Nordic Battlegroup sedd ur ett effektperspektiv

Force Commander NBG11, brigadgeneral Stefan Andersson. Foto: Jesper Tengroth/Försvarsmakten

Nordic Battlegroup 11 sedd ur effektperspektiv

Nu är den insatsberedd. Vårt lands andra nordiska stridsgrupp, Nordic Battlegroup 11 (NBG 11). AT:s läsare har tidigare mött chefen för stridsgruppen, brigadgeneral Stefan Andersson i ett porträtt.

Här skriver Force Commander Stefan Andersson själv om hur han ser på NBG 11 och uppbyggnaden av förbandet.

När jag på Dackeskolans skolgård, hemma i småländska Tingsryd, valde just mitt brännbollslag så valde jag självklart de som hade det som behövdes i en traditionell brännbollsmatch. Duktiga på slagträet, snabba löpare, duktiga på att plocka lyror och andra egenskaper. Jag valde ett lag som hade stor bredd av egenskaper för att kunna möta alla typer av motståndare – och för att vinna.

Sedan den 1 januari och fram till sista juni 2011, står Nordic Battlegroup i beredskap. Styrkan har satts upp av Sverige, Finland, Estland, Irland, Norge och med stöd av Kroatien. Redo att göra en insats var som helst i världen. Vi är som ovan nämnda brännbollslag – flexibelt sammansatta och med en stor bredd av förmågor att erbjuda. I januari 2008 fick jag i uppgift att påbörja arbetet att utveckla en av de snabbinsatsstyrkor som den Europeiska Unionen (EU) är överens om att unionen skall ha. I mars månad beslutade regeringen formellt att jag skulle bli chef för snabbinsatsstyrkan.

Kritiken hörsammades

Det fanns många ingångsvärden att utgå ifrån, ett av dessa var erfarenheter från Nordic Battlegroup 08 (NBG 08). Riksrevisionen har i en rapport kritiserat utvecklingen av NBG 08, just denna kritik och alla dess iakttagelser har varit viktiga ingångsvärden vid utvecklingen av Nordic Battlegroup 11 (NBG 11). Ett annat viktigt ingångsvärde var att förband ur insatsorganisationen skulle användas. Vidare skulle utvecklingen ske i linjeorganisationen i syfte att allt som görs, görs i harmoni med Försvarsmaktens övriga och samlade uppgifter.

Men hur började det hela? EU insåg under konflikten på Balkan i början av 90-talet, att unionen hade behov av förmåga att hantera kriser av olika slag, och då utan att vara beroende av någon annan. EU insåg, och tog ställning till, att unionen behövde en robust förmåga till krishantering, så även med militära resurser.

I december 1999 enades EU om de förmågor de skulle ha och i vilka scenarier de skulle kunna agera. Så långt är nog allt bra, enkelt att förstå samt att acceptera tanken och ambitionen. Konceptet med EU förmåga att genomföra snabba insatser, som är idén med EU Battlegroup Concept fortsättningsvis nämnt som snabbinsatsstyrka, omsattes i realiteten med start 1 januari 2007. Två snabbinsatsstyrkor står i 6 månaders beredskap samtidigt. Genom detta har EU handlingsfrihet att göra ett aktivt val att hantera en kris, i en kombination av civila och militära resurser och ha handlingsfrihet med den andra stridsgruppen.

Flera dimensioner

Utöver den politiska dimensionen finns det andra dimensioner som ofta inte ges något större utrymme i debatten som pågår. NBG 11 är en flexibelt sammansatt stridsgrupp, beredd att sättas in varsomhelst och när som helst. 10 dagar efter ett beslut i EU:s ministerråd, skall en stridsgrupp kunna vara på plats i ett insatsområde och börja lösa uppgifter.

Jag minns när jag från min tv-soffa följde naturkatastrofen i Haiti. Jag såg kaoset och behovet, då människor låg under rasmassorna och väntade på hjälp eller på att få dö. Då insåg jag möjligheterna med EU:s snabbin-

NBG har ett väl fungerande sjukvårdskoncept. På bilden syns två av beståndsdelarna: ett splitterskyddat sjuktransportfordon och en kroatisk sjukvårdshelikopter.

Foto: Alexander Gustafsson/Försvarsmakten

Inom ett par dygn kan NBG 11 erbjuda ett toppmodernt fältsjukhus, logistik- och ledningsresurser, helikoptrar och transportflygplan.

Foto: Alexander Gustafsson/Försvarsmakten

satsstyrkor, men framför allt NBG 11. Inom ett par dygn hade vi med NBG 11 kunnat erbjuda ett toppmodernt fältsjukhus, logistik- och ledningsresurser, helikoptrar och transportflygplan, samt många soldater som hade kunnat skapa säkerhet och stabilitet och därmed bidra till att alla de organisationer som jobbar med humanitära insatser hade kunnat fullgöra sina insatser. Med min kunskap, erfarenhet och det mycket stora förtroende jag har för våra förband inom NBG 11, var slutsatsen att EU hade resursen, de hade möjligheten att fatta beslutet och de hade därmed möjligheten att lindra effekterna av den naturkatastrof som hade inträffat. Nu blev det dock aldrig någon insats i just Haiti, men följden efter detta blev att medlemsstaterna efteråt börjat ifrågasätta om det inte krävs ett mer flexibelt synsätt och ökad nyttjandegrad av unionens snabbinsatsstyrkor.

Balanserade resurser – en utmaning

Om vi nu skiftar fokus till effekterna av att vara en av de 27 medlemsstaterna i EU och att ta ansvar för en av EU:s snabbinsatsstyrkor. Att Sverige har tagit och alltjämt tar ett ansvar som ledande och samordnande nation för en EU snabbinsatsstyrka har

många effekter, så även positiva. Det är lätt att fokusera på alla de utmaningar som följer av ett sådant ansvar, för att det är klart att det finns utmaningar. Balansen mellan att avdela resurser till redan pågående insatser i Afghanistan eller Kosovo respektive att avdela resurser till EU:s snabbinsatsstyrkor, är en utmaning i sig.

Krishantering görs i allt väsentligt tillsammans med någon annan. Så är det bland annat i Afghanistan tillsammans med Finland. Multinationellt samarbete är i många stycken en förutsättning för att EU som helhet skall kunna bidra med olika förmågor och insatser. NBG 11 är en ur vår ordinarie insatsorganisation tillfälligt sammansatt styrka. Varje förband har naturligtvis granskats och genomgått vissa justeringar för att kunna svara upp mot de krav på interoperabilitet som finns, då förband ur flera nationer skall kunna samverka och leverera effekter.

Då förbandsträningsskedet och beredskapsperioden är avslutade återgår respektive insatsförband till sin ordinarie organisation. Soldater och officerare återgår därmed till sitt ordinarie förband. Effekten av det är att soldater, officerare och förbanden kanske är de mest välutbildade och övade som har de bästa förutsättningarna att kunna hantera en stor bredd av svåra situationer bland annat i Afghanistan. Och naturligtvis även för nationella behov. En annan positiv effekt är att vi tillsammans med våra nordiska grannar, konstaterar att vi har mycket gemensamt, lika behov av materiel, utbildning och övning. Ett multinationellt samarbete inom ramen för EU snabbinsatsförmåga har självklart utvecklat vår förmåga i våra ordinarie insatsförband och i olika funktioner. Med den erfarenhet jag nu har av utvecklingen av NBG 11 i sin helhet så har detta krävt ett stort mått av flexibilitet inom vår egen organisation för att kunna rekrytera, bemanna, utrusta,

Granatkastarplutonen som ingår i NBG:s skyttebataljon övar under hösten 2010. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

utbilda och öva våra respektive förband. Jag är ganska övertygad om att detta arbete har skapat en ökad flexibilitet för att kunna ”anpassa sig till andra förutsättningar för att bland annat kunnat svara mot kraven på interoperabilitet”, samt att kunna anpassa sig mot vad våra samarbetsländer har valt att bidra med. Just detta arbete har tagit mycken kraft och det är med mycket stor respekt jag nu med facit i hand kan konstatera att våra duktiga medarbetare på såväl högkvarters-, förbandsnivån samt med mycket gott stöd från Försvarets Materielverk, Försvarsmaktens Logistik m.fl. lyckats väl i den utmaning som mötte oss under 2008.

Frågan är hur alla erfarenheter nu kommer att omhändertas – givet att det blir ett politiskt beslut att ta ansvar även för en snabbinsatsstyrka med beredskap första halvåret 2014. Dessutom är jag övertygad om att alla de positiva effekter som jag hittills nämnt, även har positiva effekter för pågående och kommande insatser bland annat i Afghanistan och Kosovo – inte minst att det kan bli resurssparande.

Förberedda på allt!

Hösten 2010 genomförde förbanden inom NBG 11 en omfattande övningsserie. Under sex veckor samövade delar av NBG 11 tillsammans och av dessa sex veckor hade vi två veckors samövning med hela NBG 11. Då kom förbanden från Irland, Finland, Norge, Estland och Kroatien till Sverige och med start i Blekinge så byggde vi vidare en främre bas i småländska Hagshult. Därefter påbörjades förbandsrörelserna mot Skaraborgs län och vi möttes av många och komplexa beslutssituationer. Det blev en riktigt bra övning över bredden. Med den personal vi har, deras kunskap och engagemang, och med den utrustning vi har – och med en lång och omfattande övningsserie – så känner jag mig väldigt trygg med vad vi är, vad vi har och vad vi kan leverera.

Vårt ordspråk är – Ad Omnia Paratus – Förberedda på allt. Och det är vi!