Signum 7 2015 by Signum

sverige porto betalt port payé 7/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri”

Vem har rätt till livskvalitet? Katedralens återkomst

Björn Wiman i DN

Skramla till en grävande utrikesjournalist? Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden

Två rykande aktuella titlar …

Jorge de Salas

Bengt Kristensson Uggla

Oupplöslighet light?

Katedralens hemlighet

Sekularisering och religiös övertygelse

Anders Piltz

Vad är sekularisering? Vad betyder det att samhället och människor sekulariseras? Vad innebär det att vara sekulariserad och samtidigt bära på en religiös övertygelse? Och vad är det för hemlighet som katedralen minns, men som vi tycks ha glömt bort? Inb., 255 s.

Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna? Karen Kilby

Jesuitorden och den teologiska traditionen

Magnus Malm

Sten Hidal

Som om Gud inte finns

Profeten Elia – en visselblåsare för 2 800 år sedan

En bok om sekularisering

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Katrin Åmell

Marie-Dominique Chenu – teologen som slank in på konciliet www.signum.se

Den här boken är ett försök att bryta tystnaden omkring en utveckling som länge har pågått, som få pratar om och som påverkar både kyrka och samhälle. Inte minst den dramatiska konflikten mellan västvärldens sekularism och den muslimska världen tvingar upp frågor vi alltför länge skjutit ifrån oss. Vad innebär det att leva som om Gud inte finns? Inb., 255 s.

2015

Stefan Gärtner

Religionspolitik i Nederländerna – inte bara Wilders och Zwarte Piet

Innehåll Signum nr 7/2015 årgång 41 Ledare

Kyrkohistoria

1 gunilla maria olsson

34 katrin åmell

Vem har rätt till livskvalitet? – Frihetsbegreppet kan problematiseras på olika sätt.

Krönika

3 joel halldorf

Katedralens återkomst

Marie-Dominique Chenu – teologen som slank in på konciliet

Religion och samhälle

40 matt malone

Alla har rätt till värdighet – ett samtal med Joseph R. Biden Jr

Aktuellt

Naturvetenskap och religion

4 minna salminen karlsson

44 john polkinghorne

Skramla till en grävande utrikesjournalist?

5 fredrik heiding

Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden

Äktenskap och familj

8 jorge de salas

Oupplöslighet light? – Apropå Anders Piltz’ ledare i Signum nr 6/2015.

11 anders piltz

Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna? – Svar till Jorge de Salas.

13 franciskus

Kyrkans första plikt är att förkunna barmhärtighet –Påvens tal vid familjesynodens avslutning.

Litteratur

16 andreas jönsson

Eskatologiska sagor – om Birgitta Trotzigs novellsamling I Kejsarens tid

Teologi

22 karen kilby

Jesuitorden och den teologiska traditionen

Bibel

31 sten hidal

Profeten Elia – en visselblåsare för 2 800 år sedan

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Den antropiska principen

Analyser och rapporter

51 stefan gärtner

Religionspolitik i Nederländerna – inte bara Wilders och Zwarte Piet

Opera

56 birgit ahlberg-hyse

Requiem på Folkoperan – Folkoperan: Requiem.

Bokrevy

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

60 erik åkerlund

En glad filosof – Lennart Nordenfelt: Konrad MarcWogau.

62 elisabeth sandlund

Vad är en kristen? – David Thurfjell: Det gudlösa folket.

Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

65 elisabeth stenborg

Normalitetens gränser – Karin Johannisson: Den sårade divan.

67 gert-ove fridlund

Den omöjliga landsflykten – George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil.

69 informationer 72 medverkande i detta nummer

inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

64 lovisa bergdahl

Språkets sekularisering – Magnus Malm: Som om Gud inte finns.

Helår (8 nummer)

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

58 lovisa bergdahl

Kvinnornas bidrag behövs – Catholic Women Speak.

Prenumeration 2016

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 december.

Ledare

Vem har rätt till livskvalitet? – Frihetsbegreppet kan problematiseras på olika sätt.

ivskvalitet är ett begrepp som har an vänts under de senaste decennierna rörande hälsoekonomi och medicinsk etik. Begreppet har varit vägledande bland annat i fråga om sociallagstiftning och bo stadsplanering. Inom sjukvården har det en mer avgränsad betydelse, då man jämför ut fallet av olika metoder att bota sjukdomar. Utöver de här sammanhangen har begrep pet också fått en vidgad användning, i såväl vardagsspråket som det politiska. Ett exem pel på detta är att alliansregeringen våren 2014 beslöt att ta fram alternativa mått till BNP, bruttonationalprodukten, för att be döma samhällsutvecklingen. Man valde då livskvalitet som ett nyckelbegrepp vid sidan av gängse ekonomiska mått. Utrednings uppdraget gavs till Robert Erikson, profes sor emeritus i sociologi. Efter valet samma höst tillträdde en ny regering, men uppdra get kvarstod, vilket visar att frågeställning en är aktuell oavsett vilka politiska partier som har makten. Får vi det bättre? är titeln på det betänkan de som lades fram i juni i år (SOU 2015:56). Här diskuteras hur begreppet livskvalitet ska definieras och man stannar vid hand lingsfrihet, det vill säga individens möjlig heter att själv bestämma hur livet ska utfor mas vad gäller boende, yrke, livsstil, iden titet med mera. Denna definition är bred och visar hur begreppet vidgats för att bli användbart när det gäller att bedöma sam hällsutvecklingen i stort.

Handlingsfrihet är otvivelaktigt en grund läggande och väsentlig aspekt av vad det vill säga att vara människa. Historiskt sett kan man se skillnaden i villkor mellan fria in divider och slavar. Mycket av det moderna samhällets framväxt har handlat om oli ka gruppers möjligheter att komma till tals och få sina intressen tillgodosedda. Kvin norörelsen har satt sin prägel på det gång na seklet. Människor som betecknar sig som HBTQ (homo-, bi- och transsexuella samt queer) gör sin stämma hörd och hävdar sitt likaberättigande. Men det finns stora skill nader i synen på dessa frågor ute i världen. Vad gäller svenska förhållanden är en li beral idétradition väl förankrad, med jäm ställdhet som honnörsord. Frihetsbegreppet kan problematiseras på olika sätt och man kan skilja på olika for mer av frihet. Vi kan exempelvis utöva vår frihet inte bara i relation till det som omgiv ningen erbjuder oss. Frihet kan också hand la om ett inre personligt avgörande, om att vara lyhörd mot en kallelse, om ett moraliskt beslut som också får yttre konsekvenser. I dessa fall ser vi inte oss själva i första hand som konsumenter och livet som ett smörgås bord. I stället fäster vi då blicken på existen tiella frågor, där vårt fria val av livsstil inte alltid faller på det egennyttiga. Men så långt sträcker sig inte framställ ningen i betänkandet. Man refererar till in ternationell forskning och olika sätt att när

Signum 7/2015

Ledare

ma sig begreppet livskvalitet. Lyckoforsk ning är en tänkbar infallsvinkel som dock avvisas, eftersom det som gör människor mer eller mindre lyckliga ligger utom räck håll för politiska beslut. Välstånd och me ningsfullhet är också två tolkningar som är föremål för övervägande, men i slutändan är det alltså handlingsfrihet inom olika vä sentliga domäner som bedöms ge det mest realistiska underlaget för mätning av män niskors livskvalitet. Summa summarum kan man tycka att slutsatserna väl överensstämmer med en ut bredd uppfattning om vad som känneteck nar det svenska samhället, nämligen ett de mokratiskt system med etablerade institu tioner som ska garantera välfärd och trygg het. Allt detta som ger oss medborgare frihet att handla och att utforma våra liv som vi själva vill. Intressant nog är det också det ta som i stor utsträckning utövar dragnings kraft på människor från andra länder, på flykt undan krig och katastrofer. Och det är just denna fråga som under sommaren och hösten kommit att växa sig riktigt stor. Hur hjälper vi människor på flykt? Hur tar vi hand om nödställda med människor från andra länder? De som söker sig hit, och till andra stabi la och välorganiserade samhällen, ställer väsentliga frågor på sin spets. Frågor som vi alla måste ställa oss själva. Gäller hand lingsfriheten bara oss som är födda här, el ler menar vi på allvar att det är en univer sellt giltig moralisk princip att alla männi skor har rätt till detta goda? Med andra ord, är vi beredda att ge plats åt människor från andra länder och att låta vårt goda komma andra till del? Det är ju rimligt att männi skor på flykt undan krig och misär vill kom ma dit där de har en chans att förverkliga sina drömmar, att de vill bort från oron i sina hemländer eller lämna stora flyktinglä ger bakom sig, där allt är provisoriskt och li vet står på paus. Den senaste tidens engagemang från fri villiga individer och organisationer ger gott hopp om att viljan att hjälpa är genuin. Men

som många samhällsdebattörer konstate rar, kan inte arbetet enbart bygga på spon tana och frivilliga insatser. Den välbeställ da medelklassen har förvisso ett överflöd i kontrast till nödställda flyktingar. Men för att ett samhälle ska fungera behövs insatser på många olika nivåer. Framför allt behövs långsiktighet. Det politiska debattklimatet har skärpts och frågorna är brännande. Några försöker hitta sätt att vara restriktiva, men i själva verket är flyktingströmmarna ett ofrånkom ligt faktum. Att hindra människor från att fly är i praktiken omöjligt, eftersom hinder bara innebär att de flyende tar sig fram på andra, ännu mer riskfyllda vägar. Det be hövs inte mycket fantasi för att inse att detta är detsamma som att slå in på en inhuman väg. Att i stället se sanningen i vitögat, och på allvar se vilka förändrade prioriteringar som behövs och vilka beslut som måste fat tas, förutsätter ett annat tänkesätt baserat på en välgrundad analys både av flykting katastrofens omfattning och av vad den krä ver av oss. I skärningspunkten mellan vår självbild som invånare i ett på många sätt välmåen de och välordnat land och den nöd som mö ter oss i massorna av flyende människor blir livskvalitetsbegreppet som handlingsfrihet en utmaning. Menar vi allvar? Vem omfat tas av rätten till handlingsfrihet? Den stat liga utredningen Får vi det bättre? var nog en läsning ämnad för en ganska välmående medelklass. Det finns inga enkla snabba svar på dessa frågor. Många olika parametrar behöver vä gas in, bland annat vikten av insatser för att förebygga att oroshärdar växer till kaos och krig. Men det som nu sker i vår omvärld bör sätta tankar och känslor i rörelse, så att talet om värdet av handlingsfrihet inte bara stan nar på pappret. Hur når vi fram till en håll ning där vi alla, inte bara i teorin utan också faktiskt, ses som världsmedborgare utrusta de med samma grundläggande rättigheter? gunilla maria olsson

Signum 7/2015

Krönika

Katedralens återkomst

vå trender syns i dag i svensk pro testantisk kristenhet. Samfundssty relserna försöker skapa varumärken medan lekfolket bygger katedraler. Den postmoderna människan grundar inte längre sin identitet på nationen utan bygger den i stället med hjälp av varumär ken. Detta har förändrat en rad kyrkor, som har gått från att knyta an till nationen – Svenska Missionsförbundet, och så vidare – till att profilera sig som varumärken. I linje med det lägger kyrko- och sam fundsstyrelser i dag stora resurser på att ta fram en attraktiv logga och slagkraftig slo gan, samt inte minst på att finna sin USP, eller unique selling point, som det heter på branschspråk. Denna vilja att profilera sig håller på att ta oss in i en ny konfessionell era: varumärkes konfessionalismens tid. Samfund som tack vare ett århundrade av ekumenik egentli gen står varandra nära betonar ändå sin sär art. Alla vill finna sin nisch och vinna mark nadsandelar. Katedralen är konfessionalismens mot sats. Den är ett uttryck för kyrkans förmåga att förena enhet och mångfald. Det är därför talande att den första konfessionella eran, den som följde på reformationen, ledde till att de protestantiska kyrkorna gav upp ka tedralen som teologiskt och arkitektoniskt projekt. I centrum för katedralen finns huvudalta ret, men det är inte rummets enda plats för gudstjänst. Runt väggarna finns en rad si dokapell, som vart och ett representerar en spiritualitet. Den medeltida katolska kyr kan var, som en historiker formulerat det, en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket, men innanför staketen en mängd sa ker att välja mellan. Reformatorerna oroade sig över att aktivi

teten i sidokapellen skymde huvudaltaret. Man ville strömlinjeforma kyrkan och rensa upp i vad man såg som en väl yvig mångfald. Det fungerade en tid, men med pietis men kom sidokapellen tillbaka. Det fanns inom kyrkan fromma grupper som sökte något mer än gudstjänsten vid huvudalta ret. Snart började man bygga egna kapell, men inte inne i kyrkan utan fristående och skilt från den. Baptister, missionsförbunda re, pingstvänner och så vidare: ett kapell för varje spiritualitet. Men i dag, framför allt i städerna, är kate dralen på väg tillbaka i protestantisk kris tenhet. Inte som byggnad, men genom hur lekfolket faktiskt förhåller sig till kyrkan. Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar det med en veckomässa i Svens ka kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater, ikonmålar kurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter – sidokapellen är många. Denna gräsrotsekumenik, med lekmän som har dubbla kyrkliga identiteter, både hotar och hotas av samfundens varumär keskonfessionalism. Vissa ser det som ett ut tryck för eklektisk konsumism, och det är gi vetvis en kritik att ta på allvar. Men jag ser ändå dessa ekumeniska fotrörelser som en välkommen motvikt till betoningen på sär art, och som uttryck för en längtan efter ka tolicitet. De är, kan man säga, ett tecken på att ka tedralen är nödvändig också i protestantisk kristenhet. Kyrkan behöver mångfalden, och väckelsens kapell har haft en tendens att bli för trånga. De kommer bättre till sin rätt som sidoaltaren i en katedral. joel halldorf

Signum 7/2015

Aktuellt

Skramla till en grävande utrikesjournalist?

över hundra år har det funnits missions församlingar i Sverige. För hundra år se dan var medlemmarna oftast inte välbe ställda, hade knappt så de klarade sig själ va. Men man skramlade ihop sina slantar och skickade iväg en egen missionär till de stackars hedningarna i Afrika eller Fjärran Östern. Församlingen rustade missionären och kom ihåg honom eller henne i sina för böner. Då och då fick man rapporter från missionsfältet, och när missionären åter vände, kunde han eller hon berätta. Även om verksamheten var en del av västvärl dens kolonisation, så var den också en vik tig länk mellan Sverige och det som sedan kom att kallas utvecklingsländer. Missionä rerna var Sveriges första biståndsarbetare, långt före SIDA. Den här verksamheten har präglat många äldre svenskars bild av värl den, och effekterna lever kvar i svenska kyr kor som nu i stället ofta engagerar sig i att kritisera västvärldens exploatering av res ten av världen. Det är detta jag associerar till, när jag ser att Blank Spot Project har publicerat sina första reportage. Blank Spot Project är en reportagebyrå finansierad genom crowdfunding: ett stort antal personer skänker lite pengar, och tillsammans räcker det, inte till lyx, men till att på rimligt trygga sätt finan siera reportrar som gör grävande utrikes journalistik. En kollekt via nätet. Blank Spot Project samlade in en miljon kronor på un gefär en månad i våras, och i slutet av sep

tember redovisade de sina första resultat: fem reportage, från Peru, Burma och Thai land. Med en sammanlagd lönekostnad för journalister och fotografer på 300 000 kro nor, verkar nutidens reportrar leva på rela tivt sett samma standard som forna tiders missionärer. Men Blank Spot Project är inte ute efter att förändra förhållandena genom hjälp från Sverige. I stället granskar man hjälpen från Sverige till diktaturer och storbolag. Hur svenska Securitas agerar i Peru, hur det ser ut i det slutna gruvområdet i Burma där Vol vogrävskopor arbetar och hur den politis ka situationen i Thailand, dit Sverige säljer JAS-plan, ser ut på gräsrotsnivå. Blank Spot Project har tagit på sig uppdraget att göra ut rikesjournalistik genom att interagera med människorna på plats. Det kräver engage mang och pengar som det finns allt mindre av hos traditionella tidningsredaktioner. Att Blank Spot Project i hög grad verkar på nä tet, leder till nästa ambition som också skall skilja dem från ordinarie tidningsredaktio ner: Medan alla reportagen är noga med högklassig pressfotografi, experimenterar ett av dem med det digitala mediet, genom att reportaget presenteras som olika miljöer där läsaren får leta fram information. Blank Spot Projects ambition är att bely sa ”vita fläckar” i den karta som traditionel la medier ritar upp, antingen genom att rap

Signum 7/2015

Aktuellt

portera från platser som inte finns i strålkas tarljuset, eller att göra reportage från andra perspektiv än internationella nyhetsbyråer. Även om vi lever i en globaliserad värld, och antalet vita fläckar på kartan är mindre än hos våra föregångare för hundra år sedan, så visar Blank Spot Projects första reporta ge att bakom själva geografin gömmer sig politiska och ekonomiska förhållanden och människoöden, som de flesta av oss inte har någon aning om. likSom missionärerna, skickar också re portrarna i Blank Spot Project ”brev hem” – när det är möjligt. Den som lagt sin slant i den virtuella kollekten får två berättelser: det färdiga reportaget, men också en berät telse om hur reportaget kom till, journalis tens möte med människor och miljöer. Am bitionen är dessutom att interagera ännu mer med ”medlemmarna”, som donatorer na kallas – använda deras tips och kunska per i arbetet. Att samla in en miljon på några veckor är en bragd. De som ger av sina pengar mås te tro på konceptet, de måste vara tillräck ligt intresserade av utrikesjournalistik och dessutom tro på att journalisterna kommer att göra ett bra jobb, vad de än gör – ty ex akt vilka reportage som skulle göras var inte bestämt från början. Naturligtvis hade Blank Spot Project stor draghjälp av att ha Martin Schibbye, med viss hjältestatus ef ter sin fångenskap i Etiopien, som galjons figur. Många var ändå tveksamma till hu ruvida projektet skulle lyckas – skulle det verkligen finnas intresse för seriös utrikes journalistik hos människor på sociala me dier? Forskningen från USA tyder snarare på att man hellre finansierar reportage om frågor som ligger närmare ens vardag, även om motiven för crowdfunding oftast handlar om en förhoppning att i slutändan påverka samhället. Kanske är européerna annorlun da – ett motsvarande projekt i Nederländer na har en stabil redaktion och 37 000 prenu meranter. Och vem vet – kanske är ättlingar

na till medlemmar i missionsförsamlingar na väl representerade i Blank Spot Projects finansiärer. Är crowdfunding framtidens finansie ringsform för journalistik? Flera analyti ker av branschen menar att den kommer att spela allt större roll, på gott och ont. Frilans journalisterna kan bli mindre beroende av tidningsredaktionerna – men mer beroende av vad läsarna vill ha. Hur ökad crowdfunding kan tänkas påverka traditionella me dier har inte analyserats. Vissa former av crowdfunding tillåter att färdiga reportage köps av etablerade medier (och vinsten de las med dem som hjälpt till att finansiera), medan andra, som Blank Spot Project, stäl ler sig helt utanför de etablerade medierna och ser sig som ett komplement. Crowdfunding innebär också att journa listens roll vidgas – för att det skall funge ra, krävs att man håller kontakten med sin ”församling” vid liv: Man interagerar via sociala medier, man ordnar träffar, semi narier, man visar sig i olika arrangemang. Blank Spot Projects kalendarium är välfyllt med framträdanden på olika håll i Sverige – inte bara i storstadsregionerna. Det är kan ske nu som den riktiga prövningen kommer. Den första miljonen har finansierat utmärkt journalistik, som redan har citerats av de stora dagstidningarna, men att engagera människor en gång är, som bekant, lätt are än att konstant hålla ett engagemang uppe. Men kanske är vi redan i det läget att vi måste komplettera vår dagstidning med en prenumeration av även annan utrikesbe vakning, om vi vill hålla oss orienterade om omvärlden utöver korta nyhetsinslag. Detta särskilt eftersom dagstidningarnas utrikes nyheter ofta tas från internationella nyhets flöden. Kanske finns det tillräckligt många svenskar som gärna vill veta vad Sverige och svenska företag i dag spelar för roll för människorna i de delar av världen dit vi förr skickade våra missionärer, för att det skall skramlas ihop medel som kan skicka iväg grävande journalister. minna salminen Karlsson

Signum 7/2015

Aktuellt

Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden – Dubbeltydig enighet efter tysktalande initiativ.

iskopssynoden om familjen har nu lagt fram sitt slutdokument, vilket fungerar som ett rådgivande under lag för påven Franciskus slutgiltiga ställ ningstagande i frågor som rör familjen. På ven väntas tillkännage sina riktlinjer under det närmaste halvåret, möjligen redan i de cember då Barmhärtighetens år inleds. Un der tre veckors tid (den 4–25 oktober) disku terade och reflekterade 279 delegater från hela världen över den katolska synen på fa miljen i vår tid och över familjens roll som förmedlare av den kristna tron till framtida generationer. Denna omgång av synoden utgjorde den andra delen, vars första möte hölls i Vatika nen i oktober 2014 och som i sin tur föregicks av en omfattande – men kanske ändå ofull ständigt genomförd – enkätundersökning bland katoliker i alla världens hörn. En bak grund som initierade den synodala proces sen var att många upplevde ett gap mellan den katolska kyrkans lära å ena sidan och de förutsättningar och värderingar som katoli ker har å andra sidan. Men det var inte bara diskrepansen mellan läran och det faktiska livet som motiverade påven och biskoparna att se närmare på dessa frågor. Familjen står i vår tid inför stora utmaningar av helt oli ka slag på olika kontinenter, varför både ett lokalt och ett globalt perspektiv behövdes. Det märks också på slutdokumentets inne håll och stil att synodfäderna har tagit hän syn till regionala skillnader.

Synodens slutdokument, som i skrivan de stund endast föreligger i en italiensk ver sion, består av 94 paragrafer. För att antas krävdes det att varje enskild paragraf fick minst två tredjedels majoritet. Vid omröst ningen under synodens näst sista dag den 24 oktober uppnådde samtliga 94 paragra fer erforderlig majoritet. Eftersom resulta tet blev en tydlig konsensus, kan man påstå att den synodala processen var framgångs rik även om man också måste hävda att den undvek somliga svårigheter. Enigheten mobiliserades dock inte utan ansträngning. Påven Franciskus avslutan de tal – som publiceras i detta nummer av Signum – vittnar om oförenliga ståndpunk ter. Det som den ene biskopen betraktar som en skandal kan den andre uppfatta som ett normaltillstånd. Påven antyder också att åsikter understundom framfördes utan önskvärd välvilja. En bit in i det synodala arbetet hävdade dessutom 13 kardinaler i ett brev som senare offentliggjordes att syno den skulle ha varit manipulerad till förmån för reformivrande krafter. Flera bedöma re med lång erfarenhet av Vatikanen prog nostiserade under synodens gång att denna skulle haverera. En anledning till att så inte skedde var att den tyskspråkiga arbetsgruppen lyckades enas om en skrivelse som tydligt har präg lat slutdokumentets anda. Att den tysksprå kiga gruppens skrivelse fick gehör berodde inte bara på det väl avvägda budskapet i tex

Signum 7/2015

Aktuellt

ten utan också på att dessa kardinaler och biskopar med allmänt bekant divergerande positioner kunde komma överens. Slutdokumentet består av tre huvudde lar, vars rubriker lyder: 1) Kyrkan som lyss nar till familjen; 2) Familjen i Guds plan; 3) Familjens sändning. Den första delen utgår från verkligheten, ett slags empirisk under sökning av situationerna i dag. Hit hör en samstående föräldrar (frånvarande fäder), våld inom familjens ram, socio-ekonomiska förutsättningar, familjer på flykt samt under förföljelse. Den andra huvuddelen har en teologisk karaktär och går igenom familjen i Bibeln, kyrkans tradition och kyrkans tros lära. Den tredje huvuddelen har en pastoral inriktning. Här talas bland annat om beho vet av en ökad insats från kyrkans sida både under äktenskapsförberedelsen och under de första kritiska åren av ett äktenskap. I denna huvuddel finns också några paragra fer om omdebatterade och kontroversiella ämnen. Värt att notera är att endast en pa ragraf (§ 76) ägnas åt frågan om homosexua litet – utan några nya infallsvinklar. Vid en presskonferens i slutet av synoden berätta de kardinal Christoph Schönborn att det för visso funnits mycken debatt i denna fråga, men att synoden inte kunde enas om något mer än det som redan står i Katolska kyrkans katekes. Vad säger då slutdokumentet om frånskil da katoliker som har gift om sig borgerligt? Får de tillträde till kommunionen eller inte? Texten markerar att läran om äktenskapets oupplöslighet kvarstår oantastad, men att former för hur omgifta kan ”integreras” i församlingarna bör sökas (§ 84–86). Plat sen där dessa vägar ska undersökas är forum internum, det vill säga i ett personligt samtal mellan en katolsk präst och den be rörda parten (eller parterna). Här ska en ”ur skiljning” göras om lämplig väg i vilken per sonen genom vägledningen ”blir medveten om sin situation inför Gud”. Texten undviker uttryckligen orden ”eukaristi” och ”kom munion” i detta sammanhang. Jesuitpater Thomas Reese, tidigare chef

redaktör för de amerikanska jesuiternas tid skrift America, tolkar slutdokumentet i sin helhet som en ”enighet i dubbeltydighet” och formuleringarna rörande frånskilda omgifta är ett sådant exempel. I en artikel i National Catholic Reporter skriver Reese träffande om texten: ”De konservativa kan tolka det så att den inte är öppen för kom munion eftersom det inte nämns i texten. De liberala kan tolka den så att den inkluderar kommunion eftersom denna inte uttryckli gen exkluderas i texten.” Denna dubbelty dighet ser ut att vara en medveten ansats sy nodfäderna har valt. Man säger varken enty digt ja eller absolut nej. Vad innebär då budskapet i familjesy nodens slutdokument? Vilka konsekven ser kan det få? Det innebär ett erkännande att svartvita perspektiv på dessa frågor inte står högt i kurs. Dokumentet distanserar sig från förenklingar och talar i stället om ”komplexa situationer”. Med det menas till exempel att det som utifrån (objektivt) sett ser ut att vara en syndig handling, kan be dömas annorlunda vid en närmare gransk ning av omständigheterna (§ 85). Här hänvi sas till Katolska kyrkans katekes nr 1735 där det sägs att: ”Man kan bli mindre tillräk nelig eller ansvarig för sina handlingar, ja, rent av befrias från ansvar genom okunnig het, bristande uppmärksamhet, våld, fruk tan, vanor, oförmåga att styra sina känslor och andra psykiska eller sociala faktorer.” Sammanfattningsvis kan sägas att syno dens slutdokument varken slår an en hård eller en mjuk ton utan har funnit en tredje väg. Man har inte med kraft hållit fast vid en orubblig praxis i förhållande till en oför änderlig lära. Man har heller inte släppt alla tyglar genom att införa skilsmässa i den ka tolska kyrkan eller helt övergett normerna kring tillträde till kommunionen. Den tredje vägen kännetecknas i stället av metoden att bedöma från fall till fall. Inom etiken har denna metod sin bakgrund re dan i antiken, men blev ordentligt utarbetad först på 1500- och 1600-talet i vad som kallas kasuistik (latin: casus, fall). Den spanske

Signum 7/2015

Aktuellt

filosofen och jesuiten Luis de Molina (1535– 1600) var den som byggde upp grunderna i denna etiska modell, vars grundtanke är att tillämpningen av en och samma lära kan se olika ut från fall till fall. Denna modell är nära besläktad med ”andlig urskiljning” så som Ignatius av Loyola (1491–1556) förstår denna konst. Urskiljning förekommer redan i Bibeln och utarbetades av andliga gestalter som till exempel Johannes Cassianus (360– 435). För Cassianus handlade det främst om att skilja mellan positiva och negativa driv krafter i människan, mellan dygder och las ter. Biskopssynoden och påven Franciskus däremot tycks med ”urskiljning” avse en bedömning av olika – goda – handlingsal ternativ i en konkret situation som kan vara

besvärlig och vars utgång inte är given från början. Slutdokumentet är knappast skrivet på ett språk som katoliker i gemen kan ta till sig utan vidare, det är inte heller det som är av sikten. Men om påven Franciskus följer dess riktlinjer kan det framöver bli viktigt att pe dagogiskt förklara vad som menas med de nyckelord som har dykt upp under den syno dala processen. Dit hör inte bara barmhär tighet utan också forum internum, samvete, andlig urskiljning, integration, inkultura tion samt i någon mån kasuistik. I kyrkans långa tradition är dessa begrepp väl etable rade sedan länge, men de behöver göras be gripliga på nytt i vår tid. fredrik heiding

Äktenskap och familj

Oupplöslighet light? av jorge de salas – Apropå Anders Piltz’ ledare i Signum nr 6/2015.

edan skilsmässolagar introducerades i västvärlden har skilsmässofrekven sen ökat lavinartat. Det diskuteras om det stora antalet skilsmässor är en kon sekvens av sekulariseringen, eller om det är skilsmässan som förorsakar sekularisering en. Efter 27 års arbete med äktenskapsfrå gor på Biskopsämbetet i Stockholm, kan jag konstatera att det är svårt att vara livstrogen i äktenskapet om Gud inte finns med i det äkta parets horisont. Den mosaiska lagen tillät skilsmässa. På Jesu tid fanns det två tolkningar: En före språkade fri skilsmässa för männen; den

andra krävde ett lagligt skäl. Fariséerna ville veta var rabbi Jesus hade sina sympa tier: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?” Han sade: ’Vilka bestäm melser har Mose gett er?’ De svarade: ’Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.’ Jesus sade: ’Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmel se. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hus tru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.’ När de kom

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta. Han svarade: ’Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äkten skapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskaps bryterska’” (Mark 10:2–12).

De första kristna De första kristna förstod mycket väl att de ras äktenskap var helt olikt hedningarnas. De levde med tron att Jesus hade upphöjt äktenskapet till att vara ett sakrament i den nya lagen (sacramentum magnum) och där för gifte de sig oåterkalleligt. För dem existe rade inte skilsmässa. Just därför gav Paulus möjlighet för icke-döpta (vanligtvis var det kvinnor som konverterade och deras män ogillade det) att upplösa äktenskapet om de motsatte sig den andra partens dop. Privilegium paulinum används än i dag. Diognetos brev är en av de äldsta texter na om de första kristna: ”De gifter sig som alla andra och föder barn men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras säng.” De första kristna levde i kyskhet. Oupplösligheten var en självklar het. Som en kyrkojurist sade: ”Den sitter i de kristnas ryggmärg.” För många år sedan fick jag ett telefon samtal från en icke-katolik som ville gifta sig med en katolik. De hade varit hos präs ten. Den gode patern förklarade för paret att äktenskapet är oupplösligt. Den icke-katols ka parten reagerade starkt. ”Jag kan inte gif ta mig så; jag vet inte om jag kommer att äls ka henne om några år!” Han ville få dispens från oupplösligheten. Prästen sade att han inte trodde att det fanns en sådan dispens, men att han kunde ringa till biskopsämbe tet. Det gjorde han. Vi talade länge. Han var övertygad om att biskopen kunde ge honom dispens; annars skulle påven kunna göra det: ”Påven kan ju fixa allt.” Jag förklarade för honom att en sådan dispens inte finns; det vore som att gifta sig, utan att gifta sig. ”Jag ska vara dig trogen i lust och lust” el ler ”jag ska vara dig trogen så länge jag äls kar dig”. En underbar person som var osäker

om han älskade sin trolovade till fullo. Han kände att han då inte kunde ge ett löfte för livet. Jag tror inte att de gifte sig – åtmins tone inte då. I samband med rådande polygami och polyandri i Amerika mot slutet av 1500-talet gav påvarna Paulus III, Pius V och Gregori us XIII några föreskrifter baserade på privilegium paulinum, med möjlighet att upplösa icke-sakramentala äktenskap för att gynna tron; det heter privilegium fidei eller petrinum.

Ett nytt privilegium? Finns det möjlighet till ett nytt privilegium, grundat i barmhärtigheten, för att godkän na ett nytt äktenskap när det första giltiga äktenskapet har havererat? Tydligen inte. Påven Sergius I riskerade livet när han trot sade den mäktige kejsaren Justinianus II som krävde att han skulle underteckna de kreten i konciliet av Trullo (år 692). Påven vägrade att godkänna möjligheten för från skilda att gifta om sig. Den ortodoxa kyrkan godtar detta koncilium. Som bekant, förespråkar kardinal Walter Kasper en ’barmhärtighetslinje’, så att kyr kan ska kunna ge kommunionen till från skilda omgifta. Med intresse, och förvå ning läste jag Anders Piltz’ artikel i Signum nr 6/2015, där han sympatiserar med den. Jag blev besviken, eftersom artikeln enbart grundar sig på epikeia. Det hade varit så be kvämt att kunna göra som Kasper föresprå kar: Då kunde vi stänga officialatet, spara en massa arbete och pengar och ta en väl för tjänt semester! Men det finns inte tillräckligt teologiskt underlag för det. De juridiska instituten aequitas och epikeia, en mild tillämpning av mänskliga la gar, kan inte åberopas här. I den citerade texten från Markus trodde Mose att han kun de anpassa den naturliga lagen och tillåta skilsmässa, men Jesus korrigerade detta. Jag anser att Kaspers förslag indirekt skulle innebära ett återfall till Moselagen. Den till tänkta via poenitentialis är inget annat än den vanliga vägen för alla döpta: Vi behö

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

ver alla förlåtelse och bot. Att ge sakramen ten, förutom i dödsfara, till frånskilda om gifta skulle, de facto, innebära ett godkän nande av det andra äktenskapet, något som biskoparna inte förfogar över. Det skulle bli en ”oupplöslighet light”. Att det finns situationer i livet där man inte kan bikta sig eller ta emot kommunio nen anser jag vara en del av Kristi kors mys terium. Man får inte glömma att Gud verkar också utanför sakramenten.

Massmördaren och den frånskilde Här i Sverige är vi vana vid att höra: ”Ni ka toliker kan synda hur mycket ni vill; sedan biktar ni er och ni kan synda igen!” En massmördare, en frånskild, en katolsk präst, eller en nunna kan bikta sig, om de verkligen ångrar sina synder. Självklart! Men ånger innebär ett djupt avståndstagan de från det man har gjort, en önskan att inte ha gjort det, en bestämd vilja att inte göra om det, och detta innebär en ändring av sin livsföring, en bestämd vilja att gottgöra det onda man har gjort. Annars kan bikten bli fullständigt ogiltig. Man lämnar biktstolen med samma synder. Jag kan tänka mig att en massmördare som vill gå till bikt bör ha en massa bikt samtal med prästen och tillbringa resten av sitt liv i botgöring och i fängelse för sina all varliga brott. Jag förstår Anders Piltz’ vånda när han nämner biktsituationer som kanske kan upplevas som ironiska. De är inte ett reto riskt knep. De bör tas upp till diskussion för att se hur biktpraxis kan förbättras. Tillgång till sakramenten för frånskilda och borgerligt omgifta har diskuterats ut

förligt och mycket öppet under den nyligen avslutade synoden. Johannes Paulus II hade redan behandlat det i Familiaris consortio § 84. Synodens slutdokument ägnar paragra ferna 84–86 under rubriken ”urskiljning och integration” åt dem som lever i ”irregul jära” äktenskapssituationer. Kardinal Kas pers förslag har inte vunnit gehör.

Officialatet Många synodfäder har tackat påven för den omfattande reformen av ogiltigförklarings processen, som träder i kraft den 8 decem ber. Reformen gynnar den enskilde troende som vill ansöka om annullering (bevisbör dan har lättats avsevärt, biskopen kan be stämma själv i enklare fall, osv.), men den innebär mer arbete för den kyrkliga domsto len, eftersom det ska vara samma höga kva litet på processerna. Alla som är övertygade om att deras havererade äktenskap är ogil tiga kan ansöka om annullering. Kyrkan tar på sig detta omfattande arbete. Officialatet i Stockholm står för ett gediget arbete, till allas tjänst. Jag hoppas att ingen som har närmat sig Officialatet de senaste 25 åren kan hävda att vi har varit godtyck liga, osympatiska eller att vi levererar en ”Las Vegas-process”. Själv har jag studerat cirka 2 000 äktenskapsfall under alla dessa år, och kan vittna om att flera icke-katoliker som har varit med i denna process, som part eller vittne, har tackat hjärtligt för att de har lärt sig mer om äktenskapet. Min förhopp ning är att Officialatet i Stockholm fortsät ter att vara till hjälp för alla, och bidrar till evangeliserande av äktenskapet och famil jen.

Senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna? av anders piltz – Svar till Jorge de Salas.

et är ovärderligt att i vänskaplig anda dryfta frågor utan enkla svar. Leve den dialektiska metoden! Jag tackar Jorge de Salas för hans reaktion på Signums ledartext i nr 6/2015. Hans syn punkter ger mig ett välkommet tillfälle att precisera mig. Ledartexten byggde på mina 34 års erfa renhet som ledsagare av katoliker och av så dana som närmar sig den katolska kyrkan, folk i olika åldrar. Ledaren hade ingen som helst avsikt att ifrågasätta dogmen om äk tenskapets oupplöslighet. Däremot ville den öppna för en diskussion om möjligheten att i svåra situationer utan återvändo tillåta från skilda och omgifta att, på noga preciserade villkor, och efter en lugn pastoral bedömning i varje enskilt fall, åter motta sakramenten. Min kontaktyta har omfattat både prak tiserande kristna i protestantiska samfund och personer helt utan kristen referensram. Oavsett andlig bakgrund kan jag numera inte förutsätta att människor i Sverige gifter sig med de intentioner som stipuleras i den kanoniska lagen. Präster, pastorer och dia koner jag kommit i kontakt med hade aldrig hört talas om den katolska kyrkans syn på äktenskapets oupplöslighet, trots sin teolo giska utbildning. En god bit in på 1900-talet var den så ka lade presumtionen omvänd: alla vigslar utanför den katolska kyrkan ansågs kano niskt ointressanta, och en konvertit på den tiden fick således chansen att börja om från

början i sitt andliga liv vid upptagning i den katolska kyrkan. (Man omdöpte protestan tiska konvertiter, som fallet var med den sa liga och snart helgonförklarade moder Eli sabeth Hesselblad, i New York 1902.) Jorge de Salas och jag författade 2009 en skrivel se i Nordiska biskopskonferensens namn till Rom, med begäran om att denna omvända presumtion skulle återinföras: att den ka tolska kyrkan i Sverige kunde utgå från att icke-katolska äktenskap normalt inte byg ger på intentionen enhet, oupplöslighet och livsvaraktighet, detta som utmärker ett sa kramentalt äktenskap. En helt annan sak är det om någon har växt upp i katolsk miljö, där man från barns ben har bibringats respekt för sakramentens okränkbarhet och Guds helighet. Då blir man kapabel att avlägga ett äktenskapslöf te som en actus humanus [medveten mänsk lig handling med avsikt], alls inte något man passerar som en rite de passage, kanske helt utan eftertanke, kanske dagen efter en blöt svensexa/möhippa, när man absolut inte är kapabel till livsvaraktiga löften eller ens att klara enkel huvudräkning. Äktenskapsdomstolen (Officialatet) på Katolska biskopsämbetet i Stockholm har ett växande arbete (som utförs med empa ti, humanitet och professionalitet) med att granska ansökningar om annullering av äktenskap i vårt land, så att människor ska kunna ingå ett nytt, denna gång sakramen talt, äktenskap.

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

Men det finns fall, där själva lagen gene rerar klara orättvisor, exempelvis när den katolska parten antingen inte hade gift sig alls, eller hade gift sig utanför den katols ka kyrkan en eller flera gånger (defectus formæ). En sådan person kan efter bikt och absolution omedelbart ges tillträde till sak ramenten och ingå ett nytt, giltigt äkten skap, med erkänd status som god katolik. En annan katolik kan däremot från början ha gjort allt enligt regelboken och gift sig i kanonisk form men senare lidit skeppsbrott i samlevnaden, kanske därför att den andra parten lämnat båten. Denna skötsamma ka tolik hänvisas till en annulleringsprocess, som kanske i hederlighetens namn inte ut mynnar i någon annullering, eftersom båda parters intentioner från början varit oklan derliga enligt kyrkans krav. Denna person inbjuds då till celibat och heroism. Alterna tivet är att avstå från sakramenten, utom i dödsfara. En övertygad katolik kan inte utan vidare ta in informationen att eukaris tin är något man kan ha eller mista i sitt and liga liv, och att man därför kan avstå från den resursen i den andliga kampen. Särskilt inte om en präst lämnar denna upplysning. Den som i trons anda antar denna inbju dan att leva i celibat, med tillgång till sakra menten, är verkligen värd utomordentlig respekt, beundran och uppmuntran. Men orimligheten är uppenbar för alla som vill se den: summum ius summa iniuria, själva rättstillämpningen skapar en orättvisa. Problemet här är ju att man förvisso kan vädja till ena parten att betänka äktenska pets sakramentalitet, men till skillnad från andra själavårdsfall är här två — eller kan ske tre, om man räknar en ny partner till den som lämnat sitt äktenskap — självstän digt tänkande personer involverade. Jag kan mana den övergivna parten till heroism, men den andra parten vänder sig kanske med avsky från kyrkan, särskilt om det blir fråga om att besvara intima frågor. Jag hävdar alltså det tvivelaktiga i att för vägra de ansvarsfulla och övergivna till gång till sakramenten, dessa nådemedel

som ju inte är avsedda som premium för skötsamma utan som föda och medicin för de svaga och kämpande. Någonstans bris ter logiken: varför diskvalificerar just den na typ av misslyckande från mottagandet av till och med botens sakrament, om den över givna inte mäktar med att leva i celibat? Det är nu alldeles för lättvindigt att re konciliera grova syndare, mördare, mafiosi, hustruplågare, sadister, pedofiler och folk som sysslar med trafficking och/eller ekono miska skumraskaffärer. Sådana kan diskret uppsöka biktstolen och gå därifrån med gott samvete, utan någon botgöring i paritet med förbrytelsen. Jag vill därför plädera för ett återupplivande av fornkyrkans och medelti dens offentliga botpraxis: vid offentligt kän da synder bör katoliken under viss tid ute slutas från sakramenten, men med erkänd status som botgörare, varefter biskopen av slutar botperioden genom att offentligt för sona vederbörande med kyrkan (lämpligen på skärtorsdagen). Svåra syndare kunde ge nom öppen penitens få sitt medborgerliga och kyrkliga anseende tillbaka. På något liknande sätt kunde frånskil da och omgifta, som inte kunnat få annul lering, återupptas i den sakramentala ge menskapen, enligt det förslag jag tenta tivt framkastar. Ty den överordnade lagen i den katolska kyrkan är själarnas bästa, alla människors frälsning: suprema lex Ecclesiæ salus animarum, som det heter i sista meningen i Codex iuris canonici [den kano niska lagen]. Kan någon övertyga mig om att människor i sådana svåra situationer, som de kanske utan eget förvållande har ham nat i, blir hjälpta i sitt andliga liv av att inte ha tillgång till bikt, avlösning och eukaris ti, då kommer jag att lägga ner min röst. Jag tänker nu på de otaliga människor som, ge nom bokstavlig tolkning av ett Jesus-ord, hålls borta från kyrkan, och den psykolo giska inverkan detta har på deras familje medlemmar, deras barn, barnbarn och be kanta, som ju inte kan förväntas känna till och erkänna den kanoniska lagens giltighet i deras liv, utan helt enkelt blir sårade, sorgs

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

na och desillusionerade. En mor kan lämnas ensam med fem barn, och hon inbjuds allt så att leva i celibat. Det är mycket begärt att alla dessa fem ska dela denna bedömning. Kanske får de småningom en så kallad plast pappa, som gör allt som deras biologiske far inte gjorde. Vad har jag då som präst för rätt att vägra denna mor att ens gå till bikt? Man kan ju inte annullera fem barn. Deras andli ga bästa och trygghet måste vara den första tanke själasörjaren tänker. Jag upprepar: ett nytt, stabilt förhållan de, som säkrar barnens psykiska välfärd, trygghet och harmoniska uppväxt, kan i så dana fall inte gärna vara en värre synd än att mörda eller utnyttja sina medmänniskor för egen njutning eller vinning. De senare kan bikta sig, med hänvisning till att de ämnar bryta med sitt tidigare liv. Underbart. Men vad gör jag med den ensamma mamman, som hittat en ny man? Alla människor på denna jord är kalla de att komma in i kyrkans modersfamn och leva sitt mer eller mindre komplicerade liv styrkta av Jesu evangelium och sakrament. Måste vi inte, i synnerhet vi präster, göra allt för att jämna vägen för dem till livets ord och livets bord? Signum-ledaren har fått olika, sinsemel

lan motstridiga reaktioner. Låt mig citera en av dem, en autentisk, anonymiserad röst: Det blev nog ett slags trauma för mig när vi konverterade. Jag var helt övertygad om att det var rätt, enligt samvetet, men jag önskar inte någon att behöva gå igenom samma sak, inte ens min värsta fiende (om jag hade någon). Tyvärr så har det också lett till att jag inte skulle råda någon av mina släktingar och vänner utanför den katolska kyrkan att gifta sig. Inte ens mina gudbarn. Om de en dag vill bli katoliker så blir det mycket lättare om de bara har levt som sambo. De som har försökt göra det rätta genom att gifta sig blir ju straffade för det, om de inte klarat hålla ut hela vägen.

Det gläder mig mycket att påven Franciskus tycks visa så stor förståelse för mitt sätt att resonera. Jorge de Salas och jag får väl mö tas om ett år och fortsätta vår dialog utifrån den apostoliska förmaningsskrivelse som då troligen har publicerats av den romerske biskopen, där han sammanfattar och drar sina praktiska slutsatser av familjesyno dens överläggningar.

Kyrkans första plikt är att förkunna barmhärtighet av franciskus –Tal vid avslutningen av biskopssynodens fjortonde ordinarie generalförsamling den 24 oktober 2015.

ära bröder och systrar, först och främst vill jag tacka Herren som har lett vår synodvandring under de se naste åren genom den helige Ande, som all tid stöttar kyrkan.

Av hela mitt hjärta tackar jag kardinal Lo renzo Baldisseri, synodens generalsekre terare, biskop Fabio Fabene, dess under sekreterare, och tillsammans med dem tackar jag synodens relator, kardinal Peter

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

Erdö och den särskilde sekreteraren ärke biskop Bruno Forte, de delegerade ordfö randena, skrivarna, rådgivarna, översättar na, sångarna och alla dem som har arbetat outtröttligt och i full hängivenhet gentemot kyrkan: ett hjärtligt tack! Och jag skulle ock så vilja tacka kommissionen som har skrivit rapporten: några av dem har tillbringat en sömnlös natt. Jag tackar er alla, kära synodfäder, bro derliga delegater, åhörare och assessorer, kyrkoherdar och familjer, för ert aktiva och fruktbara deltagande. Jag tackar också de ”anonyma” och alla dem som arbetat i det tysta och så bidragit generöst till denna synods arbete. Ni kan lita på att jag ber för er, att Herren skall återgälda er med sin nåds överflödan de gåvor! Medan jag följde synodens arbete frågade jag mig: vad betyder det för kyrkan att av sluta denna synod om familjen? Förvisso har synoden inte handlat om att lösa alla frågor som rör familjen utan om att försöka lysa upp dem med ljuset från evan geliet, traditionen och kyrkans tvåtusenå riga historia, för att fylla dem med hoppets glädje utan att falla ned i ett enkelt uppre pande av sådant som är odiskutabelt eller redan har sagts. Den handlade inte om att finna uttöm mande svar på alla de svårigheter och tvivel som utmanar och hotar familjen utan om att se dessa svårigheter och tvivel i trons ljus, och att granska dem uppmärksamt och dis kutera dem utan fruktan och utan att göm ma huvudet i sanden. Den handlade om att uppmana alla att inse betydelsen av familjen och äktenska pet mellan man och kvinna, som bygger på enhet och oupplöslighet, och att uppskat ta den som en grundval för samhället och människans liv. Den handlade om att lyssna till, och låta andra lyssna till röster från familjer och kyr kans herdar som kommit till Rom med bör dor och förhoppningar, rikedomar och ut maningar som gäller familjer i hela världen.

Den handlade om att visa den katolska kyrkans livaktighet och att den inte är rädd för att skaka om bedövade samveten eller för att få smuts på händerna genom att diskute ra familjen livligt och uppriktigt. Den handlade om att försöka betrakta och läsa dagens verklighet, eller rättare verklig heter, med Guds ögon, för att tända och upp lysa människornas hjärtan med trons låga, i ett historiskt ögonblick som präglas av mod löshet och social, ekonomisk och moralisk kris och av ett negativt tonläge. Den handlade om att vittna för alla att evangeliet för kyrkan förblir en levande käl la som alltid ger något nytt, mot dem som vill ”indoktrinera” det i döda stenar som man kan kasta på andra. Den handlade om att klä av de stängda hjärtan som ofta rentav döljer sig bakom kyrkans lära eller bakom goda avsikter för att sätta sig på Moses stol och döma svåra fall och sårade familjer, ofta med överläg senhet och ytlighet. Den handlade om att betona att kyrkan tillhör dem i anden fattiga och syndarna som söker förlåtelse, inte bara rättfärdiga och helgon, eller rättare sagt rättfärdiga och hel gon när de känner sig som fattiga syndare. Den handlade om att försöka vidga ho risonterna för att övervinna konspirations teorier eller instängda perspektiv, för att för svara och sprida Guds barns frihet, för att föra vidare skönheten hos den kristna nyhe ten, som ibland täcks av rosten från ett arka iskt eller helt enkelt obegripligt språk. De olika åsikter som framförts under den na synod – och ibland tyvärr på inte helt väl villiga sätt – har förvisso berikat och livat dialogen och visat en levande bild av en kyr ka som inte använder ”färdiga stämplar”, utan som öser levande vatten ur sin tros out tömliga källa för att släcka törsten hos törs tiga hjärtan. Och – bortsett från de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – har vi sett att det som verkar helt normalt för en biskop från en världsdel kan verka kons tigt, nästan som en skandal, för en biskop

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

från en annan världsdel. Det som uppfattas som ett kränkande av rättigheter i ett sam hälle, kan vara ett självklart och odiskuta belt påbud i ett annat. Det som för somliga är samvetsfrihet är bara förvirring för andra. Sanningen är att kulturerna är olika och att varje övergripande princip – som jag sade, de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – måste inkultureras om den skall kunna följas och tillämpas. Biskopssynoden år 1985, som firade 20-års minnet av slutet på Andra Vatikankonciliet, beskrev inkulturation som ”en innerlig för vandling av kulturens autentiska värden ge nom att de fogas in i kristendomen och ge nom att kristendomen slår rot i mänsklig hetens olika kulturer”. Inkulturationen för svagar inte de sanna värdena utan visar de ras verkliga kraft och äkthet, för de anpas sar sig utan att förändras, ja de förvandlar fredligt och gradvis de olika kulturerna. Vi har sett, också genom rikedomen i vår olikhet, att utmaningen vi står inför hela ti den är densamma: att förkunna evangeliet för vår tids människa och att försvara famil jen mot alla ideologiska och individualistis ka angrepp. Och utan att någonsin falla i relativismens fälla eller i fällan att demonisera andra, har vi försökt omfamna, fullt och modigt, Guds godhet och barmhärtighet, som övergår våra mänskliga beräkningar, och som bara önskar att ”alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4), för att foga in och leva denna sy nod i det extraordinära barmhärtighetens år som kyrkan är kallad att leva. Kära medbröder, synoden har också lå tit oss bättre förstå att lärans verkliga för svarare inte är de som försvarar dess bok stav, utan dess anda; inte idéer, utan män niskan; inte formler utan Guds villkorslösa kärlek och förlåtelse. Det innebär inte att på något sätt förringa betydelsen av formule ringar: de behövs; eller vikten av Guds la gar och bud. Det betyder i stället att förhär liga den sanne Gudens storhet, som inte be handlar oss enligt våra förtjänster och inte

heller enligt våra gärningar utan enbart en ligt hans barmhärtighets gränslösa genero sitet (jfr Rom 3:21–30; Ps 130; Luk 11:37–54). Det betyder att övervinna den ständiga fres telsen att uppföra sig som den äldre brodern (jfr Luk 15:25–32) eller de avundsjuka arbe tarna (jfr Matt 20:1–16). Tvärtom betyder det att fästa större vikt vid de lagar och bud som skapats för människan och inte tvärtom (jfr Mark 2:27). Så förstår vi bättre att vi människor mås te ångra oss och utföra gärningar och an stränga oss, men inte som ett pris för den frälsning som inte kan köpas, och som Kris tus har förverkligat villkorslöst på korset, utan för att svara honom som har älskat oss först och friköpt oss med sitt oskyldiga blod medan vi ännu var syndare (jfr Rom 5:6). Kyrkans första plikt är inte att dela ut för dömanden eller anatema. Den är att förkun na Guds barmhärtighet, uppmana till om vändelse och leda alla människor till Her rens frälsning (jfr Joh 12:44–50). Med underbara ord sade den salige Pau lus VI: ”Vi kan alltså tänka att varje gång vi syndar eller flyr från Gud tänds i honom en låga av ännu intensivare kärlek, en läng tan efter att få oss tillbaka och foga in oss på nytt i sin frälsningsplan [...]. I Kristus vi sar Gud att han är oändligt god [...]. Gud är god. Och det är han inte bara i sig själv. Med tårar i ögonen säger vi att han är god mot oss. Han älskar oss, söker oss, tänker på oss, känner oss, inspirerar oss och väntar på oss: Han skall bli lycklig, om man kan säga så, den dag vi vänder om och säger: Herre, för låt mig i din godhet. Så blir vår ånger Guds glädje.” Också den helige Johannes Paulus II sade att ”kyrkan lever sitt autentiska liv när den bekänner och förkunnar barmhärtigheten […] och när den låter människorna ösa ur Frälsarens barmhärtighets källor, som den förvaltar och öppnar”. Också påven Benedictus XVI sade: ”I själ va verket är barmhärtigheten själva kärnan i evangeliets budskap. Den är Guds eget namn [...] Allt vad kyrkan säger och gör visar

Signum 7/2015

Äktenskap och familj

den barmhärtighet som Gud hyser för män niskan. När kyrkan måste påminna om en bortglömd sanning eller något förrått gott, gör den det alltid utifrån barmhärtig kärlek, för att människorna skall ha liv i överflöd (jfr Joh 10:10).” I ljuset av allt detta, och tack vare denna tid av nåd som kyrkan har tillbringat med att tala om och diskutera familjen, känner vi att vi har berikat varandra. Många av oss har fått erfara den helige Andes verkan, som är synodens verklige huvudrollsinnehavare

och skapare. För oss alla låter ordet ”familj” inte längre som före synoden. I detta ord fin ner vi nu redan en sammanfattning av dess kall och innebörden i hela synodvandring en. Att avsluta synoden betyder i själva verket för kyrkan att på nytt vandra tillsammans på riktigt, för att föra ut evangeliets ljus, kyr kans omfamning och Guds barmhärtighets stöd till hela världen, till varje stift, till varje gemenskap och i varje situation! Tack! Översättning: Olle Brandt

Litteratur

Eskatologiska sagor Om Birgitta Trotzigs novellsamling I Kejsarens tid av andreas jönsson

essäer och intervjuer beskrev Birgitta Trotzig (1929–2011) sitt arbete med språ ket som en strävan att nå in till den verk lighet som finns bevarad bakom vardags språkets konventionella och tomma fraser. Hennes språkbruk innehåller en avskalan de manöver, som genom alla lager av oper sonlig språklig ytlighet frilägger de uråld riga skikt där mänsklighetens ursprungs bilder ligger åtkomliga. Dessa betydelse laddade bilder fungerar som bärare av det gemensammänskliga språk som kan återge den mänskliga utsattheten och skildra den innersta livsupplevelsen. Givetvis förutsät ter detta en misstanke gentemot det kom prometterade vardagsspråket, att det döl jer något, saknar innehåll, eller inte förmår utsäga vad det egentligen avser. En vidare

frågeställning, som denna essä diskuterar, är då om misstänksamheten omfattar även den värld och det samhälle som har gjort det opersonliga språket till sitt, samt hur den na misstänksamhet i så fall gestaltar sig lit terärt. Min utgångspunkt är novellsamlingen I Kejsarens tid (1975) som när den utgavs för 40 år sedan delade kritikerna i två läger. Vis sa recensenter hade uppskattat Trotzigs tidi gare romaner, bland annat för deras realism och trovärdiga personporträtt, men slogs nu av den nya bokens svartsyn, pessimism, hopplöshet och på ytan banala språk. Andra såg i stället symbolladdade bilder fulla av hopp och lät gärna teologin och tanken om livsskapande kaos samverka med läsning en av texten. Denna spännande divergens

Signum 7/2015

Informationer

Biskop Zsifkovics utsågs vid EU-biskoparnas höst möte i Paris till koordinator för flyktingfrågor. Han ska framöver samordna de kyrk liga aktiviteterna och upp fattningarna i flyktingfrågan inom EU och även företräda kyrkliga uppfattningar gen temot de politiskt ansvariga inom EU och inom de enskil da medlemsstaterna. Zsifkovics understryker i intervjun tre krav som han i egenskap av flyktingsamord nare med bestämdhet kom mer att driva. ”För det första måste vi nu sent omsider be slutsamt bekämpa flykting strömmarnas orsaker. De po litiskt ansvariga måste en gagera sig mycket starka re än hittills för att få slut på krigen i Mellanöstern. ”Om vi fortsätter att skjuta det ta framför oss, så bör vi inte förvånas över att denna ka tastrof fortsätter”, sade Zsif kovics. För det andra måste det finnas ett bra samarbete på EU-nivå vid mottagandet av och omhändertagandet av flyktningar. ”Genomvinkan det” av flyktingar respekti ve att skjuta ansvaret fram och tillbaka mellan enskil da medlemsstater, respektive mellan staterna och EU-kom missionen måste äntligen få ett slut, kräver Zsifkovics. Annars skapas bara nya fien debilder, varnar biskopen. För det tredje krävs det ett mer solidariskt agerande. ”Det kan inte vara så att någ ra länder måste göra allt och andra ingenting.” Det är inte

rätt att ”å ena sidan ta emot subventioner från EU och å andra sidan inte vara soli darisk, eftersom man också måste ge något”, menar Zsif kovics. Vidare uttalar sig Zsifko vics för tydliga regler vid EU:s yttre gränser. Alla med lemsstater är faktiskt skyl diga att ge ordentlig hjälp till de berörda gränsländer na, exempelvis ekonomiskt och personellt, eller att byg ga upp adekvata strukturer för att lösa flyktingfrågan. ”Om de yttre gränserna inte är säkrade, så måste vi räk na med att det kommer att re sas stängsel inom EU”, var nar bis kopen. Stängsel är dock ingen bra lösning. ”Jag är emot stängsel, därför att jag som barn växte upp vid Järnridåns stängsel, och jag vet att dessa stängsel inte var bra för oss”, säger Zsifkovics. Zsifkovics uttryckte ock så skepsis inför Österrikes planer på begränsade uppe hållstillstånd. Det är ”myck et problematiskt” om män niskor som redan, åtminsto ne delvis, har blivit integre rade, sedan återigen ska ri vas upp ur en miljö där de ro tat sig. Då är det bättre att re dan från början fastställa om människor flyr för sitt liv el ler om de endast är ekono miska flyktingar. De som tillhör den senare gruppen borde enligt bisko pens åsikt hellre ”bygga upp sitt eget land”. Han menar att ”vi måste se upp så att vi inte genom en speciell flykting politik till viss del bidrar till

Signum 7/2015

utvandringen”. Många län der skulle i så fall gå mis te om begåvningar och den mest värdefulla arbetskraf ten. Den med flyktingfrågan sysselsatte biskopen bekräf tar för Kathpress att kyrkan tar sig an flyktingar även i de östeuropeiska länder som fått kritik. ”Kyrkan bemödar sig om att så långt som möj ligt hjälpa flyktingar och visa respekt för människovärdet och de mänskliga rättighe terna.” De politiskt ansvariga måste dock fås att tänka om. Att bistå fattiga, nödlidan de och hemlösa är enligt Zsif kovics ett ”varaktigt uppdrag för kyrkan” och samtidigt tyngdpunkten i stiftet Eisen stadts jubileumsår för sin pa tron som dog för 1 700 år se dan, den helige Martin av Tours.

kathpress 2015-11-05

Ledning för barnsjukhus i Vatikanen utbytt Efter avslöjanden om skan daler har den nya styrelsen för stiftelsen Bambino Gesubarnsjukhus lovat transpa rens. Enligt vad Vatikanra dion rapporterar ska den nya styrelsen ha sammanträtt för första gången den 4 novem ber. Sammanträdet skedde sedan kardinalstatssekrete rare Pietro Parolin utnämnt en ny ledning. Kardinal Parolin hade lämnat sina riktlinjer skrift ligt eftersom han inte kun de närvara vid styrelsemö tet. Stiftelsen ska börja om på en ”helt ny grund”. Parolin

Informationer

Filippinska biskopar förbjuder sakrala föremål av elfenben Filippinernas katolska bis kopar bör lämna ”sitt bi drag” i kampen mot den ille gala handeln med elfenben. De bör förbjuda sina präster att ”välsigna nya statyer, bil der eller devotionalier av el fenben”, förklarade biskops konferensens ordförande, är

kebiskop Socrates Villegas på biskoparnas hemsida den 4 november. Objekt av sådant material bör heller inte ställas ut i kyr korna. Gamla sakrala före mål bör emellertid, på grund av ”deras historiska värde” kunna fortsätta att använ das, enligt Villegas. Den filippinska biskops konferens fördömde 2012

smugglingen av elfenben och anslöt sig till det inter nationella handelsförbudet. Biskoparna reagerade på en avslöjande artikel i National Geografic, som handlar om illegal handel med elfen ben och med katolska präster och lekmän på Filippinerna inblandade. Filippinerna är ett klassiskt transitland från Afrika till Kina.

kathpress 2015-11-04

Medverkande i detta nummer birgit ahlberg-hyse Journalist och kulturkritiker, Västerås. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. franciskus Påve. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. stefan gärtner Biträdande professor i praktisk teologi vid universitetet i Tilburg, Nederlän derna. joel halldorf Teol. dr vid Uppsala universitet. Lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm samt ledarskribent på tidningen Dagen. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamen tets exegetik vid Lunds universitet. andreas jönsson Svensk lektor vid Jagellonska universitetet i Kraków. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhets specialist vid Uppsala universitet. karen kilby Professor i teologi vid Durham University, Storbritannien.

matt malone Jesuitpater och chefredaktör för de amerikanska jesuiternas tidskrift America. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. anders piltz Präst i Dominikanorden, biskops vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet. john polkinghorne Doktor i fysik och präst i Anglikanska kyrkan. jorge de salas Präst och biskopsvikarie för juridiska frågor inom Stockholms katolska stift. elisabeth sandlund Opinionsredaktör på tidningen Dagen, engagerad lekman i Svenska kyrkan/ EFS med hemvist i S:ta Clara kyrka. elisabeth stenborg Fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. erik åkerlund Fil. dr i filosofi, lektor vid Newmaninstitutet. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missions vetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 7/2015

Innehåll Signum nr 7/2015 årgång 41 Ledare

Kyrkohistoria

1 gunilla maria olsson

34 katrin åmell

Vem har rätt till livskvalitet? – Frihetsbegreppet kan problematiseras på olika sätt.

Krönika

3 joel halldorf

Katedralens återkomst

Marie-Dominique Chenu – teologen som slank in på konciliet

Religion och samhälle

40 matt malone

Alla har rätt till värdighet – ett samtal med Joseph R. Biden Jr

Aktuellt

Naturvetenskap och religion

4 minna salminen karlsson

44 john polkinghorne

Skramla till en grävande utrikesjournalist?

5 fredrik heiding

Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden

Äktenskap och familj

8 jorge de salas

Oupplöslighet light? – Apropå Anders Piltz’ ledare i Signum nr 6/2015.

11 anders piltz

Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna? – Svar till Jorge de Salas.

13 franciskus

Kyrkans första plikt är att förkunna barmhärtighet –Påvens tal vid familjesynodens avslutning.

Litteratur

16 andreas jönsson

Eskatologiska sagor – om Birgitta Trotzigs novellsamling I Kejsarens tid

Teologi

22 karen kilby

Jesuitorden och den teologiska traditionen

Bibel

31 sten hidal

Profeten Elia – en visselblåsare för 2 800 år sedan

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Den antropiska principen

Analyser och rapporter

51 stefan gärtner

Religionspolitik i Nederländerna – inte bara Wilders och Zwarte Piet

Opera

56 birgit ahlberg-hyse

Requiem på Folkoperan – Folkoperan: Requiem.

Bokrevy

60 erik åkerlund

En glad filosof – Lennart Nordenfelt: Konrad MarcWogau.

62 elisabeth sandlund

Vad är en kristen? – David Thurfjell: Det gudlösa folket.

65 elisabeth stenborg

Normalitetens gränser – Karin Johannisson: Den sårade divan.

67 gert-ove fridlund

Den omöjliga landsflykten – George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil.

69 informationer 72 medverkande i detta nummer

inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Signum i sociala medier facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

64 lovisa bergdahl

Språkets sekularisering – Magnus Malm: Som om Gud inte finns.

Helår (8 nummer)

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

58 lovisa bergdahl

Kvinnornas bidrag behövs – Catholic Women Speak.

Prenumeration 2016

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 18 december.

sverige porto betalt port payé 7/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

november

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri”

Vem har rätt till livskvalitet? Katedralens återkomst

Björn Wiman i DN

Skramla till en grävande utrikesjournalist? Gammal hederlig kasuistik räddar familjesynoden

Två rykande aktuella titlar …

Jorge de Salas

Bengt Kristensson Uggla

Oupplöslighet light?

Katedralens hemlighet

Sekularisering och religiös övertygelse

Anders Piltz

Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna? Karen Kilby

Jesuitorden och den teologiska traditionen

Magnus Malm

Sten Hidal

Som om Gud inte finns

Profeten Elia – en visselblåsare för 2 800 år sedan

En bok om sekularisering

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Katrin Åmell

Marie-Dominique Chenu – teologen som slank in på konciliet www.signum.se

2015

Stefan Gärtner

Religionspolitik i Nederländerna – inte bara Wilders och Zwarte Piet