Har näringslivet kapat forskningspolitiken?

Läser man de senaste decenniernas forskningspropositioner låter det så. Redan deras titlar vittnar om att forskningspolitiken går ut på att styra forskningen mot större ekonomisk nytta. Ett lyft för forskning och innovation (2008) och Forskning och innovation (2012) och Stärkt konkurrenskraft (2016) är några exempel.

Idén att forskning och högre utbildning ska stärka det svenska näringslivet då ökad tillväxt leder till allmänt välstånd och belåtenhet är inte ny. Till skillnad från vad många tror är den till och med äldre än 1990­talets new public management. Åren efter andra världskriget fick den sitt stora internationella genombrott.

I Sverige förknippas denna tid med föreställningen om ”ideologiernas död”. Kampen mellan olika ideologiskt grundade politiska ståndpunkter tycktes överspelad. Den moderna samhällsordningen som exemplifieras av västvärlden i allmänhet och det amerikanska konsumtionssamhället i synnerhet framstod som det enda rimliga alternativet. Med hjälp av forskning och tekniska innovationer skulle man från och med nu effektivisera, optimera och utveckla, och på så sätt öka både konkurrenskraften och välfärden. Det var under denna period, och för detta syfte, som vetenskaplig forskning blev ett centralt samhällsintresse, det samma gäller skapandet av ett effektivt och ändamålsenligt utbildningssystem.

I den senaste svenska forskningspropositionen Forskning, frihet, framtidkunskap och innovation för Sverige (2020) presenterades det återigen som en självklarhet att politiken handlar om att ”förstärka och tydliggöra högskolans ansvar för samverkan” (med näringslivet). Det uttalade målet för den svenska forskningspolitiken är ”att Sverige ska vara ett av världens främsta forskningsoch innovationsländer”, där forskning och högre utbildning leder till ”näringslivets konkurrenskraft”. Forskning beskrivs som en ”investering” som syftar till att skapa ”jobb och hållbar tillväxt i hela landet”.

Det livslånga lärandet som svenska studenter ska ägna sig åt handlar enligt samma politik om att skaffa ”den kompetens som efterfrågas” (av näringslivet). Enligt propositionen är det högskolepolitikens ”syfte att tillgodose arbetsmarknadens behov av högskoleutbildad kompetens i hela landet”. Regeringen investerar i digitala verktyg för att underlätta ”för olika aktörer i utbildningssystemet att förstå näringslivets kompetensbehov” och att utveckla utbildningarnas innehåll därefter.

Att den näringslivsvänliga forskningspolitiken betraktas som en självklarhet snarare än politisk styrning framgår av det faktum att regeringen i samma forskningsproposition säger sig ”främja och värna akademisk frihet i högskolans verksamhet”.

Vad är problemet?

Problemet är den blandning av naivitet och självbedrägeri med vilken universiteten underordnar sig detta tänkande. Eller är det så att rektorer, professorer, lektorer och studenter tycker det är i sin ordning att forskning och högre utbildning styrs av näringslivets behov? Vi undrar, eftersom vi inte hör några protester.

Självklart är det inte möjligt att försvara ”akademisk frihet” med en forskningspolitik som använder finansiering som styrmedel för att effektivisera produktionen av kunskaper som tjänar en tillväxtorienterad och utvecklingsfokuserad samhällsvision. Forskningen som produceras och den högre utbildning som förmedlas i ett sådant system är inte oberoende utan ett redskap för just den kapitalistiska och progressiva politik som motiverar dess finansiering.

Forskningspropositionen gör ingen hemlighet av att ”akademisk frihet” tjänar ekonomiska intressen. ”Fri forskning står inte i motsatsförhållande till tillämpad forskning och innovation”, betonas det där. ”Resultat från den fria forskningen kan leda till tillämpningar och innovation. Starka fria forsknings­ och utbildningsmiljöer attraherar även samarbeten och samverkan med näringslivet.” Fri forskning förväntas inte vara kritisk mot det kapitalistiska projektet. Anledningen till att viss frihet behövs är helt enkelt att det kan vara svårt att förutsäga allt som kan bli till en konkurrensfördel i framtiden. ”Ett framtida hot eller problem kan uppkomma där det inte kunnat förutspås. Regeringen anser därför att det är angeläget att stärka den fria forskningen.”

Ordet ”kritik” förekommer 3 gånger i propositionen och ordet ”kritisk” 17 gånger. En sökning efter ”näringsliv” ger 115 träffar.

Ordet ”kritisk” förknippas med problem i andra länder.

”I många länder är demokratin och det öppna samhället på reträtt och universitets och högskolors roll som en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhället är hotad, liksom möjligheten att fritt utforma forskning och utbildning.”

I Sverige kan sådana hot ”tyckas avlägsna". ”Näringslivet” står i centrum i Sverige. ”Sverige behöver därför fortsatta satsningar på utbildning, forskning och innovation för att utveckla vårt samhälle och näringsliv och skapa fler jobb i hela landet.”

Vad är lösningen?

Lösningen är att låta näringslivet sköta sig självt, inte serva det med statligt finansierad forskning, inte serva det med statligt utbildad arbetskraft, inte förvänta sig att näringslivet ska bidra varken till samhällsutveckling, digitalisering eller omställning ­ men tacksamt glädjas åt det som näringslivet ändå av egen maskin tillför.

Befriad från den börda som det innebär för staten att tjäna näringslivets väl, kan den rikta fokus mot allt det som näringslivet varken kan eller bör ägna sig åt, att främja demokratin till exempel, att göra samhället mer jämlikt och rättvist eller upprätthålla en levande och initierad reflektion kring vad vi egentligen håller på med. Detta sista skulle förslagsvis universiteten kunna ägna sig åt.