Demonstratorer – en av flera vägar till kompetensutveckling av luftvärnet

Roland Jostrup

Överstelöjtnant Roland Jostrup är chef för Luftvärnsutvecklingsenheten på Luftvärnsregementet.

Demonstratorer – en av flera vägar till kompetensutveckling av luftvärnet.

Konsekvenserna av det senaste försvarsbeslutet har inneburet nedläggningar av förband och förlust av ett stort antal kompetenta officerare, vilket inte minst har drabbat luftvärnet, där vakanser för närvarande tynger organisationen. Förmågan att behålla önskvärd kompetens och att utveckla personalen i en liten organisation med krympande övningstillfällen är en utmaning av stora mått.

Samtidigt upplevs behovet av ett adekvat luftförsvar som stort, trots den radikala avspänningen i vårt närområde, då lufthotet blivit alltmer mångfacetterat med en hotbild förflyttad från tunga politiska militärallianser till skurkstater och aktioner av terroristkaraktär. Den tekniska utvecklingen gör att även mindre resursstarka aktörer kan agera, då lufthotet, från att ha dominerats av dyra bemannade luftfarkoster, nu verkar gå mot ett kraftigt ökande antal kryssningsrobotar, obemannade farkoster (UAV), vapenlaster samt även ballistiska missiler, på NATO-språk sammanförda under samlingsnamnet Theater Missiles.

Mättnadsscenarier med kryssningsrobotar och andra typer av vapenlaster synes i framtiden vara den förhärskande hotbilden för luftvärnet, men även en viss förmåga torde erfordras att med långräckviddiga system hålla sensorer och vapenbärare på avstånd.

Detta innebär att svenska luftförsvarets utnötningstaktik, att efterhand ta tull på motståndarens flygplan, inte längre gäller. En kryssningsrobot är gjord för att användas en gång och den tekniska utvecklingen gör att sannolikheten för målträff är mycket hög. Detta förhållande ställer krav på delvis helt andra förmågor för luftvärnet.

Nya krav – krympande resurser

Försvarsmakten har som helhet dessutom fått en tydlig internationell inriktning, där

oroshärdar skall kunna stillas utanför svenskt territorium. Att på olika sätt svänga in mot denna för luftvärnet nya bana torde vara en förutsättning för utveckling på sikt.

Luftvärnet är idag till stora delar uppbyggt kring äldre system, som visserligen modifieras, men som får svårt att hävda sig om vi blickar framåt. Mängdluftvärnet RBS1 70 saknar småmåls-, mörker- och allväderskapacitet samt förmåga att verka i splittertät miljö. RBS 90 har mörkerkapacitet men har i övrigt samma brister som RBS 70. RBS 77 Hawk som modifieras till RBS 97 finns endast i begränsat antal. Det saknas också lämpliga luftvärnsförband, förutom luftvärnskanonvagnssystemet, för att understödja manövrerande förband.

Till internationella insatser kan luftvärnet inom kort bidra med en luftvärnskanonvagnspluton (lvkvplut) att vid behov nyttjas som bataljonsluftvärn. Lvkv är ett utmärkt system mot helikopterhot och för att erhålla information om luftläget i närområdet. Övriga luftvärnssystem fyller i dagsläget inte de skyddskrav som i regel krävs internationellt.

Det system, som skulle råda bot på en stor del av luftvärnets inskränkningar och vara luftvärnets brygga in i nästa decennium, RBS 23 BAMSE, har begränsats. Den tydliga satsningen på detta system har uteblivit och anskaffningen har reducerats till en demonstrator bestående av ett fåtal eldenheter.

Konsekvenserna av detta är att vi idag har svårt att utveckla luftvärnsförband mot hotbilden med små snabba mål (kryssningsrobotar och vapenlaster). Den mycket begränsade anskaffningen av RBS 23 omintetgör även möjligheterna att ur denna RBS 23-generation utveckla ett nytt brigadluftvärn som ju skall kunna understödja manöverförband.

1 Följande förkortningar används i texten utan förklaring: RBS: robotsystem, UndE: underrättelseenhet, PC-DART: persondator med datarapporteringsterminal, LvUndC: luftvärnsunderrättelsecentral, STANAG: Standard NATO Agreement Pbv: pansarbandvagn. Luftvärnet står idag inför frågan:

Hur skall vi med begränsade ekonomiska resurser bygga upp luftvärnssystem, som möjliggör en kontinuerlig utveckling av materiel, personal, taktik och stridsteknik för både nationella och internationella åtaganden mot den framtida lufthotbilden?

I artikeln behandlas först behovet av kortare utvecklingsvägar mellan nyttjarna och industrin, därefter behovet av anpassning mot internationell verksamhet (interoperabilitet) och slutligen behovet av ett antal olika kompetenssystem eller demonstratorer som deltar i utvecklings- och övningsverksamheten.

Förkortade utvecklingsvägar

För att skapa den kompetensorganisation som Försvarsmakten nu håller på att inriktas mot krävs ett nytt sätt att bygga upp kompetens. En metod kan vara att ständigt nyutveckla materiel utan att det alltid skall leda till seriebeställningar och att materielen skall ingå i krigsförband.

Syftet med detta är att snabbt kunna prova vilka nya möjligheter och krav teknikutvecklingen ställer på luftvärnets taktik och stridsteknik. För detta krävs en mer försöksorienterad organisation än den som finns idag samt ett närmare samarbete med industrin. I dagsläget sker produktutvecklingen alltför statiskt. Det tar lång tid att sekventiellt gå igenom alla stegen från idé via målsättningsarbete, beställning av prototyp och serieproduktion till färdigt system vid förbandet. Detta är idag en process som ofta tar 10-15 år. En mer dynamisk produktutveckling måste skapas så att utvecklingen sker parallellt och i ett nära samarbete mellan industrin och luftvärnet för att korta utvecklingstiden, bygga kompetens och optimera produkten.

Materielen bör från början konstrueras så att den ständigt kan förändras. Under hela systemets livslängd måste det finnas tillgång till kompetens, helst även på lokal nivå, för att snabbt kunna göra förändringar så att materielen kan anpassas till ny teknik och taktik.

För att prova stridsteknik/taktik kan försökskompani/pluton upprättas vid GU-bataljonen. Där skulle det vara möjligt att med ett begränsat inslag av värnpliktiga utveckla och utvärdera olika materielslag och system med huvudsyftet att utveckla kompetens så att luftvärnsofficeren kan ställa relevanta kravspecifikationer till FMV och industrin.

Snabbare informationsspridning

Luftvärnet är i idag beroende av aktiva radarsensorer. I en nära framtid har luftvärnet, med avseende på den hotbild som redan nu finns för aktiva sensorer, för avsikt att förbättra sin kompetens beträffande olika typer av passiva sensorer. Av särskilt intresse är erfarenheter från varnar- och motmedelssystem som idag utnyttjas på bl a marinens fartyg.

Luftvärnets radarsensorer har hitintills inte kunnat förmedla sitt luftläge till mer än luftvärnets egna eldenheter. Flera radarstationer har inte kunnat fusionera sin information med varandra och det har inte heller varit möjligt att utbyta information med t ex flygvapnets sensorer. Just nu pågår arbetet med UndE 23 vilken kan fusionera data från flera radarstationer för att skapa och förmedla ett gemensamt luftläge.

Den civila IT-utvecklingen har visat vilka stora fördelar som nätverkssystem ger. I dessa system kan i princip alla ta del av all information. Detta kan leda till att enheterna agerar snabbare och att många verksamheter kan bli självkoordinerande.

För att ta fram metoder för hur planering, ledning och uppföljning av striden skall genomföras, har Luftvärnsregementet tagit fram en funktionsmodell för underrättelseinhämtningssystem – UNIS, som utgörs av ett nätverksbaserat system för att integrera ett stort antal sensorer från luftvärnet, amfibieförbanden och flygvapnet. Systemet kan automatiskt ta emot och grafiskt presentera rapporter och meddelanden som sänts via PC-DART. UNIS • uppfyller alla grundkraven i DBA/RMAkonceptet (Dominant Battlespace

Awareness/Revolution in Military Affairs), • stödjer olika typer av ledningsstrukturer, såväl hierarkisk som decentraliserad led-

ning av striden, samt • medger även att varje eldenhenhet får del av all luftlägesinformation.

Med hjälp av UNIS har luftvärnet en möjlighet att snabbt kunna prova hur ett framtida ledningssystem kan vara utformat. Systemet har provats under FOCUS-övningar och under Lv 6 slutövning 2001. De erfarenheter som dessa prov har givit kommer bla att utnyttjas vid framtagningen av kravspecifikationen till LvUndC.

En vidareutveckling av funktionsmodell UNIS i samarbete med industrin kan ge varje eldenhet och radarstation hela luftlägesinformationen. Det ger möjlighet att prova fjärrstyrning av radarstationer och att integrera passiva sensorer i nätverket.

Interoperabilitet

Den för Försvarsmakten allt större fokuseringen mot internationell verksamhet påverkar naturligtvis även luftvärnet. I de Partnership Goals (samarbete med NATO inom ramen för Partnerskap för fred) som antogs av regeringen våren 2000, omfattande perioden 2001-2006, finns tydlig inriktning om ökad luftförsvarsförmåga för våra internationella bataljoner.

Först i tur står pågående anpassning av lvkv, där en pluton skall vara insatsklar 2003 och vid behov kunna ingå i den internationella stridsfordon 90-bataljonen. För att på sikt kunna skapa handlingsfrihet och beredskap att kunna möta andra typer av hot, än de som lvkv klarar av, erfordras någon form av luftvärn med något längre räckvidd. Förstärkning med sensorer, i detta fallet främst luftvärnsradar eller någon form av passiv sensor, kan också vara ett önskemål i en internationell hotbild. Att i den senare delen av nästa PARP-period (Planning and Review Process), omfattande 2003-2008, kunna erbjuda ett luftvärnsförband – eller färdiga paket ur luftvärnsförband – är en målsättning som luftvärnet för närvarande arbetar efter.

För att detta skall kunna realiseras krävs ökade satsningar nu. Personellt krävs utbildning och en avsevärd kompetenshöjning av luftvärnsofficerarnas förmåga att förstå och verka i internationell miljö. Förutom deltagande i seminarier och studiebesök utomlands erfordras även att (åtminstone inledningsvis) smärre luftvärnsförband får öva regelmässigt i internationell miljö.

Materiellt krävs sannolikt någon form av anpassning, men i vilken omfattning har inte studerats än. Partnership Goals inflytande i form av ingående STANAG´ s är en arbetsuppgift som inom luftvärnet väntar på att komma igång. En utmaning kan vara att överföra en digital luftlägesbild mellan olika nationers system.

En väg att snabbt och relativt enkelt komma i gång med luftvärnets interoperabilitetsarbete kan vara att utveckla det av Högkvarteret beordrade och av luftvärnet redan etablerade norsk-svenska materielsamarbetet.

Möjliga kompetenssystem

Kompetensutvecklingen kräver demonstratorer, som kan tjäna som plattformar där

ASRAD – RBS 90 på splitterskyddat chassi.

vi kan utveckla vår tekniska och taktiska förmåga.

Kort till medellång sikt2: Pbv 401 (MTLB) modifieras under 2001/ 02 i syfte att transportera RBS 70 vilket ger ett transportfordon som medger förflyttning i splittertät miljö. De nackdelar som kvarstår är att eldenheterna måste gruppera i stridsställning utanför vagnen samt att tiden för omgruppering är för lång vilket medför svårigheter att följa manöverbataljonernas rörelser. Pbv 401 ger dock luftvärnet en möjlighet till kompetensuppbyggnad avseende ledning och logistik i samverkan med mekaniserade förband.

RBS 23 BAMSE tillförs i ett mindre antal och kommer att fungera som kompetensuppbyggare, främst som ett system med kort/medellång räckvidd och med småmålskapacitet. Systemet har flera mycket intressanta tekniska lösningar. Möjligheterna att bekämpa små mål med hög hastighet tillför luftförsvaret en komponent som hittills saknats.

RBS 23 P är en utveckling av RBS 23 med digitalgruppantenn (målsökare med elektriskt styrd antenn). Systemet kommer att avhandlas i en studie som luftvärnet startar inom kort. Studien avser ett nytt mekaniserat brigadluftvärn, där enheterna uppfyller moderna krav på eld, rörelse och skydd. Demonstrator kan vara vid luftvärnet tidigast 2010.

ASRAD är idag en utveckling av RBS 90 i ett splitterskyddat chassi, där stridsfordon 90 och pansarterrängbil PASI är möjliga alternativ. Befintliga komponenter kan an-

2 I artikeln nyttjas tidsbegreppen kort sikt t o m 2004, medellång sikt 2005 t o m 2010 och lång sikt 2011 t o m 2020.

Teknikdemonstrator till ABRAHAM, ett vapensystem för 2010-talets lufthotbild.

vändas såsom lokalspaningsradar PS 91, TV-kamera samt eldenhet i form av Mk II robotar. Förbättringarna ger genom en nyutvecklad robot benämnd BOLIDE ökad förmåga mot små mål samt längre räckvidd, men även en funktion med automatisk fångning och följning av mål samt med chassivalet ökad rörlighet och skydd.

En anskaffning av ASRAD i begränsad omfattning skulle kunna innebära möjligheten att dels ställa kvalificerade luftvärnsförband till förfogande för internationell tjänst före 2010, dels skapa ett brigadluftvärnssystem som fyller gapet mellan Pbv 401 och RBS 23 P. Genom adekvat kompetensuppbyggnad skapas även förutsättningar för en god utveckling av RBS 23 P. Demonstratorer på lång sikt: I underlagsrapporten FoRMA-Luftvärn mot främst kryssningsrobotar3 genomförs ett spel ”Väpnat angrepp mot Sverige” där luftvärnets förmåga beträffande aktivt försvar och insatser mot kryssningsrobotar behandlas. Några av slutsatserna i rapporten för luftvärnssystem är att det behövs luftvärn av olika typer och med olika räckvidder: • Ett fåtal långräckviddiga luftvärnssystem med uppgift att framför allt hålla undan vapenbärare och flygande sensorer på hög höjd och på långa avstånd, främst i långa beredskapslägen. • Medellångräckviddiga system med uppgift att komplettera de långräckviddiga

3 FOI, Maj-Britt Hansson, juni 2001, ISSN 16501942, FoRMA-Luftvärn mot främst kryssningrobotar.

systemen mot höghöjdsmål och vid mättnadsscenarier, att skapa utrymme för vår verksamhet på marken samt att skydda större ytmål. • Många korträckviddiga system med uppgiften att vid högre konfliktnivåer skydda punktmål mot mättnadsattacker med kryssningsrobotar och andra typer av vapenlaster.

ABRAHAM är ett teknikdemonstratorprojekt som skall kunna avvärja mättnadsattacker med kryssningsrobotar och andra typer av vapenlaster. Konceptet, som bygger på eldenheter som kan samarbeta med varandra i så kallade ”kluster”, har mycket hög eldhastighet och småmålskapacitet. Funktionen kan liknas vid luftmålsraketer och är att betrakta som korträckviddigt. (Se även Bofors Defence sid 30.)

Lvsystem med medellång räckvidd behövs efter 2012 då den beräknade livslängden för Hawk-systemet (RBS 97) utgår. RBS 97 har en räckvidd på 40 km och systemet som ersätter RBS 97 bör ha minst motsvarande räckvidd, naturligtvis småmålskapacitet samt dessutom troligen även förbättrad skyddsnivå.

Lvsystem med lång räckvidd saknas idag helt i det svenska luftförsvaret. Ett långräckviddigt luftvärnssystem bör ha en räckvidd på minst 100 km med tanke på fällningsavstånd för små kryssningsrobotar med målsökare för rörliga mål, och att ett sådant system skall kunna försvara flera skyddsobjekt. Utländska system finns med räckvidder på över 300 km samt med begränsad förmåga mot ballistiska missiler. Artilleri & Luftvärn Sammanfattning

Den förändrade hotbilden för luftförsvaret och den mycket begränsade serieproduktion av luftvärnssystem (åtminstone under detta decennium) samt ökade krav på att kunna bekämpa mättnadsanfall bestående av Theater Missiles, ställer krav på nya förmågor för luftvärnsförbanden och nya sätt att utveckla kompetens och luftvärnssystem.

Behov finns att i nära samarbete mellan industrin och nyttjarna utveckla demonstratorer eller kompetenssystem för att möjliggöra utveckling av kompetens att ställa relevanta tekniska och taktiska krav på framtida luftvärnssystem och för att nedbringa utvecklingstiderna.

Luftvärnets internationella kompetensuppbyggnad med Partnership Goals som grund torde inledningsvis enklast kunna utvecklas inom ramen för det redan etablerade norsksvenska försvarssamarbetet.