H M Konungens skjutpris 2001

Pokalskjutning Joakim Ericson

Lt Joakim Ericson, K 4 (till vänster), mötte lt Anders Farinder, P18 i årets final i pokalskjutning. Båda var elever vid Artilleriets taktiska program 2000/01.

”Det sägs att kungen kommer”, avslutar programchefen, Övlt Nils-Ove Gustafsson, veckan i ännu ett tappert försök att skapa nervositet inför årets pokalskjutning.

Som kavallerist var det väldigt roligt att vara med i en så traditionstyngd tävling och lite extra kändes det även utan den stämning som byggdes upp av lärarnas ryktesspridning och elevernas egna spekulationer. Sedan jag började på artilleriets kaptenskurs i höstas har jag upplevt ett antal av truppslagets fina traditioner och jag hoppas få uppleva fler Sankta Barbara- firande även efter det att jag åkt hem till K4 igen.

Många har frågat mig varför jag som jägare valt den här inriktningen. Svaret är enkelt. I det nya jägarförband som K4 nu utvecklar är området bekämpning en mycket viktig del som måste behärskas till fullo. Min inriktning sedan flera år är eldledning och artilleriets taktiska program verkade vara – och är – det bästa val jag kunde göra för att utveckla mig inom det här området. Förutom kunskaper får man ett antal kontakter som är ovärderliga för framtiden.

Kvarts- och semifinalen genomfördes i eldledningssimulatorn. Särskilt i semifinalen var det ett bra moment med mycket information på kort tid där det gällde att fokusera på rätt sak. Uppgiften var att som kompaniartillerichef nedkämpa ett antal mål för att understödja sitt förbands anfall. Finalen hade en liknande ram där vår uppgift vara att understödja bataljonens anfall på Villingsbergs skjutfält, från O3 till Lövhaget. Miljön var dock en helt annan än i simulatorn.

Ett dygn före finalen visste jag fortfarande ingenting om vad som komma skulle, förutom att jag tillsammans med min finalmotståndare, Anders Farinder från P18, skulle prövas i konsten att skjuta prick med artilleri.

Mål 2 var Hans Åhmans vackert blåmålade bunker, som löpte stor risk för en fullträff.

På finaldagsmorgonen mötte vi kapten Henrik Andersson i vår lektionssal på ArtSS. Vi hade kvällen innan blivit hemkörda med bil från Villingsberg för att vi skulle få så lite information som möjligt om finalen. När vi började gå mot kasernvakten istället för att sätta oss i en bil direkt på ArtSS parkering, förstod vi nog att det skulle bli ett annat transportmedel. En helikopter 9 landade på fotbollsplanen och i den satte vi kurs mot Villingsberg.

Under lunchen i lägret delgavs vi eget läge och vår uppgift. Även under måltiden fick vi sitta ensamma för att inte få någon extra information om skjutningen. Vi kom också överens om att Anders skulle börja. Efter lunch flög Anders iväg och jag själv stod ensam utanför matsalen och lyssnade till ett antal eldöppnanden. Det enda jag förutsatte var att han lyckades väl.

När helikoptern kom tillbaka tog jag Anders plats framme till vänster om piloten och vi flög först västerut över pjäsernas gruppering och sedan österut mot O3. I observationsställning målspelade kapten Andersson, från baksätet i helikoptern, upp en fiende på höjden nordost om ”Kopjen”.

Efter en snabb eldtillståndsbegäran hos bataljonchefen VJ påbörjade jag nedkämpning av målet. Det första ingångskommandot var dock hitom målet eftersom jag inte fick terrängen vid höjden att stämma med kartan. I ärlighetens namn skall sägas att det målet var relativt enkelt. Till svar fick jag ett felmeddelande att jag låg utanför höger skjutgräns. Några skjutgränser hade vi naturligtvis inte fått, men i den stunden fick silverpokalen vingar och den flög iväg tillsammans med mina chanser att vinna.

Det jag fått lära mig i Arvidsjaur är dock att aldrig ge upp så efter en kontroll, en ny eldsignalering och två eldregleringar låg verkanselden i målet. Under tiden angavs ett nytt mål. ”Bunker vid Lövhaget”. Jag rapporterade verkan till VJ och begärde fler granater för att nedkämpa det nya målet. Direkt i första eldöppnandet mot Lövhaget låg elden rätt och det flyttet var nog vad som räddade mig kvar i tävlingen.

Samtidigt som jag ”öste på” fler eldstötar mot målet stod (fick jag veta sedan) överstelöjtnant Hans Åhman på åskådarplats och fruktade att hans vackert blåmålade bunker skulle träffas. Fyra eldstötar mot nya målet och sedan lämnade jag tillbaka eldtillståndet och vi tillbakaryckte till lägret. Inledningen grämde mig, men jag insåg att det gått relativt snabbt.

Efter att ha hämtat Anders i lägret anslöt vi till åskådarna vid O3. När vi kom runt hörnet möttes vi av en spontan applåd och våra kurskamrater tyckte att vi skött oss bra båda två. Juryn hade redan bestämt sig och när ställföreträdande artilleriregementschefen överste Klintäng redovisade tiden som den avgörande faktorn tändes åter ett hopp hos mig. Det var en härlig känsla när det stod klart att jag hade lyckats bäst. Sedan följde prisutdelningen med gratulationer av både kamrater på plats och regementschefen via mobiltelefon. Efteråt spikades även trätavlan upp vid O3.

Ett speciellt tack vill jag rikta till Anders för en bra finalinsats och att han så sent som samma morgon som finalen gav mig tips i e-tjänst. Samt mina kurskamrater för väl genomförd kvarts- och semifinal.

En eloge vill jag även ge till den övningsledning som planerat och genomförde årets pokalfinal. Den gav i min värld rättvisa förutsättningar och det var en förmån att få vara en av de två tävlande.

Men tyvärr kom dock inte kungen.

Finalsegrarens sista prov: att spika upp minnestavlan vid oplatsen O3.