von Siegrothska samlingen by Uppsala Auktionskammare

von siegrothska samlingen The von Siegroth Collection onsdag 10 juni 2015

fĂśrsĂ¤ljning av denna katalog sker som en del av klassiska auktionen, onsdag 10 juni, start kl. 12:00.

Gustaf Adolf von Siegroth Den 16 juni 1778 skrev Gustaf Adolf von Siegroth (1725-1802) under den gåvohandling som börjar: ”At för alla tider utmärka den glada dagen, thå för wår Allernådigste Konung Gustaf den III, thet mig i nåder anförtrodde Södermanlands Regimente får den nåden wisa sig, förärar iag till Regimentet, af ren nit och kärlek för Eders Kongl. Majts Krigstienst, at alt framgent nyttia och behålla, under Öfwerstens för Regimentet wård hos sig, the på bilagda förteckning upförde Militariske Böcker, Planer och Ritningar, samt Mathematiske Instrumenter.” Just den dagen hade han alltså haft den stora äran att ta emot ingen mindre än kungen själv. Den egentliga generalmönstringen av regementet skulle visserligen göras ett par dagar senare av hertig Fredrik Adolf, men Gustav III ville dessförinnan med egna ögon se vad Siegroth hade åstadkommit under de sju år han varit chef för Södermanlands regemente. Siegroth var inte bara en man med en imponerande militär utbildning och karriär, han var också en i ovanligt hög grad insiktsfull och framsynt representant för det upplysta och rationella 1700-talet. Eftersom han hade sina kungars förtroende fick han dessutom se merparten av sina planer förverkligade och kunde kröna sin karriär som en av de högsta befälhavarna i Gustav III:s finska krig tio år efter kungens besök vid sitt regemente. Siegroth kom redan i unga år att ”uppwackta Öfverheten” vid hovet; inte minst medverkade han såväl vid det blivande kungaparet Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas bilägersfestligheter på Drottningholm i augusti 1744, som vid mottagandet av kronprins Gustavs (III) gemål Sofia Magdalena på samma slott i oktober 1766 och bilägret inne på Stockholms slott några dagar senare, samt hörde till dem som bar Adolf Fredriks kista från Slottet till Riddarholmskyrkan den 7 mars 1771. När man dessutom vet att han under de sista åren av sitt liv renskrev sina dagböcker, förda under större delen av 1700-talet, till en omfattande ”Lefnadsjournal” kan man fråga sig varför Gustaf Adolf von Siegroth inte blivit en av de mer kända personerna från detta sekel. En del av svaret finns kanske i själva journalen vars innehåll bitvis är väldigt detaljerat och sakligt, men också mestadels ganska torrt. Siegroths egna tankar och åsikter framkommer inte, vare sig om politik, kultur eller andra människor. Det skvaller, inte minst från hovkretsarna, som kryddar andra dagböcker från tiden, lyser helt med sin frånvaro. Ständigt återkommande, noggranna noteringar om resvägar, avstånd och tidsåtgång, som för en dåtida officer var viktig information lättar inte upp texten. Siegroth framställer sig som plikttrogen, ambitiös och energisk, vilket också avspeglas i Daniel Tilas kanske något negativa konstaterande att han under riksdagen 1769-70 agerade med ”obeskrifwelig Siegrothsk enträgenhet”. Det övervägande intrycket är dock att han var en både rättskaffens och sympatisk, för att inte säga empatisk man. Men vem var han då Gustaf Adolf von Siegroth? Och när, var och hur kan han ha förvärvat den samling av ”Mathematiska Instrumenter” som nu bjuds ut på auktion? Hans far, Conrad Gustaf von Siegroth, upphöjdes 1754 till tysk, eller något ståtligare Romersk Kejserlig (!), friherre men släkten var av gammal tysk adel och en förfader hade redan av Gustav II Adolf inkallats som artilleriexpert. En son till honom förvärvade genom giftermål gården Kappsta i Södermanland och den kom, liksom militäryrket, att gå i arv inom släkten Siegroth. Den 11 januari 1725 föddes Gustaf Adolf som äldste son till Conrad Gustaf von Siegroth och hans hustru Christina Gustafva född Fägersköld. Som sig

bör påbörjades den högättade gossens uppfostran och undervisning redan i mycket unga år. En fransk informator, Jean George Gaillard, anställdes för att undervisa i ”skrifvande, räknande, fransyska och tyska, historien och geographien” när Gustaf Adolf var sex år och hans bror Carl Ludvig bara fem. Gaillard, som lämnade pojkarna först då de skulle flytta till Uppsala 1740, kom uppenbarligen att betyda mycket för dem. I sin journal beklagar Gustaf Adolf von Siegroth att han inte hann bjuda in Gaillard att tillbringa sin ålderdom i lugn och ro på någon av hans gårdar.

Skolår i Sverige Vid nio års ålder utnämndes Gustaf Adolf till volontär vid livregementet till häst och när han samma år tillsammans med sin bror besökte fadern, som deltog i riksdagen i Stockholm, utrustades pojkarna med såväl uniformer som värjor. Under Stockholmsvistelsen fick de lektioner i både fäktning och dans, och kunde göra debut vid hovet där de presenterades för kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y. När Gustaf Adolf var tretton år utnämndes han till hovjunkare och började mer regelbundet ”uppwakta Öfverheten” så snart han befann sig i Stockholm. Gaillard hade de sista åren fått sällskap av svenska informatorer som undervisade bröderna Siegroth i latin och naturvetenskap samt lärde dem spela flera instrument. De var därför väl förberedda när de år 1740 skrevs in vid Uppsala Universitet. Där deltog de i både privat och offentlig undervisning, besökte såväl professorer som landshövdingen och ärkebiskopen och umgicks med andra adelsmän, ”… som Gref. Lagerberg, Dyben, Gyllenstierna, Baroner Ribbing, Wranglar, Adelswärdar, Örnschiöldar… ”. År 1743 ansåg Conrad Gustaf von Siegroth att sönerna fullbordat sina studier och ordnade kanslisttjänster åt dem vid ”Stora Cantzeliet” Kanslikollegiet. Brodern Carl Ludvig kom därefter att fortsätta på ämbetsmannabanan, framför allt som diplomat. Den då artonårige Gustaf Adolf hade en idé om att hovtjänsten var den ”kortaste och säkraste vägen till upkomst”, men den delades inte av fadern. Under de följande åren kom Gustaf Adolf därför att arbeta som kanslist på dagarna, uppvakta vid hovet på kvällarna samt exercera vid Kungl. Livgardet och studera fortifikation som volontär vid Fortifikationen på lediga stunder. Sommaren 1744 var det tänkt att Siegroth skulle ingå i Carl Gustaf Tessins svit som reste till Berlin för att hämta den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika, men han fick inte tjänstledigt från sin kanslisttjänst. Den 3 augusti noterade han ändå ”köpte iag mig en sidentygsklädning tillika med andra grannlåts behofver til Bilägret” och under de följande veckorna var han engagerad i inbjudningar, uppvaktning och annan tjänstgöring i samband med den stora kungliga högtiden på Drottningholm.

Praktik i franska armén När den tjugoårige Gustaf Adolf på allvar skulle inleda sin bana som militär fanns ingen officersutbildning i Sverige, varför han sökte och fick kungligt tillstånd att gå i utländsk tjänst. Under åren 1740-48 utkämpades det österrikiska tronföljdskriget nere på kontinenten, i vilket ett femtiotal svenska officerare deltog, vanligtvis på fransk sida. Siegroth fick sin första befattning i regementet Royal Suédois, för att senare tjänstgöra under Axel von Fersen d.ä. i det av honom uppsatta regementet Royal Allemand. Under åtta år i fransk tjänst hann Siegroth delta i fyra fälttåg, ett otal slag och träffningar samt två belägringar. Han steg i graderna och fick vitsordet ”utmärkt snille och tapperhet”.

Foto: SPA. Gustaf Adolf von Siegroth (1725-1802), oljemålning av Fredrik Brander (1705-1779).

Av Siegroths dagboksanteckningar framgår med all tydlighet hur lite tid man verkligen stred aktivt. I långa perioder låg arméerna förlagda i städer vars invånare inte var förtjusta över de ovälkomna gästerna, som inte bara konkurrerade om den begränsade tillgången på livsmedel utan också förde med sig smittsamma sjukdomar. Under den tiden förväntades man ägna sig åt tröstlös garnisonstjänst, det vill säga vaktgöring, exercis, parader och gudstjänster. Man anar hur illa både manskap och officerare for periodvis. Lyckligtvis fanns åtminstone för de senare ljuspunkter som middagar på värdshus då officerare från fiendearméerna skålade med varandra eller utflykter till badsjöar i det vackra landskapet för att slippa den outhärdliga värmen i garnisonsstaden. Då flödade både champagne och bourgognevin, och som söt avslutning likören Parfait d’Amour! Apropå amour – naturligtvis ägnade sig de unga officerarna också åt kärleksäventyr som ibland fick oönskade följder, men även i det sammanhanget framstår Siegroth som ovanligt medkännande och ansvarstagande.

Fritidssysselsättning, fortbildning och förvärv Den tid hans förband låg i garnison ägnade den ambitiöse Siegroth främst åt att ytterligare förkovra sig på olika sätt. Lektioner i att måla på koppar och att spela harpa kan betraktas som hobbyverksamhet, medan han byggde på yrkeskunskapen de timmar han ”ständigt och flitigt occuperade

mig, dels med militairisk lecture, dels relationers och planers förfärdigande och författande”. Det finns också ett flertal noteringar om inköp av just böcker och kartor under åren utomlands. Av större intresse för den samling föremål som nu skall auktioneras ut är dock Siegroths sysselsättning och studier under våren 1746, då hans regemente låg i garnison i staden Landau och det tycktes råda viss stiltje i krigföringen. ”I Landau var en mycket erfaren Ingenieur benämnd Decomb, hos honom tilbragte iag hwar dag minst et par timmar om eftermiddagarna, wäl ock någon gång då tilfäle gafs, af honom tog iag lexion i alt hwad till fortification hörde, jemwäl i ritande och situationers aftagande ute på fältet, hwarföre iag kiöpte mig Landtmätare tafla och alla nödiga Instrumenter…” Även om det inte framgår, kan man förmoda att Siegroth köpte dessa ”nödiga” instrument direkt av ingenjör ”Decomb” eller genom hans förmedling. Dennes högst sannolika släktskap, kanske rent av son eller sonson till den Benjamin de Combes som ett halvt sekel tidigare kallade sig ”ingenieur du Roy” hos ingen mindre än Solkungen är därför spännande. de Combes den äldre verkade under och tillsammans med Ludvig XIV:s främste militäringenjör Vauban, som byggde och förbättrade befästningarna runt inte mindre än 300 städer, däribland Landau.

Hovmannen Siegroth Hösten 1746 deltog Siegroths regemente i den framgångsrika belägringen och stormningen av Namur, varefter han reste hem till Stockholm där han visade upp sina egenhändigt utförda ritningar och kartor för Fredrik I som raskt utnämnde honom till kammarherre. På väg tillbaka till krigsskådeplatserna i mars 1747 passerade Siegroth Berlin där han blev presenterad för Fredrik II ”den Store” av Preussen och innan han återvände till Sverige 1752 besökte han Paris och Versailles. I sin journal beskriver han en ”levée” hos Ludvig XV, samt hur han spatserade såväl i Spegelgalleriet som i ”den präktiga trädgården” och betraktade slottet ”af låg byggnad, ganska vidlyftigt, men ej just något underwärck”.

Giftermål och jordbruk Återbördad till fäderneslandet kunde han fortsätta sin militära karriär som major vid Kalmar regemente, vilket var lämpligt eftersom han förvärvat gården Strömstorp i Småland. Hans far tyckte att det nu var hög tid för den äldste sonen att gifta sig, och föreslog lämpliga fröknar ur förmögna familjer. Innan Siegroth med sitt regemente lämnade Sverige för att delta i det pommerska kriget, hade han gjort sin far till viljes och förlovat sig med den unga Mariana Gustafva Mackleer. Väl hemma igen från det föga ärofulla kriget, då Siegroth till och med tagits som krigsfånge, firade han sitt bröllop med Mariana och tog itu med upprustningen av Strömstorp. När han i slutet av 1760-talet låtit bygga nya hus, anlägga en park och plantera 170 fruktträd, nyodla åtskilliga tunnland åkerjord och utvidga betesmarkerna samt anlägga järnbruk, sågar och kvarnar sökte han tillstånd hos landshövdingen att få kalla gården Marianalund efter sin hustru. Av Siegroths gård blev med tiden den välmående köpingen Mariannelund, kanske mest känd för att Emil i Lönneberga besökte doktorn där och hissade upp sin lillasyster Ida i flaggstången för att hon skulle kunna se den.

Den initiativrike regementschefen Inom det militära fortsatte Siegroths karriär med nya titlar och befattningar. Under en kort sejour som chef för Jämtlands ickeberidna dragonregemente lät han, inspirerad av af Chapmans skärgårdsflotta,

jämtarna lära sig att embarkera, debarkera och stiga i land från båtar i Storsjön. Bara ett år senare kunde han 1771 byta till sig Södermanlands regemente, i det landskap där hans släktgård Kappsta låg. Det är nu Siegroth tar ett flertal framsynta initiativ som under lång tid skulle gynna både officerare och manskap vid hans regemente, såsom god sjukvård med ”ambulerande sjukhus”, den enskilda kassan som finansierade regementsmusiken samt skaffade regementet en permanent övningsplats, centralt placerad mitt i landskapet där flera vägar möttes vid Lilla Malma kyrka. Vid Malma hed, som övningsplatsen kallades, lät Siegroth uppföra ett flertal byggnader och ansökte om fristadsrättigheter hos Gustav III, som dock bara lät orten bli en friköping, vilken Siegroth helt logiskt döpte till Malmköping. Torsdagen 16 juni 1778 kom så Gustaf III till Malma hed på besök och Gustaf Adolf von Siegroth kunde med kungens bifall och i hans närvaro underteckna gåvobrevet med en förteckning över böcker, ritningar och planer samt ”Mathematiske Instrumenter: 1 astrolabium utj sitt behörige Foutral; Mathematiska Instrument utj et foutral hörande till Astronomien; Dito utj et Foutral bestående af Transporten, Crumcircel, Cerclar, Stiften dertill med mera.” Siegroths avsikt och önskan var att gåvan skulle komma till användning för de unga officerare inom regementet som ville förkovra sig samt, inte minst, som undervisningsmaterial i den militärakademi han med Gustav III:s godkännande kunde starta 1782. Akademin med av Siegroth handplockade lärare ägde bestånd fram till 1788 då man fick uppbrottsorder för att delta i det finska kriget. När kriget var över och det starkt decimerade regementet återvände hade man andra prioriteringar än kvalificerad utbildning. Siegroth, som under kriget varit en av de främsta befälhavarna och fört befäl över 7.000 man, var skadad och umgicks med planer på att begära avsked. När Gustav III fick kännedom om detta skrev han den 16 mars 1792 ett brev till Siegroths hustru i vilket han berömde makens långa och trogna tjänst samt gav honom rätt att dra sig tillbaka. Det var kanske det allra sista brev Gustav III undertecknade. Samma kväll besökte han den ödesdigra maskeradbalen. När Siegroths avsked formellt beviljades den 11 maj var dokumentet undertecknat av hertigen-regenten Karl.

Stina Odlinder Haubo

Litteratur och källor: Wilhelm Odelberg, ”Gustaf Adolf von Siegroth och hans tid” ingår i: Kungl Södermanlands regemente under 350 år, Strängnäs 1977. Ann Gillberg och Lena Nordström, ”Regementschefen som älskade böcker : Gustaf Adolf von Siegroth och hans innehållsrika bibliotek” ingår i Meddelanden från Krigsarkivet 30, Stockholm 2009. Kungliga biblioteket: Gustaf Adolf von Siegroths ”Lefnadsjournal”. Krigsarkivet: GA Siegroths samling.

Gustaf Adolf von Siegroth On June 16, 1778 Gustaf Adolf von Siegroth (1725-1802) signed a deed of donation, which begins: ”To commemorate for all times that happy day, when the Södermanland regiment, graciously entrusted to me, had the honor to present itself to our Most Gracious King Gustavus III, I present to the Regiment, of pure zeal and love for Your Royal Majesty’s army, the Military Books, Plans and Drawings, as well as Mathematical Instruments, entered on the attached list.” On just that day, he had thus enjoyed the great honor of receiving no less than the King himself. The actual inspection of the regiment was actually set to occur a few days later by Duke Fredrik Adolf, but prior to this King Gustav III wanted to see with his own eyes what Siegroth had accomplished during his seven years in charge of the Södermanland regiment. Not only was Siegroth a man with an impressive military training and career; he was also an exceptionally well-informed and far-sighted representative of the enlightened and rational 18th century. Having the confidence of his kings, he got to see most of his plans realized, and was able to crown his career as one of the top commanders of King Gustav III’s Finnish war ten years after the King’s visit to his regiment. Already in his youth, Siegroth came to pay his respect to the court; not least, he appeared both at the wedding ceremonies of the future royal couple Adolf Fredrik and Lovisa Ulrika at Drottningholm Palace in August 1744, the reception of Crown Prince Gustav’s (III) consort Sophia Magdalena at the same palace in October 1766, and the wedding ceremonies at the Royal Palace in Stockholm a few days later. Furthermore, he was among those who carried King Adolf Fredrik’s coffin from the palace to the church Riddarholmskyrkan on March 7, 1771. Considering the fact that, during the last years of his life, he made fair copies of his journals, which he had been writing during most of the 18th century, resulting in a comprehensive biography, one may ask why Gustaf Adolf von Siegroth has not become one of the more famous persons from this century. Perhaps, part of the answer lies in the journals themselves, which contents is very detailed and factual, but also, for the most part, fairly dull. Siegroth’s own thoughts and opinions on politics, culture, or on other people, are not presented. The gossip, not least from the court circles, that vitalizes other journals of the period, is completely absent. The numerous meticulous notes about itineraries, distances and travelling time – important information for an officer of the era – do not facilitate the text. Siegroth presents himself as a dutiful, ambitious and energetic man – qualities also expressed in Daniel Tilas, maybe somewhat negative, finding that Siegroth, under the Riksdag of 1769-70, acted with ”indescribable Siegrothian insistence”. The overall impression is that he was an honorable and likable, even empathetic man. But who was he then, Gustaf Adolf von Siegroth? And when, where and how may he have acquired the collection of ”Mathematical Instruments” which now will be sold at auction. In 1754 his father, Conrad Gustaf von Siegroth, was elevated to a German baron, or, more magnificently, baron of the Holy Roman Empire, but the family was of ancient German nobility and an ancestor had already been enrolled by the King Gustavus Adolphus as an artillery expert. One of the sons of this ancestor acquired by marriage the estate Kappsta in Södermanland and it came to be passed on

within the Siegroth family by descent, as did the military profession. On January 11, 1725 Gustaf Adolf was born as the eldest son of Conrad Gustaf von Siegroth and his wife Christina Gustafva, born Fägersköld. The high-born boy’s upbringing and education started, as one could expect, already at a very young age. A French tutor, Jean George Gaillard, was hired to teach ”writing, counting, French and German, history and geography” when Gustaf Adolf was six years old and his brother Carl Ludvig only five. Gaillard, who left the boys only when they moved to Uppsala in 1740, obviously meant a lot to them. In his journals, Gustaf Siegroth regrets that he did not have time to invite Gaillard to spend his old age in peace and quiet on one of his estates.

School in Sweden At the age of nine Gustaf Adolf was appointed to volunteer at the Mounted Lifeguard, and the same year, when he and his brother visited their father, who took part in the Riksdag (the Swedish Parliament) in Stockholm, the boys were equipped with both uniforms and swords. During the visit to Stockholm they received lessons in both fencing and dance, and made their debut at the court, where they were introduced to the royal couple King Frederik I and Queen Ulrika Eleonora. At the age of thirteen, Gustaf Adolf was appointed valet de chambre and started more regularly to”wait on the lords” each time he was in Stockholm. Gaillard had for the last few years been joined by Swedish tutors, who taught the brothers Siegroth Latin and science, and also how to play several instruments. Hence, they were well prepared when in 1740 they enrolled at the University of Uppsala. In Uppsala they participated in both private and public education, visited both professors as well as the governor and the archbishop, and socialized with other nobles, ”... as Counts Lagerberg, Dyben, Gyllenstierna, barons Ribbing, Wrangels, Adelswärds, Örnschiölds ... ”. In 1743 Conrad Gustaf von Siegroth decided that his sons had completed their studies, and thus arranged for them appointments as clerks at the Royal Chancellery. Gustaf Adolf’s brother Carl Ludwig would continue his career in the Civil Service, mainly as a diplomat. The by then eighteenyear-old Gustaf Adolf had the idea that serving at the court would be the ”shortest and safest route to ascent”, but this idea was not shared by his father. As a result, during the following years Gustaf Adolf would work as a clerk in the day, wait at the court in the evenings, as well as drill at the Royal Lifeguard and study fortification in his spare time. In the summer of 1744, Siegroth was supposed to be part of the suite following Carl Gustaf Tessin to Berlin to retrieve the Prussian Princess Lovisa Ulrika, but he did not get leave from his post at the Chancellary. On the 3 of August, he nevertheless noted, ”I bought myself a silk dress and other finery, needed for the wedding ceremonies”, and during the weeks to follow he was engaged in receptions, waiting and other duty in connection with the great royal feast at Drottningholm Palace.

Practicing in the French army When the twenty-year-old Gustaf Adolf was supposed to begin his career as a military officer, there was no officer’s training in Sweden, so he sought and received royal permission to go into foreign service. During the years 1740-48 the War of the Austrian Succession was fought on the continent, in which about fifty Swedish officers took part, mostly on the French side.

Photo: SPA. Gustaf Adolf von Siegroth (1725-1802), painting by Fredrik Brander (1705-1779).

Siegroth got his first appointment at the regiment Royal Suédois, and later served under Axel von Fersen the Elder at his regiment Royal Allemand. Under the eight years in French service, Siegroth participated in four campaigns, innumerable battles and skirmishes, as well as two sieges. He rose in rank and got the judgment ”excellent genius and bravery.” Siegroth’s journal entries very clearly show what small an entity of time which was actually devoted to active fighting. For long periods, the armies were stationed in towns whose residents were not very fond of the uninvited guests: not only did they compete for the limited supply of food, but they also brought with them infectious diseases. During that time, officers were expected to engage in dreary garrison duty, that is, guard duty, drill, parades and church services. One senses how badly both men and officers fared periodically. Fortunately, there were, at least for the latter, bright spots, such as dinners at the inns, where officers from enemy armies would toast each other, or excursions to the lakes in the beautiful countryside to escape the unbearable heat in the garrison town. Both champagne and Burgundy wine flowed, finishing with the sweet liqueur Parfait d’Amour! Speaking of amour - of course the young officers also devoted themselves to amorous adventures, sometimes with undesirable consequences, but even in that context Siegroth appears unusually compassionate and responsible.

Leisure, further training and acquisitions When his unit was in garrison, the ambitious Siegroth primarily devoted himself to further improvement of knowledge and abilities. Lessons in painting on copper and playing the harp can be considered a hobby, while he developed his professional expertise, ”constantly and diligently occupying myself both with military reading and with writing and planning.” There are also a number of notes on purchases of books and maps during the years abroad. As for the collection of objects that now will be sold at auction, Siegroth’s work and studies during the spring of 1746 are of greater interest. By this time, his regiment was in garrison in the town of Landau and there seemed to be some lull in warfare. ”In Landau was a very experienced engineer named Decomb, with him I spent every day at least a couple of hours in the afternoons, and at times when given the opportunity, by him I took lesson in everything belonging to fortification, as well as in drawing and relating situations in the field, why I bought a land surveyor’s plain table and all necessary instruments, we took also, except more Situations, the lines from Germersheim to Landau, which are all among my military drawings and from those I drew that year, which discerns how diligently I used my time and continued until autumn when we marched from Landau”.

Although not explicit, one can assume that Siegroth bought these ”needed” instruments directly from engineer ”Decomb” or by his mediation. The highly probable kinship of the latter with Benjamin de Combes - perhaps he was even his son or grandson - who half a century earlier called himself ”Ingenieur du Roy” of no less than King Louis XIV, is exciting. de Combes the Elder worked under and together with Louis XIV’s chief military engineer Vauban, who built and improved the fortifications around no less than 300 cities, including Landau.

Siegroth the courtier In the Autumn of 1746, Siegroth’s regiment participated in the successful siege and storming of Namur, after which Siegroth traveled to Stockholm where he showed his drawings and maps to King Frederick I, who promptly appointed him a chamberlain. On his way back to the battlefields in March 1747, Siegroth passed through Berlin, where he was introduced to Frederick II ”the Great” of Prussia, and before he returned to Sweden in 1752, he visited Paris and Versailles. In his journals, he describes a ”levée” of Louis XV, and how he strolled in both the Mirror Gallery and in ”the magnificent garden” and watched the palace, ”lowly-built, rather circumstantial, but hardly a miracle”.

Marriage and agriculture Back home, he could continue his military career as a Major at the Kalmar regiment, which was appropriate, since he had acquired the estate Strömstorp in Småland. His father thought that it was now high time for the eldest son to get married, and suggested appropriate young ladies from wealthy families. Before Siegroth left Sweden with his regiment to participate in the Pomeranian War, he had humoured his father and gotten engaged to the young Mariana Gustafva Mackleer. Back home again from the inglorious war, in which Siegroth got taken as a prisoner of war, he celebrated his wedding with Mariana and dealt with the restoration of Strömstorp. In the late 1760s, having built new houses, laid out a garden, planted 170 fruit trees, reclaimed numerous acres of farmland, expanded pastures, as well as having erected ironworks, saws and mills, he sought the governor’s permission to rename the estate into Marianalund, after his wife. Siegroth’s estate in time developed into the prosperous market town Mariannelund, perhaps best known for Astrid Lindgren’s Emil going there to visit the doctor, and hoisting his little sister Ida up the flagpole so she could see it.

The enterprising regimental commander In the military Siegroth’s career continued, with new titles and positions. Inspired by af Chapman’s archipelago fleet, during a brief spell as commander of Jämtland nonmounted dragoon regiment, he got the soldiers to learn how to embark and disembark from boats in the Storsjö lake. Just a year later, in 1771, he was able to switch to the Södermanland regiment in the region where his family estate Kappsta was situated. Now, Siegroth comes up with several far-seeing initiatives, from which both officers and men in his regiment would benefit for a long time, such as good health care with ”ambulatory hospitals” and the separate cashbox that funded regimental music. Furthermore, he got the regiment a permanent training ground, centrally located at Lilla Malma church, where several roads met. At Malma moor, as the training ground was called, Siegroth erected several buildings and applied for town privileges to King Gustav III, who, however, let the place become a köping (a trading town lacking town privileges). Siegroth logically named the köping Malmköping. On Thursday, June 16, 1778, Gustav III finally visited Malma moor, and Gustaf Adolf von Siegroth could, with the king’s consent and in his presence, sign the deed of donation with a list of books, drawings and plans, and ”Mathematiske Instruments: 1 astrolabe in its original case; Mathematical Instruments in a case related to Astronomy; Ditto in a case, consisting of Protractor, Caliper, Circles, to them belonging Pins and more.” Siegroth’s intention was that the gift would be useful for young officers in the regiment, wanting to improve themselves and, not least, as teaching material in the Military Academy, which he with King Gustav III’s approval was able to start in 1782. The Academy with its teachers, hand-picked by Siegroth himself, was in function until 1788, when it got marching orders for the Finnish War. When the war was over and the much decimated regiment returned, qualified education was no longer a priority. Siegroth, who had been one of the main commanders during the war, and commanded more than 7000 men, was injured and considered resigning. Having learnt of this, on March 16, 1792 King Gustav III wrote a letter to Siegroth’s wife in which he praised her husband’s long and faithful service, and gave him the right to withdraw. It was perhaps the very last letter that King Gustav III signed. The same evening he visited the ill-fated masquerade ball, where he was shot. When Siegroth’s resignation was formally granted on May 11, the document was signed by the Duke Regent Charles.

Stina Odlinder Haubo

Literature and sources: Wilhelm Odelberg, ”Gustaf Adolf von Siegroth och hans tid”, included in: Kungl Södermanlands regemente under 350 år, Strängnäs 1977. Ann Gillberg and Lena Nordström, ”Regementschefen som älskade böcker: Gustaf Adolf von Siegroth och hans innehållsrika bibliotek”, included in Meddelanden från Krigsarkivet 30, Stockholm 2009. Royal Library: Gustaf Adolf von Siegroth’s ”Lefnadsjournal” (Journals). Military Archives: GA Siegroth’s collection.

von Siegrothska samlingen Den så kallade von Siegrothska samlingen donerades enligt gåvobrev 1778 av dåvarande generalmajoren och sedermera generallöjtnanten Gustaf Adolf von Siegroth till ”Regimentet” [Kungl. Södermanlands regemente]. Donationen användes i undervisningen vid den till regementet knutna krigsakademin som Siegroth låtit inrätta. Donationen skedde uttryckligen till regementet och inte till Kungl. Maj:t och kronan (svenska staten). Gåvobrevet stadfästes av Gustaf III. Den till Södermanlands regemente knutna militärakademin upphörde de facto 1788 (formellt 1805). Kungl. Krigskollegium begärde som en följd att föremålen i den von Siegrothska samlingen skulle överföras till Kungl. Krigsakademin (Kungl. Krigsskolan). Detta avvisades dock av Kungl. Maj:t som i ett kungl. brev den 12 oktober 1805 konstaterade att föremålen var donerade till Södermanlands regemente och dess officerare och inte till Kungl. Maj:t och kronan. Vartefter föremålen i den von Siegrothska samlingen blev övertaliga och otidsenliga och inte längre kunde användas för den militära undervisningen eller på annat sätt i regementets verksamhet utrangerades de och överlämnas till den så kallade Gemensamma (Enskilda) kassan vid regementet (Södermanlands regementes officerskassa). Den Gemensamma kassan sålde under senare delen av 1800-talet vissa föremål som övertagits från den till Södermanlands regemente knutna militärakademin, bland annat medaljer. De otidsenliga vetenskapliga instrumenten behölls däremot som traditionsföremål då de vid denna tid inte ansågs ha något större ekonomiska värde. De har tills regementets nedläggning förvarats på regementets officersmäss. Då Södermanlands regemente lades ned vid utgången av 2005 och officerskassan som en följd avvecklades, överlät kassan traditioner, handlingar, medel och inventarier, bland annat de kvarvarande föremålen i den von Siegrothska samlingen, till Kungl. Södermanlands regementes officerares kamratförening, som är den association som nu säljer vissa av föremålen på auktion. Vissa föremål kommer kamratföreningen att behålla, bland annat von Siegroths arkiv och bibliotek. Detta är sedan 2006 deponerat i Riksarkivet (Krigsarkivet). Den i von Siegrothska samlingen ingående Teodoliten som nu säljs på auktion var 2008 utlånad av kamratföreningen till Nationalmuseum för utställningen “Tidens form”. Litteratur: Henricsson (red.): Kungl. Södermanlands regemente under 350 år, s. 174. Leijonhufvud: Kungl. Södermanlands regementes historia 1771-1915, s. 129.

The von Siegroth Collection The von Siegroth Collection was donated 1778 by Major General Gustaf Adolf von Siegroth, later Lieutenant General to the “Regimentet” (the Royal Södermanland Regiment). The objects of the donation were used at the Military Academy at the Regiment, an institution set up by von Siegroth. The Regiment and not the Swedish Crown was the beneficiary of the donation. The deed of donation was accepted by King Gustaf III. The Military Academy at the Södermanland Regiment was closed down de facto in in 1788 (formally in 1805). The Royal Board for Military Administration (Kungl. Krigskollegium) consequently ordered that the objects of the Siegroth Collection should be transferred to the central Royal Military Academy (Kungl. Krigsakademien). The request was refused by the King who in an official letter of October 12th 1805 remained that the objects were donated to the Södermanland Regiment and its officers and not to the Crown. Whereupon the objects in the von Siegroth Collection became outdated and of no practical use for the military education, they were discarded and transferred to the Officers Club of the Regiment (Gemensamma/Enskilda kassan). During the later part of the 19th Century some of these objects, among other things medals, were sold by the Officers Club. The outdated scientific instruments were however kept as ”objects of tradition”, as they at the time were considered to be of no evident economic value. They have until the Regiment was closed down been kept at the officers’ mess. When the Södermanland Regiment was closed down at the end of 2005 and the Officers Club of the Regiment winded up, the Club transferred traditions, documents, means and effects, among other things the remaining objects in the von Siegroth Collection to the Association of former Officers of the Royal Södermanland Regiment, which is the association now disposing of some of the objects at auction. Some objects will be kept by the association, such as the von Siegroth archive and library. The archive and library are since 2006 deposited with the National Archives of Sweden (its Military Division). The Theodolite from the von Siegroth Collection now being sold at auction, was in 2008 on loan from the Association of the former Officers to Nationalmuseum for its the exhibition “Tidens form”. Literature: Henricsson (ed.): Kungl. Södermanlands regemente under 350 år, p. 174. Leijonhufvud: Kungl. Södermanlands regementes historia 1771-1915, p. 129.

259. Teodolit Bayern, 1500-tal. Förgylld och försilvrad mässing, delvis emaljerad. Signerad och daterad ”HOC OPVS FECIT VDVLRICVS SCHNIEP DE MONACO ANNO *1566*” [Detta arbete är gjort av Ulrich Schniep från Munchen år 1566]. Cirkulär bas med kompass och en vikbar gradskiva med alidade, kombinerad med solur. Rikt graverad med skalor, astronomiska tecken och stadsnamn. Total höjd: 13‑17. Ø 15. Theodolite. Bavaria, 16th century. Gilt and silvered brass, partly enamelled. Signed and dated ”HOC OPVS FECIT VDVLRICVS SCHNIEP DE MONACO ANNO *1566*” [This work is made by Ulrich Schniep of Munich in the year 1566]. Circular base with compass and a foldable, hinged dial and alidade, combined with sundials. Richly engraved with scales, zodiacal signs, city names and fretwork. Height in total: 13‑17 cm. Diameter: 15 cm. / 3.000.000 - 4.000.000 / / 2 321.000 - 427.000 / Utställd: Nationalmuseum, Tidens form, Stockholm, 24 april - 19 oktober 2008, kat. nr. 374. Litteratur: Micael Ernstell och Lena Holger (red.), Utställningskatalog ”Tidens form”, Nationalmuseum, Stockholm 2008, omnämnd s. 46 och 171, avbildad s. 47. Exhibited: The National Museum of Fine Arts (Nationalmuseum), Faces of time, Stockholm, April 24 - October 29, 2008, cat. no. 374. Literature: Micael Ernstell och Lena Holger (red.), Exhibition catalogue ”Tidens form”, The National Museum of Fine Arts (Nationalmuseum), Stockholm 2008, mentioned p. 46 and 171, illustrated p. 47.

Theodolite, Ulrich Schniep 1566 In the 16th century, astronomy and cartography went through rapid technical advancements. Previous instruments, such as astrolabes and various quadrants, were limited in precision and application, and theoretical innovations were yet to be made. Many of these were of oriental or Moorish origin, such as the torquetum – probably invented by Jabir ibn Aflah of Seville (ca. 1100–1150). These were later adapted to a European setting, and the torquetum became a prototype for the instruments referred to as planimetrum or polimetrum, by Peter Apian (1495-1552), Martin Waldseemüller (1470-1522) and later Gemma Frisius (1508-1555). Frisius also made theoretical progress by inventing the technique of triangulation, published in his pamphlet Libellus de locorum describendum ratione [Booklet concerning a way of describing places] of 1533. This technique makes it possible to survey an area of land by measurements taken from two points a known distance apart and a third reference point. That third point might be a natural feature of the landscape or some other distinguishable subject. Via Euclidean geometry, given two angles of a triangle and the length of one side, the remaining sides and angles could be computed through trigonometry. This principle could be employed to measure large areas by establishing a geodesic chain of triangles mapping out the landscape. A theodolite is specially constructed for this purpose. The earliest is considered to be an instrument acquired 1560 by Landgrave Wilhelm IV (1532-1592) in Kassel, although it was described as an ‘azimuth quadrant’ at the time. Its primary use was in fact for astronomy, rather than for land surveying, but the principle of one instrument precisely measuring angles in two planes was established. The present instrument, henceforth referred to as the Siegroth theodolite, belongs to this category of altazimuth instruments. As described above, the function of theodolites was not completely established in the 1560s, and was still subjected to experimental designs. The two foldable sundials at the side of the alidade mount are an example, and no other examples of similar combinations are yet found. Its main purpose was, however, to allow triangulations, but it could be used for numerous other calculations. We can deduce that the Kassel instrument was aimed at astronomical use as well, due to the many engraved references to celestial and astronomical bodies. The Siegroth theodolite is one of a few known of this type. There is a somewhat later example from the workshop of Erasmus Habermel dated 1588 (in the collection of the Bayerische Akademie der Wissenschaften, Munich, Deutsches Museum, inv. no. 1687), and another “precise triangulation instrument” by Jost Bürgi (lat. Iost Byrgi, 1552-1632) from 1609. He made it for the Duke of Hessen, and it is today in Kassel. A similar theodolite by Victor Starck of 1633 is found in the Matematisch-Physikalischer Salon, Staatliche Kunstsammlung Dresden (inv. no. C III f7).

Description

The maker

The theodolite consists of a graded base with a compass, a hinged latticed dial that turns along the vertical axis, and an alidade (sight) fitted to the centre of the dial. All parts are richly engraved, and the entire theodolite folds flat for storage or transportation.

Ulrich Schniep (active 1545-1588) is first noted as an artisan in Munich in 1545, coming from the small town of Wiesensteig, west of Augsburg. From 1554, he became a Munich bürger and was from 1556/57 contracted by the princely court of Albrecht V (1528-1579) as “Uhr- und Kompastmacher” [clock and compass maker] until his death in 1588. He made several contributions to the Munich Kunstkammer, and was highly regarded by Albrecht as well as by foreign envoys. The Milanese agent Prospero Visconti ordered two torqueta by Schniep 1574 while describing him as “maestro molto eccellente”.

The top of the base is oriented around the four cardinal points (Nord, Sud, West, Ost) with 32 subdivisions by name and black enamelled indicators. Along the circumference, scales indicating hours (two semicircles I-XII) and degrees (four quadrants of 90° each) with 0° and I starting at ORIENS and OCIDENS respectively. In the centre is a compass for aligning the horizontal base north to south. A now-lost adjustment screw allowed for fine-tuning the compass in degrees to accommodate magnetic variances. The underside of the base has an engraved circular table “TABVLA LATITVDINIS REGIONUM” of 74 cities with corresponding latitudes (in “GRAD” and “MINVT”, degrees and minutes). Circumscribed by the table is the signature “HOC OPVS FECIT VDVLRICVS SCHNIEP DE MONACO ANNO *1566*”, which corresponds with signatures on major Schniep pieces already from 1555 and onwards. His minor works are often signed “U. Schniep”, “VLRICVS SCHNIEP”, “Udalricus Schniep” or, most commonly, just ”VS”. The dial is graded with three scales: hours – in roman numerals, degrees – “GRADVS LATIDVDINIS SVPER HORIZONTEM”, the angle of the sight in degrees 90° (“Eleuat. poli”)-0-30° with 0 in zenith, and “Scala altimetre” subdivided into “VMBRA RECTA” (1-24) and “VMBRA VERSA” (24-1) at 45°. The scales are read simultaneously through three pierced windows with central indicators, under which there are two foldable flaps revealing sundials. A suspended plumb bob ensures that the theodolite is placed absolutely upright in order to deliver accurate readings. The alidade originally had alignment markers (dioptres) at each end, which are now lost.

In his book Deutsche und Niederländische Astronomische Instrumente des 11.18. Jahrhunderts, printed in 1956, Ernst Zinner lists the known works of Ulrich Schniep. This instrument is not included under 1566, which lists a pocket sundial, a foldable stardial and moondial, an equatorial Sifferblatt, and a compass (now in Grünes gewölbe, Dresden), but Zinner mentions that in that year, Schniep received 40 Gulden from Emperor Maximilian II (1527-1576) as payment for a “künstlisches Instrument” [an artistic instrument]. Maximilian II was the Holy Roman emperor from 1564 until his death in 1576, and the brother-in-law of Albrecht V. He preceded his son Rudolf II (1552-1612) in Prague, who came to be the most noted collector and patron of his time. To set the 40 Gulden in context, we have some comparative data. Schniep received, while in the service of Albrecht V, a yearly stipend of 25 Gulden. He was additionally compensated for any spectacular or extraordinary objects or services, such as a “Reisesonnenuhr” from 1571 for 8 Gulden, a gilding of a compass 1579 for 3½ Gulden, and three “sundials in the city” for 2 Gulden. When he died, his entire estate was valued at 245 Gulden. In comparison, 40 Gulden for one object is a hefty sum, and the importance must have been considerable. We can also note that not many of the Schniep items listed by Zinner are on obvious par with the Siegroth theodolite in terms of complexity and design.

The 1598 inventory of the Munich Kunstkammer by Johann Baptist Fickler lists one item by Schniep. The entry reads “Ain Meßing vergult Instrument auf einer runden fläche, zu aller meßerey, auf dem bode nein Compas, darunder ein Planispherium, oben auf mit einem Windtleuffl in form eines delphins, von Ulrich Schnieppen in München gemacht” (inv. no. 1916). The main differences are the Planispherium and the dolphin-shaped Windtleuffl [weathercock], which signify an instrument of a different type than the Siegroth theodolite. Fickler does not provide a date for the instrument, something he normally did when possible, so we cannot place it chronologically among Schniep’s works. Following the lead that this would be the 1566 instrument mentioned in Zinner, we must consider its further history. The natural assumption is that the “künstlisches Instrument” was passed on from Maximilian II to Rudolf II and incorporated in his Prague Kunstkammer. Looking at the inventory from 1607-1611, we can note some interesting points. Firstly, it does not mention an instrument by Schniep, although it does mention other instrument makers such as E[rasmus] Habermel and Fabricii Mordenti. Secondly, it does not mention theodolites, but rather uses more general terms such as astronomisch instrumentlin and so on. However, two entries under the heading Astronomische unnd geometrisch instrumenta, circuli are of interest: “Ein schön messing vergultt instrument mit seinem compass, quadrantten, circul, bleywag, alles beysamen in einem instrument, zum geschütz, grossen stuckhen zu gebrauchten” [“A beautiful brass gilt instrument with its compass, quadrant, ‘circul’, lead weight, all together in one instrument, for shooting, used with large cannons”], No 2203. “Ein seltzam instrument mit halbem circul und perpeticul, ein rörlin zum durchsehen, zum geschitz oder artelliera zu gebrauchen” [“A strange instrument with a half ‘circul’ and ‘perpeticul’, a small tube to see through, for shooting or to use with artillery”], No 2254.

The heading itself indicates instruments of circular form or use, and both objects have features in common with the Siegroth theodolite. Notably, however, they are also both described as for artillery use (zum geschütz), and the first is further associated with large cannons (grossen stuckhen). This is contrary to the main purpose of a theodolite, but the instrument could equally be used for artillery calculations. However, other factors would suggest that this is not the instrument commissioned by Maximilian II. Firstly, the term “künstlisches Instrument” is not unusual in contemporary inventories from the 16th and 17th centuries, and would rather be considered generic than specific. Secondly, we might assume that an object commissioned by Maximilian II would include some elements of an imperial iconography, which the Siegroth theodolite lacks. The Rudolfinian inventory entries have similarities, but without direct reference to either “Schniep” or “1566”, these have to be considered coincidental.

Provenance Not much is known with certainty about the instruments whereabouts between 1566 and 1778. Very little remains in situ from these early Kunstkammer collections of the Habsburg and Wittelsbach families. The Munich Kunstkammer was sacked in 1632 by the Swedish king Gustavus Adolphus, and Prague followed 1648, at the time of the Peace of Westphalia. What had not already been moved to Vienna fell into the hands of Swedish troops, and the collection was finally dispersed. On a speculative note, following Queen Christina’s (Gustavus Adolphus’ daughter) abdication in 1654, a large quantity of paintings and artefacts were brought with her to Rome, via Antwerp. The protocol established in May 1656 by the Antwerp notarius publicus Jacques Le Rousseau lists, among other things, “Ung instrument mathématicque pour mesurer hautures et profundités, avecq le pied rond […]” [A mathematical instrument to measure highs and lows, with the round foot]. If the theodolite came to Sweden among the spoils of the Thirty Years’ War, it is not unthinkable to

think that Queen Christina brought it with her in her exile, as she did with many of the paintings from Prague. However, from 1778, the provenance is well known. General von Siegroth took command of the Södermanland regiment in 1771, and during his time there he made considerable donations to it. In 1778, he donated 109 books on warfare, 126 [fortification] plans and 26 mathematical and scientific instruments of which this sale’s instruments were part. He continued to donate books to the regiment with the intention of establishing a military academy, which indeed operated between 1782 and 1788 under the auspices of King Gustav III. von Siegroth travelled extensively as part of his military training during the 1740s and -50s, and were saw active service in France from 1745 to 1753. During this time, he was a dedicated collector of literature, maps and plans. In his journal [or rather autobiography – Lefnadsjournalen] concerning March 1746, von Siegroth writes: I Landau var en mycket erfaren Ingenieur benämnde Decomb, hos honom tilbrate iag hwar dag minst et par timmar om eftermiddagarna, wäl ock någon gång då tilfäle gafs, af honom tog iag lexion i alt hwad till fortification hörde, jemwäl i ritande och situationers aftagande ute på fältet, hwarföre iag kiöpte mig Landt mätare tafla och alla nödiga Instrumenter, wi togo ock af, förutan fler Situationer, linierne från Germersheim til Landau, hwilket alt finns ibland mina militairiske ritningar och af på hwilka iag det året ritadt, deraf skiönias huru flitigt iag använt min tid och dermed fortfor til hösten då vi af marcherade från Landau. [In Landau was a very experienced engineer named Decomb, with him I spent every day at least a couple of hours in the afternoons, and at times when given the opportunity, by him I took lesson in everything belonging to fortification, as well as in drawing and

relating situations in the field, why I bought a land surveyor’s plain table and all necessary instruments, we took also, except more Situations, the lines from Germersheim to Landau, which are all among my military drawings and from those I drew that year, which discerns how diligently I used my time and continued until autumn when we marched from Landau]. From this entry, found by Stina Odlinder Haubo, we learn that von Siegroth went through some extensive training in drawing and land surveying (“[...] took the lines from Germersheim to Landau”) during the spring, summer and autumn of 1746 when his regiment was stationed in Landau. He also purchased instruments from his teacher “Decomb”, which could be instruments included in the 1778 donation and possibly comprise the theodolite as well. He did not mention any previous surveying experiences or previously owned equipment. The experienced engineer “Decomb” is yet unidentified, but was most likely a relative of the two French brothers Michel (dead before 1685) and Benjamin de Combes (ca. 1649-1710, ennobled in March 1685), both described as a military ingénieurs and prominent officers under Louis XIV. von Siegroth’s journal entry suggests that he acquired the Schniep instrument during his travels, rather than through inheritance.

Conclusion It is most unusual that a 16th century instrument this notable reaches the art market. This is one of the earliest known still existing examples of a theodolite, predating the specimens in Hessen, Munich and Dresden. It is also one of the most magnificent surviving examples of the works of Ulrich Schniep today, exceeding most of his other remaining instruments. As a piece of early modern material culture, it brings 16th century cuttingedge technology into our own time. It is a remarkable object that now has resurfaced.

Greger Sundin, Uppsala Acknowledgements For informative input and kind suggestions during the early stages of the work, the author would like to thank Dipl. Ing. Wolfram Dolz and Dr. Lorenz Seelig.

Literature: Bauer, Rotraud, and Herbert Haupt. 1976. Das Kunstkammerinventar Kaiser Rudolfs II., 1607-1611, Jahrbuch der kunsthistorischen Sammlungen in Wien vol. 72. Wien. Blanchard, Anne, 1981. Dictionnaire des ingénieurs militaires, 1691-1791. Diemer, Dorothea, Peter Diemer, Lorenz Seelig, Peter Volk, and Brigitte Volk-Knüttel. 2008. Die Münchner Kunstkammer. 3 vols. Vol. N.F., 129, Abhandlungen / Bayerische Akademie der Wissenschaften. Philosophisch-historische Klasse. München: Verlag der Bayerischen Akademie der Wissenschaften. Granberg, Olof. 1902. Kejsar Rudolf II:s konstkammare och dess svenska öden och om uppkomsten af drottning Kristinas tafvelgalleri i Rom och dess skingrande: nya forskningar. Stockholm. Plaßmeyer, Peter (ed.) 2009. Weltenglanz: der Mathematisch-Physikalische Salon Dresden zu Gast im Maximilianmuseum Augsburg; [Ausstellung im Maximilianmuseum Augsburg, 20. November 2009-14. Februar 2010]: Dt. Kunstverl. Svenskt biografiskt lexikon, entry:”von Siegroth, Gustaf Adolf”. Zinner, Ernst. 1956. Deutsche und niederländische astronomische Instrumente des 11.-18. Jahrhunderts. München.

260. Johann Gabriel Doppelmayr Tyskland 1671‑1750. Jord- och himmelsglob, ett par. Daterade 1736, Nürnberg. Jordglobens legend med texten: ”GLOBUS TERRESTRIS NOVUS opera IOH. GAB. DOPPELMAIERI.P.P. exhibitus à Ioh. Georg. Puschnero Chalcogr. Norih. 1736.” Himmelsglobens legend med texten: ”Globus Cölestis Novus curá I. G. Doppelmaieri M.P.P. dornatus á I. G. Puschnero Chalcogr. Norib. A. 1736.” Meridianbåge och timcirkel av mässing. Stativ av ek med delvis svärtad dekor, samt horisontalcirkel beklädd med handkolorerat och graverat papper. Globerna med tolv handkolorerade och graverade segment som lagts på en ihålig sfär. Originalställ. Globens Ø 10,4. Totalhöjd: 16. Totalbredd: 16,5. A pair of important and rare terrestial and celestial table globes. Dated 1736, Nuremberg. Terrestial globe with legend: ”GLOBUS TERRESTRIS NOVUS opera IOH. GAB. DOPPELMAIERI.P.P. exhibitus à Ioh. Georg. Puschnero Chalcogr. Norih. 1736.” Celestial globe with legend: ”Globus Cölestis Novus curá I. G. Doppelmaieri M.P.P. dornatus á I. G. Puschnero Chalcogr. Norib. A. 1736.” Meridian and hour circle in brass. Stand in oak, partly ebonized and the horizon, with hand-coloured engraved paper. The globes are made up of twelve hand-coloured and engraved gores laid onto a hollow sphere. Original stands. Globe Ø 10.4 cm. Height in total: 16 cm. Width in total: 16.5 cm. / 400.000 - 500.000 / / 2 43.000 - 53.000 /

Jordgloben med ekvatorn och Ferros meridian graderade med individuella grader samt markerade vid var 10°, polcirklar samt vändkretsar graderade och namngivna men ej markerade grader, ekliptikan är graderad efter individuella dagar enligt Zodiakens tecken, markerade med symboler samt var tionde dag. Kartusch med signatur och datering i norra Stilla havet.

The terrestial globe with the equatorial and meridian of Ferro graduated in individual degrees and labelled every 10°, the Polar and Tropic circles graduated in degrees and named but unlabelled, the eliptic graduated in individual days of the houses of the Zodiac with sigils and labelled every ten days. The legend placed in the northern Pacific.

Himmelsgloben med stjärnbilder avbildade som mytologiska djur och figurer samt några vetenskapliga instrument. Ekvatorn graderad med individuella grader samt markerad var 10°, polcirklarna och vändkretsarna benämnda men utan märkning samt gradmarkering, ekliptikan är graderad efter individuella dagar efter Zodiakens tecken, markerade med symboler samt var tionde dag. Kartusch med signatur samt datering placerad i den södra hemisfären under stjärnbilden Cetus.

The Celestial globe with the constallations depicted as mythical beasts and figures and some scientific instruments. The equatorial graduated in individual degrees and labelled every 10°, the Polar and Tropic circles named but unlabelled and ungraduated, the eliptic graduated in individual days of the houses of the Zodiac with sigils and labelled every ten days. The legend placed in the southern hemisphere below the Cetus constellation.

Högst upp på meridiancirkeln i mässing, graverad och graderad i fyra kvadranter, finns en timcirkel. Meridiancirkeln vilar på en ställning i ek och i en horisontalcirkel beklädd med handkolorerat och graverat papper som visar bl.a. amplitud, azimut i fyra kvadranter, månadens dagar i både den julianska kalendern och den gregorianska kalendern, dagarna enligt Zodiakens tecken samt vindens riktningar.

At the top of the engraved brass meridian circle graduated in four quadrants, is an hour dial in brass placed. The meridian on an oak stand, is fixed by the horizon, with hand-coloured engraved paper showing degrees of amplitude and azimuth in four quadrants and the days of the months represented in both the Julian calendar and the Gregorian calendar, the days of the houses of the Zodiac and the wind directions.

Jord- och himmelsglober Sedan 1500-talet har ”globus terrestris” och ”globus caelestis” syftat till sfärer som representerar jorden respektive himlen. Långt in på 1800-talet såldes dessa två typer vanligtvis i par, senare blev det vanligare med enbart jordglober. Under antiken användes bilder av himlavalvet som astronomiska instrument. Både grekiska och romerska författare nämner himmelsglober och deras användning och konstruktion. Den grekiske matematikern Eudoxus (400-347 f. Kr) lär vara den som först skapade en himmelsglob och en av de tidigaste himmelsgloberna som omnämns i litteraturen är en av Arkimedes (287-212 f. Kr). I Romarriket användes ofta himmelsgloben som den mytologiske jätten Atlas attribut som han bär på sina skuldror. Senare, från 800-talet och framåt, tog araberna inspiration från grekerna och utvecklade instrumenten i sina studier och observationer. Inspiration från den arabiska vetenskapen vandrade via Spanien till Västeuropa där vetenskapen och forskningen fick ett uppsving under tidig medeltid. Jordglober under antiken kan knappast ha varit vanligt förekommande. Under denna tid hade människor överlag en bristfällig uppfattning om jordens utseende, en glob var med andra ord enbart en hypotetisk framställning. Det var först senare, framför allt i Nürnberg, som man kan tala om ett centrum för globtillverkning under andra hälften av 1400-talet. Material och teknik utvecklades från relativt enkla glober till mer avancerade. Man började även trycka kartbilderna på sektioner som monterades ihop.

Tillverkning och användning

Johann Gabriel Doppelmayr

Människan har tillverkat glober i alla de slags material som kan lämpa sig för att skapa formen av en glob – trä, guld, silver, koppar, bärnsten, glas med flera. Kartbilden ritades eller målades sedan på sfären, eller graverades på den. Dessa typer av glober var naturligtvis mycket dyrbara. Man skapade därför mindre kostbara glober genom papier-mâché eller gips på vilka man limmade tryckta sektioner med kartbilden på. Vanligtvis använde man 12 eller fler sektioner. Det var en riktig konst att gravera dessa kartbilder och sedan montera dem på sfären. Ofta var de helt doppade i lim vilket gjorde att det fanns möjlighet att dra lite extra i pappret för att få det att passa.

Johann Gabriel Doppelmayr (1671-1750) var en av de mest kända vetenskapsmännen i Nürnberg under 1700-talets början. Han var astronom, geograf och särskilt välkänd som matematiker, men även som författare, översättare samt utgivare av kartor och glober. Efter studier i Altdorf och Halle, reste han runt i sitt hemland Tyskland, samt till Nederländerna och England för att skaffa sig ytterligare kunskap, lära sig språk och få livserfarenhet. Från 1704 till sin död år 1750 undervisade han i vetenskap och matematik på Egidian Gymnasium i sin hemstad Nürnberg. Till geografen och kartritaren Johann Baptist Homanns (1664-1724) ”Atlas” år 1714 skrev han ”Einleitung zur Geographie”, en inledning/ introduktion till Geografi, och möjligen var det samarbetet med Homann som öppnade upp hans intresse för glober. Hans vetenskapliga arbete var en del i hans ansträngningar att popularisera nya vetenskapliga idéer i Upplysningstidens Tyskland. Flera verk översattes till tyska, exempelvis den franske Hovingenjören och instrumentmakaren Nicolas Bions (16521733) ”L’usage des globes célestes et terrestes, et de sphères (Paris, 1699) som var en m anual för användandet av globerna. Han gjorde även ett par himmelskartor, som återfinns i hans ”Atlas novus coelestia” från 1742, som gavs ut av Homanns förlag.

Globen skapas kring en axel, och för att sedan förenkla användandet av globen placeras denna i en ställning med hjälp av en meridian-cirkel, vanligen i mässing, som gör att globen kan snurra runt sin egen axel. Vanligtvis finns även en timcirkel monterad vid nordpolen. Meridiancirkeln placeras i ställningen, i en horisontell träcirkel som mestadels är klädd i papper som ger information så som zodiakens tecken, en kalender samt vindens riktningar och olika grader. Meridianen är placerad på ett sådant sätt i ställningen att klotet kan snurra i rätt vinkel runt sin axel. Som ett par kan jordgloben och himmelsgloben visa på, samt skapa medel för, undersökningar av förhållandet mellan jorden och himlen. Man behövde instrument vid navigation då sjöfarten och upptäcktresandet växte. Handel och erövring var viktigt varför det blev en stor efterfrågan av kartor. Kartograferna fick många gånger rita om sina kartor då bilden av hur jorden såg ut ständigt utvecklades och förändrades. Tryckkonsten hjälpte också till i utvecklingen av globtillverkningen och underlättade spridningen samt gjorde den mindre kostsam. Himmelsgloben användes vid navigationen då sjöfararna navigerade med hjälp av stjärnornas positioner, vilket gjorde dem till ytterst viktiga instrument. Det fanns även ett generellt intellektuellt intresse för kosmologi vid den här tiden vilket också speglas i efterfrågan. Globerna symboliserade rikedom och makt liksom kunskap och visdom. De var även symboler för det eviga och har blivit rikt representerade i konsten.

Vid sidan av produktionen i Nederländerna blev Nürnberg ett europeiskt centra för tillverkningen av glober. Mellan år 1728 och 1736 publicerade Doppelmayr tre par olika glober; år 1728 ett par med diameter 32 cm, år 1730 ett par med diameter 20 cm och slutligen år 1736 ett par med diameter 10 cm (auktionens glober). Sektionerna graverades av Johann Georg Puschner I (1680-1749), gravör samt instrumentmakare från Nürnberg. Det finns ett antal kända glober av Doppelmayr runt om i privat- och museisamlingar. I Sverige känner man till några i exempelvis Nordiska museets samling. Doppelmayrs glober gavs även ut senare, på 1750- och 1790 talen, genom Wolfgang Paul Jenig. Auktionens utsökta jord- och himmelsglober är närmast att betrakta som minatyrglober, och i sitt format lämpliga att föra med sig på resor och även i fält, vilket kan förmodas passade väl in i Gustaf Adolf von Siegroths militära yrke.

Terrestrial and celestial globes Since the 16th century, the terms "globus terrestris" and "globus caelestis" were used to describe spheres representing the earth and the firmament. These two types were usually sold in pairs, well into the 19th century, while it later became more common only with the terrestrial globes. In the ancient world images of the firmament were used as astronomical instruments. Both Greek and Roman writers mention celestial globes and their use and construction. The Greek mathematician Eudoxus (400-347 B.C) is said to be the one who first created a celestial globe and one of the earliest celestial globes ever mentioned in the literature is one by Archimedes (287-212 B.C). In the Roman mythology the celestial globe was the giant Atlas burden that he according to the legend carried on his shoulders. Later, from the 9th century and onwards, the Arabs was inspired by the Greeks and developed instruments for their studies and observations. Inspiration from the Arab sciences wandered through Spain to Western Europe, where science and research were given a revival during the early Middle Ages. Terrestrial globes in the ancient world can hardly have been common. They lacked knowledge of what the Earth looked like, so a terrestrial globe can only have been a hypothetical representation of the Earth. It was only later, mainly in Nuremberg, that we can speak of a center of production of these globes during the second half of the 15th century. The materials and technologies used evolved from quite simple globes to more advanced globes. The art of printing the maps onto gores that were assembled was also developing.

Manufacture and use

Johann Gabriel Doppelmayer

Globes have been made in all kinds of materials that were suitable in creating the spherical shape of a globe - wood, gold, silver, copper, amber, glass, etc. The map could then be drawn, painted or engraved on the sphere. These types of globes were obviously very precious. Therefore less costly globes in papier mâché and plaster were made, on which printed gores of the map were mounted. Usually 12 or more gores were used. It took a skilled cartographer to engrave these maps and then to mount them on the sphere. Often they were completely dipped in glue, which meant that there was a possibility to adjust the paper to make it fit.

Johann Gabriel Doppelmayr (1671-1750) was one of the most famous scientists in Nuremberg during the early 18th century. He was an astronomist, geographer, and well known as mathematician, but also as a writer, translator and publisher of maps and globes. After studies in Altdorf and Halle, he travelled around in his native Germany, to the Netherlands and England to acquire additional knowledge. He learned several languages and attained life experience. From 1704 until his death in 1750, he taught in Science and Mathematics at The Egidian Gymnasium in his hometown of Nuremberg. In the Johann Baptist Homann (16641724) ”Atlas”, 1714, he wrote "Einleitung zur Geographie", an Introduction to Geography, and perhaps it was through the cooperation with Homann that his interest in globes began. His scientific work was part of his efforts in popularizing the new scientific ideas of the Enlightment in Germany. He translated several works into German, eg. Nicolas Bion’s (1652-1733) "L'usage des Globes Célestes et terrestes, et de sphères” (Paris, 1699), a manual for the use of the globes. He also made a pair of celestial maps, which can be found in his "Atlas Novus Coelestia" from 1742, published by Homann's publishing house.

The globe is constructed around an axis, and then to simplify the use of the globe, this is placed in a meridian circle, usually made of brass, which allows the globe to spin around its own axis. Usually there is also a time circle mounted at the North Pole. The meridian circle is placed in the stand in a horizontal circle of wood which is often covered in paper with details such as the signs of the zodiac, a calendar and wind directions and various degrees. The meridian is positioned in such a way in the stand that the globe can spin in the right angle around its axis. As a pair the celestial and terrestrial globe demonstrate the relationship between Earth and heaven and encurages the study of this relationship. The need for instruments for navigation grew big when the navigation and exploration of the world expanded. Trade and conquest was important as there was a huge demand for maps. The cartographers however needed to redraw the maps as the perception of the Earth constantly evolved and changed. The art of printing also helped in the development of the production. This facilitated the spread and made it more affordable while giving the possibility to update the globes to the most recent geographical discoveries. The celestial globe was used for navigation when sailors navigated by means of the positions of the stars, which made them to be tools of extreme importance. There was also a general interest intellectually in cosmology at the time which also reflected the demand. The globes symbolized wealth and power as well as knowledge and wisdom. They were also symbols of eternity and has been well represented in the art world.

Nuremberg had become a center of the manufacturing of the globes, alongside the production in the Netherlands. Between 1728 and 1736 Doppelmayr published three pairs of globes; in 1728 a pair of globes with 32 cm in diameter, in 1730 a pair of 20 cm in diameter, and finally in 1736 a pair of 10 cm in diameter (please compare with the globes in the Siegroth collection). The maps were engraved by Johann Georg Puschner I (16801749), an engraver and instrument maker from Nuremberg. There are a few number of known Doppelmayr globes in private collections and in museums. In Sweden there are a few recorded in various collections, eg. in the collections of Nordiska Museet, Stockholm. The Doppelmayr globes were also published later, in the 1750’s and the 1790’s by Wolfgang Paul Jenig. The fine terrestrial and celestial globes in this sale can almost be considered as miniature-globes, and their format made them appropriate to bring on journeys and also in the field, which supposedly suited Gustaf Adolf von Siegroth well in his military occupation.

261. Circumferentor Signerad I David Fe: Sannolikt för Jacob David, Leiden, 1600-tal. Graverad horisontell cirkel med fixerade sikten, varav två ledade runt kompassen. Överdelen med upphängningsögla, baksidan med svängtapp och skruv. Mässing. Totalhöjd 30. Totalbredd 26. Totaldjup 7. Oktagonalt etui från 1700-talet med Gustaf Adolf von Siegroths ägarmärkning. Utvändig klädsel av skinn och beslag av mässing. Invändig klädsel av tyg, nyckel medföljer. Totallängd och bredd 28. A Dutch brass surveyors circumferentor. Signed I. David Fe: at the top of the horizontal circle. Most likely for Jacob David, Leiden, 17th century. Engraved horizontal circle with four fixed sights, the alidade with two fixed sights and turns around the compass. Suspension ring to the top, svivel joint to the reverse. Height in total: 30 cm. Width in total: 26 cm. Depth in total: 7 cm. In a fitted case from 18th century with initials for Gustaf Adolf von Siegroth at the top. Width in total: 28 cm. / 20.000 - 30.000 / / 2 2.100 - 3.200 /

262. Vinkelmätare Sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Bestående av två delar med cirkelformad graverad gradskiva och ställbar riktare. Mässing varav en del med blylod. Totallängd 26 respektive 19,5. Rektangulärt etui från 1700-talet med Gustaf Adolf von Siegroths ägarmärkning. Utvändig klädsel av skinn, invändig klädsel av tyg. Totallängd 28,5. A late 17th or early 18th century two part brass circular protractor with ruler. The circular with engraved scale and with a variable pointer. Length in total: 26 and 19.5 cm. In a fitted case from 18th century with initials for Gustaf Adolf von Siegroth at the top. Length in total: 28.5 cm. / 30.000 - 40.000 / / 2 3.200 - 4.300 /

263. Kvadrant Kvadrantens legend inom akantusblad med texten: ”QVADRANS GEOMETRICO ASTRONOMICUS Construct et editus a Petro Elvia Math: Profess Upsala 1708”. Utförd av Petrus Elvius (1660-1718) i Uppsala. Ek samt furu och papper, mässingsbleck samt stativ av svärtad furu. Totalhöjd 41, totalbredd 38, totaldjup 17. Quadrant. 1708, Uppsala. The quadrant with legend within acantus leaves: ”QVADRANS GEOMETRICO ASTRONOMICUS Construct et editus a Petro Elvia Math: Profess Upsala 1708”. Oak, pine and paper, brass and stand in ebonized pine. Height in total: 41 cm. Width in total: 38 cm. Depth in total: 17 cm. / 30.000 - 40.000 / / 2 3.200 - 4.300 / Ram i kvadrantform med pålimmade ekskivor, ena sidan med påklistrat delvis handkolorerat kopparstick, gradindelat till 90° utmed cirkelbågen, försedd med ”Zodiacus calendarium”, ”Horolabium universale”, ”Calendarum Hebdomadicum”, skalor samt kompassros med 16 streck. Petrus Elvius eller Per Elvius d.ä. föddes i Rättvik 1660. Han började studera i Uppsala där han utmärkte sig inom matematiken och disputerade två gånger. Han blev professor i matematik och astronomi och var även rektor vid Uppsala Universitet. Frame in the shape of a quadrant with two sides in oak, one side with a partly hand colored engraving, with 90 degree scale along the curve, a ”Zodiacus calendarium”, ”Horolabium universale”, ”Calendarum Hebdomadicum”, scales and a compass. Petrus Elvius or Per Elvius the Elder, was born in 1660 in Rättvik. He studied in Uppsala and excelled in Mathematics. He became Professor in Mathematics and Astronomy and he was Vice-chancellor at Uppsala University.

264. Distanstub Signerad Gabriel Collin, Stockholm. Verksam som optisk instrumentmakare 1793‑1825. Fästen samt monteringar av mässing, tuben av betsad ek. Totallängd 59,5. A Swedish late 18th or early 19th century brass and oak spotting scope. Signed Gabriel Collin, Stockholm. Length in total 59.5 cm. / 10.000 - 15.000 / / 2 1.100 - 1.600 / Gabriel Collin var knuten till vetenskapsakademien som instrumentmakare för optiska instrument från 1793 och var berömd för dessa även utanför Sverige.

265. Ritbestick Sent 1600-tal samt 1700-tal. Bestående av 8 delar, såsom två gradskivor varav en signerad N Bion A Paris, för Nicholas Bion (1652‑1733). Måttsticka för äldre tyska tumenheter, signerad F. Knittl fe: Praga. Parallellinjal. En bricka med graverade matematiska tabeller samt tre övriga ritinstrument. Mässing och delvis stål. Flertalet av delarna med graverad dekor. Totallängd mellan 4,7 och 25,2. Etui från 1700-talet. Totallängd 29. A set of 17th and 18th century brass and steel drawing instruments. Containing 8 pieces, such as two protractors, one signed N Bion A Paris, for Nicolas Bion (1652‑1733). A sector signed F. Knittl fe: Praga, with engraved scales for measures in German, Nürnberger Zol among others. A parallel ruler. A brick with multiplication table and three other various drawing instruments. Length in total: 4.7-25.2 cm. In a case from 18th century. Length in total: 29 cm. / 5.000 - 6.000 / / 2 530 - 640 / Auktionens objekt innehåller bland annat en gradskiva signerad av Nicolas Bion som var verksam i Paris under 1600-talets andra hälft fram till sin död 1733. Hans verkstad var mycket känd för sin framställning av matematiska och vetenskapliga instrument och han var även författare till flera böcker, bland annat till en av de kanske viktigaste på området. Den franska titeln lyder ”Traité de la construction et des principaux usages des instrumens de mathématique”. Den utgavs i Paris 1709 och i boken finns ritningen för auktionens objekt. Bion tjänade även som instrumentmakare till den franska kungen Ludvig XIV.

266

266. Passare 1700-tal, sannolikt Sverige. Furu. L 41,5 (ihopfälld). A 18th century pine divider, probably Swedish. Length in total: 41.5 cm (closed). / 3.000 - 4.000 / / 2 320 - 430 /

267

267. Vattenpass Omkring år 1800. Mässing. Totallängd 13,2. A c:a 1800 brass level. Length in total: 13.2 cm. / 3.000 - 4.000 / / 2 320 - 430 /

268. Ställ 1700-tal. Två delar bestående av kryssformat ställ med vingskruv samt cirkelformad del till instrument. Mässing. L 21 respektive Ø 15,8. Two 18th century brass racks. Length in total 21 and the circle with diameter 15.8 cm. / 2.000 - 3.000 / / 2 210 - 320 /

269. Erland Hederstierna (1770-1856) Vy från Kronoberg. Signerad Erland Hederstierna Cronoberg den 24 augusti 1787. Akvarell (en grisaille) på papper, 20 x 30,5 (bildmått). Signed Erland Hederstierna Cronoberg den 24 augusti 1787. Watercolour (en grisaille) on paper, 20 x 30.5 cm (sight). / 4.000 - 5.000 / / 2 430 - 530 /

269

270. Okänd konstnär 1700-tal. Vuë dés Environs d´Orleans. Signerad Wold:Guilb Wrangel 1785. Akvarell (en grisaille) på papper, 17 x 21 (bildmått). Signed Wold:Guilb Wrangel 1785. Watercolour (en grisaille) on paper, 17 x 21 cm (sight). / 4.000 - 5.000 / / 2 430 - 530 /

270

Dediée à Monsieur Le Baron de Siegroth: Lieutenant General des Armées du Roi, Colonel du Regiment de Sudermannie Grand croix et Commandeur de bordre Royal et militaire de l´epée. Par Son trés humble, trés obeissant et trés devoué Serviteur.

271. Henrik Georg Melin (1769-1839) FONTAINE PRÈS DE MEULAN. Signerad ”af dess aldra ödmjukaste tjänare H: G: Melin”. Blyertsteckning på papper, 25,5 x 38 (bildmått). Signed H: G: Melin. Pencil on paper, 28.5 x 38 cm (sight). / 4.000 - 5.000 / / 2 430 - 530 / Tillägnas General Lieutenanten och Commendeuren af Kongl Svärds Ordens Stora Kors, Högvälborne Herr Baron Gustaf Adolph von Siegroth af dess aldra ödmjukaste tjänare H: G: Melin.

271

272. Henrik Georg Melin (1769-1839) Vue d’un Chateau prés de Blois sur la Loire. Signerad H: G: Melin 1786. Blyertsteckning på papper, 13,5 x 21,5 (bildmått). Signed H: G: Melin 1786. Pencil on paper, 13.5 x 21.5 cm (sight). / 4.000 - 5.000 / / 2 430 - 530 /

272

273. Henrik Georg Melin (1769-1839) Vüe des Environs de Roüen. Signerad H: G: Melin 1786. Blyertsteckning på papper, 13,5 x 21,5 (bildmått). Signed H: G: Melin 1786. Pencil on paper, 13.5 x 21.5 cm (sight). / 4.000 - 5.000 / / 2 430 - 530 /

273

274

274. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

275

275. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

276

276. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

277. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer.

277

A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

278. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer.

278

279

279. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

281

282

280

280. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 / 281. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

283

282. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 / 283. Bok ”Utkast til en Historia om Kongl. Södermanlands Regemente. IV. Stycket.”. Stockholm, Tryckt hos Johan A. Carlbohm, 1791. Pappersband, original. Gustav Adolf von Siegroths ex-libris medföljer. A book containing a draft to the history of the Royal Sodermanlands regiment, part IV. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1791. Original paperback binding and with Gustav Adolf von Siegroths ex-libris. / 1.000 - 1.500 / / 2 110 - 160 /

Uppsala centralstation

uppsalakontoret

Gä

by vä ge n

ån ris

Head office m

Rå

vle

Telephone: +46 (0) 18 12 12 22

Öppettider: vardagar kl. 13.00 - 17.00, onsdagar 13.00 - 19.00

n ta

o Sk

Telephone ga

Besöksadress: Dragarbrunnsgatan 73, 753 20 Uppsala Postadress: Box 184, 751 04 Uppsala

a th

en ad Eddagatan

l sp

n Ku

kö

n tE

Opening hours: Monday - Friday 1 pm - 5 pm, Wednesdays 1 pm - 7 pm

E-mail: mail@uppsalaauktion.se

Stockholm office

Bi rsl

Ja ga

gatan

Besöksadress: Nybrogatan 20, Stockholm Postadress: Box 184, 751 04 Uppsala

gatan

Regerings

Norrlands

Stockholmskontoret

Nybrogatan

Hamngatan

Berzelii park

Str

and

Nybroviken

väg

Telefon: +46 (0) 8 611 12 22 Telephone

Öppettider: måndag - torsdag, kl. 10.00 - 17.00. Lunchstängt 12.00-13.00

Kungsträdgården

Opening hours: Monday - Thursday 10 am - 5 pm. Closed for lunch 12 noon - 1 pm

Göteborgskontoret

Järnvägsstationen

Gothenburg office Gamla Ullevi

Kungsportsplatsen

Ullevi

Besöksadress: Kungsportsavenyen 41, Göteborg Postadress: Box 184, 751 04 Uppsala

n Ku

Telephone: +46 (0) 31 16 12 12

Heden

a rts

Telephone

ve e ny n

Götaplatsen

Öppettider: måndag - onsdag kl. 12.00 - 17.00 Opening hours: Monday - Wednesday 12 noon - 5 pm

please note that viewing and collection of purchased lots is only available at our head office in uppsala.