Remote Peaks

Text & Fotograf: Emma Svensson

Att något så nära kan vara så långt bort.

Vad gör man när saker och ting inte blir som man tänkt? Man tänker om. De alpina klättrarna Emma Svensson och Anton Levein fick hitta sina utmaningar på hemmaplan, ett år när inget riktigt blev som någon tänkt. Och att hemmaplan inte behöver vara detsamma som lätt som en plätt stod snart klart.

Emma Svensson är alpin klättrare och fotograf. För tre år sedan bestämde hon sig för att bestiga de högsta bergen i varje land i Europa – på ett år. Med det satte hon ett nytt världsrekord, men framför allt blev projektet inledningen till ett passionerat förhållande med bergen.

Vi hoppar av bussen i Kvikkjokk och omedelbart blir vi attackerade av en stor svärm myggor. Jag tror aldrig jag har upplevt så mycket mygg i hela mitt liv – och då är jag ändå en person som myggor älskar. Vi flyr in på fjällstationen för att söka skydd en stund innan äventyret börjar på allvar; jag och min vän Anton Levein ska de kommande veckorna ge oss ut i Sveriges vildmark och bestiga alla landets 2 000-meterstoppar. I varsin dagsryggsäck på 38 liter har vi packat allt vi behöver för de kommande tolv dagarnas expedition genom Sarek: klätterutrustning, campingutrustning, mat och kläder. Vi bär 16 kilo vardera och på fötterna har vi trailskor. Ingen av oss har varit i Sarek förut och vi vet inte riktigt vad som väntar heller, mer än ett spännande äventyr, och det är precis det vi behöver när alla andra planer blivit inställda och världen inte är sig lik. Vi börjar med att följa Kungsleden mot Pårtestugan, och svänger sedan av vid skylten mot Pårek och tar stigen mot Pårtemassivet och de två 2 000-meterstopparna Pårtetjåkkå och Palkattjåkkå. Efter några kilometer viker vi av västerut, och i stället för den fina markerade leden får vi hålla oss på en näst intill osynlig stig. Vi tappar bort den ett par gånger och hamnar vilse, men vi lyckas hitta tillbaka igen. Myggorna är överallt. Mest är de i min panna, precis där kepsen slutar. Tolv myggbett räknar jag till i pannan efter den första dagen. Närmare trettiofem stycken på resten av kroppen.

Vi kan inte stanna och ta någon paus utan att bli uppätna så vi går oavbrutet i många timmar. Vi tappar tidsuppfattningen, det är i slutet av juni och solen går aldrig ner. Vi har hört varningar om att det är mer snö än någonsin i de svenska fjällen och jokkarna ska vara höga och starka. Efter 18 kilometer, när klockan är närmare midnatt, slår vi läger vid en fin sjö. Vi äter varsin frystorkad middag och kryper ner i sovsäckarna, och vaknar inte förrän vid niotiden morgonen därpå. Den andra dagen inleds med det första av många vad över en jokk. Vi kom tidigt fram till att vi nog kommer att ha blöta fötter i två veckor, och eftersom vi ville minimera packningen har vi inte med oss några extra skor att byta till utan går rakt igenom vattnet med våra trailskor. Innanför dem har vi Sealskinz, vattentäta sockar som håller vattnet borta och fötterna varma trots att vattnet når oss upp till knäna. Det tar längre tid än vi har räknat med att ta sig till den första toppen, men efter 15 kilometer och 1 400 höjdmeter står vi på toppen av Pårtetjåkkå. Det är den tekniskt enklaste 2 000-meterstoppen i Sverige, vägen upp var vandring över småsten. Det blåser kallt på toppen. Nu väntar en travers längs kammen bort till Palkattjåkkå. Klättringen blir aldrig svår, vi friklättrar utan rep, upp och ner över andra toppar längs vägen. Kammen blir smal ibland. Stenen är lös. Vi gör två firningar längs vägen. När vi är 100 meter från toppen hittar vi en platt bit glaciär att slå upp tältet på, bättre tältplats än här på 2 000 meter är svårt att hitta i de svenska fjällen. Vi somnar gott efter 15 timmars klättring och närmare 2 000 höjdmeter på en dag.

Den tredje dagen börjar med vårt första och enda bråk. För att ta oss ner längs kammen av Palkattjåkkå måste vi klättra ner på väldigt lösa stenar, och vid ett tillfälle behöver vi göra en firning. Problemet är att det finns inget som är bra nog att fira ifrån. Till slut hittar vi en sten som får duga. Den är något större än en kudde och jag är livrädd. Ska det verkligen hålla? Det håller, och vi fortsätter ner över en glaciär, in i en dal. Vi gör många vad över jokkar och får spendera mycket tid på att hitta rätt ställe att korsa, vattnet står högt i jokkarna. Det är en vandring som aldrig tar aldrig slut, och med myggen som aldrig ger upp nöter det på oss. Vi slår läger vid en älv halvvägs till Sarekmassivet. Dag fyra börjar med fler vad och går sedan vidare upp och ner över glaciärer, genom träsk, buskar och terräng. När vi närmar oss Sarekmassivet hittar vi en nödstuga där vi tar paus för att komma undan myggen en stund. Vi beslutar oss att tillbringa natten där då vi är mentalt utmattade av ständiga surrandet runt ansiktet. Vi får ställa väckarklockan på 04:00 men det är det värt. Femte dagen blir en av de bästa under vårt äventyr. Vädret är perfekt och vi ska klättra de fyra 2 000-meterstopparna i Sarekmassivet. Vi inleder dagen med att korsa Smajlatjåkkå som är en stark och bred jokk. Sommarbryggan har ännu inte lagts ut och efter att ha kommit halvvägs över får vi vända. Vi hittar ett annat ställe som verkar säkrare. Vattnet går högt upp på låren och skvätter upp till midjan. Det är iskallt, men vi är så fokuserade på att klara strömmen att vi inte känner kylan. Läskigt!

Vi fortsätter uppför glaciären och hamnar rakt söder om sydtoppen. Vi scramblar upp via en kam och tar oss med grad II-klättring upp till passagen mellan sydtoppen och Buchttoppen. Här lämnar vi ryggsäckarna, tar fram rep och klätterutrustning och går först åt höger och uppför Buchttoppen. Vi följer en exponerad men kort kam och efter ett crux max grad 4 knyter vi loss oss och lämnar repet för att fortsätta upp över förtoppen till den riktiga toppen. Efter att ha nått Buchttoppen tar vi oss tillbaka ner till våra ryggsäckar. En smidig nedfirning och sedan över den exponerade kammen och upp mot sydtoppen. Klättringen är enkel och trevlig. Från sydtoppen fortsätter vi mot Sarektjkåkkå och sedan vidare mot Nordtoppen. Traversen går upp och ner längs en kam med lätt klättring grad II–III och ett par firningar.

Regn, snö och noll sikt på Nygrensled på Kebnekaise. Men humöret var på topp.

Om Remote Peaks

2020 var året då pandemin tvingade hela världen att ställa om och många planer lades på is. Emma Svensson skulle tillbringa sommaren i några av världens mest högalpina områden, men när sommarprojekten ställdes in vände sig hon och hennes klätterpartner Anton mot närmare höjder. Resultatet blev en utmanande och spännande sommar där de vandrade i trailskor och med 38-litersryggsäckar genom hela Sarek och besteg samtliga Sveriges tolv 2 000-meterstoppar.

Uppe på nordtoppen hör vi ett åskväder närma sig så vi skyndar ner längs glaciären och slår läger nere i dalen. Det är inte en minut för tidigt; totalt har vi klarat av 25 kilometer klättring och 1 000 höjdmeter under dagen. Efter Sarekmassivet väntar tre dagars vandring till Ahkka. Över glaciärer, genom träsk och buskar, vad över jokkar – ständigt med en svärm myggor runt huvudet. Vi avverkar närmare 53 kilometer och 2 000 höjdmeter och nu kommer också regnet. Åtta kilometer från foten av Ahkka kommer vi äntligen kom fram till en renvaktarstuga, blöta inpå skinnet. Det här är en chans att torka något innan det är dags att bestiga nästa topp. I snöstorm. När vi ger oss av vid tvåtiden på eftermiddagen den nionde dagen är det den kallaste julidagen på decennier, och med vindens kyleffekt är det minus 10 på Ahkkas topp. Mina fötter är stelfrusna i trailskorna efter två kalla vad. Vi vandrar över snöfält och värmen kommer inte tillbaka. Anton biter ihop och jag får sitta med fötterna i hans armhålor en stund. Värmen och känseln återvänder och vi kan fortsätta. På toppen är det vinter, som en frusen värld. I djup pudersnö kämpar vi oss upp och balanserar sedan på den smala kammen mellan de två topparna. Där finns ett gammalt fruset fast rep att hålla i och vi är tacksamma att vi har microspikes på skorna och varsin isyxa i handen.

Klockan är tre på morgonen när vi äntligen korsar bron som ansluter till Padjelantaleden. Vi är helt utmattade när vi slår läger på en gräsfläck mitt på stigen. I tre timmar har vi bushwhackat oss fram genom ett träsk, buskar och träd så täta att vi praktiskt taget fått klösa oss igenom och marken lerig och blöt. Det är den värsta passagen i hela projektet. När vi vaknar har vi bara några kilometer till båten som ska ta oss till Ritsem, men jag kan knappt gå. Jag har dragit på mig en hälseneinflammation och skriker av smärta när jag tar på skorna. Sedan haltar jag ett par långa smärtsamma kilometer till bryggan i Änonjalme. Därmed hade vi genomfört den första etappen av projektet. Dessutom två dagar snabbare än planerat. Och tur var det, för vi har snålat med maten. Vi visste redan från början att det var lite tajt på den fronten eftersom vi hade valt att packa lätt. Vi har snittat 1 500 kalorier per dag vilket var ett gravt underskott då vi var i rörelse minst tolv timmar om dagen. Framme i Ritsem köper vi pizza, choklad och chips och trycker i oss på bussresan tillbaka till Kiruna. I Kiruna får vi vila ett par dagar, och det är tur det för jag kan knappt gå. Men mycket bättre hinner det inte bli innan det är dags att bege sig i väg igen. Denna Utsikt över Vistasdalen.

Approachen till Björlings glaciär på Kebnekaise – ett av få tillfällen under Remote Peaks som Emma och Anton gick på en stig.

gång mot Kebnekaise! Men jag har inte gett upp, jag byter till kängor för att få ett starkare stöd runt foten.

Siktet är inställt på östkammen upp till nordtoppen, men då det snöar och regnar och sikten är dålig byter vi till Nygrens led efter att ha korsat Björlings glaciär. Den har jag gjort en gång förut och känner till vilket är en fördel när vädret inte är på vår sida. Sikten är noll på vägen över kammen till sydtoppen. Hela tiden gör min fot så ont att jag vill skrika, men jag biter ihop och turas om med Anton att leda uppför hala stenpartier och brant snö på kammen. Dagen efter har vi tänkt oss att nöjesklättra Silhuettleden, men jag ställer in. I stället springer Anton upp via Östra leden till sydtoppen och tillbaka till fjällstationen igen på 2:57 medan jag sitter vid brasan, vilar foten och äter kexchoklad. Dagen innan, på väg upp mot toppen har vi mött Petter Engdahl som kom rusande i full fart nedför berget. Hans tur slutar med ett världsrekord: upp till toppen och ner igen på 1:47. Vi blir kvar ett par dagar vid Kebnekaise innan vi vandrar bort till Tarfala, och dagen därpå bestiger Kaskasatjåkka. Vädret är fortfarande lika dåligt och det är som att vandra inuti en mjölkflaska. För att överhuvudtaget förstå vad som är uppför får vi känna med staven framför oss. Med GPS:ens hjälp kan vi ändå navigera oss fram till topp nummer tio. Nästa morgon väntar den största utmaningen. Klockan är sex när vi ger oss av mot sydvästkammen på Kaskasapakte. Graderad till alpin grad D känns det betydligt tuffare i rådande förhållanden: dålig sikt, regn och snö om vartannat, stark vind och hagel. Klippan är hal och vi är genomblöta och klättrar med våra tunga ryggsäckar, hela vår packning bär vi med oss. På ett ställe är det känsligt med balansen, och hela tiden fastnar jag, med ryggsäcken och tältet som jag har packat utanpå, och jag kan inte komma förbi. Jag skrattar mest åt det, hur klumpig jag är med ryggsäcken på ryggen, men när Anton utbrister ”Fy fan, det där var det läskigaste movet jag någonsin gjort” efter ett svårsäkrat crux med stup åt alla håll så inser jag allvaret. Den här leden är inget för turisten utan det är klättring på riktigt. Det är en lång dag, upp och ner över flera hammare och leden blir bara svårare ju högre man kommer.

Precis när vi når toppen kommer solen fram ett par minuter. Vi njuter mer än någonsin och firar med varsin chokladbit innan vi gör någon variant av västra kammen ner. Med mängder av lös sten och delikata flytt där man måste hålla balansen tar det sin tid, men vi hinner precis slå upp tältet en bit från foten av berget innan världens ösregn börjar vräka ner. Bara en topp kvar!

Vidare bort mot vistas, en liten promenad på 25 kilometer i terräng. Den sista biten följer vi en led genom Vistasvagge som den senaste veckans väder har gjort till lervälling. Om myggen har varit en plåga tidigare så är det inget mot vad de är nu. Det här är det värsta jag varit med om. Dessutom går det långsamt, skadad som jag är. Framme i Vistas blir vi väl bemötta av stugvärden som ger oss varsin cola. Tanken är att vi ska klättra Sielmatjåkkå härifrån. Vanligtvis gör man det från Nallo men säkert finns det en väg upp från det här hållet också. Vi går upp över moränen, vidare upp på en glaciär och tar upp på en isvägg, sedan har vi flera glaciärsprickor att navigera igenom. En promenad över glaciären, en brant snövägg och lite lättare scrambling längs kanten och så står vi på toppen! Nu ska vi bara ner och tillbaka igen, sedan har vi klarat det! 20 kilometer senare, tillbaka i Vistasstugan slår vi på stort och firar: nudlar till middag. Vi har ätit så mycket frystorkat att vi knappt kan få ner en sked till och nu är vi värda lite köpelyx. Anton frågar om jag skulle göra om det. Men aldrig någonsin att jag åker tillbaka till de svenska fjällen under myggens högsäsong. På de här två och en halv veckorna har jag fått över 300 myggbett – trots att jag har formligen badat i djungelolja. Nej, nästa gång jag klättrar berg i de svenska fjällen får det bli i augusti eller september, när myggen är borta. Eller kanske på skidor under vintern. Garanterat myggfritt.

”Precis när vi når toppen kommer solen fram ett par minuter. Vi njuter mer än någonsin och firar med varsin chokladbit”

Anton njuter av utsikten innan de går vidare upp till Sielmatjåkkas topp.