Kvinnliga doktorander mår sämre.

Stress och oro ökar främst bland kvinnor

Även om de flesta doktorander mår bra och har en god relation till sin handledare, upplever allt fler av de kvinnliga doktoranderna stress och oro. Det är en negativ trend, menar ledande företrädare för doktorander, och föreslår mer utbildning åt handledarna.

I VÅRAS KOM ST:s undersökning om doktorandernas mående, som är en uppföljning från 2012. Resultatet visar inte några dramatiska skillnader jämfört med för åtta år sedan. Positivt är dock att fler idag har anställning. – Jag blev inte särskilt överraskad när jag läste rapporten. Bilden stämmer överens med de undersökningar som vi själva har gjort vid Göteborgs universitet (2015 och 2020) som visar att 10–15 procent är missnöjda. En oroande utveckling är att kvinnliga doktorander verkar må sämre, ha sömnproblem och känner sig stressade, säger doktorandombudsman Lotta Larsson på Göteborgs universitets studentkårer (GUS).

Hennes kollega Haruna Ohldin tycker att det är trist att situationen inte har förbättrats nämnvärt. – För de flesta är det en fantastisk tid. Man får ägna sig åt något helhjärtat i fyra år och få betalt för det – samtidigt är det en känslig och prövande tid. Att alla ska må bra på en arbetsplats borde vara självklart, säger hon.

Undersökningen Hur mår doktoranden? har tagits fram av fackförbundet ST tillsammans med SFS:s doktorandkommitté, och den bekräftar bilden att doktorander ofta har tuffa arbetsförhållanden. Många jobbar när de är sjuka, känner sig stressade och har sömnproblem. Dessutom är det långt ifrån alla som kan ta ut fyra veckors sammanhängande semester.

Att många har svårt att släppa tankarna på jobbet är kanske inte så konstigt med tanke på att det är en högt kvalificerad utbildning med både toppar och dalar. I ST:s undersökning svarar mer än 35 procent att de dagligen eller flera gånger i veckan har svårt att tänka på något annat än avhandlingsarbetet. Det gäller särskilt kvinnorna, de yngre och de svenska doktoranderna.

– DET ÄR MYCKET vanligt att man tar med sig jobbet hem och det påverkar så klart familjelivet. Att vara doktorand är en speciell anställningsform: man är både anställd och student. Ofta hamnar man i ett tomrum – vilken grupp hör man till egentligen? Framför allt har man kort tid på sig att bli klar, fyra effektiva år, inklusive semester, säger Lotta Larsson.

Själva starten på utbildningen är en av de viktigaste faktorerna för framgång, tror hon. – Att bli väl omhändertagen på institutionen är helt avgörande så att de vet vilka regler som gäller, vem de ska kontakta om det skulle bli problem och vem som har ansvar för deras anställningsvillkor och arbetsmiljö. Det är överraskande många som tror att handledaren är närmaste chefen.

Av alla som söker stöd och hjälp är det vanligaste problemet handledaren – kvinnorna är generellt mer missnöjda än männen.

– OM DET INTE fungerar med handledaren kan det bli traumatiskt. Även om man enligt lagboken har rätt att byta är det inte så enkelt. Den individuella studieplanen, ISP, som ska förnyas minst en gång per år, är det absolut viktigaste dokumentet. I den står det om man har fått tillräckligt med tid för handledning eller inte.

En del av lösningen är att satsa mer på utbildning av handledare, tycker Lotta Larsson. – Om det finns upprepade brister med handledaren har prefekten en skyldighet att göra något åt det. De mest framgångsrika forskarna är inte alltid de bästa handledarna. Därför föreslår vi att det införs ett slags handledarkörkort som måste uppdateras regelbundet.

Det tycker Alex Cravcenco, ordförande i Göteborgs universitets doktorandkommitté och

Foto: VIOLETTA KOVACKA

Lotta Larsson

Haruna Ohldin