Signum 7 2014 by Signum

7/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Glimrande Julgåvor

2014

Fundamentalismen – igen Hur svara på tragedin i Mellanöstern? Trons instinkt Ulf Jonsson

Biskop Anders Arborelius om familjesynoden Wilhelm Ribhegge

Erasmus och Luther – en spänningsfylld relation

u Maria i kult, konst, vision. Per Beskow. Genom sin rikedom på bakgrundsmaterial ger den här boken djupa inblickar i kristen tro och kult, till glädje för den som intresserar sig för konst, religion och folklore och inte minst Maria. Inbunden 196 s, Erbjudande 235:- v Josef. Om Jesu far i bibeln och kyrkans tradition. Per Stobaeus. En unik bok om Josef med ett överväldigande rikt bildmaterial. Inbunden 239 s, Erbjudande 250:- w Tidebok. Anders Piltz. En samling pregnanta texter som noterar och kommenterar början på detta årtusende ur ett kristet perspektiv, med evangeliet som kartbok, gps och tolkningsnyckel. Danskt band 215 s, Erbjudande 210:- x Om sann gemenskap. Att leva i en kapitalistisk hederskultur. Patrik Hagman. Författaren söker i den kristna traditionen efter levnadssätt som går att förverkliga i dag tvärt emot de kulturella och politiska makter som hotar vår existens. Danskt band 153 s, Erbjudande 185:-

Har vi förtjänat att gå under? Gilles Paris

Mellanösterns uteblivna möten med demokratin Helena Bodin

Mångkultur i den ortodoxt kristna diasporan Jill Trenholm & Minna Salminen Karlsson

Kongos våldtagna lokalsamhällen www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Sten Hidal

John Sjögren

Roy Anderssons sekulära ikoner

Innehåll Signum nr 7/2014 årgång 40 Ledare

Mellanöstern

1 klaus misgeld

31 gilles paris

Fundamentalismen – igen – Hur kan vi bemöta hotet från vår tids nya fundamentalism?

3 olle brandt

Hur svara på tragedin i Mellanöstern? – Terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig.

Aktuellt

5 philip geister

Trons instinkt – Den påvliga internationella teologkommissionens dokument om de troendes känsla för tron.

Familjesynoden

8 ulf jonsson

Biskop Anders Arborelius om familjesynoden – En intervju med en av deltagarna.

Mellanösterns uteblivna möten med demokratin – En genomgång av hur den arabiska våren rann ut i sanden och varför.

Ortodoxa kyrkan i Sverige

37 helena bodin

”Så låt mig förbli en främling” – mångkultur och mångspråkighet i den ortodoxt kristna diasporan

13 wilhelm ribhegge

Erasmus och Luther – en spänningsfylld relation – En tidsbild från det turbulenta reformationstidevarvet.

Apokalyptik

18 sten hidal

Har vi förtjänat att gå under? – Synd och straff i den bibliska tankevärlden

25 michael paul gallagher

Modernitetens känslige budbärare – Påven Paulus VI såg Andra Vatikankonciliet som en början till en dialog med den sekulära världen.

Litteratur

28 olle brandt

Eric-Emmanuel Schmitt – Författarskapet som en kärlekens liturgi.

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Analyser och rapporter

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

45 jill trenholm & minna salminen karlsson

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Kongos våldtagna lokalsamhällen – sexuellt våld i jakten på mineraler – Att en ny mobil sannolikt också bidrar till krigsvåldtäkterna i Kongo visas i en doktorsavhandling.

50 john sjögren

Roy Anderssons sekulära ikoner – Med budskapet: Se människan!

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

53 kjell blückert

(O)förverkligad katolicitet – Jakob Tronêt: Förverkligad katolicitet.

54 anders jarlert

Beskow berättar – Per Beskow: Möten och minnen. En chokladask från Mordor – Ida Börjel: MA.

59 gunilla maria olsson

Längtan ut – Johan Heltne: Det finns ingenting att vara rädd för.

60 jan-olof hellsten

Kongenialt! Skickligt! – Men något väsentligt går förlorat – Malin Biller: I varje droppe är en ädelsten.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Prenumeration 2014 Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Florence Vilén, Erik Åkerlund.

56 magnus ringgren Kyrkohistoria

Redaktion

Redaktionskommitté

Film Teologi

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 december.

Ledare

Fundamentalismen – igen – Hur kan vi bemöta hotet från vår tids nya fundamentalism?

tt spöke går genom världen – fundamentalismens spöke, skulle man kunna travestera första meningen i Kommunistiska manifestet. Det spöke som avsågs i Karl Marx och Friedrich Engels text, kommunismens spöke, var inte någonting overkligt, men dess innebörd delvis förvanskad av motståndarna och samtidigt fruktad. För att klargöra vad de verkligen ville, skrev de 1848 i London tillsammans med sina kamrater från skilda nationer Manifestet. Men hotet blev allvar, det utvecklades till en påtaglig realitet och störtade i sin ännu mer förvanskade, brutaliserade form länder och folk i olycka. Nutidens fundamentalism är inte heller något spöke i den meningen att den skulle vara ”overklig”. Den finns, men är svårgripbar, och samtidigt ständigt återkommande. Fundamentalismen har något frestande över sig, den bjuder på de enkla lösningarnas tjusning och de icke-ifrågasatta ramarnas trygghet. Användningsområdena är otaliga: religiös fundamentalism, förstås; ateistisk fundamentalism; ekonomisk och politisk; eko-, hälso- eller etno-fundamentalism. Det är dock ett mindre lämpligt begrepp för att karakterisera extrema, fanatiska, traditionalistiska eller liknande ensidiga uppfattningar. Det som utmärker verklig fundamentalism är väl främst två egenskaper: att den inte baseras på förnuftsargument, och att den framförs med aggres-

sivitet eller till och med våld. Per Beskow har utvecklat detta närmare i en klargörande artikel ”Vem är fundamentalist?” i Signum nr 7/1994. Där behandlar han begreppets utveckling, ända från dess uppkomst i 1900-talets bokstavstrogna bibelfundamentalism i USA. Det är frestande men vilseledande att generellt beteckna entydiga och kanske missionerande ställningstaganden eller tros övertygelser som fundamentalistiska. Visst kan detta att inte tåla invändningar och att avfärda orsakssambandens komplicerade mångfald i förlängningen leda till fundamentalism. Men att ha fast förankrade övertygelser gör ingen till fundamentalist. Verklig fundamentalism förutsätter fler element än så, bland annat att man gärna stänger in sig i sin egen grupp, följer en auktoritet och förenklar. Den förenklande åsikten hålls inte bara för sann, den ses också som uttryck för det goda; allt annat är ont. Och det krävs obetingad lydnad, efterföljd i handling utan förbehåll. Därför blir fundamentalismen så farlig, och det är detta som vi nu åter upplever som en skrämmande verklighet på flera håll i världen. Fundamentalismen är det aggressiva förenklandets världsåskådning och den kan uppträda i många olika skepnader och grader. Vi uppfattar kristen fundamentalism, särskilt som den kan uppträda i USA, som obehaglig. Att attackera meningsmotstån-

Signum 7/2014

Ledare

dare aggressivt och att använda nedsättande invektiv är både ociviliserat och oetiskt, oavsett om det gäller religion eller politik. Men även i Sverige blir vi nu allt oftare vittnen till politisk fundamentalism i olika former. Att i enkelspåriga ideologiers namn fysiskt eller på annat demokratiskt föga godtagbart sätt angripa lagliga manifestationer av dem vars åsikter vi ogillar, visar att det även hos oss tycks vara svårt att hålla flera sanningar samtidigt i huvudet, som man brukar säga. Ett sådant fundamentalistiskt förhållningssätt bidrar till ytterligare fördumning – 0ch till brutalisering. Det är motsatsen till ett konstruktivt förhållningssätt. Men förnuftsresonemang och hänvisningar till demokratiska umgängesregler och etiska principer tycks höra hemma på en annan planet än den värld där fundamentalismen grasserar med hjälp av utstuderad grymhet och avancerade militära medel. Värst är det som nu pågår i Irak och Syrien. Både intellektuella argument och moraliska grundvärderingar verkar fullständigt sakna relevans i konfrontationen med den religiösa och politiska fundamentalism som där sprider sig. I detta fall är det islam som står i fokus, och det är inte för första gången. Att islam därigenom förknippas med fundamentalism är orättvist, kan man tycka, ty det överväldigande flertalet av världens muslimer avvisar helt de islamistiska terrororganisationernas åsikter och agerande, och offren för terrorn är inte sällan muslimer. Men, som även självkritiska muslimska tänkare påpekar, kan man inte bortse från att ”våldets teologi” har kopplingar till hur man tolkar vissa element inom islam. Det är därför det är så viktigt att världens muslimer höjer sina röster mot den terroristiska fundamentalismen. Vi kristna har fått lära oss den läxan, och detta inte alltid frivilligt, så det finns ingen anledning att förhäva sig. Det finns fortfarande mot fundamentalismen glidande

(dock knappast våldsamma) grupperingar inom den katolska kyrkan. Och vi vet att många krig har utkämpats och mycket förtryck utövats i kristendomens namn. Liksom många muslimer förklarar att den ”Islamska statens” härjningar inte är ett uttryck för islam, så vill vi gärna hävda att kristna nationers makt- och våldsutövning varken är eller har varit ”kristen”. Men det förhåller sig ju faktiskt dessvärre fortfarande så att även kristna politiker går i samma fälla. Man kan till exempel tänka på en rysk, auktoritär traditionalism, på gränsen till fundamentalism, och dess antivästliga, antipluralistiska, antisekulära propaganda, där nykristna politiker gärna söker sig till rysk ortodoxi som bundsförvant. Visst måste man förstå att det finns politiska och religiösa drivkrafter som närs av känslan av att hållas utanför och vara åsidosatt, inte bara i Mellanöstern, i Ryssland och i Ukraina. Men de enkla och allomfattande lösningarnas frestelse måste avvisas, och inte minst de brutala medlen att genomdriva dem. Att irrationellt fördöma alla alternativa synsätt, att visa sin oförmåga att hantera differenser, är ett av fundamentalismens kännetecken. Till detta läggs viljan att omsätta sina fördömanden i politisk och kanske också militär handling. Visst kan man förstå att det ligger någonting frestande i fundamentalismens trygga hägn. Vi saknar ofta mening i våra liv och vi har svårt att hitta i den rådande mångfalden av sanningar. Men meningssökandet får aldrig förleda oss till att brista i respekt för den andres samvete, en tanke som bland annat påven Johannes Paulus II formulerade i ett budskap till världsfredsdagen 1991. Det är detta som fundamentalisten har så svårt för. Men det är just genom respekten för den andres samvete som vi bäst bemöter den fundamentalistiska frestelsen – för att till slut driva ut spöket ur världen. klaus misgeld

Signum 7/2014

Ledare

Hur svara på tragedin i Mellanöstern? – Terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig.

ärldssamfundet står handfallet inför tragedin i Mellanöstern, där den så kallade Islamiska staten har tagit kontrollen över stora områden i Irak och Syrien med brutalt förtryck och utrensningar mot minoriteter. Särskilt svårt drabbade är de kristna, vilket är en utmaning både för världssamfundet i allmänhet och för kristenheten i synnerhet. Humanitärt bistånd, diplomatiska initiativ och militära ingripanden genomförs på olika nivåer men utan att någon lösning ännu syns vid horisonten. Många av de drabbade är katoliker, och den katolska kyrkans engagemang har kommit till uttryck på många sätt. Mellanöstern stod på dagordningen för ett kardinalsmöte i Vatikanen den 20 oktober. ”De senaste händelserna i Irak och Syrien är mycket oroväckande”, sade påven Franciskus. ”Vi bevittnar en terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig. Många av våra (kristna) syskon är förföljda och har brutalt tvingats lämna sina hem. […] Inför denna orättfärdiga situation behövs inte bara vår ständiga bön utan också en adekvat reaktion från världssamfundet.” Men vad är då en adekvat reaktion? Det beror på om man resonerar på kort eller på lång sikt. Även om kyrkan brukar förespråka så pacifistiska lösningar som möjligt, kommer en rent pacifistisk linje inte att räcka till i denna situation, inte på kort sikt. Därför är det välkommet att den katolska kyrkans led-

ning har gjort klart att man inte motsätter sig ett militärt ingripande som handlar om att rädda människoliv. På planet hem från besöket i Sydkorea sade påven Franciscus i somras att ”där det förekommer ett orättfärdigt angrepp, kan jag bara säga att det är tilllåtet att hejda den orättfärdige angriparen”. Påven passade också på att understryka att det måste vara FN som bestämmer om och när våld skall få användas. På samma sätt talade statssekreteraren kardinal Pietro Parolin inför FN:s generalförsamling i slutet av september om ett ”legitimt och proportionellt” användande av våld för att möta den globala terrorismen. Nu skall det medges att den USA-ledda koa litionens pågående bombningar mot den så kallade Islamiska staten i Syrien och Irak inte tycks lösa så mycket. Läget är fortfarande desperat. Emil Shimoun Norna, kaldeisk-katolsk ärkebiskop av Mosul, säger att ”nu är folk desperata. De tror inte längre att de skall få återvända hem. Det är tydligt att Islamiska staten är starkare än koalitionens bombningar.” Den kaldeiske ärkebiskopen av Bagdad Louis Sako bekräftar att ”bombardemangen ger ingen omedelbar lösning. Obama säger att det kommer att ta tre år. Under dessa tre år är Isis kvar och flyktingarna kan inte återvända hem.” Det militära ingreppet skulle kanske fun gera bättre med tyngre insatser, också med marktrupper. Men bortom den omedelba-

Signum 7/2014

Ledare

ra humanitära krisen, där militära insatser nu framstår som oundgängliga, finns också frågan om Mellanösterns framtid på längre sikt. Den frågan kan däremot inte lösas med militära ingripanden. Här måste den ade kvata reaktionen komma från världssamfundet, och inte minst från världens muslimer, i synnerhet från dem i Mellanöstern. Under ett möte i Vatikanen i början av oktober med Vatikanens ambassadörer i Mellanöstern betonades att ”problemet kan inte lösas i grunden bara med militära medel. Man måste ta itu med de orsaker som utnyttjas av den fundamentalistiska ideologin. En viktig roll måste spelas av religiösa ledare, kristna och muslimska, i samarbete för att främja dialog och fostran till ömsesidig förståelse, och de måste klart och tydligt fördöma att religion används för att rättfärdiga våld.” Det är lätt att instämma i den bedömningen. En interreligiös dialog som syftar till att motverka fundamentalism är en viktig komponent i sammanhanget. Många röster betonar i dag med rätta att det särskilt är från muslimskt håll som en lösning för framtiden måste komma. Påvliga rådet för interreligiös dialog har krävt att muslimska religiösa ledare skall ta ställning mot gärningar ”som skymfar Gud och mänskligheten”. Och det är värt att framhäva att det heller inte har saknats sådana avståndstaganden från muslimskt håll, som när Egyptens högsta islamiska auktoritet Dar al-Ifta al-Misriyyah i augusti uppmanade medierna att undvika termen ”Islamiska staten” (IS) och föreslog det religiöst neutrala ”al-Qaeda Separatists in Iraq and Syria” (QSIS). Det är alltså inte minst islam själv som i Mellanöstern står inför en stor utmaning.

Ärkebiskop Sako betonar att det behövs ”en strategi för att demontera ideologin och för att förändra skolundervisningen om religion och historia. Man måste tala om islam på ett öppnare och mer moderat sätt. Muslimerna måste själva göra en nytolkning av islam för att finna ett budskap till vår tids människor. Isis dödar också moderata muslimer, och en instängd islam har ingen framtid. Vi måste arbeta tillsammans med ett medborgarskap som låter religionen vara ett personligt val.” Ett grundläggande problem i övervägande muslimska länder är att religion och stat inte är åtskilda. Det gör livet svårt för ickemuslimska minoriteter. För en stabil lösning på lång sikt är det nödvändigt att man även i dessa länder inför en tydlig åtskillnad mellan politiskt och religiöst ledarskap. Utan denna förutsättning är ingen verklig reli gionsfrihet möjlig. Men en framtidsvision för Mellanöstern måste också omfatta de kristna. Det är ingen hemlighet att de kristna i Mellanöstern hade det bättre förr under vad som kan beskrivas som diktaturer eller åtminstone auktoritära regimer. Men, som bland andra kardinal Parolin har påmint om, får de kristna inte ”falla för frestelsen att bara söka beskydd från dem som för tillfället har den politiska eller militära makten”. Här krävs större, djärvare projekt, där de kristna ger sina bidrag till sina egna samhällen som är på väg att förvandlas, på väg mot modernitet, demokrati, rättsstat och pluralism. En långsiktig lösning kan bara sökas i en sådan riktning, genom att kristna och muslimer samverkar för framväxten av stabila demokratier med religionsfrihet som en av samhällets grundbultar. Den ståndpunkten måste nu framföras tydligt också från muslimskt håll. olle brandt

Signum 7/2014

Aktuellt

Trons instinkt Instinkt är nästan något djuriskt. Det är den biologiska programvaran som gör att djur beter sig så att det främjar arten. Instinkten hos djur ersätter förnuftet. I stället för att resonera sig fram till hur man mest framgångsrikt jagar eller skyddar sig mot vädret följer djuren helt enkelt sin instinkt. Instinkten går att lita på.

en påvliga internationella teologkommissionen använder bilden av ”instinkt” i ett nyutkommet dokument för att förklara hur troende människor gör när de intuitivt skiljer mellan tro å ena sidan och vidskepelse, den allmänna opinio nen eller teologiska konstigheter å andra sidan. Av titeln att döma kan dokumentet Sensus fidei in the Life of the Church av en icketeolog upplevas lika intressant som en doktorsavhandling om verbböjningar i medeltida urdu. Men kommissionens dokument fyller inte bara ett intellektuellt glapp som faktiskt har vägt tungt för teologer sedan Andra Vatikankonciliet utan behandlar också ett högst aktuellt ämne som under påven Franciskus har blivit ännu hetare. Sensus fidei, eller sensus fidelium, är den inre rösten i varje troende. Med dess hjälp känner man igen trons sanning. Den kan jämföras med samvetet i både dess träffsäkerhet och dess omutbara natur. Som den utförliga bibelteologiska och teologihistoriska genomgången i dokumentet visar är sensus fidelium inget nytt under solen, inte ett påhitt av Andra Vatikankonciliet eller av några liberala teologer, utan snarare en konstitutiv grundbult av den kristna tron. Tron ägs ju inte av påvar och biskopar som godtyckligt hittar på nya trossatser utan den tillhör de troendes gemenskap i dess hel-

het. Men begreppet sensus fidelium har efter Andra Vatikankonciliet ofta använts som om det kyrkliga läroämbetet och vanliga människor skulle tillbe två olika gudar. Resonemanget går så här: medan läroämbetet styrs av abstrakta filosofiska och moraliska värderingar och därför kommer fram till motsvarande verklighetsfrämmande, det vill säga korkade slutsatser är det de vanliga människorna som lever ett normalt liv som vet vad Gud egentligen vill. Det är ju de som har fått sensus fidelium medan det hos kardinalerna i Rom lyser med sin frånvaro. Talet om sensus fidelium fungerade i den postkonciliära tiden därför ofta som en teologisk och ideologisk kontrapunkt mot läroämbetet. Rörelser som ”Vi är kyrka” eller ”Kirche von unten” alluderar redan med sina namn till konceptet av en sensus fidelium som är given till ”oss troende” och inte till ”de där prelaterna i Rom”. Men nu förhåller det sig så att ordföranden för den internationella teologkommissionen – som har författat det föreliggande dokumentet – är kardinal Ludwig Müller. Müller är också chef för Troskongregationen. Ska man därför vara rädd att dokumentets innehåll är styrt av kongregationens intressen, att det är ett sätt att understryka Vatikanens tolkningsföreträde i trosfrågor? Överraskande nog är dock läroämbetets mandat

Signum 7/2014

Aktuellt

över de troende ett sidospår i utläggningen. Det mest radikala som påstås här är att de troende ska ”vara beredda att lyssna” (§ 97), ett önskemål som knappast kan upplevas som orimligt. I övrigt är dokumentet en reflektion över hur denna trons instinkt egentligen fungerar i praktiken, vilka skyddande mekanismer den behöver och hur man kan upptäcka dess närvaro – eller frånvaro. En människa som tror reagerar på det som står i konflikt med tron (en miljö, en uppfattning etc.) på samma sätt som en musikälskare reagerar på en falsk ton, påstår dokumentet (§ 62). Jämförelsen är träffande. Sensus fidei definieras som en spontan reaktion som inte grundar sig i en lång överläggning utan mera liknar en fysisk upplevelse. Men en musikälskare är naturligtvis uppfostrad och har också lärt sig att lyssna. Samma sak gäller för den troende. Känslan för tron kan och måste utvecklas genom praxis och undervisning så att man lär sig förstå och till och med sätta ord på den kvalitativa skillnaden mellan – musikaliskt talat – grannbyns blåskvartett och Radiosymfonikerna. I motsats till musiken sker utbildningen i tron inte huvudsakligen genom att gå på kurs utan genom bibelläsning, gudstjänstfirande, bön och praxis av ett kristet liv. Att ha en sensus fidelium är inte en inkomst- eller statusfråga utan är Guds gåva till dem som älskar honom. De som älskar Gud förstår sig på Gud. Dokumentet hänvisar till mänskliga relationer som referenspunkt för att förklara trosinstinkten. Människor som älskar varandra vet ofta hur den älskade kommer att reagera i en given situation. Det är inget man tänker utan något man känner på sig. Men hur är det då om vännen som man trodde sig känna plötsligt reagerar på ett helt oväntat sätt? Hur är det när kyrkans läroämbete proklamerar saker som varande en trossanning som ”den vanliga troende” bara upplever som uppåt väggarna fel? Eller när stora delar av kyrkfolket håller sig med religiösa uppfattningar eller en livspraxis som får biskoparna att känna sig svimfär-

diga? Dokumentets rekommendation är att man då ska sätta sig ner och lyssna på varandra. Guds ande, som verkar genom läroämbetet och de troende, talar inte med olika röster. Men det utesluter inte att människor pratar förbi varandra, gör sina bedömningar på felaktiga grunder eller är fångna i sina lokala kulturella mönster. Alla dessa hinder är – i princip – överkomliga om man pratar med varandra och om man lyssnar på varandra. Biskopssynoden om äktenskap och familj som ägde rum i Rom under oktobermånaden och dess förberedande enkät om kyrkfolkets uppfattningar i frågan kan väl betraktas som ett exempel på vad dokumentet menar – och hur svårt sökandet efter den gemensamma andan ändå kan bli i praktiken. Har då alla människor som kallar sig för troende en trons instinkt? Inte nödvändigtvis. Den teologiska kommissionen ägnar ett helt kapitel åt frågan hur man kan urskilja mellan närvaro och frånvaro av sensus fidei i en människa eller en grupp människor. Föga överraskande nämns ett aktivt deltagande i kyrkans liv som en nödvändig betingelse. Sensus fidei är inte bara en kunskap om vad som är rätt eller fel utan också en anda av tillhörighet till kyrkan och en inre förståelse för dess tro och liv. Sensus fidei och sentire cum ecclesia (en empati med kyrkan) hänger ihop. Den som kallar sig för musikälskare och aldrig har hört talas om Berwaldhallen bör – med andra ord – betraktas med viss misstro. Det gäller förresten också för personer som inte intresserar sig för Bibeln, avskyr förnuftiga resonemang eller redan i förväg vet att de har rätt. Att vara kristen och troende innebär att befinna sig på samma existentiella våglängd som Jesus Kristus. Det innebär att en förståelse för honom och hans lära inte kommer att infinna sig om man utesluter karaktärsdrag eller beteendemönster som präglade hans liv och förkunnelse som till exempel: tid för bön, förankring i den heliga Skrift, inre frihet, ödmjukhet, glädje och mänsklig öppenhet (§ 101 f.).

Signum 7/2014

Aktuellt

Individer eller rörelser som präglas av bitterhet och vrede (§ 102) kan inte påstå att de representerar den sanna tron. En desillusionerad läsare av dokumentet kan konstatera att en enkel Google-sökning visar att verkligheten inte ser ut som kommissionen önskar – åtminstone verklighetens digitala avtryck. Här verkar de fanatiska, bittra och arga kristna vara de som mest högljutt påstår att de äger sanningens och trons anda. Intressant är också den sista delen av dokumentet där några gränsområden testas om de är kvalificerade som autentiska uttryck för en sensus fidei. Är till exempel folkfromhet samma sak som sensus fidelium? Svaret är: det beror på. Kommissionen anser att det aldrig skadar att låta en teolog och/eller en biskop titta lite närmare på alla de uttryck som folkfromheten kan få för att kunna skilja mellan agnarna och vetet. Det som har sin grund i en djup och engagerad tro kan nämligen spåra ur och mutera till ett slags ”katolsk voodoo”. Alla som någon gång har rest till katolska länder som är starkt präglade av folkfromhet och som har fått uppleva dess djupt mänskliga men ibland också mycket märkliga uttrycksformer förstår vad dokumentet syftar på. Hur är det då med den offentliga opinionen? Är den uttryck för sensus fidei? Svaret är nej. Att det är så har inget att göra med katolska kyrkans odelade uppskattning för demokrati, massmedier och just den offentliga opinionen som dessa institutioner främjar. Men sensus fidei är ändå något annat. På samma sätt som Edward Blom är en pålitligare tolk i fråga om vad som kan räknas som god mat än hundra hungriga tonåringar är

det också i tron oftast snarare en minoritet i kyrkfolket som har begåvats med sensus fidei och inte nödvändigtvis det största antalet kyrkbesökare. Ger sensus fidelium då uttryck åt katolsk elitism? Ja, om man så vill. Har lutheraner förresten samma instinkt som katoliker? Nej, det har de inte, eftersom en instinkt är specifik inom en kyrka (ungefär som hos djuren inom en art). Däremot kan en katolik lära sig mycket av sina ekumeniska kristna vänner eftersom ”somliga aspekter av det kristna mysteriet tidvis har mera effektivt betonats i andra samfund” (§ 86). Vari består nu det stora genombrottet som detta dokument innebär för den post-konciliära katolska kyrkan? Dokumentet är ett historiskt väl underbyggt argument för att användandet av sensus fidei som en motkraft mot kyrkans läroämbete utgår från felaktiga förutsättningar. Sensus fidei är inte en motvikt mot läroämbetet på en imaginär våg av kollektiv rättrogenhet utan ett annat ord för den helige Ande som ger liv, kunskap och kärlek åt alla troende. Inte minst beskriver detta begrepp en fascinerande erfarenhet som väl varje troende någon gång har gjort: att man träffar en enkel, outbildad person som lever tron mer autentiskt och kan tala mera insiktsfullt om den än många andra som har läst många teologiska böcker, inklusive man själv. Till och med Jesus kunde känna en sådan häpnad och förundran över sensus fidelium (jfr t. ex. hans möte med den syrisk-fenikiska kvinnan i Mark 7:24– 30). Den som alltid har undrat hur sådant är möjligt rekommenderas nedladdning av hela dokumentet från www.vatican.va. philip geister

Signum 7/2014

Familjesynoden

Biskop Anders Arborelius om familjesynoden av ulf jonsson

en av påven Franciskus inkallade extra biskopssynoden om familjeoch äktenskapsfrågor ägde rum i Rom den 5–19 oktober. Synoden hade redan i förväg gett upphov till mycket debatt bland katoliker världen över kring olika aspekter av den katolska synen på äktenskap och familj. Synoden väckte stort medialt intresse internationellt, och även svenska massmedier rapporterade om saken. Inte minst har det mycket öppna samtalsklimat som präglade synoden lyfts fram. Bland de nästan 200 delegaterna vid synoden fanns, förutom ekumeniska representanter och tretton katolska äkta par, ordförandena för de katols ka biskopskonferenserna världen över. De katolska biskoparna i Norden representerades av biskop Anders Arborelius, som i denna intervju förmedlar sina intryck från synoden.

la med oss. Att inläggen inte gavs vidare till offentligheten bidrog nog också till att göra debatten öppnare. Och det märktes att det var en grupp troende människor som alla var medvetna om betydelsen av både veritas och misericordia som många formulerade saken: det gäller att få sanningen i kyrkans lära och Guds barmhärtighet att gå ihop med varandra. Det fanns naturligtvis olika accenter och olika förslag om hur detta ska kunna ske. Några gånger hettade det till lite i diskussionerna, men man kan inte säga att det fanns två olika partier som kämpade om makten. Deltagarna såg allvaret i frågorna, samtidigt som ingen trodde sig sitta inne med en mirakellösning. Och en polarisering av debatten mellan de mer konservativa och de mer liberala ville man undvika. Vi måste ju hitta gemensamma lösningar.

Till att börja med skulle jag vilja fråga om atmosfären vid synoden. Det har ju rapporterats mycket i medierna om att den ska ha varit påfallande öppen.

Men även om delegaternas inlägg i synodaulan inte publicerades så kom det ju ändå ut en hel del material från synoden till offentligheten.

Jag har aldrig varit med på någon synod tidigare, så för mig var det en ny erfarenhet. Men jag måste säga att jag tyckte att det var en väldigt öppen och hjärtlig atmosfär. Man lyssnade på varandra på ett mycket respektfullt sätt. Påven Franciskus hade ju uppmanat oss att öppet säga vår mening, även när vi förmodade att han själv inte skulle hål-

Ja, det blev så. Och somliga var inte alls glada över det. Men man beslöt alltså att offentliggöra inte bara slutdokumentet, som alla delegater fick rösta om, utan även diskussionsrapporten från den första veckans överläggningar, plus rapporterna från de tio smågrupperna under den andra synodvec kan. I synnerhet offentliggörandet av den

Signum 7/2014

Familjesynoden

första veckans diskussionsrapport väckte en hel del irritation och det dokumentet gav ju också upphov till många spekulationer i massmedierna. Vill du berätta lite om deltagarna i synoden? Den stora gruppen bestod ju av katolska biskopar från världens alla hörn. Men kardinalsprefekterna från Vatikanens dikasterier var också med, tillsammans med en del andra personer som fått en personlig inbjudan från påven. Sedan fanns det också en mycket blandad grupp av ekumeniska delegater. Där fanns en lutheran, en anglikan och en kvinnlig baptistpastor från Frankrike som undervisar vid jesuiternas teologiska högskola i Paris. Och så fanns det en hel del representanter från olika ortodoxa kyrkor; en koptisk biskop, en syrisk-ortodox biskop, en rysk-ortodox församlingspräst från Paris, en metropolit från Belgien som representant för Konstantinopels patriark och så vidare. Metropolit Hilarion Alfejev från Moskva väckte ju särskild uppmärksamhet. Han krävde att få privata audienser med både påven Franciskus och emertituspåve Benedictus samt med kardinalstatssekreterare Pietro Parolin. Och när Hilarion gjorde sitt inlägg i synodaulan passade han på att ge de grekiska katolikerna i Ukraina en känga, så det blev ju ett politiskt utspel. De andra ekumeniska delegaterna deltog i hela den två veckor långa synoden, medan Hilarion bara var med en kort stund. Varje synoddelegat hade fyra minuter till förfogande för sitt inlägg, så man måste fatta sig kort. Och det höll man strängt på, även om det rörde sig om kardinaler som talade. Men det tog ju ändå lång tid när nästan 200 personer skulle tala. Och det blev förstås en del upprepningar också. Men vad som gjorde särskilt intryck på mig var inläggen från lekmännen, från de tretton äkta par som fanns med i synoden. Man märkte att de var väl förberedda och att de visste vad de talade om.

Det är viktigt att komma ihåg att här möttes människor från hela världen, och det innebar att somliga frågor som anses viktiga här i Europa inte betraktades som lika avgörande av alla. Det är ju lätt att man stirrar sig blind på sina egna frågor. Men det är ju det som gör det så berikande med sådana här möten, att man får det världsvida perspektivet på frågorna. Jag satt i aulan bredvid en biskop från Papau Nya Guinea och en från Mali, och det är ju inte precis vad man annars har att göra med. Och sedan hade jag jesuitgeneralen och kappucingeneralen i ryggen, och Kapstadens ärkebiskop framför mig. Den senare är biskop för det stift där fader Martin Pender numera är verksam, som tidigare arbetade här i vårt stift. Jag kan tänka mig att ett möte av detta slag också drar till sig lobbyister. Uppvaktades ni av folk som försökte påverka er? Jo, det fanns ju en del lobbyister, både bland synoddeltagarna själva och också sådana som kom utifrån. Kardinal Dolan från New York till exempel hade i förväg skickat ut en bok om preventivmedelsfrågan till alla synoddeltagare. Och så fick man inbjudningar från olika grupper, som exempelvis olika kvinnoorganisationer och kyrkliga rörelser som Communione e Liberazione och Focolare. Och alla synoddelegater hade en egen brevlåda där det dök upp böcker, broschyrer och små presenter från olika organisationer. Låt oss gå in på själva frågorna som diskuterades vid synoden. Är det något tema som du särskilt vill lyfta fram? Man bör ju inte glömma bort att temat för den synodala processen är frågan om familjernas roll för evangelisationen. Hur kan tron ges vidare till nästa generation, hur kan familjen bli den huskyrka, kyrkans minsta cell, som den är tänkt att vara? En väl fun gerande familj som präglas av en levande tro är ett starkt och vackert vittnesbörd för

Signum 7/2014

Familjesynoden

världen, framhöll många av synoddelegaterna. Och även om det finns många frågor och problem att lösa så bör man också se att vår tid har sina egna positiva bidrag till familjelivets utveckling. Synoden lyfte fram flera sådana aspekter, exempelvis den ökade jämställdheten mellan man och kvinna i äktenskapet, liksom den ökande insikten om betydelsen av pappornas närvaro i familjen. En fråga som uppmärksammades mycket innan synoden började är möjligheten för frånskilda och omgifta katoliker att ta del av sakramenten. Hur behandlades den frågan under synoden? Många trodde förstås att det skulle bli myc ket debatt om kardinal Walter Kaspers förslag att, efter en tid av bot och ett pastoralt prövningsförfarande, ge tillgång till sakramenten för frånskilda omgifta katoliker. Men det var faktiskt inte så många delegater som hakade på det förslaget. De som tog upp det påpekade också att förslaget behöver studeras väldigt noga. Det kan ju inte handla om att ändra kyrkans lära om äktenskapet utan om att söka nya vägar att möta de pastorala behov som uppkommer ur förhållandena i vår tids samhälle. Så lät kommentarerna till Kaspers förslag, både från dem som kom från det mer traditionella hållet och från dem som kom från det mer progressiva hållet. Det fanns förstås olika uppfattningar om förslaget, men man kan inte säga att det ledde till någon uppdelning i olika läger i synodaulan. Förslaget ledde till att man i slutdokumentet föreslår att man närmare bör studera möjligheterna att finna lösningar som ligger närmare dem som praktiseras i de ortodoxa kyrkorna. Men på det hela taget framstod Kaspers förslag som ganska isolerat under synoden. Vad som däremot väckte mycket mer gensvar var tanken att man behöver förenkla processen för annullering av äktenskap. Det var väldigt tydligt att många delade den åsikten. Och det är förresten något som vi

från den nordiska biskopskonferensen har fört fram varje gång vi har varit på ad liminabesök i Rom att utifrån vår erfarenhet är det så att de flesta människor i våra länder varken har en katolsk eller ens en naturrättslig syn på äktenskapet, men att det kan vara väldigt svårt att bevisa det, eftersom det ligger mer i det undermedvetna än att det är uttalat. Likadant var det från andra delar av världen; många anser att systemet för annulleringar är alltför tungrott. Och påven hade ju faktiskt redan innan synoden började tillsatt en kommission som ska titta just på den frågan, så det är väl något som redan blivit tydligt sedan tidigare. I massmedierna har det cirkulerat uppgifter om att begreppet gradualitet skulle ha blivit viktigt under synoden. Kan du berätta mer om det? Det stämmer att begreppet gradualitet kom upp i olika inlägg under synoden. Men det togs inte med i slutdokumentet eftersom det inte ansågs tillräckligt genomlyst ännu. Idén är hämtad från Lumen gentium, Andra Vatikankonciliets dokument om kyrkan, fast man där använder begreppet subsistit. Tanken där är att kyrkans fulla mysterium finns i den katolska kyrkan, men i olika mindre grader också i andra samfund. Man kan alltså vara delaktig i den katolska kyrkans fulla trosliv i högre eller lägre grad. Någon av synoddelegaterna, jag minns inte vem det var, lanserade tanken på att någonting liknande skulle kunna gälla även på familjebildningens område. Så kan ett borgerligt äktenskap sägas likna ett sakramentalt äktenskap i olika avseenden, även om det inte är ett äktenskap i fullödig bemärkelse. Och kanske kan man säga någonting analogt om samboförhållanden. Tanken med förslaget var att man inte bara ville ge folk på pälsen för det som ur kyrkans synsätt är bristfälligt utan att man ville säga någonting positivt om det goda som ändå finns där. Förslaget ledde till långa diskussioner, men till slut kom man fram till att begreppet gradualitet ännu inte

Signum 7/2014

Familjesynoden

är moget att användas i officiella sammanhang. Men samtidigt kommer man inte ifrån att det ligger någonting i det hela. Också i det andliga livet kan man tala om gradualitet, ett stegvis växande emot ett mål som man inte uppnår redan från början. Fast man får ju ändå lov att visa på kyrkans hela tro, så att folk inte slår sig till ro med att bara låta några få korn av trons sanning slå rot och växa upp i deras liv. En fråga som intresserar många är hur temat homosexualitet behandlades på synoden. Där verkar man inte ha kommit fram med något verkligt nytt. Det kan man säga. Vid omröstningen om slutdokumentet var det ett par punkter som inte fick de tvåtredjedels majoritet som krävdes för att bli antagna av synoden, och dit hörde avsnittet om homosexualitet. Det som man kunde enas om var det som redan finns i Katolska kyrkans katekes, alltså att personer med homosexuell läggning ska bemötas med respekt och att de inte får diskrimineras på grund av sin läggning. Det blev tydligt på synoden att den här frågan är väldigt känslig för de afrikanska biskoparna och diskussionernas vågor gick höga. De fick med sig synoden på att ta avstånd från internationella organisationers försök att utöva nykolonial utpressning i samband med dessa frågor, exempelvis vissa rika länders krav på att mottagarländerna ska acceptera samkönade äktenskap för att få fortsatt bistånd och utvecklingshjälp. De nordamerikanska biskoparna lanserade ett förslag om hur man kan understödja en kristen uppfostran av barn som växer upp i samkönade relationer, men temat var för laddat för att de afrikanska biskoparna skulle kunna ställa sig bakom sådana formuleringar. Här märkte man tydligt att det finns olika infallsvinklar på frågorna på olika kontinenter. Hur blev det med Paulus VI:s encyklika Humanae vitae, diskuterades den vid synoden?

Jag hade trott att man skulle tala mer om Humanae vitae och om familjeplanering. Men man talade faktiskt väldigt lite om de frågorna. Det var nästan bara de äkta paren som alls tog upp det temat. Preventivmedelsfrågan spelade en väldigt liten roll under synoden och den diskuterades inte alls i aulan. Jag fick intrycket att de flesta betraktade encyklikans utsagor som ett lovvärt ideal som de flesta inte har kraft eller möjlighet att efterleva. Men det påpekades att man bör lyfta fram den naturliga familjeplaneringen i samband med äktenskapsförberedelsen. Och ett äkta par från Australien som var delegater vid synoden kom faktiskt fram till mig och nämnde en professor vid Umeå universitet som förespråkar naturlig familjeplanering av ekologiska skäl. Om preventivmedelfrågan alltså spelade en liten roll i sammanhanget, kan du nämna några exempel på frågor som var viktiga? Det var faktiskt väldigt många olika frågor som kom upp. Exempelvis frågor om hur man kan motverka våld mot barn och kvinnor i nära relationer och hur man kan förhindra trafficking. Frågor om polygami kom också upp. Listan på frågor var lång. En annan fråga som diskuterades en hel del var frågan om ensamstående föräldrar. Inte minst i Latinamerika och i franskspråkiga Kanada verkar det vara väldigt vanligt att kvinnorna ensamma får ta hand om barnen eftersom männen överger familjerna. Ofta får far- och morföräldrarna då en ännu större betydelse för barnens uppfostran, något som påven Franciskus lyfte fram. Apropå påven Franciskus, vilken roll spelade han under synoden? Påven var med i aulan i stort sett under hela tiden och det betydde mycket för mötet. Han satt med i generalförsamlingarna och lyssnade verkligen på inläggen i debatten. Själv tog han till orda först vid slutet av synoden, då han riktade ett tacktal till alla delegater-

Signum 7/2014

Familjesynoden

na. En förmiddag kunde han inte vara med i synodaulan, när han hade audiens, och det märktes ju en skillnad. Hans närvaro saknades, vi kände oss lite som barn utan sina föräldrar. Hur går den synodala processen nu vidare? Dokumentet, som vi röstade om vid slutet av synoden, ska nu utgöra underlag för de fortsatta överläggningarna i biskopskonferenser och stift världen över. Inför synoden i Rom i oktober nästa år ska man utarbeta ett nytt arbetsdokument (ett Instrumentum laboris) som ska bygga vidare på de svar som kommer in från biskopskonferenserna världen över. En synod är en kollegial process. Den sker i gemenskap med Petrus och under hans ledning (som man sade: cum Petro et sub Petro). Påven uppmanade oss att prata mycket öppet och det gjorde vi. Men sedan måste ju saker och ting sorteras ut under Andens ledning och i den kyrkliga gemenskapen tillsammans med påven. Synoden är ett äkta kyrkligt skeende som nu håller på att äga rum, man kan inte diskvalificera det som något slags irrspår. Men vad synodprocessen leder till är ännu öppet. Det räcker inte med att bara upprepa vad vi alltid har sagt, man måste se utmaningarna som kyrkan står inför i vår tid, utan att för den skull undergräva kyrkans lära, som står fast.

Har du till slut några minnen av mer personligt slag från synoden att berätta om? Det blev ju en hel del möten med folk som känner människor i Sverige. En boliviansk biskop kom fram till mig och berättade att han har en bror som bor i Eskilstuna. Och Antonio Spadaro, chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica, var med i samma smågrupp som jag. Han berättade att han besökt Sverige och att han tyckte Stockholm var en så vacker stad. Och så såg man så många unga pappor med barnvagnar där, tillade han. De båda kardinalerna Scola och Koch berättade för mig om sina positiva minnen från sina besök i Sverige. Jag mötte också karmelitgeneralen, det var faktiskt första gången jag gjorde det. Och så fick jag tillfälle att möta påven Franciskus vid två tillfällen under synoden. Vid det ena tillfället frågade han mig om jag hade med mig hans landsman Carlos Luna till synoden, fast det hade jag ju inte. Men uppenbarligen har mötena med Carlos Luna satt sina spår i påvens minne. Svensk-argentinaren Carlos Luna har uppmärksammats i medierna för sina besök hos påven och för att han fått påvens kalott som gåva att auktionera ut för välgörande ändamål. Red. anm.

Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har genom Andliga övningar lämnat en rik källa till andlig utveckling. Jesuiterna i Sverige ger ignatianska reträtter i olika former: introduktioner, veckoslutsreträtter, i vardagen, samt 6–8 dagars reträtter. Utbudet uppdateras kontinuerligt på vår hemsida

www.jesuiterna.se

Signum 7/2014

Bokrevy

för det exemplariska och lyckade har förvanskat kristendomen till oigenkännlighet. Sekterismens makt- och kontrollbehov ger en obehaglig känsloton åt framställningen. Jag reagerar framför allt på församlingens bristande respekt för unga människors integritet, men också på hur det kristna budskapet banaliseras. Är det verkligen så att behovet av att tillhöra en gemenskap är så starkt, att det egna självständiga tänkandet sätts helt ur spel? Ungdomsförälskelser kan vara komplicerade av många olika skäl och att ha svårbehandlad epilepsi är i sig ett hårt öde. I boken framskymtar att sjukvården ser sektens negativa inflytande som orsak till Jonatans anfall. Någon organisk orsak går tydligen inte att finna. En psykolog får fungera som utsträckt hand, om Jonatan är beredd att titta kritiskt på sina livsomständigheter. Men han vill inte eller kan inte distansera sig från Livets Ord. Som kontrast till detta längtar man ut och bort till något sundare och friare i synen på livet, sexualiteten och även hur sjukdom ska förstås. Det är lätt att sätta inskränkt religiositet i motsatsförhållande till en sekulär verklighetsbeskrivning. Men jag känner mig manad att gå bortom denna enkla diko-

tomi, därför att vad boken förmedlar på ett övertygande sätt är barns och ungdomars, ja alla människors behov av gemenskap och sammanhang. Det är nog bara så man kan förstå att olika läror och irrläror kan få fäste, fånga så många och dessvärre ibland skapa en just så kvävande miljö, som den Johan Heltne skildrar. Vissa böcker sparar man gärna, läser om och rekommenderar till andra. Men detta är inte en sådan bok. Stilistiskt är den ojämn, växlar mellan ett korthugget och laddat språk till en mer stillsamt berättande prosa. De två första kapitlen tycks ha bytt plats, då händelserna inte är kronologiska. Det fattas helt enkelt en del bearbetning för att framställningen ska få en sådan kvalitet, att det dramatiska innehållet ska bli en god läsupplevelse. Jag kan tänka mig att boken är läsvärd för ungdomar, som kanske eggas av Jonatans erotiska upplevelser och kan spegla sig i hans vilsenhet. För min egen del efterlämnar boken framför allt en angelägen fråga: Hur kan man skapa miljöer där kontakten mellan generationer rymmer väsentliga samtal, utbyte av tankar men också ömsesidig respekt, miljöer där det ges plats för religion, men inte på bekostnad av männi skans frihet? gunilla maria olsson

Kongenialt! Skickligt! – Men något väsentligt går förlorat Malin Biller: I varje droppe är en ädelsten. Kolik 2014, 138 s. Serier har inte haft hög status i den svenska kulturen. Troligen därför att ordet här associeras med Kalle Anka och andra innehållsmässigt enkla bildremsor. På engelska heter det comics vilket i ännu högre grad leder tankarna till billiga gags. På kontinenten är situationen en helt annan. Där betraktas de kvalificerade serierna som en bland

alla andra kulturgenrer och beteckningen bande dessinées leder tankarna lika väl till Bayeuxtapeten som till Bamse. Det finns numera, framför allt översatta, serier av hög kvalitet. Det finns ingen komik i Art Spiegelmans pulitzerbelönade serieroman Maus som tolkar judars situation i Hitlertyskland och det är långt mellan Kalle Anka och Mar-

Signum 7/2014

Bokrevy

inte försonat mig med tolkningen, men det är ingen tvekan om att dikten kan läsas på det sättet. Förmodligen är den också mera realistisk. Diktens rytm vaggar in läsaren i en mjuk och varm atmosfär som svarar mot skaldens berusning, men förfallet är i realiteten inte vackert. Många försök att skapa serier ur skönlitterära verk resulterar bara i en illustrerad förkortning av texten. Det Biller skapar är inga illustrationer utan dikt och bild blir en enhet. Dikttexten, som framställs i sin helhet, utgör ett bildelement på samma villkor som andra inslag i teckningen. Här ligger både styrkan och svagheten i boken. Å ena sidan skapas på så sätt ett enhetligt verk. Å andra sidan – och det är en väsentlig svaghet – förloras ibland den dramatiska och egensinniga rytm som präglar många av Frödings dikter.

Nu skall ni höra, att lelle Karl-Johan allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor, – sade och smekte sin lelle Karl-Johan mor till Karl-Johan men tänk, vill ni tro han svor sturigt och lett:” Jag gir jäkeln i mor!” När dikten gavs ut 1896 var det nog inte så många fler än Fröding som behärskade ett sådant sätt att skriva lyrik – i dag kanske ingen. Jag skulle inte rekommendera boken som en introduktion till Frödings diktning, eftersom jag tycker att rytmen hos Fröding på sätt och vis är det centrala, det som är hans storhet. För den däremot som – likt Biller – har Fröding som en välbekant och kär vän och är öppen för att finna nya sidor av denne vän, kan boken ge nya dimensioner åt välkända rader. jan-olof hellsten

Informationer

Kyrkorna bidrog till avkristningen ”Genom splittringen och de ömsesidiga anklagelserna har båda kyrkorna bidra git till att många människor inte längre kan tro på Gud”. Denna slutsats drar företrädare för den katolska kyrkan och den evangeliska kyrkan – den i Wien verksamme katolske teologen Paul M. Zulehner och den tyska pastorn Irene Heinecke – med tanke på det kommande reformationsjubileet 2017. I en gemensamt formulerad syndabekännelse, som publicerats på internet, intygar de att re-

formationen var ”välmenad och nödvändig” och att det fanns många anledningar till den, samtidigt som den ”redan från början trasslade in sig i blodsutgjutelse och avgränsning” och ”i stället för att upplösa befäste” bandet mellan den politiska makten och kyrkan. Den eftersträvade förnyelsen av den västromerska kyrkan blev redan från början ”en av de allvarligaste kriserna för den tron”. Följden blev ”att konfessionerna och kristendomen förlorade sitt rykte” framför allt bland eftertänksamma människor i Eu-

Signum 7/2014

ropa. Rötterna till att upplysningen kom att bli ett avståndstagande från kyrkligt förmynderi och senare övergå i ateism finner Zulehner och Heinecke i erfarenheterna av att kyrkosplittringen även delade samhället och exempelvis genom 30-åriga kriget medförde krig, våld och död över hela kontinenten. Men: ”Helande är möjligt, om vi bekänner vår gemensamma skuld och ber om förlåtelse”, förklarar de båda teologerna. De propagerar för sitt synsätt på internet: ”Delta i syndabekännelsen och

Informationer

bönen om förlåtelse!”. Detta och det samtidiga avståndstagandet från varje form av våld bör kunna bidra till att åter ge kristendomen ett uppsving i Europa, säger Zulehner förhoppningsfullt om det ekumeniska initiativet i en intervju med Kathpress. Den välrenommerade amerikanske religionssociologen Peter L. Berger, har indirekt bidragit till detta: Berger inspirerade Zulehner till att förstå den religiösa utvecklingen i Europa utifrån den konfessionella oenigheten. Till skillnad mot andra områden i världen, där religionen växer snabbt befinner sig Europa nämligen i ett ”sönderfall” med stor distans till de religiösa gemenskaperna och även till själva religionen, säger Zulehner med hänvisning till religionssociologiska studier. Försöket att sluta fred, exempelvis i Augsburg 1555, ”lyckades endast kortsiktigt”, menar Zulehner. Det stora religionskriget 1618– 1648 med sin enorma åderlåtning av liv och egendom blev ett ”nyckeldrama” med vidsträckta följder: Upplysningsmannen Voltaire tog avstånd från kyrkorna, som han menade medförde våld och död, och förespråkade i stället en human ”mänsklighetens religion”. Senare jämlikhetsrörelser blev helt och hållet ateistiskt inriktade. Man måste ärligt fråga sig ”om inte kyrkorna själva har lämnat ett fatalt bidrag till Europas avkristning”. Zu-

lehners bedömning av detta är skoningslös: Den krigiskt genomförda konfessionaliseringen genom ”dödande i Guds namn” gjorde kristendomen i Europa ”den värs ta tänkbara björntjänst” och gav ”Gud vanrykte”. Pastoralteologen från Wien har intrycket av att islam är på väg att begå samma misstag genom att inte tillräckligt tydligt försvara sig mot den nuvarande nästan dagliga kopplingen mellan islam och våld. Genom den brutala terrorn från islamistiska extremister förlorar islam för närvarande i trovärdighet över hela världen – på samma sätt som kristendomen under efterreformatorisk tid.

kathpress 2014-10-29

Påven i Turkiet ”Ett viktigt tecken på förbundenheten mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan” säger en ekumeniska patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios I, om besöket av påven Franciskus i samband med Andreasfesten i slutet av november i Istanbul. Samtidigt varnar patriarken för överdrivna förväntningar. Det kommer inte att ske några spektakulära utspel vid påvebesöket. Deklarationen, som kommer att undertecknas av påven Franciskus och patriark Bartholomaios, kommer dock, enligt Bartholomaios, att utgöra en viktig milstolpe i relationerna mellan de båda kyrkorna. Han uttryckte i detta sammanhang sin förvåning över

Signum 7/2014

det senaste mötet i Jordaniens huvudstad Amman med den internationella kom missionen för den officiella teologiska dialogen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan. Under en samtalsrunda i september lyc kades man inte fastställa ett gemensamt dokument om de kyrkorättsliga grundfrågorna. I diskussionen visade sig frågan om primatet – vilken roll biskopen av Rom har i världskyrkan – inte gick att lösa, även om alla katolska – och väldigt många ortodoxa – delegater var för texten. Bartholomaios medgav i detta sammanhang ”inom ortodoxa svårigheter”. Mer lyckosamt var här redan hans möte i maj med påven Franciskus i Jerusalem. Och han verkligen hade varit angelägen om att närvara vid installationen av den nye påven i mars 2013 i Rom. Likaså hade han inte förlorat en sekund i juni för att resa till den fredsbön i Vatikanen som påven inbjudit till, till vilken Franciskus även inbjudit Israels president Shimon Peres och palestiniernas president Mahmud Abbas. Påven Franciskus kommer inom ramen för sitt Turkietbesök att lördagen den 29 november resa från Ankara för att besöka Hagia Sofia i Istanbul och den angränsande Sultan-Ahmet-moskén (Blåa moskén). I anslutning till detta kommer påven att fira en mässa i den katolska SaintEsprit-katedralen. I denna gudstjänst kommer även pat

Informationer

riark Bartholomaios att delta. Därefter blir det en ekumenisk andakt i den ortodoxa Georgskatedralen, liksom ett privat möte mellan patriarken och påven i patriarkens biskopssäte Phanar. Söndagen den 30 november, på Andreasdagen, kommer påven Franciskus att delta i den Gudomliga liturgin i Georgskatedralen. Från Phanars balkong kommer påven sedan tillsammans med patriark Bartholomaios I att utdela välsignelsen och i an-

slutning till detta tillsammans med den ekumeniske patriarken underteckna en gemensam deklaration. I samtal med journalister hänvisade patriark Bartholomaios till att efter Paulus VI har även Johannes Paulus II (1979) och Benedictus XVI (2006) kommit till Bosporen. De två sistnämnda – liksom nu även Franciskus – genomförde båda två sina besök i början av sina respektive pontifikat. Ett tydligt tec ken på att Rom ser det eku-

meniska patriarkatet som nyckeln till lyckosamma relationer mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan, menade Bartholomaios. Sedan Paulus VI:s tid reser varje år också delegationer med högt uppsatta företrädare från Rom och Konstantinopel till varandras respektive patronatsfester (Rom: Petrus och Paulus 29 juni; Konstantinopel: Andreas 30 november).

kathpress 2014-10-29

Medverkande i detta nummer kjell blückert Docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. michael paul gallagher Professor emeritus i teologi vid det påvliga Gregorianauniversitetet i Rom. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livs åskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. jan-olof hellsten Fil. dr i pedagogik vid Uppsala universitet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. anders jarlert Professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet.

ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet. klaus misgeld Professor, historiker, tidigare verksam vid Södertörns högskola och vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. gilles paris Journalist och författare, Paris. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. john sjögren Kulturskribent och kritiker, Uppsala. jill trenholm Med. dr, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet. wilhelm ribhegge Professor emeritus i nyare tidens historia och historiedidaktik vid Westfälische Wilhelms-Universität, Münster.

Signum 7/2014

Innehåll Signum nr 7/2014 årgång 40 Ledare

Mellanöstern

1 klaus misgeld

31 gilles paris

Fundamentalismen – igen – Hur kan vi bemöta hotet från vår tids nya fundamentalism?

3 olle brandt

Hur svara på tragedin i Mellanöstern? – Terrorism av en storleksordning som ingen tidigare kunde föreställa sig.

Aktuellt

5 philip geister

Trons instinkt – Den påvliga internationella teologkommissionens dokument om de troendes känsla för tron.

Familjesynoden

8 ulf jonsson

Biskop Anders Arborelius om familjesynoden – En intervju med en av deltagarna.

Mellanösterns uteblivna möten med demokratin – En genomgång av hur den arabiska våren rann ut i sanden och varför.

Ortodoxa kyrkan i Sverige

37 helena bodin

”Så låt mig förbli en främling” – mångkultur och mångspråkighet i den ortodoxt kristna diasporan

13 wilhelm ribhegge

Erasmus och Luther – en spänningsfylld relation – En tidsbild från det turbulenta reformationstidevarvet.

Apokalyptik

18 sten hidal

Har vi förtjänat att gå under? – Synd och straff i den bibliska tankevärlden

25 michael paul gallagher

Modernitetens känslige budbärare – Påven Paulus VI såg Andra Vatikankonciliet som en början till en dialog med den sekulära världen.

Litteratur

28 olle brandt

Eric-Emmanuel Schmitt – Författarskapet som en kärlekens liturgi.

Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Analyser och rapporter

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

45 jill trenholm & minna salminen karlsson

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Kongos våldtagna lokalsamhällen – sexuellt våld i jakten på mineraler – Att en ny mobil sannolikt också bidrar till krigsvåldtäkterna i Kongo visas i en doktorsavhandling.

50 john sjögren

Roy Anderssons sekulära ikoner – Med budskapet: Se människan!

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten,

Bokrevy

53 kjell blückert

(O)förverkligad katolicitet – Jakob Tronêt: Förverkligad katolicitet.

54 anders jarlert

Beskow berättar – Per Beskow: Möten och minnen. En chokladask från Mordor – Ida Börjel: MA.

59 gunilla maria olsson

Längtan ut – Johan Heltne: Det finns ingenting att vara rädd för.

60 jan-olof hellsten

Kongenialt! Skickligt! – Men något väsentligt går förlorat – Malin Biller: I varje droppe är en ädelsten.

62 informationer 64 medverkande i detta nummer

Anders Piltz, Katrin Åmell.

Florence Vilén, Erik Åkerlund.

56 magnus ringgren Kyrkohistoria

Redaktion

Redaktionskommitté

Film Teologi

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 12 december.

7/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Glimrande Julgåvor

2014

Fundamentalismen – igen Hur svara på tragedin i Mellanöstern? Trons instinkt Ulf Jonsson

Biskop Anders Arborelius om familjesynoden Wilhelm Ribhegge

Erasmus och Luther – en spänningsfylld relation

Har vi förtjänat att gå under? Gilles Paris

Mellanösterns uteblivna möten med demokratin Helena Bodin

Mångkultur i den ortodoxt kristna diasporan Jill Trenholm & Minna Salminen Karlsson

Kongos våldtagna lokalsamhällen www.signum.se

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Sten Hidal

John Sjögren

Roy Anderssons sekulära ikoner