Storbritannien först att livstidsförlänga:
AESA-teknik tar Arthur in i den digitala världen För en tid sedan blev det klart att Storbritannien kommer att modernisera och livstidsförlänga Mamba, den brittiska versionen av Saab artillerilokaliseringsradarn Arthur. Därmed tar Arthur också steget in i den digitala världen genom införandet av AESAteknik, aktiv elektrisk styrd antenn. Saab:s produktledare, Anders Skyttebol beskriver mer om Arthurs förbättrade prestanda. ”En av artilleriets huvuduppgifter är att lokalisera och bekämpa prioriterade mål, till exempel fiendens artilleri, vilket beskrevs i årets första nummet av Artilleri & Luftvärn. För att kunna lösa uppgiften artilleribekämpning mot en likvärdig motståndare krävs ett sensorsystem som snabbt kan upptäcka och lägesbestämma fiendens artilleri samt, helst automatiskt, skicka måldata, i den så kallade sensor-till-verkansdel kedjan (sensor to shooter). Därefter byta gruppering innan den själv blir bekämpad.
sensor eller en bi-statisk förmåga hos radar, då man skiljer sändare och mottagare fysiskt åt, så att mottagaren kan agera passiv sensor och därmed blir avsevärt svårare att hitta. Det finns flera passiva sensorer som kan användas för vapenlokalisering eller ännu hellre för att kunna trigga användandet av de aktiva sensorerna, till exempel akustiska sensorer, elektrooptiska/IR sensorer som kan upptäcka mynningsflammor och möjligen också seismiska sensorer.
”Tyst” så länge som möjligt
Vi tror att vi under den förutsägbara framtiden kommer att förlita oss på aktiva system såsom radar för att upptäcka eldrörs- och raketartilleri. Det bästa sättet att öka noggrannheten på inmätningen är att fånga granaten eller raketen så tidigt som möjligt i banan och det görs bäst genom att vara så nära målet som möjligt. Detta i sin tur kräver att man har tillräcklig terrängframkomlighet, signaturanpassning och skydd. Men ju längre fram man ligger på stridsfältet desto snabbare måste man kunna omgruppera, då flygtiden på fiendens granater också blir kortare och därmed tiden från upptäckt till bekämpning. I ett högt anfallstempo behöver vapenlokaliseringssensorerna ha samma eller bättre mobilitet som förbandet de understödjer för att snabbt kunna flytta. Hög terrängframkomlighet gör också att man kan nyttja fler och bättre grupperingsplatser och därmed göra det svårare för fienden att förutsäga var nästa grupperingsplats kommer att vara.
De flesta länder har börjat återinföra denna förmåga och på många håll pågår just nu ett tänkande kring hur artilleribekämpningsförmågan skall se ut i en framtid. En modern vapenlokaliseringsradar täcker en stor yta, ger en hög noggrannhet och kräver endast en liten besättning. Då denna är en aktiv sensor sänder den ut en signal med hög effekt och blir därför snabbt ett mål för fiendens telekrigsförband. Erfarenheter från Ukraina visar att sändningstiden i en gruppering kan vara så låg som 3-5 minuter för att undvika att bli bekämpad. För att leverera en uthållig och långräckviddig vapenlokaliseringsförmåga som har förutsättningar att överleva långt fram på stridsfältet är det en fördel att kunna vara ”tyst” så länge som möjligt utan att bli upptäckt för att sedan utnyttja sin aktiva förmåga vid rätt tillfälle, med andra ord en integrerad passiv förmåga. Denna kan vara i form av en annan 16
Krav på snabb omgruppering
Artilleri & Luftvärn