Signum nr. 7 by Signum

sverige porto betalt port payé 7/2011

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2011

Nyheter från Artos och Norma per beskow Helgonen

– hjältar, martyrer, heliga dårar och andra

Det förklädda föraktet

I Helgonen – hjältar, martyrer, heliga dårar och andra möter vi för första gången på svenska en utförlig beskrivning av helgonen som, så långt som möjligt, ger en realistisk bild av deras olika personligheter och skiftande öden där det mer anekdotiska och legendartade har tonats ner. Helgonens betydelse i det europeiska folkmedvetandet och i den västerländska konsten går inte att överskatta. Därför vänder sig den här boken till alla som vill få kunskap om vår historia. Miljoner och åter miljoner vallfärdar än idag till helgonens gravplatser runt om i världen. I alla tider har de varit kyrkans hjältar och förebilder.

Inkulturerad dekapitation Avskedsbrev inför avrättningen

Inb 400 s, rikt illustrerad i färg, 367:-, erbjudande 293:-

joseph ratzinger/benedikt xvi

Jesus från Nasaret Del II. Från intåget i Jerusalem till uppståndelsen I den andra delen av Joseph Ratzingers/Benedikt XVI:s bok om Jesus får vi följa honom från intåget i Jerusalem fram till uppståndelsen. På samma sätt som i första delen vill påven belysa Jesu gestalt och budskap och inte försöka skriva Jesu livshistoria. Hur skall då Jesu förkunnelse förstås och vilken betydelse har den för oss? Det är tydligt att påven är väl inläst på den moderna bibelforskningen, men den måste uppfattas som en del av teologin i vidare mening. Endast så kan den få sin fulla betydelse för oss och inte förlora sig i detaljundersökningar. Den här boken kan läsas med behållning av alla som är intresserade av Nya testamentet och kristen tro.

Einar Askestad

joseph ratzinger

benedikt xvi

Simone Weil och rätten att slå rot

jesus från nasaret

Kjell Blückert

del ii Från intåget i jerusalem till uppståndelsen

Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk

Inb 253 s, 302:-, erbjudande 239:-

syster sofie o.p. Till

Gunilla Maria Olsson

man och kvinna skapade Han dem

Diagnosticerande på gott och ont

En introduktion till Kroppens teologi Påven Johannes Paulus II är mest känd för vad han betytt för kyrkan internationellt och för världspolitiken. Däremot är Kroppens teologi, hans banbrytande verk om den mänskliga sexualiteten så gott som helt okänt, trots att det kallats för »en sorts tidsinställd teologisk bomb« som kan innebära en vändpunkt, inte bara för katolsk teologi utan också för modern idéhistoria. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning förkunnades sexualiteten nu ingå i Guds plan för människans återlösning. Denna bok är den första introduktionen på svenska till Kroppens teologi.

Alf Härdelin

Gammal tro med ny musik Katrin Åmell

Hft 331 s, 280:-, erbjudande 224:-

jonas jonson Gustaf

Rundvandring i förgården

Aulén

Biskop och motståndsman

Inb 438 s, 367:-, erbjudande 293:Artos & Norma | Kyrkstadsvägen 6 | 931 33 Skellefteå | Tel 0910–77 91 02 | Fax 0910–77 91 55 info@artos.se eller www.artos.se

Jan-Olof Hellsten

Vem ska ta hand om skolan? www.signum.se

Gustaf Aulén (1879–1977) var en av Sveriges mest inflytelserika teologer, översatt till många språk. Som professor i Lund, biskop i Strängnäs och preses i Musikaliska Akademien hade han en given plats i svenskt kulturliv. När totalitära regimer hotade, blev han en av de främsta försvararna av rättsstaten och mänskliga rättigheter. Under andra världskriget var han Norges röst i Sverige. Han fortsatte att skriva ända till sin död. Hans enastående analys av Dag Hammarskjölds Vägmärken kom ut när han redan fyllt 90 och hans memoarer fick titeln Från mina 96 år. Denna rika och omfattande biografi följer Aulén genom hela hans långa liv.

Elias D. Mallon

Arabiska vårblommor inför frosten?

Innehåll Signum nr 7/2011 årgång 37 Ledare

Kyrkan i världen

33 silvano m. tomasi

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

per beskow

Det förklädda föraktet – Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.

Aktuellt

ulf jonsson

Världsreligionerna och ateister möttes i Assisi – Det tredje Assisi-mötet hade en litet annorlunda karaktär än tidigare.

4 fredrik heiding

Mindlessness –Varför undviker mindfullnessrörelsen kristendomens bidrag?

Litteratur

6 einar askestad

Simone Weil och rätten att slå rot – Om det svåra i att göra en lättläst författare rättvisa.

Konsthantverk

13 kjell blückert

Silversmed och praktisk teolog – Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk – Om ett konstnärskap som är något mer än ett självuttryck.

Neuropsykiatri

17 gunilla maria olsson

Diagnosticerande på gott och ont – neuropsykiatri som ett tecken i tiden – Vad gör en diagnos med en människa?

Kyrkomusik

23 alf härdelin

Gammal tro med ny musik – reflektioner i en kyrkomusikalisk kristid – Varför är den kyrkomusikaliska smaken ofta så tillbakablickande?

Litteratur

30 katrin åmell

Rundvandring i förgården – Olle Sahlströms Gå hem innehåller många utmaningar för kyrkan, både negativ och konstruktiv kritik.

Diplomati och hälsa ur Vatikanens perspektiv – Ett tal av Vatikanens ständige observatör i FN.

38 per beskow

Dygd som ord och begrepp – Om ett svåranvänt ord på svenska.

Skola

41 jan-olof hellsten

Vem ska ta hand om skolan? – En strukturanalys av debatten om skolans huvudmannaskap.

Analyser och rapporter

48 elias d. mallon

Arabiska vårblommor inför frosten? – Den arabiska våren riskerar frostangrepp.

Opera

52 birgit ahlberg-hyse

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg, Astrid Söderbergh Widding. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld, Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.

54 anna maria hodacs

Den muromgärdade staden – Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

57 klaus misgeld

Avskedsbrev inför avrättningen – Helmuth James och Freya von Moltke: Abschiedsbriefe Gefängnis Tegel: September 1944 – Januar 1945.

60 daniel henningsson

Senecas liv och verk i svensk språkdräkt – Bo Lindberg: Seneca. Människosläktets lärare.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Sverige 340:– studerande 215:– övriga Norden 380:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 45:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 340:– v.g. kontakta: Iris InterMedia AB, 122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, ett katolskt institut för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 kjell blückert

Diabetes mon amour – Aleksander Motturi: Diabetikern.

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

Inkulturerad dekapitation – Kungliga Operan: Karmelitsystrarna.

Bokrevy

Prenumeration 2011

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Litografia alfaprint issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 december 2011

Ledare

Det förklädda föraktet – Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.

eligionsföraktet – ofta maskerat som religionskritik – har fått en stark utbredning i Sverige under det senaste årtiondet. Det inte bara dominerar medierna utan har också påverkat olika myndigheters ställningstaganden. Om detta är väl de flesta medvetna. Bakom denna utveckling ligger en världsåskådning som tydligast drivs av ateisterna/humanisterna. Den utgår från föreställningen att naturvetenskapen och framför allt biologin har gett oss en så komplett bild av vår värld och av oss själva att alla andra förklaringssätt framstår som föråldrade. Inte minst har den neurologiska forskningen bidragit till en syn på människan där hon mer eller mindre identifieras med sin hjärna. (Om detta, se antologin Neurocultures: Glimpses into an Expanding Universe, som Christer Nordlund belyste i artikeln ”Neurovetenskap som frälsare och hjärnspöke”, Svenska Dagbladet 10 juli 2011.) Det har utbildats en hel neurokultur, där alla mänskliga fenomen reduceras till hjärnfunktioner. Ofta fattas den kritiska insikten att även en sådan scientistisk uppfattning i sig själv är en världsåskådning som inkluderar premisser av utomvetenskaplig karaktär. För drygt Femtio år sedan introducerade C. P. Snow begreppet ”de två kulturerna”, det vill säga den naturvetenskapliga och den humanistiska. Han påpekade, med all rätt,

att forskare inom humaniora ofta saknade elementära kunskaper i naturvetenskapliga frågor. Men i dag ser vi ofta prov på raka motsatsen. Det finns i Sverige en utbredd föreställning om att det räcker med naturvetenskapliga och tekniska kunskaper, och att studier i humaniora är ett onödigt påhäng. Vi såg det härförleden i Svenskt Näringslivs visserligen hårt kritiserade förslag att dra ner på studiemedel för humanistiska studier, eftersom de inte anses lönsamma för arbetssökande. Eller, som andra i debatten uttryckte det, de är bara tidsspillan. Studier i religion och humaniora hamnar här i samma båt: de passar inte in dagens scientistiska kultur som bara räknar med sina egna slags förklaringsgrunder. Båda handlar de om samma frågor: vad en människa är och vad hon bör vara, och de innehåller värderingar som till stor del är desamma. i Sverige hör denna scientistiska reducering av världsbilden samman med en utbredd oförståelse för äldre tiders kultur och därmed också för religionen, som ju alltid har sina rötter i äldre tid. Här finns ett uppenbart sammanhang med vårt lands snabba omställning under 1900-talet från det gamla ”Fattigsverige” med djupa samhällsklyftor och social misär till vår tids tekniskt utvecklade välfärdsstat. Det förgångna blir då gärna något som man helst vill skjuta åt sidan. Till det som drabbas av glömskan hör inte minst våra egna litterära klassiker,

Signum 7/2011

Ledare

som efter hand alltmer uppfattas som oläsbara. Samma utveckling drabbar också religionen. Den gamla lutherska enhetskyrkan uppväcker ingen nostalgi, och det religiösa språket framstår som förlegat i sms-andets tid. Men ser man saken inte enbart i ett snävt nationellt perspektiv utan i ett bredare europeiskt eller globalt perspektiv är mänsklighetens kulturella och religiösa arv något oändligt mycket större och viktigare än så, något som ofrånkomligt påverkar männi skors engagemang, attityder och frågeställningar också i vår tid. Människan har nämligen ett drag som skiljer henne från alla andra biologiska varelser, hon har en kulturhistoria som börjar redan på stenåldern. Den darwinistiska utvecklingstanken har inte så mycket att säga när vi når detta stadium. Människor har förmågan att kommunicera och konstruera, att bygga upp kulturer som inte kan förklaras enbart biologiskt. Men för att förstå detta behöver man ett historiskt perspektiv. Historielösheten går hand i hand med biologismen och scientismen, något som lätt kan iakttas i medierna. Människans historia rymmer allt det hon har kunnat skapa, och ibland har misslyc kats med, på alla livets områden: samhällsbyggande och politik, vetenskap och teknik, filosofi och matematik, litteratur och diktning, konst och arkitektur, musik och dans, men också religion och etik. De sistnämnda går inte att skilja ut från de övriga bara på grund av vissa aktuella fördomar, ty de är nära sammanvuxna med andra kulturyttringar. Alla dessa aspekter hör på ett visst sätt samman, och allt har en kontinuitet. Det så kallade kulturarvet är inte bara något som finns i dammiga gömslen utan är något som också vi själva producerar i våra bästa stunder, därför att sannolikt är vi inte historiens sista generation. Nog hoppas många på att också vi kan skapa något som kommer att ha värde i framtiden. Kunskapen om mänsklighetens kulturella vidd och mångfald bereder vägen för tole-

rans, det vill säga respekt för andras åsikter. Den utesluter på inget vis personliga ställningstaganden, som kan vara mycket övertänkta och definitiva. Det är till exempel helt naturligt för en troende katolik i dag att respektera människor från andra religiösa traditioner och engagera sig i deras problem. De religionsfientliga strömningarna i dagens Sverige uttrycker däremot ofta en konformism och ett majoritetstänkande som är raka motsatsen till en humanistisk hållning: ”Vi svenskar har gemensamma värderingar, och de som tycker något annat kan vi bara till nöds acceptera.” Det myck na talet om samlevnad mellan olika kulturer har med förlov sagt inte några djupa rötter i det allmänna medvetandet. Det hela har i grunden att göra med synen på människan och hennes mentala värld. För biologismen är människor inte personligheter utan bara individer. Det är en syn som härrör från vissa 1700-talstänkares beskrivning av människan som en maskin, en åskådning som i sin extrema form lever kvar hos dem som tror att vi kan åstadkomma en digitaliserad robot med samma värdighet som en människa. Men tar vi människor på allvar, sådana de är, står det klart att de verkligen är något unikt som inte kan ersättas av något annat. Människor har förmågan att reflektera över både sig själva och sin omvärld, handla utifrån värderingar, fatta beslut och ta ansvar, känna empati och vara kreativa både som individ och tillsammans med andra. Människor ställs inför livets grundfrågor på ett sätt som inga andra varelser, även om man inte får några svar som alla kan enas om. De kan också utvecklas och mogna när de får nya erfarenheter av livet. Mötet med andra människor, i nutiden eller i historien, ger oss ständiga möjligheter till insikter som kan bli avgörande för det egna livet. Där har humaniora och religionerna en gemensam och dyrbar kunskap att förvalta. Glömmer vi bort den aspekten av tillvaron blir vi inte mera utan mindre människor. per beskow

Signum 7/2011

Aktuellt

Världsreligionerna och ateister möttes i Assisi

orsdagen den 27 oktober ägde det tredje världsfredsmötet rum i den helige Franciskus födelsestad, Assisi. Årets möte hade temat ”Sanningens och fredens pilgrimer” och var en uppföljning av det möte med företrädare för världens olika religioner som påven Johannes Paulus II inbjöd till i Assisi för 25 år sedan, den 27 oktober 1986. Denna gång fanns runt 300 representanter för 12 olika världsreligioner på plats i den vackra umbriska staden med sina medeltida anor. Till skillnad mot Assisimötena år 1986 och 2002 var också företrädare för icke-troende grupper inbjudna till årets möte, som i den officiella inbjudan beskrevs som ”en dag av reflektion, dialog och bön för fred och rättvisa i världen”. Man kan här iaktta en accentförskjutning jämfört med den förre påvens ursprungliga idé med dessa möten. Medan Johannes Paulus II med Assisimötena primärt ville främja dialogen mellan världens olika religiösa grupper, vill Benedictus XVI även innesluta agnostiker och ateister i samtalet om fredsoch rättvisefrågor. Den nuvarande påven är mer intresserad av en aktiv dialog med agnostiker och ateister än hans företrädare var, något som bland annat visar sig i Vatikanens satsning på den dialogprocess med icke-troende som går under namnet ”hedningarnas förgård” och som leds av kardinal Gianfranco Ravasi (se Signum 6/2011, s. 8–10).

På torsdagsmorgonen åkte Benedictus XVI i ett specialtåg de 20 milen från Rom till Assisi. Med på tåget fanns också en rad andra prominenta ledare, däribland Roms överrabbin Riccardo Di Segni, den ortodoxa kyrkan primas, patriark Bartholomaios I från Konstantinopel, liksom även Kyrkornas världsråds generalsekreterare, Olav Fykse Tveit. väl på platS i Assisi inledde man med ett upptaktsmöte i basilikan Santa Maria degli Angeli, där påven i ett tal brännmärkte alla former av våld och förtryck i religionens namn. ”Det är en skam för oss att också kristendomen har använts för att motivera våld”, förklarade han, men tillfogade sedan också att även ateismen har använts av totalitära stater för att motivera terror och förtryck. Den anglikanske kyrkoledaren ärkebiskop Rowan Williams betonade behovet av att betrakta alla människor som medmänniskor, inte som främlingar, medan den ateistiska litteraturvetaren och filosofen Julia Kristeva i sitt tal framhöll att religionen både kan och bör bidra till en ny humanism och en mänskligare värld. Under mötesdagen varvades stunder av tystnad för individuell bön och reflektion med samlingar för samtal och manifestationer. Till lunch fick alla, inklusive hedersgästerna, en enkel vegetarisk måltid bestående av ris, grönsaker och frukt. På eftermiddagen vandrade man sedan i en gemensam

Signum 7/2011

Aktuellt

procession till den helige Franciskus basilika, där man höll en fredsmanifestation. Dagen efter mötet i Assisi bjöd påven in de officiella företrädare som deltagit i Assisimötet till en mottagning i Vatikanen. I sitt tal på fredagen sade påven att mötet i Assisi ”visar oss att det är möjligt för människor från olika traditioner att mötas och leva fredligt tillsammans”. Det är en viktig uppgift att främja en sådan fredens hållning mellan människor, både troende och icketroende, fortsatte påven sitt tal, och han beskrev den senare gruppen som ”människor av god vilja som inte tillhör någon religiös tradition, men som känner sig förpliktade att söka sanningen”. Förutom av närvaron av representanter för de icke-troende präglades årets Assisimöte dessutom av den nuvarande påvens väl kända skepsis gentemot sammankomster som kan väcka intrycket av religiös synkretism. Och just närvaron av de icke-troende representanterna kom här påven till behändig hjälp. Att främja goda, fredliga relationer mellan olika religioner är givetvis

en angelägen uppgift, menar Benedictus XVI. Men firanden som liknar interreligiösa gudstjänster, där element hämtade ur olika religioners gudstjänster fogas samman till ett gemensamt liturgiskt firande, finner han däremot teologiskt problematiska. Följaktligen var vid årets möte alla gemensamma religiösa inslag strukna ur programmet. Den som ville be fick göra det privat och individuellt. En idé som påven och ateisterna förmodligen var rörande överens om, låt vara av olika skäl. I skrivande stund är det alltför tidigt att ge någon sammanfattande bedömning av mötet eller att ge någon samlad bild av reaktionerna på det. Nämnas kan dock att överrabbinen i New York, Arthur Schreier, beskrivit mötet som ”en viktig signal som visar på det gemensamma som världen av i dag behöver”, och att den katolska Sant’Egidio-rörelsens generalsekreterare Cesare Zucconi sagt att Assisi III vann mycket genom närvaron av representanter för de icke-troende, som en utmaning för de troende till ett sökande efter en fördjupad trosidentitet. ulf jonsson

Mindlessness – Varför undviker mindfullness-rörelsen kristendomens bidrag?

indfulness har fått stort genomslag i Sverige. Litteraturen fyller hyllmetrar i boklådornas kropp och själ-avdelning, och denna nyandlighet torgförs i ständigt återkommande artikelserier i dagstidningarna. Exempelvis marknadsförde Dagens Nyheter en av rörelsens förespråkare, Åsa Nilsonne, i helbild på första sidan onsdagen den 26 oktober. Mindfulness har tveklöst flera förtjänster och har hjälpt många till ökad medvetenhet, större frihet och ett rikare liv. Den kan också råda bot på hatkänslor vilket var ämnet i intervjun i

DN. De bakomliggande antagandena och referensramarna underkastas dock sällan en kritisk granskning. Den populära meditationsformen handlar om uppmärksam närvaro och sunt umgänge med känslor och tankar. Paradoxalt nog framträder dock ett tanklöst (mindless) livsåskådningsbygge, när man synar det i sömmarna. I sammanhanget är det viktigt att peka på den ringa kunskap som mindfulnessrörelsen tycks ha om de livsfilosofier och religioner den tangerar, nämligen buddhism, judendom, kristendom och islam. Tre aspekter av den

Signum 7/2011

Aktuellt

världsbild och människosyn som denna nyandlighet förmedlar kan ifrågasättas. För det första kan ingen andlighet fungera utan ett meningssammanhang, en referensram, hur mycket pragmatiska instruktioner om den tekniska metoden än betonas, eftersom den kontext man arrangerar kring metoden förmedlar denna mening. Ramverket i mindfulness bygger på en kombination av neuropsykiatrisk vetenskap, humanism samt österländsk filosofi (alternativt zenbuddhism). Blandningen kan för all del ses som en intressant och fruktbar syntes. Men en okritisk tillit till vetenskapen skiner ändå igenom, neuropsykiatrin ”har bevisat”. Dessutom undrar vän av ordning hur buddhismen, som betraktar den mänskliga personens ”jag” som en illusion, kan samsas med humanismen, som i alla fall i dess ateistiska version ser människan som alltings mått och som universums centrum. I buddhismen förorsakar människan sin egen återfödelse, reinkarnation, så länge hon låter sig styras av sina begär och håller fast vid sitt ”jag”. Reinkarnationen är således ingen belöning utan en konsekvens av människans oförmåga att utsläcka begäret. Västerländsk humanism däremot förkunnar oftast att begär helst ska tillfredsställas omgående, och ett liv efter döden är antingen helt tomt eller avfärdas som sagor, fantasier och fromma förhoppningar. Den livsfilosofi som zenbuddhismen utgör beskrivs förvisso sällan speciellt utförligt i litteraturen. Man nöjer sig med att på sin höjd i en bisats hänvisa till den som något slags diffus bakgrund. Nilsonnes bok Mindfulness i hjär nan (2009) har en nästan 30 sidor lång litteraturförteckning, men inte ett enda verk om buddhismen ingår. I Mindfulness – Ögon blickets under (Lind & Co 2010) av buddhist munken Thich Nhat Hanh får vi inte heller veta något om grundvalarna för buddhismen. Vi har här att göra med en amerikaniserad version av zenbuddhismen, vilket Ola Schenström, författare till Mindfulness i vardagen (Forum 2007), öppet redovisar. Re-

dan den form av religion (eller livsfilosofi, om nu zenbuddhismen inte betraktas som en religion) som man lutar sig mot – zenbuddhismen – är omvandlad, filtrerad, eller förvrängd om man så vill. Referensramarna är dessutom problematiska eftersom de monoteistiska religionerna presenteras okunnigt och bildar ett slags negativ skugga. I Åsa Nilsonnes bok Vem är det som be stämmer i ditt liv? (Natur och Kultur 2004) heter det: ”Zenbuddhism är inte en religion i samma bemärkelse som kristendom eller islam, utan snarare en filosofi med tonvikt på andlig utveckling. Denna uppnås främst genom meditation” (s. 18). Ett sådant påstående kan tolkas på olika sätt. Det kan exempelvis ge intrycket att kristendom och islam är ointresserade av andlig utveckling, filosofi och meditation, vilket knappast är hela sanningen. För det andra, ingår det i metoden att inte döma, och i den enskildes andliga övningar är det frigörande att avstå från bedömningar. Som rörelse betraktad är det emellertid precis just det som mindfulness gör. I början av Nilsonnes bok Vem är det som bestämmer i ditt liv? får vi läsa: ”När jag var fjorton år förflyttades min far, som var diplomat, till Bangkok. Under de följande tre somrarna kom jag därför i kontakt med buddhismen som religion och livsstil. Det var omöjligt att inte bli intresserad av ett förhållningssätt som grundade sig på tolerans och respekt – det skilde sig så väsentligt från det jag upplevt tidigare i kristna och muslimska samhällen” (s. 9). Dras här en generaliserande slutsats, att alla kristna och muslimska samhällen är intoleranta och respektlösa? De upplevs uppenbarligen så, men är den bilden verkligen rättvis? Nilsonne lyckas också förmedla en snäv gudsbild som varken gör Gud eller de troende rättvisa. ”I motsats till judendomen, kristendomen och islam finns inte någon föreställning om en allsmäktig gud som ger vare sig budord eller förbud” (s. 18). Men de tre monoteistiska religionernas Gud ägnar sig på sin arbetstid

Signum 7/2011

Aktuellt

inte endast åt att skriva förordningar och att revidera strafflagstiftningen. ”Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom”, heter det i Johannesevangeliet (Joh 3:17). ”Döm inte, så skall ni inte bli dömda” (Luk 6:37), är ett annat exempel. För det tredje reduceras människan, i den mån hon är en person, i mindfulness, till hjärnans funktioner (se Mindfulness i hjär nan, Natur och Kultur 2009). Man kan därför undra hur exempelvis senildementa får en plats i en så hjärncentrerad människosyn. Anna Kåver markerar emellertid att mindfulness visst har en helhetssyn på männi skan: ”Människan är en del av ett ofattbart stort sammanhang, av universum, och delar också en gemenskap med folk på jorden, i sitt hemland, med sin familj och andra i sin omedelbara omgivning” (Allians: Den te rapeutiska relationen i KBT, Natur och Kultur 2011, s. 22). Kan en dialog mellan oliktänkande uppstå i den världen? Det är i så fall legitimt att fråga sig hur en icke religiös världsbild, som konstrueras i och är beroende av hjärnan, skulle kunna föra en dialog

med den överväldigande majoriteten av jordens sju miljarder människor som är troende och räknar med en gud som inte bara är resultatet av ångestladdade projektioner. De första stegen på vägen mot en sådan dialog kan vara att återupptäcka kristendomens rika skatt av spiritualitet. Den spanske karmeliten Johannes av Korset (1542– 1591) ägnade sig exempelvis åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I boken Be stigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation, i vilken ”Själen är lycklig över att befinna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila” (bok II, kap. 13, nr 4). Den nu pågående föreställningen Karmelitsystrarna på Operan i Stockholm är en utmärkt introduktion till denna katolska spiritualitet. Meditationsformerna i olika livsåskådningar ligger närmare varandra än vad gemene man tror, medan människosyn och referensramar verkar vara oförenliga. I alla fall just nu. Om mindfulnessrörelsen hade mer kunskap om de monoteistiska religionerna, skulle den inte behöva ta avstånd från dem. fredrik heiding

Litteratur

Simone Weil och rätten att slå rot av einar askestad

vårigheten med att närma sig den fransk-judiska tänkaren Simone Weil ligger inte i att hon skulle vara svår att förstå, som den förre ärkebiskopen K G Hammar nyligen menade i en artikel, inte heller

att hon liksom Kierkegaard, Nietzsche och Kafka skulle tillhöra en grupp skriftställare som vi gärna läser men som i grunden är ”ohälsosamma”, som Susan Sontag menade i en essä på 60-talet. Det svåra ligger i att

Signum 7/2011

Neuropsykiatri

Diagnosticerande på gott och ont

– neuropsykiatri som ett tecken i tiden av gunilla maria olsson

massmedierna talas det om ökad psykisk ohälsa i befolkningen. Och det har säkert inte undgått någon, att vi på senare år allt oftare ser olika psykiatriska dia gnoser som förklaring på människors livsproblem. Utvecklingen kan förstås på olika sätt. Antingen som ett ökat intresse för det mänskliga psyket, ny kunskap om arvsanlag och gener, liksom även för hur vår hjärna fungerar. Men man kan också ana att det finns politiska och ekonomiska incitament, som driver fram en förändrad tolkning av orsakssambanden bakom enskilda individers anpassningsproblem. Några decennier tillbaka så hade vi mer fokus på sociala frågor och levnadsvillkor som tolkningsram för hur vi mår och klarar oss. I dag kan vi i stället förklara en individs svårigheter med hänvisning till en psykiatrisk diagnos. Och det brukar i regel vara en neuropsykiatrisk diagnos som åberopas, vilket anger att det handlar om hjärnans sätt att fungera. Ett biomedicinskt synsätt har blivit det dominerande, trots att det också finns kritik mot denna psykiatrisering och medikalisering av människors psykologiska och sociala livsproblem. Jag ska här belysa den här utvecklingen. Framför allt vill jag lyfta fram den angelägna frågan om vad som händer med vår människosyn, när vi får en ökad benägenhet att tala om människors livsproblem i termer av psykologiska defekter med neurobiologisk grund. Människan är förvisso en både bio-

logisk och social varelse, som bör förstås utifrån båda dessa perspektiv. Men varför är det så svårt att förena dessa och finna ett balanserat, flerdimensionellt synsätt?

Att klara samhällsförändringar Det som skett under de senaste decennierna kan beskrivas som snabba samhällsförändringar präglade av IT-revolutionen, datoriseringen och det därmed framväxande nätverkssamhället. Under början av 1990-talet inträffade en ekonomisk kris som ledde till åtstramningar och nedskärningar, inte minst inom offentlig sektor. Mjuka värden nedprioriterades och många människor lämnades åt sig själva att klara sig bäst de kunde. I ett sådant samhällsklimat händer också något med människosynen. Det handlar om att göra rätt för sig, att ta sig fram i en hårdnande konkurrens, att vara självförsörjande och framför allt, att inte höra till den tärande sektorn. Individualism och egoism främjas framför oegennytta och socialt ansvar. För drygt hundra år sedan, kring sekelskiftet 1900 beskrevs en liknande process. Då var det industrialiseringen och inflyttningen till städerna som på ett genomgripande sätt förändrade människors livsvillkor. I det skedet myntades begreppet neurasteni, en diagnos som ansågs ligga bakom den oöverstigliga trötthet och uppgivenhet som många – speciellt kvinnor – upplevde. Så här i efterhand kan man naturligtvis tän-

Signum 7/2011

Neuropsykiatri

ka sig att en stor förändring av levnadsförhållandena knappast kan gå obemärkt förbi. Att flytta, bryta upp från det välkända, förlora sitt gamla umgänge och möta nya arbetsuppgifter kräver naturligtvis en anpassning som kan vara förenad med både sorg, saknad och oro. Är det verkligen så, att de personer som fick diagnosen neurasteni var speciellt svaga? Kan man inte lika gärna tänka sig att deras reaktion var högst begriplig? Ser vi till vår tids uttryck, att ”gå in i väggen” eller vara ”utbränd”, så kan man nog misstänka att det rör sig om ungefär samma fenomen. I sjukvårdssammanhang brukar problembilden benämnas utmattningsdepression. Många av oss räcker inte till inför övermäktiga krav och det enda som hjälper är att få dra sig tillbaka och vila, sakta bygga upp sina krafter, återfå sin livslust och sitt engagemang. För den som har personligt stöd och goda förutsättningar kan det lyc kas, andra fastnar i långvariga och återkommande depressioner eller ångesttillstånd. Problemen kan bli kroniska. Den ökande användningen av olika psykiatriska diagnoser, som vi ser i dag, kan spåras tillbaka till 1990-talets början och förklaringarna är flera. Under de föregående decennierna skedde en nedmontering av de stora institutionerna, där personer med utvecklingsstörning och/eller psykiatriska problem hade tagits om hand. Normalisering var ett honnörsord och det fanns en stor tilltro till före detta patienters möjlighet att leva ett vanligt liv ute i samhället. Nu när vi ser den här utvecklingen i backspegeln, kan vi se att optimismen ibland var alltför stor. Många människor for illa i samband med utflyttningen i samhället, då stödinsatserna inte alltid var tillräckliga. Institutionernas slutna värld ersattes av en betydligt mer otrygg verklighet. Det gäller såväl för psykiatrins patienter som för dem som tidigare hänfördes till Omsorgerna, det vill säga personer med utvecklingsstörning. I den här omorganisationen behövdes ny kunskap. Hur ska dessa människors pro-

blem förstås? De som yrkesmässigt möter dessa människor behöver ett språk för att beskriva och förklara vilka behov som finns och hur hjälpen ska utformas. Jag arbetar själv som psykolog inom Habiliteringen, dit personer med funktionsnedsättningar kan vända sig för råd och stöd. Men målgruppen är inte så tydligt avgränsad som man skulle kunna tro. Svårigheter omdefinieras, och vi börjar prata om funktionshinder som ett samlingsnamn på en lång rad bekymmer av olika art och grad. Och nu på senare tid har till och med ordet funktionshinder blivit ifrågasatt och i stället rekommenderas att man säger ”personer med funktionsnedsättning”. Skillnaden består däri att man kan ha nedsatt funktion i något avseende, men ett hinder blir det först i mötet med en hindrande omgivning. Detta synsätt förordas av WHO och börjar alltmer genomsyra vårt språkbruk.

Psykiatrisk vård under det gångna seklet Medan den medicinska sjukvården utvecklats enormt under det gångna seklet och blivit alltmer tekniskt avancerad, kan man nog anse att den psykiatriska vården inte riktigt hållit jämna steg. Ofta har man strävat efter att efterlikna den medicinska vården i sitt arbetssätt, ibland med framgång men ibland med mindre lyckat resultat. På 1930-talet prövade man till exempel en neurokirurgisk metod för att lindra ångest, så kallad lobotomi. Den gick ut på att skära av nervförbindelserna till och från pannloberna. Upphovsmannen belönades med Nobelpriset i medicin. Men efter hand insåg man att metoden hade svåra biverkningar och gav upphov till oåterkallelig personlighetsförändring. Metoden är naturligtvis inte längre i bruk. Däremot används fortfarande elchocker som behandling vid depressioner, trots att man inte kunnat klarlägga mekanismerna. Och fortsatta försök att använda avancerad neurokirurgi pågår, till exempel att operera in elektroder för att stimulera

Signum 7/2011

Neuropsykiatri

vissa centra i hjärnan och därmed förändra patientens symtombild. Parallellt med den mer fysiologiskt inriktade psykiatrin växte också andra metoder fram, i synnerhet under 1970- och 1980-talen. Olika former av samtalsterapi, enskilt eller i grupp, blev viktiga tillskott. Öppenvård, miljöterapi och behandlingshem ersatte de gamla institutionerna. Gruppbostäder med en mer pedagogisk inriktning finns insprängda i vanliga bostadsområden i de flesta samhällen. Inom psykologin pågick under lång tid en segsliten strid mellan olika falanger, dels mellan företrädare för psykoanalys och psykodynamiskt inriktade terapier å ena sidan, dels den framväxande kognitiva beteendeterapin å andra sidan. Den sistnämnda har efter hand förgrenats i många olika riktningar och på senare tid har motsättningarna inte varit lika högljudda. Man kan nog säga att psykoanalysen som teori och förklaringsmodell är överspelad, även om vissa begrepp fortfarande lever kvar och kan ha en viss relevans. Kognitiva beteendeterapier (KBT), som har mer empiriskt stöd, har breddats och öppnats för livets komplexitet. Det senaste tillskottet med övningar i mindfulness vittnar om influenser från österländsk människosyn. En tendens sedan mitten av 1900-talet är att man lägger allt större vikt vid diagnoser och att läkemedelsbehandling har blivit alltmer vanligt förekommande. Tillgången på psykofarmaka har otvivelaktigt inneburit en revolution inom psykiatrin, men det kan aldrig bli den enda metoden för att komma till rätta med psykiatrisk problematik. Komplexa problem fordrar bredd och variation i utbudet av insatser.

Diagnostikens framväxt DSM (Diagnostical and Statistical Manual for Mental Disorders) utarbetades i USA och kom ut första gången 1952. Den innehöll då 106 diagnoser. Nästa version kom 1968 och då hade antalet diagnoser ökat till 182. Därefter kom den tredje versionen DSM III, som

inte bara hade utökats ytterligare (265 diagnoser) utan också ändrat struktur. Då frångick man de tidigare psykoanalytiskt influerade förklaringarna till psykiska störningar. Man bestämde att orsakerna inte behövde tas upp, utan diagnoserna är helt och hållet beskrivande. Man ställer diagnosen på grundval av olika distinkta kriterier, en uppräkning av symtom eller beteenden, där det klart anges i vilken omfattning dessa ska vara uppfyllda för att diagnosen ska vara korrekt. Detta var naturligtvis en radikal förändring som bröt med tidigare mer eller mindre explicita psykoanalytiska förklaringsmodeller. Nu var det fritt fram att fundera och forska med andra utgångspunkter och här öppnades dörren till senare årtiondens fokusering på neuropsykiatri, gener och hjärna. För övrigt var det ju denna forskning som låg i tiden, så man kan snarast säga att dessa processer gick hand i hand. När DSM III reviderades år 1987 så växte antalet diagnoser till 292 och den senaste versionen DSM IV, som kom 1994, innehåller hela 365 diagnoser. Trenden är således uppenbar och man kan spekulera i vad det betyder. Kritikerna har framfört att läkemedelsindustrin ligger bakom, då man vill identifiera olika tillstånd som kan behandlas farmakologiskt; att det således finns ekonomiska motiv. Ökningen av antalet diagnoser speglar inte alltid någon strikt vetenskaplig rapportering utan är överenskommelser om hur man ska benämna och beskriva olika bekymmer som man möter i den kliniska verkligheten. Det betyder också att vissa diagnoser är kulturspecifika och tidsbundna. Ibland finns också moraliserande övertoner. Ett tydligt exempel är homosexualitet, som betraktades som en sjukdom fram till 1979. I dag anses detta vara helt felaktigt. En konstitutionell egenskap som är mindre vanlig kan ändå rymmas inom normaliteten. Att något är mindre vanligt betyder inte att det ska diagnosticeras som ett psykiatriskt tillstånd. Men den katolska kyrkan har inte anammat detta synsätt i sina officiella doku-

Signum 7/2011

Filosofi

Dygd som ord och begrepp av per beskow Att dygden består i att avstå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dygdigt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda.

rdet ”dygd” appellerar knappast till nutidens svenskar. Visserligen har det på senare tid åter börjat användas flitigt i vissa fackfilosofiska sammanhang, där man numera talar om dygdetik och dygdepistemologi. Men i vardagsspråket är ordet dygd praktiskt taget utdött. Det kan tyckas märkligt, eftersom det rör sig om ett ord som betecknar positiva mänskliga egenskaper. Varför ordet är så föga brukat i dag har emellertid sin historia. Under 1700-talet användes det flitigt för att uttrycka de ideal som var rådande just under den tiden: idoghet, sparsamhet och – när det gällde kvinnor – kyskhet, som rätt och slätt kunde kallas ”dygd”. Sedan hände vad som inte är så ovanligt i språkutvecklingen. När värderingar och livsmönster skiftade kom själva sammelbegreppet ”dygd” att framstå som förlegat, och kom framför allt att få ironisk användning: ett ”dygdemönster” är inte något ideal för vår tid. Bättre är att vara ”odygdig” – en som vågar sätta sig över givna regler och hitta på egna finurliga lösningar på sina problem. Svårigheten att hantera ett så belastat ord som ”dygd” – och kanske än mer dess motsats ”last” – kommer tydligt fram i boken Dygder och laster, en antologi av inte mindre än nitton författare. Jag vill här inte gå in på de enskilda artiklarna men i stället fokusera

bokens själva grundkoncept som det framställs i bokens inledning (av Catharina Stenqvist och Maria Lindstedt Cronberg). Jag menar nämligen att både bokens titel och dess inledning visar att den är grundad på en felsyn som någon av de nitton författarna gott kunde ha påpekat. Den gör nämligen ingen klar boskillnad mellan ”dygd” som ord och ”dygd” som begrepp, och detta sätter sin prägel på hela bokens uppläggning. Ett belysande exempel på detta finner vi på sidan 13: ”I 1700-talets samhälle var dygderna populära.” Vad författaren vill säga med detta absurda påstående är naturligtvis att ordet ”dygd” (på olika språk) blev mer frekvent under 1700-talet, och att det fylldes med ett innehåll som just då hörde till tidsandan. Det svenska ordet dygd hör etymologiskt samman med duga och duktig (jfr tyskans Tugend). Det brukades av teologer och filosofer som översättning av latinets virtus (som vi har i engelskans virtue); ordet kommer av latinets vir, ”man” och har från början framför allt betecknat manliga dygder. Virtus å sin sida fungerade under medeltiden som översättning av grekiskans areté; Dessa tre ord har en gemensam grundbetydelse: ett positivt och önskvärt förhållningssätt och beteende. Vad det är som är önskvärt är däremot en annan sak och skif-

Signum 7/2011

Filosofi

tar i olika kulturer och i olika tider. Så till exempel hade ordet areté olika betydelseomfång hos Homeros och Platon. Iliaden utspelas i ett samhälle där krigiska dygder stod i centrum, och där tapperheten i strid intog främsta platsen. Platon rör sig i en betydligt lugnare och mer reflekterande miljö, och därför får ordet areté en annan innebörd hos honom. Här ser vi också spåren av en ofta omtalad övergång från skamkultur till skuldkultur som återspeglas i den antika tragedins utveckling: från yttre ära och heder till en inre moralisk uppgörelse (som vi ser hos Antigone i Sofokles tragedi med samma namn). Det är så som ordet och begreppet måste behandlas. I den tidiga kristendomen övertogs ordet areté som uttryck för ett positivt förhållningssätt i allmänhet. Vi finner det redan hos Paulus i Filipperbrevet (4:8): ”Det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd (areté) och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta.” Han rör sig här helt på den filosofiska allmänningen, och det finns väl knappast någon som skulle vilja hävda motsatsen till vad han säger. I Paulusbreven finns andra uppräkningar av dygder med i princip samma innehåll men också som mer specificerade uttryck för de kristna idealen; det utmärkande är att kärleken får en så stor plats (som i 1 Kor 13), något som naturligtvis kommer från Jesu förkunnelse. Det kristna dygdebegreppet fick sedan nya accenter genom ett närmare möte med den grekiska filosofin, men framför allt genom den monastiska rörelsen. En konkretisering av bestämda ”dygder” och ”laster” går tillbaka på denna litteratur. Låt oss utgå från Evagrios Pontikos (d. 399). Han var en tid diakon i Konstantinopel och hade grekisk bildning, och efter en personlig kris hamnade han hos munkarna i den egyptiska öknen och stannade hos dem för resten av livet. Där systematiserade han deras åskådning filosofiskt utifrån Origenes åskådning, som i sin tur var starkt beroende av sin tids medelplatonism.

I början av 300-talet, samtidigt som man i det romerska riket började övergå till kristendomen i stor skala, fanns det hos många en önskan att närma sig Gud på ett mer radikalt sätt än vad de flesta kristna tillämpade. De övergav det bullrande livet i städerna och flydde ut i öknen för att få möta Gud i ensamheten utan alla störande inslag. Det gällde då att göra sig av med allt onödigt som var hinder på vägen: bekvämlighet, all lyx i mat, dryck och kläder, sex och umgänge med vänner. Detta krav på att avstå från allt jordiskt gott drevs av somliga till ytterlighet. De såg visserligen inte det världsliga livet som något syndigt i sig, som en pietist skulle göra, men de ansåg att det goda är det bästas fiende, och att de själva måste lämna allt sådant bakom sig för att kunna uppnå sitt andliga mål. Men naturligtvis slog detta ofta fel. I öknens ensamhet började många längta tillbaka till sitt förra liv: till en god måltid, en bekväm säng och kanske en flicka i sängen. Dessa ”tankar” (logis moí) var mycket besvärande för eremiterna, och de uppsökte gärna någon vis abba för att få råd om hur de skulle övervinna frestelserna och tanken på att ge upp sitt liv. Vi finner många exempel på detta i Ökenfäder nas tänkespråk. Det är sådant som Evagrios systematiserar. Det mest kända exemplet är det som oegentligt brukar kallas ”de sju dödssynderna”, men i katolsk moralteologi kallas ”huvudsynder” (peccata capitalia). De är faktiskt inte några riktiga synder. Synder är orätta handlingar, men här rör det sig inte om handlingar utan om ”laster” som alltså är motsatsen till dygder. De är mänskliga dispositioner som ger upphov till otillbörliga begär och handlingar, och som hindrar munken i hans strävan att närma sig Gud. Evagrios räknar upp åtta sådana ”onda tankar”: frosseri, otuktighet, girighet, nedstämdhet, vrede, missmod eller leda, fåfänga tankar och högmod, som alla leder munken på villovägar, och de blev snart allmängods i klostren. Gregorius den store,

Signum 7/2011

Filosofi

som var både munk och påve på 500-talet, tog över Evagrios uppräkning och transponerade den så att den inte bara gällde asketer utan alla kristna. Så småningom reducerades de onda tankarna till sju (de fåfänga tankarna föll bort, nedstämdheten byttes mot avund och ledan mot lättja), de fick en allmän spridning i västerlandet och kallades nu missvisande för ”synder”. Poängen är här att tanken på önskvärda och icke önskvärda förhållningssätt genom detta fick ett asketiskt inslag i västerlandet. Att avstå från det jordiskt goda blev en dygd, att hänge sig åt det blev en last. Detta är nu inte någon speciellt kristen tanke. Vi finner den också i antiken, hos kynikerna, hos stoikerna och till och med hos den så hedonistiske Epikuros: den vise filosofen inser att det finns högre värden än att vräka i sig av livets goda. Men tanken har också kunnat förgrovas. Att dygden består i att avstå från det lustfyllda har kommit att i hög grad prägla föreställningen vad som är dygdigt, inte minst i Sverige. Ordet har då också fått en klang av passivitet: att vara dygdig är att avstå från det dåliga, inte så mycket att göra det goda. Den som är ett dygdemönster är ingen aktiv och fritt handlande personlighet utan är snarare mjäkig och oföretagsam. En svensk författare (osagt vilken) deltog för några år sedan i en tidningsserie om dygder och kunde inte komma på någon annan dygd än sparsamhet! Det visar hur försnävat dygdebegreppet (och användningen av ordet) har blivit hos oss och hur det därför

är nästan oanvändbart. Att dygden i första hand betyder positiva och önskvärda egenskaper har därmed alldeles förbleknat. Det positiva dygdebegreppet, med vissa asketiska inslag, har överlevt tidens gång men ofta i andra sammanhang än de religiösa. Vi har det – helt rationellt motiverat – i dagens krav på att vårda sin hälsa: det gäller att avstå från kalorier, rökning och droger; sunt friluftsliv och gymnastisk träning är bättre än att hänga på nattklubbar; det är en plikt att hålla sig i form så att man kan fullgöra sina uppgifter på arbetet och i hemmet. Att vi inte kallar ett sådant sunt liv för ”dygdigt ”beror bara på att ordet inte används i det sammanhanget; det var sedan länge på väg ut ur vardagsspråket när de nya hälsoidealen blev aktuella. Men de hör faktiskt hemma i precis samma grundkategori av önskvärda beteenden, och de kan till och med ses som en modern form av askes. Att tala om dygderna som ”ett förmodernt perspektiv” menar jag därför är alldeles felaktigt. Vad det handlar om är att ordet dygd har kommit ur bruk eftersom det numera ger oss besynnerliga associationer till äldre tiders värderingar. Det är synd, ty ordet fyllde en viktig funktion och vi har inte någon användbar synonym. Det brukas alltjämt i det kyrkliga och teologiska språket och blir därför naturligtvis missuppfattat. Det vore bra om det kunde få en klarare innebörd eller fick en användbar ersättare, men kan vi hoppas på det?

Catharina Stenqvist & Marie Lindstedt Cronberg (red.): Dygder och laster: Förmoderna perspektiv på tillvaron. Nordic Academic Press, Lund 2010.

Signum 7/2011

Analyser och rapporter

da. Mer nutida personer – exempelvis Mahmoud Muhammad Taha (avrättad för hädelse av den sudanesiska regeringen i januari 1985), hans student Abhullahi Ahmed AnNa’im, den iranske shiitiske lärde Abdolkarim Soroush och andra – utgör en del av den växande listan över muslimska lärda som sysslar med de nutida utmaningar som nutida muslimer ställs inför när de försöker att utveckla demokratiska institutioner och statsskick. Dessa lärdas arbete visar tydligt att islam inte i sig är oförenlig med modern demokrati.

Resan mot demokrati kommer inte att bli vare sig enkel eller kortvarig. Den arabiska vårens framväxande demokratier behöver all hjälp och allt stöd de kan få. De som vill hjälpa till måste dock inse att demokrati inte betyder ”precis som vi”. Varje försök att hjälpa till som saknar känslighet för den historiska, kulturella och religiösa situationen i respektive land är inte till någon som helst nytta och riskerar att kväva den arabiska våren i dess linda. överSättning: per lindqviSt

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 10 oktober 2011.

Opera

Inkulturerad dekapitation Kungliga Operan: Karmelitsystrarna. Musik: Francis Poulenc. Text: Georges Bernanos. År 1641 grundades ett kvinnligt karmelitkloster i Compiègne, sju mil nordost om Paris. 150 år senare hade franska revolutionen börjat sätta sina ohyggliga spår i landet. Strax efter stormningen av Bastiljen hade nationalförsamlingen fattat beslutet att alla kloster skulle upplösas och varje form av ordensliv förbjudas. För Compiègnes del omsattes beslutet i handling hösten 1792. Systrarna fördrevs men fortsatte, i hemlighet, i Paris att mötas och fira mässor med präster som riskerade livet för att de framhärdade i sitt ämbete. Det gick ett par år innan systrarnas förbjudna gemenskap avslöjades. När de arresterades och sattes i fängelse hade de lovat sin priorinna att gå i döden för sin tro. Efter en

rättegång med förutbestämd utgång fördes de till avrättning. En efter en gick de upp på schavotten, sjungande Mariahymnen Salve Regina. Sången blev svagare vartefter halshuggningen pågick. Den ohyggliga händelsen skulle omsider komma att bli ett lockande tema för konstnäriga tolkningar. Nunnornas öde blev känt 1931 genom Gertrud von Le Fort (1876–1971), tyskfödd katolik, historiker och religionsforskare, som skrev långnovellen Die Letzte am Schafott med utgångspunkt från berättelser av den enda Compiègnenunnan som inte avrättades, Marie de l’Incarnation. I centrum står dennas medsyster Blanche de la Force som hade lämnat sin aristokratiska familj och anslutit sig till klostergemenskapen. Uti-

Signum 7/2011

Opera

från romanen skrev den franske författaren Georges Bernanos (1888–1948) strax före sin död dialoger som i sin tur låg till grund för manus till film- och teaterproduktioner. När sedan Francis Poulenc började arbeta med ett operalibretto var textmaterialet fortfarande Bernanos dialoger men i betydligt nedbantat skick. Operan Karmelitsystrar na hade premiär på La Scala i Milano 1957. Ett halvår senare sattes den upp i Paris. Den hade svensk premiär i Stockholm 1981 och gick på Malmö operascen 2010. Och säsongen 2011–12 är det dags igen på Stockholmsoperan. Den aktuella uppsättningen låter själva dramat utspela sig inom franska revolutionens tids- och stilram men stannar inte vid ett historiskt skeende. Den religiösa övertygelsen och det in i döden starka systerskapet översätts till vår tids sammanhållning kring en kultur som kan upplevas som främmande och skrämmande. Detta blir tydligt i slutscenen där pöbeln inte tillhör Frankrikes sena 1700-tal utan den svenska vardagen på 2000-talet. Bland skriande människor i neutrala trenchcoats ser man ett tyst, stillastående par i sockendräkt, förvillande likt SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans fästmö. Det är en politiskt lättfunnen tablå som samlar poäng, särskilt som den får en komisk knorr när en kvinna dänger sin handväska på paret. Innan vi har kommit så långt har vi upplevt en föreställning där dramaturgi, regi, scenografi och ljussättning arbetar efter en stiliserad och schematisk idé. Systrarnas absoluta gemenskap markeras genom den samlade gestiken. Bönestundernas yviga, synkrona rörelser visar en märklig likhet med yoga- eller qigong-övningar men är onekligen effektfulla. När hoten utifrån kommer närmare och rädslan blir större illustrerar de allt häftigare rörelserna en bön med ökad intensitet. Klosterlivets sysslor sammanfattas med antydningar och händelseförloppen är ibland så snabba att det kan vara svårt att

förstå hur tiden går och hur systrarna utvecklar en gemenskap. Klostret är en rund, naken, starkt belyst träskiva som i bönescenerna förses med en kupol och en halvcirkelformad vägg där ett tabernakel dyker upp i ett hål. Övriga delar av huset ligger i en antydd undervåning som nås via en trappa i golvet, vilket ger en förnimmelse av att de dödshotade systrarna befinner sig i ”salen på övre våningen” där Jesus firade sin sista måltid. Under systrarnas vita, identiskt lika dräkter framträder några individuella karaktärer. Tydligast tecknas Blanche de la Force, som tar sig namnet Blanche av Kristi dödsångest när hon går i kloster. Skör och ängslig symboliserar hon den skräck för förföljelse som hennes klass och hennes medkristna lever i under franska revolutionen men också den rädsla som senare tiders människor upplever inför politisk och konfessionell förföljelse. Samtidigt som Blanche är exponenten för systrarnas känslor och tankar i den alltmer skrämmande händelseutvecklingen visar hon en personlig ångest i den radikalt kristna gemenskapen. Tron vacklar, gudstilliten falnar, tvivlen ansätter henne. Hon återvänder till sitt gamla hem, som revolutionärerna har intagit sedan de dödat fadern, men söker slutligen upp sina medsystrar för att dela deras öde. Elin Rombo ger Blanche en oförglömlig gestaltning. På ett lysande hängivet sätt, och med en skimrande sopran, uttrycker hon den unga kvinnans tvivel och förtvivlan. Marianne Eklöf spelar den gamla priorinnan som på sin dödsbädd yppar samma svaghet i tron som Blanche. Hennes dramatiska utspel är stor scenkonst. Den nya priorinnan har den kraftfulla auktoritet som får systrarna att fatta sitt beslut om martyrdöden. Lena Nordin tolkar henne magnifikt i både kropp och röst. Trots enstaka utmejslade roller är dock kollektivet både handlingens centrum och det bärande elementet i uppsättningen, in i det sista. I avrättningsscenen, som skildras så iskallt stiliserat att den gör mer ont

Signum 7/2011

Opera

än om en giljotin hade funnits där, riskerar systragemenskapens utdragna död att bli outhärdlig. Men de ljuvliga rösterna i den allt svagare kören vänder katastrofen till en sublim upplevelse. Så finns det också, genomgående, en betryggande förankring i Poulencs musik. Den är inkännande

i varje moment, plastisk i skiftande scener, dramatiskt drivande men samtidigt lyriskt känslofull. Dirigenten Marc Soustrot leder Kungliga hovkapellet i engagerade och genomtänkta tolkningar. Med sin skönhet blir verket lika oförglömligt som karmelitsystrarnas öde. birgit ahlberg-hySe

Bokrevy

Den muromgärdade staden Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor. Bokförlaget Natur & Kultur 2011. En dystopi är ett litterärt varningsrop i samtiden, en berättelse om det som skulle kunna hända om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning. Madeleine Hessérus roman Staden utan kvinnor är ett sådant varningsrop: de psykologiska och etiska konsekvenserna av segregering och extrem individualism. Budskapet är förpackat som en spänningsroman i Stockholmsmiljö och som sådan har romanen en alldeles egen drivkraft. Ett kusligt, diffust hot hänger över protagonisten, Jakob Hall, när han anländer från skärgården och stiger iland i centrala Stockholm för ett topphemligt uppdrag, som endast gradvis avslöjas under den 400 sidor långa stundom Kafkakusliga berättelsen. Stockholm är en delad stad. Den norra staden är staden utan kvinnor. I Den södra staden bor endast kvinnor och små barn. Den är omgärdad av en lång mur med så mycket elektronisk utrustning och stridsmedel att det är helt omöjligt för varje obehörig att ta sig levande innanför ringmuren. I denna totalt segregerade stad får barnen ofta kla-

ra sig på egen hand för föräldrarna har fullt upp med att få sina egna liv att fungera på vardera sida om muren. I Den södra staden alstras barn in vitro. De medicinetiska frågor som sammanhanget väcker är legio med starka associationer till dagens debatt. Vissa barn blir aldrig vuxna och somliga lever underjordiskt i det system av tunnlar för infrastruktur som el- och vattenförsörjning och annat som storstaden kräver. De kallas sorkarna. Författaren är en mästare på att beskriva stadsmiljön både över och under jorden. Lite då och då faller berättelsen ner i en tankegrop, i en miniessä om arkitekturen, om ljuden eller ljuset eller rentav hur minnet fungerar. Läsaren får följa Elliot, David och Kurt, tre vilsna ungdomar under deras planlösa strövtåg genom Den norra stadens gator och gallerior. Allt är till salu. Konsumism och hedonism står i full blom. Importerade prostituerade och gästarbetare sköter varjehanda service. Den sociala förändringspro-

Signum 7/2011

Bokrevy

ka. Seneca själva avskydde exempelvis begrepp som lidande och medlidande, vilka är ytterst centrala inom kristendomen. Ypperligt är det appendix som återfinns på sidan 175 ff., vilket innehåller en förteckning över alla Senecas verk samt vilka textutgåvor och översättningar som bör användas. Sedan följer även en lång lista över de mest kända Seneca-citaten, många av dem tror jag att de som studerat latin i skolan känner igen. det jag SaKnar är dock i vissa fall noter i den löpande texten. Visserligen har författaren valt att dela upp sin litteraturförteckning efter varje kapitel men ändock skulle några noter varit önskvärda. Författaren har även använt sig av ett flertal klassiska författare, exempelvis skriver han på sidan 14 om Dion Kassios, men någon hänvisning till var i sina verk denne författare skrivit om

Seneca återfinns ej. Kutym bland klassiska historiker är att i början av sin käll- och litteraturlista ägna en separat del enbart åt de klassiska författare vars verk har använts. För de läsare som vill fördjupa sig i ämnet hade detta varit önskvärt. Summa summarum skall dock sägas att författaren har gjort vetenskapen och den bildade svenska läsekretsen en stor tjänst genom att på svenska författa en biografi över Seneca. Precis som författaren skriver och som jag redan nämnt inledningsvis så har ingen biografi över Seneca utkommit i Sverige sedan 1880 då Carl Axel Brolén gav ut sin De philosophia Senecae. Bo Lindbergs verk är både läsvärt, intresseväckande och allmänbildande och kan med god behållning läsas såväl av den intresserade allmänheten som av forskare inom filosofi, klassisk historia och idé- och lärdomshistoria. daniel henningSSon

Informationer

Nicaeas Hagia Sofia åter moské Basilikan Hagia Sofia i Nicaea, där det sjunde ekumeniska konciliet ägde rum år 787, har av turkiska myndigheter förklarats som moské. Som turkisk press meddelat hördes på onsdagseftermiddagen den 2 november de första böneutropen från muezzinen i minareten sedan den turkiska republiken utropades 1923. Minareten byggdes under den osmanska tiden till på kyrkan i nuvarande turkis-

ka staden Iznik. Den restaurerades under förra året. Från och med fredagsbönen, som inleder offerfesten som varar till söndag morgon, kommer den tidigare kyrkan att vara öppen för islamiska gudstjänster. Beslutet från den självständiga stiftelsemyndigheten utlöste en häftig debatt. Sålunda hänvisade konsthistorikern Selcuk Mülayim från Marmara-universitet till byggnadens stora betydelse inom kristendomens historia. Han varnade för att ste-

Signum 7/2011

get kommer att orsaka protester i hela världen. Handelskammaren i Iznik kritiserade beslutet som fullständigt obegripligt. Den lilla staden vid Marmara-sjön lever på turism. Det är också omstritt om det tillkommer stiftelsemyndigheten att förklara det hittillsvarande museet för moské. Myndigheten har också förklarat att byggnaderna felaktigt påståtts vara museum. Framför byggnaden, som restaurerades förra året, stod hur som helst under många

Informationer

år en skylt med texten ”museum”. En väktare tog emot inträdesavgiften. Hagia Sofia i Nicaea var år 787 skådeplatsen för det sjunde ekumeniska konciliet, som åter tillät vördandet av bilder. Under de föregående decennierna hade bildstormare (ikonoklaster) förstört 10 000-tals ikoner i det östromerska riket. Nicaea var också platsen för det första ekumeniska konciliet år 325 som sammankallades av kejsar Konstantin. De omkring 300 bis koparna från alla delar av den kristna världen formulerade då den än i dag gällande trosbekännelsen som läses vid söndagens högmässa i alla kristna kyrkor. Detta koncilium ägde rum i kejsarens sommarpalats, vars ruiner i dag ligger under vatten i den närbelägna Iznik-sjön. Hagia Sofia gjordes om till moské i samband med osmanernas erövring av staden 1331. Efter en brand restaurerades basilikan av arkitekten Mimar. Iznik hade till 1922 en stor kristen minoritet. En av östkyrkans vackraste kyrkobyggnader, koismesis tes panagias, förstördes av Kemalisterna efter de grekiska truppernas flykt 1922. Även Hagia Sofia föll offer för soldaterna. Ruinerna har restaurerats sedan 2007. De lockade framför allt turister.

kathpress 2011-11-04

Påvens 2:a Afrikaresa Den 18–20 november genom-

för påven Benedictus XVI en pastoralresa i den västafrikanska staten Benin. Under denna resa kommer påven att offentliggöra slutdokumentet från Afrikasynoden 2009. Dessutom kommer han att högtidlighålla att det är 150 år sedan den katolska missionen började i landet. Resan följer på en inbjudan från president Yayi Boni och hans regering liksom från Benins biskopskonferens. Afrikasynoden ägde rum den 4 till 25 oktober 2009 under temat ”Kyrkan i Afrika i tjänst för försoning, rättvisa och fred”. Slutdokumentet ska ligga till grund för kyrkans pastorala arbete under de kommande åren. Sin första Afrikaresa gjorde påven i mars 2009 till Kamerun och Angola. Benedictus XVI:s resmål tidigare i år har varit Kroatien (i juni), Spanien (i augusti) och Tyskland (i september). Afrikabesökets höjdpunkt kommer enligt hemsidan för det officiella påvebesöket (www.papeaubenin.org) att vara det högtidliga undertecknandet av Afrikasynodens slutdokument Exhorta tio apostolica postsynodalis på lördagen den 19 november i katedralen i Ouidah och en stor avslutningsmässa med afrikanska biskopar på Kristus Konungens söndag på stadion i Cotonou. Missionen i Benin sträcker sig visserligen tillbaka till 1600-talet, när portugiserna drev en handelsplats för elfenben och slavar, men

Signum 7/2011

uppbyggnaden av en kyrklig struktur skedde först efter det att ordensgemenskapen Société des Missions Africaines (SMA) kommit till platsen år 1861. I dag är 23 procent av de nio miljoner invånarna katoliker. Den katolska kyrkan i landet är indelat i två ärkestift och åtta stift. Kathpress kommer fortlöpande att publicera artiklar på www.kathpress.at/papstin-benin.

kathpress 2011-11-04

Irland stänger ambassad i Vatikanen Att Irland planerar att stänga sin ambassad vid Heliga stolen får kraftig kritik i Irland. Oppositionspartiet Fianna Fails utrikespolitiske talesperson, Sean O’Fearghail, kritiserar enligt irländska medieuppgifter beslutet som inte tillräckligt genomtänkt. Visserligen sparar man pengar genom att stänga ambassaden, men man får ändå betala indirekt för det, eftersom Vatikanen är ett ”mycket viktigt diplomatiskt centrum i Europa”, enligt O’Fearghail. Den irländske utrikesministern, Eamon Gilmore, försvarar beslutet som ett nödvändigt beslut utan antikyrklig bakgrund. ”Jag skulle ha föredragit att vi även i fortsättning kunde ha haft två ambassadörer i Italien; i Rom och i Vatikanen”, säger O’Fearghail. Men med hänsyn till den ekonomiska situationen är dock detta ”ett av dessa beklagliga beslut som vi var tvungna att fatta”.

Informationer

Vatikanen själv reagerade lugnt på tillkännagivandet. Vad som räknas är de diplomatiska relationerna mellan Heliga stolen och länderna, och dessa är i Irlands fall inte ifrågasatta, förklarade Vatikanens talesperson Federico Lombardi. Det irländska utrikesministeriet kungjorde på torsdagen den 3 november att ambassaden i Vatikanen liksom de diplomatiska representationerna i Iran och Östtimor ska stängas. Som grund för beslutet hänvisar utrikesministeriet till sparkraven på Irland till följd av räddningspaketet från EU och Internationella valutafonden. Irland kommer i framtiden

att företrädas i Vatikanen av en av sina ambassadörer i en annan huvudstad. Större delen av ambassadörerna vid Heliga stolen, framför allt från mindre länder, bor inte i Rom utan i Wien, Paris eller London. Ackreditering av diplomater som samtidigt är ambassadörer i Rom avvisar Vatikanen av principiella skäl. Irlands kardinal Sean Brady har uttryckt kritik mot beslutet. Han hoppas ändå på att det för båda sidor positiva samarbetet, trots det ”beklagansvärda steget”, ska kunna fortsätta utifrån en gemensam förpliktelse till rättvisa, fred och internationell utveckling och omsorg om det allmänna bästa.

Chefredaktören för den katolska veckotidningen Irish Catholic, Garry O’Sullivan, talar om ett ”angrepp på den katolska kulturen” i landet. Den verkliga grunden för stängningen är inte kostnaderna utan den senaste oenigheten mellan Vatikanen och den irländska regeringen efter offentliggörandet av undersökningsrapporten om övergrepp mot barn i stiftet Cloyne. Stängningen av ambassaden är också en missad chans: ”Vi avsäger oss därmed möjligheten att utöva tryck på Vatikanen att inleda reformer”, menar O’Sullivan.

kathpress 2011-11-04

Medverkande i detta nummer birgit ahlberg-hyse Journalist och kulturkritiker, Västerås. einar askestad Författare, bl.a. till boken Frånfällen 2010, Stockholm. per beskow Docent i religionshistoria, Visby. kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. daniel henningsson Fil. stud. vid Uppsala universitet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. alf härdelin Professor och docent i praktisk teologi med kyrkorätt, vid Uppsala universitet.

ulf jonsson Jesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. elias d. mallon Medlem av Franciscan Friars of the Atonement. Han arbetar med utbildnings- och interreligiösa frågor vid Catholic Near East WelfareAssociation in New York. klaus misgeld Professor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. silvano m. tomasi Nuntie och Vatikanens ständige observatör i FN och andra internationella organisationer i Genève. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och direktor för Ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd.

Innehåll Signum nr 7/2011 årgång 37 Ledare

Kyrkan i världen

33 silvano m. tomasi

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Filosofi

Redaktion

per beskow

Det förklädda föraktet – Religionsförakt och kulturförakt är två sidor av samma mynt.

Aktuellt

ulf jonsson

Världsreligionerna och ateister möttes i Assisi – Det tredje Assisi-mötet hade en litet annorlunda karaktär än tidigare.

4 fredrik heiding

Mindlessness –Varför undviker mindfullnessrörelsen kristendomens bidrag?

Litteratur

6 einar askestad

Simone Weil och rätten att slå rot – Om det svåra i att göra en lättläst författare rättvisa.

Konsthantverk

13 kjell blückert

Silversmed och praktisk teolog – Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk – Om ett konstnärskap som är något mer än ett självuttryck.

Neuropsykiatri

17 gunilla maria olsson

Diagnosticerande på gott och ont – neuropsykiatri som ett tecken i tiden – Vad gör en diagnos med en människa?

Kyrkomusik

23 alf härdelin

Gammal tro med ny musik – reflektioner i en kyrkomusikalisk kristid – Varför är den kyrkomusikaliska smaken ofta så tillbakablickande?

Litteratur

30 katrin åmell

Rundvandring i förgården – Olle Sahlströms Gå hem innehåller många utmaningar för kyrkan, både negativ och konstruktiv kritik.

Diplomati och hälsa ur Vatikanens perspektiv – Ett tal av Vatikanens ständige observatör i FN.

38 per beskow

Dygd som ord och begrepp – Om ett svåranvänt ord på svenska.

Skola

41 jan-olof hellsten

Vem ska ta hand om skolan? – En strukturanalys av debatten om skolans huvudmannaskap.

Analyser och rapporter

48 elias d. mallon

Arabiska vårblommor inför frosten? – Den arabiska våren riskerar frostangrepp.

Opera

52 birgit ahlberg-hyse

54 anna maria hodacs

Den muromgärdade staden – Madeleine Hessérus: Staden utan kvinnor.

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay, Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

57 klaus misgeld

Avskedsbrev inför avrättningen – Helmuth James och Freya von Moltke: Abschiedsbriefe Gefängnis Tegel: September 1944 – Januar 1945.

60 daniel henningsson

Senecas liv och verk i svensk språkdräkt – Bo Lindberg: Seneca. Människosläktets lärare.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, ett katolskt institut för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

55 kjell blückert

Diabetes mon amour – Aleksander Motturi: Diabetikern.

Helår (8 nummer)

Fasta medarbetare

Inkulturerad dekapitation – Kungliga Operan: Karmelitsystrarna.

Bokrevy

Prenumeration 2011

Adress Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se Tryckt hos Litografia alfaprint issn 0347-0423

Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 16 december 2011

sverige porto betalt port payé 7/2011

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

2011

Nyheter från Artos och Norma per beskow Helgonen

– hjältar, martyrer, heliga dårar och andra

Det förklädda föraktet

Inkulturerad dekapitation Avskedsbrev inför avrättningen

Inb 400 s, rikt illustrerad i färg, 367:-, erbjudande 293:-

joseph ratzinger/benedikt xvi

Einar Askestad

joseph ratzinger

benedikt xvi

Simone Weil och rätten att slå rot

jesus från nasaret

Kjell Blückert

del ii Från intåget i jerusalem till uppståndelsen

Anna-Stina Åbergs sakrala konsthantverk

Inb 253 s, 302:-, erbjudande 239:-

syster sofie o.p. Till

Gunilla Maria Olsson

man och kvinna skapade Han dem

Diagnosticerande på gott och ont

Alf Härdelin

Gammal tro med ny musik Katrin Åmell

Hft 331 s, 280:-, erbjudande 224:-

jonas jonson Gustaf

Rundvandring i förgården

Aulén

Biskop och motståndsman

Inb 438 s, 367:-, erbjudande 293:Artos & Norma | Kyrkstadsvägen 6 | 931 33 Skellefteå | Tel 0910–77 91 02 | Fax 0910–77 91 55 info@artos.se eller www.artos.se

Jan-Olof Hellsten

Vem ska ta hand om skolan? www.signum.se

Elias D. Mallon

Arabiska vårblommor inför frosten?