigare hade staten detaljstyrt utbildningen genom riktade bi drag till olika klart definierade verksam heter. Nu får kommunerna i stället en total summa som de efter eget skön fördelar dels mellan olika verksamheter, däribland ut bildning, dels inom respektive verksamhet. Å andra sidan är reformen organisatorisk: kommunerna får fria händer att organisera sin skolverksamhet. Tidigare hade till exem pel beslut om gymnasieutbildningar fattats på statlig eller länsnivå. Nu får varje kom mun frihet att inrätta gymnasium och av göra vilka utbildningar man skulle ha och hur många elever på varje. Den statliga styr ningen skall ske via målformuleringar och lagstiftning, inte genom tilldelning av peng ar och instruktioner. De strukturella förändringarna är stora. Grundskolans stadieindelning försvinner och med den blir det även slut på den års kursvisa timfördelning som skolan hittills har haft. I stället fastställs nationellt ett an tal undervisningstimmar i varje ämne för hela grundskolans nioårsperiod, medan timmarnas fördelning på olika årskurser överlåts åt lokala skolpolitiker och tjäns temän. Den stora förändringen sker i gym nasieskolans yrkesutbildningar. Samtliga blir treåriga. Det bör väl tolkas som att be slutsfattarna sett ett starkt ökat kunskaps behov och tagit konsekvenserna i form av en ökad studietid. En sådan tolkning störs av att den största delen av tidstillägget slukas av så kallade kärnämnen, det vill säga aka demiskt teoretiska ämnen som inte har med yrkesinriktningen att göra och som elever

na redan studerat i många år i grundskolan. Det argument som framförs: att höja statu sen på yrkesutbildningen verkar minst sagt underligt, eftersom det inte är yrkesteorin som prioriteras. Ett annat argument, att alla skulle få en grundläggande högskolebehö righet, verkar också irrelevant med tanke på att eleverna valt en yrkesutbildning. Utre darna har uppenbarligen förstått de ökande kraven på avancerad kunskap inom de fles ta yrken men inte sett någon sätt att hante ra det. Bortsett från yrkesutbildningarnas extra år hanteras kunskapsexplosionen huvud sakligen på ett annat sätt. Utbildningen blir kursutformad, det vill säga den byggs upp av ett stort antal fristående kurser med gan ska stor valfrihet för de studerande. På så sätt kan en mycket stor kunskapsmassa in lemmas i gymnasiet genom att spridas ut på olika elever. Ett vackert exempel på postmo dernistisk problemlösning!

Nu var det 2011 Den senaste skolreformen är bara ett år gam mal. I sak innebär den inte mycket nytt, men andan och tendensen är förändrad. Den in troducerar en annan, mer auktoritär, syn på skola och elever. Den detaljerade upp räkningen av tänkbara disciplinåtgärder i skollagens femte kapitel skänker väl mest ett löjets skimmer åt texten men är framför allt ett exempel på den skarpa tonen liksom kraven på att ”ogiltig frånvaro” skall mar keras i terminsbetyget. Lite tillspetsat kan man säga att i läroplanerna från 1962 och 1969 är grundskoleeleverna barn som skall fostras, vårdas och tas om hand. 1980 och 1994 är de självständiga individer som sätter upp mål och tar ansvar för sin egen framtid. 2011 är de en samhällsinvestering och sna rast något slags motståndare. Vissa kosmetiska förändringar görs. Till exempel ”införs” en gymnasieexamen som egentligen bara är ett nygammalt namn på det som man sysslat med under de senas te 30 åren. Den ökande kunskapsmängden hanteras med samma icke-väg som tidiga

Signum 6/2012

Skola

re. Nytt stoff stoppas in utan kommentarer. Det är intressant att som moment i högsta diets matematik finna räta linjens ekvation, som för mig (1956) var gymnasiekunskap samt kombinatorik, som många tyckte var svårt när vi för första gången stötte på det på universitetet. Den metod för sovring som fanns i tidigare läroplaner, att några huvud moment kan hanteras styvmoderligt, tycks vara passé. Allt skall läsas – vilket markeras av en ökad användning av nationella prov. Ansvaret för att hantera kunskapsexplo sionen läggs nu helt på den enskilda elev en. Denna tendens fanns antydd redan 1993 men förstärks genom återinförandet av ett betygssystem med fem godkända nivåer. Så skapas en situation där den enskilda eleven ständigt kan sätta målen högre. I och med att betyg nu sätts redan från årskurs sex får man också en tidig inskolning i en så dan arbetsmentalitet. Modellen är hämtad från skolsystemen före 1962 och fungerade nog bra som stimulans i folk- och realskolan med dess begränsade kunskapsstoff. I dag får den en annan funktion. I stället för den sovring av stoff och färdigheter som borde utföras av sakkunniga vuxna hetsas nu oer farna ungdomar till att försöka tillgodogö ra sig en mycket stor och ständigt växande kunskapsmängd. De senaste 60 årens skolreformatorer har arbetat i skuggan av en ofattbar ökning av kunskap utan att explicit ta ställning till den. I olika omgångar har de ändå tagit (ett begränsat men dock) ansvar och sökt vägar att hantera kunskapsexplosionen. I den senaste reformen läggs däremot ansva ret mycket tydligt på eleverna, vilket också markeras av utbildningsministerns olika ut talanden. Även det förslag som inledde arti keln går i samma riktning. Det är ett försök att sortera bort skrymmande stoffmängder men framställs inte som ett resultat av insik ten att yrkeselever behöver andra kunska per än de ämnen de redan läst i grundsko lan. I stället är det ungdomarna som bränn märks. Skolans oförmåga att seriöst hante ra stoffträngseln framställs som enskilda

elevers misslyckande. Utsorteringen av ir relevant stoff är enligt utbildningsministern inte tänkt att leda till en mera adekvat yrkes utbildning utan till ett slags lägre nivå som ”leder till jobb som kanske inte är lika kva lificerade eller lika välavlönade”.

Ett slags facit Under de senaste 60 åren har svenska sko lan reformerats ett antal gånger men någon seriös analys av kunskapsbehovet har inte gjorts i fråga om vare sig innehåll eller om fång. En följd av detta är att urvalet av äm nen följer en mer än tvåtusen år gammal kunskapstradition. Det tycks snarare vara tillgången på lärare än elevernas kunskaps behov som styr urvalet. Stoffmängden i de traditionella ämnena tillåter inte heller att nya studieområden etableras. Till exempel tar överavancerad matematik upp en stor plats i grundskolans kursplaner, men den källkritik, som en ökande internetanvänd ning kräver, nämns inte eller viftas bort i en bisats. Den obligatoriska fysiken och kemin sträcker sig långt utöver vad som krävs i en vanlig medborgares liv. Gruppdynamik och stresshantering saknas däremot trots en ex plosiv utveckling av ungas kosmetikopera tioner och självskadebeteende. Både histo ria och samhällskunskap tar stor plats, men kommunikationssociologi studeras inte alls av grundskolans ”messande” och twittran de elever. Må vara att andra kanske skulle välja andra exempel, faktum kvarstår att en mängd livsviktig kunskap inte får något ut rymme i läroplanerna. Reformarbetet har ändå påverkats av den expanderande tillgången till kunskap i form av ständiga tillägg till kursplanernas stoff. Eftersom den skolförlagda studietiden nästan inte ökat alls har resultatet blivit en tidspress som rimligen drabbar kvaliteten i utbildningsresultaten. Även om en sådan kvalitetssänkning är svår att blottlägga, så måste man anta att inlärningen går djupa re om man kan ägna tio timmar åt ett mo ment än om man måste klara det på fem. En allvarligare följd av tidsnöden är den ohäl

Signum 6/2012

Skola

sosamma stressen. Statistiken från WHO undersökningar om ungdomars hälsa visar hur stressrelaterade hälsoproblem kontinu erligt ökat bland ungdomar upp till dagens nivå där 28 procent av svenska 15åriga flic kor drabbas av huvudvärk mer än en gång i veckan och lika hög andel har sömnproblem lika ofta. Ännu mer alarmerande är nog att ett sådant symtom som yrsel (!) rapporte ras mer än en gång i veckan av 15 procent av flickorna. Statistiken för pojkar uppvisar en liknande men långsammare ökning. Givet vis är skolarbetet inte den enda boven i dra mat. Tillsammans med andra stressfaktorer spelar den ändå en, troligen dominerande, roll i den värld av krav som omger en ung människa i dag. Reformatorernas oförmåga att hantera kunskapsexplosionen har också lett till att elevernas familjer alltmer och mer dras in i skolarbetet. Före 1962 förekom det att för äldrarna till den minoritet av ungdomar som gick i realskolan förhörde sina barn på läxorna. Annars var det mycket ovanligt att föräldrar konkret deltog i barnens studier. I dag ses föräldrarnas möjligheter att hjäl pa till i skolarbetet som en nödvändighet för framgångsrika studier på alla nivåer. Ele ver som inte kan få detta stöd betraktas som ”missgynnade”. En allt större del av den tid

som unga tillbringar tillsammans med sina föräldrar ägnas alltså åt skolarbete i stället för åt introduktion i livskunskap och rekrea tion.

Samfundsreaktioner – eller snarare brist på Kyrkor och samfund har för det mesta inte haft mycket att säga om skolreformerna. De enda mera omfattande reaktionerna har kommit i samband med att religionsämnets ställning har ”hotats” i form av minskad tilldelning av lektionstimmar. Samfunden har värnat om skolans religionsundervis ning utan att reflektera över vilken betydel se obligatoriet har för elevernas attityder. Det är möjligt att ämnet vaccinerat många mot en personlig tro snarare än att bereda vägen. När det gäller skolan som existentiell mil jö har det däremot varit tyst. Den allt stör re arbetsbelastning som kunskapsexplosio nen medfört och den därmed ökande ohäl san framkallar inga protester. Inte heller det allt större kravet på föräldraengagemang i barnens skolarbete. En sådan insnävning av familjelivet borde väl ändå dra igång alar met i de samfund och kyrkor som vill värna om familjen?

Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har genom Andliga övningar lämnat en rik källa till andlig utveckling. Jesuiterna i Sverige ger ignatianska reträtter i olika former: introduktioner, veckoslutsreträtter, i vardagen, samt 6–8 dagars reträtter. Utbudet uppdateras kontinuerligt på vår hemsida

www.jesuiterna.se

Signum 6/2012

Bokrevy

ra ”kristen renhet” i riket (s. 212), beskriv ningen av vad som menas med en geniza är helt förvirrad (s. 281–282), och Haile Se lassie sägs ha mördats 1974 ”av marxisten Dergue” (s. 616). ”Dergen” var emellertid den term som användes om Etiopiens dåva rande marxistiska statsledning, ingalunda namnet på en person. Vidare används ordet ”evangelist” helt felaktigt (t. ex. s. 674); av sammanhanget framgår att vad som avses är evangelikala kristna, vilket är något helt annat än evangelister. Till sist ett par exempel som visar på bris tande lokalkännedom om Jerusalem: Det finns ingen ”Himmelsfärdskatedral” på Si onberget (s. 665); Författare/översättare har inte gjort åtskillnad mellan Jesu ascensio och Jungfru Marias assumptio. Vidare sägs förgården till Jungfru Marias grav vara ”hopsjunken” (s. 666); hur tänker sig över sättaren, att en hopsjunken förgård ser ut?

Det är i verkligheten en bred stentrappa som leder ner till förgården som ligger längre ner i Kidrondalen än landsvägen strax intill. Den här ganska långa listan med exem pel på felaktigheter skulle kunna göras åt skilligt längre, men det skulle bara ge ett onödigt gnälligt intryck. Det är emellertid min uppriktiga önskan, att Montefiores bok får en sådan spridning att en andra svensk upplaga kan se dagens ljus, och då erbjuder sig ett tillfälle att rätta till det som inte blivit helt lyckat nu. Boken är nämligen sällsynt levande skriven, och där har vi att tacka både författare och översättare för en gi vande och berikande läsupplevelse. Och Je rusalem kommer med fullständig säkerhet att förbli i världshändelsernas brännpunkt även i framtiden, varför vi har all anledning att se fram mot nästa upplaga av Montefio res bok. tord fornberg

Informationer

Var Jesus gift? Den frågan aktualiserades härom veckan, när en av världens ledande experter på koptiska texter från senan tiken, professor Karen King från Harvard University, pre senterade ett papyrusfrag ment från 300-talet. Papyren har åtta rader text med en vid första påseendet sensatio nell upplysning: ”Jesus sade till dem: Min hustru (tahime) kan bli min lärjunge […] Vad mig beträffar, jag är med henne (tishoop nemmac), för att …”. En Maria, säkerligen

Maria från Magdala, nämns på raden före, och det måste vara hon som avses. Tanken att Jesus och Maria från Magdala hade en särskilt nära relation är inte ny utan kommer till uttryck i många texter från 100–300-talen e. K r., hemmahörande i de kretsar där kristendom och gnosticism möttes och alle handa blandformer uppstod. Ett exempel på en sådan skrift är Marias evangelium med en fiktiv dialog mellan apostlar na och Maria om auktoriteten i kyrkan. Hon gör där anspråk

Signum 6/2012

på att inneha en hemlig up penbarelse från Jesus, vilket flertalet apostlar med Petrus i spetsen ifrågasätter eller för nekar. Enligt Filippusevange liet 63–64 älskade Jesus hen ne mer än apostlarna, och det sägs att han ofta kysste (häl sade) henne på, ja vad då? Det förargliga är att vårt enda manuskript har en lucka just här. Men det är många som velat läsa in en erotisk ny ans och på så sätt underbyg ga tanken på Maria från Mag dala som kyrkans mänskliga auktoritet.

Informationer

Den nu funna texten mås te ses i det här sammanhang et. Upphöjandet av Maria tar sig här det ovanliga uttrycket att hon sägs vara Jesu hust ru; hon blir därmed den som står Jesus ojämförligt närma re än vad hans apostlar nå gonsin kan göra. Papyren be kräftar det vi länge vetat om vad som kunde ske när kris tendom och gnosticism möt tes men lägger föga nytt till denna kunskap.

tord fornberg

Fängelse för påvens butler Påvens förre butler, Pao lo Gabriele, dömdes lörda gen den 6 oktober till fäng else i ett år och sex månader för stöld av hemliga doku ment ur påvens arbetsrum. Därmed fällde domaren Giu seppe della Torre en mildare dom än vad åklagaren hade krävt. Åklagaren hade krävt tre års fängelse för ”grov stöld”, men nu blev domen i stället 18 månader för ”stöld av betydande vikt”. Som för mildrande omständigheter betraktade domaren att Gab riele handlat i god tro och att han inte tidigare straffats för något brott. Gabriele själv förklarade ef ter rättegången att ”jag kän ner mig inte som en tjuv.” Straffet får Gabriele avtjä na i Italien – förutsatt att han inte beviljas benådning av påven, Benedictus XVI. På vens presstalesman Federico Lombardi förklarade i ett ut talande efter rättegången att det är mycket troligt att på

ven kommer att benåda Gab riele.

ulf jonsson 2012-10-06

Biskopssynod om nyevangelisering Med en uppmaning till att återuppväcka den krist na tron i det sekulariserade samhället inledde påven Be nedictus XVI söndagen den 7 oktober den 13:e ordinarie biskopssynoden. Det är kyr kans uppgift att på nytt för medla glädjen i tron, hoppet och kärleken till de troen de som blivit likgiltiga, sade han vid en stor mässa på Pe tersplatsen. Till och med den 28 oktober kommer 400 synoddeltagare, varav 262 kardinaler, patriar ker och biskopar liksom 140 experter, observatörer och gäster att överlägga om stra tegier för nyevangelisering. Den antalsmässigt största sy noden har temat ”Nyevange liseringen för överlämnandet av den kristna tron”. Under tre veckor kommer deltagare från alla biskops konferenser att diskutera hur kyrkan ska kunna motver ka den utbredda troströtthe ten, främlingskapet och ut tåget av katoliker samt till bakagången av religiös prax is. Det handlar här mindre om frågor om mission bland icke-troende utan synoddel tagarna riktar blicken mot de kristna länderna i väst, där människorna alltmer fjärmar sig från kyrkan. Kyrkomötet hoppas få spe ciella impulser från två stora jubileer: öppnandet av Andra

Signum 6/2012

Vatikankonciliet för 50 år se dan och 20-årsjubileet av of fentliggörandet av kardinal Schönborns resultat av sitt fem år långa arbete med att sammanställa Katolska kyrkans katekes. I många lokalkyrkor upp lever man i dag en försvag ning av troslivet, antalet gudstjänstbesök minskar lik som även antalet präster, en ligt biskoparnas analys, som synoddeltagarna fått ta del av. Erkännandet av läroäm betets auktoritet avtar, kyr kotillhörigheten blir alltmer privatiserad samtidigt som det råder ett kyrkofientligt klimat. Dessutom kommer överlämnandet av den egna tron till den nästkommande generationen alltmer i skym undan. Vid nyevangeliseringen handlar det inte om ett ”nytt evangelium”, enligt synod underlaget. Snarare gäller det att hitta ett ”tidsanpassat kristet svar på människors och befolkningars behov uti från dagens kulturella, soci ala, ekonomiska och politis ka förutsättningar”. För detta måste kyrkan ”tolka nya sce narier”, som har uppkommit under de senaste decennier na. Därför har synoddelta garna riktat blicken mot den långvariga sekularisering en, som i dag mindre tar sig uttryck i ett direkt förnekan de av Gud utan snarare i en mentalitet som utesluter Gud från det mänskliga livet. Vidare måste kyrkan räk na med migrationsfenome net. Mötena och blandningen

Innehåll Signum nr 6/2012 årgång 38 Ledare

Liturgi

1 ulf jonsson

37 linnea lindblad

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Aktuellt

Dialogen med de icke-troende

Redaktion

Boxningshandskar och silkesvantar – Ateisten Dawkins och kardinal Ravasi i Stockholm.

3 klaus misgeld

Vad menar EU och FN med ”respekt för religion”? – Om yttrande- och religionsfriheten.

5 per lindqvist

Ett hoppets tecken som väcker strid – påven i Libanon – Maningar, förmaningar och uppmuntran.

9 rättelser 5/2012 Spiritualiltet

9 mirja kutzer

Hildegard som projektionsyta – Hildegard av Bingen är en lysande personlighet i vars strålglans många vill spegla sina tankar.

15 hildegard av bingen

Kristi bröllopsgåvor till Bruden – Förkortad översättning av den sjätte visionen i den andra boken av Scivias.

Skola

17 jan-olof hellsten

Kunskap i skolan! Hur mycket som helst? – Fakta och funderingar kring en sällan nämnd kunskapsexplosion.

Medicinsk etik

24 mikaela luthman

Gud i palliativ vård? – Religionen löser inte lidandets problem men ger hjälp att hantera existensen.

30 hanspeter schmitt

Gränsdragningar i livets slutskede – Om etiskt godtagbara förhållningssätt i dödens närhet.

Chrysostomosliturgin nu på svenska – Om översättningsarbetet med den gudomliga liturgin.

44 ulf jonsson

Att möta dem som inte tror – intervju med kardinal Gianfranco Ravasi – Med anledning av att Hedningarnas förgård arrangerats i Stockholm.

Analyser och rapporter

50 heiner bielefeldt

Bokrevy

55 magnus nyman

Mot undergången – Erik Petersson och Annika Sandén: Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid.

56 fredrik heiding

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

De stora humanisterna – Jonathan Arnold: The Great Humanists: An Introduction.

60 tord fornberg

Livfullt om Jerusalem – Simon Sebag Montefiore: Jerusalem. Biografin.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 370:– studerande 225:– övriga Europa 400:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 370:– v.g. kontakta expeditionen.

59 johan a. stenberg

Konsumentgenetik – en genteknisk utopi? – Lone Frank: Mina vackra gener.

Prenumeration 2012

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Tryckt hos Grafiska Punkten issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 november 2012.

sverige porto betalt port payé 6/2012

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Boxningshandskar och silkesvantar

Urval av kUrser vårterminen 2013

Vad menar EU och FN med ”respekt för religion”?

Happiness

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Brian Palmer

Påven i Libanon

Kyrkan och kyrkans liv – ecklesiologi med mariologi

Mirja Kutzer

Kursen ges i Vadstena. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Tomas Orylski

Hildegard som projektionsyta

Klassiker i tyskspråkig 1900-talslitteratur

Hildegard av Bingen

Kursen ges i Stockholm. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Elisabeth Stenborg

Litteraturvetenskap för teologer Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Helena Bodin

Teologisk antropologi

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Gösta Hallonsten

2012

Kristi bröllopsgåvor till Bruden Jan-Olof Hellsten

Vårterminen 2013 ges även Utbildningsprogrammet i teologi och A-kursen: Halvfart, Uppsala och distans.

Kunskap i skolan! Hur mycket som helst? Mikaela Luthman

Gud i palliativ vård? HansPeter Schmitt

Vadå kristen humanism?

Kursen ges i Uppsala och på distans. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Anders Piltz och Fredrik Heiding

Gränsdragningar i livets slutskede

Kunskapens vägar – En kurs i kunskapsteori

Linnea Lindblad

Chrysostomosliturgin nu på svenska

Kursen ges i Uppsala och på distans. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Erik Åkerlund

Kursen ges i Uppsala. 7,5 högskolepoäng. Kursledare: Magnus Nyman

www.newman.se

www.signum.se

Omvärderad reformationstid

Heiner Bielefeldt

Hotad, trängd eller förföljd – kränkningar av kristna minoriteters religionsfrihet