Signum 8 2015

sverige porto betalt port payé 8/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Givande julgåvor

Abortgränsen och verkligheten Kan Vatikanen lära av Sverige?

Konstens sakrament | John Sjögren Nio essäer om skapandet

Stockholmsdialogen – samtal i miljöhotets skugga

I vår kultursfär har konstnärligt utforskande ofta skett i dialog med kristendomen. Den här boken belyser ett antal verk och konstnärskap utifrån kristen tanke och tradition; Torgny Lindgrens författarskap, Gustav Mahlers symfonier, Hermann Hesse på kurort, Andrej Tarkovskijs apokalyptiska landskap och Bruce Springsteen som visar vägen till det förlovade landet. Danskt band, 207 sidor.

ErbjudandE 185:-

Christoph Schönborn

Detta är barmhärtighetens tid Maarit Jänterä-Jareborg

Under vilken lag lyder en människa?

(ord. pris 266:-)

John Kerry

Religionens betydelse för diplomatin John Donne

Ljuset som lyser i mörkret Olle Brandt ErbjudandE

ErbjudandE

235:-

Kyrkoskiljande kyrkorum

ErbjudandE

250:-

210:-

Susan Srigley Katedralens hemlighet

Brännpunkter

Ur en munks dagböcker 1939–1968 thomas merton Danskt band, 464 sidor

Långt borta från Gud

En rysk pilgrims berättelse Danskt band, 212 sidor

Inbunden, 255 sidor

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Sekularisering och religiös övertygelse bengt kristensson uggla

2015

Alexander-Kenneth Nagel

Migration och tilltagande religiös pluralism i Tyskland

Innehåll Signum nr 8/2015 årgång 41 Ledare

Filosofi

1 kerstin hedberg nyqvist

32 stig olsson

Abortgränsen och verkligheten

Krönika

3 edward blom

Kan Vatikanen lära av Sverige?

Gudsförmörkelse enligt Martin Buber

Neurovetenskap

38 josef quitterer

Anspråken och verkligheten – tio år efter hjärnforskarnas manifest

Aktuellt

Litteratur

4 philip geister

43 gert-ove fridlund

Stockholmsdialogen – samtal i miljöhotets skugga

Apokalyptik och nihilism – heliga dårar i Ryssland

Teologi

Analyser och rapporter

5 christoph schönborn

47 alexander-kenneth nagel

Detta är barmhärtighetens tid

Juridik

8 maarit jänterä-jareborg

Under vilken lag lyder en människa?

Nationalitet, hemvist och tro som grund för tillhörighet –Om äktenskapslagstiftningens olika skepnader.

Religion och samhälle

15 john kerry

Religionens betydelse för diplomatin –USA håller på att ändra sin syn på religionens betydelse.

Meditation

18 john donne

Ljuset som lyser i mörkret –Ur en juldagspredikan i St Paul’s 1621.

Kyrkoarkitektur

21 olle brandt

Kyrkoskiljande kyrkorum

Spiritualitet

28 susan srigley

Långt borta från Gud – Flannery O’Connors kamp med en krävande tro

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Migration och tilltagande religiös pluralism i Tyskland

Omläsning

52 sten hidal

Ett humanitetens och frihetens monument –Ernst Jünger: På marmorklipporna.

In memoriam

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Bokrevy

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

58 gunilla kindstrand

Signum i sociala medier

Uppbrott och eftertanke –Bengt Kristensson Uggla: Katedralens hemlighet.

61 fredrik heiding

Stöld som kulturutbyte –Emma Hagström Molin: Krigsbytets biografi. Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

59 minna salminen karlsson

Grymt och vackert om islamism, jihadism och Afghanistan –Nadeem Aslam: Den blinde mannens trädgård.

Helår (8 nummer)

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

56 anna maria hodacs

Klaus Misgeld 1940–2015

Prenumeration 2016

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 21 januari 2016.

Ledare

Abortgränsen och verkligheten – Medicinska landvinningar och värdemässiga förskjutningar påkallar en ny etisk debatt.

A

bortfrågan är åter aktuell i den offentliga debatten, denna gång med anledning av nya medicinska landvinningar. Samtidigt finns det tecken som tyder på att en problematisk värdeförskjutning håller på att äga rum i Sverige. Det som inte skulle få ske – att abort skulle börja betraktas som ett preventivmedel – tycks nu bli allt vanligare. Båda dessa utvecklingar påkallar en förnyad etisk reflexion kring abortfrågan.

Landvinningar inom vården framkallar oftast positiva reaktioner, men också negativa. Ett kontroversiellt område är vården av sjuka och för tidigt födda spädbarn, neonatalvård. Där väcker framsteg i form av ökad överlevnad hos för tidigt födda barn både positiva och negativa reaktioner. När ett efterlängtat barn som fötts tidigt överlever är det en glädjefylld händelse. Men när gränsen för den graviditetsvecka då överlevnad är möjlig sjunker kommer också motsatta reaktioner eftersom det berör lagen om abortgränser. Detta dilemma har nu åter aktualiserats genom att det svenska neonatala kvalitetsregistret visar att enstaka barn faktiskt överlevt redan efter en graviditetslängd på 21 veckor. Nuvarande gräns för sen fri abort går vid 18 graviditetsveckor. Efter den 18:e veckan krävs tillstånd från Socialstyrelsen efter särskild prövning, och nuvarande övre gräns är 21 veckor plus 6 dagar. Vissa experter har nu föreslagit att den gränsen ska sänkas till 21 veckor plus 0 dagar.

Reaktionerna på de nya uppgifterna om överlevnad uppvisar en stor spännvidd. Företrädare för Statens medicinsk-etiska råd (SMER), rådgivande organ till Socialstyrelsens rättsliga råd, har sagt att det saknas ”solid forskning” på området, men att man nu ändå ska ta upp frågan, eftersom det finns data som visar överlevnad vid födelse efter 21 veckor. Ordföranden för Socialstyrelsens rättsliga råd håller med SMER om att nuvarande lag är entydig: abort får bara utföras när fostret är för ungt för att antas kunna överleva utanför livmodern med stöd av medicinska åtgärder. En ändring av nuvarande regler kan bara komma ifråga om det finns forskning som bekräftar överlevnad vid en graviditetslängd under 22 veckor.

Han framhåller att man även måste ta hänsyn till svåra etiska, existentiella och etiska aspekter. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) går ett steg längre i sin reaktion och tolkar förslaget om sänkt abortgräns som ett led i en planerad strategi för att urholka den fria aborträtten.

Ett fundamentalt problem med debatten är att den ofta utgår ifrån att det är möjligt att datera graviditeter exakt och att chansen till överlevnad har ett nära samband med graviditetslängden. Så är det emellertid inte. Med undantag av foster som tillkommit genom ”provrörsbefruktning” finns en felmarginal i dateringen på 3–5 dagar. Nyfödda barns förmåga att överleva (viabili-

Signum 8/2015

1

Ledare

tet) beror dessutom på en kombination av graviditetslängd, barnets medicinska tillstånd, tillgänglig intensivvårdsutrustning och personalens erfarenhet och kunskaper när det gäller handhavande av utrustning och medicinska åtgärder. Och medicinsk teknik och behandlingsmetoder utvecklas ständigt, vilket bidrar till bättre resultat. Sett ur det perspektivet kan ”viabilitet” definieras utifrån ekonomiska faktorer: barns chanser för överlevnad beror på var de föds, eftersom tillgängligheten till vård uppvisar enorma skillnader både mellan och inom länder. Här finns ingen objektiv sanning utan i stället stora orättvisor. Men frågan om en eventuell ändring av gränsen för sena aborter handlar inte bara om vårdens resurser utan i högsta grad också om kvinnors reaktioner på och attityder till graviditet och abort.

Att det finns motstridiga uppfattningar kring abort framkommer tydligt i en svensk studie av kvinnor som genomgått abort (Stålhandske m.fl.: Existential experien­ ces and needs related to induced abortion in a group of Swedish women, 2012). Cirka 1/3 uppgav att de hade existentiella tankar om liv, död och moral. Majoriteten, 2/3, såg på aborten som att det handlade om ett barn, och hälften önskade speciella handlingar i samband med aborten, som att tända ett ljus, ta farväl, eller rita en teckning av fostret. Man rapporterade också om sämre psykisk hälsa efter aborten. Men trots de motstridiga känslorna var det sällan som man tvekade inför att genomgå abort. Anledningen var kvinnornas förväntningar på livsstil. Majoriteten levde i stabila relationer och hade god ekonomi. Vanliga motiv för abort var önskan att ha rätt partner, få barn i rätt tid och kunna kombinera barnafödande med karriär. Att uppfatta abort som ett preventivmedel accepterades inte förut i vårt land. Men detta verkar nu ha ändrats.

Paradoxen mellan kvinnornas upplevelser av ett etiskt dilemma och emotionella

2

reaktioner relaterade till abort å ena sidan och den rådande synen på livsstil i samhället å andra sidan lyfts emellertid sällan fram tydligt. De anledningar som de flesta av kvinnorna i studien uppgav för valet att inte fullfölja graviditeten var faktiskt inte att de hade ekonomiska problem, att de ville fullfölja en utbildning, saknade stöd av sin familj, var mycket unga, eller att det berodde på missbruk – vanliga anledningar till abort i många andra länder. I den svenska studien hade kvinnorna vanligtvis god ekonomi och en fungerande familjesituation. Därmed inställer sig oundvikligen frågan: hur kan det komma sig att människovärdet numera verkar komma i andra hand efter karriär och livsstil? Givetvis spelar olika orsaker sin roll i sammanhanget. Men en faktor som nog inte bör underskattas är att färre människor i vårt land är medlemmar i ett religiöst samfund eller uppger att de har någon form av religiös tro, kristen eller annan, och hämtar sin etiska orientering ur sådana källor.

Barnets rätt till liv kontra mammans rätt att fatta beslut om att fullfölja graviditeten eller inte är, eller borde i vart fall vara, en central etisk fråga. Åtminstone tidigare beskrevs abort exempelvis i läroböcker med uttryck som att ”utrymma graviditeten”, det vill säga omskrivande som om det bara handlar om ett tillstånd, inte om en levande varelse. Diskrepansen mellan kvinnors emotionella reaktioner på abort – att många uppfattar att det handlar om ett barn under utveckling – och deras faktiska val signalerar tydligt att det nu är dags för en debatt i Sverige om hur man ser på vad som är viktigt i livet, vilka värden som man faktiskt vill förverkliga. Eller innebär den värdeförskjutning som skett i Sverige att det inte längre är rumsrent att lyfta fram svåra frågor om livets början? Dagens samhällsklimat gör det angeläget att våga debattera dessa frågor. kerstin hedberg nyqvist

Signum 8/2015

Krönika

Kan Vatikanen lära av Sverige?

N

yligen åtalades fem personer i Vatikanen för att ha förmedlat respektive publicerat uppgifter om oegentligheter. Hos mig alstrar detta faktiskt en positiv tanke.

Som född svensk och katolik har jag alltid upplevt en splittring i etniciteten. Jag tillhör varken de invandrade katolikerna som har ett hemland där ”den riktiga kyrkan” lever, eller konvertiterna, som har katolsk tro men svensk identitet. Ibland är det nästan för mig som för vår judiska väninna som talar om ”svenskar” i betydelsen ”ickejudar”. Jag är ju ”främmande trosbekännare” och tillhör en ”invandrarkyrka” – även om min katolske anfader kom till Stockholm när staden ännu inte nått 60 000 invånare ... Liksom Heidenstam har jag älskat mitt land för att det är mitt, drömt mig tillbaka i dess historia i hopp om att finna något bättre – men alltför ofta tvingats konstatera att: ”Det är ett öde, att mitt hemland hatar/ vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.”

Som ung hade jag en patriotisk period, men Gustav Adolf-bakelserna satte sig i halsen när jag tänkte på hans folkmord – och jag kunde knappast hänga upp min nationsflagga bredvid kors och helgon som mina polska vänner. Sverige är ändå landet som halshögg konvertiter, där mina förfäder riskerade utvisning då de smög sig till ambassader för att gå i mässan, där katoliker så sent som 1950 inte fick bli läkare, lärare eller statsråd.

Kanske är det min kluvenhet till Sverige som gör att jag inte bara, som brukligt, älskar moder kyrkan – utan alltid hyst en hängivenhet inför Vatikanstaten. Trots att Kyrkostaten kanske var ett misstag och att Vatikanstaten bildades genom avtal med Mussolini, klappar mitt hjärta stolt och fosterländskt var gång jag ser den gulvita flaggan. Om Vatikanen vore större skulle den vara mitt Israel dit jag kunde fly när jag inte längre orkade. Aldrig har jag tvekat om var min lojalitet skulle ligga om de kom i kon-

flikt; Sverige har haft allt att lära av kyrkan, men intet att erbjuda.

Fast kyrkan är ju inte bara det rena utflödet av den helige Ande utan samtidigt ett termitangripet kråkslott som sedan årtusenden byggts ut, lappats och lagats av stundom rätt fumliga hantverkare. Jag tror att ett av de största problemen i dag är kyrkans sekretess- och slutenhetskultur. Utan nedtystningsaktioner hade pedofilövergreppen förblivit ohyggligheter begångna av individer, men inte anfrätt kyrkan i hennes helhet. Skandaler, maktkamper och förskingringar (från Kurian ner till små fromma föreningar) har ständigt gynnats av neddragna gardiner.

Det finns en förståelig rädsla att folk ska tappa tron om det sipprar ut något negativt.

Men varje krishanterare vet att en skandal som man själv avslöjar inte är tillnärmelsevis så illa som den som göms men ändå blir känd. Det bästa är att ens försyndelser hängs ut i ljuset; där spricker de som troll.

Journalistiken är livsnödvändig för en rättstats överlevnad, och kloka organisationer inser nyttan av transpararens.

Och så min positiva tanke: Här har faktiskt Sverige något att erbjuda. En svensk tjänsteman som läckt uppgifter till pressen hade inte riskerat fängelse. Tvärtom hade det varit förbjudet att efterforska vem som använt sin meddelarfrihet. Det är besynnerligt, men underbart, att offentlighetsprincipen kunnat växa till i vår stelfrusna mylla – och det är min tro att det är just denna klenod som kyrkan för tillfället skulle behöva. Byggd med oss syndare som timmer kommer det alltid att uppstå röta. Med offentlighetsprincip och meddelarfrihet, öppenhet och transparens skulle rötan sällan hinna spridas. Så om Sverige har myriader att lära av kyrkan har även hon en sak att lära av Sverige. Och det räcker för att jag även ska kunna se på mitt nordiska hemland med en gnutta stolthet. edward blom

Signum 8/2015

3

Aktuellt

Stockholmsdialogen – samtal i miljöhotets skugga

P

åven Franciskus encyklika Lovad vare du har gett nya impulser för miljödebatten. Det märks. Länge har den katolska kyrkan varit sen i frågor om ekologisk medvetenhet och ansvar, eller åtminstone har den upplevts på det viset. I och med Franciskus lärobrev, som nu också finns på svenska, står dock ämnet ekologi högt på kyrkans agenda.

Detta faktum präglade också den så kal�lade Stockholmsdialogen, en serie av konferenser där jesuiter från hela världen träffas för att diskutera miljöfrågor i deras relation till social rättvisa. Stockholmsdialogen började 2013 som ett gemensamt initiativ av Newmaninstitutet och GIAN-Ecology, jesuiternas internationella nätverk för miljöfrågor. Under november månad samlades dialoggruppen igen för att fortsätta sitt arbete: att fördjupa kunskap om världens ekologiska utmaningar, att tillföra debatten ett vetenskapligt och andligt djup samt att bidra till en ökning av solidaritet och förändringsbenägenhet.

Lovad vare du var en naturlig utgångspunkt för ett sådant möte – men också en bra inkörsport för ett samarbete med SEI (Stockholm Environment Institute), ett av världens ledande forskningsinstitut inom miljöområdet. SEI arbetar för att bygga en bro mellan naturvetenskap och beslutsfattande (brid­ ging science and policy), det vill säga det av regeringen grundade institutet levererar de miljövetenskapliga fakta som beslutsfattare behöver som underlag för att driva igenom politiska förändringar.

Föreläsningarna under konferensen kretsade kring frågor som var lika angelägna för de tre organisatörerna och som i sin tur speglade några av encyklikans viktigaste

4

frågor: hur kan den kunskap som vi har om de dramatiska klimatförändringarna leda till de nödvändiga förändringarna i vårt beteende? Vilken roll spelar politik, näringsliv och det personliga ansvaret i denna förändringsprocess?

De ekologiska utmaningarna är sannerligen många. Föreläsningar och grupparbeten gav möjlighet att fördjupa analysen av världens ekologiska status quo samt att analysera faktorer som hindrar en effektiv förändring. Hur kan till exempel universitet förmedla värderingar och uppmana till förändringar utan att kompromettera vetenskaplig objektivitet? Michael Garanzini, jesuiternas ”minister för högre utbildning” beskrev viljan till att förändra världen som ett av universitetsutbildningens viktigaste mål, åtminstone enligt jesuiternas syn på saken, medan Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, beskrev de inbyggda konflikterna mellan vetenskaplighet och normativitet som de ter sig på ett modernt universitet. Sverker Sörlin, författare och professor i miljöhistoria på KTH, påminde i sin tur om att gudsfrågan är avgörande i sökandet efter det rätta perspektivet på natur och miljö och inte får portförbjudas i den offentliga debatten.

En annan fråga som sysselsatte konferensen var hur människors konsumtionsmönster kan ändras inom ramarna för den rådande ekonomiska ordningen. Är det kunden som driver igenom de stora förändringarna genom att sluta köpa miljöskadliga produkter? Eller behöver vi mer politisk styrning?

Vilken roll spelar kollektiva värderingar i våra samhällen för våra personliga beslut? Utan tvivel är det enklare och politiskt mera korrekt att leva ett miljömedvetet liv

Signum 8/2015

Aktuellt

om man bor på Söder än i Calcutta. Stockholmsdialogen bjöd inte på enkla svar, men en bild av situationen vaskades fram som visar en komplex problematik där många aktörer, från enskilda människor till regeringar, måste agera snabbt och bestämt om en hotande ekologisk kollaps ska förhindras.

Skärningspunkten i utvecklingen, nämligen att miljöförstörelse och klimatförändringar framskrider snabbt medan männi­ skors beteende och politiska strukturer för-

ändras långsamt märktes i en viss uppgivenhet bland deltagarna. Så uppfyllde konferensen väl ytterligare en viktig funktion: att ge perspektiv och hopp. Det var många nya insikter, planer för fördjupat samarbete och uppslag till gemensamma forskningsprojekt som växte fram både i konferenslokalen och över en kopp kaffe. Att just detta kaffe intogs ur föga ekologiska pappmuggar visade på sitt eget sätt hur stora utmaningarna är som väntar på oss. philip geister

Teologi

Detta är barmhärtighetens tid av christoph schönborn Med anledning av Barmhärtighetens år, som inleds den 8 december, Jungfru Marias utkorelse och fullkomlig renhet, då det gått femtio år sedan Andra Vatikankonciliet (1962–1965) avslutades, publicerar Signum denna artikel ur The Tablet. Barmhärtighetens år avslutas den 20 november 2016, Kristus konungens dag.

I

en värld full av våld och orättvisor har tre påvar i rad framhållit att svaret på dessa problem är barmhärtighet. Från Johannes Paulus II, som inledde det världsvida utbredandet av budskapet om Den gudomliga barmhärtigheten, via Benedictus XVI, som beskrev barmhärtigheten som evangeliets innersta kärna, till Franciskus, som har utlyst år 2016 som ett heligt år, ett barmhärtighetens jubelår, har de tre påvarna manat Guds folk att vända sina ansikten mot den medlidande Guden. ”Detta är barmhärtighetens tid. Det är viktigt att det trogna lekfolket praktiserar den och bär den in i olika sociala sammanhang. Gå ut!”, sade påven Franciskus i sin predikan vid botandakten i Peterskyrkan

den 13 mars. Att påven har valt att det heliga året ska inledas den 8 december, 50-årsdagen för Andra Vatikankonciliets avslutning, tyder på att denna förpliktelse är ett arv från konciliet.

Det är också lika mycket arvet efter S:t Johannes Paulus II, som den 17 augusti 2002 invigde helgedomen i Kraków-Lagiewniki till Den gudomliga barmhärtigheten. Predikan, som han då höll, kan betraktas som hans andliga testamente. ”Vilket stort behov dagens värld har av Guds barmhärtighet”, sade Johannes Paulus II. ”Från varje kontinent tycks ett rop på barmhärtighet stiga upp ur djupen av mänskligt lidande.

Där hat och hämndlystnad härskar, där krig medför lidande och död för de oskyl-

Signum 8/2015

5

Teologi

diga, där behövs barmhärtighetens nåd för att försona människors minnen och känslor och åstadkomma fred.” ”Varhelst respekten för liv och mänsklig värdighet saknas behövs Guds barmhärtiga kärlek, i vars ljus vi inser varje människas obeskrivliga värde. Barmhärtighet behövs för att garantera att varje orättvisa i världen kommer att få ett slut i sanningens strålglans.” Johannes Paulus fortsatte sedan med att överlämna världen till Den gudomliga barmhärtigheten och talade om gnistan som kan antända världen: ”Härifrån måste ’gnistan som kommer att förbereda världen för hans återkomst’ utgå. Denna gnista måste tändas av Guds nåd. Denna barmhärtighetens eld måste föras ut i världen. I Guds barmhärtighet kommer världen att finna fred och mänskligheten att finna glädje!

Jag överlåter denna uppgift åt er, kära bröder och systrar. Må ni bli barmhärtighetens vittnen!”

Faktum är att dessa ord blev den tändande gnistan som inspirerade ett antal lekmän, präster och biskopar att ta initiativ till den första Apostoliska världskongressen för barmhärtighet. ”Var barmhärtighetens vittnen!” Denna uppmaning från påvens sida kunde inte lämnas ohörd.

Hängivenheten för Kristi barmhärtighet växer över hela världen. Överallt tilltar vördnaden för bilden som målades enligt anvisningarna från S:ta Faustina, som fått en vision av Kristus, där han ber henne att framställa honom med röda och vita strålar som utgår från hans hjärta och orden Jezu – ufam tobie (Jesus, jag litar på dig). Genom ”Barmhärtighetens timme” och ”Den gudomliga barmhärtighetens oavlåtliga radband” har otaliga människor funnit ett nytt sätt att närma sig Johannes Paulus hjärtefråga. Han visade själv vägen genom att kanonisera syster Faustina Kowalska från Kraków, som det nya millenniets första helgon, samtidigt som han införde Den gudomliga barmhärtighetens söndag under det heliga året 2000. Och det verkar som om him-

6

len bekräftade hans angelägenhet genom att kalla honom till hans eviga boning på kvällen före Den gudomliga barmhärtighetens söndag, den 2 april 2005.

Men Johannes Paulus ville inte bara främja fromhet och liturgiska bruk ägnade åt Den gudomliga barmhärtigheten. Han ville att Guds barmhärtighet skulle komma in i människors liv och lidanden, för att förvandla dem. Han hoppades att budskapet om Den gudomliga barmhärtigheten skulle leda till försoning och fred i denna värld som är så fylld av orättvisor, krig, hat och lidande. Han var övertygad om att detta var det enda sättet att uppnå mer barmhärtighet i världen. Och han bars av hoppet om att fredens enda möjlighet finns i att förkunna och att visa barmhärtighet, och han drog slutsatsen att ”endast Den gudomliga barmhärtigheten sätter gränser för ondskan”. Påven Benedictus XVI upprepade ofta dessa ord från sin företrädare, och påven Franciskus tröttnar aldrig på att kalla Den gudomliga barmhärtigheten för försoningens djupa källa.

Men hur kan barmhärtighet besegra ondska? Hur kan den stoppa ondskans och orättvisornas flod? Sitt första besök utanför Vatikanen gjorde påven Franciskus inte vid någon välkänd helgedom i Italien, som Assisi eller Loreto, utan på den lilla ön Lampedusa, inte långt från den nordafrikanska kusten. Den har sedan dess blivit symbolen för Europas flyktingdrama. Otaliga tusentals flyktingar försöker att nå Lampedusa från Nordafrika i enkla båtar för att söka asyl i Italien. Flera hundra har redan förlorat livet under det farliga försöket – de flesta genom drunkning.

Dilemmat är att om Europa hjälper dessa flyktingar, så öppnas slussarna för fler människor att försöka fly till Europa. Om Europa, å andra sidan, omger sig med murar likt ett fort, så kommer dessa försök att bli ännu mer riskabla och farliga, vilket medför att ännu fler människor kommer att dö.

Vad innebär det då att visa barmhärtighet i

Signum 8/2015

Teologi

detta fall? Och vilket är förhållandet mellan barmhärtighet och rättvisa?

Barmhärtighet inkluderar rättvisa. Det finns ingen barmhärtighet utan rättvisa.

Har vi i det rika Europa glömt att Afrikas fattigdom är priset för Europas välstånd? Europa lägger skamligt litet på utvecklingshjälp och gör skamligt höga vinster på Afrikas rikedomar. Det skulle inte finnas så många afrikanska flyktingar om det fanns mer rättvisa för människorna i Afrika. Afrikaner skulle inte behöva lämna sina hem därför att förnedrande fattigdom tvingar dem till detta, och att riskera livet när de gör det, om villkoren som de tvingas leva under vore mer rättvisa.

Barmhärtighet för flyktingarna som landstiger i Lampedusa – om de inte har drunk­ nat innan dess – är en fråga om humanitet.

Varje människa i nöd kräver och förtjänar medlidande och hjälp. Medlidande med dem som försöker att nå Lampedusa för att komma in i Europa är också en fråga om rättvisa, eftersom det var Europa som bestal dem på chansen att leva ett normalt liv hemma i sina hemländer.

Barmhärtighet står inte i motsats till rättvisa. Tvärtom kan den hela många sår som orsakats av orättvisa. Varför sade påven Johannes Paulus II: ”Endast Guds barmhärtighet kan sätta gränser för ondska”? Jag menar att man finner svaret i livet hos Jesus Kristus.

I vissa länder, inklusive mitt hemland Österrike, har kyrkan gått igenom en smärtsam reningsprocess under de senaste åren på grund av skandalen med prästers sexuella övergrepp mot barn. Många människor har med rätta vänt sig bort i avsky, och deras tilltro till kyrkan har slagits sönder. Ledda av Kristi ord: ”... sanningen skall göra er fria” (Joh 8:32) har vi biskopar med fasthet försökt vandra botens och sanningens smala väg. Vi har smärtsamt fått lära oss att barmhärtighet som hemlighåller och mörkar sanningen inte är någon äkta barmhärtighet.

Det är tvärtom ett barmhärtighetsverk att tala och att avslöja sanningen, men inte ge-

nom att namnge och skandalisera som vissa undersökande journalister gör. Än en gång är det Jesus som visar oss hur sanning och barmhärtighet ska kombineras.

Det finns ingen barmhärtighet utan sanning. Men sanning utan barmhärtighet är grym. Det är därför som det är så viktigt att kombinera sanning med barmhärtighet i en försoningsprocess. Varför kan vi vända oss till Jesus med våra tillkortakommanden?

Därför att han säger: ”Inte heller jag dömer dig” (Joh 8:11). Det är därför som Kristi begäran är så tydlig: ”Var barmhärtiga, såsom er fader är barmhärtig” (Luk 6:36). Och Jakob, Herrens bror, varnar oss enträget att inte vara obarmhärtiga: ”Domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen” (Jak 2:13).

Det är endast genom att visa barmhärtighet som fred kan komma till stånd, försoning uppnås och förlåtelse erfaras. Dessa exempel uppmuntrar oss att följa vägen för Barmhärtighetens apostolat. Men jag är samtidigt medveten om att något inom mig opponerar sig. Är inte barmhärtighet svaghet? Vad händer om vi talar för mycket om Guds barmhärtighet? Finns det inte då en risk att missgärningar ursäktas alltför lätt och att synden inte längre tas på allvar?

Finns det inte en verklig risk att bli för lättsinnig? Jesus utsattes själv för en sådan kritik. Fariséerna anklagade honom för att äta med syndare. Jesu svar har förblivit en ständig utmaning för oss än i dag: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Matt 9:12–13).

En sak är klar: barmhärtighet är inte billig. Det krävs ofta ett stort mod för att hålla fast vid barmhärtighetens väg i stället för att kräva rättvisa till varje pris. Det är den vägen som Gud själv valde när han blev människa av ren barmhärtighet och dog för oss av ännu större barmhärtighet. Hans uppdrag var och är att föra in Guds barmhärtig-

Signum 8/2015

7

Filosofi

Gudsförmörkelse enligt Martin Buber av stig olsson

I

slutet av oktober 1951 reser den tyskjudiske filosofen Martin Buber (1878– 1965) till USA för en föreläsningsturné som skall pågå under ett halvår. Han är inbjuden av kyrkor, synagogor och universitet i ett stort antal städer över hela den amerikanska kontinenten. Fast ordet ”föreläsning” är litet missvisande i sammanhanget. Buber är en samtalare och i ett brev till en vän skriver han inför resan att han hoppas att få möta de unga i USA ansikte mot ansikte, få tala med dem och lyssna på dem.

Och även om han inleder sammankomsterna med längre anföranden, är han angelägen om att varje möte skall mynna ut i någon form av samtal med de närvarande.

Buber summerar efteråt sina erfarenheter från USA-resan i en essäsamling, som först kommer ut i en engelsk översättning med titeln Eclipse of God. Studies in the relation between religion and philosophy (1952). Året därpå utkommer den tyska versionen av boken, Gottesfinsternis. Betrachtung zur Be­ ziehung zwischen Religion und Philosophie (Gudsförmörkelse. Betraktelse över relationen mellan religion och filosofi). Några av de essäer som ingår i samlingen är skrivna redan på 1930- och 1940-talet, andra har tillkommit i direkt anslutning till USA-resan.

Den sista och sammanfattande texten Gott und der Menschengeist (Gud och människoanden) skrev Buber under båtresan tillbaka till Europa.

Eftersom texterna har tillkommit vid så

32

pass olika tidpunkter spretar de åt litet olika håll, men det finns ändå en central fråga som binder samman dem: Vi lever i en tid av gudsförmörkelse, men vad är det som har ställt sig mellan Gud och oss? I det följande skall jag redogöra för några av Bubers tankar kring denna fråga, så som han formulerar dem i sin essäsamling.

Tre tidsepoker som utgör grunden för Bubers tänkande När Martin Buber i början på 1950-talet gör sin första, men inte sista, föreläsningsrunda i USA är han redan 70 år fyllda och har ett omfattande livsverk bakom sig. För att förstå detta livsverk måste man hålla i minnet att det tar sin utgångspunkt i tre olika tids­epoker som präglat Buber djupt och som ständigt är närvarande i hans tänkande.

Den första av dessa tre tidsepoker är den epok där Buber själv lever sitt eget faktiska, biografiska liv. Han föds 1878 i Wien, som vid den tiden var Centraleuropas kulturella huvudstad, men han tillbringar många år av sin uppväxt hos farföräldrarna i Galizien i gränsområdet mellan dagens Polen och Ukraina, där han förutom tyska lär sig både polska och jiddisch. Där får han också tidigt undervisning i de stora europeiska språken, förutom i de klassiska språken. Under förkrigstiden blir han intensivt engagerad i den sionistiska rörelsen, i den gren som verkar för samarbete mellan judar och araber. Sedan kommer första världskriget med efter-

Signum 8/2015

Filosofi

följande politiska kaos, där han och hans generation ser sin värld gå sönder. I efterverkningarna av sönderfallet skriver han år 1923 sitt livs mest inflytelserika filosofiska text, Ich und Du (Jag och Du), där han formulerar en tungt vägande existentiell kulturkritik. Under hela mellankrigstiden deltar han sedan aktivt i uppbyggandet av en judisk folkhögskolerörelse i Grundtvigs anda. På våren 1938 lämnar han Tyskland och bosätter sig i en arabisk stadsdel strax utanför Jerusalem. Sedan kommer andra världskriget, Förintelsen, utropandet av staten Israel 1948 och det första, men inte sista, judisk-arabiska kriget, där också han tvingas att fly. Därefter följer kalla kriget, terrorbalans, kapprustning och atomvapen. I hela detta storpolitiska skeende är Buber intensivt närvarande. Och även om inte mycket går hans väg låter han sig inte nedslås utan fortsätter oförtrutet sin verksamhet som undervisande, samtalande folkbildare, inklusive sitt arbete med att främja samförstånd mellan judar och araber.

Den andra tidsepoken, som hela tiden finns närvarande i Bubers livsverk, tar sin början i mitten av 1700-talet i Östeuropa med den frambrytande chassidiska rörelsen. Vid den tiden fanns i Östeuropa en stor judisk befolkning som levde i slutna ghetton, i en misstrogen och/eller fientlig omgivning.

Minnena från de svåra pogromerna hundra år tidigare, då tiotusentals judar mördades, var fortfarande smärtsamt levande. Det var i dessa ghetton, i denna utsatthet, som chassidismen spred sig som en messiansk mystik väckelserörelse. Den kretsade kring den stora längtan och hoppet om att få återvända till Landet, om att Messias äntligen skulle komma med glädje och levande gemenskap.

Och Buber skriver, att även när väckelsens första hetta svalnat och rörelsen efter några generationer började urarta, kunde han under sin uppväxt i Galizien fortfarande förnimma väckelsens eftervärme i de chassidiska församlingar som då ännu fanns kvar där. En viktig del av Bubers livsverk blir där-

för att skriva chassidismens historia, genom att lyssna till och leva med de religiösa ledare som bar rörelsen vidare. Det går inte att ta miste på den djupa respekt som Buber hyser för dessa religiösa ledare, för deras gudsgripenhet och deras sinne för ansvar.

Den tredje tidsepoken, slutligen, som hela tiden är verksam i Bubers liv, är den gammaltestamentliga tiden, Mose och profeternas tid. Den tid då Jag-är-den-jag-är sluter ett förbund med några halvnomadiska klaner i en oas i öknen och ger dem Lagen för att de skall vara Honom ett heligt folk. Och Han-som-är gör inga andra utfästelser än att Han själv skall visa sig för dem på det sätt Han väljer att visa sig. Inga garantier, ingen trygghet, inga förmåner, bara detta: var Mig ett heligt folk! Han-som-är-den-han-är ger sitt folk både Lagen och den heliga osäkerheten.

För Buber är detta hugget i sten. Han ser sig själv som en styvnackad jude. Bara utifrån kallelsen att vara Honom ett heligt folk, kan den judiska historien få mening. Inte bli begripligt men få en mening. Guds kallelse är på riktigt, Lagen och den heliga osäkerheten är på riktigt. Gud är det verkligas början. Så blir det en del av Bubers livsverk att mejsla fram denna kärna i judendomen: kallelsen, omvändelsen och gudsfruktan. Och han ger sig i kast med att översätta den hebreiska Bibeln. Han ser det som sin uppgift att på tyska återge något av den kärvhet, den råhet, som finns i det hebreiska originalet men som har gått förlorad, när orden i tidigare översättningar efterhand nötts ner till abstrakta teologiska begrepp. Arbetet med översättningen påbörjar han 1925 och han fortsätter fram till 1938, då den framväxande nazismen tvingar honom att lämna Tyskland; han har då kört fast vid översättningen av Jobs bok.

Vid tiden för sin USA-resa är arbetet fortfarande oavslutat; kriget och Förintelsen har gett annat att arbeta med. Först på hösten 1959 kommer han igenom boken om Job och 1961, fyra år före sin död, är hela den hebreiska Bibeln nyöversatt till tyska.

Signum 8/2015

33

Filosofi

Resan till USA När Martin Buber ger sig av på sin USA-resa gör han det i sällskap av sina tre tids­ epoker; den epok som formas av Mose och profeterna, det 1700-tal som berättar om de gudsgripna chassidierna, samt den brutala första halvan av 1900-talet. Det är dessa tre epoker som han bär med sig när han reser från ett söndrigt, krigsmärkt Jerusalem för att ansikte mot ansikte tala till och lyssna på de unga i USA. Men vad är det för ett land han reser till?

Möjligheternas och de fria individernas land, det land som format sin konstitution efter upplysningstidens ideal, ett land som just trätt ut ur andra världskriget som segrare och världsmakt, ett land fyllt av framtidstro och med en så starkt expanderande ekonomi att man också kan hålla ett sviktande Västeuropa under armarna. Det enda hot som finns är kommunismen, men den skall väl också snart vara avklarad! Men det är också ett land där den växande produktionen av reklam och livsstilar har lett till en alltmer påtaglig fiktionalisering av det mänskliga livet.

Det är alltså mötet mellan dessa så vitt skilda erfarenheter som utgör bakgrunden till Bubers essäsamling Gudsförmörkelse.

Hur Gud blev en fiktion i antikens Grekland Ett sammanhållande tema i Bubers essäsamling är den dynamiska relationen mellan å ena sidan den ofattbare Gud, som Buber känner i det verkligas grund och början, och å andra sidan de bilder och föreställningar som vi människor i alla tider gjort oss av denne Gud. Vi behöver dessa bilder för att universums Gud, som är det verkligas början, också skall kunna vara människans Gud. Men bilderna kan komma att blockera relationen mellan Gud och människan. Bubers förståelse av den relationen kan något förenklat sammanfattas så här: Varje stor kultur och varje äkta religion och religiös rörelse har sitt ursprung i en gudsuppenbarelse. Det är där de första

34

gudsbilderna formas och de uppstår ur en växelverkan mellan två parter, Gud och människa. Den Ofattbare har visat sig för en människa och en människa har i bilder och ord tolkat det ofattbara som skett. Därför är alla gudsnamn heliga: därför att det i dem finns något av det ursprungliga mötet. De är öppningar genom vilka ett utbyte mellan Gud och människa blivit möjligt.

Men så, efter en eller flera generationer, sker en förskjutning. Vi människor börjar finna oss tillrätta med gudsbilderna utan att fråga efter den verklighet som de pekar hän mot. Vi vänjer oss vid det ”rätta” gudsnamnet, men vi aktar oss noga för att själva möta den riskabla verklighet som en gång svarade på det namnet som på ett anrop. De bilder och namn som en gång kunde fungera som öppningar mellan Gud och människa börjar därmed att stängas.

Buber menar sig kunna fånga in detta slags förskjutning i användningen av gudsnamnen i det antika Grekland. Han visar på de små, nästan omärkliga, steg som vittnar om hur det gudsnamn, Zeus, som en gång fungerade som en öppning mot en transcendent verklighet, successivt ändrar betydelse och stängs för kommunikationen mellan Gud och människa. Hos Aischylos (525–456 f. K r.) heter det att ”Zeus är Alltet och det utöver Alltet” och ”Zeus – vem han än må vara, om han lystrar till det namnet, vill jag kalla honom så.” Men redan Aischylos yngre samtida Euripides (480–406 f. K r.) kan skriva: ”Vem Zeus än är – bara som hörsägen känner jag honom” och ”... vem du än må vara, svårtydda gåta, o gud, naturlag eller människors förnuft”.

Alltså: hos Aischylos finns Något ”utöver Alltet” och om detta Något nås med hjälp av namnet Zeus, så kan väl människan drista sig att bruka det namnet. Men ett halvsekel senare har Zeus blivit en hörsägen och kanske bara något som människor tänkt ut.

På frågan vad gudarna är svarar Euripides samtida Protagoras litet undanglidande: ”Om gudarna förmår jag inte säga, vare sig att de är eller att de inte är” men med sin

Signum 8/2015

Filosofi

formulering, att ”människan är alla tings mått”, lutar han väl åt att det är människorna som skapat gudarna och inte vice versa.

Och filosofen Epikuros från 300-talet f. K r. vittnar om att de lärdas syn på gudarna har hunnit bli rätt prosaisk. Han talar om dem som oförgängliga och fullkomliga väsen; de lever i rummet mellan världarna men utan att ha makt över eller intresse för vår värld.

Men han säger också att man skall ära dessa gudar genom fromma tänkesätt och hävdvunna bruk. I synnerhet skall man fromt frambära sina offer till dem i passande former. Själv ärar han och offrar, men inför sin död citerar han en replik ur en komedi: ”Jag har offrat till de gudar, som inte brydde sig om mig.” Här har världen blivit helt mekanisk, religion formalia och gudarna kulturella fiktioner.

Buber menar att denna stegvisa fiktionalisering av gudarna är en generellt verkande tendens i alla religioner och kulturer. Drivkraften bakom den är människans strävan att kontrollera sin värld och göra den förutsägbar. Genom gudsbilder och gudsnamn tror hon sig kontrollera öppningarna mot det okända, vilket dock förblir en omöjlighet. Om processen får fortsätta fullt ut kommer Gud att dra sig undan de bilder och namn genom vilka utbytet med människan en gång skedde. Kvar blir då bara skalen: mekaniska riter och formler, magi och gnosticism, kort sagt fiktioner av det gudomliga.

Så förblir det till dess att en väckelse tänds och det stelnade fattar eld och gudsordet återigen tänds på jorden.

I det här skeendet, menar Buber, kan också en uppriktig ateism fylla en nödvändig funktion som en renande kraft. När samtiden blivit så bekant med sina gudar att de berövats sin transcendenta dimension, då är gudsbilderna inte längre trovärdiga eller intellektuellt försvarbara. Ateism, skriver Buber, är en sorts intellektuell bön: den fräter bort det fiktiva och bidrar till att blottställa en helig osäkerhet, vilken i sin tur bereder marken för en förnyad uppenbarelse av Den Ofattbare.

När Buber skisserar gudsbegreppets förvandling i det antika Grekland från en ursprunglig, primitiv gudstro via Aischylos och Euripides till den mondäna sofismens skengudar eller uttalade ateism, så är det en sorts förstudie till hans eget egentliga ärende, som är en fråga: Hur skall vi förstå den gudsförmörkelse som präglar vår moderna värld?

Gudsförmörkelse i 1900-talets Europa I bokens längsta essä, ”Religion und modernes Denken” (Religion och modernt tänkande) tar Buber upp tre tänkare som var tongivande vid mitten av 1900-talet. Dessa tre – Jean-Paul Sartre, Martin Heidegger och Carl Gustav Jung – är visserligen helt olika sins­ emellan, men de har det gemensamt att de utgår från Friedrich Nietzsches tal om Guds död som ett grundfaktum. Men de har alla tre ambitionen att sätta samman nya gudsbilder, anpassade till 1900-talets tänkande.

De vill alltså tillverka sina gudar av ett mer modernt material.

Den förste som Buber tar upp är den frans­ ke existentialistiske filosofen Jean-Paul Sartre (1905–1980). Sartre tar som sin utgångspunkt att det transcendenta tiger, men att den moderna människan ännu lider av kvardröjande religiösa behov. Den enda bot som finns för detta lidande är att slutgiltigt ge upp sökandet efter Gud, att helt och hållet glömma Gud och att inse att det ”finns inget annat universum än det mänskliga, den mänskliga subjektivitetens universum”.

Och eftersom Gud är död är allt tillåtet. För människan gäller det att återta sin skapande frihet och själv bestämma de värden som skall gälla. Livet har ingen inneboende mening, så var och en måste hitta på sin egen och värdet av en människas liv är inget annat än den mening som hon själv väljer att tro på. Den moderna människans subjektivitet är alltså ett suveränt material för den som på egen hand vill skaffa sig kontroll över livets värde och universums mening.

När Buber redogör för Sartres filosofi menar han att denne borde vara något min-

Signum 8/2015

35

Filosofi

dre tvärsäker i sina omdömen och mer uppmärksamt lyssna till vad den transcendenta tystnaden kan ha att berätta. Även den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976) utgår från Nietzsches ord om Guds död, men han ser sig inte som ateist; han kan tänka sig en framtida återkomst av nya gudar. Nu är Heideggers tankegångar långt ifrån glasklara, men Buber sammanfattar relevanta delar av dem som följer: Varat tänker sig själv genom människan och kommer genom detta tänkande till en växande klarhet över sig själv. Det är ett faktum att vi i dag lever i en epok av gudsförmörkelse. De gamla gudarna är borta och några nya har ännu inte trätt fram. Men vi bör uthärda i mörkret och akta oss för att göra oss egna gudar eller för att göra oss själva till gudar. Men i en framtid kan det hända att Varat genom människans tänkande formar sig nya gudsbilder och nya gudar.

I sin kommentar till Heidegger medger Buber att han inte förstår vad som menas med att Varat tänker sig självt genom människan. Men han ställer också en stillsam fråga. Ett tänkande som talar om de nya gudar som skall träda fram och som sedan tar så grundligt miste i sin egen samtidshistoria att det pekar ut nazismen och dess ledare som ett förebud om den kommande tiden – kan ett sådant tänkande återfå någon trovärdighet?

Den tredje 1900-tals tänkare som Buber tar upp är den schweiziske psykologen och författaren Carl Gustav Jung (1875–1961).

Nu hävdar visserligen Jung själv att han strikt håller sig inom vetenskapliga ramar och undviker alla metafysiska utsagor; Buber kan emellertid genom utförliga citat ur hans skrifter påvisa att denne faktiskt ingalunda håller sig enbart inom den empiriska vetenskapens gränser. Det Jung förkunnar kan snarast karaktäriseras som en ny variant av gnosticism: gudarna är tillverkade av människosläktets kollektiva undermedvetna, de är mentala projektioner och saknar egen existens bortom det mänskliga psyket. En människas relation till Gud är allt-

36

så, enligt Jung, människans relation till sina egna mentala tillstånd. En relation männi­ skan rekommenderas att vårda så omsorgsfullt att det djupaste mentala skiktet kan träda fram, Självet. För den som lär känna det Själv, som i sig är föreningen av gott och ont, den har inte längre något behov av en Gud och framför allt behöver hon inte en tro. Hon har ju Självet, hon är Självet, det Själv som är Gud. I en avslutande kommentar till Jung citerar Buber en text av Heidegger, där denne varnar för att sätta människan i Guds ställe.

Guds plats kan få förbli tom, men om man försöker placera människan där, om man ersätter Skaparen med en skapelse, då är risken stor att ställa till stor förvirring.

Det fiktiva Jaget och mötet med Gud I bokens avslutande essä återvänder Martin Buber till de tankar som han för första gången formulerade 1923 i sin bok Ich und Du. De kan kort sammanfattas som följer: Den mänskliga existensen grundar sig i två skilda världar; dessa världar består inte av föremål utan av två olika slags relationer. Den ena världen är byggd genom relationen Jag–Du och den andra genom relationen Jag–Det. Jag–Du-världen är byggd av en ömsesidig närvaro av ett Jag och ett Du. Jag och Du står i förbund med varandra, omsluter ömsesidigt varandra utan att uppgå i varandra. I den världen är Jag skyddslöst utlämnad till Dig. Jag och Du förblir varandras motparter i den gemensamma verkligheten.

Jag–Det-världen är byggd av Jag-subjektet som betraktar sitt Det-objekt. Objektets roll är att bli betraktad av subjektet. Och även om två subjekt vid samma objektiva tidpunkt skulle råka betrakta varandra som sina respektive objekt uppkommer ingen ömsesidig närvaro mellan dem, bara ett ömsesidigt avstånd, som kan utsträckas till att omfatta ett människoliv.

En människas faktiska liv består av ett nödvändigt växelspel mellan dessa två världar. Ingen människa kan leva i enbart ende-

Signum 8/2015

Filosofi

ra av de två världarna. Och det är heller inte så att den ena världen är god och den andra ond. Men för att en människa skall vara en hel människa krävs en rangordning mellan de två världarna. Jag–Du-relationen skall vara den som anger riktningen, Du är den känsliga kompassnål som pekar ut den väg Jag skall gå till Dig. Jag–Det-relationen får sedan stå för en någorlunda rationell hantering av den formalia som oundvikligen tillstöter. Det en människa möter under sitt liv kommer för henne att växla mellan att vara ett Du och Det, men det finns En som enligt sitt väsen inte kan växla, som enbart kan vara ett Du – och det är Gud. När Buber i sin essäsamling anknyter till den begreppsstruktur som han utarbetade ett kvartssekel tidigare, så noterar han att det skett en förändring under den tid som gått och han tar sin tankegång några steg vidare. På 1920-talet varnade han för att Jaget i Jag–Det-världen höll på att tränga undan Jaget i Jag–Du-relationen. Han varnade för en sådan utveckling, därför att om Jaget i Jag-Det får ta kommandot, så hamnar vi i en mekanisk Det-värld av objekt och vi kommer då att bli enbart objekt både för oss själva och för varandra. Vi blir robotar som knuffas med robotar.

Det han nu anar på 1950-talet är att Jaget i Jag–Det-relationen har lösgjort sig från sin faktiska anknytning till ett Det som ett objekt med en egen, objektiv existens och gjort Det till en spegel av sig själv. Det enda som då blir kvar är ett ensamt, narcissistiskt Jag

och dess spegelbilder av sig själv.

Med upplysningstiden började världen bli mekanisk, religionen framstod som formalia och Gud som en onödig fiktion. En Detvärld ställde sig mellan människa och Gud; gudsbilder och gudsnamn var inte öppningar mot ett Du, som enligt sitt väsen aldrig kan vara ett Det. Men i vår tid är rymden mellan Gud och människa inte fylld av en Det-värld utan av vårt fiktiva Jag; det är det som skymmer Gud för oss och oss för Gud. Nu ”finns inget annat universum än det mänskliga, den mänskliga subjektivitetens universum”.

I slutet av den sista essän återvänder Buber till sin tro: det är sant att vi lever i en gudsförmörkelse och att den har varat länge. Men mörkret betyder inte att himlaljuset har slocknat. Det rör sig bara om en tillfällig förmörkelse och redan i morgon kan det som skymmer sikten ha dragits undan, skriver han. Fast när det gäller frågan om hur länge gudsförmörkelsen skulle komma att bestå fick Buber knappast rätt. I dag kan vi konstatera att Buber var alltför optimistisk när han i början på 1950-talet skrev att det skymmande Jaget kunde dras bort ”redan i morgon”. Det tycks snarare ha blivit ännu mörkare, ännu tätare under de 65 år som gått sedan han skrev de orden. Men likväl tror jag att det inte finns någon annan väg än den som Buber pekar ut: Att överge det fiktiva och i helig osäkerhet förbida det verkligas början.

Senaste nytt från den katolska världen

www.signum.se Signum 8/2015

37

Bokrevy

fenomenet genom att noga undersöka bytenas användning över tid. Emma Hagström Molin är forskare och lärare i idéhistoria vid Stockholms universitet och tillhör Forskarskolan i kulturhistoriska studier. I Krigsby­ tets biografi undersöker hon med hjälp av en objektbiografisk metod hur böcker och arkivhandlingar hanterades rent konkret och vad detta säger om den funktion och mening som samlingarna fick i det nya sammanhanget.

Boken tar upp samlingar som Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna lät lägga beslag på under 1620-talet, och fältherren Carl Gustaf Wrangels konfiskationer i mitten av 1600-talet. Krigsbytena kom från Mitau i dagens Lettland till Riksarkivet i Stockholm; från jesuitkollegierna i Riga och Braunsberg samt katedralbiblioteket i Frauenburg (de båda senare städerna ligger i nuvarande Polen) till Uppsala universitetsbibliotek; samt från det danska riket till Skoklosters slott.

Hagström Molin problematiserar de termer som används i sammanhanget och hennes begreppsanalys avslöjar en hel del. Uttrycken speglar såväl juridiska och etiska aspekter som funktion och attityder. Titeln på avhandlingen ger företräde åt ”krigsbyte”, men författaren påpekar att den termen började användas först 1712, det vill säga nästan etthundra år efter händelserna. Den term som hon i stället oftast använder är ”kulturellt byte”, en formulering som återspeglar det faktum att samlingarna uppfattades som värdefulla och kom till användning i Sverige.

Gustav II Adolf valde själv att tala om ”konfiskering”, något som framgår av ett memorial som han utfärdade efter order om att plundra jesuitkollegiet i Riga: ”Skole de låta Confiscere allt vad som i Jesuitkollegiet finnas både till boskap, spannmål, hö, ved, böcker och allehanda bohag, och K M:tt därpå sedan en viss Rulla [register] giva. De skole och låta Jesuiterna ifrån sig giva vad brev och besked de på kloster gods de have.”

62

(s. 58) Av citatet framgår att annat förutom litteratur bytte ägare.

Vedertagna begrepp från antiken som ”plundring” och ”spoliering” (förstörelse) är andra uttryck som användes under trettioåriga kriget. Vare sig de betecknades så eller i efterhand som krigsbyten, betraktades ingreppen som lagliga. I en bok från 1625 legitimerade naturrättsfilosofen Hugo Grotius dessa handlingar, och krigsbyten var vanligt förekommande under 1600-talet. De fungerade som ersättning, lön, till soldaterna. Men i de exempel Hagström Molin undersöker får boksamlingarna just ett kulturellt värde för en bredare allmänhet.

Begreppsanalysen avslöjar dessutom att plundraren trivialiserade övertagandet och beskrev det i termer av att ”lägga i kistan”, ”samla” eller ”hämta”. Avhandlingen inleds med en berättelse om ett franskt sändebud, katoliken Charles Ogier, som i samband med ett besök på slottet Tre Kronor uttryckte sin bestörtning över de konfiskerade föremålens nya hemvist. Man kan föreställa sig att jesuiterna i Riga och Braunsberg inte heller var särskilt entusiastiska över förlusterna. I dag skulle man nog beteckna innehavet som ”stöldgods”, och Hagström Molin kommenterar också hur Unesco ser på kulturarv i vår tid.

Författaren redogör för hur universitetsbibliotekets personal, främst den kunglige bibliotekarien Johannes Bureus, organiserade boksamlingarna. Drygt 2 300 volymer var från jesuitkollegiet i Braunsberg och knappt ett tusen från katedralbiblioteket i Frauenburg. Böckerna sorterades efter kategorier, som till en början var ungefär desamma som i det ursprungliga systemet i jesuitkollegierna. Förenklat sagt inordnades litteraturen efter ämne, till exempel ”kyrkofäder”, ”kontroversteologi” och ”filosofi”, utan hänsyn till konfessionell relevans, alltså katolska och andra kristna författare blandades på samma hylla. Konfessionella beteckningar kom dock så småningom in i katalogiseringen där ett fält var ”våra teo-

Signum 8/2015

Bokrevy

loger” i motsats till katolska och kalvinistiska.

Styrdes då Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna av religiöst grundade motiv när de beordrade att plundringarna skulle utföras?

Vi befinner oss i reformationstidevarvet – år 1593 hade Uppsala möte avgjort att Sverige skulle följa luthersk lära. Hagström Molin hävdar att syftet först och främst var att främja utbildningen i landet. Oxenstiernas målsättning var, enligt författaren, att förbättra akademier och gymnasier i det svenska riket. För kungens del var det framför allt den högre utbildningen som han hade som ambition att upprusta. Det skedde genom att han lät grunda Uppsala universitetsbibliotek 1620 och sedan donera krigsbyten dit.

Behovet av att satsa på den akademiska världen var skriande, eftersom Uppsala universitets verksamhet, som hade grundats med påvlig välsignelse 1477, i praktiken låg helt nere efter Gustav Vasas trontillträde 1523 och framåt. Idéhistorikern Sten Lindroth har bland annat på grund av Gustav Vasas nedprioritering av utbildning kallat reformationen i Sverige för en kulturell katastrof. Denna bakgrund är dock underbelyst i Hagström Molins annars utmärkta bok.

Att Gustav II Adolfs ambitioner inte främst

präglades av lutherska eller ens fromma bevekelsegrunder är en bedömning som flertalet historiker gör, däribland Dick Harrison i sin bok Ett stort lidande har kommit över oss: Historien om trettioåriga kriget. Biskopar kunde däremot sätta in de kulturella bytena i en tydligt religiös-konfessionell referensram. Hagström Molin berättar att biskopen av Strängnäs, Laurentius Paulinus Gothus, år 1642 i en korrespondens med Oxenstierna, förklarade hur åtråvärd litteraturen i sig var, men att den hade legat i fel händer. Böckerna hade nu tack och lov erövrats från ”Våra Fienders namnkunniga Collegia och sköna Biblioteker, vilka de missbruka till den sanna Religionens Undertryckelse” (s. 64).

Boken Krigsbytets biografi är välskriven och väldisponerad, och dessutom försedd med fina illustrationer. Målgruppen torde vara relativt liten med tanke på det specifika ämnet och den detaljerade redogörelsen – som denna recension bara snuddat vid – för hur de kulturella bytena togs om hand.

Men för den efter allmänbildning törstande läsaren innebär boken ett betydelsefullt bidrag till historien om trettioåriga krigets förhållande till reformationen och till svensk kristen identitet. fredrik heiding

Informationer

Filosofen René Girard blev 91 år Filosofen, litteraturvetaren och antropologen René Girard avled i Kalifornien den 4 november i en ålder av 91 år.

Girard är främst känd för sin teori om syndabocken och det mimetiska begäret. Enligt Girard är mimesis, den

omedvetna imitationen av andras begär, det som strukturerar all mänsklig samvaro och i synnerhet religionen.

Mimesis leder till rivalitet, hat och konflikt, men också till sociala och kulturella förbindelser, när människor – för att kanalisera imitationens destruktiva kraft – avle-

Signum 8/2015

der den mot vad Girard kallar en syndabock. De här offren förgudligas i primitiva religioner, menar Girard, och ses ofta, i en pervers spegling av det faktiska offret, som centralgestalter och samhällsgrundare. Hans religionsanalys avslöjar mobbmentaliteten som ytterligare ett sätt

63

Informationer

att avleda våldet. För katoliken Girard blir då kristendomen det som avslöjar våldet som just våld, bortom de mytologiska överbyggnaderna.

Efter Kristus kan vi inte längre se offret som skyldigt.

René Girard efterlämnar hustrun Martha och tre barn.

andreas lundberg

Mexikansk biskop mot handelsavtalet TPP Med tanke på det omstridda frihandelsavtalet inom Trans-Pacific Partnership, TPP, uppmuntrar den mexi­

kanske biskopen och människorättsaktivisten Raúl Vera López småjordbrukarna att bilda fredliga motståndsceller. Det gäller att kämpa för rätten till mark, till bostad och till arbete, säger Vera enligt mexikanska medier.

Biskopen anknyter därmed till påven Franciskus införda tal om de tre T:na på spanska: tierra, techo, tra­ bajo. Vera får stöd från Campesino-organisationen FAC, denna ser liksom biskopen av Saltillo framför allt småjord-

brukarna som avtalets förlorare. De skulle kunna förlora mark och marknadsinflytande till stora jordbruksföretag.

I oktober slöt USA och 11 randstater till Stilla havet ett frihandelsavtal. TPP ska riva många tullhinder för handel och investeringar. Australien, Brunei, Kanada, Chile, Japan, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Peru, Singapore, Vietnam och USA har undertecknat avtalet. Tillsammans står de för cirka 40 procent av världens ekonomiska aktivitet.

kathpress 2015-12-02

Medverkande i detta nummer edward blom Arkivarie, gastronom och näringslivshistoriker, Stockholm. olle brandt Professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom. john donne Engelsk poet, krigare, ämbetsman och präst, 1572–1631. gert-ove fridlund Litteraturkritiker, Örebro. philip geister Jesuitpater, teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet. sten hidal Professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. anna maria hodacs Fil. mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. maarit jänterä-jareborg Professor i internationell privat- och processrätt vid Uppsala universitet. minna salminen karlsson Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.

john kerry USA:s utrikesminister. gunilla kindstrand Kulturkritiker, författare och kulturchef inom Mittmediakoncernen. andreas lundberg Förläggare, översättare och litteraturvetare, Göteborg. alexander-kenneth nagel Professor i religionsvetenskap vid Institut für Soziologie vid Universität Göttingen i Tyskland. kerstin hedberg nyqvist Leg. sjuksköterska, med. dr och docent vid Uppsala universitet. stig olsson Biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. josef quitterer Professor vid institutionen för kristen filosofi vid universitetet i Innsbruck, Österrike. magnus ringgren Kulturjournalist och kritiker, Uppsala. christoph schönborn Dominikan, kardinal och ärkebiskop av Wien. susan srigley Professor of religions and cultures vid Nipissing University i Ontario, Kanada.

Innehåll Signum nr 8/2015 årgång 41 Ledare

Filosofi

1 kerstin hedberg nyqvist

32 stig olsson

Abortgränsen och verkligheten

Krönika

3 edward blom

Kan Vatikanen lära av Sverige?

Gudsförmörkelse enligt Martin Buber

Neurovetenskap

38 josef quitterer

Anspråken och verkligheten – tio år efter hjärnforskarnas manifest

Aktuellt

Litteratur

4 philip geister

43 gert-ove fridlund

Stockholmsdialogen – samtal i miljöhotets skugga

Apokalyptik och nihilism – heliga dårar i Ryssland

Teologi

Analyser och rapporter

5 christoph schönborn

47 alexander-kenneth nagel

Detta är barmhärtighetens tid

Juridik

8 maarit jänterä-jareborg

Under vilken lag lyder en människa?

Nationalitet, hemvist och tro som grund för tillhörighet –Om äktenskapslagstiftningens olika skepnader.

Religion och samhälle

15 john kerry

Religionens betydelse för diplomatin –USA håller på att ändra sin syn på religionens betydelse.

Meditation

18 john donne

Ljuset som lyser i mörkret –Ur en juldagspredikan i St Paul’s 1621.

Kyrkoarkitektur

21 olle brandt

Kyrkoskiljande kyrkorum

Spiritualitet

28 susan srigley

Långt borta från Gud – Flannery O’Connors kamp med en krävande tro

© Signum Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Migration och tilltagande religiös pluralism i Tyskland

Omläsning

52 sten hidal

Ett humanitetens och frihetens monument –Ernst Jünger: På marmorklipporna.

In memoriam

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson.

Bokrevy

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

58 gunilla kindstrand

Signum i sociala medier

Uppbrott och eftertanke –Bengt Kristensson Uggla: Katedralens hemlighet.

61 fredrik heiding

Stöld som kulturutbyte –Emma Hagström Molin: Krigsbytets biografi. Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

inom Europa 400:– studerande 245:– utom Europa 480:– Lösnummer 60:– Bg 5282-2046 Ljudtidning 400:– v.g. kontakta expeditionen.

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter

59 minna salminen karlsson

Grymt och vackert om islamism, jihadism och Afghanistan –Nadeem Aslam: Den blinde mannens trädgård.

Helår (8 nummer)

Britt Inger Johansson, Anders Piltz,

56 anna maria hodacs

Klaus Misgeld 1940–2015

Prenumeration 2016

Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 21 januari 2016.

sverige porto betalt port payé 8/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

december

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Givande julgåvor

Abortgränsen och verkligheten Kan Vatikanen lära av Sverige?

Konstens sakrament | John Sjögren Nio essäer om skapandet

Stockholmsdialogen – samtal i miljöhotets skugga

I vår kultursfär har konstnärligt utforskande ofta skett i dialog med kristendomen. Den här boken belyser ett antal verk och konstnärskap utifrån kristen tanke och tradition; Torgny Lindgrens författarskap, Gustav Mahlers symfonier, Hermann Hesse på kurort, Andrej Tarkovskijs apokalyptiska landskap och Bruce Springsteen som visar vägen till det förlovade landet. Danskt band, 207 sidor.

ErbjudandE 185:-

Christoph Schönborn

Detta är barmhärtighetens tid Maarit Jänterä-Jareborg

Under vilken lag lyder en människa?

(ord. pris 266:-)

John Kerry

Religionens betydelse för diplomatin John Donne

Ljuset som lyser i mörkret Olle Brandt ErbjudandE

ErbjudandE

235:-

Kyrkoskiljande kyrkorum

ErbjudandE

250:-

210:-

Susan Srigley Katedralens hemlighet

Brännpunkter

Ur en munks dagböcker 1939–1968 thomas merton Danskt band, 464 sidor

Långt borta från Gud

En rysk pilgrims berättelse Danskt band, 212 sidor

Inbunden, 255 sidor

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Sekularisering och religiös övertygelse bengt kristensson uggla

2015

Alexander-Kenneth Nagel

Migration och tilltagande religiös pluralism i Tyskland