Nytt mastodontverk om världslitteraturen äntligen klar.

Megaprojekt i hamn

Foto: SARA MAC KEY

Ett körverk som hålls samman av tiden, så sammanfattar Håkan Möller den historia över världens 5 000-åriga litteratur som han under sex år varit en av huvudredaktörerna för. – Att få ansvar för ett nytt standardverk inom litteraturvetenskap är en chans man bara får en gång i livet. Så när jag fick frågan tvekade jag inte att tacka ja.

När Anders Bergman på Natur & Kultur ställde frågan hade Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap, egentligen bara ett förbehåll. – Jag ville inte ta detta väldiga ansvar helt själv. Jag föreslog därför att dela huvudredaktörskapet med Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som jag just då samarbetade med.

Senast en svensk världslitteraturhistoria publicerades var 1990 då Litteraturens historia i världen gavs ut. Den boken har två författare: Ingemar Algulin och Bernt Olsson.

– Denna gång har vi tagit hjälp av 22 kollegor som ansvarat för olika avsnitt i boken. Att skriva en världslitteraturhistoria är förstås en omöjlighet, men det har varit inspirerande och givande att trotsa svårigheterna. Det går exempelvis inte att vara heltäckande, utan vår ambition har istället varit att väcka lust och nyfikenhet. Därför har vi valt medarbetare som inte bara har goda kunskaper inom sitt område, utan även är skickliga skribenter. Varje medarbetare har själv fått ge färg åt sin framställning och fått bestämma vilka författare eller verk de vill lyfta fram, men

– Senast en svensk litteraturhistoria gavs ut var 1990. I det nya verket har vi försökt hitta en balans mellan tradition och förnyelse, förklarar Håkan Möller.

Också det sena 1800-talet, då romanen blev den ledande litteraturform som den ju fortfarande är, var en tid då utvecklingen leddes av kvinnor, både som författare och läsare.

HÅKAN MÖLLER

Carin och jag har förstås bidragit med både detaljerade och övergripande synpunkter.

Även om det är en världslitteraturhistoria, utgör den västerländska litteraturen bokens huvudspår, förklarar Håkan Möller.

– Skälen är både pedagogiska och praktiska. Dels vänder vi oss i första hand till läsare inom det svenska utbildningssystemet där västerländsk litteratur dominerar, dels är begränsningar nödvändiga. Samtidigt är det varken möjligt eller önskvärt att avgränsa den västerländska kulturen från omvärlden; vår litteraturhistoria börjar exempelvis med kilskrifter och hieroglyfer från Sydvästasien. Vi har även uppmuntrat huvudförfattarna att tänka i nya banor när det gäller inplaceringen av de utomeuropeiska avsnitten, istället för att avsluta med ett pliktskyldigt appendix om icke-västerländsk litteratur.

Ett annat sätt att underlätta en mer global ansats har varit att avstå från den annars vanliga kapitelindelningen efter epoker, som klassicismen, upplysningen och romantiken. Dessa beteckningar saknar relevans utanför västvärlden, förklarar Håkan Möller.

– Istället är avsnitten uppdelade i tidsblock. Den kronologiska berättelsen avbryts dock på olika ställen av fördjupningsartiklar om litteraturens förhållande till andra konstarter, som film, musik och bildkonst. Också den syn på estetik som uppstod på 1700-talet, då författaren och verket blir viktigare än litteraturens nytta, lyfts fram i en fördjupning.

Även litteraturens förhållande till religionen – som Bibelns respektive Koranens samspel med litteraturen – liksom förhållandet politiken och bokmarknaden har fått särskilda avsnitt.

Dessutom är medieteknologi ett spår som följs genom hela verket, från Mesopotamiens lertavlor, Egyptens papyrus och den kinesiska traditionen att skriva på sköldpaddsskal, till boktryckarkonstens revolutionerande betydelse för litteraturen fram till dagens e-böcker.

En viktig utmaning har varit att hitta en balans mellan tradition och förnyelse, påpekar Håkan Möller. – Somligt innehåll, som tidigare varit självklart, har nu fått maka lite på sig för att ge rum åt annat som tidigare hamnat i skymundan. Ett exempel är 1600-talet som förr brukade framställas som det franskklassicistiska århundradet med manliga dramatiker i centrum. Men det var också en tid av salongskultur som främst bars upp av intellektuella kvinnor. Också det sena 1800-talet, då romanen blev den ledande litteraturform som den ju fortfarande är, var en tid då utvecklingen leddes av kvinnor, både som författare och läsare.

Samtliga verk som finns på svenska anges med svensk titel. I annat fall anges originaltitel samt den svenska översättningen, allt för att underlätta vidare läsning.

Av de 22 medverkande författarna är fyra anställda vid GU och en har disputerat här, förklarar Håkan Möller. – Att hålla samman ett så stort projekt, som löper över sex år, har förstås inneburit en del samordningsproblem. Förlaget Natur & Kultur har varit föredömligt förstående när det gäller tidtabeller som inte hållits och andra svårigheter som alltid uppstår vid komplicerade samarbeten. Ett tag oroade Carin och jag oss för att boken inte skulle bli klar förrän vi båda hunnit gå i pension. Vi är nu mycket nöjda med att ha klarat den tidsramen, dessutom med god marginal.

Eva Lundgren

Fakta

Huvudredaktörer för Natur & Kulturs litteraturhistoria

är Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, och Håkan Möller, professor i litteraturvetenskap vid GU. Förutom redaktörerna medverkar 22 skribenter, varav följande från GU: Åsa Arping, Mats Jansson, Tetz Rooke och Martin Svensson Ekström. Dessutom medverkar Lisa Vikström som disputerat vid GU.