Myndigheter sämre på att svara på frågor från journalister.

Ängsligheten breder ut sig

Skriftliga svar via mejl, eller inga svar alls. Journalister som bevakar akademin och andra myndigheter upplever hur motståndet att låta sig intervjuas, framför allt muntligen, breder ut sig. Hur ska vi förstå detta ängsliga kontrollbehov? Är det något vi får lära oss leva med eller är det rent av ett hot mot demokratin?

”Jag har inte tid just nu, kan du mejla frågorna?” ”Tyvärr, jag är upptagen resten av veckan. Nästa också. Jag svarar på dina frågor via mejl.”

För journalister som bevakar akademi och myndigheter är denna typ av konversation vardagsmat. Det intygar bland andra Anders Jinneklint, chefredaktör på Universitetsläraren. – Att det blir alltmer vanligt hör jag ständigt från våra reportrar. De är förstås frustrerande, man vill ha möjlighet att ställa följdfrågor.

Det ännu sämre alternativet, att man inte får något svar alls, blir också vanligare, menar Nils Funke, journalist och expert på tryck- och yttrandefrihetsfrågor. – Jag får åtminstone fyra, fem samtal per vecka från medier och enskilda medborgare som stött på problem när de försökt komma i kontakt med myndigheter. Detta avspeglas också i JO-beslut och i konstitutionsutskottets rapporter.

Enligt Nils Funke beror det på dålig myndighetskultur som i regel sprids från ledningen. – Ledningen vill ha kontroll över hur verksamheten kommuniceras, vilket hänger samman med hur bidragssystemen är utformade. Universiteten får anslag efter studentantal. För att locka till sig så många som möjligt gäller det att ge en positiv bild av lärosätet. Det skiner också igenom i många policydokument, där det står saker som ”alla anställda är ambassadörer för vår verksamhet”. Att föra in näringslivstänkande i myndighetsverksamheter motverkar rätten till insyn och kravet på att de ska agera objektivt och opartiskt.

Medan antalet journalister blir allt färre, blir kommunikatörerna desto fler. År 2019 satsade exempelvis Göteborgs Stad 500 000 kronor om dagen på kommunikation. Nils Funke tycker att utvecklingen med växande press- och kommunikationsavdelningar är ett stort bekymmer.

Ledningen vill ha kontroll över hur verksamheten kommuniceras …

NILS FUNKE

– Jag ser det som en försämring av demokratin. Genom dessa kommunikationsfilter kan myndighetsledningarna styra informationen. Ytterst drabbar det inte bara enskilda medborgare utan också myndigheterna själva eftersom vi förlorar tilliten till dem.

Magnus Fredriksson, lektor på JMG som nyligen släppt boken Organisationer och kommunikation, vill inte gå så långt som att kalla kommunikatörer för ett problem som skapar tystnad. De kan också tvärtom vara en garant för öppenhet då de förstår kommunikationens värde både ur ett juridiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv.

Samtidigt säger han att det finns tecken på att myndigheter använder dem som grindvakter. – Vår forskning visar att det finns myndigheter som skapat rutiner där frågor utifrån kanaliseras till en kommunikationsavdelning. Frågan är varför myndigheternas ledningar väljer att organisera sin verksamhet på det sättet?

Han ser två förklaringar till den ökade ängsligheten. Den ena har, precis som Nils Funke säger, med olika reformer att göra som gjort universitet och andra offentliga förvaltningar till marknadsaktörer där varumärken, visioner och tanken om ”den kompletta organisationen” importerats från näringslivet.

– Med det kommer begrepp som identitet, kultur och lojalitet. Det förväntas en lojalitet till organisationen istället för till uppdraget. Här kan man också fundera över vad det ensidiga prefektstyre som GU infört fått för konsekvenser på institutionsnivå. Prefekten sätter både din lön och villkoren för ditt arbete. Det gynnar inte direkt viljan att uttala sig offentligt.

Den andra förklaringen rör journalistikens radikala förändringar de senaste 25–30 åren. Konflikt och individfokus har blivit tydligare, vinklingarna grövre och nyanserna färre. Ofta lyfts det sämsta i någons argument istället för det bästa, menar Magnus Fredriksson. – Ansvar förankras inte i verksamheterna utan man vill åt ett personligt ansvarsutkrävande. Det är klart att det uppstår problem när du som tjänsteman möter en journalistik som du känner mindre och mindre förtroende för samtidigt som du ska vara lojal mot organisationen.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan på Humanistiska fakulteten, känner igen utvecklingen. När hon själv gick på Journalisthögskolan i början på 1980-talet var grävande journalistik inte något centralt i utbildningen. – Idag är ”uppdrag granskning” mer eller mindre rutin på alla stora redaktioner och på GU finns en utbildning för grävande journalister. Så jag kan tänka mig att det finns en större vaksamhet från beslutfattares håll. Man vill veta vad journalisten vet innan man själv säger någonting och man skyddar sig med hjälp av press- och kommunikationsavdelningar. – Egentligen är det en paradox. Flödet av kommunikation är massivt och närheten större. Beslutsfattare och politiker twittrar; även om man gör det skriftligt finns där ett muntligt samtalselement. Är det så att man är rädd för att prata i telefon eller har det helt enkelt blivit för mycket kommunikation?

I rollen som dekan försöker hon alltid svara på samtal från journalister, men säger sig samtidigt ha förståelse för att det är lätt att känna sig utsatt. – Med ett chefsuppdrag inom akademin kommer ett starkt krav på dokumentation, redovisning, samordning och möten. Det är väldigt inrutat och tar otroligt mycket tid att fatta, implementera och kommunicera beslut. Så jag känner ibland att jag inte orkar formulera mig så starkt och klart som jag skulle vilja när en journalist hör av sig. Som chef kan jag ju inte alla detaljer på fakulteten.

Risken är stor att man får vad Marie Demker kallar ”tjänstemannasvar” – urvattnade och intetsägande uttalanden som är snidade för att inte skava eller trampa någon på tårna. – Tillvaron är komplex och politiker, beslutsfattare och sådana som jag själv måste bli bättre på att berätta det. Själv försöker jag sprida vidare i vår organisation hur komplicerade fördelningsmodeller och beslutsprocesser är inom universitetet. Fler borde känna till det.

Tillvaron är komplex och politiker, beslutsfattare och sådana som jag själv måste bli bättre på att berätta det.

MARIE DEMKER

Så hur ska folk inom akademin bli bättre på att svara och återkoppla?

– Det är klart att vi med ledningsuppdrag kan föregå med gott exempel. När jag väljer att uttala mig i olika frågor tror jag att det ger en signal att den som vill utan problem kan medverka i media, avslutar Marie Demker.

Text: Lars Nicklason Kollage: Anders Eurén