Kniven

– MÄNNISKANS NÄST BÄSTA VÄN?

Text: Anna Kernell / Fotograf: Emelie Voltaire

På vandring och äventyr i naturen blir kniven snart ditt viktigaste verktyg. När du lämnar civilisationen tar den upp kampen med hunden om platsen som din bästa vän. Faktum är att kniven är ett av våra äldsta handverktyg, och nu när sommaren stundar är det läge att damma av våra kunskaper om denna trofasta följeslagare.

Kniven har en lång historia. Redan för ungefär 2,3 miljoner år sedan, på stenåldern, tillverkade människor sina första knivar av flinta, ben eller obsidian. De var livsnödvändiga verktyg och de användes till det mesta: att döda, stycka och äta djur, för slöjdarbete och i väpnade konflikter. Även om materialutvecklingen sedan dess har tagit enorma kliv så har själva utformningen till stor del förblivit densamma: en skärande egg, en spetsig udd och ett skaft att hålla i. Allt eftersom man lärde sig nyttja och bearbeta olika material blev knivarna mer effektiva och sofistikerade. Först i brons, sedan i järn, och när man lärt sig göra järn mindre mjukt: i stål. Att bära kniv har under större delen av mänsklighetens historia, fram till förra århundradet, varit en självklar del av livet. Alla män och även de flesta kvinnor bar alltid med sig detta oumbärliga redskap som även var en statussymbol som ingav respekt och som, för den som hade råd, eller själv hade färdigheten, gavs utsmyckningar och stolt visades upp. Det var vanligt att man fick sin egen kniv när man betraktades som vuxen och den kunde ofta vara det dyraste man ägde, så den vårdades ömt och följde en genom hela livet – och många gånger ända in i graven. Den industriella tillverkningen av knivar kickade i gång i början på 1800-talet och från århundradets mitt tillverkades knivbladen av kolstål vilket var standard ända fram till 1930-talet då det lättskötta rostfria stålet blev allt vanligare. Även om vi i dag använder knivar på ungefär samma sätt som vi gjorde för två miljoner år sedan så är nog den största förändringen i bruket att kniven aldrig lämnade ens sida förr i tiden, medan man i dag inte kan gå runt med en kniv hur som helst. Kniven har kommit att betraktas som en styggelse som får följa med utanför hemmet enbart för specifika ändamål. 1988 trädde lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, knivlagen, i kraft.

Knivlagen

§ ”Knivar, andra stick och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.”

UNDANTAG: 1. Föremålet ingår i utrustningen för en viss tjänst eller ett visst uppdrag. Till exempel en hantverkare som använder kniv i arbetet.

2. Innehavet anses befogat med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter. Till exempel en svampplockare eller vandrare som bär ändamålsenlig kniv eller normalt bruk av fickkniv/ multiverktyg.

Friluftskniven

Om det är någonstans kniven spelar en lika fundamental roll i dag som förr så är det i naturen. För jägare, fiskare och äventyrare är kniven ett villkor, ett mångsidigt verktyg som kommer väl till pass i många förutsedda och oförutsedda situationer. Så också för vandraren. Vilken kniv som är rätt för just dig är en fråga om vad du tänkt använda den till och vilket typ av vandring du har i kikaren.

Fällkniv eller slidkniv?

En fällkniv är en smidig och kompakt kniv. Att bladet i hopfällt läge ligger skyddat inuti handtaget gör den lättare att bära med sig än en kniv med fast blad. Extra behändig är den för dem som rör sig i urbana miljöer. De flesta klarar sig fint med en fällkniv när de ger sig ut och vandrar, den räcker till för de viktigaste jobben och man kan hålla vikten nere på sin packning. Den är dock inte lika kraftig som en slidkniv och lämpar sig därför inte för tungt arbete. För överlevnad i skog och mark, då du behöver kunna bygga vindskydd, hacka grenar och jaga, är en kniv med fast blad ett självklart val. De är konstruerade för att tåla mycket påfrestningar och kan utföra tyngre arbeten utan problem. Om du väljer en kniv med full tånge och en bladlängd på 9 till 15 centimeter så klarar du det mesta som kommer i din väg. Slidknivar kommer även i enklare och nättare varianter, vilka kan vara att föredra då de är smidigare att jobba med. I valet mellan en fällkniv och en slidkniv kan du också väga in att slidkniven ofta är lättare att hantera. De flesta fällknivar kräver två händer för att öppnas, medan slidkniven är enkel att dra ur sin slida med en hand.

Michael Almqvist, flerfaldigt prisbelönt knivmakare

Rostfritt stål, kolstål och olika hårdhetsgrader – hur ska man tänka när man väljer kniv?

– Vilken stålsort man föredrar varierar väldigt mycket. Är man jägare vill man oftast inte ha ett för hårt stål då det riskerar att flisa sig när man till exempel råkar skära i ben. Superskärpan kanske inte heller alltid är det viktigaste för dem. Friluftsmänniskan är nog ute efter mer av en allroundkniv där den riktiga skärpan är mer viktig. – Ett kolstålsblad är lättare att skärpa upp och få riktigt vasst, men håller å andra sidan inte sin skärpa lika bra och kan rosta ganska lätt om man inte sköter sin kniv ordentligt. – Ett rostfritt blad (som egentligen borde kallas rosttrögt, för allt stål kan rosta) är ofta lite hårdare, särskilt om det är ett så kallat pulverstål. De tål riktigt tuffa tag men kan då också vara lite svåra att skärpa upp för den ovana.

Vad utgör en bra friluftskniv?

– Här kommer det in fler parametrar än bara stålsorter, som till exempel storlek och tyngd, bladets form men också skaftets. – I friluftssammanhang ska man inte heller underskatta fällkniven. Men rent generellt skulle jag som knivmakare rekommendera en kniv med en bladlängd på maximalt 10 centimeter, rostfritt stål och en form på skaftet som påminner om en fiskkropp. Det vill säga en tillplattad spolform, men gärna med ett litet fingerskydd närmast bladet.

Hur ser din favoritkniv ut?

– Som knivmakare har jag en ständig balansgång att gå mellan estetiken och bruksegenskaperna när jag designar och tillverkar en kniv. Med det sagt så behöver inte den ena egenskapen ta ut den andra, men det är lätt hänt. Själv har jag många gånger inspirerats av den samiska knivslöjden där renhorn och masurbjörk är vanliga material. Den gravyr som vanligtvis också förekommer på dessa knivar tillför det estetiska värdet väldigt mycket, men är också en svår konst att bemästra. Så en hornkniv (som vi kallar det när den inte är tillverkad av en same) är en favorit i bältet. – Ett annat vackert material som jag gärna använder i min tillverkning är fossil mammutbete. Finns att få tag på i olika färgskalor, allt beroende på var de legat de senaste 10 000–20 000 åren. Och ja, 100 procent lagligt att använda då mammuten är utdöd och inte skyddas av Citesreglementet.

Vill du ta dig en titt på Michaels exklusiva knivar surfar du in på www.carlmichael.info

Några goda råd

• Om knivbladet har en rak rygg med skarp kant kan du använda kniven tillsammans med eldstål. • En färgglad kniv försvinner inte lika lätt i skogens och fjällets grönbruna palett. • Kom ihåg att torka av kniven innan du sätter tillbaka den i slidan. • Tälj eller hugg inte med kniven mot sten, så håller den längre. • Håll kniven vass genom att regelbundet bryna med ett fint, platt diamantbryne.