Signum 6 2015

sverige porto betalt port payé 6/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Människan - vem är hon?

2015

En oförlåtlig synd?

Evolutionens lyckokast och Guds avbild

Varför skygga för skönheten?

Samtal mellan professor Sarah Coakley och ärkebiskop Antje Jackelén

Stora och små arenor – Påven på Kuba och i USA Snabba annulleringar gratis

Moderator: Ulf Jonsson.

Walter Kasper

Antje Jackelén är ärkebiskop i Svenska kyrkan och f.d. professor i Religion and Science vid The Lutheran School of Theology i Chicago.

Ska omgifta frånskilda få tillgång till sakramenten?

Thomas Laubach

Sarah Coakley är professor i religionsfilosofi vid University of Cambridge.

Påven och moralen Ulf Jonsson

Hur tänker påven Franciskus?

Charlotta Levay

22 oktober 2015 kl 19.00

Det katolska i Houellebecqs Underkastelse

Plats: S:ta Eugenia Kungsträdgårdsg. 12 111 47 Stockholm

Roger Andersson

Heliga Birgittas texter på fornsvenska i ny utgåva

Arrangörer: Newmaninstitutet och Teologiska högskolan Stockholm.

Ingen föranmälan. Samtalet förs på engelska.

Magnus Röhl www.signum.se

För mer information: Christoph Hermann, Newmaninstitutet, christoph.hermann@newman.se Joel Halldorf, Teologiska högskolan Stockholm, joel.halldorf@ths.se

Första världskriget speglat i fransk litteratur Erik Åkerlund

Wittgensteins Tractatus i sitt sammanhang

Innehåll Signum nr 6/2015 årgång 41 Ledare

1 anders piltz

En oförlåtlig synd?

– Det är inte rimligt att äktenskapligt haveri ska vara den enda synd som inte går att förlåta.

Krönika

3 john sjögren

Varför skygga för skönheten?

Aktuellt

4 fredrik heiding

Stora och små arenor – Påven på Kuba och i USA

7 ulf jonsson

Snabba annulleringar gratis

Moralteologi

9 walter kasper

Ska omgifta frånskilda få tillgång till sakramenten?

15 thomas laubach

Påven och moralen – Hur evangeliet och dess handlingssätt alltid har företräde

Intervju

22 ulf jonsson

Hur tänker påven Franciskus?

– Ett samtal med jesuitpater Antonio Spadaro, chefredaktör för La Civiltà Cattolica.

Musik

27 mattias lundberg

Hur kunde det bli så här? – Om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan

Litteratur

33 charlotta levay

Det katolska i Houellebecqs Underkastelse

37 roger andersson

Heliga Birgittas texter på fornsvenska i ny utgåva

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

41 magnus röhl

Första världskriget speglat i fransk litteratur

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

45 gösta hallonsten

Ett möte bortom schablonerna – Bysans och västkyrkan förr och nu – Rapport från en forskningskonferens.

Omläsning

47 erik åkerlund

Wittgensteins Tractatus i sitt sammanhang

Bokrevy

49 tim andersson

Stark poesi om judisk identitet och förintelse – Gabriel Itkes-Sznap: Tolvfingertal.

51 klaus misgeld

Demagogin på frammarsch – Anna-Lena Lodenius: Vi säger vad du tänker – Högerpopulismen i Europa.

53 céline spitz

När teologi och exegetik möter ödmjuk andlig längtan – Daniel Bourguet: Le silence de Dieu pendant la Passion.

56 fredrik heiding

Från katolsk tro till luthersk ortodoxi – Martin Berntson (red.): Vägen mot bekännelsen: Perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540–1595.

57 helena bodin

Med Bibeln som bakgrund – Boken om oss alla. Tretton röster om Bibeln.

– Och Gud skapade människan. Noveller inspirerade av Bibelns berättelser.

59 catharina nolin

Trädgårdens fördolda liv – Ronny Ambjörnsson: Den hemliga trädgården.

61 björn vikström

Vad är en gudstjänstgemenskap?

– Fredrik Modéus: Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2015 Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 20 november.

Ledare

En oförlåtlig synd?

– Det är inte rimligt att äktenskapligt haveri ska vara den enda synd som inte går att förlåta.

I

princip är saken klar: Jesus undervisar otvetydigt om äktenskapets oupplöslighet. Föreningen av man och kvinna till ”ett kött” avspeglar Guds förening med människan, som är villkorslös och oupplöslig. Den ortodoxa och katolska läran att ett äktenskap mellan döpta är ett av de sju sakra­menten, det vill säga att makarnas samliv är något som betecknar och förmedlar Guds nåd, bygger på Jesu ord om äktenskapet i Matteus kapitel 19 och Efesierbrevets (5:25–32) undervisning om Kristi förhållande till kyrkan.

Enligt kyrkolagen konstitueras ett äktenskap av konsensus, en fri viljehandling där makarna skänker sig och tar emot varandra ömsesidigt. Båda parter måste ha intentionen att äktenskapet ska vara hela livet.

Båda parterna måste vara kapabla att fatta ett livsvaraktigt beslut och får inte drivas av tvång, hot, fruktan, psykisk omognad eller felaktiga informationer om den andre. En katolik måste gifta sig i katolsk ordning. För döpta icke-katoliker räknas vilken legitim vigsel som helst som giltig, om vederbörande senare vill bli katolik.

Kan man vid en juridisk process inför kyrklig domstol visa att något av dessa rekvisit inte förelegat, kan man förklaras fri att ingå ett nytt äktenskap. Man talar då inte om skilsmässa utan om annullering, det vill säga ett upphävande av vigselns rättsverkan.

Ett av de svåraste problemen i katolsk själavård i vår tid är de många fallen av skils-

mässa och omgifte. De flesta människor i västvärlden kan lätt hänvisa till nära exempel, och katoliker avviker inte nämnvärt från populationen i stort. Är man katolik och gifter om sig medan den förste maken ännu lever och utan att ha fått sitt tidigare äktenskap annullerat av kyrklig domstol, hamnar man i en irreguljär situation: man kan inte ta emot sakramenten, det vill säga inte få absolution för några synder, än mindre ta emot kommunionen, med mindre än att man lovar att leva som bror och syster med sin nya partner i ett ”vitt” äktenskap.

Detta kan leda till absurda situationer.

Människor som gift sig kyrkligt, men vilkas äktenskap senare havererat, kan som omgifta inte få tillgång till sakramenten, me­dan andra, som levt ihop kanske med många partners men utan någon vigsel, efter ett besök i biktstolen omedelbart återfår sin plats i kyrkans fulla gemenskap. Har en katolik gift sig utanför kyrkan räknas äktenskapet automatiskt som ogiltigt, och vägen till ett katolskt äktenskap står öppen efter absolution. Den ansvarskännande hänvisas till en äktenskapsprocess med oviss utgång, medan den oansvarige bara behöver bikta sig.

Ett annat problem är att många männi­ skor först i medelåldern kommer till andlig mognad och börjar fundera på sitt förhållande till Gud och på livets djupare mening.

De kommer till den katolska kyrkan och vill börja en ny livsetapp, men ofta har de ett eller flera äktenskap bakom sig, och själasör-

Signum 6/2015

1

Ledare

jaren måste inleda en annulleringsprocedur som innebär en plågsam utfrågning om intimsfären och inte garanterat leder till önskat resultat. Den katolska kyrkan framstår som en byråkrati och inte som en öppen famn för dem som misslyckats, varför dessa sökare kanske tackar för sig och drar vidare.

Med andra ord: en ångerfull seriemördare kan få absolution omedelbart, medan en omgift person inte ens kan gå till bikt – om prästen följer regelboken.

De första kristna byggde på den äktenskapsrätt som gällde i judendomen och hellenismen, som hyllade livsvaraktighet och trohet men i praktiken reducerade dessa värden till enbart ideal. Diognetusbrevet säger på 200-talet att de kristna gifter sig ”som alla andra”. Även om ingen specifikt kristen vigselakt fanns var man medveten om att man gifte sig ”i Herren”. Det monogama samboskapet var en accepterad samlevnadsform i Västeuropa intill 1000- och 1100-talet, i Spanien intill 1400-talets slut.

Först under reformationstidevarvet utformades de teologier och liturgier som vi känner igen i dag. Det tridentinska konciliet kopplade 1563 (inte utan häftigt inomkyrkligt motstånd) äktenskapets giltighet till den kanoniska vigselformen, det vill säga att löftena måste avges inför en katolsk vigselförrättare. Samtidigt som konciliet definierade oupplösligheten debatterade man hur man skulle förhålla sig till de kristna i Venedig som var katoliker, men som praktiserade i den ortodoxa kyrkan. Dessa vädjade till konciliet att tillåta ett andra äktenskap i de fall där ena maken varit otrogen.

En knapp majoritet av konciliefäderna var till slut positiv till framställningen, men den ledde inte till något beslut.

Den ortodoxa kyrkan betraktar äktenskapet som oupplösligt men tillåter omgifte i fall av ”moralisk död” (när makarnas tillgivenhet har upphört) upp till en tredje gång, detta av hänsyn till mänsklig svaghet, men vigselordningen vid omgifte har botkaraktär. Synoden i Konstantinopel 692, som räknas till de ekumeniska koncilierna av den

2

ortodoxa kyrkan, utmäter bestämda botstraff vid ingåendet av andra och tredje äktenskapet.

I akt och mening att finna en utväg ur den återvändsgränd som många hängivna katoliker befinner sig i har kardinal Walter Kasper föreslagit en via pœnitentialis, en botens väg ut ur svårigheten, alltså samma möjlighet som gäller alla andra synder. När goda skäl föreligger skulle kyrkan efter en individuell bedömning under biskopens överinseende använda sin lösemakt och ge botfärdiga syndare möjligheten att börja om igen.

Inte så att man avskaffar regeln om oupplöslighet, utan att man tillämpar den enligt principen epieikía, ”mildhet, nådigt förfaringssätt, human behandling”, i Thomas av Aquinos mening: man tillämpar lagen på det sätt som lagstiftaren avsett, när lagens bokstav är ett alltför trubbigt instrument som drabbar den svagare orättvist.

Vore detta att ge carte blanche åt lättsinne och upplösning? Samma invändning kunde i så fall riktas mot hela den kristna förlåtelsetanken. Evangeliet om nåd och förlåtelse är ingen inbjudan att ta lätt på etik och moral, lika litet som möjligheten till avlösning i sakramentets form. Förlåtelse förutsätter ånger och vilja till bättring. På ett liknande sätt borde offentliga syndare (typ massmördaren) få möjlighet till offentlig botgöring inför biskopen, för att vinna frid och återvinna medborgerligt förtroende.

Det är att hoppas att den session av familjesynoden som nu pågår i Rom vågar gå denna väg, eller åtminstone öppna för den i en längre process av kyrklig förnyelse. Den redan i september av påven beslutade förenklingen av annulleringsproceduren är ett steg på vägen, om vilket tämligen stor enighet råder bland synodfäderna. Väntetiderna förkortas och godtyckligheten minskar.

Det är inte rimligt att det äktenskapliga misslyckandet ska vara den enda oförlåtliga synden i Guds rike, när det finns hopp, nåd och förlåtelse för alla andra former av mänsklig synd och brist. anders piltz

Signum 6/2015

Krönika

Varför skygga för skönheten?

I

september uppmärksammades den estniske kompositören Arvo Pärts 80-årsdag över stora delar av världen. Pärts av den ryskortodoxa traditionen djupt inspirerade musik är något av ett unikum inom samtida musik, inte endast för dess uttalat andliga dimensioner utan kanske framför allt för att Pärt söker uttrycka ett slags enkel och renodlad skönhet. Det sköna har ju knappast stått högt i kurs de senaste, låt oss säga, hundra åren.

Om vi tittar på två av de konstformer som traditionellt brukar förknippas med skönhet, musiken och poesin, blir detta tydligt.

Inom konstmusiken började redan under det tidiga 1900-talet tonaliteten brytas upp av den så kallade Andra Wienskolan, med kompositörer som Arnold Schönberg och Alban Berg, för att sedan vid mitten av sek­let, hos avantgardisten John Cage, lösas upp i total tystnad (det berömda helt tysta stycket ”4.33”). Inom poesin har det länge varit formexperiment och så kallad språkmaterialism som dominerat över den mer skönhetssträvande och kommunikativa poesin.

Detta är på sätt och vis helt på sin plats. Det brustna, splittrade och fragmentariska är en väsentlig del av mänsklig (i synnerhet den moderna människans) erfarenhet och konsten måste givetvis bejaka och gestalta detta. Samtidigt är det intressant att notera att det är undantagen, de som trots allt arbetar med traditionella skönhetsvärden, som verkar nå djupast in i läsarnas och lyssnarnas hjärtan. I Sverige har vi exempelvis de närmast folkliga poeterna Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer och inom musiken redan nämnda Arvo Pärt.

Så varför tycks så stor del av den moderna kulturen skygga för skönheten, samti-

digt som det sköna alltjämt uppenbarligen har en enormt stark dragningskraft? I en vacker text i Expressen Kultur skrev kulturjournalisten och radioprofilen Eric Schüldt i samband med Arvo Pärts födelsedag om sitt möte med kompositören: ”Visst var det ett möte med det heliga, en känsla att det någonstans på själens botten vilar något som är evigt.” Här är Schüldt skönhetens mysterium på spåren. Det händer något i mötet med det sköna, något väcks till liv inom oss, ett vagt minne om vilka vi innerst inne är.

Förmodligen är det som Platon menade, att det finns ett starkt samband mellan det goda och det sköna och det sanna. I den ogrumlade skönhetsupplevelsens ögonblick anar vi helt enkelt sanningen om oss själva.

Kanske är det just därför som skönheten i vår tid upplevs som både tilldragande och lite skrämmande. Vi längtar alla efter att få lära känna sanningen om oss själva, men att konfronteras med, eller enbart ana, denna sanning är inte en alltigenom angenäm upplevelse. Att för en kort sekund känna hur evigheten strömmar igenom tiden, att ana att jag inte endast är en ansamling av celler och vävnader utan en varelse skapad till Guds avbild, vilket jag tror är vad mötet med skönheten ytterst påminner oss om, är också en upplevelse som kan tvinga en till radikala omprioriteringar i livet. Att ana att livet har mening kan vara den värsta livskris man kan uppleva.

Men i slutändan är det sköna givetvis ingenting att frukta. Ty endast genom att följa skönhetens spår, genom att lyssna till sin innersta längtan, kan man få syn på livets djupaste innebörder. john sjögren

Signum 6/2015

3

Aktuellt

Stora och små arenor Påven på Kuba och i USA

F

lera bedömare, däribland tv-kanalen CNN:s kommentatorer och jesuitpater Antonio Spadaro som intervjuas i detta nummer av Signum, menar att små arenor kan vara minst lika viktiga, om inte viktigare, än stora arenor vid de besök som påven Franciskus gör. Påvens möte med en liten grupp människor och det som han då uttrycker verbalt eller med kroppsspråk bär på minst lika intressanta budskap som en mässa med flera miljoner deltagare. En sådan iakttagelse från tidigare påvebesök fungerar som ett utmärkt raster när påvens nyligen genomförda besök på Kuba den 19– 22 september och i USA den 22–27 september ska sammanfattas.

Till de små arenorna hörde en scen utanför katedralen i Havanna, där en samling ungdomar för påven Franciskus berättade om tuffa förutsättningar på Kuba och om ungdomars bristande framtidsutsikter.

Förutom det förberedda talet till dem improviserade påven Franciskus och talade om behovet av att ha drömmar, och citerade en latinamerikansk poet. I sina avslutande ord visade han också att han var medveten om att några av de församlade ungdomarna eventuellt inte var religiösa: ”Jag önskar det bästa för er, jag ska be för er, och jag ber er att be för mig. Och om någon av er inte är troende och inte kan be, önska mig åtminstone goda ting.”

I Washington var församlingen St. Patrick en hållplats där påven deltog i en lunch för

4

och med hemlösa, något som skedde genom välgörenhetsorganisationen Mary’s Meals försorg. Säkerhetsvakterna blev här liksom på många andra ställen litet nervösa när påven strövade omkring i måltidstältet mitt ibland människorna. Han hade tackat nej till en lunch med kongressledamöterna och den stora betydelse som denna gest hade för de hemlösa och för välgörenhetsorganisationen framgick av intervjuerna.

Påvens tal till FN:s generalförsamling i New York kablades ut i tv och fick uppmärksamhet i flera andra medier. Men före själva talet mötte han FN:s personal, tackade dem för deras insatser och välsignade dem.

Efter talet i FN:s generalförsamling och en andakt vid Ground Zero begav sig påven Franciskus och hans följe till den katolska skolan Our Lady Queen of Angels i stadsdelen East Harlem. Majoriteten av skolans elever har invandrarbakgrund, kommer från de lägre samhällsklasserna och får lära sig engelska som främmande språk.

Skolbarnen ställde frågor till Franciskus och undervisade honom i ekologi med hjälp av en pekskärm. Här var påven i högform.

Det verkade vara lika naturligt för honom att röra sig i klassrummet som det var för eleverna att ta emot hans besök. CNN:s reportrar kommenterade träffande att barnen var anmärkningsvärt orädda. För mig persligen var tv-sändningen från skolan extra rörande, eftersom jag själv som liten pojke

Signum 6/2015

Aktuellt

gick i kindergarten i Queens, New York City.

Flera andra möten i de små sammanhangen präglade besöket på Kuba och i USA. Ett mycket viktigt möte blev träffen med offer för sexuella övergrepp tillsammans med deras familjer och lärare, ett möte som ägde rum i St. Charles Borromeo prästseminarium i Philadelphia. En synbart omskakad påve fördömde dessa övergrepp i tydligare ordalag än någonsin tidigare. Han markerade att sexuella övergrepp är brottsliga och innebär ”helgerån”, att de inte får döljas och att regler för att skydda ungdomar och förhindra övergrepp måste tillämpas.

Franciskus vill vara nära människor; han samtalar med, omfamnar och välsignar enskilda konkreta personer. Dessa distansminimerande gester – till vilka också hör att färdas i en vanlig bil, en Fiat – får samtidigt en symbolisk innebörd. De som inte själva får chansen till ett enskilt möte, upplever ändå påven Franciskus som jordnära.

Sedan är det också så att de små arenorna i själva verket är globalt uppmärksammade tilldragelser tack vare den medievärld vi lever i. CNN och andra tv-bolag bevakade besöket i direktsändning, flera timmar i sträck.

Hela världen kunde också följa evenemangen via internet. Här i Sverige var mediebevakningen förhållandevis stor. I synnerhet Dagens Nyheter och Aftonbladet skildrade besöket utförligare än vanligt. Man kan jämföra med Världsungdomsdagen i Madrid i augusti 2011 som avslutades med påven Benedictus XVI:s gudstjänst med drygt en miljon ungdomar. Detta megaevenemang förtjänade inte ens en liten notis i svenska medier, bortsett från Marcus Birros krönikor i Expressen.

När det gäller gudstjänster hade arrangö­ rerna denna gång valt medelstora arenor: Revolutionstorget i Havanna och Madison Square Garden på Manhattan, med plats för 20 000 personer, som exempel. Att jämföra med 6 miljoner deltagare vid gudstjänsten i Manilla härförleden.

Vilka var då de stora arenorna av förvän-

tad politisk betydelse (inte nödvändigtvis vad gäller antal deltagare)? Hit hör mötena med Raúl och Fidel Castro, Barack Obama och välkomstceremonin i parken vid Vita huset, talet i USA:s kongress och talet i FN:s generalförsamling.

I dessa olika sammanhang berörde påven Franciskus ett helt spektrum av ämnen, något som beror på att den katolska kyrkans lära och liv har en plats i samhället och är relevant för livet generellt. I sin miljöencyklika, Laudato si, är just en av påven Franciskus poänger att miljöfrågan hänger ihop med social rättvisa. Ekologiska frågor är intimt förknippade med fattigdomsbekämpning, religionsfrihet, migration, rätten till liv, familjens betydelse i samhället och så vidare. Alla dessa ämnen togs upp. I de olika talen på omkring 45 minuter fanns egentligen inte utrymme för ingående analyser och slutsatser i respektive ämne. Åhörarna på plats och de som följde talen i medier förutsattes ha läst den katolska kyrkans dokument eller åtminstone veta hur man får närmare upplysning. Men påvens kärnfulla uttalanden och presentationsteknik har ändå sin betydelse.

Påvens tal i FN:s generalförsamling hölls i samband med att denna skulle diskutera miljöfrågor och anta mål för hållbar utveckling. Även om påven Franciskus i korta drag uttryckligen belyste ekologiska aspekter, så handlade talet mer om de mänskliga rättigheter som just krävs för att mänsklighetens förhållande till naturen ska bli harmoniskt. Människor behöver både materiella och andliga ting: tak över huvudet, arbete, jordegendom respektive andens frihet, religionsfrihet och rätten till utbildning samt rätten till liv, ”till existens”. Krig hotar inte bara dessa rättigheter utan också naturen.

Påven Franciskus betonade vikten av rätten till utbildning, i synnerhet för flickor som på vissa håll inte får utbildning. Efter denna kommentar fick påven en påfallande lång och varm applåd av generalförsamlingen.

Mot bakgrund av att Donald Trump, med

Signum 6/2015

5

Aktuellt

sin inte precis invandrarvänliga politik, vinner terräng bland amerikanska medborgare, var det intressant att notera hur ofta migrationsfrågan kom upp på bordet. Påven menade att man måste se flyktingar som individer och inte bara som en anonym massa, nu när flera kontinenter berörs av en flyktingkris i en utsträckning som vi inte har sett sedan andra världskriget. Jorge Mario Bergoglio som växte upp i Argentina markerade också att han själv är son till invandrare (hans far var italienare och modern hade italiensk bakgrund) och påminde kongressens ledamöter om att många av dem också härstammar från andra länder. ”Jag är själv en son av invandrare. Vi är inte rädda för främlingar, därför att de flesta av oss har själva varit främlingar.” Helgonförklaringen (i Washington) av den spanske franciskanmunken Junípero Serra (1713–1784), som grundade församlingar och missionsstationer i vad som i dag är Kalifornien, är ett annat tecken på invandrares betydelse för uppbyggnaden av den amerikanska civilisationen.

Värnandet av religionsfriheten uttryckte påven Franciskus på ett diskret och samtidigt övertydligt sätt. Vid en artighetsvisit hos Kubas numera pensionerade diktator Fidel Castro, överlämnade påven Franciskus sin miljö- och socialencyklika Laudato si men också en mindre väntad present i form av en bok och två cd-skivor med predikningar och sånger av jesuitpater Armando Llorente, den präst som en gång i tiden var Castros skollärare och som före sin död i en intervju från sin exil i Miami offentligt uppmanade Castro till omvändelse och botgöring. Den spanskfödde pater Llorente hade i intervjun bland annat berättat hur Castro i samband med den kubanska revolutionen 1958 erkänt för honom att han hade förlorat

sin tro, varvid pater Llorente då hade svarat: ”Fidel, en sak är att förlora tron, en annan sak är att förlora sin värdighet.” Fidel Castro kom senare att förbjuda Jesuitorden och fördriva den från Kuba. Det finns inga rapporter om hur Fidel Castro ska ha uppfattat påvens present som påminner honom om allt detta.

Kom det några konkreta resultat ur påven Franciskus besök på Kuba och i USA? Ja, det kan man säga. Omedelbart före besöket på Kuba frigavs 3 500 politiska fångar, och relationen mellan USA och Kuba kan ytterligare ha förbättrats efter det att handelsembargot har lättats, något som Heliga stolens diplomati bidrog till. Påven Franciskus tydliga engagemang i miljöfrågor kan dessutom ha stimulerat regeringschefer och andra representanter för medlemsländerna i FN att påskynda arbetet för en hållbar utveckling. Vidare är det möjligt att påven Franciskus tidigare uttalade kritik mot kapitalismen nu får något större gehör i USA. Ekonomer och andra bedömare i USA har inte bara avfärdat påvens skepsis mot kapitalism, utan många har också klagat på hans koncentration på över- och underklassen. Medelklassen som ägnar sig åt vanligt hederligt arbete har försvunnit ur blickfånget. För första gången lyfte påven nu fram denna grupp ordentligt, dels genom att tala om affärsverksamhet som ”en ädel kallelse”, dels genom att lyfta fram Dorothy Day (1897–1980), medgrundaren av rörelsen Catholic Worker som bland annat ägnar sig åt socialt arbete och stöd till fackföreningar.

På det hela taget iklädde sig Franciskus rollen som pontifex, brobyggare. På hemsidan www.signum.se finns cirka 25 inlägg för den som söker mer information om påvens besök på Kuba och i USA. fredrik heiding

Senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se

Aktuellt

Snabba annulleringar gratis

I

den katolska kyrkan förekommer inga skilsmässor. Den katolik som är gift lever i ett äktenskap som är oupplösligt och som varar till livets slut. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli, eftersom Jesus själv med all önskvärd tydlighet har sagt att det ska vara så, punkt slut.

Så ser den katolska kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet ut. Ingen katolik som vill följa evangeliet och vara lojal mot kyrkans tro vill heller i grund och botten ändra på den saken – allra minst påven. Har Jesus tydligt och klart sagt att det ska vara så – och det har han faktiskt, Matteus 19:3–6 – så är det inte mycket att bråka om.

Fast när detta väl är sagt så finns det några ytterligare aspekter att ta hänsyn till – verkligheten, till exempel. Den gör saken lite mer komplicerad. Ideal och verklighet går sällan så enkelt ihop, särskilt om idealen är högt ställda. Även katoliker drabbas av kriser och problem i äktenskapet, precis som andra. Det finns visserligen inget som hindrar ett katolskt par att separera och bo på skilda håll, så länge de inte tar ut skilsmässa. Kyrkan kräver inte av gifta par att de faktiskt lever tillsammans. Problematiskt blir det däremot om en av parterna (eller båda) vill gifta om sig borgerligt. En katolik som är giltigt gift i kyrkan men som ändå gifter om sig borgerligt får inte längre tillträde till sakramenten. För en troende katolik är det en mycket problematisk situation, eftersom det sakramentala livet är så centralt i den katolska trosutövningen. I längden blir det en näst intill ohållbar situation. Åtskilliga av dem som hamnar i den situationen försvinner på sikt ut ur kyrkans gemenskap.

De söker sig till andra samfund eller fjärmar sig så småningom helt från tron.

Men hur gör då den katolik som har hamnat i den ovan beskrivna belägenheten, och som dessutom menar att hans (hennes) första äktenskap var problematiskt på ett så fundamentalt sätt att det rimligen inte alls borde räknas som ett äktenskap? Det är i sådana situationer som tanken på ett annulleringsförfarande kan bli aktuell. Annulleringsförfaranden är kyrkliga rättsprocesser som syftar till att klarlägga huruvida ett äktenskap har ingåtts på så felaktiga premisser att det måste betraktas som redan från början ogiltigt. Om så är fallet förklaras äktenskapet ogiltigt och kontrahenterna är därmed fria att ingå ett nytt äktenskap i kyrkan. Vad kyrkan gör i ett sådant fall är inte att bevilja skilsmässa utan att konstatera att det aldrig har rört sig om ett äktenskap, även om det till det yttre verkat så.

De hittillsvarande reglerna för annulleringsförfaranden har gjort att processerna varit komplicerade och långdragna. Ofta har det tagit flera år innan man nått fram till ett beslut. Därför var det heller inte överraskande att en tydlig majoritet av deltagarna i den första sessionen av biskopssynoden om familjefrågor i Vatikanen i oktober förra året föreslog att regelverket skulle förenklas och handläggningstiderna kortas. Påven Franciskus hade i augusti förra året, redan in­ nan synoden uttalat sig om saken, tillsatt en kommission med uppgift att ta fram ett förslag på hur kyrkolagen skulle kunna ändras i en sådan riktning. Kommissionen, under ledning av monsignore Pio Vito Pinto, dekanus vid Rota Romana, den katolska kyrkans högsta juridiska instans för äktenskapsfrågor, lade i somras fram ett sådant förslag, som påven godkände i mitten av augusti.

Signum 6/2015

7

Aktuellt

Den 8 september offentliggjordes det nya regelverket vid en presskonferens i Vatikanen.

De nya reglerna, som träder i kraft redan den 8 december i år, återfinns i två dokument, Mitis iudex dominus Iesus (Herren Jesus, den milde domaren) och Mitis et misericors Iesus (Jesus, den milde och barmhärtige). Det första dokumentet avser den västliga eller latinska delen av den katolska kyrkan, medan det andra dokumentet gäller de orientaliska kyrkor som lever i kyrklig enhet med den katolska kyrkan. I allt väsentligt ser det nya regelverket likadant ut för den latinska kyrkan och för de orientaliska kyrkorna.

De väsentliga förändringarna i regelverket är de följande: • Det räcker med beslut i en enda instans för annullering av ett äktenskap. Enligt det hittillsvarande regelverket krävdes det beslut i två olika instanser för att ett beslut om annullering skulle vinna laga kraft. Det innebar alltså att varje enskilt ärende skulle bedömas av två olika kyrkliga äktenskaps­ tribunaler. Genom den nya, förenklade processordningen kommer handläggningstiden för annulleringsförfaranden att bli väsentligt kortare. De flesta fall kommer förmodligen att kunna avgöras inom ett par månader. Dessutom avskaffas därigenom en juridisk anomali i kyrkans rättssystem, eftersom det normala är att domar vinner laga kraft efter det att ett ärende har behandlats i en enda instans, givet att ärendet inte överklagas.

• Det räcker med en enda kyrkorättsligt lagfaren domare för att fatta beslut i annulleringsförfaranden. Tidigare har det krävts tre domare vid annulleringsförfaranden.

Därmed blir processerna enklare och mindre kostsamma.

• Den lokale stiftsbiskopen blir direkt ansvarig för handläggningen av annulleringsprocesser i det egna stiftet. Biskopen själv kan fungera som domare i äktenskapsprocesser, eller han kan utnämna någon annan som sköter den uppgiften, men ansvaret ligger ytterst hos stiftsbiskopen.

• I sådana fall där det är alldeles uppen-

8

bart att ett äktenskap är att betrakta som ogiltigt kan den lokale biskopen själv ogiltigförklara äktenskapet utan att det krävs någon utförlig utredning av saken. I sådana ärenden kan biskopen fatta beslut omgående, utan någon nämnvärd väntetid alls.

• Det nya regelverket kräver generellt sett en betydligt mindre omfattande dokumentation och utfrågningarna i samband med processerna blir enklare och kortare.

• Det får inte tas ut några avgifter i samband med annulleringsprocesser. På en del håll i världen har stiften hittills begärt att kontrahenterna ska betala en del av kostnaderna för genomförandet av annulleringsprocesserna. Men sådana avgifter blir nu förbjudna.

• Om man är missnöjd med beslutet i den första instansen finns det möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Tidigare gick alla sådana överklaganden till domstolen Rota Romana i Vatikanen, vilket ledde till att man där blev överlastad av mängden ärenden. I framtiden ska överklaganden behandlas mera lokalt, nämligen av en domare i det närmaste ärkebiskopssätet. Rota Romana kommer i framtiden att fungera som yttersta appellationsinstans för särskilda fall.

Påven Franciskus har gjort klart att syftet med det nya regelverket är att annulleringsprocesserna ska präglas av ”rättvisa, barmhärtighet och enkelhet”. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att antalet annulleringar kommer att öka framöver.

Påven har förklarat att han inte önskar sig en utveckling där antalet ogiltigförklaringar ökar. Syftet är endast att processerna ska bli enklare och snabbare. Någon uppmjukning av äktenskapets principiella oupplöslighet handlar det alltså inte om. Kriterierna för att bedöma huruvida ett äktenskap är giltigt eller inte förblir desamma som tidigare. Hit hör framför allt brist på konsensus (äktenskapsvilja) vid äktenskapets ingående, men även ovilja att få barn, social eller ekonomisk press på kontrahenterna in-

Signum 6/2015

Aktuellt

för vigseln, bristande psykologisk mognad, liksom döljandet av omständigheter som väsentligt kan belasta äktenskapet (exempelvis vissa allvarliga sjukdomar).

Det nya, förenklade regelverket för ogiltigförklaring av äktenskap har fått ett myc­ ket positivt mottagande runt om i världen, i mer eller mindre alla grupper och riktningar inom kyrkan. Missnöjet med de gamla reglerna var stort, och påven kunde för sitt beslut stödja sig på en mycket solid majoritet av biskoparna vid familjesynoden i oktober förra året. Samtidigt kom beslutet ganska

plötsligt och oväntat. De flesta hade räknat med att frågan först skulle behandlas också av den andra sessionen av familjesynoden i oktober i år. Nu föregrep Franciskus synoden. Det innebär att just den frågan redan är avgjord och att synoddelegaterna i stället kan fokusera de många andra brännande frågor som ligger på bordet. Man kan förmoda att påvens agerande också var ett försök att ge årets synod en skjuts i en reformvänlig riktning. Huruvida han lyckats med detta avgörs nu i dessa dagar. ulf jonsson

Moralteologi

Ska omgifta frånskilda få tillgång till sakramenten? av walter kasper

F

rågan huruvida frånskilda och omgifta personer ska få tillgång till sakramenten är inget nytt problem. Frågan har diskuterats på internationell nivå under flera årtionden. I sin påvliga skrivelse Familiaris consortio (FC) från 1982 tog Johannes Paulus II ställning för kyrkans rådande tradition (jfr § 84). I Reconciliatio et paenitentia från år 1984 tog han ännu en gång tydlig ställning för denna position (jfr 84). Den återfinns även i Katolska kyrkans katekes (§ 1 650) och ingick i Troskongregationens beslut från år 1994. År 2007 bekräftade Benedictus XVI denna uppfattning i den påvliga skrivelsen Sacramentum caritatis (SC, jfr § 29).

Johannes Paulus II kallade frågan svår och nära nog olöslig och Benedictus XVI ta-

lade i sin tur om ett snårigt och svårt problem. Därför är det heller inte förvånande att frågan ännu inte har kunnat biläggas.

Problemet rör nämligen inte bara de troende som drabbas direkt. Även många praktiserande och hängivna kristna som varit gifta i femtio år eller mer och som själva aldrig har funderat på att skilja sig drabbas indirekt genom sina barn och barnbarn. Deras barn får det i sin tur ofta svårt att finna vägen fram till sakramenten när deras föräldrar inte har kunnat visa dem vägen i sina egna liv – det finns knappt någon familj som inte har drabbats av detta. Det är därför fullt förståeligt att så många troende, själasörjare, biktfäder, teologer och biskopar är djupt engagerade i frågan.

Signum 6/2015

9

Intervju

gor har förblivit olösta efter Andra Vatikankonciliet. Vi behöver ta tag i de frågorna och synoder är ett lämpligt medel för att reda ut gemensamma frågor inom kyrkan.

En annan viktig aspekt är förmågan till pastoralt urskiljande. Jag hoppas att syno-

den ska finna vägar till hur man kan hjälpa präster och biskopar att växa i förmågan till andlig urskiljning i sina pastorala uppgifter. Det är av stor betydelse för det andliga livet.

Musik

Hur kunde det bli så här?

Om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan av mattias lundberg Svenska kyrkan har ett rikt musikaliskt kulturarv, tätt sammanvävt med den europeiska konst- och folkmusiken och med rötter i katolsk liturgi. Den svenskkyrkliga kyrkomusiken är den största kulturaktiviteten i Sverige. När Svenska kyrkan reformerar sin kyrkomusik berörs många. Det har man kunnat se i den senaste tidens debatt om kyrkohandboksrevisionen i Svenska kyrkan. I denna artikel presenteras debatten och utvärderas reformarbetet kritiskt.

D

et torde inte ha undgått denna tidskrifts läsare att ett förslag till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan presenterades 2012, och att detta fått ett blandat och delvis starkt avvisande mottagande i musikliv, gudstjänstliv och kulturliv i stort. Kyrkohandboken är i Svenska kyrkan det dokument som reglerar hur gudstjänster och förrättningar ska genomföras – vad som ska läsas, vad som ska sjungas, och i vilka ordningar och under vilka former detta ska ske. I en påstått sekulariserad tid är det möjligen lite förvånande att se det livliga engagemanget i sakfrågan inte bara från teolo-

ger, musikforskare, kyrkomusiker, präster och kyrkfolk utan även inom den kultur- och samhällsdebatt där Svenska kyrkan så gärna vill finnas. Detta breda intresse för gudstjänstens framtida utformning är säkerligen mycket välgörande för samfundet, och borde ses mycket positivt även från Svenska kyrkans ledning. I en tid då man som kyrklig ledare önskar att ”nå ut” och ”vara angelägen” av egen kraft, visar det sig nämligen att kyrkohandboken, inte minst dess äldre liturgi- och musikskikt, hör till det som berör svensk kyrklighet och allmänhet allra mest, samtidigt som den naturligtvis

Signum 6/2015

27

Musik

konkret är avgörande för vad som brukar utpekas som kyrkans innersta kärna – gudstjänstens firande.

I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation. Men låt oss börja med en kort bakgrundsbeskrivning av projektet.

Handboksrevisionens historia 2006– 2015 År 2000 refuserades ett förslag till ny kyrkohandbok efter en prövoperiod med remissinsamling. Man såg den gången ingen möjlighet att fortsätta med ett projekt som bedömdes sakna stöd både ute i stift och församlingar, samt inom berörda expertområden. Det hör till saken att kritiken den gången inte på något sätt kan anses lika genomgripande och omfattande som den som under de senaste tre åren riktats mot det kyrkohandboksförslag som presenterades 2012, och vilket bygger på ett arbete som bedrivits sedan 2006. Detta ger berättigad anledning till förmodandet att om inte förslaget av år 2000 refuserats, så hade förslaget från 2012 stoppats i ett mycket tidigare skede än nu.

En nyhet för Svenska kyrkan – utan motsvarighet i jämförbara lutherska kyrkor i världen – är att arbetet med kyrkohandbokens revision sedan 2009 huvudsakligen bedrivits av en central tjänstemannainstans, Kyrkokansliet i Uppsala. Detta ska inte förväxlas med situationer där en förvaltningsinstans handlägger och administrerar projektet, vilket ju varit fallet i tidigare hand-

28

boksrevisioner. Det handlar nämligen här om en situation där ett fåtal tjänstemän är de enda som kontinuerligt kunnat följa det teologiska, liturgiska och musikaliska arbetet inifrån. Många tillfälligt sammansatta grupper av teologisk och musikalisk expertis har kommit och gått (vissa genom avhopp, andra genom avslutat förordnande), samtliga sägandes att de efter avslutat värv inte känner till någonting om hur projektet därefter fortskridit. Detta verkar ha varit en generell princip – de nya medarbetarna får överta ansvar för tidigare arbete, medan de ansvariga för nämnda arbete saknar uppföljande inblick.

Modellen för en sådan toppstyrd linjeprocess kan möjligen ha hämtats från näringsliv och modern tjänstemannakultur och får sägas vara en inte oproblematisk nyhet i en episkopal kyrka med folkvalda ledamöter i beslutande instans. Den enda yttre tillsyn tjänstemannagruppen underkastats är att de själva fått rapportera om arbetet till en referensgrupp (representanter för de politiska nomineringsgrupperna, som också bytts ut efterhand), till biskopsmötet, och till en så kallad styrgrupp (från Kyrkostyrelsens arbetsutskott). Det var just de två senare grupperna som hösten 2014 med anledning av ett omfattande upprop (undertecknat av en rad organisationer samt många av kyrkans musiker, körsångare, präster och lekmän) försökte ingripa för att åstadkomma någon form av samband mellan projektledningen och de kritiska instanserna på kyrkomusikområdet.

Kritiken från kyrkligt, musikaliskt och litterärt håll gällde hösten 2014 dels materialet i den form det förelagts vid remissomgång, dels den brist på insyn och diskussionsvillighet som man uppfattade att kyrkokansliet uppvisat. Plötsligt var alltså kyrkohandboksrevisionen en angelägenhet för hela Sverige – de stora dagstidningarna, Sveriges Radio, Sveriges Television och kyrklig press dels refererade den kritik som framkommit i teologi- och kulturtidskrifter, dels intervjuade både kyrkokansliets personal och

Signum 6/2015

Musik

de kritiska parterna. Dessutom gjorde kulturkrönikörer och skribenter egna analyser av läget och av kyrkokansliets agerade (eller icke-agerande) i krissituationen. Att kritiken varit genomgripande ges tydligt vid handen bara vid en snabb blick på rubrikerna rörande handboksarbetet i landets största nyhetsorgan de två senaste åren. Ett trettiotal artiklar i dagspressen, samt reportage och intervjuer i radio och tv, med rubriker som ”Kris i förtroendet för kyrkohandboken”, ”Svidande kritik mot kyrkohandboken”, ”Ilska över toppstyrd kyrkomusik” och ”Experter dömer ut nya kyrkohandboken”.

Mer förvånande än det stora och breda engagemanget i handboksfrågan mot revisionsförslaget är kanske den totala tystnaden från projektledningen vad gäller innehållet i kritiken. Trots att brister i arbetet påpekats i ett trettiotal teologiska och vetenskapliga artiklar (bl.a. i Hymnologi: Nordisk tidskrift, Svensk Kyrkotidning, Svensk tidskrift för musikforskning, Svenskt Gudstjänstliv, Kyrkomusikernas tidning m.fl.) har häpnadsväckande nog ingen framträtt till ett försvar i sak av arbetet. Argumentet som ges går i stället ut på att arbetet pågått för länge för att avbrytas. Detta torde inte vara förenligt med de riktlinjer man själv fastslagit, nämligen ”att kvaliteten inte får komprometteras”. Kritiken från den samlade expertisen på musikområdet har gällt både urvalsfrågor (där godtycklighet och brist på principer skapat stor förvirring i materialet) samt hanteringen av gregorianik och koraler vad gäller textunderläggning, melodibehandling, harmonisering och ackompanjemangssatser. Kritiker har också pekat på bristen på nyskapande samtida musik.

Alla parter är ense om att framtidens kyrkohandbok bör uppvisa en stor genre-, stil-, och formbredd. Skiljaktigheten mellan administrativ nivå och expertnivå ligger på ett kvalitets- och reflektionsplan, där Sveriges samlade kyrkomusikexperter och -institutioner slår larm om att handboksförslaget inte på något plan eller efter någon tänkbar bedömningsgrund håller måttet.

Med anledning av kritiken hösten 2014 lovades alltså representanter för Sveriges fem huvudorganisationer på kyrkomusikens område våren 2015 genom folkvaldas och biskopars intervention att de skulle få möjlighet till inblick i projektarbetet. De fem organisationerna (Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges kyrkosångsförbund, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen svenska tonsättare och Domkyrkoorganisternas förening) tillskrev i mars åter styrgruppen (bestående av representanter för biskopsmötet och kyrkostyrelsen) och varnade för att man ändå inte gavs insyn i vad som försiggick, att det saknades mål och principer för arbetet och att man förutsåg ett totalt misslyckande om projektet inte öppnades för insyn och tillfördes befintlig rimlig kompetens. Trots nya försök från styrgruppen att närma projektledningen till de etablerade kompetensnätverk som ställt sig kritiska till resultatet, men högst beredvilliga att hjälpa till med en rad av problemen, fann sig musikorganisationerna i maj 2015 tvungna att inlämna en reservation mot arbetet. Man meddelade då följande: ”Våra viktigaste förslag och rekommendationer för hur musikarbetet skulle behöva bedrivas med öppenhet, transparens och lyhördhet gentemot kyrkans musiker och övrigt musikliv har inte vunnit gehör och inte tagits till vidare diskussion. Eftersom vi inte kunnat föra en diskussion om de enligt oss mest avgörande frågorna, vet vi heller inte varför man valt att inte beakta dem. Än så länge har resultatet av det samlade uppropet och andra kritiska granskningar inte lett till annat än att i praktiken samma material skickas ut på remiss igen, med vissa detaljer ändrade” (Kyrkans Tidning 27/5 2015).

Hösten 2015 befinner sig arbetet i allt väsentligt alltså på samma ställe – sett till resultat och arbetsmaterial – som vid tidpunkten för uppropet hösten 2014. Vad gäller förtroendet för projektet som helhet befinner sig däremot projektledningen av lätt insedda skäl i en mycket svårare situation än för ett år sedan.

Signum 6/2015

29

Musik

Sex grundproblem i kyrkohandboksarbetet Ett av grundproblemen med handboksrevisionen – både före publiceringen av det i remissvar och kyrklig debatt så starkt ifrågasatta kyrkohandboksförslaget 2012 och efteråt – är bristen på transparens. Den inomkyrkliga offentligheten som är så viktig i en folkkyrka verkar här helt ha gått förlorad, till fördel för en mer privat arbetsform. Här skulle projektledningen på kyrkokansliet kunna ta till sig Britt G. Hallqvists parafras på Johannes Kirkegaard (Sv.Ps.B. 90): ”Blott i det öppna har du en möjlighet / låser du om dig kvävs och förtvinar du.” Det förefaller vara just bristen på transparens, och de strikt hierarkiska informationsvägarna som orsakat problemen i förstone, och som därefter i flera faser fått medarbetare att tvivla och hoppa av projektet.

Ett annat problem är att det musikaliska arbetet inletts så sent i processen. Domkyrkoorganisten Lars Åberg, som ende musiker i en expertgrupp med förordnande från och med 2006, menar att detta arbete inleddes alltför sent, strax före det att materialet skulle förberedas för tryck. Att man inte på allvar började arbeta förrän, som Åberg säger ”det började bli för sent” (Kyrkans Tidning nr 12/2013), tyder på att man underskattat hur viktiga de musikaliska sidorna av arbetet är. Frågan hur man kunde arbeta i fem år innan man försökte ta sig an musiken har trots senare ifrågasättande inte fått sin förklaring, men förhållandet framstår hur man än ser på saken som ett organisatoriskt misslyckande i ljuset av musikens centrala betydelse i kyrkohandboken.

Ett tredje problem verkar vara den essentialism rörande vad gudstjänsten är, som funnit sin väg in i arbetet via en specifik reception av den amerikanske teologen Gordon Lathrop. Om man rör sig med ett abstrakt ”Ordo”-begrepp, alltså en uppfattad ”enhet bortom detaljerna”, garanterad genom ett antal avskilda moment som gudstjänsten ska innehålla, så finns det ju en uppenbar risk att man förbikopplar allt viktigt

30

arbete som rör just konkret vilka enskilda alternativ som ska ingå i gudstjänstordningarna och hur de ska utformas. Oavsett vad man har för uppfattning om Lathrops teoribildning och dess tillämpning i kyrkohandboksarbetet så torde det vara uppenbart att det man som projektledning sedan 2006 varit satt att ta fram rör en långt mer konkret nivå än det ”bortom detaljerna”-perspektiv man kliver in i med Ordo-perspektivet. Om projektet alls ska vinna något förtroende i vad som möjligen kan bli en fortsatt process måste mål, medel och metoder flyttas tillbaka inom de konkreta detaljerna för vad människor kan erfara, förslagsvis med början på de områden där allmänhet och berörda kunskapsområdens experter pekat på brister.

Delvis sammanhängande med ”bortom detaljerna”-perspektivet är vad som förefaller vara ett motstånd mot att erkänna gudstjänstens påtagliga och konkreta manifestationer som något värdefullt. Detta är problematiskt utifrån den katolska och lutherska traditionen, där man i liturgiska och musikaliska revisioner traditionellt har gjort sitt yttersta i övertygelsen om att männi­skans egen vilja och förmåga att skapa skönhet, ordning och transcendenta upplevelser inom skapelsen inte alls är oväsentlig, utan ett av hennes starkaste religiösa uttryck. En brytning med denna kulturbejakande tradition kan faktiskt möjligen vara en av de enskilt viktigaste förklaringarna till motståndet mot handboken från det svenska kulturlivet i stort – man behöver inte vara teolog för att erfara att när konsten skiljs ut som ett ”särintresse” eller något för gudstjänsten mind­re centralt, så är reaktioner att vänta från den tredjedel av de kyrkoanslutna som enligt enkätundersökningar sätter ”kulturella skäl” högst som förklaring till sitt medlemskap. Kyrkohandboksförslagets nytillkomna moment illustrerar sammantagna en avskalning av det konstnärliga uttryck som gudstjänsten alltid har varit och alltid kommer att vara. Närmast som om lex orandi, lex credendi (bedjandets lag är trons lag) upphöjts till exklusiv fundamentalprincip ver-

Signum 6/2015

Musik

kar man medvetet att ha försökt hyvla bort all metaforik, mystik, skönhet, symbolik och expressivitet i handboksförslagets texter och musik. Ur ett skapelseteologiskt perspektiv torde detta vara brydsamt – dessa saker hör till det människan kan upptäcka och göra inom skapelsen. Tas de bort så återstår lagen och läran, avklädd allt mänskligt uttryck, men som trots allt på något sätt ska förmedlas och förstås av människor. En extremtolkning av pedagogisk lärostoffsförmedling på bekostnad av mänskligt och kulturellt uttryck av denna art är sannolikt en förklaring till vad Eva Haettner-Aurelius, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, kallar ”en språkblindhet av en kaliber som man inte trodde fanns” (Dagens Nyheter, 16/6 2015). Man kan bara spekulera i vad 1900-talsgestalter som Nygren, Wingren och Söderblom hade ansett om Kyrkohandboksförslagets tendens till avsteg från den traditionellt kulturbejakande liturgisynen. Lutherforskaren Thomas Appelqvist menar i Svenskt Gudstjänstliv 2014 (s. 42) att kyrkohandboksförlagets kultursyn helt tydligt inte står i Luthers efterföljd, utan snarare i tradition efter en annan reformator – den bildstormande zeloten Andreas Karlstadt.

Det femte stora problemet som kan noteras i projektet är försöket till uppdelning mellan ”brukarperspektiv” och ”vetenskapligt och konstnärligt perspektiv” som något slags motsatser. Gång på gång har ansvariga återkommit till en sådan diskussion, ofta som svar på frågan varför inte befintlig kompetens släpps in eller ges insyn i projektet.

Då ingen musik och ritual ju skapas för att inte brukas, framtår ”brukare” tydligt som en meningslös kategori – en som helt saknar någon tänkbar motsats och därför bara betyder kort och gott ”människa”. Denna falska dikotomi har skapat stor förvirring i arbetet och gett upphov till onödiga motsättningar inom kyrkan, när ju alla egentligen har ett gemensamt syfte – att med hjälp av de mest erfarna och kunniga personer som står till buds ta fram en så bra kyrkohandbok som möjligt. Det yttersta beviset

på ”brukarperspektivets” intighet är att så många ”brukares” (kyrkomusikers, prästers och gudstjänstfirares) kritik mot handboksförslaget i såväl remissvar som debattartiklar så tydligt harmonierar med den som experter och expertinstanser framfört.

Ett sjätte problem är att uppdrag och direktiv för revisionsarbetet kommit att omtolkas under pågående arbete. Vad som först från 2006 skulle vara en varsam översyn av Kyrkohandboken 1986 blev efter ett diskutabelt beslut 2009 något som är en långt större utmaning, utan att kompetens, resurser eller tidsplan anpassades till det nya målet. Jag kan personligen vittna om att det vid årsskiftet 2014–2015 fortfarande saknades målbeskrivning eller grundläggande principer för revisionen av den äldre musiken (gregorianik, koraler och alternativ från förutvarande kyrkohandbok), eftersom sådana av projektledningen då beställdes från Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Det är ännu oklart om de principer man då tacksamt tog emot sedan kommit att åtföljas, men deras tillkomstsituation innebär naturligtvis att det musikaliska arbete som bedrivits under perioden 2006–2014 inte omfattats av några principer alls, ej heller av någon målbeskrivning av vad det faktiskt är som man vill göra och uppnå i revisionsarbetet. Detta får betraktas som en allvarlig brist.

Vad kan göras i framtiden?

Det fortfarande pågående arbetet inom projektet med kyrkohandboksrevisionen torde ha små möjligheter att åter vinna acceptans inom Svenska kyrkan i vid mening. Risken är naturligtvis att gudstjänstfirarnas kontakt med kyrkans liturgiska musik, texter och ritualer har försvagats på ett sätt som kan ta lång tid att återupprätta. Samtidigt får man se detta som ett problem främst i nutiden, och med vår tids utmaningar. I tidigare skeden hade man naturligtvis med formell auktoritet kunnat driva igenom ett starkt kritiserat material till antagande, och till och med till bruk. I dag får möjligheterna att beordra bruk efter antagande anses

Signum 6/2015

31

Musik

begränsade. Den för framtiden mest betydande insatsen av handboksrevisionen blir då inte vad man själv bidragit med (eftersom få verkar vara intresserade av att använda detta) utan att man satt den sista allmänt och brett använda kyrkohandboken (1986) ur spel. Enda möjligheten att i vår tid få en kyrkohandbok lika brukad som de tidigare är att genom öppet, kompetent och förtroendeingivande arbete få fram någonting som församlingarna faktiskt vill använda.

Just i detta avseende har revisionsarbetet en långt större uppförsbacke framför sig nu än när man börjande 2006.

Ytterst avgörs kyrkohandboksrevisionens fortsatta öde av beslut i Kyrkomötet 2017.

Företrädare för flera nomineringsgrupper i denna politiska instans har uttryckt tveksamhet inför förslaget, och den näst största gruppen, Politiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), förefaller företräda en linje där man inte säger sig kunna rösta ja till ett förslag som inte har brett stöd både i församlingar, stift, och i berörda expertområden, med hänsyn till den splittring antagandet av ett förslag utan stöd skulle innebära. På POSK:s blogg klargjorde fem kyrkostyrelseledamöter till exempel den 18/6 2015: ”att vi i POSK inte vill ställa oss bakom ett handboksförslag som inte har genomgått den revision (framför allt av musikserie A [den äldre musiken, förf. anm.]) som de inblandade musikorganisationerna har efterfrågat”. Parallellt har nu den samlade liturgiska, teologiska och musikaliska kompetens som förbikopplats av projektledningen nu börjat sondera möjligheterna att med omsorg om kyrkans musik ta fram ett alternativt förslag, eventuellt för framläggande till Kyrkomötet 2017.

Med all säkerhet kommer kyrkohandboksfrågan i framtiden att granskas som ett mycket intressant exempel på vad Svenska kyrkan var och ville vara i början av 2000-talet. Inte minst framstår framväx-

32

ten av en stark central tjänstemannastruktur gentemot episkopat, folkvalda och kyrkans medlemmar som en för framtiden avgörande fråga i svensk kyrklighet i allmänhet, även utanför samfundet. Här finns möjligen likheter med den Romersk-katolska kyrkans spänning mellan kurian i Rom och stiften ute i världen.

Stephan Borgehammar, professor i praktisk teologi vid Lunds universitet, skriver i förordet till den i dagarna utkomna Årsbok för Svenskt Gudstjänstliv att de senare årens forskningspublikationer och granskningar ”avslöjar mycket allvarliga brister i kyrkohandboksförslaget, så allvarliga att det ter sig befogat att från liturgivetenskapligt håll, precis som från musikvetenskapligt, föreslå en omstart av kyrkohandboksarbetet, med nya direktiv och väsentligt utökad kompetens” (2015, s. 8). Frågan är hur länge möjligheten till framgångsrik omstart finns kvar, med tanke på det allvarligt skadade förtroendet. Ett tänkbart förslag vore att behålla Kyrkohandboken 1986, tills man tagit fram en kvalitetsmässigt jämbördig ersättare.

Tills vidare skulle man då kunna samla ihop delar av materialet till ett legitimerat tillägg.

Själv avslutade jag en essä i tidskriften Evangelium om det då helt nypublicerade Kyrkohandboksförslaget 2012: ”Den avgörande frågan för svenska kyrkans liturgiska liv under de närmaste 50–100 åren blir inte vilka synpunkter som kommer in under remissåret, utan hur referensgrupp, expertgrupp och kyrkostyrelse ställer sig till dessa synpunkter.” Fortfarande tre år senare framstår detta som den fortsatta ödesfrågan rörande vad man nu ska ta sig till med kyrkohandboksförslaget – med den skillnaden att det snart är Kyrkomötet som övertar ansvaret för en process där endast ett fåtal individer egentligen känner till bevekelsegrunderna bakom arbetet.

Signum 6/2015

Informationer

området. ”Detta krig är ett krig mellan bröder”, menade metropoliten. Den ortodoxa kyrkan engagerar sig därför för att stoppa detta ”inbördeskrig” så fort som möjligt.

Metropoliten avvisade upprört anklagelserna om att den ukrainska ortodoxa kyrkan skulle vara den ryska politikens förlängda arm i Ukraina. Kyrkan går in för att Ukraina ska förbli enat.

Det gäller såväl Donbassområdet som den av Ryssland annekterade Krimhalvön. Och även om de politiska rea­ liteterna är annorlunda,

så kommer Krim kyrkligt sett alltid att vara en del av den ukrains­ ka ortodoxa kyrkan och inte höra till den ryskortodoxa kyrkan, förklarade metropoliten.

Metropoliten klagade vid mötet med journalisterna över att hans kyrka diskrimineras i Ukraina. Myndigheterna beviljar inga byggnadslov för kyrkbyggen. Medierna sprider dessutom felaktiga uppgifter om exempelvis vapengömmor i ortodoxa kyrkor och kloster eller att ortodoxa präster skulle ha vägrat

att begrava stupade ukrains­ ka soldater.

Anklagelser som dock bekräftades för journalisterna av företrädare för den grekisk-katolska kyrkan och den självständiga ukrainsk-ortodoxa kyrkan inom Kievpatriarkatet. Ärkebiskop Hilarion, ledare för Kievpatriarkatets utrikesavdelning, kritiserade den andra ortodoxa kyrkans proryska ställning. Det rör sig inte om något ”inbördeskrig” i Ukraina utan om en entydig rysk aggression.

kathpress 2015-10-01

Medverkande i detta nummer roger andersson Docent i nordiska språk, verksam vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. tim andersson Litteraturkritiker, Uppsala. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. gösta hallonsten Professor emeritus i systematisk teologi vid Lunds universitet. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. walter kasper Biskop, kardinal och f.d. ordförande för Rådet för de kristnas enhet. thomas laubach Professor i teologisk etik vid universitetet i Bamberg, Tyskland. charlotta levay Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.

64

mattias lundberg Docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet. klaus misgeld Prof., historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. catharina nolin Docent i konstvetenskap, verksam vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskops­ vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. magnus röhl Professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. céline spitz Dominikansyster i Rögle kloster. björn vikström Teol. dr och biskop i Borgå stift inom Finlands Evangelisk-lutherska kyrka. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet.

Signum 6/2015

Innehåll Signum nr 6/2015 årgång 41 Ledare

1 anders piltz

En oförlåtlig synd?

– Det är inte rimligt att äktenskapligt haveri ska vara den enda synd som inte går att förlåta.

Krönika

3 john sjögren

Varför skygga för skönheten?

Aktuellt

4 fredrik heiding

Stora och små arenor – Påven på Kuba och i USA

7 ulf jonsson

Snabba annulleringar gratis

Moralteologi

9 walter kasper

Ska omgifta frånskilda få tillgång till sakramenten?

15 thomas laubach

Påven och moralen – Hur evangeliet och dess handlingssätt alltid har företräde

Intervju

22 ulf jonsson

Hur tänker påven Franciskus?

– Ett samtal med jesuitpater Antonio Spadaro, chefredaktör för La Civiltà Cattolica.

Musik

27 mattias lundberg

Hur kunde det bli så här? – Om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan

Litteratur

33 charlotta levay

Det katolska i Houellebecqs Underkastelse

37 roger andersson

Heliga Birgittas texter på fornsvenska i ny utgåva

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

41 magnus röhl

Första världskriget speglat i fransk litteratur

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Analyser och rapporter

45 gösta hallonsten

Ett möte bortom schablonerna – Bysans och västkyrkan förr och nu – Rapport från en forskningskonferens.

Omläsning

47 erik åkerlund

Wittgensteins Tractatus i sitt sammanhang

Bokrevy

49 tim andersson

Stark poesi om judisk identitet och förintelse – Gabriel Itkes-Sznap: Tolvfingertal.

51 klaus misgeld

Demagogin på frammarsch – Anna-Lena Lodenius: Vi säger vad du tänker – Högerpopulismen i Europa.

53 céline spitz

När teologi och exegetik möter ödmjuk andlig längtan – Daniel Bourguet: Le silence de Dieu pendant la Passion.

56 fredrik heiding

Från katolsk tro till luthersk ortodoxi – Martin Berntson (red.): Vägen mot bekännelsen: Perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540–1595.

57 helena bodin

Med Bibeln som bakgrund – Boken om oss alla. Tretton röster om Bibeln.

– Och Gud skapade människan. Noveller inspirerade av Bibelns berättelser.

59 catharina nolin

Trädgårdens fördolda liv – Ronny Ambjörnsson: Den hemliga trädgården.

61 björn vikström

Vad är en gudstjänstgemenskap?

– Fredrik Modéus: Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Prenumeration 2015 Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 20 november.

sverige porto betalt port payé 6/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

oktober

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Människan - vem är hon?

2015

En oförlåtlig synd?

Evolutionens lyckokast och Guds avbild

Varför skygga för skönheten?

Samtal mellan professor Sarah Coakley och ärkebiskop Antje Jackelén

Stora och små arenor – Påven på Kuba och i USA Snabba annulleringar gratis

Moderator: Ulf Jonsson.

Walter Kasper

Antje Jackelén är ärkebiskop i Svenska kyrkan och f.d. professor i Religion and Science vid The Lutheran School of Theology i Chicago.

Ska omgifta frånskilda få tillgång till sakramenten?

Thomas Laubach

Sarah Coakley är professor i religionsfilosofi vid University of Cambridge.

Påven och moralen Ulf Jonsson

Hur tänker påven Franciskus?

Charlotta Levay

22 oktober 2015 kl 19.00

Det katolska i Houellebecqs Underkastelse

Plats: S:ta Eugenia Kungsträdgårdsg. 12 111 47 Stockholm

Roger Andersson

Heliga Birgittas texter på fornsvenska i ny utgåva

Arrangörer: Newmaninstitutet och Teologiska högskolan Stockholm.

Ingen föranmälan. Samtalet förs på engelska.

Magnus Röhl www.signum.se

För mer information: Christoph Hermann, Newmaninstitutet, christoph.hermann@newman.se Joel Halldorf, Teologiska högskolan Stockholm, joel.halldorf@ths.se

Första världskriget speglat i fransk litteratur Erik Åkerlund

Wittgensteins Tractatus i sitt sammanhang