Signum 6 2014

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 6/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos

2014

Satan i samhället

dietz lange

Tiggare

Nathan Söderblom och hans tid Nathan Söderblom (1866–1931) var under 1900-talets tre första decennier en av Västerlandets mest fascinerande och inflytelserika gestalter, internationellt betydande både som religionshistoriker, teolog och kyrkoledare. Han fick Nobels fredspris 1930.

Denna prisbelönta bok är den första vetenskapliga biografi som skrivits om Söderblom, och här behandlas allt väsentligt i hans skriftliga produktion och kyrkliga verksamhet. Inbunden

Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer Tim Andersson

Tadeusz Borowski och konsten att hålla såren öppna

504 sIdor.

Walter Kasper

tomas av celano

Finns det plats för nåden i den katolska äktenskapssynen?

Den helige Franciskus levnadshistoria Den helige Franciskus (1182–1226) är älskad som få i alla kyrkor och samfund. Den glädje han utstrålar, hans radikala fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta, samt hans vördnad inför djur och natur är orsaken till detta. Men kärnan i Franciskus liv och lära var hans önskan att efterfölja Jesus Kristus helt och fullt genom att leva efter Evangeliet och genom att lära andra att också göra det … danskt band 157 sIdor.

Johannes Günter Gerhartz

Är äktenskapet verkligen oupplösligt?

Lovisa Bergdahl

Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström

Fler nyheter…

Katrin Åmell

Jesus med Judiska ögon, Svante Lundgren | den ortodoxa tron, Johannes Damaskenos | Justinus martyren, Apologierna och martyriet | maria, en livsberättelse, Åsa Hagberg | som en skatt, Wilfrid Stinissen | möten & minnen, Per Beskow

Ordenslivets tidsenliga förnyelse i backspegeln www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Andreas Lundberg

René Girard och syndabocken Dominique Reynié

Europatankens populistiska kris

Innehåll Signum nr 6/2014 årgång 40 Ledare

Filosofi

1 fredrik heiding

36 andreas lundberg

Satan i samhället – Vi måste sätta ord på och agera mot social ondska.

Aktuellt

3 sten hidal

Tiggare – Om det individuella givandet i både kristen och allmänmänsklig etik.

4 carl otto werkelid

Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer

Litteratur

6 tim andersson

Tadeusz Borowski och konsten att hålla såren öppna – Hur skriver man om Förintelsen? Hur skriver man efter Förintelsen?

Äktenskap

10 walter kasper

Finns det plats för nåden i den katolska äktenskapssynen?

– Budskapet om nåd bör få långtgående konsekvenser.

14 johannes günter gerhartz

Är det verkligen oupplösligt? – Äktenskapet i den katolska kyrkans lära och liv – Gäller inte påvens nycklamakt?

Litteratur

19 lovisa bergdahl

Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström i nytryck

Ordensliv

23 katrin åmell

Ordenslivets tidsenliga förnyelse i backspegeln

Religionshistoria

30 heinz-josef fabry

Jesus kom inte till Qumran – Vilken betydelse har handskrifterna i dag?

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

René Girard och syndabocken – Om det mimetiska begäret.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

39 dominique reynié

Europatankens populistiska kris – De främlingsfientliga partiernas framgång i Europavalet är ett uttryck för misstroende för det offentliga i allmänhet.

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté

Bokrevy

45 christoffer wedebrand

En moral att leva med – Ann Heberlein: Etik: människa, moral, mening. En introduktion.

47 gert-ove fridlund

En diaboliad – M ichail Bulgakov: Djävulens vändkrets.

49 ida simonsson

Messiansk motbild – Giorgio Agamben: Kyrkan och riket.

50 helena d’arcy

Medeltida bästsäljare nu på svenska – Sankt Brendans sjöfärd.

52 florence vilén

Pappa Josefsson – Per Stobaeus: Josef. Om Jesu far i Bibeln och den kristna traditionen.

53 margareta murray-nyman

Från himlens aftonskola – C . S. Lewis: Världens sista kväll och andra texter.

56 emil lundin

Självutlämnande flygresa med givande luftgropar – Syster Sofie O.P.: Stairway to Heaven.

En andlig resa.

58 gunilla maria olsson

De närståendes betydelse – Gustav Fridolin: Morfar skrev inga memoarer.

59 britt-inger johansson

Praktverk om kyrkokonst – Ann Catherine Bonnier, Ingrid Sjöström m. fl.: Kyrkornas hemligheter.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2014 Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 november.

Ledare

Satan i samhället – Vi måste sätta ord på och agera mot social ondska.

F

ör si så där tjugo år sedan började man tala om Guds och religionens återkomst i samhället, senast som huvudtema i septembernumret av tidskriften Axess. Men nu kommer också djävulen i Guds släptåg tillbaka till offentligheten. Det märks till exempel i antologin Tro – en politisk kraft, där Katrine Kielos har ett tankeväckande kapitel benämnt ”Prata om Satan”. Hon beskriver där det rabalder som uppstod när en domare i USA:s högsta domstol oförblommerat delgav sin tro på djävulens existens.

Kielos konstaterar också träffande att: ”När tro ska göras lättuggat är ondskan det första som ryker ur berättelsen. Det är mycket lättare att tro på himlen än på helvetet.” Men de mörka krafterna bör föras fram i dagsljus, inte minst därför att djävulens strategi just är att förbli oupptäckt bakom subtila och hemlighetsfulla drag.

I förstone går det knappt att upptäcka destruktionen, men till slut står vi där med miljöförstöring, etniska motsättningar och slentrianmässigt näthat. Man bör inte vara rädd för att förnuftigt tala om satan på den offentliga arenan. Rädsla är precis den känsla som de mörka krafterna vill framkalla.

Den kristna traditionen har utgått från att djävulen eller satan finns, låt vara att hans sätt att existera har diskuterats. Ordet ”djävulen” kommer från grekiskan och betyder ”förtalaren” eller ”den som splittrar” medan ”satan” kommer från hebreiskan och be-

tyder ”anklagare” eller ”motståndare”. Enligt en tradition är satan en fallen ängel, ursprungligen skapad av Gud men som sedan gjorde uppror. Satan eller djävulen kan därför sägas förinta sig själv. Augustinus av Hippo gick ännu längre och menade att det onda inte har något vara utan är en brist på något gott som borde finnas där. Ondskans effekter är dock lika fasansfulla oavsett detta.

De flesta, troende såväl som icke-troende, skulle nog gå med på att det onda verkligen utgör en del av vår värld. Bara den helt avtrubbade kan bortse från orättvisor i den omedelbara omgivningen eller blunda för det våld som dagligen återges i medierna.

För att hantera det onda krävs emellertid ett språk, ett perspektiv – och inte minst handlingskraft. Allmänna termer och begrepp tycks då inte räcka till, i synnerhet inte när beteendet blir bestialiskt, ja just djävulskt.

Den kristna traditionen kan bidra med inte bara ett tydligare analytiskt grepp om ondskan utan också med en chans att bemästra den. Kristna källor och förebilder genom historien bär på resurser i form av ett språk, tolkningsperspektiv och modet att övervinna satan. Här finns mycket mer att hämta än åskådliggörandet av djävulen med horn, svans och eldgaffel som har förpassat figuren till en sagovärld som ingen egentligen tar på allvar.

Johannes Cassianus, Teresa av Ávila och Ignatius av Loyola, för att bara nämna någ-

Signum 6/2014

1

Ledare

ra, har beskrivit hur onda andar uppträder, i vad som kallas andlig urskiljning. Onda andars främsta vapen i den andliga striden är modlöshet. Andra kännetecken för onda krafters inverkan är att hinder ställs i vägen för goda gärningar, och att människan känner sig trög och omotiverad. Brist på tro och hopp, samt förvirring är andra signaler på att djävulen är i farten. Vidare attackerar den onde på den punkt där människan är som svagast och lättast faller för frestelser.

De onda andarna är för övrigt finurliga och låtsas vara goda – framträder under skenet av något gott. Med ett uppmärksamt sinne, bön och viljebeslut antas människan kunna avvisa de mörka krafterna. I denna skola finns även en rad konkreta riktlinjer.

Teologer och andliga gestalter genom tiderna har oftast lagt ner mer energi på att skriva om hur onda väsen drabbar den enskilde än hur destruktiva krafter påverkar samhället. Eller så är det mer korrekt att säga att den individuella sfären har betonats i senare generationers läsning och därmed fått överleva. Symptomatiskt är att i Augustinus författarskap är hans Bekännelser vida mer läst och känd än Guds stad. En tråd värd att fånga upp från det senare verket är att Augustinus inte delar in mänskligheten i väl avgränsade grupper av goda och onda. I den jordiska staden kan kristna vara en försmak för gemenskapen i himlen, men såväl hedningar som kyrkans folk kan luras av djävulens knep. Distinktionen går mellan Guds stad och den jordiska, inte mellan de kristna och övriga delar av mänskligheten.

I ett postsekulärt samhälle behövs en övertygande filosofi och teologi om ondskan. Benägenheten att svepande demonisera andra grupper och hela nationer håller inte, till exempel. ”Helvetet är andra människor” lyder en iögonenfallande replik i Jean-Paul Sartres pjäs Inför lyckta dörrar.

Denna definition av helvetet ska inte avfärdas alltför snabbt, eftersom mänskliga relationer verkligen kan vara helt förstörda. Ändå innebär strategin att utlokalisera det onda utanför sig själv eller utanför den egna

2

gruppen en grov förenkling. Verkligheten är mer komplex än att enbart de andra – inte vi – är offer för djävulen.

Filosofer och teologer har på senare tid kommit med bidrag i sin strävan att tolka sociala orättvisor och våld. Befrielseteologin har gjort värdefulla försök att lyfta fram strukturell synd och dess orsaker i förhållandet mellan fattiga och rika. Den katols­ ka kyrkans sociallära arbetar dessutom med begreppen ”social synd” och ”syndens strukturer”. Flera teologer har också tagit intryck av den franske tänkaren René Girards analys av mimetiska konflikter där rivalitet uppkommer eftersom flera individer har begär efter samma sak. Girard kom själv efterhand att vända sig till bibliska berättelser för att bygga vidare på sin egen teori.

Erfarenheten från själavårdssamtal och andlig vägledning visar att en terminologi för ondskan på det personliga planet hjälper den enskilde. Trubbigare blir kategorierna när samtalen kretsar kring ondskefulla mönster i samhället och i kyrkan, och hur dessa påverkar var och en.

Men det måste vara möjligt att vidareutveckla teologin om ondskan och kalla kollektiva destruktiva fenomen vid deras rätta namn, och samtidigt undvika drastiska och orättvisa generaliseringar. Detta kan tillämpas på exemplet pedofili, men också på helt andra former av elände i samhället.

Medarbetare i katolska institutioner mörkade inte bara de avskyvärda sexuella övergreppen utan var också inledningsvis oförmögna att artikulera vad det faktiskt var fråga om. Men man började sedan sätta ord på fenomenet och dess strukturella orsaker, i syfte att kunna bearbeta det förflutna och förhindra framtida övergrepp. Med den införda distinktionen mellan våldtäkt, sexualiserat våld och sexuella trakasserier ser man klarare och kan reagera effektivare. Påven Franciskus har dessutom med rätta jämfört prästers övergrepp med att ”fira en djävulsmässa”. Sådant språk krävs för att undvika bagatellisering och förträngning. fredrik heiding

Signum 6/2014

Aktuellt

Tiggare ”Låt honom inte vänta med bedjande blick” Syrak 4:1.

Å

synen av tiggare har blivit ett dagligt inslag i svenska tätorter. I insändarspalterna debatteras hur man lämpligen bör förhålla sig mot dem. Den villrådighet som blir tydlig är nog inte endast ett utslag av att här möter något som inte passar in i den svenska välfärden. I denna artikel skall göras ett försök att visa hur kristendomens uppkomst kom att inleda ett nytt förhållningssätt mot dem som måste tigga för sitt uppehälle. Givetvis har även andra religioner en agenda härvidlag; betydelsen av allmosan i islam och i buddhismen talar ett tydligt språk. Men här gäller det kristendomen. Synpunkterna i det följande är delvis inspirerade av Peter Brown i hans mästerliga framställning av fornkyrkans ekonomiska strukturer i Through the Eye of a Needle.

Wealth, the Fall of Rome and the Making of Christianity in the West, 350–550 AD (2012).

Den kristna kyrkan uppstod i den grekiskromerska kultursfären. Den stora skiljelinjen där gick inte mellan rik och fattig, utan mellan medborgare och icke-medborgare.

Var man bara medborgare, klarade man sig alltid. Krigsinvaliden i Aten kunde få en liten pension, proletären i Rom både bröd och skådespel. Naturligtvis fanns det sådana som stod utanför detta skyddsnät och för dem var tillvaron ofta mycket svår. Detta berodde inte på att de rika skulle ha varit särskilt hårdhjärtade utan på att samhällena styrdes av vad som har kallats reciprocitetens järnhårda lag.

Principen var: jag ger för att du skall ge,

do ut des. Detta gällde inom religionen och motiverade offren, gåvor som förväntades få gudarna att handla på ett visst sätt – nämligen om offren var tillräckligt stora. Men det reglerade också umgänget mellan människor. En gåva krävde en gengåva. Det kan tyckas att den fattige klienten i Rom inte hade mycket att ge sin rike patronus. Men en sak kunde han alltid ge: sin röst i valen.

Redan genom att på morgonen uppvakta sin skyddsherre ökade han dennes anseende, likaså genom att följa honom som en hedersvakt till senaten och teatern. I gengäld fick han ekonomiskt understöd och rättshjälp, när det behövdes. Detta var avgörande. Att Cicero förlorade maktkampen berodde på att han som nykomling i politiken inte hann bygga upp ett tillräckligt stort klientel.

Detta gällde nu medborgarna och endast dem. Naturligtvis fanns det tiggare då som nu och rimligen bör de ha fått en och annan gåva. Filanthropia saknades inte, den betonades av stoiker och andra filosofer, men ändå var dessa människor ett problem. De var varken medborgare eller ingick i ett vänskapsförhållande. Som Aristoteles skriver i Den nikomachiska etiken: ”Välgörarna tycker om sina skyddslingar och hyser medkänsla med dem, också om dessa varken nu eller i framtiden är dem till någon nytta” (9:7, Mårten Ringboms översättning). Det framgår att detta var en paradox och svårt att förklara. Kan man verkligen tycka om den som inte kan ge något tillbaka? Beskrivningen i Odysséen av hur Odysseus inkognito och

Signum 6/2014

3

Aktuellt

förklädd som en tiggare kommer tillbaka till sin hemö visar med all tydlighet det nedlåtande förakt som kunde visas en hjälpbehövande. I en grekisk handbok i drömtydning står det rent ut att det är ett dödsvarsel om man drömmer att man ger en gåva åt en tiggare. ”Ty döden är som en tiggare, som tar och inte ger något i gengäld.” Inte precis uppmuntrande för den presumtive givaren!

På tre punkter bryter den kristna kyrkan igenom detta grundmönster. Först däri att medborgarskapet inte längre är avgörande. Också mot arvet från Israel markeras här ett avstånd, ty människokärleken var där i princip inskränkt till det egna folket och ”nästan” avser landsmannen (någon gång också invandraren). Särskilt i vishetslitteraturen uppmanas ofta till att visa givmildhet mot behövande, och det är i sådana sammanhang som ordet ”allmosa” har uppstått ur det grekiska ordet för ”barmhärtighet”, eleemosyne. Kyrkan var inte lika med summan av de antika stadsstaterna eller en fortsättning av Israels folk, utan något annat och mera. Den var Guds folk över alla nations- och vänskapsgränser.

Vidare är fattigdomen inte något skamligt, något som man till varje pris måste söka övervinna. Antika hedniska gravinskrifter omtalar ofta den döde som en som ”älskat sin stad” och därför givit stora summor till den nya teatern. Det är en stor nyhet när kristna motsvarigheter prisar den döde som en som ”älskat de fattiga”. Bakgrunden ligger i Kristus, i evangelierna skildrad som en

egendomslös vandrare, beroende av andras gåvor och en som ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Detta var de kristnas föredöme, och i de medeltida tiggarordnarna togs det bokstavligt. Alla kunde inte göra det, men rikedom och yttre framgång var inte längre livets mening.

Slutligen är reciprocitetens lag upphävd eller, snarare, upplyft till ett annat plan. ”Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöning får du vid de rättfärdigas uppståndelse” (Luk 14:13–14). Ingen gåva kräver en gengåva av mottagaren.

Naturligtvis kan tiggeriet missbrukas, som all annan mänsklig verksamhet. Givetvis är det inte det optimala sättet att reglera en social problematik. Det insåg kyrkan tidigt, när den fick ansvaret för allt det som nu kallas skola, vård och omsorg. Allmosegivandet försvann aldrig, men mer och mer framstod dessa gåvor som symboler för vad man långsiktigt, i planerat socialt arbete ville åstadkomma. Men det individuella givandet, i alla dess former, har en förblivande plats i både kristen och allmänmänsklig etik. Som den ryske filosofen Vladimir Solovjev (1853–1900) uttryckte det: ”Sant allmosegivande är en förlängning till andra av den nåd Gud ger oss som svar på den uppriktiga bönen.” Vi måste alla besinna oss på vishetslärarens ord: ”Mitt barn, beröva inte den fattige hans uppehälle, låt honom inte vänta med bedjande blick” (Syr 4:1). sten hidal

Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer

A

ll världens litterära utmärkelser har under flera decennier nu regnat över poeten Tomas Tranströmer. Sent omsider, och – så skulle man kunna tolka det –

4

på poesiläsarnas outtröttliga begäran, tillerkändes han också Nobelpriset i litteratur. Året var 2011, Tranströmer fyllde 80 och på vårkanten hade regeringen bringat honom

Signum 6/2014

Aktuellt

sin hyllning i form av professors namn.

I utmärkelsernas täta regn har annars just de akademiska titlarna förekommit glest.

Annorlunda nu; i höstens inledning förärades Tomas Tranströmer två hedersdoktorat, på en och samma gång. Det Jagellonska universitetet i Kraków och Schlesiska universitetet i Katowice i vårt grannland Polen gjorde gemensam sak – och det med besked.

Ceremonin ägde rum den 12 september, på Nedre Manilla, den Bonnierska representationsvillan på Djurgården i Stockholm, där Eva Bonnier var värd för en generös mottagning; det föll sig dessutom så passande att det i år är precis 60 år sedan Tomas Tranströmer debuterade.

De båda universitetens rektorer och andra representanter bjöd på en stilfull och ytterligt omsorgsfull högtidlighet där en räcka lovtal som förklarade och motiverade varför det 650-åriga Jagellonska universitetet och dess blott 46-åriga släkting i Katowice efter ingående prövning till doctor honoris causa utsett Tomas Tranströmer.

Ett återkommande tema i dessa tal underströk, förutom hans litterära kvaliteter, inte minst den personliga vänskapsrelation som sedan 80-talets början funnits mellan poeten och det poesiläsande Polen; förmågan att verkligen se och vara fullt närvarande i de många möten som förevarit under decennierna apostroferades med påtaglig vär-

me, inte minst i ett tal av professor Magdalena Wasilewska-Chmura från Jagellonska universitetet som formulerade mötets roll i dikt och liv och hur Tranströmer förmått förmedla den ”metafysiska ordning som människan är inskriven i”.

Hundratalet gäster, bland dem Akademiledamöterna Kjell Espmark, Göran Malmqvist och Horace Engdahl, många vänner, gamla skolkamrater och författarkolleger, fick en veritabel lektion i hur man absolut inte slarvar bort en solennitet. De polska och svenska nationalsångerna inramade en med glimten i ögat men en aldrig slumrande ceremoniell perfektion promoveringen som avslutades med att de båda universitetens rektorer högtidligen till punkt och pricka och på latin reciterade diplomen – … in virum illustrissimum atque poetam maximum Tomam Gösta Tranströmer …

Och poeten själv? Vid sin hustru Monicas sida syntes han, som så ofta när han harangerats i överväldigande ordalag, le roat outgrundligt och anlägga en min som om detta gällde någon helt annan och inte alls honom, inte alls den där killen som för sex decennier sedan med en oförglömlig rad inledde ett författarskap som inte bara skulle förändra den svenska poesin utan också bli en del av världspoesin … ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” carl otto werkelid

Stöd Bankgiro: 5282-2046 Märk din gåva ”Signum” Tack på förhand !

Signum 6/2014

5

Äktenskap

att man drar sig undan från livet i kyrkan och sin egen tro. Johannes Paulus II såg detta (Familiaris consortio, § 84), men drog inga juridiska slutsatser. Grundar det sig verkligen på kyrkans gemensamma goda?

Det är kyrkan som förmår avgöra (Apg 20:28) vilka av de juridiska bestämmelserna kring äktenskapet som står i överensstämmelse med kyrkans gemensamma goda; i vilken utsträckning Herrens ord bör omvandlas till juridiska föreskrifter, om detta kan ske genom att binda mer eller genom att lösa mer. Det är av stor vikt för kyrkans gemensamma goda att man lyckas överbrygga glappet mellan officiell hållning och församlingarnas pastorala praxis, ett glapp som är vanligt förekommande och som på längre sikt är ohållbart och mycket skadligt. Det är av stor vikt att kyrkan visar att hennes beslut fattas i en anda av välvilja; det är viktigt att visa att kyrkans juridiska bestämmelser

syftar till att tjäna människan och hennes frälsning. Endast en rättsordning som baseras på detta kan tjäna ett sådant syfte.

Avslutningsvis vill jag berätta om en upplevelse som var ett startskott för mig. Under sextiotalet fick jag genom en lycklig slump tillfälle att prata med kardinal Alfredo Ottaviani. Vid den tiden var han prefekt för Sanct­ um officium, den nuvarande Troskongregationen, och han var känd för sin stränghet.

Under vårt samtal frågade jag honom: ”Eminenza, Jesus ger ju Petrus fullmakten ’quodcumque solveris super terram ... , allt du löser på jorden skall vara löst i himlen!’ Varför har då påven inte fullmakt att upplösa även fullbordade sakramentala äktenskap?” Han svarade med stort lugn: ”Padre, Ni känner till att påven ännu inte har upplöst sådana äktenskap; men vi måste undersöka den här frågan.” Jag blev häpen och sporrad att undersöka denna fråga. översättning: stefan jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2014.

Litteratur

Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström i nytryck av lovisa bergdahl Om en författare som belyser kvinnors till synes eviga dragkamp mellan familj och yrkesliv och som skarpt kritiserar sin samtids kulturella och politiska utarmning.

N

är Lo Söllgårds Förlag i våras ville återuppliva Anna Lenah Elgströms författarskap och gav ut den första delen av romancykeln om Elsa i nytryck uteblev recensionerna. I juni gav förlaget ut den

andra delen av trilogin och nu i september kom den tredje delen. Till dags dato har ett par recensioner skrivits, men någon större uppmärksamhet har romanerna fortfarande inte fått. Anna Lenah Elgström (1884–

Signum 6/2014

19

Litteratur

1968) är i dag ett näst intill bortglömt namn i svensk kulturdebatt. Inte ens inom den feministiska rörelsen, som i övrigt tycks växa sig stark i vårt land just nu, verkar man ha någon aning om hennes liv och gärning. Detta är anmärkningsvärt eftersom Elgströms liv är ett intressant stycke svensk kvinnohistoria. Hon var ideologisk arvtagerska till Ellen Key och samtida med Elin Wägner och den övriga Fogelstadgruppen, och hon var en av de ledande rösterna i kampen för kvinnors rösträtt under den första vågens feminism under 1910- och 20-talen.

Hennes liv går inte att på något enkelt sätt sammanfatta. Hon var en kulturell tungviktare i svenskt samhällsliv under 1900-talets första hälft. Hon studerade konst i både Stockholm och Paris men hon valde författarskapet efter den kritikerrosade debuten med Gäster och främlingar år 1911. Hon skrev över trettio romaner och utöver detta novellsamlingar, essäsamlingar och reseböcker. I Elgström-Collijns samling på Kungliga biblioteket i Stockholm återfinns dessutom över tio tusen brev och dokument. I nästan trettio år arbetade hon för en mängd olika tidningar och tidskrifter, däribland Morgontidningen, Social-Demokraten, och Idun. Som författare var hon en av de första att introducera expressionismen i svensk prosa och som journalist var hon en livlig samhällsdebattör.

Anna Lenah Elgström gifte sig 1912 med Gustaf Collijn, chef för Intima Teatern, och fick tillsammans med honom dottern Ragnhild. Hon var trots sin borgerliga förankring radikal och socialdemokrat. Socialismen, kvinnofrågan och fredsfrågan låg henne varmt om hjärtat. Dock var hon i grunden individualist och ställde sig kritisk till en alltför långt gången kollektivism inom den socialistiska ideologin. Hon reste till Spanien 1938 för att upprätta en svensk kvinnokommitté för kvinnor och barn på båda sidor om fronten och hon var en av initiativtagarna till Rädda Barnen i Sverige. Efter sitt deltagande i kvinnornas internationella freds-

20

kongress i Haag 1915 blev hon den drivande kraften i den svenska kvinno- och fredsrörelsen.

Religionen var ett återkommande inslag i hennes författarskap. Hon växte upp i en miljö där faderns släkt kom från pietistiska väckelsekristna kretsar och där mormodern hade funnits med i kretsen kring Rosenius och var släkt med Lina Sandell. Hon konverterade till den katolska kyrkan 1948 och under de senare åren av sitt liv var hon skribent i tidskriften Credo, föregångaren till Signum.

Elsa-böckerna Romantrilogin om Elsa är både en roman om framväxten av det moderna samhället i början av 1900-talet och om en ung flic­kas väg mot vuxenblivande. Den kloka Elsa, som publicerades 1928, utspelar sig i ett litet brukssamhälle i Småland och huvudpersonen är Elsa Holm, dotter till kamreren Svenning Holm och hans hustru Helena – en lite sjuklig, fantasifull och intelligent flicka som inte lever upp till tidens ideal. När romanen inleds väntar Elsa i sin säng på att fadern ska komma hem från sitt arbete men han kommer inte. Svenning har försnillat företagets dagskassa och på sin hustrus inrådan flyr han till USA. Helena lämnas ensam med de tre barnen som hon försörjer genom pianolektioner. I centrum av handlingen står relationen mellan mor och dotter, en komplicerad relation som utspelar sig i faderns frånvaro. Helena favoriserar de två yngre barnen och förhållandet mellan henne och Elsa är spänt och distanserat. I takt med att faderns brev uteblir blir Helenas utspel mot Elsa alltmer aggressiva. Hemmet är frireli­giöst, och med det följer också en viss existentiell oro.

Ett starkt syndamedvetande plågar Elsa och hon finner sin tillflykt i skönlitteraturen och i hushållerskan Emma Karlsson som, efter att Elsa hamnat på barnhem som konsekvens av moderns sammanbrott, tar henne med till sitt eget hem.

I den andra delen av trilogin, Elsa och kärleken (1932), har modern gift om sig och fa-

Signum 6/2014

Litteratur

miljen etablerat sig i brukssamhället Måheda. Elsa är 16 år och drömmer om att bli konstnär, detta i en tid då kvinnor inte ansågs behöva vare sig utbildning eller arbete. Modern lever en tillbakadragen och livlös tillvaro och i centrum av handlingen står nu relationen mellan far och dotter (vilket ursprungligen också var undertiteln på den andra delen av trilogin). Elsa hittar inga kvinnliga förebilder. Hennes kvinnoidentifikation sker i stället i relation till styvfadern som, i kontrast till den konstnärligt och emotionellt lagde biologiska fadern, porträtteras som stabil, omtänksam och trygg.

Elsa finner ett slags skydd mot omgivningens oförstående blickar i styvfaderns status men hon stöts bort av hans oförmåga att visa sympati för de svaga i samhället. Hon drivs av en vilja att återupprätta sin biologiske far som hon under årens lopp har korresponderat med i hemlighet.

När så Svenning dyker upp efter många års bortavaro bryter hon med hemmet och flyttar med honom till den lilla orten Uddebo. Elsa är inledningsvis beredd att offra sina framtidsplaner för att ta hand om sin far men i takt med att hon blir varse hans oförmåga både att ta hand om sig själv och att måna om henne, växer hennes förakt och frustration. När hon slutligen tar tåget mot Stockholm anar vi att hennes liv tar en ny vändning. Den avslutande och tredje delen, Elsa i männens värld (1936), skildrar Elsas liv som konststuderande i Stockholm. Den belyser den unga kvinnans utsatthet i storstaden och problematiserar kampen mellan kärleken och självständigheten, eller, om man så vill, frågan om huruvida en kvinna måste välja mellan kärleken till en man och kärleken till att bli självförsörjande.

ringar och de nämner särskilt den inblick de erbjuder i frikyrklighetens, nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens framväxt vid 1900-talets början. Till formen anser de böckerna vara ”tråkiga”, ”sakna intrig” och vara ”språkligt svårtillgängliga”. Jag är beredd att hålla med ovanstående recensenter om både förtjänsterna och, delvis, den språkliga svårtillgängligheten, men vad som fortsätter att förbrylla mig är en annan fråga: varför har Anna Lenah Elgströms författarskap fått en så undanskymd plats i den svenska litteraturhistorien?

Två avhandlingar har publicerats om hennes författargärning, Catrine Brödjes Ett annat tiotal: En studie i Anna Lenah Elgströms tiotalsprosa (1998) och Sofi Qvarnströms Motståndets berättelser (2009).1 Båda uppehåller sig vid denna fråga och enligt Brödje är det Elgströms radikala feministiska och pacifistiska övertygelser, i kombination med hennes experimentella stil, som får tidens kritiker att avfärda henne. Efter den rosade debuten och den hyllade Elsa-trilogin avfärdas hon som ”obegriplig, hysterisk, extatisk” men också alltför proklamerande i politiska frågor. På de sista sidorna av sin avhandling påstår emellertid Brödje att även den religiösa tematiken kan ha spelat en avgörande roll för Elgströms successiva marginalisering. Hon låter antyda att det vid den här tiden – proletärernas och realisternas tid – räckte med ytterst lite religiös tematik för att det skulle ställas en mycket nedslående diagnos om författarskapet. Oavsett hur det är med religionen som skäl till kritiken så är det i alla fall klart att Elgström publicerade sin sista roman samma år som hon konverterade till den katolska kyrkan.

Romanerna om Elsa bär vissa likheter med Anna Lenah Elgströms eget liv (något som påtalades redan när de först gavs ut), men Elgström förnekar bestämt att de skulle vara självbiografiska. De som under våren recenserat nyutgåvan av romanerna ser böckernas förtjänster i deras miljö- och naturskild-

Varför blev då Elgström katolik?2 Om första världskriget blev avgörande för att hon skulle engagera sig i kvinnofrågan, så blev spanska inbördeskriget avgörande för hennes konversion. Som tidigare nämnts bistod hon nödställda under det spanska inbördeskriget och mitt i det lidande och våld som

Varför katolik?

Signum 6/2014

21

Litteratur

mötte henne på båda sidor om fronten mötte hon också katolska präster och ordensfolk som gjorde starkt intryck på henne. Prästerna led svårt under den antireligiösa förföljelsen i Spanien vid den här tiden, men trots det, skriver hon, ”varken ljög, hatade eller hämnades de”. Och ordensfolket, som hade vigt sina liv åt klausur, bad och arbetade ”blint ut i mörkret!” ”Hur kunde man leva så?” utan att veta om det man levde för var en chimär? Hon började ifrågasätta sin egen stoiska strävan efter ett hjärta ”höjt ovan tidens växlingar”. Hon inser då, skriver hon, att deras sårbarhet och mod var större änhennes och att hennes upphöjdhet egentligen bara var ”feghet och egoism”.

Den katolska socialläran var en andra bidragande orsak till hennes konversion, särskilt de påvliga encyklikorna i arbetarfrågor.3 Trots studier i sociologi fann hon i dessa, till sin häpnad, en mer revolutionär och antiegoistisk inställning till ägandets problem än hon hade funnit någon annanstans.

Samtidigt reagerar hon våldsamt mot vad hon ser som den katolska trons krav på undergivenhet och lydnad och hon blev, skriver hon, ”fullkomligt matt inför arrogansen av katolicismen, då den proklamerade sig som den enda sanna religionen!”. Det tredje skälet till konversionen är Thomas a Kempis bok Om Kristi efterföljelse som Anna Lenah Elgström, i likhet med den unga Elsa, läste redan som elvaåring. Liksom a Kempis kunde avbryta sina samtal med orden ”Jag måste gå, någon väntar mig i min cell” så hade samme någon i hela hennes liv, skriver hon, väntat i hennes själs cell på att hon skulle vända tillbaka från sina strövtåg. Kampen för ett fritt och rent hjärta hade varit hennes ledstjärna, men det var inte förrän nu som hon begrep ”till vad det var” hon skulle ha

sitt hjärta fritt. ”Så är då det tomma hjärta, om vars stoiska frid jag hela livet igenom varit så rädd och angelägen, inte längre tomt.

Men inte heller längre mitt.”

Anna-Lenah Elgström dog 1968, samma år som den andra vågens feminism slog in över Sverige. Att dagens feminister skulle damma av henne är inte troligt. Inte bara skulle hennes syn på kvinnans särskilda betydelse för samhällslivet i form av att vara en ”samhällsmoder” uppfattas som otidsenligt gynocentrisk. Också den religiösa tematiken skulle troligtvis bringa alltför mycket oreda i en samtidsdebatt som bestämt sig för en motsättning mellan religion och feminism.

Den katolska kyrkan är inte främst känd för sina bidrag till kvinnors frigörelse. Därför är det särskilt intressant, anser jag, att försöka förstå vad i den katolska tron som attraherade en person som Elgström. Några av svaren på den frågan har berörts ovan, men det finns säkerligen ytterligare skäl och dessa kan vi bara gissa oss till. Personligen anser jag att Anna Lenah Elgström är en högintressant författare och samtidsdebattör även för vår tid. Den tematik hon som författare lyfter fram i Elsa-trilogin när det gäller kvinnors livssituation väcker igenkänning – jag tänker då särskilt på hur kvinnor oftare än män fortfarande tycks slitas mellan familj och yrkesliv – och som samhällsdebattör skärper hon tonen både kring sin samtids kulturella utarmning och dess krigiska politiska retorik. Det finns mycket mer att säga om Anna Lenah Elgström, både som feminist, författare, samhällsdebattör och katolik och det ska nu bli intressant att nyläsa även den avslutande delen i hennes trilogi. Jag hoppas att många med mig plockar fram hennes texter.

Noter 1 Qvarnströms avhandling recenserades av Elisabeth Stenborg i Signum nr 6/2009.

2 Citaten är hämtade från Elg-

22

ströms bidrag i Sven Stolpe (red.): Varför jag blev katolik (1955).

3 Detta har även påtalats av

Signum 6/2014

Sten Hidal i artikeln ”Varför jag blev katolik. Ett femtioårsminne” i Signum nr 6/2005.

Bokrevy

Det är heller inte enbart målningar och skulpturer som tas upp i boken, även om de dominerar. Bland andra ting som lyfts fram kan nämnas exempelvis det vackra gravtäcket från Skokloster och praktorgeln i Lövsta bruks kyrka, liksom även ett illustrerat exemplar av Gustav Vasas bibel från 1541.

Inte sällan brukar man hoppa över vår egen tid när man skriver sådana här historieverk, mest därför att det är svårt att i mängden av möjliga exempel urskilja de som kan tänkas ha haft störst betydelse eller som är mest representativa. Bokens redaktörer har dock inte väjt för problemet utan valt ut en kyrkobyggnad och tre centrala verk från olika tidpunkter under 1900-talet för de fyra fördjupningstexter, som gör det möjligt att sammanfatta viktiga tendenser. Modernismen som stilmässigt bestämt kyrkoarkitekturens formvärld fram till i dag presenteras med hjälp av Markuskyrkan i Björkhagen.

Som en anknytning till tidigare exempel på kyrkomåleri lyfts altartavlan i Jukkasjärvi fram som exceptionell. Två nya företeelser i Svenska kyrkans praktik som vuxit fram

och blivit av central betydelse för andaktslivet presenteras genom å ena sidan den förs­ ta svenska ljusbäraren, som finns i Växjö domkyrka, och å andra sidan Lena Lerviks Skyddsmantelmadonna i Åmotfors kyrka som paradexempel på Marias återkomst.

I vår sekulariserade tid är det roligt att hitta en bok om kyrkan i Sverige som bygger på de senaste forskningsresultaten. De pedagogiska interiörbilderna med siffror som pekar ut de viktigaste föremålen gör det enkelt för läsaren att orientera sig. Den kan rekommenderas i många olika sammanhang, som historiskt allmänbildande, som en vägledning för den som vill kyrkoturista, och som kursbok för studerande. Boken lockar läsaren till att besöka de fantastiska miljöer som porträtteras för att se dem i verkligheten. Och eftersom exemplen kommer från snart sagt hela landet behöver man inte resa långt för att åtminstone kunna se ett av dem i verkligheten. För den som av olika skäl inte kan resa blir boken i stället en möjlighet att göra en rundtur mellan landets mest anmärkningsvärda kyrkliga konstverk. britt-inger johansson

Informationer

Ortodox vigselpraxis under övervägande?

Den kommande biskopssynoden om familjen skulle, enligt dess särskilde sekreterare ärkebiskop Bruno Forte, kunna överväga att välsigna en andra relation efter ett kraschat äktenskap. Visserligen kan man inte överta denna praxis, som vissa ortodoxa kyrkor tillämpar, ”oinskränkt”, säger Forte i en intervju med den katolska dagstidningen Avvenire den

62

30 september. Likväl skulle synoden i ljuset av den västerländska traditionen kunna pröva ”möjligheten av att pröva ett slags botgöring, som bidrar till att lösa dessa svårigheter”, menar Forte. Samtidigt påpekar han att det inte är den kyrkliga läran utan själavårdspraxisen som ska debatteras under synoden den 5–19 oktober.

Förslaget om att välsigna en andra relation efter ett kraschat äktenskap enligt or-

Signum 6/2014

todox förebild hade till många observatörers förvåning också vunnit insteg i synodens arbetsdokument. Samtidigt refereras i detta också förbehåll och avvisande ställningstaganden till förslaget.

Arbetsdokumentet bygger på de svar som kommit in på Vatikanens rundfrågning om familj, äktenskap och sexua­ litet.

Pastoralteologen, professor Paul Michael Zulehner i Wien, fäste för en tid sedan

Informationer

uppmärksamhet på att kardinal Franz König redan år 1963 engagerade sig för att den katolska kyrkan skulle orientera sig mot den ortodoxa kyrkan och därmed för möjligheten av en andra kyrklig vigsel. Att ”trycket från kyrkfolket kommer att växa” sade sig Zulehner var övertygad om.

kathpress 2014-09-30

Vatikanen kritiserar FN i Ukrainakonflikten Vatikanen förebrår det internationella samfundet för passivitet och oenighet i Ukrainakonflikten. Det är ”förvånande” att dess agerande hittills har präglats av meningsmotsättningar och tystnad, hette det i ett tal av kardinalstatssekreterare Pietro Parolin inför Förenta nationernas 69:e generalförsamling i New York. I stället för en korseld av veton måste det bli en gemensam insats för det gemensamma bästa. Detsamma gäller för konflikten i Syrien och i Mellanöstern.

Kardinalstatssek reteraren krävde dessutom ett verksamt skydd för etniska och religiösa minoriteter från terrorvåld. Därvid skulle det vid ett omedelbart angrepp också vara ”möjligt” med en militär insats i självförsvar. Detta bör dock endast vara tillåtet tills FN:s säkerhetsråd har lyckats vidta framgångsrika åtgärder för att återställa fred och säkerhet.

Vidare krävde Parolin en fördomsfri och nykter analys av orsakerna till den islamistiska terrorismen. Talet om en

”kamp mellan kulturerna” och ”spelet med existerande rädsla och fördomar” leder till främlingsfientliga reaktioner, som fortsätter att nära terroristiska tendenser. Parolin kallade också en sådan tolkning för ”grovt förenklad” och ”överdriven”. Den tar ingen hänsyn till att kulturer, etniska grupper och religioner sedan länge har levt fredligt tillsammans.

kathpress 2014-09-30

Skarp kritik mot Kasper Kuriekardinal Raymond Leo Burke har gått till frontalangrepp mot sin tidigare ämbetskollega, kardinal Walter Kasper i debatten om huruvida omgifta frånskilda ska få ta emot kommunionen. ”Jag finner det förvånande att kardinalen gör anspråk på att tala för påven”, säger amerikanen Burke enligt dagstidningen Washington Posts nätupplaga den 1 oktober. ”Påven lider inte av halskatarr.

Påven är inte stum. Han kan tala för sig själv”, citerar tidningen prefekten för högsta kyrkliga instansen inom kyrkorätten, Den apostoliska signaturen.

Burke hänvisade här till Kaspers förslag om att omgifta frånskilda under vissa bestämda villkor skulle tillåtas att få delta i kommunionen, vilket enligt nuvarande katolsk praxis inte är möjligt. I februari inbjöd påven Franciskus den tyske kardinalen att hålla ett eget referat inför kardinalskollegiet. Kasper, f.d. ordförande för Rådet för

Signum 6/2014

de kristnas enhet, förklarade i samband med detta att påven önskar en öppen debatt i denna fråga.

Enligt Washington Post sade Burke vidare att det påven har i åtanke är en barmhärtig ansats. Som påve kan han inte ändra den nuvarande läran, eftersom han och alla biskoparna är ”bundna till sanningen”. ”Men att jag som kardinal skulle kunna säga: ’Det jag säger är påvens ord’, det skulle vara oförskämt”, sade Burke enligt tidningens citat.

I en intervju med tidningen Die Zeit den 1 oktober tonar Kasper ned debatten om umgänget med omgifta frånskilda och kritiken mot hans åsikt: ”Det råder inget krig mellan kardinalerna, utan det är fråga om ett utbyte av argument, vilket bidrar till att reda ut begreppen”, sade Kasper. Han förväntar sig en bred diskussion i frågorna om äktenskap och familj vid den bis­kopssynod som inleds den 5 oktober i Rom.

kathpress 2014-10-03

Påven fördömer Islamiska staten Påven fördömer terrormilisen Islamiska statens agerande. Det finns inga religiösa, politiska eller ekonomiska skäl ”som kan rättfärdiga det som sker med hundratusentals oskyldiga män, kvinnor och barn”, sade påven torsdagen den 2 oktober med tanke på Irak och Syrien i samband med en privat audiens i Vatikanen för pa-

63

Informationer

triarken för Österns assyriska kyrka, Mar Dinkha IV. Vid åsynen av den dagliga förföljelse som de kristna i Irak och i Syrien utsätts för spelar skillnaden mellan konfessionerna och riten ingen roll, sade Franciskus i sitt anförande. Nu handlar det endast om Kristi kropp som skadas och förnedras.

Omkring 400 000 troende – i Irak, Syrien, Iran, Libanon, Indien, i Kaukasus liksom även i Nordamerika och Australien – hör till Österns assyriska kyrka. Överhuvudet har sitt säte i Morton Grove, i den amerikanska delstaten Illinois.

Befrielseteologer väljer Dilma Rousseff Brasiliens mest kända befrielseteologer vänder sig ifrån Amazonaspolitikern Marina Silva i samband med presidentvalet den 5 oktober och röstar i stället på Dilma Rousseff. Sålunda anklagar Leonardo Boff, som ägnade Silva en bok om grön politik 2010, Silva för att ha bytt sida, enligt hemsidan Greenport. På samma sätt har dominikanen Frei Betto uttalat sig.

Boff attackerar Silva bland annat för hennes senaste ”nyliberala” ekonomisk-politiska positioneringar. Så ska den tidigare gröna och nu socialde-

mokratiska politikern ha gett upp sitt motstånd mot genförändrat utsäde och förespråkat en privatisering av den i korruptionsskandaler inblandade statliga oljekoncernen Petrobas. ”Marina står i dag för ett nyliberalt projekt”, menar exfranciskanen.

Frei Betto kritiserar däremot Marina Silvas inställning till Kuba, vars regim hon har kritiserat för brott mot de mänskliga rättigheterna. ”Varför har hon inte kritiserat USA, det land som bryter mest mot de mänskliga rättigheterna?”, undrar dominikanen Betto.

kathpress 2014-10-03

kathpress 2014-10-02

Medverkande i detta nummer tim andersson Litteraturkritiker, Uppsala. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. helena d’arcy Ordförande för Respekt. heinz-josef fabry Professor emeritus i Gamla testamentet och Israels historia vid Bonns universitet. Han ingår i projektledningen av DFG-projektet Theologischer Wörterbuch zu den Qumrantexten. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. johannes günter gerhartz Professor emeritus i kyrkorätt vid jesui­ t­ernas Philosophische-Theologische Hochschule Sankt Georgen. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. britt-inger johansson Professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet. walter kasper Biskop, kardinal och f.d. ordförande för Rådet för de kristnas enhet.

andreas lundberg Förläggare, översättare, litteraturvetare, Göteborg. emil lundin Doktorand i semitiska språk vid Uppsala universitet. margareta murray-nyman Chefredaktör för Katolskt magasin. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. dominique reynié Professor i statsvetenskap vid l’Institut d’études politiques de Paris. ida simonsson Teol. mag. vid Teologiska högskolan Stockholm. christoffer wedebrand Fil. stud. inom freds- och konflikt­ vetenskap vid Umeå universitet. carl otto werkelid F.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagladet 2001–2008. florence vilén Fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Innehåll Signum nr 6/2014 årgång 40 Ledare

Filosofi

1 fredrik heiding

36 andreas lundberg

Satan i samhället – Vi måste sätta ord på och agera mot social ondska.

Aktuellt

3 sten hidal

Tiggare – Om det individuella givandet i både kristen och allmänmänsklig etik.

4 carl otto werkelid

Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer

Litteratur

6 tim andersson

Tadeusz Borowski och konsten att hålla såren öppna – Hur skriver man om Förintelsen? Hur skriver man efter Förintelsen?

Äktenskap

10 walter kasper

Finns det plats för nåden i den katolska äktenskapssynen?

– Budskapet om nåd bör få långtgående konsekvenser.

14 johannes günter gerhartz

Är det verkligen oupplösligt? – Äktenskapet i den katolska kyrkans lära och liv – Gäller inte påvens nycklamakt?

Litteratur

19 lovisa bergdahl

Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström i nytryck

Ordensliv

23 katrin åmell

Ordenslivets tidsenliga förnyelse i backspegeln

Religionshistoria

30 heinz-josef fabry

Jesus kom inte till Qumran – Vilken betydelse har handskrifterna i dag?

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

René Girard och syndabocken – Om det mimetiska begäret.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

39 dominique reynié

Europatankens populistiska kris – De främlingsfientliga partiernas framgång i Europavalet är ett uttryck för misstroende för det offentliga i allmänhet.

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté

Bokrevy

45 christoffer wedebrand

En moral att leva med – Ann Heberlein: Etik: människa, moral, mening. En introduktion.

47 gert-ove fridlund

En diaboliad – M ichail Bulgakov: Djävulens vändkrets.

49 ida simonsson

Messiansk motbild – Giorgio Agamben: Kyrkan och riket.

50 helena d’arcy

Medeltida bästsäljare nu på svenska – Sankt Brendans sjöfärd.

52 florence vilén

Pappa Josefsson – Per Stobaeus: Josef. Om Jesu far i Bibeln och den kristna traditionen.

53 margareta murray-nyman

Från himlens aftonskola – C . S. Lewis: Världens sista kväll och andra texter.

56 emil lundin

Självutlämnande flygresa med givande luftgropar – Syster Sofie O.P.: Stairway to Heaven.

En andlig resa.

58 gunilla maria olsson

De närståendes betydelse – Gustav Fridolin: Morfar skrev inga memoarer.

59 britt-inger johansson

Praktverk om kyrkokonst – Ann Catherine Bonnier, Ingrid Sjöström m. fl.: Kyrkornas hemligheter.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2014 Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 14 november.

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 6/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos

2014

Satan i samhället

dietz lange

Tiggare

Nathan Söderblom och hans tid Nathan Söderblom (1866–1931) var under 1900-talets tre första decennier en av Västerlandets mest fascinerande och inflytelserika gestalter, internationellt betydande både som religionshistoriker, teolog och kyrkoledare. Han fick Nobels fredspris 1930.

Denna prisbelönta bok är den första vetenskapliga biografi som skrivits om Söderblom, och här behandlas allt väsentligt i hans skriftliga produktion och kyrkliga verksamhet. Inbunden

Två hedersdoktorat till Tomas Tranströmer Tim Andersson

Tadeusz Borowski och konsten att hålla såren öppna

504 sIdor.

Walter Kasper

tomas av celano

Finns det plats för nåden i den katolska äktenskapssynen?

Den helige Franciskus levnadshistoria Den helige Franciskus (1182–1226) är älskad som få i alla kyrkor och samfund. Den glädje han utstrålar, hans radikala fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta, samt hans vördnad inför djur och natur är orsaken till detta. Men kärnan i Franciskus liv och lära var hans önskan att efterfölja Jesus Kristus helt och fullt genom att leva efter Evangeliet och genom att lära andra att också göra det … danskt band 157 sIdor.

Johannes Günter Gerhartz

Är äktenskapet verkligen oupplösligt?

Lovisa Bergdahl

Feminist och katolik – Anna Lenah Elgström

Fler nyheter…

Katrin Åmell

Jesus med Judiska ögon, Svante Lundgren | den ortodoxa tron, Johannes Damaskenos | Justinus martyren, Apologierna och martyriet | maria, en livsberättelse, Åsa Hagberg | som en skatt, Wilfrid Stinissen | möten & minnen, Per Beskow

Ordenslivets tidsenliga förnyelse i backspegeln www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Andreas Lundberg

René Girard och syndabocken Dominique Reynié

Europatankens populistiska kris