Definitivt Inte Sista Färden

DEFINITIVT INTE SISTA FÄRDEN

Text: Klas Beyer / Fotograf: Erik Nylander / Illustratör: Julia Möller

En vecka om året gör vi det här tillsammans. Vi vandrar, paddlar, eldar och umgås. En vecka för att ladda upp inför årets övriga 51 veckor. Och nu är den äntligen här, sommarens julafton!

Dellikälven uppenbarar sig som en bred mållinje nere i dalen.

Någonstans i en sommar

Tälten rullas ihop snabbt och frukosten intas nästan samtidigt som vi borstar tänderna. Ivern att komma i väg är så stor att hela morgonproceduren är slimmad som ett däckbyte i Formel-1. Det är andra dagen på en vecka ute i det fria och vi har en lång vandring framför oss i dag. Men det är inte därför vi är ivriga, det är för att det är den första dagen som vi ska paddla. Med på årets resa är, förutom jag, Oskar, Kire, och Erik, alla från Norrlandskusten. Sedan har vi fjälldivisionen som består av Jocke, Jonas, Lucas, Anton och även där en Klas. Det var snowboardåkningen som, för länge sedan, förde oss samman och nuförtiden har vi även en sommartradition ihop. I början var det öl och fiske som gällde men med åren har fokus flyttats till lättare packning och bättre utrustning så både ölen och kalsongerna har blivit färre. I år är det sjätte året som vi gör vår vecka och den största förändringen skedde för tre år sedan då packraften kom med i leken. Helt plötsligt kunde vi se stora vidder och paddla djupa ”Visst är det praktiskt att dalar på samma dag. Visst är kunna korsa sjöar på några det praktiskt att kunna korsa sjöar på några minuter som minuter, men framför allt annars tagit timmar att runda, men framför allt handlar det handlar det om dynamiken om dynamiken mellan de mellan vandringen och båda. I packningen har vi varsin paddlingen” trekilos uppblåsbar kanot, men bortsett från ett par åror som sticker upp från allas väskor ser vi ut som ett gäng vanliga fjällvandrare. Trots att stigen är smal där vi går byter vi hela tiden plats i ledet. Alla vill prata med alla och få en uppdatering om vad som hänt sedan sist vi sågs: Vilka nya grejer har köpts? Är de ultralätta? Och vem har egentligen den sötaste hundvalpen där hemma? Vi vandrar i ett par timmar tills vi slutligen kommer över ett krön och ser hur Dellikälven, likt en oas i öknen, uppenbarar sig nere i dalen. Vi viker av leden; myrmark varvas med vide och vägen ner till älven är minst sagt skitdålig. Men det spelar ingen roll, snart ska vi få ta våra första paddeltag. Vid vattenbrynet trycker vi oss ner på de få öppna ytor som finns för att ta lunch. Jag blåser snabbt upp min packraft och drar sedan på mig ett par skor i neopren. Bakom mig ser jag en snöklädd topp och framför mig den väntande älven. Med mat i magen surrar jag fast väskan i kanotens för och trycker mig ut i det strömmande vattnet. Jag känner vattnets krafter när jag sakta glider nedför älven. Även

”Försiktigt sprider sig värmen i kroppen, hela vägen ner till tårna och efter ett tag är vi åter varma”

Utrustning:

Kastlina, flytväst, satellittelefon, fysisk karta och kompass, spännband (för att fästa ryggsäcken), neopren-handskar (för den frusne). hjälm (för tuffare forsar).

Att tänka på:

Skaffa dig kunskap om säkerhet vid paddling i forsande vatten. Var smart och ta inga onödiga risker. I fjällmiljö är vattnet oftast kallt så använd gärna neoprenskor för att enkelt kunna leda kajaken förbi grunda partier i stället för att behöva lyfta upp allt på land och gå.

om det inte är särskilt strömt just här märker jag att det är älven som för, jag följer bara med i dansen. Vi paddlar, glider och provar oss fram samtidigt som vandringsmusklerna får vila ett tag. Efter varje liten fors samlas vi i en liten klunga och hejar på näste man som är på väg ner och stämningen är verkligen förstklassig! Tanken är att vi ska paddla i ett par timmar och sedan slå upp tälten, men alla som varit ute i naturen vet att planerna snabbt kan ändras. Min vän Erik får ett hål i botten av sin packraft och det är slutpaddlat för i dag. Det är första gången någon får ett hål så på kvällen är alla engagerade i Eriks lagning. Det går förvånansvärt lätt att laga hålet och det är så klart bra, även om en viss del av mig hade önskat att utmaningen varit lite större.

Vi porlar vidare

Ny dag. Eriks lagning från gårdagskvällen verkar hålla och vi guppar glatt fram genom dalen. Men vi hinner inte ens paddla en timme förrän nästa olycka är framme. Den här gången är det min tur. Mitt i en fors kilar jag fast paddeln mellan två stenar och den går av som en blyertspenna. Med ett par ungbjörkar, några varv silvertejp och en hel del vilja lyckas jag spjälka upp paddeln någorlunda. Det är långt ifrån en graciös lagning men det verkar ändå stabilt. Vi garvar lite åt den bedrövliga starten och jag känner mig dum som valde att spara några hundralappar på en billig paddel. Sedan flyter (bokstavligt talat) allting på. Med en kombination av iver och energi lägger vi många kilometer bakom oss innan vi slår läger. Framåt kvällen när jag krupit ner i säcken hör jag sedan hur regnet börjar smattra mot tältduken och jag får somna till mitt favoritljud. Långt bort från lukten av papper och 25 procents moms.

Man över bord

Vatten tar alltid den enklaste vägen men det behöver inte betyda att vi kan följa samma väg. Nog för att dagens första kilometrar gick snabbt och smärtfritt, men nu har forsarna blivit tuffare och vi får ofta ta upp båtarna och gå (”upptag” på forsränningsspråk) korta sträckor tills vattnet är lugnt igen. När vi tar lunch konstaterar Erik, som är en gammal forsränningsguide, att vi kan ta oss an några av de livligare forsarna. Dels för att slippa alla lyft men framför allt för att vi har blivit bättre på att paddla och läsa av vattnet. Det visar sig att Erik har rätt, efter lunchen bemästrar vi fler och fler

BJÖRKFJÄLLET ABISKO

Erik ”Kire” Karlsson stormar orädd fram i forsen.

STUORA TJIERMAT

SVÁRRA

NÁMIEKE DELLIKÄLVEN

TJUOLMATJÅHKKA

HEMAVAN

0 5KM AMMARNÄS LÄGERPLATS PARKERING PADDLINGEN VANDRINGEN KUNGSLEDEN BILVÄG

När man skrattgråter i regn är det bara skrattet som syns

Allt som inte går att laga med silvertejp är trasigt.

forsar och upptagen blir färre. Vid de större paddelbara forsarna får Erik stå på land med en kastlina redo ifall någon skulle trilla i. Det går förvånansvärt bra och plötsligt studsar vi fram som flipperkulor längs Dellikälven. Men vi får jobba hårt när vi kryssar fram för nu forsar vattnet på med obarmhärtig kraft. Det går fort, nästan dubbelt så fort som vår normala vandringstakt. Men några timmar senare får jag äta upp min egen eufori – för ingen dag kan väl gå helt smärtfritt förbi? Just efter jag tagit mig förbi en medelstor fors hör jag ett rop bakom mig. Jag vänder mig om och ser en ensam packraft flyta omkring; någon har ramlat i. Strax efter ser jag Klas som simmar mot land. Men jag hinner knappt reagera innan även Kire också är över bord. Trots att det är mitt i sommaren är det bara 7 grader i luften och det är knappast varmare i vattnet. Mina blöta vänner simmar snabbt i land och vi andra samlar ihop deras packning som flyter runt. Bara någon timme senare sitter vi i en ring runt elden. Stämningen är god men de som verkar njuta mest av elden är ändå Klas och Kire.

Minne av slagregn

Paddlingen är över för den här gången och på kalfjället möts vi av ett rejält oväder. Innan den här resan stod jag och valde mellan trailskor och kängor. Jag ville hålla packningen lätt och bestämde mig för att ta skorna, och nu fylls de med iskallt sumpmarksvatten för varje steg jag tar. Borde nog ha tagit kängorna ändå. Efter bara någon timmes vandring går alla i sin egen bubbla. Ingen pratar med någon annan och alla är som i trans. Det regnar kraftigt, det blåser 24 meter per sekund och det är fyra grader i luften. Det är inte första gången jag upplever den här typen av trans, och det verkar som att den alltid kommer när det behövs som mest. Fötterna går på automatik och hjärnan sveps sakta in i tiden. Nu regnar det mer horisontellt än vertikalt och man får lov att kisa för att inte få ögonen piskade av regnet. När jag vaknar ur min bubbla möter jag Jonas tomma blick. ”Det här är det kallaste jag varit med om”, huttrar han fram mellan skallrande tänder. Jag ger honom mina vantar och börjar fundera på hur länge vi har gått men inser snabbt att jag inte har någon aning. Det spelar förresten ingen roll, vi måste slå läger innan vi får köldskador. Vi ropar till oss de andra och kommer överens om att slå läger vid nästa rinnande vatten vi passerar. Att slå upp tält i storm är ungefär lika jobbigt som det låter, men viljan att få skydd pressar fram den sista energin ur oss. När alla tältpinnar är i backen och alla stormlinor är spända skyndar vi oss in i tältet. Vi byter om till torra kläder, borrar ner oss i sovsäckarna och kokar lite soppa. Försiktigt sprider sig värmen i kroppen, hela vägen ner till tårna, och efter ett tag är vi åter varma. När regnet avtar smiter vi snabbt ut ur tälten för att utnyttja vindens torkförmåga. Där står vi med utsträckta armar, nio fågelskrämmor på ett kalfjäll, med blöta kläder i händerna som fladdrar i vinden. När vi tittar på varandra kommer skrattet – hejdlöst. Jag vet inte om det är av glädje, eller om det är av lättnad för att helvetesdagen snart är över, hur som helst är stämningen än en gång på topp.

Till sist

Efter helvetesdagen på kalfjället fick vi två bekymmersfria vandringsdagar. Vi tog långa kaffepauser, delade på alla godsaker som fanns kvar och njöt av fjällvärlden som visade sig från sin allra bästa sida. Exakt vad vi behövde. På något sätt är det väl vad vi alla behöver? Kontrasterna. Stad byts mot natur, vandring varvas med paddling, och de fina dagarna blir ännu finare om vi då och då får uppleva ett slagregn som piskar ansiktet.

Äventyrsbåt från Alaska

Redan för hundra år sedan fanns uppblåsbara båtar som kunde tas med på resor i vildmarken. Lätta, bärbara kajaker att bära med på vandring började man använda i Alaska i slutet på 1900talet. Från början leksaksbåtar i plast, men då de lätt punkteras började man tillverka pålitligare båtar i kraftigt nylon.

En packraft brukar väga mellan 1,5 och 6 kilo. Storlek och utförande beror på dina behov: Ska du paddla ensam på lugna vatten, eller tänker du ta med hund och 100litersryggsäck i strömmande forsar?

”Bilden är tagen i september på norra Fårö under en av mina favoritlöprundor som går genom fårhagarna i skogen.”

Fotograf: Sofia Sjöberg